Noveller och skizzer

INNEHÅLL:

Kallista på Kastelholm. Pennteckning från Åland. Ett mystiskt par. Sann händelse från år 1867. Från Finland: 1. Från öster till vester. 2. Wiborg. 3. Från Ladogas strand. 4. En vacker hufvudstad i ett litet land. Reseskizzer från Polen och Ryssland: 1. Polen. 2. Ryssland. Borgfröken. Skizz från kejsar Nikolai regering.

Kallista på Kastelholm.

Pennteckning från Åland.

1.

Utströdda som perlor på en juvelerares bord ligga de åländska öarne i hafvet midt emellan Sverige och Finland. Jag hade icke för allt verldens guld, ja och alla verldens ordnar och kronor tillsammans velat vara den juveleraren, som lemnade dessa äkt-svenska perlor åt Ryssland — och så har dock en gång skett. Den handeln torde icke heller så lätt gå tillbaka, ty — men låtom oss tiga om den saken.

Visserligen är flertalet af öarne i gruppen endast kala klippor, men till och med på en stor del af dessa bo menniskor och det menniskor, som älska dessa klippor framför allt annat på jorden. Dessa sannskyldiga hafsmenniskor gifva Åland en ännu mera egendomlig prägel än tillochmed dess särdeles originella fysiska bildning förlänar. Dess i politiskt afseende stora betydelse förbigår jag här.

Det var om våren år 185-. Ålands rika historiska minnen, dess egenskap att under det nyss slutade "orientaliska kriget" ha varit skådeplatsen inom krigets nordiska afdelning för en eröfringsscen i civilisationens intresse, äfvensom lusten att göra en liten sommartripp till ett för oss jemförelsevis obekant land, förde mig till det beslut att besöka Åland. Jag satte min föresats raskt i verket, gick ned till Blasieholmen der ålandsskutorna ligga förtöjda, och öppnade följande samtal med en ung sjöman, som såg pigg och treflig ut.

"Hör på, min vän, reser ni snart öfver till Åland igen?"

"Vi segla af i qväll", ljöd svaret på en ganska ren dialekt, och den unge mannen helsade höfligt.

"Kunde jag få följa med er ditöfver?"

"Det kan väl gå för sig, tror jag, men det beror på far, det."

"Kan jag då få råka honom?" sporde jag.

"Inte svår att råka", svarade åländingen muntert, "han sitter der på krogen och tar sig en morgonrisp, fråga efter'n bara, han heter Falkens Erik och rår om skutan här."

Jag begaf mig till krogen, gick igenom skänkrummet och påträffade i "gästrummet" en medelålders man, sittande ensam, vid ett bord. Han tycktes mig se ut som en skutskeppare.

"Goddag!" helsade jag frimodigt, "är det Falkens Erik från Åland? Er son har visat mig hit."

"Vasserratri! Falkens Erik från Hammarudda", ljöd svaret, "men", tillade han, "våran strömming är slut och klent fick vi betaldt ändå."

"Det var illa det", svarade jag, "men jag har ett annat slags affär med skepparn."

"Och det vore?" sporde han nyfiket.

"Vill ni föra mig öfver till Åland?"

"Hvarför det då? Herrn reser ju bättre med ångbåt!"

"Ja, men jag tycker mera om att segla."

"Gerna för mig då — jag seglar af i qväll."

"Jag följer med!" utropade jag. "Hvad begär ni för öfverfarten?"

"Kommer an på hvad slags folk herrn är", var det afmätta svaret. "Tio rubel blott, om herrn har pass och egen matsäck — för si resan kan bli långvarig; vi ha sydostlig vind, bra nog i början men knapp på hafvet."

"Hvad göra då edra tio rubel i goda svenska riksdaler?" sporde jag.

"Efter kursen gör det minst tjugofem riksdaler. Jag kan räkna kursen, jag."

"Nåväl, jag betalar det; när skall jag vara ombord?"

"Sist klockan sju i qväll", svarade Falkens Erik och såg först på det ena, sedan på det andra af sina ur.

Jag drack ett glas öl med gubben och gick. Klockan på slaget sju var jag på platsen med tvänne karlar, bärande min kappsäck, samt en ypperlig matsäck och ett rikligen försedt flaskfoder.

"Precis herre", helsade Erik och räckte mig sin tjäriga hand, samt tillade, i det han skrattande pekade på buteljerna, "det der är bra, det är fuktigt ute på Ålands haf."

Vi lade ut till sjös, skepparen, hans son, en gammal sjöman till och jag. Vädret var friskt och det gick raskt undan, ehuru vi hade blott half vind, men skutan seglade bra, som nästan alla ålandsfartyg. Jag var imellertid trött af det myckna springandet under dagens lopp och begaf mig snart till hvila. Stockholms skärgård ända till Furusund kände jag dessutom ganska väl, der var för mig intet nytt att se. Jag gick icke ned i den qvafva kabyssen utan lade mig på däck insvept i min paletå, med hufvudet på kappsäcken och utsträckt på ett par gamla hopvikta segel.

Då jag vaknade sent följande morgon, voro vi redan ute på hafvet. Sjön gick hög och vi seglade dikt bidevind. Det var en lust och glädje att se de käcka öboerna i sitt lilla fartyg umgås med vågor och vind; det gick som en lek, undan för undan. Då dagen led mot slut hade jag blifvit någorlunda förtrogen med mina reskamrater. Vinden hade småningom aftagit och tynade slutligen framemot qvällen alldeles af. Så gick det ock med mitt sällskaps humör. Infallen upphörde, historierna togo slut och Falkens Erik utbrast otåligt: "Motvind är det och stiltje blir det till natten, det kan man kalla dålig seglats". Men som jag ännu ville höra några "historier" till om "gamla Åland", om ryssarne, samt om engelsmännens och fransmännens besök, proponerade jag en liten toddy på qvällsqvisten i stiltjen.

"Åh ja men", sade Erik, "det låter sig göra. Bengt der, sätt kitteln på elden så vi få varmt vatten. Det är herrn som bjuder."

"Med en toddy framför sig", fortfor han, "kan man tillochmed uthärda en stiltje på sjön, och jag tror att vi i morgon få frisk vind igen och det vestlig."

"Nå säg mig", började min skeppare sedan vattnet var serveradt och jag af mitt förråd framtagit den egentliga nervus rerum gerendarum, konjaksbuteljen, "hvar vill herrn egentligen i land?"

"Hvar som helst", svarade jag, "till exempel vid ert hemvist."

"Bra det", svarade Falkens Erik, slugt plirande med ögonen, — "och är passet i ordning, hä?" — "Passet?" frågade jag, "nej ett sådant har jag i sanning glömt att lösa — behöfs det då nödvändigt?"

"Jaså!" inföll öbon, "är herrn en sådan en igen — det kunde jag just gissa. Ja, visst behöfs det pass för att komma in till Åland."

Jag blef i början smått orolig men fann mig snart, och i det jag drack honom till, sade jag: "Skål, Falkens Erik, för att jag kommer i land utan pass."

"Jaa, men risken — —"

"Nå, fem af edra rubler till då, hvad sägs derom?"

"Jag tycker", svarade Erik, "att man likaväl kan gå i land vid Hammarudda, som vid Eckerö."

"Jag förstår — och kaffesäckarne dernere i kabyssen", invände jag, "de bäras väl också hellre i land vid Hammarudda än vid Eckerö tullstation?"

"Perkele, sa' finnfan!" utropade Falkens Erik, "dem hade jag glömt. Nå, herrn sqvallrar visst icke?"

"Nej, det lofvar jag eder". Och så var allt godt och väl igen och den gamle sjömannen som vi hade med oss och hvilken flitigt anlitade buteljen, började berätta underbara lurendräjerihistorier, den ena efter den andra.

Åländingen, ehuru i allmänhet försigtig, talar dock så gerna, att man lätt får honom att berätta, såvida han icke tror sig ha något att frukta. Mig trodde de gode männen sig dessutom kunna lita på, emedan jag reste utan pass och således ej kunde tycka om "tullsnokarne."

"Du pratar persilja", afbröt Falkens Erik den gamle, "men si jag skall omtala en kuriös 'passasch' för herrn här — det är god kognak och sådan skall ock historien bli."

Och han började, med skalken lurande i ögat:

"Folk som reser utan pass är merändels icke så noga i politiken. Herrn kan derföre gerna få höra mitt äfventyr med engelsmännen under kriget. — Si det är så, att jag alltid varit svag för god kognak, fast hustru min grälar deröfver, men inte blir den sämre för det ändå. Nu var det så, att när engelsmännen voro här, så hade min granne Ropans-Lasse varit ute och haft roligt, sa' han, och si då fick jag också lust till den leken och gaf mig ut, jag, med pigan min — hvad heter nu menniskan igen — hon har ett så bortkrångladt namn."

Sonen till Falkens Erik rodnade.

"Hvad heter hon, Bengt?" sporde fadren.

"Kallista, far, det vet ni ju."

"Nå ja, hon rodde, och bra ror hon, det skall Gud veta och fram kommo vi till korvetten 'Magasinet' (Magicienne). Vi rodde sakta fram till fallrepstrappan, ty si jag ville ombord."

"Båt, ohoj?! Hvad söken I här, godt folk?" frågade en karl på ramaste svenska.

Nu var jag liksom litet rädd ändå, för si hade våran länsman fått reda på min resa, så, f—n vet, huru det skulle ha gått för Falkens Erik då! Och som nu den der krabaten på skeppet talte svenska, så kände han mig kanske, ty der funnos allt många österbottniska sjömän hos engelsmännen, det visste vi alla. 'Hvad vill du min gubbe?' frågade han en gång till. — "Se på skeppet", svarade jag. — "Det var klokt det, sa' han, så kan du med detsamma lotsa oss in till Bomarsund. Vi ha just velat fånga en åländing för detta ändamål och betaldt får du bra, lita på det. Du känner väl farleden?"

"Nej, se det gör jag då platt icke", svarade jag slugt och lagade mig liksom till att ro min väg. "Men han deruppe på skeppet, han skrattade bara och så öppnades en lucka och som ett helvetes öga tittade en svart kanonmynning mig rakt i synen. Det ögat, må ni tro herre, blinkade ej, men den som både blinkade och blundade, det var jag. Nog har jag sett döden i syna på haf och vid skälfångst, på lös is också, men nu var det en alldeles annan sak, nu. Skam till sägandes tänkte jag alls icke på flickungen som jag hade med mig i båten och det var illa gjordt, såsom herrn snart skall få se."

'Kom upp nu, gubbe lilla', sade engelsmannen, som var lika god svensk som jag, 'löjtnanten vill tala med dig.'

"Nåväl, sa' jag, lade till och äntrade upp, och innan jag visste ordet af var jag nere i en rysligt grann kajuta och der satt en herre vid ett bord fullt med kartor."

Officeren betraktade mig en stund och frågade sedan på engelska tolken — honom, gynnaren, som kunde svenska och öfversatte officerens frågor och mina svar:

'Är du rädd?'

"Ja, bevars, rysligt rädd!" sa' jag.

'Hvarför det då?'

"Jag är ingen krigsman, jag."

'Men du är sjöman ändå?'

"Ja vasserratri, så god som någon annan."

'Och du känner farleden till Bomarsund?'

"Nej, jag är ej från den trakten."

'Men du har varit der?'

"Ja, landvägen, höga herr officer", sade jag samt började ömsom svettas och frysa af förskräckelse.

'Stewart, ge karlen der en dugtig kognak', befallde officern — och se det öfversatte den satans tolken också fast den saken talte för sig sjelf — och med kognaken for djefvulen i mig.

"Tack", sa' jag och grinade emot officern.

'Nå, huru är det nu med farleden till Bomarsund?' frågade han och lade fem guldmynt på bordet bredvid sig. 'Du slipper icke för tomma ord — ut med sanningen, känner du vägen?'

"Jag lärde af far min att aldrig ljuga", sade jag, "Åhjo, nog tror jag att om de der guldpluringarne hitta vägen till mig, så nog hittar jag vägen till Bomarsund och jag känner alla klippor och grund med."

'Signalera', ropade officern till kapten Jäfvelson på Härregrant (Yelwerton på "Arrogant"), att vi fått en lots ombord.'

Detta hviskade tolken till mig och jag blef igen så der underlig till sinnes. Det frågade likväl ingen efter, utan jag fördes upp på däck. Skeppet gjordes klart till affärd och signaler vexlades med ett par andra fartyg. Det var visst vi som skulle börja trallen. — Jag fördes fram till rormannen. Uff, så jag var underlig till mods. "Tänk om ryssdjeflarne skjuta ihjel mig när det blir nappatag af", tänkte jag, "eller om de få reda på allt det här, ifall jag åter kommer i land." Tolken gjorde mig några frågor, dem jag besvarade och fartyget begynte sin kurs mot sydost.

"Hur länge skall jag vara här ombord?" frågade jag tolken.

Officern befallde mig tiga.

Du hördes med ens något oväsen vid babordsrelingen förut — och "hast du mir gesehn", den unga Kallista hoppar upp på däck. Jag blef så jämmerligt förlägen att jag glömde svara på flera af officerens frågor, hvarför han blef otålig.

'Hvad går åt karlen?' frågade han visst flera gånger.

"Flickan der", svarade jag stammande, "jag hade glömt henne."

'Jag trodde du var allena', sade officeren. 'Men hvad mera — vi skicka flickan i land igen och du blir här.'

"Hon förråder mig", pustade jag.

'Hvad rör det mig?' sade officeren kallt, och vändande sig till tolken yttrade han något som lät som "skjutsa bort henne".

Men Kallista lät icke skjutsa bort sig, den ungen, hon kom raskt fram till mig, var alldeles icke förlägen och, besynnerligt nog, gåfvo alla sjömännen plats för henne att segla fram i rätt kurs på mig.

Officern såg förvånad på henne, rörde lätt vid hatten och sade åter något åt tolken, som förgäfves befallde flickan att ge sig af. Flicksnärtan svarade icke ens på dessa uppmaningar, hon neg för löjtnanten och bad att få tala vid mig en stund allena. Tolken öfversatte frågan. Svaret utföll jakande och vi gingo något afsides.

'Falkens Erik är på dåliga vägar', sade flickan.

Jag ville bli morsk jag, och bad henne dra åt hin, men hon såg så bekymrad ut och sade: 'Husbond' får ej stanna qvar här — nog kan jag gissa hvad husbond' här vill göra, men det är orätt, kom bort med mig'. — "Lättare sagdt än gjordt", svarade jag. "De hålla mig qvar med våld, må du veta."

Nu kallades jag bort och som tolken behöfdes för att samtala med mig, glömdes, såsom det tycktes, alldeles Kallista.

Efter en timme, vi voro då i öppna sjön igen och styrde kurs på Nyhamns bak, sade tolken till mig, att jag nu skulle göra mig af med flickpåhänget, ty det var hög tid.

Men hvar var Kallista? Jag såg henne platt icke och tolken visste det ej heller. Ändtligen fick han reda på att hon gått förut, men vidare visste ingen något om henne. Då vi kommit fram, för om fockmasten, sågo vi henne sittande bakom en upprullad tross med hufvudet stödt mot handen. Hon var mycket blek, blekare än vanligt.

"Kallista", sade jag, "den herrn säger att du skall gifva dig af till land igen".

"Jag far icke utan husbond" — var hennes bestämda svar.

Vi försökte att öfvertala henne, men förgäfves. Då kom der drifvande en sådander ung kadettherre, stannade hos oss och betraktade flickan.

'En vacker flicka', sade han, och se det förstod också jag. Han talade nu vid tolken och denne vände sig slutligen till Kallista och uppmanade henne åter att resa af. 'Det blir qväll', säger unge herrn här, tillade han, 'och då får du svårt att hitta hem och vägen blir allt längre och längre.' — "Ja, ge dig i väg, goda Kallista", bad också jag. — "Fan vet hvad som nu passerade eller om någonting passerade alls, men visst är, att flickan och kadetten sågo en stund på hvarandra, hvarpå den unge herrn befallde oss gå vår väg och lemna flickan i ro. Han såg precis ut som en vingskjuten hök, så hjertängsligt såg han på flickan och hon — ta mig ryssen — såg ut som en hel bys nattvardsungdom tillsammans, så rörande — och jag tror deras ögon tårades."

Här afbröt en djup suck berättarens svada.

"He du, Bengt", afbröt Falkens Erik sin berättelses tråd, "pusta du måttligt, pojke, och drick mer, så ger du funderingarna på båten."

Jag började få en liten inblick i unga Bengts hjertehistoria och äfven den unga flickan började intressera mig.

"Nåväl", fortfor Falkens Erik, efter att hafva begagnat uppehållet för att brygga sig ett nytt glas toddy och smutta derpå. "Tolken och jag gingo vår väg. Hvad de två ungdomarne sade hvarandra kan jag ej begripa, men då jag åter om en stund sökte upp Kallista var hon allena och visserligen icke lugn men alls icke ledsen heller och helsade på mig med en så rolig min att jag — ha, ha, ha, — kom att tänka på hustru mins ögonkast när hon var fästmö i tiden. Nu talte flickan åter vid mig och föreställde mig icke blott det orätta, utan äfven det farliga i mitt förehafvande och föreslog att vi skulle rymma. Jag ansåg förslaget omöjligt att utföra, men hon sade likväl att det skulle lyckas. — Vi hade nu passerat Nyhamn och gingo till ankars i skären vid Ledsunds båk. Jag fick mig en dugtig 'nattfösare' och öfverlemnades att roa mig på egen hand. Men ehuru jag var trött, kunde jag i följd af oro, och liksom samvetsqval också, icke sofva, utan satt och vakade i en vrå på däck. Småningom blef däcket folktomare och mörkret tilltog, ty himlen var mulen och det regnade smått. Tiden gick trögt för mig; jag satt ensam nu i mina sorgliga tankar, då vid pass tolftiden på natten det hände sig att någon sakta rörde vid min axel och hviskade:

"'Kom, Falkens Erik, allt är färdigt, följ mig, men gå sakta — i strumpfötterna, jag bär edra stöflor', och hon, ty det var Kallista, aftog mina skoplagg utan krus. Ingen bemärkte oss. Som en skugga sväfvade den unga flickan framför mig och utan att veta huru och hvarföre följde jag henne. Hon bad mig raskt klifva ner i båten, jag gjorde så, mer död än lefvande af ängslan, och hon nästan kastade sig efter, afskar med sin knif linan, och stötte ifrån. Men nu ska' ni tro att det blef allarm på 'Magasinet'.

"Inom några ögonblick öppnades en lucka och åter tittade ett af de der otäcka malmögonen emot oss. Samtidigt glänste flera gevärspipor genom natten och i riktning mot oss. Men nu kommer det bästa. Kallista, som i början fattat årorna, gaf dem nu åt mig och bad mig ro. Hon sjelf stälde sig rak lång i båtens akterstäf med ansigtet åt fartyget. Gevärspiporna sänktes för den hurtiga flickan; ty kulorna hade icke kunnat träffa mig, emedan hennes gestalt skyddade mig — och qvinnor lära engelsmännen icke pläga skjuta i krig. I dess ställe lades en slup ut, som skulle förfölja oss. Men snart hördes den unga kadettens röst öfver alla andra — jag kommer nog ihog den — och slupen vände om. 'Farewell, my Kallista,' ljöd det öfver vågen — och ned sjönk flickan på bottnen i min båt. Jag rodde allt hvad krafterna medgåfvo — jag hade, skam till sågandes, återigen glömt flickan, som likväl räddat mig från fångenskap och kanske död. Hon måtte ha varit sanslös då hon nedsjönk i båtbottnen, ty när hon om en stund rörde på sig, frågade hon hvar hon var. Jag hvilade på årorna, pustade och sade att vi ju voro stadda på flykt. 'Ack ja, ja, låt oss ro', utropade hon och ville taga årorna af mig, men se det lät jag icke ske. Jag lade min kavaj under henne och lät flickungen lägga sig."

Falkens Erik gjorde här ett uppehåll och fortfor sedan med lägre röst: "Efteråt hörde vi att den unge engelske kadetten, som skall varit en mycket förnäm mans son och en modig gosse, ännu samma sommar stupat vid ett anfall på Wiborg. — Kallista", tillade han nästan vekt, "har ett porträtt af honom, som han gaf henne den der förfärliga natten, då vi flydde från skeppet. Flickan, som annars är bra nog, har sedan dess varit liksom 'drömmande' eller hvad jag ska' kalla det."

En suck framträngde åter ur djupet af Bengts hjerta. Fadren blickade strängt på honom, men sade intet. Jag försjönk i drömmerier.

Man säger att allmogen ej har finare känslor, att kärleken hos dem är antingen idel sinnlighet eller att den alldeles icke förefinnes och att de flesta äktenskap ingås af beräkning. Detta senare må till en del ega sin riktighet. Men är det då bättre beställt med de s.k. bättre stånden? Jag tror det icke. Men hvad jag tror är, att känslan hos den obildade, jag vill hellre säga obeläste, är lika sann och lika djup, som hos den bildade, men hon uttalar sig i enklare former. Bondflickan förstår icke att svärma, åtminstone icke att kläda sina svärmerier i ord och bild, men hon älskar lika varmt för det. Hennes känsla är visserligen mindre estetisk, men den är lika naturlig för det och månne icke detta i grunden är hufvudsaken ändå? — Jag hade nu här hört en den mest romantiska berättelse ur verkligheten. En fattig flicka räddar undan straff, måhända död, en man, som icke vill ge henne sin sons hand, ehuru de unga älska hvarandra — romantiskt nog för en ålandsflicka.

Falkens Erik och den gamle sjöbussen lade sig till hvila efter att ha tillsagt Bengt att se efter rodret, hvilket knappast behöfdes, ty det var fullkomlig stiltje. Bengt och jag sutto stilla en god stund. Jag vill här nämna att jag är målare och att denna tysta nattscen på hafvet hade någonting mycket anslående för mig. Jag gjorde på sätt och vis studier och det under inflytande af den egendomliga stämning, i hvilken Falkens Eriks berättelse hade försatt mig.

"Hör på, Bengt", sade jag slutligen, "tycker du om den der Kallista?"

"Ja visst, men jag får henne aldrig."

"Hvarför det då?"

"Emedan far ej går in derpå."

"Men hon har ju räddat hans lif, ja nästan ännu mer."

"Ja visst", blef svaret, "och far säger, att han gerna vill föda henne till döddar och det för intet, men se ärfva hans egodelar det behöfver hon icke. Hon är fattig och hon har också ett så underligt namn."

"Jaså, tycker du det? Hvad voro hennes föräldrar?"

"Fattigt backstugofolk, säges det, men på sätt och vis är hon prostens i Jomala fosterbarn, ty prosten upptog henne som litet barn i sitt hus och der har hon lärt sig läsa och skrifva som en hel magister."

"Hon tjenar väl ännu hos er?" frågade jag vidare.

"Tjena? — nej! Hon bor hos oss och arbetar dugligt, och rask är flickan, det vet enhvar i hela Jomala socken, för si hon räddade en gång icke mindre än fyra fullväxta karlar, af hvilka jag var en."

"Nå, hur gick det till?" sporde jag.

"Jo se, vi voro ute på skälfångst om våren och hade dragit båten upp på ett stort flytande isfält. Då lossnar just det stycket, som båten låg på, och börjar flyta bort. Vi stodo der som klubbade skälar, dumma och skrämda, men Kallista, som var med, hon hoppade i sjön, i det iskalla vattnet, och sam bort till båten, stötte den i sjön, i sanning ett svårt göra, och rodde den till oss igen. Så blefvo vi räddade, men hon blef sjuk efter den resan och låg i flera månader hos prostens. Det var vintern efter engelsmännens besök hos oss, och var hon 'drömmande' förut, så blef hon sedermera ännu mera underlig. Men snäll och flitig och rask är hon ändå, det är alltigenom en dugtig flicka."

"Är hon vacker, Bengt?"

"Joo, men mera som herrskapsbarn, fast nog är hon bonddotter, så mycket veta vi visst, ty hon är född nära det gamla slottet."

"Kastelholm?"

"Ja, Kastelholm, vet jag", sade Bengt, "men se nu friskar vinden till och jag vill väcka far."

Vi fortsatte färden, kommo utan äfventyr i daggryningen till Hammarudda, lossade kaffebalarne och begåfvo oss upp till Falkens Eriks gård. Jag var rätt nyfiken att få skåda den raska Kallista, men blef sviken i min förhoppning, ty hon hade för några dagar sedan begifvit sig till prosten i Jomala för att hjelpa till vid hvarjehanda hushållsgöromål. Hvad hvar att göra? Jag tröstade mig dock snart med en god bädd och sof tills solen stod högt på himlen. När jag vaknade hade all trötthet vikit och jag gjorde upp min resplan på "fasta Åland", och anträdde äfven snart, samma dag, min "tour".

2.

Det var, såsom jag redan antydt, på försommaren. Årstidens utveckling var vida mindre framskriden på Åland än i svenska skärgården; här var allt vår ännu de små blommornas och kärlekens tid. Vi veta, vi nordbor, hvad ett uppvaknande från en sex, sju månaders vinterdvala är, och vi älska och besjunga derför våren af hjertans grund. I mitt hjerta skulle också en liten blomma växa upp den våren, "det var så bestämdt", säger finnen, och den blomman, en minnesblomma, hon lefver än och skall icke vissna förrän äfven mitt lifsblomster blommat ut.

Sedan jag hyrt en häst och "schas" till Emkarby gästgifvargård, men under färden mer än en gång tittat in i bondbyarna för att spraka med de gladlynta åländingarne, kom jag omsider till nämnda rastställe. Min afsigt var att besöka Kastelholms ruiner och någon tid uppehålla mig der i trakten.

Det är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till härkomst och lynne — på Åland talar nämligen ingen menniska finska utom en och annan herreman — äro de dock trots sin likhet i seder och bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många afseenden. Jag var som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som äkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så fremmande. De älska icke finnarne, men väl Finland, de hata "ryssen", men icke Ryssland, ty "der sälja vi vår strömming bäst". De älska svenskarne, men gå illa åt Sverige, som "lemnat dem åt ryssen", och som — hine illae lacrimae — lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm. De äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men taga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Af dessa finnas dock icke så få och några gå till och med på Medelhafvet. De äro pratsamma och särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något sväfvande i sin moral vis à vis tullstadgarne. Qvinnorna äro snygga, litet lätta på foten kanske, det för det lifliga sjölynnet med sig, men de äro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga fiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med männen. Vackra äro de i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar och glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock äfven här, och då oftast af en öfverraskande egendomlighet. Ett utmärkande drag för Åland är, att der finnas högst få så kallade herremän och nästan inga herregårdar. Folket är i följd deraf ganska frimodigt.

Men — jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också följande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagdt såsom man tror, af sjelfva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så få af krigisk och några till och med af ärofull natur. Det har ofta bytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt, men hvad det än var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock varit "residens" för höfdingar af alla möjliga slag och det skall hafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu är det en sorglig ruin.

Det var en förtjusande vacker vårmorgon, i hvars belysning jag första gången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne i den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor och mossa framdrömde i ostördt lugn sitt lilla lif på de åldriga murarne.

Det ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som ruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk krafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga föreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya lifvets uppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens verld; eller ligger det i menniskolynnet en afgjord böjelse för betraktande af alltings förgänglighet, en sannt ödmjuk verldsåskådning; eller är det ett förloradt och grusadt paradis, som vår inbillning skådar i ruinerna af fordomtima skönhet och glans? Hvad vet jag? Äfven en tarflig målare kan anslås af hvarje skönt och tankerikt ämne, ehuru förmågan, att riktigt själfullt delgifva åt andra de ofta underbart ljufva och storartade intrycken, blott är förunnadt få. "Många äro kallade men få äro utvalde". Det är icke allom gifvet att såsom Washington Irving genomlefva drömmar i Alhambras salar, drömmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen sköna bilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och efterverld. Men drömsagor ha äfven andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på andra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda en jemförelse med Alhambradikten. Det oaktadt är det tillåtet för hvarje fogel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till ursäkt, för det jag vågat mig in på ruinernas område.

Jag trädde inom det gamla slottets murar med nästan högstämda känslor. Läget är vackert och utsigten från borgens fönster af intagande behag; den är nämligen nästan kringfluten af vatten och var det fordom sannolikt alldeles. På andra sidan fjärdarne och sunden höja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna stränder. Det måtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu är det en snabbt förvittrande, men ännu storartad ruin, hvars snara förfall till blott ett stenrös ingen bryr sig om att uppehålla. Hvartill tjena väl också de gamla svenska minnesmärkena — i det eröfrade landet! Jag gick långsamt igenom den första gården och inträdde på den andra, omkring hvilken, enligt förmodan, de förnämligaste boningsrummen varit belägna. Mina tankar irrade långt tillbaka till Kastelholms glänsande period, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och ännu längre tillbaka i Ålands historia.

Jag fäste i början ringa uppmärksamhet dervid, att jag icke tycktes vara allena. En qvinnogestalt satt nämligen tyst och stilla på en af de nedrasade stenarne, med hufvudet lutadt mot den grånade muren. Då jag inträdde på den fordom så glädjefulla borggården, flögo hundratals skrämda kajor upp och jag blef smått häpen vid det buller de åstadkommo. Det lät som ett hån öfver all mensklig storhet, Den tysta qvinnan satt qvar på sin plats, utan att röra sig. Jag betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna — henne beundrade jag icke då.

Då jag kom närmare såg jag att hon var skön, men jag var öfverväldigad af minnenas makt, och i en sådan sinnesförfattning steg till och med den teatraliska effekten af den ensamma qvinnans närvaro i ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i taflan för tillfället. Och dock skulle hon blifva något helt annat, än staffage, i taflan af mitt inre lif!

Då foglarne flögo upp, stannade jag, som sagdt, något, men jag måtte af naturen ha goda nerver, fy jag skrämdes icke af det obehagliga flaxandet och skränet, ljud, som äro lika väl kända, som afskydda af alla antiqvarier och besökare af gamla ruiner. Jag var en rask yngling, åtminstone ville jag vara det, och derföre klef jag efter en stund djerft fram bland högarne af grus och nedrasande stenar. Omedvetet ställde jag min väg fram till flickan, som sof, och sof tungt.

Hon var vacker som måhända den fagraste af Kastelholms forna borgfröknar varit och jag trodde ett ögonblick att jag hade en uppenbarelse från hädangångna tider framför mig eller måhända en fé. Men som hvarken féer eller fordomtima borgfröknar gå i åländsk bonddrägt, ty den fagra tärnan bar en sådan, och det till på köpet icke af allra finaste slag, så öfvertygades jag snart att hon var en menniska. Uppriktigt sagdt var jag rätt belåten med denna öfvertygelse, ty det undersköna slumrande föremålet stod ju mig såsom menniska andligen vida närmare. Kroppsligen stod jag henne nu så nära, att jag höll min hand på hennes axel. Hon var ganska blek. "Är hon död?", tänkte jag, men den tanken försvann lika hastigt, som den kommit, ty då jag vidrörde den unga slumrerskans skuldra, rörde hon sig litet och talade påtagligen under inflytelsen af en dröm: "Nej, herre, nej, ej ens i smyg en kyss. Ack, hvarför skulle jag trycka er hand igen? Hvad skall Bengt säga derom?"

Detta var då ett alldeles menskligt språk och till på köpet lät det som hade den bleka sköna redan förskaffat sig hvad det naiva bondspråket kallar en fästman, som misstyckte att hon gaf andra menniskor en handtryckning.

I min poetiska själ, sit venia verbo, började redan ett till sina orsaker outredt, svartsjukt hat till den der Bengt göra sig gällande. Tänk om detta vore Kallista — men nej, huru skulle denna sköna, nästan ljufva varelse kunna vara den raska rodderskan, den käcka simmerskan, den dugtiga arbeterskan? Det var ju omöjligt enligt alla för mig hittills gällande begrepp om qvinlighetens väsende — ehuru jag medger, att det just var hennes såkallade tvetydiga härkomst, som öfvertygade mig om att just denna underligt vackra flicka var Kallista.

Imellertid stod jag der försjunken i åskådningen af den undersköna flickan i den enkla drägten. Det ljusbruna håret hade lossnat ur sina långa flätor och böljade ner öfver den behagliga gestaltens former. Det var en medelstor gestalt med verkliga muskler, som tydde på kraft och obruten helsa, ehuru öfver det hela låg ett skimmer af vemod. Hon var nämligen, ehuru solbränd, dock mera blek än rödkindad. Ansigtets uttryck angaf stark viljekraft och jag började småningom förstå att den der flickan kunde känna sig stark att utföra hvad helst hon föresatte sig. Jag undrade på hurudana hennes ögon väl skulle vara? Voro de allvarliga, i harmoni med ansigtsuttrycket i öfrigt, eller voro de milda, svärmiska kanhända? Min önskan att se dem skulle snart gå i fullbordan, ty ehuru jag ej nändes väcka slumrerskan, hjelpte mig dock slumpen på ett å Kastelholm ganska vanligt sätt. En sten i muren, ofvanom den, mot hvilken flickan stödde sig, lossnade och började rulla. Väckt af bullret blickade jag upp — ett ögonblick till och stenen skulle träffat den vackra sofverskan. Att väcka henne var för sent — en rask handling blott kunde rädda henne — och inom ett ögonblick var den också utförd. Jag upplyftade den sköna i mina armar och ilade några steg undan. Stenen slog ned sekunden derpå, just på det ställe der flickan sutit.

Hon vaknade — sakta lät jag henne glida ur mina armar och nu stod hon framför mig — en tjusande, men egendomlig syn. Hon strök det yppiga håret ur pannan och betraktade mig med en förvånad blick. Detta uttryck af förvåning i det stora, sköna ögat gaf det allvarliga ansigtet ovillkorligen ett drag som gjorde situationen komisk, och detta förvirrade mig till den grad att jag glömde borttaga min ännu omkring flickans lif hvilande arm. Med en enkel rörelse och utan all tillgjordhet gjorde sig flickan imellertid fri från denna ställning. Hon höjde sina ögon åter upp till mig, och nu sågo de blott så innerligt goda ut.

"Tack, herre, för hjelpen", sade hon. "Jag hade annars visst blifvit träffad af stenen?"

"Ja!" stammade jag, smått förlägen.

I detsamma rodnade hon djupt, djupt öfver de halfblottade axlarne, böjde sig hastigt ned och upplyftade från marken ett litet fotografikort, som äfven bemärktes af min snabba blick.

Ett stygn kändes i mitt hjerta, jag visste nu allt — jo, det var Kallista — och porträttet, det var den unge engelsmannes bild.

"Såg herrn hvad det var?" frågade flickan förvirrad.

Nu spelade svartsjukan på strängarne i min själ och jag svarade nästan i gäckande ton:

"Javisst, Kallista, det var den engelska kadettens porträtt."

Då stego ett par stora tårar upp i den sköna ungmöns ögon, rodnaden försvann hastigt, som den kommit, och i en låg men underligt hjertlig ton sade hon, i det hon räckte mig handen: "Ja, så är det, det är hans bild, hans, som skjöts ihjäl vid Wiborg — och han var så ung och snäll och vacker."

Jag ångrade min bitterhet, jag skämdes inför detta naturbarn.

"Men", återtog flickan, som lugnat sig snart, som bondflickor i sådana situationer väl torde göra i stället för att dra ut dem tills de bli tråkiga, "huru har herrn fått reda på mitt namn och allt det andra?"

"Jag kom öfver från Stockholm med Falkens Erik och — —"

"Bengt", inföll Kallista gladt, "de äro då, Gud ske lof, väl hemma igen! Tack för den underrättelsen, men säg mig nu, huru kom herrn just hit till det gamla slottet?"

Vi satte oss på ett par stenar och ett samtal uppstod, hvarvid jag, så godt sig göra lät, berättade min resa och sökte förklara dess ändamål.

"Jaså", afbröt Kallista något försagd, "kaffesäckar igen och en herre utan pass — akta sig för länsmannen i Jomala, herr målare. Men", tillade hon efter ett ögonblicks betänkande, "jag måste skynda till prestgården med svaret från prosten i Sund, dit jag skickades redan i går med ett bref. Jag satte mig här blott för att hvila litet och nu har jag hvilat länge nog."

"Hvar är då prestgården dit du skall?" sporde jag.

"Der bortom fjärden, inåt landet, men jag kan allt med båt ro ett godt stycke väg."

"Får jag följa med, lilla Kallista?" frågade jag och erhöll ett äkta allmogelikt svar.

"Ja visst, herre, om herrn vill. Prostens äro allt godt folk och mycket gästfria, men det blir icke alls väl om vi icke komma dit fram innan qvällsvarden."

Vi begåfvo oss af. Det var sannt, Kallista rodde bra, nästan allt för bra i mitt superestetiska tycke. Sedan vi rott öfver fjärden, förde ett stycke landsväg oss fram till prestgården.

Jag presenterade mig sjelf, blef ytterst vänligt mottagen och föreställdes för ett hos prosten församladt sällskap. Några grannar, häradsskrifvaren, länsmannen och andra hade nämligen infunnit sig på ett besök hos den vördige prosten. Te dracks och en toddy serverades. Kallista passade upp.

3.

Det gick frikostigt till i den åländska prostens hus och hans gäster visste minsann att pläga sig väl. Samtalet blef småningom ganska lifligt och föll, bland andra ämnen, äfven på den åländska allmogen och dess seder.

Kallista som just passerade genom rummet, tycktes ge den unge länsmannen anledning till följande utfall:

"De åländska qvinnorna äro förb— herrsjuka."

"Det har jag icke kunnat märka", genmälte jag.

"Åhjo men", återtog länsmannen med en min à la Don Juan. Han hade förut beklädt en landskansliststol i Åbo och ansåg sig derför vara en qvinnotjusare: "till exempel den der lilla ungen, som gick här genom rummet, är ett litet lättfärdigt stycke, man vet icke heller så noga hvems barn hon egentligen är — och", tillade han, "hennes namn i och för sig är redan alltför tillgjordt för att icke vara blott antaget."

"Den saken känner jag bättre", inföll prosten, "och jag ber bror icke vidare tala derom."

Men länsmannen vände sig med en obehaglig förtrolighet till mig och hviskade: "Icke är hon precis för hvar man — men jag har på tu man hand mer än en gång fått —"

"Herrn ljuger", utbrast jag högt.

"Hvad", utropade länsmannen, "hvad skall detta betyda?"

"Att herrn ljuger och det till på köpet som en narr", sade jag helt lugnt.

"Mina herrar, mina herrar!" inföll prosten medlande.

"Herra mig hit och herra mig dit, farbror", skrek kronans ombudsman, "men jag skall lära den der gunstig herrn att respektera min person och mina ord."

"Er person känner jag lyckligtvis föga", genmälte jag kallt, "och, med ert sätt att föra ordet, undviker jag helst all bekantskap."

"Herre, vet ni hvem jag är?"

"En lögnare åtminstone i ett fall", sade jag och steg upp för att aflägsna mig.

"En lögnare", röt den af toddyn något upprymde länsmannen och som sannolikt kände sig angripen på sin ömmaste punkt, "hvad har jag då ljugit på er?"

"Ni har baktalat den unga flickan der och skrutit med att ni på tu man hand mer än en gång fått —"

"En örfil af mig, när han var närgången", bifogade Kallistas klara stämma i dörren, der hon stått en stund.

Länsmannen rodnade och bleknade ömsom.

"Gå bort, mitt barn", sade prosten strängt, "och blanda dig ej i samtalet."

"Men hvarför", inföll Kallista sorgset, "skall herr länsman alltid tala illa om mig, då han ändå sjelf bäst borde veta att —"

"Tig, snärta!" utfor länsmannen häftigt, "och ni, min herre, huru känner ni redan, efter en dags vistelse här, denna flicka?"

Jag förstod ej Kallistas vinkar, utan svarade lugnt:

"Jag vet ej hvilken rättighet ni har att examinera mig?"

"Den lokala administrationens rätt", svarade länsmannen hånande.

"Jaså", inföll jag, "då kan herrn gerna få veta att denna unga flicka ledsagat mig hit från Kastelholms ruiner."

