K. G. OSSIAN-NILSSON

PRÄSTGÅRDEN
EN JULHISTORIA

TREDJE UPPLAGAN

PRÄSTGÅRDEN
EN JULHISTORIA

AV
K. G. OSSIAN-NILSSON

TREDJE UPPLAGAN

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright. Albert Bonnier 1911.

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1911

Till Far och Mor

I.

Genom trädgårdsfönstren silade en blek glimt av decembersolen. Utanför reste sig en blågrå molnskiva, vars svängda kant skimrade som en stålägg; men i de låga prästgårdsrummen gled strimman maktlös genom tidig skymning.

I matsalen stodo fyra dörrar öppna. Till folkstugan, varifrån köksstöket trängde in, och där Bolla, hjälphustrun, redan en stund viskat och vinkat åt mamsell Mina. Till salsförstun, varifrån tuppen och bandhunden ibland läto höra sig, och där Mats, kusken, ömsom gjorde miner åt Bolla och tafatta tecken åt mamsellen. Vidare till Minas kammare och hela raden rum ända till gula salen, där den spröda klangen av ett åldrigt piano och en tunn, men mjuk och ren sopran tonade. Samt till ämbetsrummet, nedanför vars höga, nötta tröskel Mina höll på att vira halsbindeln och knyta prästkragen på pappa kyrkoherden — vilket faster Jeanette, som för alltid avsagt sig, kallade att hänga bjällran på katten.

Det var en krånglig uppgift, isynnerhet i julskymningen. Den lille kyrkoherden stampade med foten i det maskstungna golvet.

— Sjutton hakar, sade han i ett strävt staccato, som han behållit från lägertiden, — blir du då aldrig färdig, sjåpagås?

— Seså, seså, lugnade dottern med blid, kantig röst, medan hennes ord stundom följdes av ett vanemässigt snörpande, — pappa får väl ge sig till tåls, tills jag hinner —!

— Hinner, ja, ja, ja, förivrade sig den lille gubben med en vingsning på halsen och en stampning för vart ord, — hinner — hinner — du med din senfärdighet! Hinner — du är ett syndakors på jorden!

Mina sänkte undergivet hakan. Vinklarna om den ej längre unga munnen djupnade. Blicken stod stel av ihärdighet. Händerna brådskade för att få bukt med kragen. Allt medan snörpandet fick ersätta svar och förmaningar.

Under tiden ställde sig kyrkoherden att kisa i det gula, pappersklistrade bjälktaket, trumma med tåhättorna mot golvtiljorna, knäppa med fingrarna, muttra och gnola för sig själv.

— Syndakors — vad är det för ett sakramenskat flån? Vem är det, som ställer upp dörrarna?

— Ja, ja, mumlade Mina saktmodigt, — snopp, snopp, om jag åtminstone fått tända —

— Eld på huset, nästan röt den lille prästen.

— Eller åtminstone fått stänga, skyndade Mina att tillägga, — så att tjänstfolket, snopp, snopp, sluppe höra pappa svära i själva julveckan, snopp, snopp!

— Jag skulle baresta fråga, hördes kusken lågmäld från förstudörren.

— Mamsell, mamsell, väste Bolla från folkstugan.

— Sjutton hakar, trätte kyrkoherden utan att ta blicken från taket, — vem är det, som eldar för fåglarna? Stäng dörrarna i herrans namn!

De två dörrarna gledo ljudlöst igen. Mamsell Mina gjorde en rörelse som för att tillskjuta sin egen kammardörr.

— Låt vara, låt vara, ropade prästfar ivrigt, — vill du missunna mig höra mamma sjunga?

— Pappa lär inte höra stort, så som pappa tar till vägs, snopp, snopp! Och mamma lär inte kunna sjunga, snopp, på det viset!

Kyrkoherden vart med ens alldeles lugn. Rynkorna i hans slätrakade, åldrade läskarlsansikte glättades. Den långa näsan, svagt buktad på mitten, pekade orörlig mot taket. Det gulblonda, ännu ogrånade håret smetade, snedkammat à la Walter Scott, högtidligt fram över panna och tinningar. Han bevarade sin stillhet under en hel minut, vilken hans dotter begagnade att knyta fast kragen nummer tre — de två exemplaren lågo redan tillskrynklade i pinnsoffan.

Sången klingade tydlig in i tystnaden.

— I ro—o—sens doft, i näkterga—lens gömma, där fri—den bor emä-ä-ä-ällan bä-ä-ärg och dal, sjöng sopranen. Koloraturen pärlade på de högre lägena, och ackompanjemanget blomstrade yppigt på de gamla tangenterna.