"Ni kom icke öfver Eckerö, kom då herrn öfver Degerby?"

"Nej, jag kom öfver Hammarudda". — Kallista bleknade synbarligen.

"Hammarudda? Aha!" utropade lagens tjenare triumferande, "då får visst äfven säkerhetspolisen något att göra. Adjö, farbror, adjö go' herrar, jag måste ovilkorligen hem", och han tillade med gäckande höflighet: "Adjö, herr utländing, som kommer öfver Hammarudda!"' samt gick sin väg.

Prosten uttryckte sin förtrytelse öfver hela uppträdet och sökte, genom flitiga uppmaningar att "klinga", blanda bort saken.

Efter snart intagen supé skiljdes sällskapet åt och jag erhöll mig af den gästfrie prosten ett rum anvisadt, ty under intet vilkor fick jag resa bort ännu.

Inkommen i min sofkammare, hvilken låg på andra sidan gården, i den så kallade adjunktsbyggnaden, som för tillfället stod ledig, tände jag en cigarr och satte mig att meditera. Jag hade icke ännu hunnit långt i mina drömmerier, i hvilka den vackra Kallista intog ett framstående rum, innan jag stördes af en sakta knackning på fönstret, som vette ut åt parken.

Jag reste mig upp och gick fram till fönstret, hvilket jag öppnade, och blickade ut.

Der stod i den nordiska vårnattens skymningsdager en gestalt tätt under fönstret.

"Förlåt, herr Arthur, men ni måste genast följa mig bort härifrån", hviskade en behaglig röst.

"Kallista?" sade jag förvånad, "hvad söker du här?"

En ful tanke kastade för ett ögonblick sin svarta skugga öfver min själ, det var misstänksamhetens: "Kanske voro länsmannens insinuationer om flickan —"

"Först ville jag tacka er, och sedan", hördes Kallistas röst åter, "sedan vill jag be att ni aktar er för länsman — det är en hämndgirig karl. Men kom ut", tillade hon ängsligt, "på vägen skall jag förklara hela saken för er."

Ater kändes en obehaglig stickning i mitt hjerta. Men huru kunde det vara möjligt att hon vore så fräck? Jag rodnade öfver min egen elaka tanke.

"Hoppa ut, genom fönstret; på gården skulle de måhända se er", hviskade rösten ånyo.

Med ett hopp var jag nere i parken vid den unga flickans sida.

"Kom, kom!" sade hon, och ledde mig vid handen djupt in i den mörka skogen, allt under en ömsesidig tystnad. Jag började finna äfventyret pikant, det må nu ha föranledts af hvilken orsak som helst. Komna ett stycke väg, stannade vi och Kallista satte sig på en stubbe. Hennes bröst häfde sig högt af den ansträngande promenaden och jag trodde mig se att hennes kinder nu glödde i varma rosor.

Hon bröt först tystnaden och sade med flämtande röst: "Herr Arthur, länsmannen vet eller gissar att herrn kommit hit utan pass, han har skickat skallfogden till Hammarudda; och med en nämndeman är han sjelf på väg till prostgården för att arrestera er; jag har hört det af hans egna drängar."

Jag stod der till en början något "forbaused".

"Hvad är att göra?" frågade jag slutligen, litet modstulen.

"Ni måste fly, och det genast. Falkens Erik drar sig nog fram; jag sände honom och Bengt dessutom ett bud med en gosse, så snart herrarna började gräla, ty jag kunde allt ana hur det skulle sluta."

"Men huru verkställa en flykt?"

"Derfor har jag sörjt, snälla herre", sade Kallista med lugn ton. "En fjerdingsväg härifrån ha vi en segelbåt, och", tillade hon med lägre röst, "med den för jag herr Arthur till Bågskär, der möter oss Bengt och så ge vi oss i väg till svenska sidan."

"Men min hulda flicka", utbrast jag, "hvarför vågar du allt detta för mig?" Och jag fattade hennes hand. "Jag tror mig nog snart kunna reda mig här — jag skrifver till Stockholm, får ett pass och så är saken klar. Låtom oss afvakta hvad som kommer."

"Ack, herre! Men Falkens Erik då — och — och Bengt, som voro med om att hemta herrn hit, hur skall det gå med dem?"

Jag släppte flickans hand. Jag käude liksom en kall nattflägt slå emot min känsla och jag blef till och med på sätt och vis smått ledsen. Jag insåg nu alltför väl att Kallista endast ville undanskaffa mig såsom varande ett corpus delicti — och detta var allt bra litet smickrande. Stockholmssinnet vaknade åter hos mig och jag tyckte mig liksom förnärmad samt ansåg mig ha rättighet att hämnas en liden förödmjukelse. Så underlig är ibland den moderna verldsåskådningen hos fashionabla unga män.

"Hvad angå mig Falkens Erik och Bengt", sade jag vresigt, "de må sköta sig sjelfva, jag sköter mig."

Kallista tycktes icke fatta fulla betydelsen af dessa egoistiska ord.

"Ser herrn, om herrn är borta, ha de intet vittne om kaffebalarne — det är hemligheten. — Nog kan jag gissa att herrn snart reder sig, men för de andra blir det icke så lätt och det är dock för herrns skull de nu kommit i bryderi, ty om herrn ej retat länsman skulle han aldrig ha tänkt på Falkens Erik."

Jag skämdes som en gosse i skamvrån. Det tycktes mig ligga någonting särdeles högsinnadt deruti, att flickan alldeles icke tänkte på att det var hennes heder jag försvarat. Att taga sanningens och oskuldens parti var ju blott en naturlig pligt. — De andra vittnena, Bengt och den gamle sjömannen, Eriks morbror, voro jäfviga. Jag var således den ende som kunde vittna i saken, såväl hvad kaffebalarne vidkom som ock rörande min egen öfverfart.

"Jag kommer", utropade jag derför plötsligt, "kom, kom, Kallista och förlåt mig, — du gör det väl?"

"För hvad då, herre? Herrn gör oss ju en stor tjenst, lemnar den vänliga prostens glada hus, sina egna resplaner och Gud vet allt hvad."

Hon tänkte då icke alls på att det tillika besparade mig sjelf en hel räcka af trakasserier med myndigheterna både på Åland och i Abo, under hvars guvernör öarne lyda.

Det var en förtrollande naiveté, som rentaf sans facon tog min ridderlighet i anspråk. Jag var förtjust i mitt äfventyr.

Vi skyndade igenom skogen och kommo till en liten fiskarstuga vid stranden, der Kallista gick in. Vi erhöllo en båt och snart voro vi ute på sjön.

Kallista ville ro, men det tillät icke jag utan förmådde henne att taga plats vid rodret. Det var ett litet nötskal vi sutto uti men det hade segel ändå. Vi rodde först söderut, ungefär en mil, i svag motvind, under nästan fullkomlig tystnad, då hissades segel och det bar af åt vestnordvest, åt Hammarudda till. Jag styrde efter flickans vägledande upplysningar.

4.

"Hör på, Kallista", började jag efter en längre paus, "är det icke ängsligt att lefva så der under jemn fruktan för tulltjenstemän och länsman; kan ej Falkens Erik låta bli med sitt lurendräjeri?"

"Herre Gud, ja visst är det ängsligt ibland, men karlarne säga att det inbringar pengar och tiderna äro så svåra", blef svaret. "Dessutom är det numera högst sällan Erik tager någonting med sig från Stockholm, han har mest börjat handla på Reval nu."

"Nå, tycker du så mycket om den der Bengt då?" sporde jag vidare.

"Ja då", sade Kallista naivt, "ja visst, men inte blir det något utaf, ty jag är så fattig. Men det vore så roligt ändå, för si såsom hans hustru skulle jag en gång få följa med till Wiborg och" — hon tvärtystnade och böjde sig ned öfver skotet, liksom hon skulle ändra något i dess läge — —

"Till Wiborg", inföll jag förvånad, "och hvarför längtar du just dit?"

"Det skall vara", stammade flickan rodnande och förlägen, "det skall vara en så mäkta rik stad och der finnas så många skepp alla år."

Men hos mig uppstod en alldeles annan tanke om den unga åländskans längtan till Wiborg och jag inföll derför:

"Kallista, får jag se det porträtt som du gömmer i barmen?"

"Hvarför vill herrn se det då?" frågade Kallista blygt.

"Jag ville se huru han såg ut?"

"Kan herrn engelska?"

"Ja, min vän."

"Då skall herrn säga mig hvad det står skrifvet på bildens andra sida; lofvar herrn det?"

Jag lofvade det och nu framtog hon en liten plånbok ur sin barm, hvarur hon tog fotagrafien och räckte den åt mig, i det hon slog nedögonen.

"Herrn lofvar ju mig att icke tala om det för någon?"

"Icke ens för Bengt?" frågade jag leende.

"Nej, nej — för ingen!"

Jag betraktade den unge engelsmannens porträtt. Det var ett själfullt, vackert ansigte i blomman af ynglingaåldern. På åtsidan voro med blyerts flyktigt tecknade följande ord:

" To my dear Kallista, my Idol, from Edmund Sutter, midshipman in Her Majestys Navy, Åland, Juni 1854."

"Hvad står der?" hviskade flickan skyggt.

"Till min dyra Kallista, min älskling, af Edmund Sutter, kadett vid hennes maj:ts flotta, Åland i Juni 1854."

"Tack, herre!" sade hon sakta och räckte ut handen efter porträttet.

"Hvarför håller du denna bild så kär?" frågade jag deltagande.

"Han räddade ju med fara för sitt eget lif Bengts far och mig den der svåra natten under kriget?"

"Är det för intet annat, Kallista?"

Hon svarade intet, lade in porträttet i sin plånbok, gömde den och suckade.

"Du suckar, Kallista?"

"Ja, den gode fremlingen dog ju så snart derpå; hvarför skulle jag icke sucka öfver honom?" — och hon såg upp till mig med en tindrande blick, hvars glans dock på ett särdeles vemodigt sätt mildrades af en framqvällande tår.

Vi försjönko i tystnad. Kallistas öga irrade drömmande utåt hafvet. Jag sysslade med rodret.

"Hör på, min snälla vän", sade jag slutligen efter en lång paus, "huru har det händt att du blef döpt med ett så egendomligt namn?"

Flickan rodnade djupt. "Det kan jag visst säga herrn. Det var så, sade min mor, att min far i tiden, för ro skull, kallade min mor med detta namn, fast nog hette hon Britta, och mor min tyckte så mycket om det att hon lät döpa mig så — far var då redan borta — ack, och jag", tillade hon med en suck, "har lidit mycken begabbelse för det namnet."

"Det var då alldeles onödigt", invände jag.

"Kan då herrn säga mig hvad det konstiga namnet betyder. Jag har aldrig vågat fråga prosten derom, och någon annan vet det ändock inte."

"Kallista", svarade jag, "det betyder på grekiska språket den allra vackraste."

"Nå, det är väl icke så illa det", sade flickan nästan skälmskt, "då behöfver jag icke skämmas för de andra flickorna mera, men bättre hade det varit ändå om mor min gifvit mig ett vanligare namn, det är icke åländskt alls det här och låter så fremmande. Och dock var det just det namnet som räddade oss, Falkens Erik och mig, från det engelska skeppet i fjor."

"Huru gick det till då?" frågade jag så mycket mera nyfiken, som den unge Sutters biträde vid Falkens Eriks flykt redan vid dennes berättelse derom hade förekommit mig besynnerlig.

"Nå ja, herr Arthur", sade Kallista, "herrn har sett porträttet, herrn har förklarat mitt namn, hvarför skulle icke herrn äfven få höra detta — men sannt är att för ingen har jag omtalat det utom för prosten, ty alla de andra skulle ha skrattat åt mig, men det gör visst icke ni" — och hon lyfte sina strålande ögon med ett egendomligt uttryck upp till mig. Det låg i hennes blick något som sade: "Jag vill meddela mig". Jag räckte henne min hand och sade allvarligt att jag visst inte skulle skratta.

Efter en stunds tystnad började hon sin lilla roman.

"Se, herr Arthur, då den unge engelsmannen hörde Falkens Erik nämna mitt namn, spratt han till och såg så underligt på mig. Han skickade karlarne bort och räckte mig sin hand, den jag gerna tog, ty han såg så snäll ut, 'Kallista, my Idol!' utropade han och såg så vackert in i mina ögon, och jag var alldeles icke förlägen jag heller utan jag såg på honom, den vackra gossen, jag med. Han kunde icke mycket svenska, men sedan han en stund betraktat mig och jag honom, och herrn vet att det icke är lätt att så der titta på hvarann utan att skratta, men si den lusten kom icke på oss, så sade han sakta: 'Du heta Kallista och vara Ålands dotter?' Då drog jag visst smått på mun, kan jag tro, ty han blef röd då jag svarade: 'Ja visst, unge herre, och var god hjelp oss härifrån.' — 'Jag knappt dig funnit, my Idol, och du vilja lemna mig', sade Edmund sorgset, men inte förstår jag ännu i denna stund hvad han menade med det. Huru det nu var, så bad jag honom så vackert och han lofvade så snällt att hjelpa oss — och det är hela historien."

"Och porträttet, Kallista, hur fick du det?" frågade jag.

"Bilden", svarade Kallista, "den gaf han mig i vredesmod."

"Och hvarför var han vred?"

"Sade jag vred? — nej han var sorgsen för det han nu icke kunde taga mig" — och Kallista tystnade bleknande, böjde hufvudet ned och — jag tror hon bad en bön.

Jag störde henne icke.

Imellertid friskade vinden till och sjön började gå hög. Båten sköt en ypperlig fart. Mot middagen voro vi vid Bågskär, en klippa, belägen en fjerdingsväg utanför Hammarudda, der Beugt ganska riktigt väntade oss med en "skötbåt", min kappsäck och matförråd.

Han såg så egendomlig ut i dag, den gode Bengt, till hälften surmulen, till hälften förnöjd. Han hviskade några ord till Kallista, hvarpå hon tycktes svara smått förargad, men med leende uppsyn.

"Det var visst", tänkte jag något egenkärt, "en fråga om huru hon betett sig emot mig." Denna tanke fick imellertid icke mycken tid på sig att mogna; den afbröts af den raske Bengt, som numera syntes alldeles förnöjd, med den nästan kategoriska anhållan att vi genast skulle ge oss af — "ty tulljakterna från Mariehamn och Eckerö vore säkert för längese'n i rörelse." Jag hade intet häremot att invända och vi gåfvo oss af.

"Skall Kallista följa med ända till Stockholm!" sporde jag förvånad, "och skolen I sedan återvända på tu man hand?"

"Ja, det vore icke första gången vi segla på tu man hand", menade Bengt.

"Men fader Erik, hvad säger han om sådana färder på tu man hand?"

"Han då?" svarade Bengt skrattande. "Ah, han vet nog huru vi hålla af hvaraudra — så inte sker det något farligt oss emellan."

Sådan är naturens, den "enfaldige" bondens åsigt om kärleken och dess frestelser. Jag började beundra det unga paret, ehuru jag måhända inom mig något smålog åt Bengts "blinda förtröstan" till flickan. Den enkle åländingen anade säkerligen icke mycket af Kallistas känslor för den unge Sutters vackra bild. Der tittade då återigen hos mig den skeptiske storstadsbon fram, som, kallt läggande dissekerknifven vid sina egna känslor, bedömer allt efter deras mångpröfvade, men oftast också utnötta måttstock. Bengt sörjde minsann nog deröfver att Kallista skulle sörja öfver engelsmannen, då det deremot aldrig föll honom in att hon skulle älska en skugga, när hon i honom hade en ungdomlig, lifslefvande beundrare. Och denna naturliga åsigt af saken var såväl hans som flickans räddning; den var i grunden sann och derföre bar den vackra frukter: förtroende och kärlek. Alldeles annorlunda hade det möjligen varit om Kallista till exempel fästat sig vid min person, som var en till hands varande ung herre. Till dessa förståndiga tankar kom jag, tack vare min, såsom jag ännu tror, oförderfvade natur, ganska snart, och jag blef åter munter och glad och pratade vänligt med mina raska reskamrater. Jag förmådde Bengt att berätta huru skallfogdens och nämndemannens visit hos Falkens Erik aflupit och erfor att allt gått väl, att kaffebalarne redan långt dessförinnan befunnit sig i handlanden S:s i Mariehamn magasin, samt att Erik alldeles lugnt bedt vederbörande fånga den svenska fogeln, då skulle de få höra annan låt. Fiskalerna hade förlägna begifvit sig bort, men hotat att varsko tulljakten i "staden" så den skulle fånga svensken om han ville tillbaka till Sverige. "Men", hade Falkens Erik, illmarigt leende, sagt: "om han kom öfver utan pass, något som jag för resten ej vet, ty jag såg honom först här på gården min, der han begärde häst till Emkarby, så måtte han väl ha rymt, och då rymmer han väl allt framåt till öster, hvad jag kan fatta, och icke tillbaka till Sverige." Skallfogden hade skakat sitt skalliga hufvud och mumlat något om "länsmannens fjosk". Det skrattades hjertligt åt historien, men då tillade Bengt, "att far efteråt svurit att sjelfva ryssen må ta'n om han någonsin mera lägger sig in i sådana affärer — han vore nu för gammal dertill". Häråt gladde sig i synnerhet den snälla Kallista.

Under tiden hade vinden gått öfver från nordost till fullt nordlig och tillväxt i styrka. Det var fullkomlig storm. Bengt skötte roder och segel som en hel karl och Kallista, trött efter ansträngningarne, lade sig på allmän begäran lugnt ner i bottnen af båten för att njuta någon hvila. Hvad hon var vacker då hon sof! För min själ uppsteg ovilkorligen gårdagens minne af vårt första möte i Kastelholms ruiner. Bengts öga flög spejande öfver den upprörda vattenytan. Vår seglats oroades imellertid icke och vi kommo i sinom tid fram till Stockholm, dit jag af flera skäl öfvertalat det unga paret att följa mig.

Jag hade länge sökt lämplig modell till en under arbete varande tafla "Ragnars och Aslögs första möte", men jag hade hittills icke funnit någon Aslög-Kraka på mina konstnärsvandringar genom lifvet. Nu hade jag en förträfflig Kraka — om hon nämligen ville sitta för mig, donna enkla, men stolta flicka från Åland. Imellertid hade jag min plan uppgjord och bud hade sändts till Falkens Erik med andra åländingar derom att Bengt och Kallista skulle dröja i Stockholm några dagar längre än vanligt.

Det unga paret infann sig hos mig morgonen efter vår ankomst för att erhålla liqvid för öfverfarten, något som de väl sökt afböja, men hvarvid jag stod fast.

Jag satt som bäst vid mitt morgonkaffe, försänkt i "minnen från Åland", korta men ljufva och egendomliga, då det ringde. Jag gissade genast hvem det var och skyndade sjelf att öppna dörren. Bengt och Kallista stego in, kaffe serverades ooli jag började mitt andragande med att fråga om de någonsin hört sagan om Kraka. Det hade de icke, och jag berättade den för dem, ingjutande så lifliga färgtoner jag kunde i sagans förlopp. Kallista var ögonskenligen förtjust i den modiga Aslög. Då vände jag mig alldeles å propos till henne — jag kände mig nu endast vara konstnär — och gjorde mitt förslag.

Jag sade henne också att det skulle blifva min allra bästa tafla och att hon genom att göra mig till viljes skulle göra mig lycklig. Hon studsade visst något vid tanken uppå att såsom Kraka uppträda "hvarken klädd eller oklädd", men jag lyckades häfva hennes skrupler, derigenom att jag icke skulle vara så nogräknad som Ragnar hvad det "oklädda" vidkom. Det var också egentligen icke hennes skönhet, hvars like jag möjligen kunnat finna äfven på annat håll, utan hennes särdeles rika hårsvall och egendomliga ansigtsuttryck som jag ville ha för mig, att dermed kläda min Aslög.

"Jag gör allt för herr Arthur, som gjort så mycket för mig", svarade hon slutligen, och jag var nöjd, anskaffade passande "nätdraperier", och seancerna togo redan samma dag sin början. Bengt var alltid närvarande, men han somnade ibland, den beskedlige gossen, ty det talades icke mycket vid våra möten. Hon var så skön, min Aslög-Kallista, att jag ofta glömde den förra karakteren för den senare — isynnerhet då Bengt sof. Ibland togo dock mina känslor så öfverhand, att jag måste afbryta seancen och gå ut att kalmera mig.

Så hände ock en vacker dag, då arbetet började nalkas sitt slut, och jag måste lemna paletten för att gå ned till Strömparterren. Jag ämnade fara öfver till Djurgården för att i dess svala skuggor drömma bort en stund.

På samma båt, med hvilken jag for öfver, befann sig ett engelskt herrskap, med hvilken jag genom en tillfällighet kom i samtal. Det ena ordet gaf det andra och frun hade till och med den artigheten att vilja ihågkomma, det hon under vistelsen i Stockholm, som tillbragts med att bese konstsamlingarne, hört mitt namn såsom artist nämnas. Bekantskapen blef intimare och jag bjöds af den värde lorden på diner, emottog bjudningen, och följde med det gamla herrskapet.

Efter middagen då vi sutto vid ett glas portvin blef lorden ganska meddelsam. Han berättade att de voro stadda på resa till Wiborg i Finland för att helsa på sin i kriget stupade sons graf; att de af denna son, deras enda barn, haft mycken glädje och att han varit en mycket älsklig och svärmisk yngling.

Jag var idel öra och den gamle engelsmannen fortfor:

"Men innan vi besöka Wiborg skulle vi på Åland vilja taga reda uppå en flicka, om hvilken vår son talar mycket i sin dagbok?"

Jag måtte ha sett "meget forbaused" ut, ty den sörjande fadern återtog med ett sorgset leende:

"Det är ett eget förhållande med denna sak. Den flicka, min son talar om, skall på ett förundransvärdt sätt likna ett i vår slägt befintligt porträtt, som har till underskrift: ' Kallista, my Idol '. Det är ganska skönt och sannolikt måladt af min äldste bror sjelf, den för längesedan aflidne lord Lowelond, på någon af hans många resor. Detta porträtt utgjorde vår Edmunds första kärlek — ja, och jag vågar säga, hans enda. Denna barnsliga, men starka böjelse torde dock ha skyddat ynglingen från mången frestelse då han trädde ut i lifvet, ty han bibehöll sig fullkomligt ren, trots sitt lifliga och svärmiska lynne. Porträttet kallades inom hela familjen allmänt ' My Idol.' — Jag skulle aldrig", fortfor den gamle efter en liten paus, "ha besvärat er med att höra på denna slägthistoria, men jag behöfver vid de efterspaningar jag ärnar företaga, en diskret man, som är kunnig i landets språk — säg vill ni hjelpa en sörjande familj?"

Jag jakade beredvilligt, och kort derpå bröto vi upp. Då vi skildes lofvade lorden och ladyn följande dag kl 12 göra ett besök i min atelier.

Klockan 11 kom Kallista till sista seancen. Hon sade att hon var något sorgsen öfver att allt nu var slut, och att hon igen skulle tillbaka med Bengt, som derför icke åtföljt henne denna gång, emedan han gått att uträtta några bestyr före afresan. Jag började flitigt arbeta, men då klockan slog tolf steg jag upp, betäckte min tafla och bad Kallista kläda om sig i nästa rum. Hon följde mina anordningar, tigande men något förvånad öfver den korta seancen.

Det engelska herrskapet lät icke länge vänta på sig. Jag emottog artigt det förnäma besöket och de berömde pligtskyldigast några på väggen hängande skizzer.

"Och denna pågående skapelse", sade lorden förbindligt, "får man kasta en blick på den?"

"En halffärdig tafla blott", inföll jag och afhöljde min Aslög.

Skulle en stjerna ha lösryckts från firmamentet och nedfallit emellan de tvänne åskådarne, så skulle de icke ha stått der så perturberade som de nu stodo framför min tafla.

" My Idol!" var det enda, ofrivilliga utbrott som undslapp deras läppar — de blott stirrade på taflan. Då öppnade jag dörren till mitt rum och bad Kallista stiga fram. Hon gjorde så, och då hon såg fremmande inne, helsade hon med en intagande värdighet, som lät mitt hjerta börja slå i trefjerdedels takt.

Då lorden och ladyn fingo ögonen på Kallista öfvergick deras förvåning all den föreställning som till och med jag gjort mig räkning på af denna effektfulla scen.

"Kallista, my Idol!" utropade slutligen den gamla damen, och utbredde — måhända omedvetet — sina armar, och Kallista — sjönk snyftande till den förnäma damens bröst. Uppträdet räckte dock endast några ögonblick. Bondflickans oförderfvade nerver hemtade sig snart och innan den bestörte men förlägne lorden ännu hunnit skynda fram till sin lady stod redan Kallista framför henne djupt rodnande och i vördnadsfull ställning och hviskade ett sakta men tydligt: "Förlåt!"

Den gamla damen satte sig och lorden började gå af och an i salen, med händerna på ryggen. Jag vände mig nu till lorden med följande ord:

"Detta är, enligt all sannolikhet, den flicka från Åland som ni söker".

"Hon skulle då vara lord Lowelonds dotter — ty jag har alltid hållit den flicka, om hvilken Edmund talar i sin dagbok och som — i följd af den slående likheten med vårt porträtt, verkligen torde vara denna flicka, för min brorsdotter".

"Hon är skön!" utbrast den gamla ladyn, vinkade Kallista till sig och räckte henne hjertligt handen.

"Min stackars son", fortfor lorden upprörd, "har i sin dagbok besvurit oss att för det fall, att han skulle falla ett offer för kriget, vi skulle taga vård om hans lefvande Kallista".

Då Kallista hörde sitt namn nämnas, spratt hon till och vände sig mot den talande.

"Ja, hon är skön och jag läser på dessa fina läppar Lowelonds beslutsamhet — ja, hon är frukten af min snillrike men olycklige brors första och enda kärlek, liksom hon var min ende sons första och enda kärlek. Jag vill älska henne som min dotter".

"Vi skola tillsammans tala om Edmund", sade ladyn och tryckte en kyss på den förlägna Kallistas panna.

Jag började nu efter lordens anhållan, att för Kallista beskrifva hvad som tilldragit sig omkring och med henne.

Hon tycktes icke synnerligen förvånad utan fastmera sorgsen, ty hon afbröt min sermon med ett vemodigt:

"Att det skulle vara något doldt i allt som rörde mig, kunde jag förmoda, ty mor kunde aldrig tala om far, utan att gråta".

I detta ögonblick inträdde Bengt.

"Se så", sade han glädtigt, "nu är det väl slut med måleverket och vi kunna ge oss af — men kors" — och han bockade sig (allt något bondaktigt ändå) för de fremmande, dem han nu först bemärkte.

Jag kastade en forskande blick på Kallista. Hade de meddelade nyheterna redan — ehuru icke ens fullt konstaterade — väckt högmod i hennes själ? Intet spår af en sådan själsriktning förmärktes i den vänlighet hvarmed hon helsade godmorgon åt Bengt, och frågade "när de skulle ge sig af".

Men jag förklarade det rätta förhållandet för Bengt samt att Kallista troligen icke mera skulle — återvända till Åland.

"Jo hin ock! det skall hon min själ" utbrast Bengi, "om än hon fått aldrig så förnäma slägtinger?— säg, Kallista — följer du med hem?"

"Ja visst", svarade flickan, alldeles naivt, "huru kan du fråga så?"

Der blef dock en vidlyftig förklaring utaf med mig till tolk.

Lorden och ladyn ville på ort och ställe inhemta närmare underrättelser, men intill dess ville de icke släppa Kallista; Bengt, måhända anande ett nederlag, blef allt fåordigare för hvarje minut — Kallista allena förklarade fullkomligt lugnt, att hon ville hem, "detta var det naturligaste och rättaste — och prosten skulle sedan råda vidare". Öfver sin gryende "lycka", som verlden kallar en sådan förändring, tycktes hon icke alls vara förtjust, hon hade måhända icke heller riktigt uppfattat det gamla herrskapets önskningar, hvilka icke heller uttalats alldeles oförbehållsamt. Då vände sig ladyn plötsligt till mig, och bad mig fråga den unga flickan:

"Vill du komma med till Wiborg och helsa på Edmunds graf?"

Ett förvånadt "ah!" — det första tecken hon hittills visat till förvåning — och en djup, djup rodnad voro svaret: men det var afgörande. Det beslöts, att vi alla skulle följas åt till Åland per ångbåt, men Bengt förklarade ovilligt att han skulle genast ge sig i väg, och bort gick han — — Kallista märkte icke ens att han gått.

* * * * *

Det var så som lorden och ladyn önskat det. Kallista var lord Lowelonds dotter. — Prosten i Jomala hade fullständiga bevis i hand, — men vigd hade Kallistas stackars mor icke varit.

Efter besöket i Wiborg, hvilket jag öfvervar, reste lorden åter till England, men ladyn och Kallista stannade qvar i Stockholm hela sommaren.

Bengt erhöll en hel skuta till skänks, och han försökte trösta sig. Efter besöket i Wiborg, talade nämligen Kallista aldrig mer om att hon ville bli Bengts hustru — och den stackars gossen förstod vinken. Dessutom låg numera icke Ålandshaf, utan ett för honom oöfverstigligare svalg, emellan Bengt Falk och lady Kallista Lowelond.

Men jag, den ofrivilliga förbindelselänken i hela denna romantiska kedja — jag glömmer aldrig den vackra Kallista på Kastelholm, och att jag en gång drömt om att hon skulle bli sin Rafaels Fornarina.

* * * * *

Någon tid efter det ladyn och Kallista lemnat Stockholm erhöll jag från London mig tillsänd en stor låda, som vid öppnandet befanns innehålla en snillrikt, ehuru icke konstnärligt väl målad tafla, med underskrift: Kallista my Idol. Porträttet liknade på ett slående sätt min Kallista. Derjemte erhöll jag ett litet paket, med följande bref:

"Sir! Då vi nu ha den lefvande Kallista, önska vi och isynnerhet hon sjelf, att ni må ega denna bild. Er 'Ragnar och Aslög' har jag köpt i Paris. Jag tillsänder er härmed tillika min olycklige brors dagboksanteckningar. Er m.m. Lord Lowelond".

Kanske jag en gång skall publicera lord Lowelonds den äldre äfventyr på Åland. Men ännu känner jag det icke.

Ett mystiskt par.

Sann händelse från år 1867.

Väl spelar äfven i vårt gamla, glada land vinningslystnaden månget fult spratt åt samhället och förskingringar af statens tillhörigheter äro icke så alldeles sällsynta, men våra spekulanter i denna väg ha ännu mycket att lära af det stora grannrikets söner. I Ryssland äro undansnillningarne bragta i system, byråkratiskt reglerade och vinsten delas "i mån af rang och förtjenst" emellan alla deltagarne, från chefen för ett verk allt intill den lägste skrifvaren. Sådana obehagliga och ogrannlaga upptäckter, som vår senaste Långholmshistoria, förekomma derföre högst sällan. Men så spännes också bågen nog högt ibland. Våra läsare behöfva här endast draga sig till minnes den äfven i svenska blad omtalade stora stölden af 4 millioner lispund salt i Nischnij-Novgorod år 1867. Huru denna bragd blef upptäckt, veta vi ej, men ett faktum är att köpmännen i Novgorod bjödo flera millioner för att få alltsammans i godo bilagdt och nedtystadt. Mycket förnäma och rika personer voro komprometterade och saken väckte oerhördt uppseende till och med i det blaserade S:t Petersburg. Ja, svallvågorna af den allmänna rörelsen sträckte sig äfven till det undangömda Finland och öfverallt talades på den tiden om saltstölden. Isynnerhet diskuterades frågan i gränssocknarne emellan Ryssland och Finland, emedan man förmodade att de skyldige skulle försöka undkomma genom detta sistnämnda land. Det är också till denna del af verlden vi nu be läsaren följa oss — till gränsen emellan Finland och Ryssland, vid pass fem mil från S:t Petersburg. Der äro ödsliga trakter med en mer eller mindre genom ryskt inflytande depraverad finsk befolkning, som mest lefver af lurendräjeri.

Här tager vår historia sin början.

1.

Har ni någonsin varit med om ett riktigt nordiskt yrväder, icke sådant det presenterar sig på gatorna i en stad, utan som det kommer öfver den resande i villande skog, så kan ni ungefär föreställa er i hvilket läge de två personer befunno sig, som inleda denna sannfärdiga berättelse.

Det var ej längre sedan än i slutet af april månad år 1867. Våren hade ännu blott gjort obetydliga framsteg och just den natt, vår berättelse begynner, rasade, liksom den väntade våren till trots, en förskräcklig snöstorm öfver trakten.

I en tarflig "kibitka" (en släda med kur af bastmattor) sutto två personer. Deras körsven bearbetade flitigt med sin piska den flåsande "trojkan", trespannet, framför slädan. Men hvad förslogo de tre djurens gemensamma ansträngningar emot de sig stundligen allt mer och mer hopande drifvorna. Färden gick långsamt i de resandes tycke, ehuru de fre kamparne i jemn, fastän ovig galopp arbetade sig fram genom den djupa snön.

Hvilka voro väl de, som sutto derinne, och hvad gällde deras resa?

Det är icke för ro skull man i ett sådant väder ger sig ut att resa; djur och menniskor borde unnasskydd för de vilda elementernas gäckande hån.

"Nikifor!" hviskade en mild stämma.

"Nadeschda" [Nadeschda, ett ryskt qvinnonamn, betyder hoppet], svarade en manlig röst, men med ett oändligt vekt tonfall: "Nadeschda, hoppas!" Och omedelbart derpå ljöd ett strängt: "pascholl framåt!" Men körsvännen stannade sina hästar tvärt.

"Vi äro icke mera i Ryssland, herre", sade han på dålig, men begriplig ryska, "utan i Finland, och der finnes lag och rätt för herrar, menniskor och djur. Kräken göra hvad de kunna; jag vill ej taga lifvet af dem."

"Hundra rubel i drickspengar", var den unge herr Nikifors svar, ty ung var han, det hördes på rösten.

Skjutsbonden vände sig om, fastade sina sluga, plirande ögon en stund på "herrn" och svarade slutligen tvekande!

"Hvar och en af hästarne är värd sina hundra rubel. Jag spränger dem om jag kör ännu fortare."

"Godt, du får trehundra rubel", sade Nikifor otåligt, ty hästarne stodo alltjemt stilla.

"Handpengar", ljöd det trumpna svaret.

"Durak", röt ryssen, öppnade sin resväska och räckte bonden fyra tjugufemrubelssedlar.

"Nu skall herrn få åka!" utropade den ändtligen förnöjde gränsboen. Piskan smällde, hästarne drogo till och bort gick det genom drifvorna i yrande fart. De fyra stora sedlarne tycktes ha lagt sig såsom ett pansar kring körsvennens hjerta — nu fanns det för honom icke mera någon "lag för djuren i Finland".

"Nikifor, jag fryser", sade Nadeschda rysande.

Vid dessa ord greps den unge ryssens hjerta af en oändlig ångest och han utropade passioneradt: "O! kunde jag jemna vägen med silfverrublar, Nadeschda, så vore vi snart i närmaste stad; der finge du hvila."

"Ack, inte i någon stad", svarade fruntimret, "jag är så rädd för upptäckt."

"Tyst! tala för Guds skull franska", hviskade Nikifor på detta språk, "karlen derborta förstår ju något ryska."

"De der måtte ha godt om pengar och ondt om själslugn", mumlade skjutskarlen för sig sjelf.

En stund förgick under tystnad. Hästarne flämtade förfärligt, en flägt af medlidande genomträngde sedelförhydningen kring skjutsbondens hjerta, kanske voro också de tre kamparne, bepröfvade lurendräjarhästar, vänner emellan, mera värde än trehundra rubel, nog af, han vände sin fysionomi in åt kuren och skrek genom den alltjemt tilltagande stormens tjut:

"Barin, herre, hör på! Vädret blir svårare, vägen omöjlig, hästarne trötta; de ha från Pargala sprungit ända hit, och det på bivägar för det ni ej hade pass, detta gör fem och en half mil i ett skede. Jag är nöjd med tvåhundra rubel i ett för allt, men låt oss vika in derborta; der synes ljus. Här bli vi insnöade — och gripas kanske", tillade han med ängslig stämma — "af kossackerna från Kivinebb. Jag känner värden derborta. Ni är visst liksom mången annan en oskyldig smuglare, och han der förråder oss icke; låtom oss köra dit, jag ber."

"Smuglare", mumlade Nikifor för sig sjelf, "nå ja, om man så vill. Välan", fortfor han, "så kör dit. Herre Gud, hvilken natt!"

"I natt", lugnade bonden, "förföljer oss ingen, och i morgon bittida skall jag föra herrskapet till Pampala gästgifveri. Derifrån går resan lätt till Wiborg, ty vägarne bli i god tid uppskottade."

"Nadeschda, derborta får du säkert hvila ett grand", sade Nikifor, och tillade sedan: "Kör på kusk och Gud med oss alla." Han korsade sig.

Bonden hoppade af, spände ur de båda sidohästarne och körde in på en skogsväg, osynlig för andra än honom sjelf.

Omsider anlände de resande till den gård, hvarifrån ljuset lyst.

Elden af den på härden sprakande brasan spridde ett osäkert och dallrande sken i rummet och ett rykande pertbloss, instucket i en väggspringa, lät sina rökmoln, liksom tankfullt uppstiga mot det svärtade taket, inhöljande hela öfra delen af stugan i ett haf af rök. En gryta puttrade redan på härden, en spinnrock surrade, två barn snarkade i en vrå med en klunga grisar till hufvudgärd, hvilka, smått grymtande, drömmande måhända, ogillade sin förvandling till hufvudkuddar, men dock af lättjans makt tvingades att icke röra på sig. I pertblossets sken satt en äldre man, med en fårskinspels kastad öfver axlarne, och spjelkade pertor. Det led redan mot morgonen och gårdsfolket hade stigit upp. Det var en äkta tafla af östfinskt bondelif. Gårdshundens gälla skall vid de resandes inträde, stormen derute hade hittills förtagit hvarje ljud af deras annalkande, väckte grisarne, som reste på sig, barnens hufvuden föllo i golfvet, och en gång väckta, upphäfde ungarne en gräslig olåt. Om Nikifor varit etnograf och Nadeschda artist skulle de här ha kunnat göra studier. Men de voro intetdera, de voro blott, åtminstone för tillfället, ett par stelfrusna, snöhöljda varelser. Häpna stannade de dock på stugans tröskel.

"Stig in, stig in, godt folk", sade värden efter att betänksamt ha granskat de ankommande, "vädret derute har väl spelat herrskapet något fult spratt?" — Detta sades på finska.

De resande förstodo icke ett enda ord, men deras jemte dem inträdande körsven gick fram och vexlade ett handslag och några ord med värden, hvarpå denne, ej utan en viss nyfikenhet, närmade sig Nikifor och yttrade på ryska:

"Stigen fram och tagen af er de våta plaggen, de skola torka medan hustru min kokar upp litet mjölk; det värmer kroppen."

Mekaniskt började Nikifor afpelsa den hälft medvetslösa Nadeschda; omsider kom äfven bondhustrun fram och erbjöd sin hjelp. Under tiden hade också Nikifor aftagit sin pels. Nu tedde sig en egendomlig anblick. Nadeschda, som endast haft på sig en räfskinskappa och en lätt kaschmirschal, stod nu der i — full baldrägt, med bar hals och bara skuldror, men höljd i spetsar och blonder; den lätta balklädningen sorgligt skrynklad, håret upplöst, darrande som ett asplöf — och Nikifor i frack och hvit halsduk. Bönderna förstodo sig icke på klädningarnes dyrbarhet, men väl på besynnerligheten af sådana resdrägter och de sågo nog för att veta att deras gäster icke voro alldeles vanliga resande.

Gumman ledde Nadeschda fram till spiseln. Här sjönk den arma qvinnan ned på en bänk, nästan vanmäktig. Nikifor satte sig bredvid henne, stödjande hennes hufvud emot sitt bröst.

Rådig som mest alltid en bondhustru är, fick husmodren snart mjölken på elden och tillredde en bädd af halm i det äkta parets egen säng, medan hennes man och skjutsbonden gått ut att draga försorg om hästarne. Nikifor och Nadeschda talade icke ett ord. De förtärde den erbjudna mjölken, som något lifvade dem, tackade mera med blickar än ord och läto leda sig till den improviserade bädden.

"Sofva?" sade Nadeschda sakta, "det är ju oförsigtigt."

"Ack, du kan ej uthärda mera och resan är lång ännu innan vi hinna till Stockholm. Du får ej uttrötta dig alldeles redan i början."

"Till Stockholm, ack ja!" utbrast Nadeschda passioneradt och med en talande blick på sin följeslagare.

Bäddens ringhet märkte de icke. Det unga fruntimret lade sig ned i sin något medfarna balkostym. Nikifor satte sig på en pall tätt invid sängen.

Ett ljuft leende upplyste Nadeschdas sköna, ungdomliga drag. Om hon drömde, så drömde hon visst om frihet och ljus. Nikifors hufvud hade, trots alla hans beslut att icke sofva, nedsjunkit emot bädden. Nu slog Nadeschda upp sina ögon, vakna, klara, oändligt smäktande, såsom de blott kunna finnas hos en Orientens dotter. De fästes med ett innerligt uttryck af oskuldsfull tillit på den sofvande unge mannen. Sakta, sakta som en daggtår smyger i en blommas kalk, sköt hon sin hvita hand under hans kind: "Hans hufvud skall hvila bättre så, än emot den hårda halmen", tänkte hon, slöt sina ögon åter och snart sofvo båda.

Männen kommo in efter att ha fodrat hästarne. De samtalade högt. "Tyst", hviskade gumman, "låt de stackars menniskorna sofva. De äro så fina och vackra."

Männen drogo sig tillbaka till andra ändan af rummet, nära spiseln. Gumman hemtade dem hvar sin kopp kaffe, som hon tillagat, och ställde en butelj rom på bordet.

"Det kan duga i detta herrans väder, svåger", sade hon och räckte flaskan åt skjutsbonden.

Männen läto icke bjuda sig tvenne gånger.

"Hör på", sporde omsider värden sakta den andre, "har du intet nytt frän Petersburg att förtälja?"

"Något har jag allt, och icke så litet ändå."

"Låt höra."

Nu berättade skjutskarlen vidlyftigt och med allehanda underliga kommentarier historien om den stora saltstölden i Novgorod af fyra millioner lispund frän kronans förråder och dertill en god del af de tusentals gissningar, som med anledning af stölden voro gängse bland pöbeln i Petersburg. Hans åhörare lyssnade uppmärksamt på berättelsen — blott då och då irrade hans blick med ett underligt uttryck i rigtning mot bädden.

"Hör på, svåger", afbröt han dennes svada, "du säger att din 'setakka' (den man kör för) har pengar såsom vi hö i goda år; de ha inga saker med sig utom det der lilla skrinet, der ryms inga kläder uti — men mycket pengar. Se på deras klädedrägt, de ha afrest plötsligt, oförberedt — man lurar inte så lätt en gammal lurendräjare — — vet du, jag har mina förmodanden. Hvad tror du, Petter?"

Ett ljus tycktes gå upp för Petters mindre qvicka själ.

"De kommo med vagn till Pargala, der togo de in på värdshuset och herrn hyrde mina hästar ända till Pampala för femtio rubel, en god affär för mig; ja, ja, han lofvade efteråt litet mera, men det hör ej hit, ja, och så skulle vi färdas så att han icke behöfde visa något pass vid finska gränsen."

"Ser du", mumlade värden, "deras händer och detta skrin lukta salt".

"Du tror att de äro stadda på flykt?"

Nu börjades ett långt samtal de båda männen imellan, fördt med dämpad, men liflig röst.

Medan detta samtal fortgick drömde Nadeschda. Det var en orolig dröm. Hon tyckte sig redan med Nikifor ha uppnått den räddande svenska stranden, dit de sträfvade, och hon väntade just på att någon af de goda svenskarne skulle helsa dem välkomna med "salt och bröd", gästvänskapens symbol i Ryssland. Der framträdde också en vänlig man och bar ett bröd, beströdt med salt, i sin hand. Han nalkades dem, men då han uppmärksamt betraktade Nikifor vredgades hans uppsyn och han slungade saltet i ansigtet på honom och henne. "Se der ert salt", utbrast han hånande och vände dem ryggen. Hu, hvad det var rysligt, hon trodde sig bli qväfd af ängslan.

Dunsterna från de drickande karlarnes romkoppar hade spridt en vidrig lukt i rummet och lägrade sig tungt öfver den unga flickans bädd. Nadeschda kände sin andedrägt besvärad och vaknade. Hon slog upp sina ögon, såg sig rädd omkring och varsnade de två gestalterna vid den slocknade eldens sken. Då nådde ljudet af deras mumlande röster hennes öra och hon förnam tydligt orden "Petersburg" och "polis", som äro hvarandra lika i ryskan och finskan — ty detta senare språk har lånat begge begreppen från det förra.

Var det instinkt, var det sinnesnärvaro: hon skrek icke till. Hon blickade ned på Nikifor, som sof tungt och godt, drog varsamt sin hand undan hans hufvud och lade dit i stället, mellan halmen och hans kind, sina parfymerade balhandskar, steg upp försigtigt och nalkades med ljudlösa steg männen vid spiseln.

"I den evige Gudens namn", sade hon, mera hviskande än talande, och böjde knä för de råa männen, "o, hafven barmhertighet!"

Karlarne foro skrämda upp. De måtte ha hvälft mörka planer i sitt bröst eftersom de blefvo så bleka vid denna engels åsyn.

"Jesus välsigne oss!" stammade de häpne.

Då löste Nadeschda från sin hvita hals och sina blottade armar med darrande hast den tunga guldkedjan och de diamantprydda armbanden och räckte dem med en åtbörd af bönfallande allvar upp till männen, som stigit upp.

Dessa sköto ifrån sig gåfvan. Nikifor vaknade, med ett språng var han hos Nadeschda. Men karlarna fingo mod då de sågo en man gentemot sig och värden utbrast vresigt: "I ären salttjufvarne från Nowgorod, man känner er."

Nikifor var alltför naiv för att med ens, yrvaken som han var, inse allt det hotande i bondens ord; han blef blott förlägen. Efter några ögonblick fattade han sig likväl och svarade, oaktadt sina unga år, ej utan en viss värdighet:

"Min fars son behöfver icke stjäla salt för att bli rik — han har flera millioner rubel än kronan mistat lispund salt."

"Och hvem är ni då?" frågade värden.

Nikifor tvekade.

Ett hånfulltt leende gick öfver den bistre bondens anletsdrag — då kände han sig plötsligt fattad om knäna af två veka armar och ett anlete, likt en bedjande engels, såg upp I ill honom.

"Du vill oss intet ondt, vi ha ej tagit något, vi fly ej för — —"

"För kejsarens vrede flyn I", röt bonden, som ville arbeta sig upp till häftighet.

"Kejsarens vrede!" utropade Nikifor, bleknande, och vek bäfvande några steg tillbaka, men Nadeschda steg upp och sade högtidligt:

"Kejsarens vrede vore vårt skydd, men vi ha icke vågat nalkas honom, och dock", tillade hon i vekare ton, "hotar oss en stor fara. Förråd oss icke, Nikifor betalar, rädda oss, och ni gör en god handling."

Bonden förstod blott hälften af de granna orden och så godt som intet af deras innehåll, men han anade instinktmessigt, att då en tjuf rymmer sker detta på ett klokare sätt, än dessa båda gjort. Han hade dessutom till en del vunnit sitt ändamål: hans gäster fruktade honom. Saken tog i följd häraf en i Ryssland ganska vanlig vändning. Nikifor betalade några hundra rubel, kaffet dracks, hästarne spändes för och resan anträddes åter.

Den friska morgonluften, klar och angenäm efter nattens storm, lifvade Nadeschdas nerver och hon blickade muntert omkring sig i det vinterliga landskapet.

"Vi ha kommit mycket norrut", sade hon, "i Sverige är vintern lång, så lärdes i pensionen. Nikifor, äro vi snart vid svenska gränsen?"

Stackars barn! Det var ännu ett godt stycke väg dit.

2.

Nattens snöstorm var förbi, solen sken klart och S:t Petersburgs gator voro nästan snöfria. Berg af snö hade aflägsnats på "högöfverhetlig befallning" och allt var lif och rörelse i den prunkande kejsarstaden. Klockan var mellan ett och två på dagen, det är tiden för den fashionabla verldens morgonpromenader på "Newsky-prospekten". Två gardeslöjtnanter möttes utanför Dominiques "Café restaurant", helsade på hvarandra och stego in. Efter andra glaset champagne — ryska gardesofficerare dricka merändels champagne — sträckte sig Boris behagligt i sin fåtölj, tände en havanna och sporde:

"Nå, Ivan, hvad nytt från Petroffs bal i går? Du går i borgarsällskaper, du, och det kan vara rätt roligt ibland, det medger jag. Nå, nå, jag går sjelf också någongång på sådana roligheter, men min ställning såsom furstens adjutant, ser du, gör att jag — ja, du förstår mig. — — Nåå, låt höra!"

"Det berättas att den rike vinhandlaren Iwrenjews son, som jemväl var på balen i går, helt plötsligt försvunnit."

"Nå, än sedan?" sade Boris kallt.

"Jo, han skall icke ha återkommit hem under hela natten. Man tror att han rymt."

"Ha, ha", utbrast Boris. "Det skulle icke passa så illa i mina planer om den der rike göken, som står mig i vägen, vore 'nowgorodiserad'."

"Det tror jag näppeligen", svarade Ivan gäckande, "hans far är ju så rik."

"Mycket vill mera ha", replikerade Boris, "och — dessutom, blotta ryktet kan blifva mig nyttigt. Hör du Ivan, känner du till Iwrenjews affärer?"

"Han har förbindelser öfver hela Ryssland, gör mycket affärer — äfven i juveler". Härvid borrade Ivan sin kalla blick i adjutantens själ.

"I juveler?" frågade Boris utan att kunna dölja en viss rörelse.

"Ja, och i går försvann plötsligt från Petroffs bal och jemväl från hemmet 'Golkondas perla' såsom vi kalla henne."

"Hvad? Nadeschda?"

"Ja, hofjuvelerarens dotter", svarade Ivan lakoniskt.

"Farväl!" utropade adjutanten i högsta ifver, påtog sin kappa och störtade ut.

"Den der", sade löjtnant Ivan för sig sjelf, "vet mer om saken än jag är nöjd med. Hvarför skulle jag sammanställa de båda namnen? Han — han är en karl och må stå sitt kast, men hon, — stackars Nadeschda!" Löjtnanten försjönk härvid för ett ögonblick i tankar, en sällsynt företeelse hos en lefnadsglad gardesofficer i kejsarstaden.

"Åh strunt!" tröstade han sig slutligen, "i morgon talar ingen mera om hela historien."

Men det taltes i S:t Petersburg vida mera om denna sak, än herr Ivan förmodade; det var likväl helst i slutna kretsar, man talade derom.

3.

Imellertid fortsatte våra två äfventyrare sin resa. Den sluge bonden ville i det längsta draga nytta af den frikostige Nikifor, och som det led emot våren och han icke mera trodde sig behöfva sin släda, föreslog han "herrn" att köpa densamma. Förr att underlätta resans besvärligheter för Nadeschda, mottog denne anbudet, och så bar det af vidare åt nordvest. Men ehuru de färdades ganska fort, hade dock det hundratungade ryktet ilat före deras trespann eller anlände åtminstone samtidigt med de unga tu till den gamla goda staden Wiborg, der våra resande inträffade om qvällen och hvarest Nikifor hoppats kunna bereda Nadeschda åtminstone en lugn natt.

Då den unga damen såg gaslyktorna tindra emot sig klappade hon af glädje de frusna händerna och utropade högt: "Se, se, menniskoboningar!"

Snart åkte de in till staden och skjutskarlen stannade, förut instruerad, vid ett af stadens mindre hotel. Hvar och en som åker med trespann blir väl emottagen af hotelvärdar. Så äfven våra resande. De erhöllo ett gemensamt rum — emedan de generade sig att begära två skilda. Thé begärdes och serverades flinkt. Sängarne bäddades och herrskapet var på tu man hand.

"Hvad det är roligt", sade Nadeschda, och försökte oaktadt sin trötthet att gå några slag öfver golfvet "hvad det är roligt, alla kalla mig fru — men inte är jag din fru ännu, Nikifor?"

"Ack nej", svarade denne med en suck.

"Hvad är du otålig för, min älskling", skrattade Nadeschda rodnande, "nu är det ju ingen nöd mera, vi äro ju i en af Stockholms förstäder, är det icke så, Nikifor?"

Nadeschda hade i Smolna kloster, genom kejserlig nåd, fått tillträde till pensionen, en grace som i allmänhet icke beviljas jungfrur af oadelig börd. Här hade hon fått rätt orediga begrepp om Sverige. Men det enda sanna hon visste om detta land var det bästa man kan veta derom och det var — ehuru det bibringats henne för att väcka afsky för ett sådant land — att Sverige var ett fritt land, ett land der alla menniskor hade lika rätt. Derföre längtade hon nu dit som ett barn, hvilket anser njutandet af den förbjudna frukten vara detsamma som frihet.

Nikifor var något mera bevandrad i geografien — åtminstone för tillfället i marschrutan till Stockholm. Han visste att de måste passera sex städer i Finland innan de uppnådde hafvet. Han visste till och med att Åland var en plats som blifvit beskjuten af engelsmän och fransmän, men att deras general icke lyckats intaga denna "borg" och att kejsaren således egde äfven denna bropelare till Sverige. Ja, han visste äfven att bortom Åland var ännu ett haf — och sedan först kom Stockholm.

Allt detta meddelade han nu sin vackra vän i sorgsen ton, men icke utan en känsla af nationalhögfärd.

"O, när du vet allt så väl, så går vår resa nog lätt", menade Nadeschda, "men bättre vore det ändock om till exempel redan Åland vore svenskt, då behöfde vi icke ha ett helt haf emellan oss och friheten."

"Men vet du hvad", afbröt Nadeschda en ytterligare förklaring af Nikifor, "inte får du vara så fri i Sverige att du lemnar mig alldeles allena; då får jag ledsamt till och med der. Och säg mig nu, kan kungen förbjuda oss att se hvarandra alltjemt?"

"Nej, min engel, det torde Sveriges kung ej kunna göra."

"Och kan han icke skicka mig i kloster?"

"Jag tror nästan att det icke finnes kloster i Sverige — svenskarne äro icke rätt-trogna." Och Nikifor korsade sig åter.

"Att der icke finnas kloster, det kommer sig af friheten", menade Nadeschda — och hon talade af personlig erfarenhet — "o! hvad jag redan älskar detta Sverige; jag skall skänka mina armband åt de fattige, då skola svenskarne icke le åt den fremmande qvinnan. Och du, Nikifor", fortfor hon med skälmsk uppsyn och slog sina armar om hans hals, "du skall väl hålla af mig lika mycket utan som med armband?"

Det knackade på dörren och en ung man med ett hyggligt ansigte steg in.

"Ursäkta, mitt herrskap", sade han på temligen god franska, "men det är till edert eget bästa jag tagit mig denna frihet. Jag vill varna er — —"

Nikifor och Nadeschda foro förskräckta upp. Den förre som redan haft ett häftigt ord på läppen för att möta den objudne gästen, tystnade vid de sista orden och bleknade likaväl som Nadeschda. Den främmande betraktade dem med nästan sorgsna, i alla fall deltagande blickar. "Så unga", tänkte han vid sig sjelf, "så sköna och så fallne redan! Det har gått långt med förfallet derborta, när gossar begå brott i stort och — englar nedlåta sig att med dom njuta de så vunna egodelarne." Så tänkte Wiborgaren.

"Min herre", sade ändtligen Nikifor sakta, "hvad önskar ni?"

"Varen lugna, mitt herrskap", svarade den unge mannen, "jag vill eder intet ondt."

"Det är bra tänkt af er", inföll Nadeschda hastigt och i en upprörd ton, "ack ni ser så god ut — får jag bjuda en kopp thé, så får herrn —"

"Min herre", utbrast Nikifor, "vän eller ovän, säg edert ärende fort, ni ser att min — att — fröken är högst altererad."

Wiborgaren trodde sig vara en menniskokännare, han var en smula litteratör och ville "samla erfarenheter", han hade derföre gerna velat förlänga samtalet men han hade icke hjerta dertill.

"Mitt råd är kort och godt", sade han med fast men mild ton: "res härifrån ju förr desto hellre, vi ha en ny polismästare i staden och han vill naturligtvis ådagalägga sitt nit — ni förstår mig kanske nu?"

"Nej, det gör jag ej fullkomligt, men vi skola resa ändå, och det straxt — Nadeschda är så rädd."

"Kan jag göra herrskapet någon tjenst så — meddela upplysningar eller dylikt — så —"

"Ack ja", utropade Nadeschda, "säg åt, alla som fråga efter oss att Nikifor är ljuslätt och att jag ser ut som en tatterska, då skola de icke gissa att det varit, vi som varit här."

Den främmande log. "Kan jag ej tjena på något annat sätt? Besinna er väl, mitt herrskap, våren uppriktige, talen sanning, jag ber, kanske jag med min erfarenhet —"

"Uppriktige, tala sanning, nej, nej!" utropade Nadeschda uppskrämd. "Vi skola resa emedan herrn så vill det, men omtala hela sanningen, det våga vi icke. Herre Gud", tillade hon efter en stund, "är eders välborenhet kanske sjelf den nye polismästaren?" Och den sköna qvinnan böjde knä för den unge finske litteratören, som rent af blef rörd.

"Att icke allt står rätt till", tänkte denne, "är säkert." Han tillade derpå högt: "Jag är icke någon polismästare, jag bär ju ingen uniform, det ser ni ju. Min bön om förtroende vill jag icke förnya, men jag upprepar mitt råd: res."

"Genast, min herre, och tack för ert råd", svarade Nikifor och räckte wiborgaren sin hand. Men denne emottog icke den framsträckta handen, bugade sig djupt, men förläget för Nadeschda, öppnade dörren och gick ut.

"Hvarför gaf han dig icke handen, Nikifor?" frågade Nadeschda.

"Gud vet!" svarade denne i sorgsen ton och ringde på uppassaren för att beställa hästar.

Men vi skola förklara hvarför den unge mannen varit så oartig emot Nikifor.

* * * * *

Några minuter efter det Nadeschda och Nikifor intagit sitt rum å hotelet, hade värden inträdt i källarsalen och sett sig omkring med en spejande blick. Han träffade snart uppå hvad han sökte. Vid ett bord i hörnet af salen sutto några unge män. Värden nalkades dem med betydelsefull min.

"Rara resande, rara resande", sade han.

"Hvilka då?" frågades likgiltigt af någon i sällskapet.

"Åhå", menade värden, "det voro allt något för er tidning, det."

"Huru så?"

"Jo, jo, men. Jag har en del af det stora salttjufbandet här."

"Prat!"

"En ung herre och ett ungt fruntimmer utan saker, märk väl, utan effekter, blott ett skrin med pengar förstås, hi hi hi — och han i frack, hon i balklädning; de ha rymt, rymt för polisen, det berättade dessutom skjutsbonden, som också visste omtala att de för färden öfver gränsen skola hafva betalt tretusen rubel. Nå, herr redaktör, hvad sägs om detta?" Värden tystnade andfådd.

"Jag tror herrn konkurrerat med sina kunder och tittat för djupt i glaset", blef svaret, som beledsagades af ett ljudeligt och allmänt gapskratt.

Värden blef stött. "Hm, hm, den nye polismästaren skall nog taga reda på saken, han. Jag är ingen tjufgömmare, jag", mumlade han.

"Den narren", sade någon, "är man för att tillställa spektakel."

"Jag tror det nästan och skall höra åt en smula huru det står till", inföll redaktören, en ung, ljuslätt och mager herre, men med ett särdeles intelligent utseende, steg upp och gick in till skänkrummet.

De andra fortforo att glamma och dricka. Vännen dröjde länge borta; han saknades visserligen, men man fastade sig dock icke så mycket dervid. Då, det kunde ha förgått en timma, hördes från gatan ljudet af ett i hast bortilande åkdon. I detsamma inträdde den saknade, något echaufferad.

"Hvar har du dröjt hela tiden, bror?" var första frågan.

Med en till hälften komisk, till hälften mystisk min satte han sig ned vid bordet utan att svara. Han bestormades med frågor, men svarade intet; han satt der tyst och tänkte på den vackra ryskan, som nu åter begifvit sig ut i natt och köld.

4.

Vi skulle gerna unna de två flyktingarne någon hvila, men sanningen fordrar att meddela det de ingenstädes fingo hvarken rast eller ro. Vesterut, allt jernt vesterut ilade de, liksom hade de velat undfly ett dem förföljande vidunder. Så genomilades de nyfikna städerna Fredrikshamn, Lovisa och Borgå, och vårt par var ändtligen i Helsingfors. Men äfven här dröjdes endast några timmar: den i Wiborg erhållna varningen tycktes vara nog att göra alla städer förhatliga. Upptäckt hotade öfverallt, i hvarje uppassares blick, i hvarje städerskas leende, och — hu då, de tallöse poliskonstaplarne sedan på Helsingfors' gator. Nadeschdas förfäran vid deras ofta återkommande anblick var icke ringa. Från Helsingfors till Åbo gick resan tungt; föret var dåligt, men på sjunde dagen af sin flykt anlände de omsider, sent om qvällen, till gamla Åbo stad.

De hade hittills icke gjort sig riktigt reda för, huru öfverfarten till Sverige skulle försiggå. Nikifor hade, förlitande sig på rublarnes språk, visserligen uppgjort en plan, men opraktisk som han sjelf var, var planen det likaså. Nadeschda, som då hon funnit att hitom Fredrikshamn ingen menniska förstod ryska, troende måhända att de befunno sig i ett slags mellanliggande land som bildade öfvergången från det fruktade Petersburg till hennes längtans förlofvade land, Sverige.

Deras toiletter befunno sig, af lätt förstådda skäl i ett fullkomligt upplösningstillstånd, ty brådskan under den ilande färden hade icke medgifvit någon reparering och att verkställa uppköp hade ju varit att exponera sig på det oförsigtigaste. När derföre den mycket beställsamma jungfrun omsider aflägsnat sig ur Nadeschdas rum och Nikifor dragit sig tillbaka till sitt, dock icke förr än de gemensamt korsat sig samt bedt Gud och sina skyddshelgon om bistånd och nåd, var det icke utan en känsla af djup nedslagenhet och blygsel som Nadeschda började afkläda sig för att efter sju dygns vakor få hvila i en ordentlig säng. Huru såg den präktiga balklädningen nu ut? Skrynklade, rifna och nedsmutsade spetsar och blonder hängde i bedröfligt virrvarr kring den medfarna drägten och allt slängdes med ängslig hast undan af Nadeschdas, af en lätt förklarlig rörelse darrande händer: det hela en icke, oäfven bild af en känsla midt emellan ånger öfver ett begånget, sig sjelf hämnande, felsteg och en uppoffrande handling. Det ur sina flätor lossnade långa håret föll i en oredig, nattsvart kaskad öfver den ungdomliga gestaltens nu till en del blottade, fina former. Med en känsla af hittills okändt kroppsligt behag utsträckte hon dock de arma, tröttade lemmarne i den varma, mjuka bädden, hann knappt tänka på Nikifor och insomnade i lugn och frid, med ett leende i de sköna dragen, liksom saliga drömmar hölle henne skadeslös för de vakna stundernas vedermöda. Äfven öfver Nikifors fasta beslut, att moget öfverväga sin plan till resans fortsättande, vann tröttheten öfverhand och han insomnade, han också.

* * * * *

Den vördnadsvärda domkyrkans i Abo tornur slog tolf innan Nikifor vaknade. Han hoppade raskt ur sängen, korsade sig, som sig bör, och började göra sin toilett, så godt han kunde. Han log åt sin skrynklade frack, men han såg förnöjd ut, då han vårdslöst bläddrade i en packe af hundrarubelsedlar. "De der skola hjelpa", mumlade han för sig sjelf.

Nu klappade han sakta på Nadeschdas dörr.

"Duschinka (min själ), sofver du än?"

"Duschinka, jag sofver icke mer", klingade Nadeschdas svar.

"Då måste jag helsa god morgon", sade Nikifor och steg in.

Det första, han såg, var en vred men präktig blick, det andra redan en försonlig slängkyss af Nadeschdas vackra hand; men sedan blef allt svart, svart som natten, ty Nadeschda slog sitt yppiga hår öfver sitt rodnande anlete. Nikifor gick tvekande fram till sängen.

"Får jag lyfta en flik af del mörka molnet för att se dina läppars morgonrodnad?"

Intet svar, blott ett knappt hörbart skratt. Molnfliken lyftades och en förtjusande morgonkyss lyckliggjorde den genast derefter bortilande unge mannen.

"Nadeschda", sade han när han väl kommit inom sin dörr, "nu söker jag upp en jude, han skall skaffa oss ett pass, det må kosta hvad det vill, och i morgon bittida resa vi af till —"

"Till Sverige, till Sverige!" jublade Nadeschda och, imiterande Dumas' Valentine i Monte Christo, stack hon fram ett finger genom den något mer än en hårsmån öppnade dörren, Nikifor kysste fingret och gick ut. Efter en sådan morgon måste ju dagen bli lyckosam.

Nikifor råkade nu visserligen bland den i Abo förlagda ryska militären på nog många judar, men judarne spela i Finland icke samma roll som i Ryssland och Polen. Kommissionärer äro de äfven här för allehanda saker, men de förmå icke att, såsom der, "göra allt för pengar". Judarne kunde icke hjelpa Nikifor, de kunde icke skaffa honom något pass, men sin tystnad läto de honom betala dyrt nog. Ett pass trodde imellertid den gode ynglingen sig ovilkorligen behöfva för att slippa öfver till Sverige. Förtviflad irrade han omkring på gamla Åbos breda gator, väckande uppmärksamhet allestädes genom sitt fremmande språk, sin dyrbara pels, sitt ängsliga sätt att vara och sina stora penningesedlar.

Saltstöldshistorien var just då "en vogue" äfven i Åbo och det beställsamma sqvallret sammanställde snart, äfven här, denna historia med "det mystiska paret".

Stackars Nikifor. Han ilade åter till sina judiska gynnare. Då rådde honom en af dessa att vända sig direkt till stadens polismästare och bjuda honom en större summa, t.ex. tiotusen rubel, för erhållandet af ett pass till Sverige. Rådet föll den i ryska idéer uppfostrade ynglingen på läppen och han begaf sig af till den fruktade tjenstemannen. Hvad som försiggick mellan denne och den passlöse främlingen, känna vi icke, men hvad vi veta är, att Nikifor, efter en stund, blek och förstörd, förtviflad störtade ut ur polismästarens boning — och att en poliskonstapel i all tysthet följde honom hem till hotelet.

Tungt som fyra millioner lispund salt hvilade ödet öfver Nikifor.

Om några timmar, tack vare alla de af Nikifor gjorda bemödanden, talade hela Aurastaden blott om "det mystiska paret" och de goda åboboerna skakade tillika betänksamt på hufvudet med anledning af den stora saltstölden.

Det var redan qväll då Nikifor kom hem i ett beklagansvärdt tillstånd.

Hvad hade Nadeschda gjort under tiden?

Uppehållen af sina glada förhoppningars trollkraft och kroppsligen styrkt af den njutna hvilan, ville äfven hon i sin mån vara verksam och hade, efter bibringandet åt uppasserskan af en betydlig drickspenning, med tillhjelp af denna låtit sin knapphändiga garderob undergå en ganska väl behöflig granskning. Konversationen gick förnämligast medelst teckenspråk, men qvinnor förstå hvarandra så lätt isynnerhet i frågor som röra toilette. Sålunda hade Nadeschda — hon hade ju endast en omgång kläder! — bragt det så långt, att hon fått hoteljungfrun att bestyra om en del af dessas tvättning. Att köpa nya kläder föll den naiva damen icke in och uppasserskan kunde icke ryska nog för att härvidlag göra några förslag. Så kom aftonen och Nadeschda lade sig till hvila, tillitsfull som ett barn. Att Nikifor icke kommit hem på hela dagen, ansåg hon vara alldeles naturligt, han hade ju så mycket att uträtta. Hon somnade derför alldeles lugn. I drömmens rike, en stark sida hos alla unga fruntimmer och särskildt hos de i pensioner uppfostrade, erfor Nadeschda de vackraste syner. Hon var i det "fria Sverige", så tyckte hon, och promenerade vid sin Nikifors arm på Stockholms "Newsky-prospekt". Det var så roligt…

Då öppnades dörren sakta och Nikifor inträdde med ljudlösa steg. Den blott halfdunkla vårnatten lät alla föremål urskiljas, men i en underlig dager.

Det var ej sinnlighetens brand, som glödde i orientalens mörka öga — det var måhända vanvettets. Nadeschda sof tungt och fast. Tyst knäböjde den olycklige ynglingen vid hennes säng och lyftade sitt af samvetsqval och ängslan förvridna ansigte upp till henne. Bad han en bön eller förbannade han sitt grymma öde? Ända hit hade han släpat med sig detta undersköna, lättrogna barn — och nu, hvad skulle han nu göra? Allt hade ju slagit fel, ja, han hade till och med förvärrat sin ställning genom att så grundligt blotta sig inför polismästaren. Mörka tankar hvälfde i hans sinne, men en, den allra mörkaste af alla, arbetade sig fram i förgrunden. Denna gräsliga tanke var — en gemensam död. Passionen lågar vildt i det orientaliska blodet och eftertanken träder i bakgrunden när förtviflan fattar i handlingens roder. "Ett enda vildt famntag", yrade Nikifor, "jag qväfver henne och för mig finner jag nog på råd — då är det slut: de skola ej få henne, han, han ", och han skrek högt detta ord — " han skall icke få henne!"

Förskräckt for Nadeschda upp. En blick sade henne allt — qvinnan förstår det älskade föremålets tankar utan att de behöfva kläda sig i ord — — hon förstod att allt var förbi, hela den sköna drömmen om frihet och kärlek, men derpå tänkte hon icke nu. Nu fastades hela hennes själs uppmärksamhet på Nikifors vilda blick. Hon förstod instinktmessigt dess hemska språk och att en fara hotade, en ny förskräcklig fara, icke blott henne, utan äfven honom, den älskade. Men hon hade drömt så skönt, hela hennes kropps- och själsstämning var vek, och hon valde omedvetet det riktigaste medel att rädda den älskade undan ett brott, hvars brottslighet hon dock blott anade. Hon höjde sina blottade armar upp och sträckte dem emot Nikifor — on ström af tårar bröt ur hennes sköna ögon. Nikifor sjönk tillintetgjord till hennes bröst, som, blott skyddadt af sin känslas rena jungfrulighet, svallade emot hans. Då var det som hade en engel hviskat i hans hjerta: gråt du också! Blödigheten i hans karakter fick öfverhand och äfven han lättade sitt qvalda hjerta i en ström af tårar. På knä vid Nadeschdas säng, med hufvudet intryckt i hennes lockars rika svall, tillbragte den stackars ynglingen hela natten i ett qvalrikt tillstånd. Då dagen grydde reste han sig upp, oviss om hvad han skulle företaga sig. Han lutade sig ned mot Nadeschda och varsnade då förfärad att hon låg i feberyrsel. Nu återkom hans sinnesnärvaro och han visste hvad han, åtminstone till en början, hade att göra.

Han ringde på uppasserskan och sedan han flere gånger för henne upprepat ordet "doktor" och visat på den ömsom bleka, ömsom feberglödande Nadeschda, förstod denna slutligen meningen och ilade ut efter en läkare.

Imellertid låg Nadeschda der med stirrande ögon, flämtande andedrägt och jagande pulsar. Deu häftiga sinnesrörelsen hade varit för mycket för den så svårt pröfvade unga qvinnans medtagna krafter.

5.

Läkaren inträdde. Det var en ung man. Han såg något förbehållsam ut, men tycktes liksom angenämt öfverraskad då han mötte Nikifors öppna blick. Denne tilltalade honom på franska och ledde honom fram till sängen. Med verkligt deltagande betraktade den unge läkaren den sjukas sköna drag medan han med sin ena hand stödde hennes alabasterhvita arm och med den andra kände på hennes puls. Kalla omslag m.m. förordnades och läkaren lofvade sjelf gå till apotheket efter ett styrkemedel.

Då doktorn gick, kramade den något lugnade Nikifor en bundt sammanvikna sedlar i hans hand.

Om en stund återkom läkaren, droppade ur en medhafd flaska några droppar i en thesked och förde denna till Nadeschdas läppar.

Hon slog upp ögonen.

"Nikifor", hviskade hon sakta, "äro vi på hafvet, jag tycker det gungar så?"

Läkaren trädde åt sidan. De hviskade vid hvarandra. Nadeschda tycktes bli lugn och försökte somna, hvilket läkaren tillrådde.

Doktorn och Nikifor gingo in i nästgränsande rum.

"Min herre", började doktorn efter en liten stund, "er fru är icke farligt sjuk. Snart är hon alldeles rask igen — om hon får vara i ro. Se här imellertid edra pengar — jag emottager dem icke."

"Jag förstår er icke min herre", utbrast Nikifor förvånad, "hvad betyder detta?"

"Jag ber att få återlemna dessa pengar", sade doktorn kallt och lade den erhållna sedelbundten på bordet. "Låt imellertid tillsvidare madame förblifva i okunnighet om att ni är bevakad af polisen, det kunde uppröra henne ånyo."

Nikifor bleknade. Läkaren tog sin hatt för att gå.

"Men hvarför är jag bevakad?" stammade den unge ryssen.

"Emedan man allmänt misstänker er för delaktighet i den stora saltstölden", var doktorns afmätta svar.

"Ha!" utropade nu Nikifor med högre stämma än försigtigheten i ett sjukrums grannskap det tillät, "ha, nu förstår jag polismästaren och det öfriga med."

"Det är väl det, men var tystare nu", anmärkte läkaren och nalkades dörren.

"Men äro då menniskorna här tokiga", fortfor Nikifor häftigt, "tar man mig för en tjuf? Hvad i Guds namn har jag att skaffa med saltstölden?"

"Nikifor!" ljöd det från det andra rummet.

"Ni har väckt henne."

"Kom med in, herr doktor, vi skola säga er allt, ty det här går i sanning för långt." — Doktorn gjorde en afböjande rörelse.

"Ni måste, ni måste" yrkade Nikifor och sköt doktorn in till Nadeschdas rum, nalkades hennes läger och hviskade lifligt vid henne.

Doktorn följde uppmaningen något förvånad.

Nadeschda med blicken nästan fullkomligt feberfri, räckte honom handen och sade med ett matt leende på de fina läpparne:

"Herr doktor, ni är säkert en ädel man, ni skall förstå vår olycka; vi ha engång, jag tror i Wiborg, skjutit en vänlig hand ifrån oss; det skedde af misstrogenhet. Nu skall ni få höra vår historia och få se om ni ej då kunde hjelpa oss. Nikifor, berätta", bad hon och tillade med en nästan skalkaktig blick på doktorn: "Sitt ned här så att jag får se in i edra ögon."

Doktorn, en smula förbryllad, satte sig och Nikifor började: "Nadeschda är dotter till en af kejsarhofvets juvelerare. En dag för några månader sedan sände hennes fader henne upp till en af furstinnorna med något dyrbarare, färdiggjordt arbete. Han ville på detta sätt presentera sin dotter för furstinnan i det han hoppades att hennes skönhet skulle göra ett sådant intryck på den höga damen, att Nadeschda skulle få någon anställning vid hofvet. Detta var vår olycka. Då Nadeschda inträdde till furstinnan befann sig en af de unga furstarne närvarande och denne fick se min engel. Han sade väl ingenting den gången, men efter några dagar infann sig en af hans adjutanter — fursten sjelf i sin höghet kunde ju intet direkt steg göra — hos Nadeschdas fader under något föregifvet ärende samt började derefter dagligen besöka Nadeschdas hem. I början var löjtnat Boris, adjutanten, blott artig och förekommande, talte om furstens ädla karakter o.s.v., men småningom började han för Nadeschda rycka fram med försäkringar om furstens obegränsade beundran och kärlek. Nadeschda blef skrämd, afvisade med afsky hans allt tydligare förslag samt bad honom upphöra med sina besök. Men fadern, som tyckte om den unge Boris och icke kände till hans planer utan trodde sig i honom erhålla en förnäm och adelig svärson, uppmuntrade blott den unge officeren till fortsatta visiter. Det kan hända att den nedrige Boris hade för afsigt att sedan han lyckats uppfylla furstens brottsliga — här korsade sig Nikifor — önskningar, han af dennes hand ämnade emottaga Nadeschda såsom maka — ty hennes far är rik. Imellertid ändrade han taktik och visste att indraga gubben i en hvirfvel af baler, maskerader och andra tillställningar, hvarigenom Nadeschda kom mycket ut i verlden. Vi hade redan förut lärt känna och älska hvarandra. Fursten sjelf besökte ofta flera af dessa tillställningar, talade ofta och i en passionerad ton med Nadeschda, samt gjorde henne slutligen i egen hög person ett anbud om ett möte. Ack, herre, hvad skall jag säga? Nadeschda afslog naturligtvis anbudet och fursten blef vred och hotade. O, om ni visste hvad en furstes hot i Ryssland vill säga! Då beslöto vi fly — fly för att bli förenade i Sverige. Derhemma är all vår lycka förbi. Klostret väntar Nadeschda och fängelset mig. Jag förskaffade mig af min far en större summa pengar och en afton, då Nadeschda och jag voro på en bal, verkställde vi plötsligt och i all tysthet vårt beslut. Vi trodde icke att vägen till Sverige var så lång och besvärlig: jag antog att äfven mina penningar skulle öfvervinna alla svårigheter. Men så har det icke gått: derför darra vi för förföljarne, ty furstens arm är lång. Se der vår enkla men sorgliga historia. Nu är det sagdt."

Nikifor tystnade och hans hufvud sjönk ned mot bröstet.

Nadeschda såg med en blick full af ångest på doktorn.

"Nu vet ni allt?" hviskade hon.

Doktorn var synbarligen rörd.

"Ni hjelper oss!" ropade hon plötsligen glad, "jag ser det på edra ögon! Icke sannt, ni hjelper oss öfver till det fria Sverige!"

Doktorn räckte henne sin hand och lofvade att göra allt för att förskaffa dem en hemlig lägenhet öfver till Sverige.

"Gud välsigne er!" sade Nadeschda och förde hans hand till sina läppar, "ni är vår räddare, ni är mitt helgon, jag vill…"

Då öppnades dörren — och i dörren stod löjtnant Boris, adjutanten, och bredvid honom polismästaren i staden.

"Der äro de!" sade Boris hånfullt, "de ha rest utan pass, gör er pligt, ni känner ordern."

Hvad är att säga mera? Vår historia är snart slut.

Doktorn sönderkramade en tår i sitt ärliga öga då Nikifor och Nadeschda inpackades i en täckvagn och med fyra hästar affördes till Petersburg ännu hastigare än hvad resan gått till Abo. Hans protester i vetenskapens och mensklighetens namn att uppskjuta resan tills Nadeschda blifvit fullkomligt återställd, bemöttes af Boris med ett gäckande: "vi ha ypperliga läkare i våra kloster."

Och så gick det; klostret blef Nadeschdas och en cell Nikifors öde.

6.

Någon tid efter sitt inspärrande erhöll Nadeschda sent en afton besök af ett äldre fruntimmer som underrättade henne att hon skulle flytta. Nadeschda steg i en vagn och fördes till en ångbåt. Fruntimret ledde henne till en hytt och här — hvilken syn! — mötte hon sin far, den gamle Iwenjew — och Nikifor, i hvars armar hon nästan svimmade.

Men på börsen i St. Petersburg talade man den veckan mycket derom att den rike vinhandlaren just i dagarne måtte ha gjort en stor förlust, alldenstund han sett sig tvungen att ur riksbanken uttaga en ofantligt stor summa. Ingen fick dock veta hvart pengarne gått, ingen utom de fem personerna i hytten och några andra till "som behöfdes". Ja, det är sannt, i Ryssland går allting an.

Några veckor senare erhöllo såväl doktorn som den unge litteratören i Wiborg en notifikation med Genèves postslämpel till Nikifors och Nadeschdas bröllop, jemte underrättelse att det unga paret ämnade tillbringa en del af sommaren 1868 i det engång så efterlängtade "fria Sverige".

Från Finland.

1. Från öster till vester.

Det var höst. Stadde på återresa till Helsingfors anlände vi, min reskamrat och jag, till den goda staden Nyslott i landskapet Savolaks. Såväl insjö- som ock kustångfartygen hade redan slutat med sina turer för året. Vi voro alltså tvungna att fortsätta resan "vehiculo rapphöna", ett ganska primitivt fortskaffningsmedel, och som föranleder att till och med resor inom eget land för en finne kunna antaga en ganska "stötande" karakter. Skjutskärrorna undergå nemligen icke, före sitt inträde i verlden, någon preventiv censur, emedan man å högre ort är öfvertygad om att deras hjul icke rulla så hastigt framåt, som "solens hästar skena med dess vagn".

Det är också sannolikt i den fromma afsigten att låta Finland rätt länge och grundligt njuta föraningen af sin framtids dagar, som man i orienten uppehåller utvecklingen af dess morgonrodnad.

Af de vägar vi hade att välja uppå, beslöto vi oss för den så kallade norra strandvägen, öfver Willmanstrand för att kunna egna några stunder åt den vackra Pungaharjuåsen, Imatra vattenfall och Saima kanal. Men först några ord om den ort, der min skizzerar-åder för denna gång tog sin "Oprindelse".

Nyslott, fordom Olofsborg, på finska Savonlinna det är Savolaks'-borg anlades år 1475 af Erik Axelson Tott. Sjelfva staden daterar sig likväl först från början af sjuttonhundratalet. I fejderna med ryssen har äfven Nyslott haft sin andel af strider och missöden, men någon särdeles framstående roll i historiskt afseende har det aldrig spelat. Dess läge i militäriskt hänseende har icke heller, sedan kanoner kommo mera i bruk, medgifvit detta. Ehuru beläget på en ö i sundet emellan Hauki- och Pihlaja-vesi sjöar, domineras slottet dock från de gentemot liggande höga stränderna. Under ryska väldet har det ock i likhet med alla andra enahanda byggnader förnämligast tjenat till fängelse, till och med ibland för från Ryssland hitforslade politiska martyrer. Sägner om fångar af detta slag äro ännu, ehuru slocknande, gängse i trakten. Om dessa olyckliges fönster vette utåt sjön, hade de åtminstone den lindrande njutningen af en vacker utsigt, ty det gamla fästets läge är ett af de vackraste man kan tänka sig, liksom ock sjelfva stadens. Denna var länge en obetydlig köping, men öppnandet af Saima kanal har beredt den en bättre framtid. Belägen invid sundet emellan ofvannämnda sjöar, är den en af naturen gynnad, men af menniskorna försummad ort. Dess invånare tyckas nog vara medvetna häraf, men de, liksom finnarne i allmänhet, kasta skulden härför på regeringen "som intet gjort för deras stads uppkomst".

Vi afreste från Nyslott på eftermiddagen och anlände efter några timmars färd till det berömda Puugaharju. Det är en ungefär 3/4 mil lång ås, som sköljes af Puruvesis våg i öster och Pihlajavesis i vester. Sjelfva åsen är en ö, som skiljer de nämnda, ganska betydliga vattendragen ifrån hvarandra. Allmänna landsvägen från Nyslott söderut går långsmed hela åsen, som på hvardera sidan nästan lodrätt stupar ned emot vattnet. Dess höjd från vattenspegeln torde på några ställen icke understiga hundra fot, och sjelfva kammen, på hvilken man färdas fram, är oftast så smal att landsvägen endast med svårighet kunnat ledas öfver densamma. Trakten är ytterst kuperad, det bär ständigt antingen upp- eller utför någon backe. Från de flesta af de högre punkterna öppna sig intagande vyer åt hvardera sidan. Medelst tvenne färjor står ön i förbindelse med fasta landet.

Pungaharju är i sin egenskap af kronopark en statens tillhörighet. Der underhållas tvenne skogvaktare, af hvilka den ene, hvars boställe är inrättadt till ett slags hotel, är skyldig att härbergera besökande samt hålla restauration. Hotellet är försedt med ett torn, från hvars plattform en vidsträckt och praktfull utsigt af flera mils omkrets öppnar sig för det undrande ögat, som längtansfullt med blicken följer de allt mer och mer i molnlika konturer sig upplösande fjermare föremålen på den stora taflan. Det är en äkta finsk vy med drömmande stilla vikar och löf- eller barrklädda näpna holmar i hundratal, med fantastiskt sig bugtande sund, täcka uddar och milslånga, sköna perspektiv.

Det enda, som det praktfulla landskapet saknar, är klippor. Genom frånvaron af dessa får taflan i sin ofantliga utsträckning något monotont: det saknas djerfhet i konturerna.

Mot qvällen, då vi lemnade "hotelet", väntade oss en öfverraskande anblick. Genom vederbörande forstmästares försorg hade nemligen skogen om våren blifvit upprensad samt vindfällen m.m. upplagda i talrika, stora hopar. Dessa förbrändes nu. På uddar och höjder, i djupa dälder och å de många små holmarne rundtomkring uppflammade hundradetals lifliga eldar, som i den mörknande natten trollikt framskimrade mellan de höga och smärta stammarne i barrskogen på hvardera sidan af vägen, speglande sig i de tysta vattnen som öfverallt framglittrade i djupet. Här och der framskymtade skugglika gestalter, karlar som sågo om eldarne. Det var en tafla af tjusande effekt, en stund af herrlig och hängifven naturbeundran. Jag råder alla älskande par att besöka denna förtrollande sköna trakt, allrahelst i Augusti månad under månljusets glansperiod…

Här afbrötos mina poetiska betraktelser. Vi voro vid Pungasalmi sund och skulle bestiga färjan. Min reskamrat var vid sitt sardoniska lynne och släckte mina högstämda känslors entusiasm med följande komiska, men sanna historia.

Å Pungaharju-"hotelet" finnes nemligen en "anteckningsbok för besökande", der dessa i likhet med hvad som är plägsed äfven å andra renommerade ställen kunna få inskrifva sina namn jemte "icke opassande" anmärkningar. Jag hade också sett en sådan bok, men det var till min reskamrats stora förargelse en ny och saknade alldeles anmärkningar. I den gamla boken skola nemligen ha funnits många verkligen intressanta namn, men också allehanda slags vidunderliga känslautgjutelser, på vers och prosa, dels dåliga originaler, dels origtigt använda citater och ännu oftare stympade plagiater, en rar samling af intyg på mensklig fåfänga och narraktighet. Der skola Alexander Dumas' och Lamartines namn ha prunkat, tyvärr skrifna med samma handstil som den föregående antecknarens äkt-finska namn. Dumas har emellertid, vid sin resa i norden, verkligen besökt såväl Imatra som Pungaharju och Walamo. Men hedersrummet bland alla inskriptioner intog dock, såsom min kamrat nu meddelade mig, en egenhändig anteckning af Finlands för detta generalguvernör, den äfven i Polens annaler bekante grefve Berg, som här på tyska nedskrifvit en sentens, i svensk öfversättning så lydande:

"O, lyckliga Finland, åt hvilket Gud skänkt en så herrlig natur, du borde, hänfördt af Pungaharjus skönhet, med andakt tacka den allsmäktige äfven för den ännu oskattbarare lyckan att i Vår Allernådigste kejsare ha en faderlig vårdare af all denna herrlighet och en borgen för din sällhet äfven i andlig måtto och fredens bibehållande inom dina landamären!" — Anteckningen var gjord kort efter orientaliska krigets slut vid någon af Bergs rundresor kring landet, En vidimerad afskrift finnes hos känd person i Finland.

Med min förtjusning var det slut, och vi fortsatte resan under tystnad. Färden gick genom natten; vi passerade sålunda delar af Kerimäki och Sääminge socknar och kommo till det vackra Parikkala, med sin trefliga insjö Simbele "satasaarinen" d.v.s. Simbele den hundraholmade. Parikkala är gränssocken på denna väg emellan Wiborgs och S:t Michels län. Här börjar småningom skilnaden emellan den savolakska och wiborgslänska befolkningen framträda, men gör sig först rigtigt gällande vid Änkilä by, der sistnämda socken sammanstöter med Ilmes kapell af Hiitola socken. Den breda fyrkantiga ansigtsbildningen, som savolaksarens fysionomi företer, ger här rum för den mera ovala karelska typen. Men befolkningen, som alltsedan freden i Nystad lydt under Ryssland, är vida mera bortkommen, den bär ett omisskänneligt drag af svårmod i sin uppsyn; blicken är mörkare, hållningen betrycktare än den mera sjelfmedvetna savolaksarens. Detta utseende bibehåller allmogen ända till närmare Kymmene elf, då åter ett friskare drag gör sig gällande. Vår resa gick genom Ilmes kapell samt Rautjärvi och Ruokolaks socknar till Wuoksenelfvens stora vattenfall Imatra, dit vi anlände följande dag.

Huru skall jag beskrifva Imatra? Målarens pensel har förgäfves försökt att på duken fästa en bild af detta väldiga och i sitt slag i Europa åtminstone alldeles egendomliga naturfenomen. Det är en fors, väl 400 famnar lång, med ett ganska betydligt fall (60-70 fot), men i egentlig mening är det intet fall ändå. Det liknar icke fallet vid Schaffhausen eller Trollhättan, än mindre kan det jemföras med Amerikas Niagara eller Afrikas Zambezefall, Mosi-oa-Tunya, "dånande rök"; men en dånande rök är det likväl på sätt och vis, ty, inklämd i en smal klyfta mellan höga klippväggar, frambrusar Wuoksenelfven, Finlands största flod hvad vattenmassan vidkommer: en enda hvirfvel, en enda skumlavin, uppsändande hela moln af vattendunster högt i luften. Vid Imatra öfverraskas man i främsta rummet af den kolossala kraften, som de blixtsnabbt framilande, öfver hvarandra störtande hvirflarne utveckla. När man står vid fallets nedre ända och blickar uppåt, detsamma, häpnar själen vid den tafla som bokstafligen upprullas eller riktigare nedrullas för ens blickar. Men man måste vänja sig vid denna anblick för att rätt förstå Imatra. Första anblicken är särdeles egendomlig. Man tycker att den sjudande vattenmassan nästan alldeles icke rör sig framåt. Först sedan ögat vant sig vid de skilda hvirflarne, blir man varse den allt öfverväldigande hastigheten i dessas rörelse. Skådar man länge i de fradgande hvirflarne, erfar man en ovilkorlig rysning; det är som skulle en osynlig makt mana åskådaren att störta sig ned i det dånande svallet för att på dess väldiga hvirflar föras in i evigheten, ett slags tjusande dödssätt, som mången olycklig frivilligt valt. Imatra bevisar att till och med hastigheten har sitt majestät. — Och blott något mer än en fjerdingsväg ofvanföre utbreder Saimen, lugn och klar, sin stora vattenspegel föga anande att dess bölja åstadkommer så mycket buller i verlden.

Imatra stämde mig ganska högtidligt, och det behöfdes i sanning den artige restauratörens stadslika servering och goda varor för att åter bringa mitt muntra lynne i gång. Medan vi smuttade på vårt glas vin efter intagen supé och röken från våra cigarrer i behagliga hvirflar, dock lyckligtvis icke så gigantiska som Imatras, steg upp mot taket, frågade jag vår förekommande värd om han icke hade några "historier" som anginge fallet. Nu fingo vi höra en hel mängd mer eller mindre rörande berättelser om olycklige älskare, men icke om en enda älskarinna, som sökt och funnit en graf i Imatra. Till sist undfägnades vi med historien om "grottan". Denna är enligt all sannolikhet en dikt, men värden trodde fullt och fast på dess sanningsenlighet. Det berättas nämligen att en ung herre och ett ungt fruntimmer, som blott flygtigt gjort hvarandra bekantskap vid ett samtidigt besök vid Imatra, beslutit att taga reda uppå och besöka denna "grotta". Nåväl, de funno ingången och nedstego. Deras besvär belönades i rikligt mått. Grottan befinner sig nämligen i en af fallets klippväggar, med mynningen cirka 3 fot högre än forsens nivå, men bottnen deremot, emedan grottan är ungefär 9 fot djup, 6 fot lägre. Man står således bokstafligen under fallet och skiljes från detsamma endast genom en alnstjock klippvägg. Fordom har säkerligen äfven grottans mynning stått under vatten. De tu beundrade forsen och njöto af det egendomliga skådespelet, men tänkte dock omsider på återvägen; denna var dock omöjlig att beträda utan hjelp uppifrån. Att ropa hjelpte icke, ty forsens dån öfverröstade hvarje annat ljud. Belägenheten var hemsk. Efter några timmars bortavaro saknades dock de två äfventyrarne af det sällskap, med hvilket de anländt; man anställde flera efterspaningar, och en liten bondgosse — på sådane finnes alltid god tillgång vid Imatra — upptäckte slutligen deras förskräckliga belägenhet, i det han kröp fram ända till grottans öppning, utan att dock våga sig in. Rep anskaffades och de tu befordrades till dagsljuset — ganska lefvande, men något våta af de högt öfver grottans ingång uppstigande vattendunsterna. De blefvo sedermera ett par.

" Speluncam Dido dux et trojanus eandem deveniunt ", inföll min reskamrat.

Med mycken salvelse berättade värden också att Imatra är den första märkvärdiga ort i Finland, der en rysk kejsarinna aflagt ett besök. Sådant skedde nämligen någon gång på sjuttonhundratalet, och skall vid detta tillfälle högheten till ära ett enkom för detta ändamål bygdt fartyg ha släppts ned för forsen. En vansklig hyllningsgärd, ty fartyget krossades inom några ögonblick i otaliga spillror af den väldiga vattenmassans kraft och under de yrande hvirflarnes fradgande hånskratt.

Från Imatra afreste vi sent om qvällen och fortsatte färden genom den ödsliga Joutseno socken till Saima kanal. Liksom den på sjön ovane resanden ännu länge efter det han stigit i land tycker sig känna skeppets rullning under sig, så susade ock i mina öron under hela den nattliga färden det jemna dånet af den stora forsen. — Till Lauritsala, den "bestämmande slussen", vid Saima kanal anlände vi tidigt följande morgon.

Lauritsala är, hvad dess läge beträffar, ett ganska vackert ställe. Men tager man med i betraktande dess egenskap af kanalens utgångspunkt och de vackra anläggningarne rundt omkring, så torde få platser i Finland kunna uthärda täflan dermed. Det var en frisk höstmorgon, luften var klar, himmelen molnfri och knappt en flägt rörde på sig. Saimens vida vattenspegel, med sina vackra öar och holmar, utbredde sig för åskådarens blickar i fridfull ro; dess bölja skulle snart stelna och hölja sig i grått isdok, hon glittrade derföre nu så oändligt vänligt emot den strålande solen. Några dagar och dess korta frihetstid är slut, då kommer det tunga lifvet under istäcket i åtta månader. — Den prydligt byggda kanalen med sina dels af huggen granit murade, dels i klippan sprängda väggar, sina terrasser och planteringar och sin "första sluss" ger en egendomlig relief åt hela denna tafla. På ett patriotiskt sinne, med mera allvar än fantasi till grundval för sin verldsåskådning, skall Saima kanals utgångspunkt, det ståtliga Lauritsala, alltid göra ett varmare intryck än det melankoliskt ljufva Pungaharju eller det storartade men dystra Imatrafallet. Här i Lauritsala förena sig konst och natur i en gemensam, skön skapelse, som, någonting sällsynt i Finland, har en särdeles glad anstrykning, hvartill naturligtvis sommartiden den lifliga rörelsen i väsentlig mån bidrager. Allt ser här så förhoppningsfullt ut och så förnöjdt. Flera från kanalens byggnadstid qvarstående arbetarboningar väcka i sin snygga och smakfulla enkelhet föreställningen om sann hemtrefnad under arbetarens tak. Här kan hvarje finne känna sig stolt öfver sitt land; han ser ju framför sig dess första storverk i modern kultur.

Den ungefär fem mil långa kanalen förenar medelst 28 slussar Saimens inemot 40 mil långsträckta vattensystem med Finska viken och följaktligen med verldshafven. Kanalens sänkning är 255 fot. Arbete utfördes under numera öfversten, friherre N. Ericsons ledning på ungefär 11 år och afslutades 1856. Utländska fartyg kunna nu gå upp ända till Kuopio stad, belägen 30 mil norrut från Finska vikens kust. Fartyg från denna sista ort och från Nyslott ha ocksåi senare tider ofta kommit till Stockholm. Hvad under då, om hjertat klappar något högre i medvetande deraf att äfven det fattiga Finland mäktat åstadkomma ett sådant storverk.

Under sitt mer än tioåriga bestånd i fullfärdigt skick, har kanalens inflytande på trafiken i hela östra och nordöstra Finland varit ganska betydligt. Naturligtvis yttrade sig dess första inverkan på exporten af trävaror. På Saimen uppstod en hel flottilj af lastpråmar ("lodjor") och bogserångbåtar. Staden Wiborg, invid hvilken kanalen utmynnar i hafvet, stegrade sin export af nämnda artikel tre- och fyrfaldigt. Dock äfven andra inflytanden gjorde sig snart gällande. De omkring och i närheten af kanalen belägna socknarne Lappvesi, Joutseno, S:t Andreae, Wiborgs m.fl., med en befolkning af 60-70,000 invånare, som förut förnämligast lifnärt sig medelst fraktsläpning af trävaror om vintern från Saimens strand till Wiborg, sågo sig nu, genom kanalen beröfvade denna förtjenst, tvungne att nästan uteslutande egna sina krafter åt jordbruket. Följden har visat att det var en ganska helsosam förändring.

En kanal från Saimen till saltsjön är en gammal idé. En half fjerdingsväg från Lauritsala åt öster upptäckas ännu spår af forntida försök i denna väg. En del af dessa, kända under namn af "Puntuksen Kaivanto", ha ingått i Saima kanal. De ännu synliga lemningarne äro af förvånande stora dimensioner. Traditionen tillskrifver desamme den ryktbare Pontus de la Gardie, sannolikare torde dock vara att de tillkomma Carl IX, men att arbetet afstannat i brist på medel.

Från Lauritsala forsatte vi resan genom Willmanstrand utmed norra strandvägen, öfver Kymmeneelf till Borgå och Helsingfors. — Willmanstrand, tre fjerdingsväg från Lauritsala, är en liten täck stad. Det har en gammal fästning och ett "spinnhus", en asyl för mindre välfrejdade fruntimmer.

Stadens historiska minnen äro icke af det glada slaget.

Återstoden af resan gick fort. Kymmeneelf passerades i all hast vid Kouvola; vi skyndade oss till målet. Snart sågo vi ock Helsingfors' tornspiror höja sig mot den klara himmelen — och vi åkte in i Finlands unga hufvudstad.

2. Wiborg.

Ett namn som i Sveriges häfder icke så sällan klingat med krigisk ton är det gamla finska Wiborg, Thorkel Knutsons borg, anlagd af honom år 1293 vid en inskärning af Finska viken i dess nordostligaste hörn. Här tronar på en klippa, belägen i utloppet af Suomen veden pohja, "det finska vattnets botten", den snart sexhundra år gamla borgen, ett värn i fordna dagar för folk och land emot de påträngande moskoviterna. Der har mer än en gång svenskt blod flutit uppå och utanför dess nu snart grusade vallar. Vid tiden för Sten Stures ryska krig har sagan hit förlagt Knut Posses "Wiborgska smäll", en händelse hvarom dock alla samtida källor tiga. Sin militäriska betydelse har slottet numera helt och hållet förlorat, ja, till och med sjelfva staden såsom fästning är af ringa vigt. — Wiborg är ju icke mera nyckeln till Finland, nordens tröskel, detta i århundraden omtvistade, blodbestänkta land!

Stadens största historiska märkvärdighet är också detta dess gamla slott. Tidens tand och vanvårdnad ha småningom verkat en hel mängd förändringar i dess yttre utseende. Den egentliga hufvudbyggnaden har nämligen icke på länge varit bebodd, utan begagnades i senare tider blott till förvaringsrum för det i Wiborg förlagda ingeniörkommandots arkiv. Fångarnes dystra boningar befinna sig å andra borggårdens norra sida. Men slottet har dessutom i senare tider undergått tvenne större eldsvådor. Den 30 april år 1834 nedslog åskan i det 150 fot höga tornet och antände detsamma. Den skada, som den gamla vördnadsvärda byggnaden då led botades dock i viss mån några år derefter, hvarvid det stora tornet försågs med ett hvälfdt tak af jern. Trätrappor leddes genom de skilda våningarna upp till tornets spets, hvilken försågs med en tornhuf. Denna huf hade åtta fönster och erbjöd en vidsträckt och vacker utsigt öfver hela den kringliggande nejden. Men den 7 sept. 1856, vid tillfället af festen för Saima kanals invigning, hade man illuminerat den nämnda tornhufvens fönster med spetspelare af lampor, hvilket hade en ny eldsvåda till följd. Tornets innanrede förstördes, men murarne höllo äfven denna gång profvet.

Slottet stod fordom äfven på underjordisk väg i förbindelse med staden. Det var genom en murad gång som från ett hvalf i slottets östra flygel sträckte sig under sjelfva den nuvarande kanalen till ett på andra sidan om densamma inom stadens ringmur beläget dominikanerkloster, sedermera högre elementarskolans lokal, ett afstånd af måhända 1,200 fot. Att en sådan gång funnits till, ehuru betviflad af mången, kan nedskrifvaren af dessa rader intyga, som sjelf i sin ungdom från slottssidan nedstigit i densamma ett godt stycke på djupet.

Af öfriga äldre minnesmärken qvarstå, ehuru naturligtvis i förändradt skick, icke heller så få. Wiborg är på samma gång en minnenas och förhoppningarnas stad, det senare förnämligast på det ekonomiska området. Här funnos, utom det omnämnda dominikanerklostret, ännu ett franciskaner- och ett slags nunnekloster. Det förstnämnda förvandlades af Gustaf Wasa till "finska" församlingens kyrka, och de tysta nunnornas hemvist, troligen fordom benämdt "S:t Mariae kapell", är numera privat egendom. Den fordna domkyrkan med sitt höga klocktorn, är äfven ett af Wiborgs historiska minnen. Denna kyrka begagnades i senare tider till mjölförrådshus för ryska militärer; men för några år sedan har af Wiborgs borgerskap väckts fråga om att genom inlösen af detsamma bereda en värdigare framtid åt denna aktningsvärda fornlemning. Inom dessa murar ligger jordad den för sin verksamhet i Finland och den första finska bibelöversättningen så högt förtjente och ärade biskop Mikael Agricola, som, återkommande från en diplomatisk beskickning till Ryssland, afled i Wiborg år 1557.

Om det gamla franciskanerklostret gingo underbara sägner bland folket. Byggnaden uppfördes redan år 1481. Ofvanom dess hufvudingång var en tafla fästad, på hvilken följande latinska vers "af en olärder munk", såsom det heter i "Monasterologia svithogothica", blifvit inristad:

M.C.D. semel. L. ter. et. X. superaddito. uno. Artificum. manibus. inceptum. opus. aeviternum.

Inskriften blef länge och väl obegriplig och gaf anledning till den fantastiska sägnen att kyrkan var en "evärdelig byggnad", som först då kunde ramla när den gåtlika inskriftens betydelse blifvit funnen. Att utfinna den skulle dock ingen annan mäkta än en man som hvarken haft far eller mor. Men inträffade detta, så vore också kyrkan tillspillogifven. Särdeles länge fingo imellertid icke heller munkarne fröjda sig åt sitt ståtliga bo, ty den hårdhändte Gustaf Wasa nedref största delen af klostret och använde stenarne till byggandet af Wiborgs vallar.

I de famnstjocka murarne af det fordna klostret ha vid företagna reparationer igenmurade celler eller nischer påträffats, som innehöllo benrangel, enligt all sannolikhet efter lefvande inmurade qvinnor (nunnor?), såsom undersökningar velat gifva vid handen.

Detta om stadens monumenter. Den är för öfrigt, såsom en f.d. fästning, temligen trångt bygd, till större delen med små tvåvånings stenhus. Numera, sedan år 1862 de gamla vallarnes nedbrytning och utjemning påbegynts, har dock staden utbredt sig, isynnerhet åt sydost eller den s.k. S:t Petersburgska förstaden till. Äfven dessa nyare stadsdelar äro välbebyggda, ehuru för det mesta med trähus, men gatorna äro breda och trefliga. Stadens läge är vackert och sundt. Vatten kringflyter densamma på tre sidor.

Nu några ord om huru staden ter sig i öfrigt.

Efter år 1721, då Wiborg afträddes till Ryssland, inflyttade många tyskar till staden. Handeln hittills, oaktadt stadens förmånliga läge, hämmad genom inskränkande åtgärder från den svenska regeringens sida, särskildt till förmån för Sandhamn (Helsingfors), tog nu en bättre fart, och Wiborg blef småningom en rik stad. Firmorna Veckroth, Jaenisch och Bartram drefvo en betydlig handel med trävirke och tjära, hvaraf stora qvantiteter producerades i stadens omedelbara grannskap. Men ett ytterst slösaktigt lefnadssätt, minskade eller aflägsnade naturliga tillgångar m.fl. orsaker störtade dock staden i ytterlig fattigdom i början af detta århundrade. Dess export aftog nästan oafbrutet ifrån år 1784 och var ganska klen vid föreningen med det öfriga Finland, hvilken skedde år 1811. Stadens import vid denna tid bestod i intet annat än något salt från Spanien och mjöl från Ryssland. Salt har alltid utgjort en betydande artikel i Wiborgs handel; derföre kallas också staden i de gamla karelska runosångerna "saltstaden". Exporten höjde sig imellertid småningom och importen tog äfven fart på 1830-talet. Nu exporterar Wiborg vid goda konjunkturer trävaror för en summa af 4 till 5 millioner riksdaler årligen, och dess import är icke stort mindre. Rederirörelsen deremot, om man afräknar plankpråmarne på Saimavattendragen och kanalen, är icke synnerligen framstående. Handeln förmedlas till större delen af utländska, isynnerhet engelska fartyg.

Af denna korta historik ses att stadens karakter i främsta rummet är merkantil. Samma pregel har också påtryckts nästan alla förhållanden inom densamma. En präktig stenkaj, uppförd åren 1857-1861 för en kostnad af omkring 120,000 rdr, nya packhus m.m. pryda hamnsidan af staden, der liflig rörelse råder. Wiborgs egentliga hamn är i Trångsund, 1 1/5 mil åt sydvest, emedan endast fartyg af under 12 fots djupgång kunna komma upp till staden. I Trångsund ligga ofta 50 à 60, till större delen utländska, fartyg på en gång under lastning, och stadens hamnar besökas årligen af ungefär 500-600 skepp, utom skärgårdsfartyg, hvilkas antal torde uppgå till öfver 1000.

Wiborg är öfver hufvud taget en ganska bildad och lifskraftig stad. Den räknar på sina ungefär 15,000 invånare ett gymnasium, en högre och lägre elementarskola, tre folkskolor, söndagsskola, landtbruksskola, tre fruntimmersskolor och ett tyskt lyceum samt dessutom talrika privata större och mindre skolor. Antalet allmänna välgörenhetsinrättningar och sjukvårdsanstalter är stort i förhållande till stadens relativa ringhet. Af kyrkor finnas en svensk-tysk, en finsk, en katolsk och tre ryska.

Större fabriker saknar staden väl icke alldeles, men deras antal är ringa. Nämnas må dock Havis stearinljusfabrik med ungefär 200 arbetare och en mekanisk verkstad af nyaste dato. Wiborg kan derföre i allmänhet icke bereda synnerligen mycket arbetstillfällen åt de från landets nordöstra trakter tillströmmande hjelpbehöfvande, utan går strömmen tyvärr åt öster, der de flesta af de stackars arbetssökande jemmerligen gå under. Vallarnes nedbrytning beredde dock en god arbetsförtjenst åt flera hundrade personer, men detta arbete torde nu till någon del ha afstannat. Deremot har man på stadens sydöstra sida, åren 1865-67, uppfört en mängd batterier, hvarigenom jemväl något arbetsförtjenst beredts åtminstone för grus- och sandsläpare.

Wiborg har ganska vackra omgifningar, deribland flere allmänna trädgårdsanläggningar som rätt väl fylla sin plats. Men stadsboernes mest älskade samlingsställe är den s.k. "långa bron", hvilken, isynnerhet i sommaraftonens svalka, verkligen erbjuder en ganska behaglig och vacker promenadplats med det gamla tysta slottet på den ena och den lifliga hamnen på den andra sidan.

Bland Wiborgs omgifningar kunna vi icke förbigå att omnämna "Monrepos", en praktfull park, tillhörig den från Frankrike under revolutionen emigrerade familjen Nicolay. Den baron Nicolay, som erhöll sig detta gods förlänadt år 1811, började här, ungefär en fjerdingsväg från staden, vid stranden af "det finska vattnets botten", en storartad parkanläggning, som sedermera utvecklat sina skönheter på en förvånande kort tid. Förste egarens son, baron P. Nicolay, f.d. rysk minister i Kjöbenhavn, fortsatte med mycken ifver sin faders verk. Numera behöfver parken endast underhållas; — man har nära nog gjort allt hvad möjligt varit för dess fulländning.

Monrepos, på hvars närmare beskrifning utrymmet ej tillåter oss att ingå, är ganska omvexlande: det bjuder på fjärdar och holmar, på ängar, skogar, berg och klippor, allt skickligt berördt af konstens förädlande hand. Det är ett stycke "Finland i ädlaste stil".

Men Wiborgs intressantaste sida är i alla fall den etnogrofiska profkarta som denna stad företer. Såsom vi redan nämnde ha ett stort antal tyska familjer i tiden bosatt sig i den goda staden och synbarligen förkofrats såväl hvad antal som ock förmögenhet vidkommer. Den "stora handeln" ha de helt och hållet lagt under sig och detta sannolikt till fromma både för stad och land, som det heter, ty i jemnbredd med de stora handelshusens vidsträckta affärsverksamhet utveckla desamma icke blott en storartad välgörenhet utan hvad mera är, de ha i senare tider börjat ådagalägga mycket intresse för den allmänna undervisningens upphjelpande. Sålunda existerar i Wiborg en folkskola — oss veterligen den enda i Finland — som grundar sin tillvaro på blott privata bidrag. Dessa bidrag flyta till niotiondedelar ur köpmännens fickor. Detta är rätsidan af bilden. Låtom oss nu kasta en blick på don afviga sidan. Dessa samma "tyskar i Wiborg" äro ändock icke riktiga finnar. De ämna, tror jag, visserligen aldrig flytta bort från nämnda land, ty deras fördel manar dem att stanna qvar och de äro allaredan för mycket sammanvuxne med de förhållanden under hvilka de förtjenat och sammansparat sin förmögenhet, för att kunna lösslita sig ifrån denna deras sjelfvalda hembygd. Men de förbli tyskar i många afseenden ändå — och deri ligger det onda. Någon lifaktighet i finskt-nationel riktning kan svårligen uppspåras hos dem — om icke en sådan som är konstlad. Deremot äro de stora kosmopoliter, dock icke så mycket af öfvertygelse som icke fastmera drifna till denna ståndpunkt af sin egendomliga ställning inom det uppspirande finska lifvet och handelsverksamhetens öfver hufvud taget alla åtskillnader utjemnande karakter. Emellertid undandrages härigenom mycken intelligens det offentliga lifvet i Finland.

Den nästföljande gruppen är den svenska talande befolkningen. Den är ovedersägligen intelligensens banerförare i den lilla, men ingalunda betydelselösa staden. Till antalet är den "svenska församlingen" också i jemn och stadig tillväxt. Det är egentligen sedan hofrättens inrättande, år 1839, som det svenska elementet börjat få insteg i och äfven vunnit mycken terräng i Wiborg samt i allmänhet i hela sydöstra, det så kallade, "Gamla" Finland, en besynnerlig benämning på de delar af nämnde land som allt sedan 1721 lydt under rysk spira. Såsom jäfvig hvad den svenska nationaliteten vidkommer vill tecknaren af dessa rader dock icke vidare inlåta sig i omdömen rörande denna fråga; han har blott velat påpeka tillvaron af äfven denna grupp ibland de många andra.

Nu följa finnar och — ryssar.

Finnarne äro naturligtvis talrikast och deras nationalitet är i hastig tillväxt. Men som densamma till större och största delen representeras af tjenstefolk och lägre handelsbetjening, åkare m.m. dylikt, så kan man icke förvånas öfver dess jemförelsevis ringa betydelse i såväl socialt som till och med kommunalt afseende.

Ryssarne — militären undantagen — idel köpmän och deras så kallade bokhållare — äro ganska talrika. De äro i allmänhet mycket mera finnar än ryssar — åtminstone till sina politiska tänkesätt. De "gamla, goda svenska lagarne", som ju äfven gälla i Finland, förläna dem ett bättre skydd till person och egendom än Rysslands "Svod sakonoff" (lagsamling) kan göra. Hvad bildningsgraden vidkommer kan denna grupp räcka handen åt finnarne, ja den står i några afseenden till och med djupt under denna senare. Ryssarne i Wiborg ha nämligen inga skolor för sin "församling".

Det är denna brokiga tafla af fyra nationaliteters sammanlefnad som gör Wiborg till en verkligen intressant ort i etnografiskt hänseende. Man saknar icke anledning att tro sig vara i en "förstad" till S:t Petersburg, detta östra Europas Babylon.

Föröfrigt kunna vi säga till Wiborgs beröm att sedligheten i allmänhet står högre än i många andra städer af samma rang, att dryckenskapslasten — med undantag af de ryska soldaterna — räknar få anhängare samt att det offentliga lifvit öfver hufvud taget utmärker sig genom anständighet och en viss behaglighet, härflytande från någorlunda jemnt fördelade förmögenhetsvilkor, hvilket dock icke utesluter tillvaron af åtskilliga "millionärer" i den lilla, goda staden.

3. Från Ladogas strand.

1.

Vi be våra läsare följa oss ett godt stycke väg åt öster, ända till det sydöstra hörnet af Finland. Der utgör den väldiga sjön Ladoga gränsen emellan detta land och det egentliga czarriket. Utmed sjöns vidsträckta kuster, såväl i vester som i öster, i norr och i söder, bo endast ursprungligen finska folkstammar. Ladoga borde således kunna kallas en finsk insjö, men så kan den likväl icke nu med rätta nämnas, ty ehuru till sin yttre natur och sitt läge en äkta finsk sjö, är dock Ladogas hjerta, den herrliga ön Walamo, fullkomligt ryskt; der har sedan urminnestider (år 992) ett grekiskt-katolskt munkkloster varit beläget, som icke underlåtit att utstråla sitt inflytande öfver fastlandets stränder, förryskande till en väsentlig del jemväl dessas befolkning. Ön Walamo med sin lilla arkipelag, belägen i insjöns norra del och i politiskt hänseende räknad till Finland, koloniserades redan tidigt af ryssar, som på dess tysta, men sköna klippor anlade en tillflyktsort för fromma eremiters andakt. I tidernas lopp har häraf uppstått ett mäktigt och rikt kloster, det förnämsta i ryska riket näst efter det berömda Troitska klostret invid Moskwa.

Låtom oss först kasta en flyktig blick på sjelfva den stora insjön. Dess väldiga vattenbäcken har en yta af 324 qvadratmil, eller mer än tre gånger större än Venerns. Den utgör, jemte den närbelägna stora systersjön Onega (229 qv.-mil), måhända qvarlefvorna af en väldig hafsarm som fordom förenade Hvitahafvet med Finska viken; sålunda i forntiden utgörande en "naturlig" gräns emellan de skandinaviska länderna och Rysslands landmassa. Sjöns ringa höjd öfver hafsytan, endast 55 fot, ger styrka åt denna förmodan, liksom äfven hela den vida landsträckan emellan Onega och Hvita hafvet är ett lågt flackland. Ladogas vestra kust, isynnerhet emellan städerna Kexholm och Sordavala, företer en utmärkt vacker och romantisk skärgård, hvars yttersta utpost åt sjön ön Walamo kan anses vara. Den östra stranden af sjön, den till Ryssland hörande, är deremot låg, sandig och uppfylld af sandbankar samt skall icke ega någon enda duglig hamnplats, hvarpå åter den finska sidan med sina djupt inskärande vikar är ganska rik. I följd häraf har ock någon skeppsfart utmed finska kusten utvecklat sig. Denna har dock svåra hinder att bekämpa i det oroliga Ladogavattnet, som gör seglatsen å "hafvet", som den kringboende befolkningen kallar sjön, ganska farlig. Ladogas, naturligtvis söta, vatten är mycket lätt upprördt och de ostliga vindarne, som icke hejdas af några landhöjningar på den ryska sidan, åstadkomma en kort och hög sjögång, som är vida mera fruktansvärd än det verkliga hafvets långsträckta vågor.

Ehuru Ladoga upplager flera floder (Swir, Wolchow) så utgöres dess förnämsta tillflöde dock af den finska elfven Wuoksen, genom hvilken hela det stora Saima-vattensystemet uttömmer sig i denna reservoir. Ladogas enda utflöde är den storartade Newa-floden, vid hvars utträdande ur Ladogan den fordom vigtiga fästningen Nöteborg, nu Schlüsselburg, är belägen. Men det var icke Sverige förbehållet att kunna skydda dess mynning eller förhindra czaren att bemäktiga sig denna vigtiga förbindelsekanal med det inre af sitt land. De finska vattnen som fylla Ladogas stora vattenbäcken förhöja nu, inklämda emellan kejsarstadens praktfulla granitkajer, det stolta residensets glans. Hvad vore väl Petersburg utan Newan!

Men vi återgå till Ladogas perla, det romantiska Walamo. Klostret, som är beläget på den största af öarne i den lilla arkipelagen, är en ståtlig byggnad, med talrika kapell och kyrkor, egnade alla möjliga grekisktkatolska helgon, hvilkas namn äro något svåra att begripligt återge i svensk skrift; och som deras välsignelse troligen blott kommer "rättrogna" ryssar till godo, så kunna de här med skäl förbigås. Deremot kunde vi ha allt skäl att reklamera om icke ett helgon, så dock en gammal svensk kung, hvars sista stunder den ryska lokallegenden låter passera på Walamo, naturligtvis med den saliggörande påföljd att herr Magnus Smek inträdde i den rättrogna kyrkans sköte, döptes Gregorij, dog och blef ett helgon. Hans föregifna grafsten eger följande inskription:

"På detta ställe är liket begrafvet efter — det öfverlemnades åt jorden år 1431 — den svenske kungen Magnus, som emottog det heliga dopet och i dopet blef kallad Gregorij. Han föddes i Sverige år 1336, besteg år 1360 thronen. Han hade mycken kraft och kämpade två gånger mot Ryssland. Han aflade en ed att sluta kriget, men bröt eden och rustade sig åter. Då sjönk han i de rasande böljorna, hans här gick under i Ladoga sjö och af hans flotta nyntes intetspår; sjelf dref han omkring på en skeppsplanka. I tre dagar och i tre nätter uppehöll Gud honom från att drunkna. Vågorna förde honom till detta klosters strand. Han blef upptagen af munkarne och bragt till klostret: han erhöll det rättrogna dopet. Derpå ikläddes han i stället för konungadiademet en munkdrägt, ja ansågs värdig botgörarekallet. Efter att ha burit kronan blef han belönad med botgörardrägten."

Sådan ungefär är inskriften. Det är ganska sannolikt att de goda fäderne på Walamo, som icke torde ha lemnats alldeles obeskattade af de svenska höfdingarne i trakten, på detta sätt ville revanchera sig i sina lika troendes ögon och genom omvändelsen af en svensk konung handgripligt ådagalägga den "rättrogna" kyrkans seger.

Utom sjelfva klostret finnas äfven på de omkringliggande öarne talrika kapell och så kallade eremitager, fordom upprättade af fromma själar, eller ock till en del verkliga eremitkojor, som ännu den dag som är i dag begagnas af lefnadströtta män, hvilka draga sig tillbaka till den s.k. "ödemarken". Denna ödemark är dock icke synnerligen hvarken tom eller farlig. Om lejon och tigrar är alldeles icke fråga, men till och med de mera nordiska vargarne äro bannlysta och ersättas af halftama rådjur och hjortar. På Walamo få nämligen inga fredliga djur fällas; antalet af dessa har i följd häraf betydligt förökats och de äro ganska litet skygga.

Klostret besökes mycket talrikt af pilgrimer från hela Ryssland, i synnerhet Petersburg, och rika skänker hembäras helgonen för vinnande af deras förböner. Flere ryska kejsare och kejsarinnor ha här nedlagt talande bevis på sin rättrogna frikostighet. Det påstås att klosterskatten, i dyrbara drägter, smycken, kärl, m.m., skall uppgå till 40 millioner rubel, det utgör ungefär 120 millioner svenska riksdaler. Klostrets inkomster i öfrigt äro ofantliga. Till och med i Finland egde munkarne ansenliga donationer. Sålunda tillhörde det inbringande laxfisket i Kymmene- och Wuoksen-elfvarne uteslutande Walamo kloster samt inlöstes för en betydlig penningesumma för några år sedan af finska staten.

Klostrets gästfrihet motsvarar dess rikliga inkomster och, rättrogen eller icke, erhåller hvarje besökande i tre dagars tid fritt logis och uppehälle. De flesta resande af stånd begagna sig dock endast af det förstnämnda, som anvisas i ett enkom för detta ändamål uppfördt stort hotel. Spisningen efter rysk matsedel, der linoljan spelar en så betydande roll, torde icke anstå ovana gomar. Deremot bespisas på klostrets bekostnad dagligen flera hundra af de fattiga ryska pilgrimerne som sommartiden besöka de heliga orterna. I Juli månad inträffar klostrets hufvudfest, Petri-Paulidagen. Då infinna sig flera tusen besökande och såväl hufvudön som ock de vackra fjerdarne i ögruppen hvimla af promenerande, ridande, åkande och roende menniskor. Processioner, praktfulla genom helgonbildernas guldglans och högtidliga genom koristernas sånger, illustrera den inemot en hel vecka varande festen. Under denna tid förmedla flera ångbåtar kommunikationen med Petersburg. — En finsk ångare, "Walamo", gör sedan några år reguliera turer på linien Sordavala, Walamo, Kexholm, Petersburg. — Talrika småaffärer kunna göras vid denna festlighet, ty den besökande massans materiella behof äro icke lätt tillfredsställda. Spirituösa få icke förtäras; men detta, liksom alla andra förbud i Ryssland — ty "i Ryssland" må man väl kunna säga om Walamo — kringgås med tillhjelp af rublarnes oemotståndliga tjusarspråk; och skälmska personer ha mer än en gång förmått till och med sina egna munkciceroner att deltaga i öfverträdelsen emot detta förbud. — Högste styresmannen af klostret är en s.k. egumen, en ganska hög kyrklig funktionär. Den nuvarande egumen heter fader Damaskin och är en ärevördig gubbe.

2.

Utom Walamo kloster har den grekiskt-katolska propagandan vetat att på finskt område förskaffa sig tillfälle till ännu en klosteranläggning. Det är ön Konevits, jemväl belägen i Ladoga sjö, ungefär 4 à 5 mil sydost om staden Kexholm och nära fasta landet. Här grundlades år 1393 ett grekiskt kloster. För närvarande för detta ett tynande lif. På Konevits finnes dessutom ett slags nunnekloster, ett internat för qvinnor, som vilja draga sig tillbaka från verlden. Men äfven detta är föga anlitadt. Ön, som är betydligt mindre än Walamo och på intet vis kan jemföras med denna i naturlig rikekom eller fägring, har icke kunnat tillocka sig så många munkar som Walamo. Man råkar ofta munkar från Konevits iklädda en fattig botgörares skepnad, vandrande vidt omkring för att insamla gåfvor till sitt kloster, förebärande någon begången synd, hvilken på detta sätt bör godtgöras. Vi betvifla icke att oftast någon begången synd, ett brott kanske, ligger till grund för dessa vandringar, men vi äro icke fullt öfvertygade om att syndernas förlåtelse följer på de till klostret insamlade medlens aflemnande, isynnerhet som vi icke påminna oss ha hört omtalas något extrakraftigt helgon på Konevits, hvaremot Waldam (som ryssarue falskt uttala namnet) är bekant för sina "undergörande helgon".

Numera föra munkarne ett ganska tyst lif i socialt hänseende, men så har icke alltid varit fallet. Ryssarne skryta gerna med att kristendomen tidigare genom Ryssland kommit till Finland, än öfver Sverige. Hvad de öster och nordost om Ladoga bosatte finnarne vidkommer kan detta icke nekas. Men hvilken har väl vinsten häraf varit? Får man dömma af det "andliga öde", som drabbat de inom storfurstendömet Finland genom proselytmakeri till grekiska kyrkan omdöpta finnarne, så har man just icke mycket skäl att glädja sig åt kristendomens ankomst österifrån. Utom att öfver allt i de socknar, der grekiskt-katolska finnar lefva till ett större antal, okunnighet och rå vidskepelse bibehållit sig såsom folkets förnämsta karaktersdrag, ha dessutom de goda sidorna af den finska nationalkarakteren: ärlighet, rättframhet, pålitlighet och gästfrihet, i det närmaste fått gifva vika för sina motsatser, eller: oärlighet, dolskhet och kryperi samt en prejande schackraranda hos befolkningen. Till sådana socknar kunna räknas Salmis och Suistamo, nordost om Ladoga, vidare Suojärvi samt ej obetydliga delar af Imbilaks, Sordavala, Parikkala, Kronoborg, Hiitola (Tiurola kapell), Pyhäjärvi, Rautus, Walkjärvi m.fl.

Det fanns en tid, under kejsar Nikolai regering, då den ryska religionspropagandan dref ett fräckt spel i östra Finland. Detta tillgick sålunda. Liksom här, måste äfven i Finland hvarje person som ville ingå äktenskap ha gått till nattvarden, men detta åter kunde icke ske med mindre han kunde läsa i bok. Om nu en ung bondgosse eller qvinna af lättja icke lärt sig läsa samt följaktligen tredskat med sin nattvardsgång, men det oaktadt ville gifta sig, så stötte de på hinder från presterkapets sida. Hvad var då lättare och beqvämare än att vända sig till en rysk prest, låta döpa om sig och sedan afsluta äktenskapet? De ryska presterna arbetade ifrigt i denna riktning. Följden har blifvit en talrik icke läskunnig befolkning i flera af de nämnde socknarne, ty finska, deras modersmål, ha de icke lärt sig att läsa och läsa ryska behöfva de icke för att utöfva sin kult. Af öfvertygelse har säkerligen ingen i Finland bytt om religion. Tvärtom torde icke så få greker gerna vilja gå öfver till lutherska läran, men detta är helt enkelt - förbjudet. Hvilken uppbyggelse de grekiskt-katolske finnarne ha af sin religionsutöfning kan man redan sluta deraf, att på sin höjd måhända en tjugondedel af dessa förstår ryska. Hela kyrkogången är således för dem inskränkt till iakttagandet af några kyrkliga ceremonier, såsom korstecknet m.m. Hvad kan man vänta af sådana menniskor? Åtminstone icke någon högre kultur, och icke heller torde fosterlandskärleken kunna slå rot hos menniskor, hvilka icke ens förstå de böners innehåll, som de, på obegriplig rotvälska pladdra fram, och i hvilka i sanning, kejsarens namn torde vara det enda (och ofta återkommande) ljudfall, hvars betydelse de fatta.

En tafla af detta sorgliga slag företer det "andliga lifvet" i en icke obetydlig del af östra Finlands gränssocknar — ett verk af ryska presterliga propagandan. Härtill kommer att naturligtvis grekiska föräldrars barn — äfven om blott den ene maken är af grekisk trosbekännelse — icke få döpas till den lutherska trosläran. Eländet är oförbätterligt under nu bestående förordningar och ljusare tider torde under den nu rådande "förryskningsregimen" föga stå att förvänta.

Under dessa sorgliga förhållanden lefver en del af den beklagansvärda finska befolkningen i de för öfrigt af naturen rikt begåfvade Ladogatrakterna. Om derföre besökarens öga tjusas af de sköna naturbilderna som Walamo erbjuder, och vackra, poetiska vyer uppgå för hans själ vid åskådandet af all den skönhet, som omgifver honom, så blekna dock de senare till ett intet och ögat fuktas af en bitter tår vid tanken på huru många tusen själar blifvit bokstafligen snärjda i mörkrets band af just de personer, som råda om och lefva i Walatnos vackra nejder. Man blir frestad att önska all den materiella odling, man skådar omkring sig — ett verk af munkarnes trägna arbete — djupt ned till Ladogas botten — ty hvilket sorgligt öde har icke just denna munkinstitution bringat öfver dessa trakter, hvilkas befolkning icke mera kan säga sig ega ett fosterland?

Och att drömma om att Walamo någonsin kunde blifva finskt — det är fåviskt, ty lika lätt kan man drömma om att rycka en af de skönaste juveler ur den ryska kyrkans krona eller släcka glorian, som omger den "rätta tron", uppburen af czar och folk i fast förening.

3.

Vi ha ofvanföre sökt gifva en kort teckning af det religiösa lifvet i denna del af Finland; återstår ännu att kasta en flyktig blick på dessa orters sociala förhållanden. Vi måste tyvärr i detta afseende tillägga att allt äfven på detta område är uselt bestäldt, liksom att Finland jemväl härför har att tacka Ryssland.

Det är en sorglig tafla som vi nu gå att upprulla, en tafla vittnande om medeltidsråhet och förakt för den enskildes rätt. Beklagligen har densamma dock ännu den dag som är i dag ett sig värdigt motstycke i Rysslands förfaringssätt emot de "eröfrade folken." För lagkränkningar skyr icke den czariska makten tillbaka. — Hvad vi här vilja berätta är följande: Då denna del af Finland underlades czarrikets växande makt, skänkte dess kejsare och i synnerhet kejsarinnor (Anna, Elisabeth, Catharina II) den eröfrade jorden åt sina gunstlingar. Sålunda blefvo bönderna, "urbefolkningen", så godt som lifegna. Häri låg då ingenting underligt från rysk sida, ty ett enahanda förhållande egde ju rum i Ryssland. Men det bittra låg deri att finnarne derförinnan åtnjutit svensk lag och rätt. De arma menniskorna som byggde och bodde i dessa trakter kände sig derföre olyckliga, hvilket de ock i sanning äro äfven i dag. Det hör icke till uppgiften af denna lilla skizz från för oss redan främmande trakter att ingå i ett närmare skärskådande af dessa förhållanden, men vi ha velat omnämna dem för att läsaren rätt må kunna fatta den sorgliga bild af ett för detta framtidsland vi nu gå att teckna. För att koncentrera framställningan i en så liten ram som möjligt ställa vi staden Kexholm och dess lif i förgrunden af vår teckning.

Aflidne professor Hwassers tanke (se den lilla bekanta skriften om Borgå landtdag) att Finland och det finska folket vore den brygga, på hvilken civilisationen skulle bana sig en väg till Ryssland, var en snillrik tanke — men hvilken icke förverkligats. Sjelfva tanken kom för sent, den kom efter det barbariet redan slagit civilisationen ur brädet, åtminstone i de trakter om hvilka här närmast är fråga.

Hvarje tänkande menniska skall finna att Ladogabassinen ursprungligen varit särdeles väl egnad till utgångspunkt för spridandet af kultur till Europas orient. Den gamla hansestaden Nowgorod vid Ilmen vittnar nogsamt härom. Men Iwan "den förskräckliges" hemska bragd vid eröfringen af denna kulturens utpost (22,000 innevånare dränktes i för tillfället i floden Wolchow uppslagna vak) var det ryska elementets första seger i Europa. Sedan dess har civilisationen i dessa trakter af verlden fört ett tynande lif och betydelsen af ett framtidsland för kulturen har vikit från Ladogas vackra kuster. Men betraktelser af detta slag skulle leda oss för långt ifrån vår vida mindre uppgift. Alltså retour till Kexholm.

Hvad det är lämpligt att säga "retour" då man talar om den staden, Kexholm! Det är verkligen en bakåtgående stad, isynnerhet om man i tanken går tillbaka till hvad denna stad kunnat blifva, oaktadt all sin litenhet och sitt afsides läge.

Det finnes tusentals småstäder på jorden, hvilka dock hvar för sig ega någon betydelse för det land de tillhöra. Brackenburg i Tyskland och Rottenborough i England betyda något, om än aldrig så litet, i och för sitt land, men Kexholm betyder platt intet för Finland, — det är en rysk stad. Då ministerstatssekreteraren för Finland, grefve Rehbinder, i tiden gjorde det dystra förslaget att för alltid från "storfurstedömet Finland" skilja den del af "Gamla Finland", hvarom här är fråga — då anade han kanske att denna landsdel var en social och politisk kräfta för det öfriga landet. Få orter i Finland äro så passande som Kexholm att afge en profbit på den sociala disharmoni som åtföljt det ryska systemet i Finland, emedan ortens yttre fysionomi kan förete en så trogen, det vill säga själlös bild af den lycka som Ryssland erbjuder sina eröfrade provinser. Ett ordspråk i de ryska Östersjöprovinserna lyder: "Dit ryssar komma, der blir det tyst." Och tyst har det i sanning blifvit här.

Kexholm är en gammal stad, som anlagts af svenskarne redan i trettonde århundradet, eller riktigare sagdt, småningom uppkommit omkring ett af svenskarne i fordna tider på en ö vid Wuoksenelfvens utlopp uppfördt fäste, det nu så kallade "slottet". Stadens läge är flackt, men var icke fult medan Wuoksen ännu hade sitt förnämsta aflopp förbi densamma. Men sedan denna elf fällts genom Suvanto sjö (år 1857) och tagit en sydligare riktning, är utloppsarmen invid Kexholm blott ett "grundt vatten". Det ypperliga laxfisket har upphört och hela staden har fått en egendomligt tråkig fysionomi. Ett vördnadsvärdt minnesmärke, det gamla slottet från svenska tider, uppreser sig midt ibland modern torftighet. Det gamla har häfdat sin anborna kraft och motstått seklernas påtryckning, det nya har deremot icke förstått sig sjelf, utan antagit ömkliga former och för ett tynande lif. Stadens handel är dock icke så alldeles obetydlig, men hvarenda köpman är ryss, eller hvad ännu vida vidrigare är, en russifierad finne.

"Ser du någonstädes ett gladt anlete?" Ingalunda. Med skygga, misstrogna blickar stiga de nedslagna bönderna — hela befolkningen vidtomkring Kexholm består af s.k. donations- eller frälsebönder — in i salubodarne. De utbjuda sin uppsamlade videbark åt handlanden; underbjudas, prejas, men erhålla dock till slut sin liqvid — i varor. Kontanta pengar förekomma mera sällan vid denna handel, som i förbigående nämndt alldeles icke är obetydlig. Staden Kexholm allena utför af denna vara öfver hufvud taget årligen för ungefär 200-300,000 riksdaler till Petersburg, der den användes vid garfverierna. Ryskt mjöl utgör det förnämsta bytesmedlet.

Der kommer ett slags herreman åkande i flygande fart och vid ljudet af en väldig "Waldai-klocka". Hans trespann — den ryska "troikan" — stannar ångande utanför en salubod. Det är förvaltaren från något af de stora frälsegodsen i trakten. De omkringstående bönderna blotta ödmjukt sina hufvuden — det är ju en af deras värsta busar som de skåda framför sig — en påminnelse för oss om det feodala ok som hvilar öfver hela denna landsträcka.

Och språket i den goda staden sedan! Ryskan och en förskämd finska öfverväga hos mängden af invånare; — svenska hör man sällan och alltid rysligt rådbråkad. "Jag kom utaf landet med min kappa ifrån siden." Det egentliga salongsspråket är ett slags hemsk tyska. Bröderna Grimm skulle säkerligen ha stått alldeles handfallna inför massan af dessa underliga ljud, finska och ryska ord mod tysk ändelse och böjning etc. etc., som här strömma emot en.

Kexholm har dock sina minnen, ehuru dessa icke äro af det glada slaget. Det gamla slottet begagnades nämligen såsom ett slags statsfängelse och mer än en förnäm ryss har förvisats till detta finska "Pustosersk". Underliga historier äro i omlopp i den lilla staden om sådana statsfångar. Sålunda omtalas isynnerhet såsom särdeles märkvärdig den "namnlöse" ("besimennij" på ryska). Denne man anlände någon qväll på 1820-talet med ett fyrspann för en heltäckt vagn, åtföljd af en kosack-eskort till slottet. En af de fastaste celler i ett sidotorn öppnades och fången, hvars ansigte "ingen fick se", inspärrades. Vagn och eskort återvände till S:t Petersburg. På slottet kallades fången "den namnlöse". Icke nog med att han i sjelfva verket var utstruken ur de lefvandes antal, han skulle icke ens få hafva lefvat — han hade intet namn. Hans cell var trång. Så satt han i många, många år. Slutligen en dag kommer en hemlig ordre från Petersburg. Den hemlighetsfulle mannen får lemna sin cell, röra sig fritt, men icke lemna staden Kexholms område. Det var en mun med ett särdeles förnämt utseende och skick och talade flytande väl, vida flera språk än man kunde rådbråka i Kexholm. "Den namnlöse" var sällskaplig men ytterst förbehållsam. Han umgicks i några "hus" i Kexholm. Hans ålder kände ingen; gammal såg han icke ut men var alldeles gråhårig då han trädde ur sin cell. Han dog som "namnlös" efter att ha vistats elfva (?) år i Kexholm. Denne nye "jernmask", ty äfven den "namnlöse" ansågs stå den regerande familjen alltför nära, utgör ett älsklingsämne för samtal i Kexholms societet. Äfven andra "politiska fångar" omtalas, till och med svenskar och finnar, men berättelserna om dem äro så sväfvande och osäkra, att vi här förbigå desamma.

4. En vacker hufvudstad i ett litet land.

Liksom då uppå en molnhöljd himmel, vid den framträdande solens ljusblick, en i rik färgskiftning glänsande regnbåge uppspringer — så helsar oss också ofta på historiens blad, midt ibland scener af nöd hos ett hårdt pröfvadt folk, en ljusglimt af ett högre lif, en regnbåge i de gladaste färgtoner. Den gamle Noah hade icke så orätt i sitt allegoriska antagande. Dessa glada ljusglimtar i ett folks historia, dessa färgrika regnbågar, vid hvilka öga och själ gerna hvila och ur hvilkas skimmer de hemta ny lifskraft för bildningens ofta flämtande lampa, de äro i sanning en borgen för att jordens folk icke äro ämnade att dränka sin tillvaro i nödens tåreflod.

En sådan regnbåge på det finska folkets nu töcken- och molnhöljda himmel är det fattiga Finlands vackra hufvudstad, det ljusspridande och förhoppningsfulla, glada Helsingfors.

Få städer i norden ha, då man tager med i betraktande de politiska, sociala och merkantila förhållandena, så hastigt blomstrat upp, som det visserligen bland storstäder icke stora Helsingfors, men hvilken dock på intet vis numera kan rubriceras såsom en stor småstad. I de europeiskt-nordiska länderna har det öfver hufvud taget visat sig att det ingalunda är invånarantalet i en stad, som betingar dess betydelse, vare sig i nationelt eller politiskt hänseende. Folkkarakteren i nordens civiliserade länder är i allmänhet i förhållande till det yttre lifvets vilkor intensivare än söderns.

I det sociala lifvet göra sig i norden i allmänhet samma driffjedrar gällande som i det politiska, nämligen öfvertygelse och ihärdighet. Utan ett lugnt medvetande om sin sändning, vore nordens folk icke mäktige nog att upprätthålla sin frihet. Utan ihärdighet i viljan egde de icke nog kraft att, ehuru jemförelsevis fattige på materiella hjelpmedel, kunna uthärda täflan med mera lyckligt lottade nationers inre utveckling. De ha dock bra nog löst dessa uppgifter, på några få undantag när, hvilka mera betingats af vissa tryckande yttre förhållanden, än haft sin grund i någon framstående svaghet i folk-karakteren. En på sådant skäl delvis hämmad snabbare utvecklingsprocess kan dock, enligt hvad historien gifver vid hand, när lyckligare omständigheter inträda, godtgöras inom ganska kort tid. Emellertid bär de nordiska städernas utvecklingshistoria en tydlig prägel af detta folkens mera kontemplativa skaplynne. De nordiska folken ha icke sträfvat och äflats med att lysa genom praktfulla städers anläggning. För dem voro och äro städerna medel, häfstänger, att höja sjelfva folkets välstånd och befrämja dess bildning, icke blott skapelser af nationel fåfänga eller herrskarenyck. Vi undantaga här S:t Peterburg, skapelsen af Peter den förstes för Sverige så olycksbringande snille, men vi anse icke heller ryssarne för ett nordiskt, utan för ett orientaliskt folk.

Hvad nu särskildt Finland, hvarom frågan gäller, vidkommer, så bör man först taga i betraktande, att i våra dagar städernas ställning till folkens sociala lif öfver hela verlden undergått en stor förändring, som i betydlig mån närmar sig nordens ursprungliga uppfattning. Det är som skulle en flägt af amerikansk verldsåskådning ha inverkat på de europeiska folken. Städerna betyda på långt när icke så mycket, i och för sig sjelfva, som fordom. Utvecklade förbindelser och en större internationel rörelse och inverkan ha fastmera, om vi få begagna oss af ett handelsuttryck, gjort städerna till agenter folken emellan. Då det gäller att bedömma en orts vigt och betydelse för sitt land, frågas det i allmänhet numera icke om den är stor, folkrik m.m., utan frågan gäller i hvilken mån representerar denna stad sitt folks allmänna lif i det ena eller andra afseendet. Vår tid utmärker sig nämligen å ena sidan lika mycket genom sitt sträfvande att decentralisera det allmänna lifvet, hvad adminastration och politik vidkommer, såsom af den öfverhandtagande selvgovernments -principen och de moderna nationalitetsidéerna nogsamt framgår, som den å andra sidan af alla krafter arbetar uppå att å vissa lämpliga platser centralisera vissa facer af nationernas inre framåtskridande.

Vidare bör man taga i beräkning, att i nordens vidtutsträckta och glest befolkade länder sällan någon stad kan i sig förena alla vilkor för att kunna vara sitt lands emporium i alla afseenden. De merkantila intressena uppsöka vanligtvis en annan plats för sin verksamhet i stort än de vetenskapliga, åtminstone bestämmes deras centralisation å någon viss ort af alldeles andra motiver. Det rent politiska lifvet utvecklar sig naturligtvis i främsta rummet i ett lands s.k. hufvudstad och de administrativa intressena träda gerna i dettas fotspår. Isynnerhet gäller detta i länder med ännu outvecklade kommunikationer och till dessas natur hör Finland utan gensägelse.

Helsingfors' fysionomi saknar, ty staden är hvad handeln vidkommer den tredje i ordningen inom landet, alldeles detta uttryck af merkantilt lif som t.ex. trycker en allt annat nivellerande stämpel på Wiborg och äfven ger gamla Åbo stad en viss bestämd prägel. Helsingfors har nämligen en ganska ringa export, och en i det stora hela obetydlig rederirörelse (2,738 läster inklusive 10 ångfartyg). Dess handel består förnämligast af en stor import. En främling som kommer till Helsingfors vet i början icke hvad han skall tänka om staden annat än att dess läge är ett af de vackrare i Europa, att den är väl byggd och ser särdeles ung ut — kanske man till och med märker en viss brådska i dess utveckling. Det inre lifvets bestämmande momenter göra sig icke genast så tydligt gällande, som i de flesta andra städer af samma rang. Väl ser man talrika uniformer, något militär också och en artig mängd embetsmannakokarder, men intet af dessa element är på ett bestämdt sätt öfvervägande. Snart orienterar man sig dock — och staden vinner, ju förtrognare man blir med dess lif och seder.

Helsingfors är en ung stad. Väl anlades densamma redan af Gustaf Wasa vid Wandaåns mynning, en half mil åt nordost och flyttades till sin nuvarande plats ungefär hundra år derefter, i medlet af sjuttonde århundradet. Men de få minnen af någon vigt, som den har att bjuda uppå, göra dess äldre historia föga intressant. Staden, ehuru från början favoriserad och ämnad att bli sitt vis à vis Rewals konkurrent i handeln på Ryssland, mäktade emellertid icke höja sig till någon större betydelse inom detta gebit — och något annat kom tillsvidare icke i fråga. Det är först närmare två hundra år senare, som Helsingfors börjar gå uppåt med raskare steg. Sedan år 1812 bestämd till säte för finska regeringen, blef staden detta äfven år 1819. Icke ett fullt årtionde härefter eller 1828 flyttades akademiens säte ifrån det Sverige så nära belägna Åbo, från "Minnenas stad", till det då jemförelsevis likgiltiga Helsingfors. Den czariska politiken misstog sig icke i alla afseenden. Hon flyttade derföre också universitetet. Detta var nog praktiskt från en absolut mot-svensk ståndpunkt betraktadt, ty det är längre från Helsingfors än från Åbo till Stockholm och Upsala. Men oaktadt geografien i vårt tidehvarf trädt i ett alldeles nytt stadium hvad afstånd vidkommer, och dessa följaktligen icke mera betyda så mycket som fordom, så kan likväl icke nekas, att Helsingfors är mindre svenskt än Åbo: det är deremot mera finskt än Aurastaden och detta i mera än ett afseende, ehuru allmogen i Abo-trakten talar finska. Helsingfors' finska befolkning är också i jemt tilltagande, och medan man ännu på fyratiotalet högst sällan hörde ett finskt ord på gatorna eller af den tjenande klassen, hör detta deremot nu till de allra vanligaste företeelser. Man bör härvid besinna att Helsingfors är omslutet af idel svenska talande socknar, men inflyttningarne från det inre landet äro ganska talrika.

Att staden efter de nämnde stora förändringarne till sin förmån snart skulle erhålla ett nytt utseende var gifvet, och 25 år efter styrelseverkets flyttning stod Helsingfors der såsom en vacker och aktningsbjudande stad, räknade då redan (1845) 17,000 invånare, medan den 1820 icke ännu egt mera än c:a 7,000. Men det är först under de två senaste årtionden, från 1846-1866, som Helsingfors blifvit hvad det nu är samt erhållit sin egendomliga karakter såsom Finlands hufvudstad. Icke allenast att staden under denna tid ökat sin befolkning till inemot 30,000 invånarne, alltså nära nog fördubblat densamma, utan inom dessa år utvecklar den också sin egentliga betydelse såsom den moderna intelligensens, bildningens och rättvisans stamort i Finland. Den finska historien stod någorlunda stilla från 1809 till 1840-talet; men från denna tidpunkt började skönjas ett tyst och lugnt, men allvarligt och ihärdigt kulturarbete, som uppstod inom det finska folket. Detta arbete i ljusets tjenst hade sin källa och utgångspunkt i Helsingfors. Det är sitt universitet Finland har att tacka härför. Den vaknande nationalitetskänslans "heliga flamma" underhölls här renast och klarast midt under hotande faror och för dess utveckling framställda hinder. Om någonsin ett universitet inför sitt folk har gjort skäl för sin titel af intelligensens och ljusets härd, så är detta fallet med det finska under de senaste 20 åren. Mycket har till dess stora inflytande, hvartill vi längre fram skola återkomma, äfven den omständigheten bidragit, att universitetet uppslagit sina bopålar i landets hufvudstad. Akademien har sålunda blifvit det allmänna lifvet i Finlands hjerta, hvars högre eller svagare pulsering bäst återgifvit de inom folket lefvande opinionerna, isynnerhet så länge ännu inga landtdagar fingo ega rum på andra sidan Bottenhafvet.

Här kunde det kanske vara lämpligt att i bredd med universitetets blott medelbara inflytande egna ett flyktigt ögonkast åt styrelsens eller, såsom man i Ryssland uttrycker sig, "de lokala myndigheternas" omedelbara betydelse i Helsingfors. Den är icke ringa. Helsingfors är i många afseenden en byråkratisk stad; men denna byråkrati är tillsvidare ännu så nationel, att den nära nog är det bästa Finland eger i praktisktpolitisk väg. Den älskar att stödja sig på de gamla svenska grundlagarne. Universitetsungdomen, ur hvars leder alla Finlands embetsmän, utom dess guvernörer och generalguvernörer, i tiden utgått, utöfvar dessutom ett egendomligt inflytande på allt offentligt lif i Helsingfors. Ehuru man väl i högre kretsar ler åt ungdomens omdömen, så — skäms man dock för dess tadel.

Men låtom oss kasta en blick på stadens yttre företeelse.

Från hvilken sida man än nalkas densamma framställer sig alltid en vacker vy. Bäst presenterar sig dock staden från sjösidan sedan man passerat det ryktbara Sveaborg, denna förförda jungfrufästning, som 1808, utan något slags bombardement, gaf sig till fånga och 1853, oaktadt en 30 timmars härjande eld ur nutidens förfärliga kanonor, ej ens blef stort skadad hvad dess vallar vidkommer, öppnar sig för det tjusta ögat panoramat af det vackra Helsingfors. Här ha vi till venster Ulrikasborgs på klippor anlagda, med talrika och smakfulla "villor" utsirade park, äfvensom astronomiska observatoriet samt katolska och tyska kyrkorna; till höger åter, å den s.k. Skatudden, f.d. finska flottans kasernbyggnader, det finska markka-mynthuset och den nya i färg- och metallglans skimrande ryska kyrkan. Och framför oss — hvilken tafla: åtminstone för ett finskt hjerta:

"Jag ser dina torn, dina stolta fasader Sig ordna i hvita och glänsande rader",

sjunger Topelius om Helsingfors. O ja, man kan dikta en sång om denna vackra "lättfärdiga mö, som på klipporna skalkas". Det första ögat fäster sig vid är den på ett högt berg placerade, hela staden dominerande, Nikolaikyrkan, från hvars kupol man skall njuta förmånen att kunna få se det "lyckliga" Estlands kust och den gamla staden Rewal. Men sänker sig blicken något från detta vårdtornlika andaktstempel, så möter den väl en vida mera jordisk, men likväl vackrare syn. Vi antaga att vi anlände om morgonen. Framför oss utbreder sig ett torg, "Salutorget", 275 alnar långt och 195 alnar bredt, infattadt på ena sidan af nära nog palatslika, stora och i modern stil uppförda stenhus, och på en annan begränsadt af en med vackra träd planterad "esplanad", en grön, frisk oas i detta kaos af sten. Tvänne sidor af torget stöta med sina stenkajer omedelbart till vattnet. Det är morgon. Båt vid båt i flera rader trängas vid kajerna och torget hvimlar af folk, en sannskyldig myrstack. Och lika intresserade som myror och betänkta på sitt lekamliga underhåll se också alla dessa menniskor ut. Det är nämligen "torgdags" nu och hela Helsingfors förser sig för dagen med allt hvad till lifvets nödtorft hörer, från salt strömming ända till sparris och tidiga bär, från träskålar och lerkrukor till doftande blommor och barnleksaker. Det är en brokig, larmande och dock väl ordnad tafla, som i morgonsolens glans tager sig högst liffull ut. Till venster om torget börjar den nämnda "Esplanaden", en särdeles täck anläggning, som, så snart träden hunnit växa till, skall kunna täfla med de flesta af sitt slag i norden. Dock äfven nu redan äro dess skuggrika lindalléer en af stadens behagligaste platser och en af dess största prydnader samt tillika af oberäkneligt gagn, i det att staden på sitt smalaste ställe genom denna 1,300 alnar långa och 150 fot breda trädplantering delas i två hälfter. Detta är af mycken vigt vid möjligen förefallande större eldsvådor, en hemsökelse, hvaraf Helsingfors före sin pånyttfödelse talrika gånger lidit, och hvilken olycka alltid är i dubbel mån hotande i en stad, der så många trähus förekomma som fallet är i Helsingfors. De vackra "esplanaderna" äro derföre icke blott "til lyst" för den finska hufvudstaden.

Man kan tryggt jemföra denna promenad med "Unter den Linden" i Berlin, och om äfven någon son af den tyska konungastaden skulle harmas deröfver, måste vi dock säga rent ut, att Helsingfors' "Esplanader" med sina breda, yppiga gräsplaner på sidan om alléerna se vida friskare ut, än de damhöljda lindgångarne i det på sand byggda Berlin. På hvardera sidan om den gröna oasen löpa tvenne af stadens mest trafikerade gator, och midt i sjelfva promenaden, som för kommunikationens skull gcnomskäres af några tvärgator, reser sig på en fri plats det vackra och för finska förhållanden verkligen ståtliga teaterhuset, som oaktadt branden år 1863, nu, åter restaureradt, står i all sin smakfulla enkelhet, ett värdigt konstens tempel i den skönhetsälskande, flärdfria Norden. Kostnaderna för denna byggnad torde, inklusive dess nästan totala återuppbyggande efter branden, uppgå till cirka 800,000 finska mark, ungefär 535,000 rdr. Teatern har rum för 900 åskådare samt innehåller dessutom en "kejserlig loge", vackra foyéer, bufeter, garderober, boningsrum m.m. och en större restaurationslokal — en "opris" i Helsingfors också. I allmänhet har Helsingfors i denna väg, restaurationer nämligen, något syskontycke med det frejdade Stockholm. Till och med har Helsingfors i det så kallade "Kapellet", beläget i "första esplanaden", ett litet, men mycket litet, motstycke till den berömda "Strömparterren" i Sveriges residensstad. Det lilla näpna "Kapellet", (i parentes kostar detsamma staden ungefär 24,000 rdr) är allmänna mötesplatsen för hela den fashionabla verlden i den finska hufvudstaden. Restaurationslokalen, som jemväl kan begagnas vintertid, är prydd med fresker af den finske målaren A. v. Becker. Talriga statyetter samt en äfven i öfrigt prydlig inredning, bidraga att göra denna lokal ganska inbjudande. Restauratören på stället betalar också ett årligt arrende till staden af icke mindre än 8,000 finska mark, 5,400 rdr, — mycket nog i Helsingfors, då, om vi icke missminna oss, för Strömparterren i Stockholm årligen erlägges endast 6,050 rdr! Af allt detta kan nu väl äfven främlingen se att stadens fysionomi i allmänhet är glad. Föga prakt möter ögat, men en viss estetisk smak nästan öfverallt. Hvad som dock i väsentlig mån ger Helsingfors prägeln af endast hufvudstaden i ett litet och till på köpet fattigt land, det är butikernas, handelsbodarnes enkla utstyrsel emot hvad t.ex. Stockholm har att uppvisa i denna väg. Väl räknar Helsingfors icke mindre än ungefär 200 handlande och måhända öfver 100 butiker, och detta tyckes nog bevisa en stor omsättning, men man är nöjd med mindre ståt, då — man icke kan hafva det bättre.

Totalintrycket af det hela är imellertid behagligt, och man glömmer kanske för lätt att man befinner sig i det "fattiga Finland", men man glömmer också vid anblicken af den lifliga rörelsen omkring sig — och detta hedrar såväl stad som land — att man promenerar norr om sextionde graden nordlig bredd, i ett land så föga kändt, och tyvärr ännu mindre erkändt af utländingar, — och dock väl förtjent såväl af att kännas som ock erkännas t.ex. framför några små tyska furstendömen, hvilkas namn, representerande arealen af en finsk socken, dock ofta göra så mycket buller i verlden, — men ett buller som egentligast kan jemföras med de tomma tunnornas. Den nämnda ringa kunskapen om Finland skall dock med tiden något ge sig och håller redan på att undergå en förändring. I annat fall hade t.ex. finska statsverkets utländska lån stött på ganska naiva, men oöfverstigliga hinder i baron v. Rothschilds okunnighet om att ett storfurstendöme Finland, med egen finansförvaltning, fanns till. Så var dock icke fallet och nu cirkulera och "paradera" de finska "statspapperen" (sic!) på nästan alla Europas börser — också ett egendomligt steg framåt, i alla fall ett sätt att göra sig bemärkt, en puff på verldsmarknaden för Finlands tillvaro som ett konstitutionelt samhälle — med sjelfbeskattningsrätt. "Hony soit qui mal y pense."

Men vi återgå till våra observationer under promenaden genom staden. I monumentväg har Helsingfors intet att uppvisa, om man icke såsom ett sådant vill antaga en af fyra eller fem skilda stycken stenpelare, som af ett tacksamt land (eller stad) upprestes på det ställe der för första gången en rysk kejsarinna, nämligen år 1833, satte foten på finsk jord.

Om nu också det helsingforska monumentet, trots alla sina delars mångfald, dock förefaller något enfaldigt i det estetiskt bildade Helsingfors, så lider dock staden å andra sidan ingen brist på vackra offentliga byggnader och glada trädgårdsanläggningar, bevis på den kärlek, hvarmed det finska folket omfattat sin hufvudstad och försökt att, begagnande dess fördelaktiga och sköna naturliga läge, göra detsamma till en af nordens vackraste städer. Betänker man vidare den korta tidrymd, inom hvilket flertalet af alla dessa försköningsverk sammanfaller, så måste man i sanning beundra Helsingfors' raska framsteg och detta så mycket mera, som af stadens egna inkomster, i följd af de dryga kostnaderna för kommunalstyrelsen, brandkåren med redskap, inqvarteringstungan m.m. icke något synnerligt öfverskott kan påräknas för försköningar. Det är också till större delen privata bolag som utfört dessa.

Ibland Helsingfors' publika byggnader utmärka sig, utom den redan nämnda nya teatern, flera för arkitektonisk skönhet, bland dem universitetet, riddarhuset och bibliotheket. Den stora Nikolaikyrkan deremot, senatshuset och kejserliga palatset äro icke särdeles framstående genom sin formskönhet.

Helsingfors' vackra läge blir ännu vackrare genom de talrika trädgårdsanläggningar, som af enskilta bolag företagits i stadens omedelbara grannskap. Ulrikasborgs brunnspark med sina höga klippstränder, mot hvilka Finska vikens vågor, obehindrade af någon skärgård, svalla i alla sin ursprungliga kraft, lockade också fordom talrika brunnsgäster, isynnerhet från Petersburg, hitöfver. Dessa orientaliska sommarbesök ha nu, i följd af de ryska pengarnes dåliga kurs i Finland, nästan alldeles upphört, till stor afsaknad för stadens galanterihandlare. Men den vackra, från år till år i fägring tilltagande parken står derföre ingalunda öde och tom. Ungefär hvad Djurgården är för Stockholm det är Ulrikasborg för Helsingfors, och den öfver sommaren i staden qvarstannande allmänheten fyller, de blida Juli- och Augustiqvällarne, icke allenast gångarne i denna vackra park, utan lomnar ej heller det idylliska Kaisaniemi (Karins udde) och det trefliga Thölö lottlösa.

Till en beskrifning af Helsingfors hör vidare, att staden har förmånen af gaslysning och en statspostinrättning samt snart torde komma i åtnjutande af en allmän vattenledning. En jernväg förbinder staden med upplandet och genom ett öfver hela landet utspändt telegrafnät, tyvärr rysk statstillhörighet, står Helsingfors icke allenast i kommunikation med den civiliserade verlden (såväl öfver Torneå som ock S:t Petersburg) — utan hvad nästan ännu mera är — äfven med alla Finlands städer, en i många afseenden särdeles vigtig omständighet. Helsingfors telegrafstation är äfven ganska betydligt anlitad i det i medeltal dagligen något öfver 100 depescher expedieras, till största delen privata och affattade på svenska språket. Stadens ångbåtstrafik är icke obetydlig. Direkt förbindelse underhålles med S:t Petersburg, Stockholm, Rewal och Lübeck samt alla finska kuststäder. I stadens omgifning röra sig flitigt flere af dessa små täcka ångslupar, som blifvit så moderna på senare tider.

Något som är särdeles betecknande för Helsingfors är mängden af privata föreningar, underhållna skolor och välgörenhetsanstalter. Detta vittnar om ett allvarligt sträfvande efter bildning och en uppoffrande menniskokärlek, något som i sanning i Finland är af behofvet påkalladt i dessa nödens år. Det är tillika anmärkningsvärdt huru hastigt och enigt Helsingfors' invånare beflita sig att i behofvets stund inrätta provisionella sjuk- eller arbetshus, barnhem och barnträdgårdar, "soppkokningsanstalter" m.m. dylikt. Detta är ett talande bevis för en stigande allmän-anda, den bästa garanti för ett folks tidsenliga utveckling. I detta afseende föregår alltså hufvudstaden landet med ett berömvärdt — och behöfligt godt exempel. Kommunallifvet kan således, för att gälla en finsk stad, anses vara ganska utveckladt, hvartill i icke så obetydlig grad föreningar af den art som en "frivillig brandkår" och en "handtverkare-sångförening" m.fl. torde ha bidragit, äfvensom den uppmärksamhet, hvarmed den småningom sig allt mer och mer utvecklande periodiska pressen följt de kommunala frågorna. Komne på tal härom, må vi i förbigående nämna att i Helsingfors år 1865 utkommo tidningar och tidskrifter, af hvilka fyra voro dagblad, alla på svenska språket, samt på finska 2 veckoblad och 2 tidskrifter, den ena illustrerad. De senare åren uppvisa visserligen ett mindre antal tidningar i Helsingfors, men man kan äfven i många andra afseenden anse år 1867 såsom ett öfvergångsstadium. Det skulle dock föra oss för långt att här ingå i en relation om den periodiska pressens ställning i landet.

Hvad konstlifvet i Helsingfors vidkommer står nu väl detta, i följd af landets ringa resurser, i allmänhet icke på någon glänsande fot. Men den genom universitetets inflytande estetiskt förädlade skönhetskänslan har utbildat en nobel smak, som t.ex. vis à vis teatern, uttalar sig i en stor förkärlek för en gedigen repertoar. Väl anslogo äfven här Orphei uppsluppna toner och den "Sköna Helenas" visor. Men medan Helsingfors med sina nära 30,000 invånare endast 13 gånger kunde "'fylla hus", och det till på den lilla Arkadiateatern, för */Evoe! Dessa gudinnor/*, så mäktade Stockholm med sin högst fem gånger större befolkning tio gånger oftare applådera dessa toner och det på den näst största af sina teatrar, de mindre scenerna att förtiga.

För allt som gjorts för skön konst, specielt hvad teatern beträffar, står Finland och särskildt staden Helsingfors i stor tacksamhetsskuld till professor Fredrik Cygnaeus, mannen som endast lefvat för det sköna på jorden. Tidigt förtrogen i konstens rike, der Rom, Florens och Paris voro hans själs hvilopunkter, förenade sig alla strålar af hans varma hjerta i det ädla sträfvandet att äfven i Suomis torftiga bygd sprida konstens idealiserande ljus, landets söner till vederqvickelse och uppmuntran i deras bistra strid emot hårda öden och en karg natur. Han skapade Helsingfors' nya och vackra teater åt sina landsmän: "en källa för vandraren i öknen, ett månsken på nattlig färd." — Vi tro oss icke öfverdrifva, om vi säga att det är Cygnaeus, som i främsta rummet i Helsingfors väckt intresset för skön konst till en lefvande verklighet, I alla fall är det han som förstått att skaffa understöd af hvarjehanda slag åt nästan alla Finlands nuvarande unga konstnärer. Estetices professor (numera emeritus) är han verkligen representanten af Helsingfors' estetiska ståndpunkt, som med sina några fel dock förenar en viss förtjenst, hvilket lätt kan betecknas med de få orden: "Kärlek till konsten — ehuru landet tuggar barkbröd." Det är heroiskt att i en sådan situation ännu kunna svärma för idealer — men se deri dokumenterar sig just kärleken till det sköna. Det materiella har aldrig kunnat skrämma Cygnaeus; han är optimist — så är Helsingfors också. Parallelt mod den "finska" konstföreningen har här derföre äfven uppstått ett "konstnärsgille"', som med sina atheniensiskt glada årsfester med skämt och löje söker dölja torftigheten i stadens konstsamlingar. Men huru fattig på konstverk Helsingfors nu än är, så eger den dock i skulpturväg något som man kan glädja sig öfver. Det är en den finska nationalkänslan särdeles anslående skapelse, bildhuggaren Sjöstrands fris i universitetets vestibul.

Kompositionen föreställer, enligt ett tema ur Kalevala, Wäinämöinens sång för den lyssnande mennisko- och djurverlden, och inlöstes af stadens unga fruntimtimmer för en summa af ungefär 5,500 riksdaler. Frisen var ursprungligen ämnad att pryda första radens loger i det nya Thalia-templet. Teaterbolaget afsade sig dock, eget nog, denna gåfva och hon tillföll alltså universitetet. Det är alltså nu från dettas galleri, som "Wäinämöinens sång" helsar en välkommen, då man inträder i vetenskapens allvarliga lärosalar.

Vi komma nu till universitetet, dess verksamhet och inflytande, icke i vetenskapligt afseende, utan i social och nationel riktning. Akademiens vetenskapliga betydelse har mycken likhet med Upsalas, isynnerhet idkas de naturvetenskapliga studierna med mycken ifver. Men en väsentlig skilnad, och det Helsingfors universitet till förmån, uppstår deraf att denna högskola är belägen i landets hufvudstad. Denna omständighet ger till och med den akademiska ungdomen en viss prägel af politisk betydelse.

Kort efter universitetets flyttning till Helsingfors utvecklade sig vid detsamma ett ganska friskt litterärt lif. Snellman m.fl. voro unga än. Af någon nationel tendens igenfinnes den tiden dock blott få, om några spår alls; likväl förmärktes äfven då redan en viss opposition emot de föråldrade teoriernas herravälde såsom nogsamt af Kunebergs "Morgonblad" kan ses; men till praktiskt ingripande i lifvet och omformning af allmänna opinionen hade tiden ännu icke mognat — då.

De första åren af fyratiotalet gåfvo dock uppslag till ett nytt lif vid universitetet. Hela Europa jäste af de vaknande nationalitetsidéerna. Då slog stålet rätt i flintan och en gnista sprang upp — ovärderlig för Finlands folk. Det var nemligen det klara medvetandet af dess egendomliga nationalitet som då trädde fram i dagen. O, den som varit med om dessa första tider af ett vaknande högre lif! Huru svällda af ädla känslor voro icke de bröst, som fingo lifvas af den gryende morgonrodnadens förstlingsstrålar och huru skön log icke framtiden då för den finska ynglingens blickar. Det var en skön förhoppning, den har icke svikit, den kan icke svika — men icke blef det uppå ett haf af ljus som denna nya idés kämpar trädde ut. Tvärtom deras stig har varit ganska törnströdd.

Der gingo den tiden två rika andar fram, de gå för allan tid, som två ljusa trådar genom det finska folkets utvecklingsprocess: Lönnroth och Castrén. Med Kalevalas, den finska national-epopéns framträdande i dagsljuset inför en bildad verld, tillförsäkrade sig den finska nationaliteten en plats inom litteraturen; och vetenskapens intyg om de finska folkstammarnes forntida herravälde öfver större delen af gamla verldens nord, dref nationalkänslan upp ur sin dvallika slummer. Nu kände Finland sina anor — framtiden låg i folkets egen hand. Som två väldiga strömmar, hvardera med sitt eget flodsystem, gingo Lönnroth och Castrén sina banor fram. Stundens, dagens lif och frågor med sina mera praktiska tendenser rörde dem föga. Men mäktigt verkade deras ädla föredöme på ungdomens öppna sinne och ett skönt lif sprang upp i de akademiska kretsarne. Studenterna anförda af den skarpsynte tänkaren Robert Tengström och den då ännu entusiastiske Herman Kellgren, lifvades till en patriotism, som spridde sin verksamhet åt alla håll af allmännyttig art. Karakteristiskt för detta första uppvaknande af den finska nationalkänslan är dess synnerliga sympati för Sverige. — Den tidens nationalitetsförfäktare hade höga vyer med en stark lutning åt en friare social utveckling och folkbildning. Språkfrågan, i all sin sedermera framträdande nakenhet, betraktades förnämligast såsom en häfstång för högre, allmänneligare idéer. Å s.k. "högre ort" väckte också dessa nationalitetssträfvanden föga sympati och de mest restriktiva åtgärder vidtogos emot deras utveckling. Man ville qväfva det uppspirande lifvet i sin brodd. "Heu vatum ignarae mentes!" Man kan krossa personer men icke idéer genom bullor och förordningar. Så gick det ock här. Censuren är icke den makt, som reglerar ett folks utveckling.

Sedan denna tid daterar sig egentligen universitetets sociala och nationella betydelse i Finland. Tengström och Kellgren slumra längesedan i sina förtidiga grafvar, nationalitetsidéen har genomgått många strider, varit underkastad många fluktuationer; men ungdomens riktiga takt, måhända då och då vilseledd för stunden, har dock vetat att segrande gå ur alla frestelser och öfvervinna allt motstånd.

Se der en svag teckning af universitetets apostlaverksamhet i Finland. Hvad under då om ett tacksamt folk anser denna ädla verksamhets hufvudsäte, Helsingfors, såsom sina förhoppningars Zion. När finska folket en gång väl hunnit växa till sig, då skall det nog veta att äfven i yttre måtto uppresa minnesstoder åt de män, som mest bidragit till dess seger öfver ett oblidt öde. Om derföre Helsingfors ännu icke har några monument att uppvisa, så är det endast en tidsfråga när sådana, i brons och marmor, skola pryda de vackra allmänna platserna i staden, bärande på sina piedestaler de för Finland evigt värderade namnen:

Runeberg. Lönnroth. Castrén.

Reseskizzer från Polen och Ryssland.

1. I Polen.

Jag ber till en början läsaren följa mig till den gamla, goda men oroliga staden Warschau, det vill säga om han vill följa mig till det olyckliga Polens i alla fall ännu i så många afseenden ytterst eleganta hufvudstad. Till och med ännu den dag som är i dag, och efter alla de hemska händelser som i den senaste tiden ha öfvergått dettä den polska nationalitetens palladium, fruktar czaren vid Newans strand just denna egendomligt polska elegans, som utmärker och i ännu högre grad för några år sedan utmärkte det ädla polska folkets vackra hufvudstad.

Och hvari består då denna egendomliga, specifikt polska elegans? Tvärtemot hvad vi här säga talar man ju, och detta tyvärr med rätta, tidt och ofta derom att de polska städerna se hvad man kallar — sit venia verbo — rätt snuskiga ut.

Den polska elegansen uppbäres i främsta rummet af de polska fruntimren. Och det är dessa tjusande varelser czaren fruktar. Deras inflytande på männen är stort och hela Europa beundrar de sköna, eleganta polskorna — som nu så djupt sörja sitt Ilions fall. Men det är måhända just denna sorg, så värdigt buren, som förläner allt polskt en viss aristokratisk pregel.

Låtom oss beträda Warschaus förnämsta gata, den stora "Krakowskaja" (Krakaugatan), uppkallad efter det gamla Polens andra hufvudstad, det intressanta gamla Krakau, numera österrikisk besittning. — Jag måste här i förbigående nämna att den resa jag, återvändande från Tyskland, företog genom Polen och Ryssland, skedde före den sista revolutionens utbrott, men just under de tider då densamma var i görningen. Icke heller existerade då ännu en järnvägsförbindelse emellan S:t Petersburg och Warschau, utan den resande färdades medelst så kallad "mallpost", en jemförelsevis väl organiserad och snabb diligensförbindelse. Dessa inledande anmärkningar äro af nöden för att man skall kunna förstå en del af hvad jag i det efterföljande går att omtala, och hvilket i sina minsta detaljer är faktiskt, så föga trovärdigt det ibland än kan låta.

Nåväl, det är i December månad och vi befinna oss på "Krakowskaja". De djupa nischerna som bilda fönstren (Warschau är i allmänhet byggt på gammaldags vis) till bottenvåningarne, hvilka till större delen äro upplåtna till bodlokaler, äro särdeles väl egnade att taga plats uti och åskåda lifvet på gatan.

Polackarne äro i allmänhet ett vackert folk, jag menar naturligtvis de verkliga polackarne, icke representanterna af kroiseringen med vender, tyskar, ryssar och israeliter, ej heller de genuina medlemmarne af dessa värda fem nationaliteter i Polen, hos hvilka polackens medfödda höfviskhet och den polska qvinnans anboora behag blott undantagsvis kunna anträffas.

Det var mitt största nöje att under min vistelse i Warschau, hvilken inskränkte sig till blott tre dagar, hvarje morgon, eller måhända riktigare förmiddag, besöka "Krakowskaja", sätta mig i någon af de omtalta "nischerna" och mönstra de af- och tillgående personligheterna. Om jag med förbigående af det ringa vendiska elementet och jemväl lemnande åsido de "goda tyskarne", som till en stor del äro handtverkare, börjar med de större grupperna, så är den fulaste af de syner som jag då var i tillfälle att se, den polska juden, isynnerhet i vissa förhållanden. Lika svårt som det är att i later och skick skilja emellan den polskjudiska eller hamburger-bankiren och lika europeiserad som en sådan medlem af den israelitiska stammen måste förefalla en hvar, lika obehaglig är den genuint polska "schackerjuden", som i sin snuskighet och närgångenhet lifligt påminner om orienten. Hans luggslitna, talgiga rock döljer ett lika "futtigt" inre. Han "gör i allt" — i lump, i smycken, i pengar, i vackra qvinnor, med få ord i allt hvarmed pengar kunna förtjenas.

Den dernäst följande gruppen intages otvetydigt af ryssarne, som med hånlöjet på läppen gå omkring i den stad de eröfrat, och, militärer som de flesta äro, utgöra de i sina guldsmidda rockar ett lefvande bevis på våldets prålighet. De ryska damernas sträfvande går derföre också ut på att lysa som "fina" damer ur den stora verlden. O! hvilken andlig blindhet! att tro sig kunna se "fin" ut i jemnbredd med den verkliga polska "pannan" (damen). Den sistnämnda tillhör rentaf ett sylfidiskt slägte. Hon sväfvar fram på ett sätt som det vore orätt att blott kalla gång, ty så lätt, så otvungen, så fri från all ansträngning är den framåtskridande rörelsen. Den polska qvinnans gång är också berömd öfver hela den civiliserade verlden. I " pannans " hela väsende och skick uttalar sig en allt genomgående aristokratisk lyftning, som hon ovilkorligen meddelar åt hela sin omgifning. I allmänhet skön, bär hennes skönhet en alltför stolt karakter för att nedlåta sig att vara prunkande. Hennes ögon brinna och glöda icke som spaniorskans och italienskans, eller smälta i längtansfull vällust som Orientens dotters, de stråla en lugnt och varmt till mötes och är man lycklig nog att något djupare få skåda i desamma, så läser man der tydligt historien om den kraft och uppoffrande fosterlandskärlek som de polska qvinnorna ådagalagt senast under de sorgliga tilldragelserna år 1863. Mera hängifvenhet för fäderneslandets dyra sak ha intet lands qvinnor någonsin visat sig ega och det i så stor och vidtomfattande skala. Det var de som i främsta rummet underhöllo entusiasmen, och de förtjena i sanning det höga namnet af den heliga eldens väktarinnor. Vårdad af deras späda händer kunde den sköna lågan i de manliga brösten icke slockna, trotts strömmar af blod som gjötos öfver densamma. Beredvilligheten att uppoffra sig för fäderneslandet steg med de sig hopande olyckorna.

Sådan var hon äfven före denna sorgliga tid, en af de skönaste partier på historiens tafla — och sådan förblir hon förvisst äfven i framtiden. Nu sedan männen slagtats, kedjats och bortförts till Sibiriens snö-öknar, ligger Polens sak nästan alldeles i qvinnans händer — och hon skall veta att häfda sin i blod och sorger af alla slag vunna ära.

Den polska nationen är alltigenom en adelsnation, med alla detta begrepps otaliga fel och brister, men också icke i saknad af de flesta goda sidor som några historici vilja vindicera åt den adliga institutionen. Jag för min del såg i Polen nästan öfverallt blott fattigdom och snuskighet. I adelns slott inträngde jag icke — och på klostren ville jag icke tänka. Men schljächszernas (knapadelns) boningar voro till större delen fattiga kyffen och böndernas kojor ännu uslare. Deremot måste jag, i motsats till hvad ofta läses om de polska värdshusens dålighet, säga att de restaurationer, vid hvilka jag under den långa färden från Warschau till Kowno steg af, voro, jemte sina billiga priser, ganska hyggliga.

Det hotell der jag bodde i Warscliau hette "Saxonski dom" (Hotel de Saxe). Det var en gammal, stor och vidlyftig stenbyggnad med korridorer, genomgångar, otaliga mörka och smala trappor m.m. Om jag ej missminner mig har ståthållaren, grefve Berg, sedermera låtit rasera detta "farliga" hus. Betjeningen på hotelet var klen men restaurationen god och billig. Bakom disken fungerade en liten näpen "panna", som jemväl betjonade gästerna. Det var ett synnerligt nöje för mig att med henne försöka rådbråka polska. Tyska förstod hon icke och ryska ville hon icke gerna tala. Många löjliga misstag och förvexlingar förekommo oss emellan.

Jag hade skaffat mig en biljett för näst afgående "mallpost" till Petersburg. Det inre af vagnen var upptaget — min plats blef derföre bredvid konduktören. Jag skulle således "summa diligentia", i fri skolpojksöfversättning: "på taket af diligensen", göra mitt intåg i Ryssland, liksom Caesar enligt egen uppgift sitt i Gallien. Det lofvade bli en ganska obehaglig situation, ty vi voro i smällkalla vintern: alnsdjup snö betäcker marken och vinden hviner kall öfver norra Polens och vestra Rysslands slätter.

Dagen för afresan kom och vi intogo våra platser i det oviga åkdonet, en stor heltäckt vagn, förspänd med sex hästar. Jag hade bredvid mig, utom konduktören, en annan lidandes kamrat, en rysk tjensteman, vid namn Minin, såsom jag sedermera erfor.

Farväl, du vackra Warschau, tänkte jag tyst för mig sjelf, med dina stolta polska adelsmän och dina sköna, präktiga qvinnor — farväl! Och jag insvepte mig dyster i hågen i min pels, dyster vid den ovilkorliga tanken derpå, att jag nu ilade mot gränsen af den makt, hvars grymma förfarande nästan krossat den ädla polska nationen, som med alla sina fel dock är en af perlorna i den europeiska historiens krans och hvilken perla nu frånröfvats oss af den vilda ryssen. Och jag drog mig instinktmessigt undan från min ryska kamrat och hviskade sakta: "än är Polen ej förloradt!" — Kamraten som trodde att jag tilltalade honom vände sig till mig.

"Vill ni veta", inföll han liksom till svar på någon af mig framställd fråga, "hvilka som utgöra vårt ressällskap derinne? — Nåväl", fortfor han talträngd, "det är ingen mindre herre än en erkebiskop från Warschau, kejsarens (ryssen korsade sig) botpredikant derstädes; han har tre gullkors hängande om halsen (åter korsning) och reser nu med sin dotter öfver S:t Petersburg till Moskwa. — De två andra äro utländska fruntimmer", tillade han likgiltigt.

Färden gick i början raskt nog, så länge vägarne voro banade, samt i allmänhet inom det polska området bättre än sedermera då vi kommo inom det egentliga kejsarrikets gränser.

Stationerna voro långa och vid första hästombytet, det var i en stad, stego alla passagerare ur och begåfvo sig till en dem anvisad restauration. Min granne helsade vördnadsfullt på den ryska prelaten och bevärdigades af honom med en nådig nick. Sedan vi i särskildt rum aftagit en del öfverplagg, började de skilda medlemmarne af vårt lilla sällskap betrakta hvarandra. Biskopen var en vacker karl om fyratio år, med vördnadsbjudande hållning då han stod, men med ograciös, något häftig gång. Hans dotter kunde vara fjorton à femton år och var ful. Herr Minin, min granne, var en trivial företeelse och kanske sina trettio år, men de tvenne fruntimren voro unga och den ena till och med ganska täck; hon var på sin höjd sexton år gammal; de talade franska sinsemellan. Instinktmessigt satte de två sistnämnda och jag oss vid samma bord, medan de tre ryssarne intogo ett annat.

"Huru länge tror monsieur, att färden till Petersburg kommer att räcka?" tillsporde mig den äldre af damerna?

"Nio dagar och nio nätter och det oafbrutet", var mitt nedslående svar.

De två fruntimren vexlade bestörta blickar.

"Ah!" inföll slutligen den yngre skrattande, "färden från Geneve hit har för oss räckt blott sex dygn — men man får väl foga sig — Ryssland är ett vidsträckt land."

De voro alltså schweitziskor, troligen guvernanter kalkulerade jag, och så var äfven förhållandet, såsom jag sedermera erfor.

Snart skedde uppbrott och vi fortsatte vår resa genom natt och dag vid en ganska försvarlig köld. Småningom blefvo vi genom sammanträffandet vid stationshusen bekanta med hvarandra. Ostrolenka, platsen för det minnesvärda slaget den 26 Maj år 1831 passerades. Här föreföll genom vår biskops förvållande en i högsta grad upprörande scen. Vår konduktör, en afskedad rysk korporal, som ständigt var berusad, insomnade å poststationen och vi i vår restauration fingo vänta på diligensen ganska länge. Slutligen kom konduktören och då erkebiskopen förehåller honom det onödiga dröjsmålet, skyller den bedröflige mannen på de polska bönderna som icke "ville fram med hästar."

Den vrede som utbredde sig öfver erkebiskopens drag är omöjlig att skildra. Han svor kötteder af argaste slag och utöste skymford af sådan beskaffenhet att jag innerligt gladde mig deråt att de unga damerna icke förstodo ryska. Vreden gällde naturligtvis polackarne.

"De fördömda polska slafvarne", röt prelaten sedan han trädt ut på gatan, "må de samt och synnerligen förderfvas, det ormynglet. — Och snart skola de det väl också, det hoppas jag till Gud!"

Det var ord af en så högtuppsatt kyrkans man! Ur den talrika folkhopen som samlats omkring vagnen kastades mörka blickar på ryssen.

"Polskije sabaki! polska hundar"! utbrast med skrikande röst biskopen, "hvad söken i här?"

Jag trodde ett ögonblick att en storm skulle bryta lös — men skyggt vek folket undan och började skingra sig småningom. Konduktören hade gått tillbaka till posthuset. Han återkom nu med en bok, ett slags dag- eller anteckningsbok, i handen, och vändande sig ödmjukt till den ännu rasande prelaten bad han denne förmå alla sex resandena att under en anmärkning i boken teckna sina underskrifter. Anmärkningen skulle innehålla att de polska bönderna visat sig tredska. Presten gick jublande in på detta nedriga förslag och bad herr Minin nedskrifva anmärkningen. Pligtskyldigast gjorde denne sig redo härtill, då jag, som imellertid vidtalat de två damerna, förklarade att hvarken de eller jag skulle befatta oss med denna sak. Prelaten såg ut som om han haft lust att befalla oss att göra honom till viljes. Jag lade dock lugnt min hand på hans axel och bad honom skynda sig att taga reda på sin dotter, som under tiden gått in på en restauration. Prosten blef blekblå i ansigtet af förargelse, skyndade hastigt in till restaurationen och framdrog derifrån sin dotter, släpande den olyckliga flickan vid håret?

"Återigen hos officerarne!" skrek han och makade henne utan vidare krus i vagnen dit han sjelf följde efter. Det var en sorglig syn. De unga schweitziskorna rodnade och stego, ögonskenligen förlägna öfver ett sådant handlingssätt emot fruntimmer, tysta upp i diligensen, herr Minin intog sin plats och jag min. Vid konduktörens hesa "pascholl!" bar det åter af, allt mera åt norr, allt närmare det "heliga fäderneslandets" riksgräns. Snart voro vi vid den punkt der floden Wilia sammanflyter med den väldiga Niemen. Midt emot på den ryska stranden ligger Kowno, en icke alldeles obetydlig, men illa bygd ort. Sedan vissa "nödvändiga gränsformaliteter" voro undangjorda satte vi med färja öfver floden samt begåfvo oss till "gostinnitzan", en restaurationslokal. Det roade de unga fruntimren mycket då jag för dem uppläste de ryska skylttarne på bodor och värdshus m.m. De orientaliska ljuden och de främmande typerna gåfvo anledning till mången löjlig fråga.

"Ah", utropade fröken Agues, den yngre af damerna, "se der" — hon stafvade — "pectorazia, det är ett apothek för bröstlidande —"

"Nej, nej", inföll jag, "de ryska bokstäfverna böra läsas: restorazia och det betyder att vi skola vika in här".

Men erkebiskopen tyckte icke om vår "otidiga munterhet" och tillrättavisade mig med de betydelsefulla orden: "betänk, nu äro vi i sjelfva Ryssland — och här är allt bra."

Kort efter oss inträdde ett sällskap franska jernvägsingeniörer, sysselsatte vid den då under arbete varande jernvägen Petersburg-Warschau. De beställde några flaskor vin och efter att ha tömt dessa, jemförelsevis raskt, fortsatte de sin resa "med extra post".

Detta gaf nu anledning åt den gallsjuke biskopen att uttömma sin vredes skålar öfver "de förbannade utländingarne" och deras slöseri med ryska pengar.

"Bygg sjelfa era vägar", inföll jag.

"Vi förstå det icke", sade han med sammanbitna tänder — "och derföre kalasera dessa 'fördömda fransmän', nu på vår bekostnad."

Jag beställde en butelj franskt vin och bjöd damerna på ett glas. Vi skrattade hjertligt åt prestens raseri. Emellertid tycktes denna qvasi-opposition dock bereda oss ett aktningsfullare bemötande från den höge herrens sida.

2. I Ryssland.

Från Kowno fortsatte vi, allt i samma vagn, resan upp till Dünaburg, en gammal fästning, belägen vid Dünafloden och i provinsen Kurlands yttersta hörn åt sydost. Vi voro alltså nu i Ryssland, eller riktigare Lithauen. Det var en sanning som på ett påtagligt sätt gjorde sig gällande för hvarje verst (1/16 mil) som vi framskredo. Det var natt då vi började vår färd, och det kalla, ödsliga vinterlandskapet ingaf mig den underliga föreställningen att vi nalkades Sibiriens tundror. Så var dock lyckligtvis icke fallet, men vi skulle i alla fall snart nog få erfara att vi voro i icke blott ett nordligt, utan äfven ett nordostligt, ett ryskt land.

Snöstormen hade tilltagit och spår till någon väg syntes icke till. Fot för fot framskredo de trötta hästarne framför det tunga åkdonet. Trögt hvälfde hjulen i den alnsdjupa snön. En liten backe och de tvärstannade. Intet kunde förmå dem, att såsom det heter, röra sig ur fläcken. Vinden hven kall öfver den ödsliga slätten, intet ljud hördes, om icke då och då tjutet af en ströfvande varg. Vår konduktör sof blytungt, lidande af de obotfärdigas förhinder, sitt vanliga rus af sig, blott skild medelst en tunn läderskärm från mig. Vi försökte ruska upp honom. Omöjligt. Då tilltalade vi kusken, skjutsbonden, som i en jemmerlig ton förklarade att åtminstone icke hans sex hästar skulle förmå draga vagnen uppför sluttningen. Vi svoro, herr Minin och jag. Förgäfves hade vi i Kowno bedt om att få en "mallpost-diligens" på medar. Det hade icke "gått an", ty den vagn vi sutto uti (eller uppå) hade nu engång blifvit destinerad till S:t Petersburg — en ändring var icke möjlig. Vår konduktör sof fortfarande.

"Oh boschje moj! Ack herre Gud!" utropade nu skjutsbonden, "vargarne skola äta upp mina hästar!"

Minin och jag gåfvo konduktören en duktig skuff. "Volki, vargar!" skreko vi. Då for han upp.

På det nordliga Lithauens slätter och i dess skogar äro vargar ingalunda sällsynta. Konduktören vaknade, gned sina ögon och sporde barskt: "hvad behagas?"

"Vi ha fastnat i snön — och bli offer för vargarne om icke flera hästar anskaffas", ljöd svaret.

Nu blef det oroligt äfven derinne i vagnen. Hans helighet tittade ut och frågade: "Hvad står på, hvarföre går det icke framåt?"

Minin förklarade förhållandet — hans tänder skallrade af köld.

Kort och bestämdt, och denna gång på sin rätta plats, befallde biskopen konduktören att genast anskaffa flera hästar. I följd häraf begåfvo sig konduktören och körsvennen ut i natten för att leta rätt på någon by, derifrån succurs kunde anskaffas. Vi blefvo allena på den öde, snöbetäckta slätten med våra hästar framför oss. — Ej ett träd syntes på det vida slättlandet — det var alltigenom en dyster situation, illustrerad blott af den yrande vindens tjut och vargarnes hesa skall i fjerran. Närvaron af menniskor afhöll dock de vilda bestarne, hvilka annars skola vara ganska närgångna, att nalkas våra hästar, som imellertid skälfde af fruktan. Derinne sofvo alla, men Minin och jag vi kunde icke sofva af köld. Jag hoppade ned och började motionera mig tills jag åter blef varm. Då klef jag åter upp på min plats, der jag fann kamraten nästan öfvergifven af förtviflan. "Rör på er, karl!", sade jag, "så fryser ni ej ihjäl". Och Minin lydde mekaniskt. Han steg ner och började gå af och an, men snart hörde jag honom i bevekande toner be presten att släppa honom in i den värmande vagnen. Jag var allena.

Mina tankar irrade då långt bort i tiden. Jag var så elak att jag i mitt inre hånlog åt den frusne ryssen, som dagarne i ända uppvaktat mig med skrytsamma historier om huru "fransmännen år 1812 fröso ihjäl i Ryssland". Han hade nu sjelf, den arme, varit på väg att duka under för det "heliga" Rysslands klimat och sitt fäderneslands ypperliga kommunikationer. — Ur den kantin, min näpna "panna" på hotel de Saxe varit nog klok att råda mig medtaga, men icke anlita förr än i Ryssland, "der ju intet kunde fås", framtog jag nu en halfbutelj kognac och en liten läderbägare, fyllde densamma vid en tändstickas snart slocknande sken och tog mig en duktig styrkdryck. Och det var bra. Jag tilldrog nu läderskärmarne så godt det kunde gå för sig, tände en cigarr och satte mig att meditera. Så förgingo väl fyra timmar ute på den ödsliga heden. Hvad hästarne gjorde under tiden kan jag omöjligen begripa — de stackars kräken. Derinne i vagnen fingo de snälla schweitziskorna säkert icke heller någon ro, ty jag hörde presten och Minin pladdra hela tiden.

Ändtligen hördes ljud af menskliga röster nalkas vårt ekipage. Var det kanske plundrare? Nej, det var verkligen för mycket "vargaväder", till och med för röfvare, att vara ute den natten. De som nalkades voro vår konduktör, körsvennen och några karlar med spadar samt fyra hästar till. Efter en stunds arbete, skrik, stoj, svordomar och thy åtföljande anropanden af diverse helgons bistånd, voro vi slutligen åter i rörelse. Herr Minin hade krupit ur den varma kupén och satt åter hos mig. Han tyckte icke vara belåten med sin vistelse derinne, ty han beklagade sig öfver de utländska fruntimrens opassande glädtighet i närvaro af en så helig man som arkierejen.

Sedermera ingick han i en vidlyftig afhandling om hvilka prester som fingo utdela välsignelsen med tre och hvilka med två fingrar. Men jag frös och snart började lyckligtvis äfven min kamrat åter att frysa och teg. Af hvad den gode mannen talat hade jag icke förstått synnerligen mycket, men jag beklagade inom mig djupt att en ung man med de i öfrigt, åtminstone för en rysk tjensteman, försvarliga kunskaper, som min kamrat ådagalagt, skulle vara så snärjd i den religiösa formalismens boja, att han fann någonting för sin känsla sårande deri att två unga flickor "vågade vara muntra i närvaro af en arkierej." Ryssland kommer att gå framåt med stora steg, tänkte jag, jernvägar skola byggas, nya hamnar öppnas och ljuset från Europas vestra kulturstater skall söka sig en väg äfven hit, men det inre ljuset, sjelfva folkupplysningen, skall ännu länge låta vänta på sig. Hand i hand med cesarismens idé, skall den "ortodoxa" kyrkans presterskap motarbeta hvarje sann andlig utveckling. Detta ligger sakens natur. En yttre politur skall snart nog påstrykas alla, äfven de sociala förhållandena, storartade reformer skola genomföras på ytan af de flesta af det medborgerliga lifvets förgreningar — men derinne skall masken fräta på folkets andliga kraft så länge det religiösa lifvet våldsamt hålles inom lås och bom — —

Vagnen stannade, min tankegång äfbröts också. "Isvolte, stantzia!" (om det behagas, se här stationen) ljöd konduktörens grofva basstämma och tungt nedhoppade han från sitt höga säte. Vi voro efter i hamn och i häl. Jag hade under resan rikligen trakterat mannen med cigarrer och votka (bränvin), han villfor derföre min anhållan att här dröja femton minuter längre samt intaga tschaj (the) för att värma sig. Härmed voro alla passagerarne belåtna och vi inträdde i stationshuset.

O, kan väl en ljuf förhoppning svikas på ett bittrare sätt än den frusne resandens, som under sin vinterliga färd med ljufva aningar om en brasa och värme å raststället, med ens finner sig försatt i ett kallt, ehuru elegant möbleradt rum. Så gick det imellertid oss. I sanning, jag svor en nordisk ed, ett äkta "må f—n ta' alla ryska gästgifverier!" Snart sprakade dock en stor, munter brasa i den väldiga ugnen och theköket bars in. Presten-prelaten tycktes ha god lust att servera, men öfverlemnade detta likväl åt Minin, som med högtidlig min förrättade sitt vigtiga uppdrag. Vi hade allesammans, så godt sig göra lät, grupperat oss omkring elden; sin dotter hade likväl biskopen skjutsat undan för att sjelf intaga hennes plats. Då jag nu uppsteg för att be den stackars flickan intaga min plats, utropade han förargad: "ah ni, låt bli att vara artig, hon är nog galen i karlar ändå! För det felet har jag pryglat tre af mina döttrar förut till dess de miste förståndet — och den här skall väl gå samma väg!" [Faktiskt, liksom allt annat i denna skizz.]

Till och med Minin såg förlägen ut. Jag nödgade likväl den unga flickan att taga plats emellan de båda schvveitziskorna som med ett visst deltagande omhuldade den öfvergifna varelsen. Theet dracks imellertid och vi afreste. Om morgonen voro vi i Dünaburg.

Sjelfva staden är ett snuskigt näste, uppfyldt af rusiga ryssar, snuskiga polackar, judar och soldater. Nu var der dock mera lif på platsen, ty jernvägen härifrån till S:t Petersburg var färdig ehuru ännu icke upplåten till trafik. Efter några timmars uppehåll fortsatte vi vår färd genom det enformiga nordlithauiska landskapet, Vid Ostrowsk passerade vi likväl en öfverraskande ståtlig hängbro öfver floden Welikaja, som vid Pskow utfaller i sjön Peipus. Från denna sistnämnda stad var jernvägen till Petersburg redan i full gång och alla mina reskamrater hade blott köpt mallpostbiljett ända hit. Endast jag hade löst en biljett till S:t Petersburg. Det oaktadt lät jag öfvertala mig att åtfölja det öfriga sällskapet. Jag förklarade imellertid att jag ville fara i tredje klass. Härimot opponerade sig väl biskopen, men då jag sade honom att jag, för att åtminstone i någon mån få kasta en blick på det så kallade folkets sätt att vara och föra sig, föredrog tredje klassens träbänkar framför andra klassens resårsoffor, och att ju han gerna kunde ha en annan smak, förklarade han sig likväl beredd att på det "sällskapet icke skulle åtskiljas" jemväl fara i samma klass som jag. Vi stego alltså följande morgon alla sex in i samma vaggon. Vagnarne af tredje klassen på denna linie bestå af flera från hvarandra blott genom ett alnshögt skrank skilda "kupeer", hvilka sistnämnda dock hvar för sig ha skilda ingångar. Vi upptogo en kupé för oss och konduktörerna, som alla nästan blott talade tyska, voro nog artiga att icke i vår kupé inpacka flera passagerare.

Dessa tyska talande konduktörer utgjorde nu åter en förargelseklippa för vår lättretlige och strängt rysktsinnade biskop, hvars uppträdande, i förbigående nämndt, ej väckte ringa sensation hos de redan förut i vagnen befintliga resandena. Det var också en ganska egendomlig syn: den i zobel insvepte med guldkors prydde prelaten i sällskap med rusiga, fårskinnsbeklädda estniska bönder, tyska handtverksgesäller m.m. samt några israelitiska krämare. Af de sistnämnda hade en grupp intagit en af våra grann-kupeer. Ibland dem befann sig en bokstafligen i trasor höljd gammal man.

"Ser ni", berättade i den andra af våra grannkupeer en tysk talande ung man sin kamrat, "den der galgfågeln derborta; han har efter att ha tillbringat natten i en vrå å perronen, nu smugit sig in i kupeen utan biljett. Jag känner honom; det är en entreprenör, som nyligen med regeringen afslutat kontrakt om leverans af linne till ett belopp af 70,000 rubel (ungefär 200,000 rdr), och nu vill han lura sig till en gratisplats."

Det sistnämnda var sannt, såsom snart framgick af en tragikomisk scen emellan ifrågavarande personnage och den biljettaffordrande konduktören. Men huru nu gubben bönföll och konduktören skrattade, slutades tvisten dermed att den trasige leverantören af linne till ryska regeringen erhöll sin passage för halfva afgiften, hvilken en af hans reskamrater erlade för honom.

Imellertid sattes tåget i gång. Den israelitiske gubben började förrätta sin morgonandakt inför allas blickar. Nu följde en så upprörande scen att pennan nästan vägrar mig sin tjenst för att beskrifva densamma; jag vill också fatta mig helt kort, men anser mig likväl sanningen skyldig den rättvisa att jag påpekar på hvilken usel ståndpunkt af bildning och humanitet befolkningen i denna del af Ryssland (södra delen af det S:t Petersburgska guvernementet) då stod och ännu står.

Midt under den gamles andaktsförrättning, måhända verkställd med alltför stor ostentation, uppkom i de andra kupeema buller och skrik. Skrattsalfvor omvexlade med grofva svordomar och snart haglade ett regn af ruttna äplen, gurkor med flera dylika projektiler på den beklagansvärda gubben. Det var afskyvärdt i högsta grad. Mina schweitziskor betäckte sina ansigten. Jag bad på tyska mobben att för Guds skull hålla upp. Förgäfves. Skrattet och begabberiet tilltogo blott. Den ryska biskopen satt tyst och sluten, hans dumma dotter skrattade öfverljudt, herr Minin såg på presten. Då vände jag mig till denne i det jag bad honom nu göra sin andliga värdighet gällande samt få ett slut på detta skändliga skådespel.

Han reste sig hög, den ryska prelaten, slog upp sin pels så att de tre guldkorsen på hans bröst blefvo synliga och sade ett enda strängt:

"Tiho! (Tyst!)"

Och det blef tyst — alldeles tyst. Blott en af de israelitiska köpmännen i den förorättades kupé böjde sig fram till biskopen och uttalade ett ödmjukt: "Tack, eders helighet!"

Sedan denna obehagliga episod var glömd, kom jag i resonnement med de medföljande tysk-esterna öfver det ryska presterskapets proselytmakeri och öfver "herrarnes" förtryck. Det vore dock alltför vidlyftigt att här ingå i ett utförligt skärskådande af dessa förhållanden, som i de senaste dagarne erhållit så mycken vigt och under titel af den "baltiska frågan" hota med en vidt utseende politisk konflikt.

Vår resa nalkades sitt slut. Två minuters uppehåll vid det kejserliga lustslottet "Czarskoje Selo", nuvarande, kejsarens mest omtyckta sommarresidens, ännu en kort tids färd och vi ha uppnått S:t Petersburg. Der skildes vårt lilla ressällskap åt; mina schweitziskor gingo till Moskva såsom guvernanter; de medförde icke de gladaste föreställningar om lifvet i det "heliga Ryssland."

Jag derimot stålsatte mitt hjerta mot kommande ödens slag. Den fanatiske prestens dystra hot i Ostrolenka bådade intet godt — och 1863 års hemska scener ha besannat farhågorna.

Borgfröken.

Skizz från kejsar Nicolai regering.

[Denna lilla berättelse har i sina flesta detaljer en sannt historisk grund. Den är naturligtvis något romantiserad; dock äro såväl den intressante fången å slottet i det gamla Kexholm, den så kallade "namnlöse", en figur ur verkligheten, liksom ock kejsar Nikolai offentliga uppträdande vid sin broders frånfälle är historiskt riktigt; äfven furst Trubetskoj och den ädle Rylejeff äro som bekant historiska personligheter.]

1.

Den bleka, kalla decembersolen hade nyss gått upp. Dess strålar belyste matt det ödsliga landskap, som vid gränsen emellan sydöstra Finland och Ryssland sträcker sig utmed Rajajoki-åns höga stränder. Naken och skoglös höjer sig en brant backe vid åbrädden på den ryska sidan och bjuder den från vester kommande resanden en ogästvänlig helsning. Det enformiga hvita snödoket, i hvilket hela naturen nu var inhöljd, liksom i en liksvepning, gaf den föga inbjudande nejden en ännu mera frånstötande karakter.

Den frågan tränger sig på hvarje resande: står man här verkligen vid gränsen af det civiliserade lifvet, vid tröskeln till en främmande verld, med främmande, mot den öfriga verlden fiendtliga intressen? Så tro många ännu den dag som är i dag, och många voro äfven de skäl som talade för denna bedröfliga åsigt, åtminstone vid den tidpunkt, om hvilken vår berättelse handlar.

Det är i början af december månad af det för hela Europa minnesvärda året 1825, då kejsar Alexander, "den välsignade", som det ryska folket kallar honom, efterträddes på Rysslands thron af den antieuropeiske sjelfherrskaren Nikolaus. Att denne sistnämnde, all revolutions afsvurne fiende, sjelf genom en blodig militärrevolution besteg sin i Taganrog aflidne broders thron, är bekant. Kändt är också att hela den efterföljande regeringen blef en hårdhändt och idétom militärregering. — Men skulle vi låta våra tankar dröja vid detta ämne, så skulle läsaren måhända i förtid skåda konturerna af den teckning, som, ofta dyster nog, det är vår uppgift att här upprulla för hans blickar. Dock vilja vi redan på förhand förråda så mycket af berättarens hemlighet, att på hans mörka tafla äfven en och annan glädtig ros och många blygsamma bleka liljor skola öppna sina kalkar, på det den enkla sagan i sitt lopp äfven någon gång måtte smeka läsarens vekare känslor.

Vi bedja derföre, för att raskt kunna börja berättelsen, våra läsare att med fantasiens velociped, det snabbaste åkdon i verlden för att genomfara tid och rum både framåt och bakåt, den nämnda decembermorgonen år 1825 förfoga sig till den landsväg som, förenande Finland med S:t Petersburg, genomskär den ofvan skildrade dystra gränstrakten.

I en släda förspänd med en liten finsk häst af det sega och uthålliga slaget som begagnas i dessa trakter i och för den lifliga trafiken emellan Finland och den stora kejsarstaden, sutto nämnde vintermorgon två fruntimmer med sin körsven. Fruntimren tillhörde synbarligen de så kallade bättre stånden, det såg man af deras klädsel. Att den ena var bedagad, sågo vi genast af de gråa hårstrån som tittade fram under mössan. Men om den andra var ung kunna vi ännu icke bedömma, ty hon har insvept sig i en stor pelskappa, hvars krage nästan helt och hållet öfverskyler hennes ansigte. Färden skedde österifrån, och de resande hade just anländt till den backe, som på sjelfva riksgränsen från ryska sidan brant sluttar ned emot den bro som leder öfver Rajajoki-ån. Då lyftade det fruntimmer, som vi ännu icke sett, upp sitt ansigte, böjde pelskragen något undan och såg frimodigt omkring sig. Ett glädtigt utrop: "Gudskelof åter hemma", undföll hennes läppar, för öfrigt, enligt hvad vi hört, en vanlig gränshelsning då finnar återvända från Ryssland. Men vi för vår del begagnade detta tillfälle, der vi, en objuden passagerare, såsom författare alltid äro, osedda följde med bakpå slädans medar, för att luta oss fram och kasta en nyfiken blick på fruntimret. Och vi sågo, omslutet af pelsbrämets mörka rand, ett litet näpet "förlofvadt land"', vi möttes nämligen af två leende blå ögon, som gladt tindrade fram ur den bädd af skära rosor, hvilka den friska vintermorgonen framkallat på den vackra resenärens ungdomsfriska anlete. Det var en glad syn, dessa vackra vinterrosor, och den gjorde ett behagligt afbrott i denna tysta vildmark af snö och köld.

Men länge förblef det icke tyst. Bakom de resande dånade plötsligen galopperandet af talrika hästar. Förskräckt vände sig körsvennen om. I yrande fart ilade bakefter våra fredliga resande och utför den backe de nyss passerat ett fyrspann frustande hästar. De drogo ett stort heltäckt åkdon med tätt tilldragna läderförhängen framför de framtill anbragta glasfönstren. Det var en så kallad "vosock". Ekipaget omgafs af fyra ryttare på hvardera sidan. Deras långa lansar och brokiga drägter utvisade att de voro militärer.

"Kosacker!" utropade drängen, hvars namn, i förbigående nämndt, var Johan, förskräckt, och försökte att köra åt sidan af vägen så mycket som möjligt. Just då den besynnerliga kavalkaden passerade våra resande var dessas släda nära att stjelpa, och så gick det också, ty den modige Johan vek ytterligare åt sidan för de framilande kosackerna. Det unga fruntimret kunde icke undertrycka ett utrop af förskräckelse då slädan vältade ikull. Vår lilla sköna beskref också alldeles plötsligt en liten luftresa och befann sig vid dess hastiga slut djupt inbäddad i den mjuka snön vid vägkanten bredvid sin äldre kamrat, som dock icke fallit alldeles ur slädan. Der satt unga fröken nu, en rodnande ros midt i den hvita snön. Kosackerna uppgåfvo ett ljudeligt gapskratt och tittade skadeglade på den ofärd de beredt. De hade nu något, dock icke mycket, saktat farten, ty vägen bar åter uppför på den finska sidan af bron. Då öppnades hastigt förhängena i det täckta åkdonet och ut hoppade en ung man. Med blixtens hastighet var han vid vår unga väninnas sida och lyftade lätt den djupt rodnande lilla skönheten på den släta landsvägen. De hunno dock knappast vexla ett ögonkast, ja, knappast tänka en tanke. Allt var ett ögonblicks verk, ty under åtbörder af den ytterligaste förskräckelse störtade sig genast fyra af kosackerna öfver den unge mannen och bokstafligen buro honom tillbaka till täckslädan, som imellertid stannat, samt tilldrogo åter de hemlighetsfulla läderförhängena.

Lilla fröken hade gjort en besynnerlig åtbörd, liksom ville hon ila sin obekante riddare till hjelp, men det hade stannat vid åtbörden, och ingen hade sett den, om icke måhända han sjelf. Innan den något förskräckta unga damen riktigt hunnit hemta sig voro imellertid riddaren och hans följe försvunna.

Tanten hade undergifvit fogat sig i sitt öde, och den förbluffade Johan, som, sedan han krafsat sig fram ur snön, under häpnadsfull tystnad åsett tilldragelsen, bragte nu åter slädan i ordning, skakade snön från den gamla damens pels samt bäddade fallarne omkring sin unga fröken, hvilken tigande återtagit sin plats i slädan. Först sedan färden fortsatts en stund tittade körsvennen sig om och uttalade sin bestörtning för den unga damen i följande ordalag:

"Såg fröken Lydia den rysliga röfvaren, som öfverföll oss? Men de modiga kossackerna hjelpte oss och togo honom till fånga".

Fröken Lydia blickade något förvånad upp, men hon gaf den enfaldiga Johan intet svar, måhända emedan hon icke förstod huru man kunde uppfatta saken sålunda.

"Såg fröken hvarifrån han kom", fortsatte Johan, som legat med hufvudet i snön medan den obekante riddaren hoppat ur "vosocken", "och såg fröken hans läsliga mustascher? De sågo ut som två svarta djefvulshorn, utvuxna från hans näsa. Ja, han var ryslig att åse och det öfriga af hans ansigte var så hvitt som hvita snön här på marken".

Fröken Lydia såg upp med en drömmande blick, men besvarade icke den pratsjuke Johans frågor.

"Hvad kunde de vilda karlarne ha velat honom?" frågade hon, vänd till sin tant.

Men tant besvarade hennes fråga blott med ett stelt stirrande. Johan deremot inföll i en tvärsäker ton:

"Kosackerna sjelfva äro nog farliga ibland, men så äro de också någon gång rätt bra att ha till hands, såsom till exempel mot andra röfvare. Det var säkert en erkeskälm, som de nu fångade, goda fröken."

Den unga fröken försjönk i tystnad, den gamla damen fortfor att stirra, men detta sätt att behandla denna intressanta fråga behagade alldeles icke den praktiske Johan. Han tillade derföre i en bedjande ton:

"Herrskapet behöfver icke frukta någonting numera, kosackerna släppa icke karlen. Men det vore roligt att veta hvart de föra honom. Jag vill köra litet raskare, så hinna vi kanske fram till Rajajoki gästgifvaregård, innan de få nya hästar spända för den stora slädan, som måtte vara öfverfull af rackare, eftersom åtta kosacker åtfölja densamma."

Fruntimren svarade ingenting, och detta tog Johan för ett jakande, hvilket det kanske också var, och så fick hästen en smäll och det bar af.

I de patriarkaliska tiderna för fyratio år sedan och i dessa från den stora verlden så långt aflägsna trakter, var förhållandet mellan tjenare och husbondfolk vida förtroligare än hvad nu för tiden och hos oss är fallet. Ett samtal af det slag, som det nyss anförda, emellan en resande dam och hennes körsven, låter derföre förklara sig lätt nog, i synnerhet efter ett sådant äfventyr, som det, för hvilket våra resande råkat ut.

Men vi måste lemna våra läsare några korta förklaringar om fröken Lydias och hennes tants personer och ändamålet för deras resa. De voro kommendantens å Kexholms fästning i Finland svägerska och dotter samt hade med egen häst, såsom det var brukligt den tiden, företagit en resa till Petersburg i och för några uppköp till den förestående julen. Lydia var dessutom förlofvad med en ung possessionat i hennes hemtrakt och brudutstyrseln skulle upphandlas i Petersburg, det var nu en gång förnämt. Ofverste von Eberhardt, som var enkling, var svensk till börden och hade varit svensk militär, men efter kriget 1808 och 1809 trädt i rysk tjenst och fortlefde nu sina gamla dagar på den föga betydande fästningen Kexholm i östra Finland.

Så mycket om den vackra, tjugoåriga Lydia von Eberhardts och hennes åldriga tants reseändamål. Låtom oss nu vända vår uppmärksamhet åt alldeles annat håll, men åt omständigheter, ganska vigtiga för vår berättelses gång, och hvarvid vi skola försöka att för läsaren presentera hjelten i denna vår sannsaga.

2.

Morgonen den 9 december år 1825 hade gått upp öfver den praktfulla kejsarstaden. Petersburgs vanligen mera folktomma gator hvimlade nu af menniskor, som gångarne i en myrstack. Dock hade den böljande menniskomassan föga likhet med de små, flitiga insekterna. Det var icke till arbete man skyndade, utan till en fest. Det afsjöngs nemligen ett "te deum" i stadens kyrkor, med anledning af det dagen förut från Taganrog anlända glädjebudskapet att den sjuke kejsaren, Alexander I, ändtligen beslutit att anlita läkarhjelp, hvilket han hittills envist vägrat.

I festligt tåg begaf sig den ende af kejsarens bröder, som var närvarande i Petersburg, Nikolaus, med sin moder, enkekejsarinnan, till den praktfullt upplysta katedralen. Mäktigt brusade den högtidliga kyrkosången, utförd af hundratals valda stämmor, genom de af kostbara rökelseångor fyllda hvalfven. Den högreste storfursten stod der andäktig och korsade sig som alla de andra. "Te deums" toner måtte ha djupt gripit äfven denne mans kalla hjerta.

Då, midt under högtidligheten, framtränger en af kyrkobetjeningen till storfursten och hviskar i ödmjuk ställning några ord till honom. Nikolaus studsar och ilar ut. Ceremonien fortsattes imellertid.

I kyrkovestibulen möttes storfursten af en ung officer i en illa medfaren resdrägt. Alla närvarande draga sig vördnadsfullt långt undan.

"Hvad nytt från Taganrog?" frågar fursten häftigt. "Säg fort ut, löjtnant Sergejeff."

"Eders Majestät", svarade löjtnanten och böjde knä, "se här depeschen från furst Woronzow."

"Min broder?" frågade Nikolaus, nästan hviskande.

"Är hädangången den 1 december, Eders Majestät", ljöd svaret.

Då, så säges det, skall Nikolai stränga ansigte ha bleknat hemskt, och han stod tyst en liten stund. Han stod der nästan som vore han försänkt i bön, men plötsligt ljungade hans herrskareöga upp och med ett kallt:

"Stig upp, kapten Sergejeff, och tig, du förstår", vände han sig om och inträdde åter i kyrkan. Med majestätiska steg gick han fram till den officierande archimandriten och talade sakta några ord vid den häpnande gamle.

Nikolaus trädde åt sidan. Ceremonien afbröts och den vördige prelaten tog ett guldkrucifix, lindade ett svart flor omkring detsamma och trädde fram till enkekejsarinnan. Hon kysste andäktigt det framräckta korset, men då hon varsnade det svarta floret, förstod hon dess tysta språk och föll med ett utrop af smärta afsvimmad till golfvet.

Församlingen upplöstes, enkekejsarinnan fördes hem och Nikolaus begaf sig till den i hast församlade senaten.

Här afsade han sig högtidligen alla anspråk på thronen till förmån för sin äldre broder Constantin, hvilken dock redan förut under Alexanders lifstid förmåtts att skriftligen frånhända sig sin förstfödslorätt till ryska thronen, och det emedan Nikolaus ansågs vara mera begåfvad och bättre lämplig till kejsare. Denne sistnämnde var också den lagligen fastställda thronarfvingen. Hans afsägelse var blott en komedi, såsom den snart derpå följande blodiga revolutionen skulle ådagalägga.

Huru långt kan icke hyckleriet, i synnerhet på thronen, gå! Symptomerna vid Alexanders dödsbädd föranledde det ännu allmänt trodda ryktet, att han blifvit förgiftad. Och hvarifrån skulle väl ett sådant attentat utgå, om icke från dem eller riktigare den, som hade största timliga fördelen deraf. Väl fanns, det är sannt, öfver hela Ryssland en vidt utgrenad sammanvärjning, hvars medlemmar icke ryggade tillbaka för ett furstemord, men detta var utsatt till någon dag påföljande år, och Alexanders oväntade död störde i betydlig mån de sammansvurnes planer. De hade således intet intresse vid en katastrof, som tvärt emot deras beräkningar inträffade för tidigt. Om den, sedan längre tid vurmande kejsaren verkligen dött af förgift, så torde skulden kunna tillräknas ett annat inflytande, än de sammansvurnes stämplingar. För deras frisinnade afsigter var och blef den hårda Nikolaus en vida farligare stötesten.

3.

Det var natt, och de flesta af czarstadens invånare hade i sömnens armar glömt såväl förmiddagens afbrutna högtidlighet, som ock middagens politiska komedi.

Men alla slumrade icke. På vinterpalatsets långa facad lyste ett svagt sken ur två fönster.

Låtom oss kasta en blick i det tysta rummet. Vid skenet af två vaxljus sitter en högrest gestalt vid ett skrifbord. Han tycktes just ha slutat läsningen af några bref, som lågo framför honom. Tankfull lutade han sin panna emot handen och mumlade sakta för sig sjelf!

"Det måste lyckas. Just oförvägenheten i deras planer skall lemna dem i mina händer. De tro sig arbeta för hvad de kalla frihet, men de arbeta för min envåldsmakt och Rysslands sanna väl". Härvid korsade sig don högreste mannen och steg upp. "Och de sjelfva skola falla blodiga offer för sina utopier."

Monologen var slut och med en kall, dyster blick fattade mannen i en på bordet stående ringklocka och lät den klinga.

En officer inträdde ljudlöst.

"Är allt mörkt i palatset, som jag befallt?"

"Ja, eders majestät."

Nikolaus teg en stund.

"Sergejeff", sade han slutligen, "är allt färdigt? De komma ju alla maskerade?"

"Alla", svarade den unge officeren, hvilken dock vågade tillägga: "Men har eders majestät besinnat faran?"

"Lyd!" var den blifvande lierrskarens kalla svar. Sergejeff hjelpte på honom en enkel militärkappa, tog ljusen från bordet och lyste förut. Sålunda gingo de tysta fram genom palatsets korridorer som blott helt matt voro upplysta. Våra vandrare gåfvo öfverallt den riktiga lösen åt vakthafvande gardisterna. Sålunda smögo de sig ut och stodo nu på torget.

"Hvar?" frågade den längre af vandrarne.

"Hos furst Trubetskoj?"

"Lösen?"

"Tyrann eller frihet."

De fortsatte nu ljudlöst sin väg genom den mörka decembernatten.

* * * * *

Men den natten voro äfven andra personer i rörelse. Starka patruller genomtågade gatorna, men gåfvo efter en kort vexlad lösen hastigt plats åt våra nattvandrare. Dessa gingo uppför Newska-prospekten, men blott fram till gatan "Lilla Million", veko af åt densamma och stodo snart framför ett stort hus, liknande ett palats.

"Så nära mitt residens", mumlade den ene, "det är djerft. Låt oss stiga på."

Darrande öppnade den unge förrädaren af sina med-sammansvurna dörren.

"Ni kommer väl sent", sade en påtagligen till portvakt förklädd militärsperson.

"Tids nog att träffa värden", svarade Sergejeff hastigt. De fortsatte sin gång.

"Eör Guds moders skull", hviskade nu den sistnämnde, "vid den dörr, som vi nu komma till, måste hvarje person gifva den andra lösen."

En trappa upp möttes de af en mörk gestalt, insvept i en mantel:

"Hvad väntar ni?"

"Tyrann eller frihet?" svarade Sergejeff sakta.

Hans följeslagare mumlade blott några otydliga ord, hvilkas ljud försvann i maskens flor.

Eu hand lades tungt på hans skuldra.

"Hvad väntar ni?" ljöd åter frågan.

Det var ett kritiskt ögonblick. Sergejeff darrade i hela kroppen, sa att hans värja slamrade emot korridorens marmorvägg.

Hans följeslagare teg ännu ett ögonblick; han tycktes kämpa en svår inre kamp, men framstötte slutligen med häftig, pressad röst:

"Tyrann eller frihet."

"Stig in sakta", ljöd nu svaret, "presidenten har redan börjat."

I en svagt upplyst sal befunno sig ungefär etthundra personer, hvilka, tysta som egyptiska sfinxer, sutto kring väggarne i det dystra rummet.

"Är rätta tidpunkten inne, mina herrar?" ljöd ordförandens röst från ena ändan af salen. Den ljöd dof och matt, som skulle den talande ogerna ha framställt sin fråga.

"Ja!" ljöd det enstämmiga svaret, och Sergejeff spratt förskräckt till vid klangen af den kraftfulla och stolta ton, hvarmed hans granne uttalade sitt måhända alla de närvarandes öde afgörande votum: "att äfven för honom rätta tidpunkten var inne." — Det var första uppenbarelsen af Nikolai tro på sin speciella "mission" såsom Rysslands "sjelfherskare."

"Konstitutionel monarki?" sporde presidenten vidare med något vibrerande stämma samt tillade:

"Jag ber herrarne enskildt träda fram till bordet och afgifva sina röster. Sekreterare, ropa upp numrorna."

En kallsvett betäckte Sergejeffs hela kropp; han hade icke tänkt på något nummer åt sin följeslagare.

"Nummer 1", ljöd sekreterarens, den unge löjtnant Rylejews klara stämma. [Rylejew var namnet på furst Trubetskojs sekreterare i sammansvärjningskomitén. Han afrättades sedermera på Nikolai befallning.]

"Ja!" svarade den uppropade, i det han gick fram till bordet och sedan ställde sig till venster om ordföranden. Numrorna uppropades och samma svar följde från allas läppar.

Huru skulle det gå då den ende nummerlöse återstod? Förrädarens hufvud svindlade vid tanken derpå. Han blundade i en bäfvande förväntan att hans eget nummer skulle uppropas. Hvad skulle han då afgifva för svar, han, som var medveten af den mans närvaro, hvilken frågan gällde så djupt? Lyckan räddade denna gång Sergejeff och hans följeslagare.

"Nummer tretton:" ljöd sekreterarens stämma och en ljusning tycktes gå öfver den ädle Rylejevs drag. Och ur en dunkel vrå af salen reste sig en hög gestalt, gick lugnt fram till bordet, slog ned kapuschongen af sin vida mantel och visade ett omaskeradt ansigte, öfver hvars ädla drag en djup sorgsenhet utbredt sin dystra blekhet.

Då den omaskerade mannen stod framför ordföranden, rådde en dödlik tystnad i salen. Man hörde icke ens de närvarandes andedrägt.

Med klar och väljudande röst uttalade den stolta gestalten det enda ordet:

"Republik".

Upp rusade nu väl halfva antalet af församlingens medlemmar och ett kraftfullt utrop: "Republik!" ljöd genom salen.

Allmän förvirring rådde. Ordföranden lemnade sin plats och förklarade sig icke vilja eller kunna fortsätta nattens förhandlingar, utan bad de församlade att skingra sig innan oväsendet väckte polisens uppmärksamhet. Kallelse till ny sammankomst skulle snart ske på lämpligare tid och ställe. De flesta lydde och ilade hastigt bort, liksom fördrifna af onda andar.

"Jag känner dig väl", mumlade för sig sjelf den objudne gästen vid förrädarens sida; "jag känner dig väl… du kan ej blifva Rysslands kejsare… och derföre vill du ha en republik. Men din framtidsbana går blott öfver mitt lik… min väg…"

"Släck ljusen!" ljöd nu furst Trubetskojs röst. Alla närvarande aflägsnade sig.

Vid utgåendet stötte den omaskerade mannen och den förklädde herrskaren tillsammans.

Det var dock icke sista gången dessa två råkades. Vår lilla berättelse skall försöka utreda en del af det öde, som jernhårdt drabbade den ene af dem.

4.

Natten var ännu icke slut, då en stor täcksläda stannade utanför ett elegant hus vid Litejnij-prospekten. Åtta beridna kosacker, stumma som bildstoder, höllo tätt bakom det hemlighetsfulla åkdonet. En man, insvept i en militärkapprock och åtföljd af en enda lika klädd person och hvilka tycktes ha inväntat den eskorterade täckslädan, framträdde nu till husets port. Tre som det tycktes öfverenskomna slag på densamma besvarades med den tunga portens öppnande, och de två männen trädde in.

En beqväm och prydlig trappa ledde dem upp till första våningen.

"Sofver hans durchlaucht?" sporde en oss välbekant röst och gjorde med detsamma ett tecken, i det han korsade sig på ett egendomligt sätt.

"Nej", ljöd kammartjenarens svar, "hans durchlaucht läser. Skall jag anmäla er?"

Ett nytt tecken och kammartjenaren öppnade dörren till en vacker salong. Han tycktes vara van vid dylika nattliga besök.

"Se der", sade han och pekade på en dörr i salens fond.

Den längre af de inträdande männen närmade sig nu den anvisade dörren och lade handen på elfenbensvredet. Han tycktes tveka ett ögonblick, men öppnade derefter dörren beslutsamt.

Med den bleka pannan lutad emot sin fina, hvita hand, satt en ung man af ädel gestalt vid ett bord, betäckt med talrika papper i schifferskrift.

Det var den omaskerade frihetsvännen vid nattens hemliga sammankomst.

Långsamt upplyftade han hufvudet och betraktade en stund den inträdande.

"Hvad vill du mig denna tid på dygnet, Nikolai Pawlowitsch?" sade han afmätt och lugnt.

"Jag vill icke taga ditt lif", svarade den blifvande sjelfherrskaren i nästan mild ton, "men du står mig och Rysslands lycka i vägen; du måste blifva tyst; du måste resa."

"Förrådd, alltså förrådd", genmälte den andre dystert och tillade sedan kallt: "du är allena och jag är beväpnad."

Härvid lade han handen på en pistol, som låg på bordet.

"Du kan icke taga mitt lif, lika litet som jag ditt, — men du måste resa. Se, allt är redo derute — res!"

"Och hvarför har du sjelf kommit hit för att förkunna mig mitt öde?"

"För att rädda ditt lif, för att be dig tiga, ty tiga måste du", och Nikolaus tillade strängt: " tiga för min familjs heders skull… eller dö."

"Din familj, Nikolaj Pawlowitsch, skall icke lida någon vanära genom mig", svarade den andre stolt. "Men tag heldre mitt lif, du har makten, än du låter mig försmäkta i ett ödsligt fängelse. Jag är ung och vill lefva… men ett verkligt lif… För min skull skall icke onödigtvis ryskt blod flyta i strömmar. Tag mitt lif som försoningsoffer åt din herrsklystnad."

"Jag kan ej", svarade Nikolaus och räckte den namnlöse sin hand.

"Skall jag väl taga denna hand, som nu gör mig så mycket ondt och en gång skall föra mitt fäderdesland i träldomens bojor?" sade den unge mannen stolt i tvekande ton.

"Jag skall göra Ryssland stort", sade Nikolaus nästan med värma.

"Ja, på ditt vis kanske", svarade den andre sorgset, och tillade sedan: "men jag viker, du har makten… mitt öde är afgjordt, farväl!"

Den kejserliga handen sjönk tung tillbaka; den namnlöse hade icke vidrört den…

Fem minuter senare ilade i fyrsprång det omnämnda täckta okdonet bort. Derinne satt en fallen man med för evigt krossade förhoppningar.

Till vinterpalatset, befallde Nikolaus stolt sin kusk, och han tillade för sig sjelf: "De andra skall jag lätt öfvervinna och de skola sannerligen dö."

5.

Vår berättelse för oss nu åter tillbaka från Petersburgs prunkande salar och de verldsskakande intriger som de dolt, och möjligtvis ännu dölja, till det tysta Finlands torftiga nejd. Det ställe, der vi åter bedja läsaren beträda detta land, är i sanning tarfligt nog. Det är nemligen Rajajoki gränsstation inom Kivinebb socken. Om ni någonsin sett tarflighet förenad med osnygghet, så är det väl här. Tänk er all den fordna finska simpelheten förenad med den på ämnen så oändligt rika ryska snuskigheten, och ni skall möjligtvis få den föga afundsvärda förmånen att kunna göra er ett tydligt begrepp om huru det såg ut på Rajajoki år 1825. Men allt var dock icke så uselt der heller, och det som var verkligen godt, det var det ryska théet. Sättet att bereda detsamma var det äkta ryska, medelst "samovar", det sjelfuppvärmande théköket. Detta visste tant Agneta ganska väl, och Johan hade sina skäl också, såsom vi redan veta, att vilja stanna å nämnde rastställe en liten stund. Hästen torde icke heller ha haft något emot det improviserade dröjsmålet. Besynnerligt nog tänkte säkerligen ingen af de två på fröken Lydia och hennes önskningar, hvilka dock bordt vara det "bestämmande momentet".

Då våra resande midt igenom hopen af stojande och redan på morgonen halfrusiga bönder anlände till gästgifvargården, var den hemlighetsfulla täckslädan redo till affärd. Hästarne drogo till, och i en sky af uppsparkad snö försvann fyrspannet och de åtta kosackerna. Johans mer än förvånade blick följde de bortilande och tant Agneta försökte att tala, men lyckades icke, af idel "forbauselse". Hvad som vållade denna till högsta potens uppdrifna förvåning, få vi se af följande samtal, som, sedan det begärda théet serverats i gästrummet, egde rum emellan tant Agneta och den på "en kopp" inbjudna gästgifvarmor. Fröken Lydia blir för ett ögonblick en biperson i vår berättelse.

I Ryssland drickes thé alltid på bit af menige man.

Den ryska gästgifverskan tog derföre en sockerbit emellan sina fingrar, bet af ett litet stycke deraf och kastade sedan med en till vana blifven färdighet det återstående stycket tillbaka i sockerdosan, som var ganska väl fylld med dylika förut proberade bitar. Tant Agneta, med sina finska fördomar, valde länge innan hon lyckades bemäktiga sig en originalsockerbit.

Nu smuttades på théet.

"Kände ni de resande, hvilka som bäst begåfvo sig af; de måtte ha varit förnämt folk?" började gästgifverskan.

"Ack, herre Gnd, ja; och vet ni då icke hvem det var?" blef det ängsligt andäktiga svaret.

"En stor herre?" spordes nyfiket.

Tant Agnetas förvåning hade stigit, om detta varit möjligt, ännu högre, och hon framhviskade endast orden:

"Gud välsigne mig… den gamle kejsaren…"

Ryssinnan korsade sig och såg jemväl förvånad ut, men tillade efter en stund med ett hälft tviflande, men i alla fall vördnadsfullt uttryck i sitt ansigte:

"Och blott åtta kosacker?"

Men nu hade det värmande théet verkat och slussarne i tant Agnetas femtiofemåriga språklåda, dem förvåningen hittills hållit slutna, brötos upp. En djup suck inledde följande förklaring, den vi likväl till läsarens förmån betydligt afkorta. Vid alla de ställen, der vi anbringat punkter i texten, ifylldes vid en ofrivillig paus nya thékoppar af de gamla damerna, som vid dessa tillfällen vexlade ytterst bestörta men tillika tacksamma blickar med hvarandra, den ena för det hon nu fick berätta, den andra för det hon skulle få göra det framdeles.

Sagan lydde så här:

"Vi bodde midtimot 'Gostinoi dvor' (en stadsdel i Petersburg, som innehåller blott försäljningsbodar) och det var så roligt att se den stora processionen till kyrkan, då alla skulle be för kejsarens (ryssinnan korsade sig) lif. Och ser ni… då sprängde plötsligt en kosack förbi och menniskorna började springa och stora hopar stannade och packade sig ihop och jag gick ut… Vet ni hvad jag då fick höra?… Jo, att kejsaren var död."

Ryssinnan korsade sig tre gånger och tant Agneta, så lutheran hon var, höll på att följa exemplet.

"Och så var han icke död ändå, men en ny kejsare skulle det bli och, och… herre Gud, det var honom de nu fÖrde bort."

"Till Kexholm?" utropade gästgifverskan.

"Herr Jess, skall kejsaren nu börja bo i Kexholm? Ack hvad min stackars svåger, som är kommendant, då får mycket att göra!" utbrast tant Agneta i högsta pathos. — "Men huru är det möjligt, att en kejsare kommer till Kexholm?"

"För kejsaren", sade ryssinnan salvelsefullt, "är ingenting omöjligt."

Läsaren, som af det föregående kan bilda sig en ungefärlig föreställning om huru de två fruntimren uppfattat och uttydt händelserna af den 9 December, och i följd deraf kan sluta till de besynnerliga hypoteser, som de två matronorna uppställde, torde ursäkta att vi så länge dröjt vid tant Agneta och hennes uppfattning af hvad som timat i Petersburg just under hennes vistelse derstädes. Vi återvända nu till vår lilla fröken, den unga och vackra Lydia.

Hon hade alldeles andra föreställningar om den förnäme resanden.

Äfven hon antog att han var en förnäm herre. Men att det icke var den gamle kejsar Alexander, det visste Lydia bestämdt, ty hon hade ju sett honom öga i öga, och sett att han var ung. Hon hade bättre än tanten uppfattat de rykten, som den ödesdigra 9 December och de följande dagarne spridde sig i Petersburg, rykten om hemliga arresteringar af flere högt uppsatte män, om sammansvärjningar och dylikt.

Den intressante, bleke mannen kunde ju vara en förklädd prins? Lydia ryste vid tanken härpå. Ryste hon derföre att det var en prins, eller ryste hon af något annat skäl? Hvem är så djerf och förmäten, sköna läsarinna af denna lilla skizz, att han skulle våga att analysera ett qvinnohjertas hemligheter? Berättaren af denna enkla men sannfärdiga dikt har dock lyckligtvis alltför mycken erfarenhet i hvad de lättsinniga menniskorna kalla "att känna qvinnan", för att ens försöka något dylikt. Jag vet icke hvad Lydia tänkte och alldeles icke hvad hon kände vid detta tillfälle, och afbryter derföre nu talet om den lilla frökens känslor.

Men derinne i den rökiga hållstugan, der skjutskarlarne och fraktbönderna hade sitt tillhåll, sökte den fintlige Johan att reda dagens fråga på följande sätt:

"Nu ha vi en ny kejsare och det är en 'molodetz' (rask karl). Han heter Nikolaus. Tror ni han tål stråtröfvare? Ne-hej! Nu reste vi och hade pass, och ehuru vi åkte med egen häst, dessutom ännu en podoroschna [ett regeringens särskilda rekommendationspass vid resor i Ryssland], men si då kom en ryslig röfvare och öfverföll oss, men den nye kejsarens kosacker grepo honom ett, tu, tre och stoppade honom i den stora kibitkan, som nu med åtta kosacker far land och rike omkring för att taga reda på alla röfvare. Det gick så hastigt och lustigt till vid häktandet af den farliga mannen, skall jag säga er, att de i förseende höllo på att taga fröken Lydia med i kibitkan, för si röfvaren hade redan tag i henne…"

Ett utrop af förvåning gaf sig luft hos den tillstädesvarande, aktningsvärda publiken.

"Ja", sade Johan förnumstigt, "det skall icke förvåna er, ty tiderna äro underliga nu i Petersburg… och derifrån kom röfvaren, det är säkert; han hade alldeles sådana mustascher, som officerarne vid gardet, och si det skall jag säga er, att mången af dem numera gifvit sig till att vara qvinnoröfvare. Puh!"

De smutsiga glasen med en ljusgul vätska uti, som skulle föreställa thé, druckos ur under högtidlig tystnad och betänksam hufvudskakning, och Johan steg upp för att efterfråga sitt herrskaps önskningar med afseende å resans fortsättande. Denna fortsattes genast och vi beträda åter en ny skådeplats.

6.

Den väldiga Wuoksen rullade sina böljor mäktigt fram, och midt ur deras svall reste sig en liten ö med ett gammalt fäste uppå; det var Kexholms uråldriga borg, ett minne från de tider då ännu svensk tro byggde och bodde vid Ladogas stränder. Nu voro de tiderna förbi. Men ännu satt en svensk minnesblomma qvar i den fordna riddarborgen, det var vår gemensamma vän Lydia.

Det var qväll.

Tant Agneta och vår lilla borgfröken hade kommit hem för några timmar sedan. Den gamle kommendanten hade kysst sin dotter och leende frågat om det var brudsorgen som blekt hennes fagra kind.

Ja, det var det; men en ganska egendemlig brudsorg i alla fall.

Allt var tyst i den gamla borgen. Skildtvakternas enformiga steg på bastionerna störde knappast den högtidliga tystnaden och bruset af elfvens vågor var ett förtroget ljud för alla slottets invånare — äfven för fångarne. Kanske det bidrog att vagga de stackars menniskorna i sömnens ro?

På Lydia gjorde imellertid det enformiga strömsorlet icke en sådan verkan. Pappa sof, tant sof; allt var tyst; men hvad gjorde han?

Tänkte hon väl på den unge possessionaten, fästmannen? Huru kunna vi veta det.

En god vän hade Lydia i slottet och det var fångvaktarens dotter, den snälla Marie. Till henne ställde nu vår fröken sin gång.

Marie hade en egen liten kammare i borgens östra torn just nedanom det rum, der hennes far och mor bodde, och en smal trappa i tornets tjocka mur ledde dit upp från gården. Lydia steg sakta in och lyste försigtigt med sin lilla lykta omkring sig. Hon smög sig till sin leksysters bädd och behagfullt lutande sig öfver den sofvande flickan hviskade hon: "Marie!"

Det var en vacker tafla, en blomsterbukett ur lifvets vår, en lilja och en ros, ömt slutna till hvarandra.

Marie vaknade och slog de runda, knubbiga armarne barnsligt fritt omkring sin frökens hals. Jag tror att de afundsvärda menniskorna kysste hvarandra. "Såg du honom?" frågade Lydia blygt. "Han har icke varit här i dag", svarade Marie, samt tillade: "och det var högst besynnerligt."

Men besynnerligare var att Lydia icke gaf akt härpå utan med en vacker, men skygg blick frågade: "Hvar bor han?" Hon sade "bor", ty hon ville icke säga hvar "sitter han?"

Marie som nu blifvit fullt vaken, undrade ett ögonblick, skrattade sedan smått och svarade:

"I 'Lydien', som egendomen framdeles skall heta."

Då bleknade Maries väninna… och icke ens det verkliga Lydiens sol hade i detta ögonblick kunnat framtrolla en ros på den vackra flickans kinder, så blek var hon… ty hon märkte nu först att hon varit otrogen ett gifvet löfte.

Hvem har lyckats loda oceanernas största djup… och hvem har vågat säga att han verkligen skådat ned i qvinnans själ? Ljufva hemlighet, som olöst ligger fördold för mannens blick, dig löser ingen, ja, intet i verlden, utom den kraft, som kärlekens kyss från en älskande qvinnas läppar förlänar.

Men Marie märkte att Lydia hade, såsom det heter, "någonting på hjertat".

Den enkla flickan fann inga ord för sina känslor, men hon slog sina vackra armar omkring leksysterns hals och hviskade:

"Goda fröken, säg hvad är det?"

"Marie, du får ej säga fröken", afbröt Lydia henne, och nästan i samma andedrag tillade hon plötsligt:

"O, du vet väl hvem jag menar… inte menar jag nu Hugo… honom går det ju väl i alla fall, utan den andre, du vet."

"Den andre?" frågade Marie något mer än naivt, "hvilken annan? inte finns det väl mer än en Hugo?"

"Ja, det är nog säkert", svarade Lydia och en djnp rodnad purprade hennes ansigte och till och med hennes vackra, nu blottade hals, "men det är alldeles icke fråga om honom nu, utan om… den store namnlöse."

Och den hulda flickan lutade sig ner öfver sin väninna och framhviskade i hennes öra en af dessa qvinnohemligheter, hvilkas sanna natur vi män aldrig kunna fatta. Men Marie förstod sin vän.

Hvad de två nu meddelade hvarandra, den ena frågande, den andra svarande, det skulle vi kunna sammanfatta i de få och enkelt nog klingande orden: en blommas bekännelse.

Men hvem var fjäriln, som väckt denna blomma till lif?

Hvem det var veta vi icke, men kvar han var, det hade Marie förtrott sin väninna.

Vore jag nu Alexandre Dumas, så skulle jag säga: "Hugo var glömd." — Men Hugo var icke glömd. Väl lefde icke någon hvad realisterna skulle kalla varm känsla för Hugo i Lydias bröst, men hon älskade honom ännu och det på samma sätt som hon ursprungligen gjort det. Huru ren denna känsla verkligen var och huru lugnt Lydia tog densamma, skall de förlofvades möte utvisa.

7.

Man tror att det verkliga lifvet aldrig företer så romantiska sidor som diktarens fantasi har skapat. Men vi tro att de mest fantastiska dikter aldrig nått den höjd af vidunderlighet som vi, vid ett fördomsfritt betraktande af lifvet omkring oss, nästan dagligen se utveckla sig för våra ögon.

Vår lilla trovärdiga berättelse är ett bevis härpå.

Då Lydias fästman, den unge Hugo Forstadius följande dag kom till staden för att välkomna sin fästmö efter hennes återkomst från Petersburg, var Lydia sjuk och tog icke emot sin fästman. Tant Agneta var otröstlig, oaktadt hon på förmiddagen styrkt sig med sex koppar kaffe, och den gamle öfversten gick med dånande steg af och an i sitt skrifrum. Mycket ryska hade den gamle svensken icke lärt sig, men de få särdeles betecknande orden han inhemtat fingo nu göra tjenst, uttalade med en för den af gamla, ryska invalidsoldater bestående garnisonen häpnadsväckande dålig, följaktligen i deras tycke förnäm, prononciation.

Hvad hade då händt, hvad hade då timat?

Med fara att upprepa hvad vi sagt, fråga vi åter: hvem kan blicka i botten af en qvinnas själ? Ej ens en annan qvinna. Tant Agneta hade försökt all sin konst för att utröna Lydias sorg, ty att hon icke var riktigt sjuk, det visste den örtkunniga, gamla gumman ganska väl, och fadern-öfversten hade svurit och till och med bedt; intet hjelpte; Lydia var sjuk och hon tålde ingen vid sin bädd, ingen utom sin fantasis ädla drömbild och sin vän Marie.

Och trösterskan kom.

Har ni någonsin sett huru behagfullt och raskt en ung qvinna, och qvinna hade Lydia blifvit inom ett dygn, hoppar ur sin bädd då det gäller något som angår hennes hjerta, och huru flinkt hon då kläder sig? Oss, som författare, har det förunnats att titta in i lilla borgfrökens fridlysta gemak; vi sågo det, vi, då hon slog sina vackra, hvita armar om den nästan flämtande Maries hals och med darrande stämma sporde:

"Huru mår han?"

Lydia hade blifvit djerf. Det uppvaknande kärleksbehofvet hos qvinnan förlänar henne ett högre mod än hennes blygsamma natur ursprungligen medgifver och Lydia frågade, likväl blott i hviskaude ton:

"Huru mår han?"

Marie, som numera visste allt, svarade sorgbundet:

"Jag får ju icke se honom."

"Men huru för du maten till honom?"

"Genom gluggen", blef det nedslående svaret.

"Kan man genom den der gluggen titta in till honom?"

"Jaså, du är uppe, nå det var bra", ljöd tant Agnetas röst i dörren, "då får väl Hugo stiga in?"

Hon svarade icke, vår väninna Lydia, men aldrig har en fästmö så rodnande emottagit sin fästman som Hugo nu blef emottagen.

O, den rodnaden! och Maries, ty nu voro de två flickorna verkliga vänner, spotska blick, hvem kan tolka dem?

Den unge Hugo, han gjorde det på sitt sätt. Sin fästmö hade han aldrig sett så vacker, och vid Maries oblida blickar var han van, ty han trodde i sin för en landtjunkare förlåtliga enfald att hon var svartsjuk. Vi tro nämligen nästan att äfven landtjunkare kunna vara fåfänga.

Han kom så glad och lycklig och anade icke att allt var slut för honom i Lydias hjerta.

"Söta Lydia, huru mår du efter resan? Välkommen!"

Då mötte han Lydias blick.

Han var icke en lärd man och hade till och med icke läst mycket romaner, men han anade sitt öde i alla fall. Han anade det likväl blott till en början, ty han ville och vågade icke tro på den olycka som hotade honom.

Och hvad sade Lydia till helsning åt sin fästman? Hon förblef icke tyst, nej, hon var icke ens förlägen, hon räckte honom vänligt sin hand och sade lugnt:

"Jag är trött, Hugo, — herr Forstadius, menade jag."

Hugo bleknade, så godt han kunde.

Marie log nästan ilsket och neg ytterst artigt för den unge herrn.

Lydia var lugn, nästan kall. Att hon kunde vara varm, det veta vi af det föregående, men nu rådde hon icke för, den stackars flickan, att hon var afkyld.

En underlig förändring hade försiggått med den unga flickan.

"Herr Forstadius", fortfor hon blidt, "ni har väl redan länge sett att jag icke kan älska er?"

Det var ett häpnadsväckande lugn hos en ung flicka.

"Lydia… fröken Eberhardt… herre Gud! Lydia, hvad skall detta betyda?" utropade den unge älskaren så pathetiskt han kunde.

"Min vän, och hvarför skall jag icke äfven säga Hugo?" svarade Lydia lugnt, "det är slut oss emellan, jag kan icke bli din fru, ty", och hon suckade djupt, "jag lefver för en annan."

Hugo, som var en ganska enkel natur såg mera förargad än förvånad ut,

"Alltså", utbrast han till svar, "har tant Agneta rätt ändå. Du… fröken menar jag, är förtjust i den der namnlöse."

"Gode Hugo", genmälte Lydia vänligt och med ett melankoliskt leende, "icke är jag det, gode Hugo, men jag har egnat mitt lif åt en stor idé."

Nu voro idéer saker som herr Hugo Forstadius icke hade någon idé om, så att han litet uppbragt svarade:

"Idéa hit och idéa dit, fröken Lydia, men nog är det illa gjort att lemna mig så här."

"Kors!" inföll Marie, "ni har ju kammarjungfrun qvar."

Det var för mycket till och med för en possessionat i Kexholmstrakten och han steg upp. Han var icke blek, det brukade icke egendomsegarne i den delen af Finland då för tiden bli af annat än fruktan för sina bönders vrede, men Hugo blef röd, mycket röd, och utfor i följande förebråelse:

"Adjö, fröken Lydia, adjö också lilla nippertippa Marie, jag tvår mina händer, och sitt ni der ni sitter!"

Och bort gick han, och dermed var allt slut i förlofningsväg för Lydia, och stackars Marie hade af ren pligtkänsla för sin fröken jemväl skjutit den unge, rike Hugo Forstadii hand ifrån sig, ty det talades i den lilla staden Kexholm derom att ung Hugos naturliga smak mera låg åt den smultronröda Maries svällande former äu åt den något finare sammansatta fröken Lydias behag.

Hvem känner dock det verkliga förhållandet? Men hvad som är kändt, det är att partiet emellan Hugo och Lydia slogs upp, att den gamle öfversten hvarje qväll drack tre "toddar" i stället för de förut vanliga två; att tant Agnetas kafferäkningar i handlanden Lisitzins (den räfaktiges) bod blefvo allt större och större, att Marie började bli blek, att herr Hugo då han kom till staden brukade supa sig full, och att ingen annan än vår lilla borgfröken var lugn och såg mycket beslutsam ut och det oaktadt sqvallret i den lilla staden naturligtvis gick sin jemna, alla invånarne underhållande gång. Och detta sqvaller uträttade mycket, och negativt taget till och med litet godt, såsom vi snart skola få se.

8.

Finns det en makt skoningslösare än förtalet? Maria Stuart och den älskliga Louise de la Valliere föllo offer för denna hemska makt; - ack ja, och de gåfvo ju ryktet anledning att utbreda sina vida vingar. Men lilla Lydia — skön och stolt som Maria och älsklig som den blyga blomman från Tours, — hvad hade hon felat?

Är det väl ett brott för en ung flicka att älska ett ideal? Är det ett brott att öfvergifva en handgriplig fästman för att uppoffra sig för ett ideal? De finnas, som högeligen skulle betvifla så beskaffade själsrörelser hos en ung flicka. Vi veta dock att de kunna ega rum, och det just i de allrarenaste hjertan och hos individer som verkligen helighållit sin qvinlighet.

Men nu till den episka sidan af vår uppgift.

Tre år hade förgått sedan vårt sista kapitel.

Det är sommar och det är natt. Sakta fjät smyga utför borgens gamla trappor, och öfver gården glida de lika lätt. Skildtvakterna drömma på sina poster om förbisväfvande englar — det är Lydia som tyst smyger sig öfver borggården till fångvaktarens dotter, Marie. Några lätta slag på dörren och Lydia släppes in. Utan vidare förberedelser går hon genom rummet, öppnar en lönndörr, sväfvar sakta genom en kort korridor och böjer knä på det kalla stengolfvet.

"Monseigneur, je suis ici", hviskar hon och öppnar en glugg i sjelfva golfvet. "J'ai avec moi un numéro du Journal de S:t Petersbourg."

"Ah, merci, mon ange!" ljöd det dofva svaret upp ur griften, ty vi kunna icke kalla den mörka fängelsehålan annorlunda.

Gluggen stod öppen och Lydia började läsa ur don franska tidningen.

Hon satt på golfvet och lutade sig så mycket som möjligt nära gluggen, på det fången skulle höra bättre.

"Ma celeste amie!" afbröt rösten nedifrån, och fortfor sedan (vi återgifva likväl samtalet på svenska): "Min hulda vän, nu har du i tre års tid möjliggjort för mig min tillvaro som förnuftig menniska; men jag har aldrig frågat dig, min Lydia, om du är ung; din röst tyder derpå."

"Jag är tjugutre år", svarade Lydia sakta.

"Och jag är tjugufem, ma chère Lydia! Om du kan, så fortsätt läsningen, jag ber."

Och Lydia återupptog läsningen:

"Den 26 Juni (8 Juli), kommer hans majestät kejsaren att afresa härifrån (Petersburg) för att den 27 (9 Juli) öfvervara den helige Cyrilli fest i klostret å Walamo…"

"O, Nikolai, Nikolai! Huru vill du försvara detta?" utbrast fången. "Skall Alexej Alexandrowitsch någonsin kunna förlåta dig allt detta sitt lidande? Min unga vän, ma chère Lydia, läs icke mera", fortfor han efter en stunds uppehåll, "tunga minnen lägra sig öfver min trötta själ… tala hellre… berätta mig om det är vackert derute; det borde ju vara sommar. Skiner solen, leka vindarne än öfver blommande ängar, som fordom då jag var fri som lärkan i skyn, som näktergalen i vårens lund?… O, säg mig, är allt ännu såsom det var förut? Se, jag har glömt om blommorna dofta; här växer blott mossa på de kalla väggarne, och råttornas tal sinsemellan är en sorglig musik. Ack! du är den enda vänliga fågel, som helsat mig, fallne herrskareson."

En droppe, en perldroppe ur den sköna flickans öga föll ned på fångens panna.

"Lydia, du gråter? O, gråt ej för min skull… den glömde, den namnlöses skull!" utropade fången. "Lydia, lemna mig allena… gå! Jag ber dig."

"Adieu, mouseigneur", hviskade flickan.

"Adieu, mon coeur!" svarades nedifrån, och allt var åter tyst i det dystra hvalfvet ofvanom den namnlöse fångens ännu dystrare cell.

9.

Det var den 9 Juli, den "helige" Cyrilli fest. Allt hvad Kexholm egde "rättroget" eller äfven lutherskt, var ute på den vackra ön Walamo, hvars grekiskkatolska kloster nu firade sin största årshögtid. Det var dock icke den helige Cyrilli minne, som lockat ut så ovanligt många åskådare, det var fastmera en lefvande mans förväntade och äfven inträffade närvaro. Kejsar Nikolaus besökte klostret.

Tusentals menniskor böljade af och till i de vackra lundarne, alléerna och — de ensliga "erimitagen" å den parklika ön. Rådjuren tittade nyfiket fram mellan trästammarne och betraktade de många nya fysionomierna. Visste väl de arma djuren att deras kejsare beträdt den helgade öns mark? Vi ha icke frågat dem och vi veta det icke, men hvad vi veta är att alla varelser på hela ön, rådjur, munkar och resande voro rysligt rädda, rådjuren dock minst af alla, ty han hade kommit, czaren, och hedrat helgonets graf med sitt höga besök.

Men den väldige mannen sjelf, mannen som i tre års tid varit kejsare öfver det största rike på jorden, var dyster i hågen och begärde att få vara allena. Hans önskan var en befallning… och ensam gick kejsaren omkring i den vackra skogen invid klostret. Skyggt veko alla undan. Liksom närvaron af en haj i hafvet bortskrämmer alla småfiskar ur sin närhet, så vågade icke heller någon dödlig menniska — — och det äro vi ju alla — störa den väldige i hans tanke- och spatsergång.

Han tänkte verkligen, den gången, den stolte Nikolaus.

Men nästan ljudlöst smög en lätt fot öfver vägens sand och fram i den väldiges åsyn.

Det var en ung, blek qvinna, men underskön i sin skära blekhet, Det var Lydia. Nu stod hon framför honom. Sjelfherrskarens blick hvilade en stund på den vackragestalten, men de hårda dragen veknade småningom och han frågade slutligen nästan deltagande: "Hvad vill du, mitt barn?"

"Nåd" hviskade den unga flickan, "nåd, Eders Majestät, för Alexej Alexandrowitsch."

Då — så sägs det — blef den mäktige kejsaren Nikolaus gråblek i ansigtet och han utropade tvärt: "Huru känner du Alexej?"

"Jag är hans fångvaktares dotter", sade Lydia och böjde knä för den man, för hvars vink jorden då darrade.

Nikolai flinthårda hjerta måtte ha veknat vid anblicken af den ljufva bilden framför sig, han sansade sig, bjöd henne ridderligt handen och bad henne stiga upp.

"Mitt barn", sade kejsaren, "du känner ju ej den, för hvilken du begär nåd?"

Då uppblossade entusiasmens vackra rodnad på den sköna bedjerskans kind. Fåglarne på de lummiga trädens grenar upphörde att slå och molnskyarne stannade en sekund i sin gång på fästets blå — de lyddes alla på flickans ord. Äfven kejsaren lyssnade betagen. Hon sade helt kort:

"Jag begär ej makt och ära, jag begär blott luft åt den, som ni känner bättre än jag, eller någon annan i min faders borg; han längtar efter luft och har nu saknat sådan i tre år."

Och Lydia såg skön ut då hon sade dessa enkla ord, hon såg ut som Maria Stuart då denna talade till sina riddersmän från slottet Holyroods terrass.

Nikolaus var en handlingens man.

"Han är fri", sade kejsaren, "men kom ihåg, min fröken, att ni nu framdeles är vakterskan af hans hemlighet, Huru Alexej blifvit bekant med er, bryr jag mig icke om att undersöka. Om han och ni lofva att tiga… ni vet… så må han gå fritt omkring inom den stads murar der ni bor… nu fruktar jag honom icke mera. Men kom ihåg… han skall tiga… och ni jemväl… Speransky! kom hit!" ropade den mäktige mannen högt.

Och fram skyndade en smallifvad adjutant.

"Er venstra epålett lutar för mycket framåt", sade Nikolaus kallt och fortfor sedan: "sätt genast upp en skrift att fången 'den namnlöse' i Kexholm får vistas på fri fot inom den stadens område. Jag väntar er här inom femton minuter."

Och Lydia som under tiden plockat en liten blomsterbukett räckte med tårar i ögonen denna sin enkla hyllningsgärd åt kejsaren.

"Tack för rättvisan", sade hon saktmodigt men stolt.

"Du är en djerf flicka", svarade envåldsherrskaren, "men du behagar mig. Är din fader adelsman?"

"Öfverste von Eberhardt!" svarade Lydia lugnt.

"Du skall bli hoffröken vid vårt hof."

Lydia neg och hon neg djupt, ty qvinnor äro ödmjuka af naturen och hon var i detta ögonblick så lycklig att hon kunnat falla den "gode kejsaren" om halsen.

"Farväl, mitt barn", sade nu Nikolaus, och räckte henne sin hand, den vår Lydia verkligen kysste, "der kommer folk. Jag skall tillsända dig benådningspapperen inom dagens lopp." Och han mumlade sakta för sig sjelf: "Alexej, är du icke lyckligare nu med detta sköna hjerta vid ditt bröst än du varit om du sute på min plats!"

Några minuter senare tillställde Speransky fröken Lydia ett kuvert, adresseradt till kommendanten von Eberhardt å Kexholms fästning, "konfidentielt".

Vår fröken lyfte sina vackra ögon mot himmelen och tackade Gud.

10.

När en qvinna i en småstad kan trotsa förtalet, då är hon modig, och modig är en qvinna aldrig med mindre hon älskar, ty kärleken är qvinnans kraft. Huruvida Lydia älskade "den namnlöse" veta vi icke, men efter uppträdet på Walamo talade hela Kexholm, och vi tro staden då hade tusen invånare, derom att fröken Lydia von Eberhardt förälskat sig i en fånge. Baktalet glömde denna gång att tillägga att fången var ansedd för att vara en fursteson, en omständighet som tyvärr, om den nu ihågkommits, i betydlig mån skulle ha ursäktat Lydias förmenta skuld.

Klockan var 9 på morgonen. Lydia inträdde i sin faders skrifrum och lade sakta sin hand på gubbens axel. Hon lutade sig ned öfver den gamles grånande hufvud, en smäktande lilja öfver en bädd af vissnad mossa, och hon log, hon log så ljuft som en tindrande stjerna ler öfver ett vinterligt fruset landskap.

"Pappa… nu är det bra… se här", sade den rodnande flickan.

Gubben var icke van att de senare åren se sin dotters kinder i rosors skimmer. Han såg derföre förvånad upp och sade:

"Lydia, du har icke gjort mig mycken glädje nu på senare tider, säg, hvarföre är du nu så glad?"

"Han är fri, pappa, han är fri", utropade flickan och räckte gubben det kejserliga brefvet. Och der stod Nikolaus under ordern med förgyllda bokstäfver, ty ryska kejsarens egenhändiga namnteckning förgylles städse omedelbart efter den vigtiga aktens försiggående.

Öfverste von Eberhardt såg upp. "Det har du gjort, min flicka, o, ja! du är ändock, ta' mej tusan dj—r, de må säga hvad de vilja, de småkräken, en äkta svensk fröken och…"

En dotterligt öm kyss på de mustaschprydda läpparne kom gubben att afbryta sin sats, men han fortfor snart:

"Det var förb-dt bra ändå att han blef fri, nu håller åtminstone icke jag längre ett lejon i bur."

Lydias ögon lyste.

Den gamle reste sig ocih gick fram till ett skåp, ur hvilket han framtog en nyckelknippa.

"Se der, Lydia, fullborda ditt verk, gå att öppna tornets jerndörr, numro tre, och släpp honom ut. Huru det än må vara, så är du en rask flicka ändå, och jag är din far."

Men Lydia stod tyst och blek framför sin far.

"Hvad felas dig, flicka?" frågade gubben.

" Jag ", sade Lydia, "öppnar icke hans dörr, jag är rädd att möta hans blick."

"Men han skall fråga efter dig", sade gubben brydd, "du är ju den enda som samtalat med honom under dessa tre långa år. Följ åtminstone med. Se, jag kan icke tillräckligt ryska och min franska har jag glömt… blif min tolk."

Behöfde väl fadern be sin dotter om en sådan tjenst?

Lydia lydde.

Soldaten skyldrade, den rostiga nyckeln gnisslade i det gamla låset; tungt vreds dörren om i sina oslitna gångjern och dagern föll in. Guds fria klara solljus strömmade in i den hemska hålan.

Lydia stod några steg bakom sin fader, hvilken sjelf darrade af sinnesrörelse.

"Namnlöse fånge", började gubben på ryska.

Då reste sig en hög gestalt från den ena sidan af cellen. Han reste sig bokstafligen från marken.

"Hvad behagas?" sade fången stolt.

"Lydia, säg honom att han är fri."

"Monseigneur", sade vår fröken, med dallrande stämma, "monseigneur, ni är fri."

"Fri", svarade den fallne storheten, "jag är icke fri, jag kan aldrig bli fri. Säg", fortfor han efter ett kort uppehåll: "är det icke frisk luft som strömmar in till mig?"

"Lydia, läs upp hans majestät kejsarens bref för… 'herr namnlös'."

"Lydia", sade fången tankfullt och lyfte sin fina, hvita hand, den icke ens fängelseluften kunnat förderfva, upp till sin bleka panna. "Lydia vore det möjligen du, min hugsvalande engel? O nej! frihet och Lydia äro för mycket på en gång; det är åter igen blott en dröm. Vik ifrån mig frestare! De tala om frihet och allt omkring mig är mörkt… det är en lögn, en äkta kejserlig lögn."

Då började en sakta stämma uppläsa ett bref på franska språket. Det var icke långt och åhörarne, utom den namnlöse och den bleka föreläserskan förstodo det icke. Då läsningen slutats, gick den namnlöse några steg framåt och stod nu i dörren till sin cell.

"Ja, jag känner Nikolai nåd… Jag känner den… men Gud vare lofvad ändå, ty Lydia, det är du som bringat mig denna helsning… men hvar är du… kunna vi icke gå längre fram i dagern… jag ser inte… Lydia, — förlåt, er hand, min fröken, om jag får be", sade främlingen artigt och med höfviskt skick. Och den bleknande Lydia räckte honom sin hand.

"Lydia, ser ni mig?" frågade den befriade fången.

"Ja, herre", svarade vår väninna nästan skyggt.

"Så besynnerligt!" återtog fången, "jag ser icke dig… ah!" och han strök med den afmagrade handen öfver ögonen, "jag är blind."

Hans hand nedföll omedvetet på Lydias skuldra.

Flickan nedsjönk på sina knän och en het ström af tårar lättade den unga qvinnans bröst. Hennes panna sjönk emot den "namnlöses" knä.

Den gamle veteranen från Lappos och Alavos dagar vände sig bort.

"Durak! (lurk!)" röt han till soldaten, som stod bredvid honom och räckte i samma ögonblick handen åt den öfver en sådan förtrolighet förskräckta ryssen, men besinnande sig, tillade han: "för upp fröken till hennes rum… och… och fången upp till mig."

Men Marie var till hands och tog vård om sin fröken och gubben Eberhardt sjelf ledde den blinde fången upp till sin våning.

11.

Nu började ett egendomligt lif för vår lilla borgfröken. Hon hade nästan afbrutit allt umgänge med sina fordna bekanta och lefde blott och bart för den olycklige namnlöse. Det är möjligt att menniskorna der nere i staden mumlade ett och annat mindre förmånligt om ett så besynnerligt lefnadssätt för en ung flicka; men tiden utjemnar nästan allt och ehuru Lydias rykte icke vann något med tiden, så vann likväl bärarinnan af detta rykte den fördelen att hon sjelf nästan var glömd. Det var så vanligt att få se henne promenera med den blinde fången, visserligen arm i arm eller ännu oftare hand i hand, ty hon vägledde ju honom, att man slutligen icke mera gaf mycket akt derpå. Man visste att Lydia var den blindes föreläserska, att öfversten låtit komma en packe franska och tyska böcker från Helsingfors, men man visste också sqvallervägen att den gamle militären, hvilken i förbigående nämndt blifvit sjuklig på senare tider, nästan alltid gjorde sin dotter och den namnlöse sällskap. Hvem denne sistnämnde var, det fick man aldrig riktigt reda på. Han uppträdde dock någongång vid tillställningar hos öfversten, ja, till och med vid sådana ute i staden och visade sig då ha ett lätt, nästan skämtsamt, fint ironiskt lynne samt behandlade de goda Kexholmarne ganska kamratlikt. [Faktiskt.]

Men en dag hände att den gamle öfverste von Eberhardt samlades till sina fäder. Det hör icke till vår berättelse att skildra Lydias sorg; hon var nu både fader- och moderlös; nog af, kort derpå flyttade Lydia in till staden. För att ha tillräcklig sysselsättning försökte hon inrätta en skola för unga flickor, men företaget hade blott en lam framgång. De goda Kexholmarne vågade icke anförtro sina hulda döttrars uppfostran åt ett ogift fruntimmer, om hvilket man visste att hon hvarje morgon spatserade upp till fästningen för att der afhemta en namnlös blind fånge, samt med honom företaga en timmes promenad.

Förtalet växte då den namnlöse insjuknade oeh Lydia började tillbringa flera timmar vid hans sjukbädd.

Stackars unga flicka! Bildad, vacker och icke så litet liffull, som derföre var på väg att förlora sitt goda namn och rykte emedan hon föredragit den platoniska böjelsen för en intelligent och olycklig man framför ett äktenskap med Hugo Forstadius, hvars enda framstående egenskap var att han ansågs för en af ortens skickligaste hästhandlare och som städse utströmmade en lukt af stall, den han i icke ringa mån sökt krydda med den fina parfymen af sitt hemma brända, starka, allmänt välkända bränvin, i hvars konsumtion han dock personligen skall ha deltagit ännu flitigare än i dess tillverkning.

Men då vi nu en gång uppfört denna figur på tapeten, kunna vi, för att låta den historiska delen af vår berättelse vederfaras dess rätt, gerna vid detta tillfälle egna några slutord åt den hedersmannens enkla öde. Vi få tillika den fördelen att på samma gång igenfinna vår lilla väninna, den snälla Marie. Förhållandet emellan fångvaktarens raska dotter och vår romantiska borgfröken hade förblifvit det vänligaste. Men sedan fången sluppit ur sin cell hade en stor del af beröringspunkterna emellan Lydia och Marie upphört. Måhända tänkte den senare också i sitt enkla sinne ungefär så här:

"Ja, ja, min fröken har nu fått en ny beundrare igen, men jag stackars toka, jag har för alltid uppoffrat min!"

Ah! sådana tankar äro sorgliga för unga flickor.

Men en dag, några veckor efter Lydias flyttning från slottet, knackade det sakta på dörren till Maries lilla kammare, och in steg ingen annan än herr Hugo Forstadius sjelf.

Marie blef blossande röd. Hos mindre utbildade qvinnonaturer drifs vid häftiga sinnesrörelser bloden upp åt hufvudet, de blekna icke så ofta som mera förfinade organismer.

"Ja, nu är hon borta från det här gamla stenröset och nu är jag här igen", utbrast herr Hugo, "goddag, min Marie."

Marie neg.

"Hör på, mamsell Marie lilla, jag går alltid rakt på saken. Vill du bli min hustru?"

En outsägligt angenäm känsla genomströmmade den unga flickans hela väsende. Hon torde möjligen ha älskat Hugo, och hennes hjertas tysta, i alla fall blott halfmedvetna bön var ju nu tillfredställd. Och dock var det, ehuru jemväl omedvetet, en glädje af annat slag som i främsta rummet lifvade henne i detta ögonblick. Det var glädjen deröfver att rättvisa vederfarits åt hennes, om vi få säga så, behof af lif som qvinna. Det var icke utsigten att få sina knappt vaknade sinnliga begär tillfredsställda, på dessa tänker qvinnan i allmänhet sällan i ett sådant ögonblick, nej, tvärtom, det som gladde den unga flickan var erkännandet af hennes värdighet att bli älskad, att bli en hustru, ett begrepp som för qvinnan har en alldeles annan och vida högre betydelse än äktenskapet har för mannen. Och detta är ju så naturligt betingadt af alla de lagar, på hvilka hela vårt slägtes hemlighetsfulla tillvaro beror.

Det unga parets bröllop firades inom tre veckor, ty Hugo var en handlingens, ej svärmeriets man. Och dermed är historien om Hugo och Marie slut.

* * * * *

De qvinliga känslor vi ofvanföre sökt skildra, väcktes aldrig till verkligt lif i Lydias bröst. Väl torde naturen i denna ädla uppenbarelse af det menskliga väsendet ha nedlagt samma sköna behof, samma ljufva längtan, men ödet ville det icke att den redan i knopp stående blomman någonsin skulle vecklas ut. Hon egde äfven, vår Lydia, i sin högre intelligens ett, ehuru nog kallt medel att svalka den svällande bloden i en tjugufemårig qvinnas ådror, hon egde i denna sin högre andlighet ett omedvetet medel att nedtysta de ljufva qvinliga behofvens mäktigt manande röst.

Lydia var icke rik, men hon var lyckligtvis oberoende. Tant Agneta, som jemväl gått till sina systrar derborta i den okända framtiden, hade testamenterat åt Lydia sin icke så obetydliga qvarlåtenskap och detta iståndsatte den unga qvinnan att följa sina ideala böjelser, hvilket numera blifvit ett riktigt behof för henne.

Lydias samtal med den högt bildade, snillrike fången hade gifvit hennes själ en hög lyftning. Så möjligtvis fursteson han var, så var dock, eget nog, Mirabeau hans politiska ideal och i allmänhet svällde hans ädla barm af 1789 års storartade idéer. Äfven det grymt misshandlade Polens öde intresserade honom djupt och dystra ord, hotfulla om han egt sin frihet, undföllo honom ofta.

Det var intet under att Lydia under inflytande af detta lif — hon och fången, som numera vår sängliggande sjuk, sammanträffade ju dagligen — skulle antaga många af hans idéer. Hon lågade i synnerhet för det ridderliga, olyckliga polska folket.

Då hon en dag, man skref då redan år 1830, satt vid den sjukes hufvudgärd och med sin fina, hvita hand stödde den olyckliges trötta hufvud, föreföll dem emellan följande karakteristiska samtal.

"Lydia", sade den namnlöse matt, "doktorn har i går bekant för mig, att jag icke har många dagar qvar att lefva."

En sky, om man så kan kalla det, så hvit som den blekaste lilja, svepte sig långsamt öfver Lydias ansigte. Intet utrop undföll henne, hon svimmade icke, ej ens handen under sjuklingens hufvud darrade, hon var blott så hvit som ett snöfält är, och till och med tåren i hennes öga var vinterlik, äfven den hade frusit till, hon gret icke.

"Lydia", återtog sjuklingen efter en liten paus, "Lydia, din hand är så sval, den gör mitt brännande hufvud så godt."

Öfver den bleka qvinnans anlete drog då ett leende af outsäglig ljufhet. Det är möjligt till och med att snön på hennes kinder ett ögonblick gaf vika för den blekaste ros i verlden — men dock icke dödens bleka, hvita ros, utan en som tillhörde lifvet — försakelsens färglösa blomma.

Hon lutade sig öfver den sjuke och en, om han sett den, saliggörande blick ur hennes vackra öga, öfverstrålade fångens förtärda drag… det var en högtidlig stund af ömsesidigt själsutbyte.

"Lydia, min vän", sade fången, "jag har intet att erbjuda dig… för din kärlek; icke ens ett namn… men jag ber ändå, Lydia, innan jag dör: kyss mig på pannan med dina vackra läppar."

Då måtte elfvorna som bo i röda rosors kalkar ha funnit väg till den sjuke fångens rum, ty hastigt som en förtrollning försiggår sprungo midt ur vinterns hvithet på Lydias kind de vackraste röda rosor upp… och hon böjde sig närmare sin blinde älskling och vidrörde blygt men varmt hans bleka panna med sina läppar.

Ett svagt försök att linda en kraftlös arm omkring flickans smärta lif, besvarades af henne blott med en handtryckning.

"Om jag dör, hvad gör du då?" frågade den namnlöse.

Nu stego några tårar upp i Lydias ögon och isen hade smultit. Hon svarade intet, men hon lutade sig åter ned och en ljuf kyss fröjdade den blindes vissnande läppar.

Då fick, liksom genom ett elektriskt inflytande, den svaga armen kraft att omfatta den sköna qvinnans lif… och Lydia hvilade ett ögonblick… ett ögonblick, ett enda… i sin Alexis' famn.

Den ädla flickan steg upp och försökte vara lugn. Hon tog en fransk bibel och började läsa ur densamma. Hon läste berättelsen om Ruth. Men då hon kom till orden: "dit du går, dit vill jag gå", afbröt den sjuke läsningen och sade:

"Nej, Lydia, sjung hellre någon af dessa enkla, melodiska finska visor."

Och Lydia sjöng med vacker, klangfull, ehuru vek stämma den sköna sången:

"Fjerran du dröjer i grönskande dalar", etc.

Då hon slutat var den sjuke inslumrad.

12.

Såsom vi redan nämnt, skref man år 1830. Det var en dag redan längre fram på hösten — och underrättelsen om den polska insurrektionens… eller riktigare frihetskrigets — utbrott hade just qvällen förut anländt till den värda staden Kexholm.

Då Lydia derföre nu gjorde sitt vanliga morgonbesök i borgen, bad hon med strålande ögon sin vän förbereda sig på en storartad och glad nyhet.

Den sjuke log.

"Du är så vänlig, Lydia", sade han, "men glädjen dödar sällan och om den äfven härvidlag skulle döda, hvadmer… i dag eller i morgon det är ju detsamma… dig kan jag ju ändock icke göra lycklig."

Entusiasmens heliga låga lifvade hela den unga qvinnans väsende.

"Alexej Alexandrowitsch", — sade hon med sakta men fast ton, "om Adam Czartoryski kallar, skall du väl då neka att resa dig upp… skall ej den kroppsliga naturen lyda din mäktige andes bud och åter blifva dess lydiga tjenare?"

Flickans kinder glödde.

"Min fordne vän, ja, du hulda engel… min ende verklige vän", hviskade fången, "huru skulle han ha fått veta hvar jag är… och hvarföre skulle han just nu kalla mig?"

"Han står i spetsen för hela det polska folket, som upprest sig emot tyrannen Nikolaus." Och den vackra inspirerade flickan berättade nu utförligare det lilla hon hört om den stora tilldragelsen.

"Då Lydia, vill jag dö", inföll den sjuke, "och i himlen bedja för den goda sakens framgång. — Farväl, Lydia", tillade han matt, "min stund har slagit… ja, jag är glad… helsa min vän Adam… godnatt Lydia… men det är morgon… det nästan ljusnar för mina ögon… Gud, Gud, jag känner din närvaro, och jag ber: hjelp den redliga saken…" Han utandades i den förstummade Lydias arm sin sista suck.

Lydia låg länge på knä invid den dödes bädd.

Då hon uppsteg sade hon i stilla men fast ton:

"Jag skall frambära din helsning till din vän Adam Czartoryski."

13.

Det var i början af år 1831. Det blodiga dramats i Polen första förberedande akt hade gått öfver. Nationalregeringen var konstituerad och den ädle furst Adam Czartoryski var dess president.

Det var den 2 Februari.

I ett vackert hus vid den fashionabla Krakowskaja, Warschaus förnämsta gata, satt i en fåtölj i ett stort, elegant möbleradt rum en vördnadsvärd man. Han var vid pass 60 år gammal, men såg ännu rask och liflig ut. [Furst Adam Czartoryski föddes den 14 Januari år 1770.]

Det var fursten sjelf.

Framför honom stod en ung, blek man med ett nästan qvinligt utseende.

I det ögonblick då vi, osedda, inträda i rummet, tycktes den vördiga statsmannen fortsätta ett påbegynt samtal med den unge mannen.

"Af den skrift", sade fursten på franska, "som ni inlemnat till mig och den jag läst, känner jag er historia till en del. Jag vet att ni är finne, att ni åt Polens sak vill hembära ett offer af er förmögenhet med tiotusen rubel och att ni vill ingå i aktiv tjenst. Men, min unge vän, jag tackar er för den förra delen af ert vackra anbud och det i fosterlandets namn, men… jag antager det icke… ty ni är för ung. Om Polen sjelf offrar till och med så unga söner som ni är för sin heliga sak, så voro det dock orätt att antaga en liknande gärd af andra nationer."

"Men", svarade den unge mannen med lågande blickar, "jag har också åberopat en rekommendation till er, herr furste, en helsning från en kär vän till er."

"Och hvem är det?" frågade fursten leende.

"Från Alexej Alexandrowitsch", svarade den unge mannen sakta, och resten af hvad han sade öfvergick i en för oss ohörbar hviskning.

"O, haf tack, unge man, — numera mitt barn" utropade den ädle fursten rörd, "den som med kärlek tillslutit Alexej Alexandrowitsch' ögon i hans sista stund… han kan räkna på Adam Czartoryskis fulla kärlek… Kom", tillade den gamla dignitären, "kom i min famn, min son, och vill du strida för friheten, så välan, du skall få det. Jag antager dig till min egen adjutant, så kommer du åtminstone icke genast i elden."

Och nästan blygt sjönk den unge mannen till den ålderstigne frihetshjeltens bröst.

En lätt omfamning och den unge nordbon stod åter tyst framför sin chef.

"Ja, jag känner dig… jag känner dig, Nikolaus!" mumlade Polens president. "Och hade du skäl att frukta någon, så var det just denne ädle, snillrike unge man. Han skulle dock aldrig ha beredt dig ett sådant öde som du nu låtit honom vederfaras." Och en tår stod i den noble menniskovännens vackra ögon.

"Hvad heter du, min son?" frågade han vidare.

"Jag, jag heter", stammade den unge frihetshjelten "jag heter Eberhardt."

"Eberhardt… och vidare?"

"Eberhardt von Eberhardt", svarade den unge mannen med återvunnet lugn.

"Löjtnant von Eberhardt", sade nu fursten vänligt, "för mig behöfver ni icke frukta att uppgifva ert riktiga namn, men lika godt för det. Hvarje menniska kan ha sina skäl att förtiga något. Vi ha här imellertid en annan nordbo också, en general Langerman [aflidne major Myhrbergs förmodade pseudonym under hans deltagande polska i resningen], en riktig bjesse, han jemväl", tillade han leende. "Och nu till er tjenstgöring. Fäderneslandet behöfver icke blott sina söner, utan äfven tiden är dyrbar för dess välfärd. Ni skrifver en god franska, herr löjtnant von Eberhardt, så vill jag komma i håg af er skritvelse till mig", tillade han.

"Jag har gått i en god skola" svarade den unge mannen med ett egendomligt sorgligt leende.

"Och ni kan ryska, herr Eberhardt?" sporde fursten vidare.

"Fullkomligt, ers durchlaucht", svarade den unge adjutanten med en nästan komisk blick.

"Sitt ner här och öfversätt dessa papper från ryskan till franskan", fortfor presidenten vidare, i det han anvisade den unge mannen en plats och framlade några papper för honom.

* * * * *

Vår berättelse nalkas sitt slut.

Efter de olyckliga upprorsdagarne i Warschau den 15 och 16 Augusti 1831 nedlade Czartoryski sitt presidentskap och ingick som simpel soldat i den sedermera så beryktade general Ramorinos armékår. [Historiskt.] Hans trogne adjutant följde honom. De stodo i ledet bredvid hvarandra och ofta måste på den svåra marschen der Ramorinos alldeles omotiverade retirad undan den ryske general Rosens truppafdelning den äldre kamraten stödja den yngres svikande krafter. Men i elden var han modig som en liten lejonunge. Ett besynnerligt hat till allt ryskt tycktes elda den unge soldaten till de djerfvaste bragder.

Vid Ramorinos öfvergång öfver galiziska gränsen den 10 Oktober erhöll den unge nordiske soldaten ett sår af en förlupen kula. Han nedsjönk i sin äldre kamrats armar.

"Är du svårt sårad?" frågade fursten-soldaten, men han erhöll intet svar. Då uppskar han med sin sabel hastigt den tätt tillknäppta uniformen för att åtminstone kunna stilla blodflödet.

"Herre Gud", utropade han, "det är en qvinna!"

Då uppslog Lydia sina ögon och de bleknande kinderna purprades trots den lidna blodförlusten.

Furst Czartoryski hade sett mycket under sitt vexelrika lefnadslopp, men detta uppfyllde honom med en till beundran gränsande förvåning. Han upptog den älskliga gestalten och bar henne ett godt stycke väg till dess han råkade på två soldater, åt hvilka han öfverlemnade sin börda, den han noga öfvervakade.

* * * * *

Som bekant begaf sig fursten från Galizien till Paris. Han medförde sin sårade adjutant.

Någon tid senare, då han engång satt vid sin tillfrisknande älsklings sjukbädd i sin lilla våning i den stora verldsstaden, slog denna upp ögonen.

"Gud välsigne dig, min dotter" sade fursten glädtigt, "och hvilket namn får jag nu ge dig?"

"Jag heter Lydia von Eberhardt", ljöd det blyga svaret.

"Då skall du", sade fursten faderligt ömt, "hädanefter vara min dotter, min Lydia; ännu kan gamle Czartoryski trots alla förluster försörja en qvinna, som blödt för hans arma sönderslitna fädernesland."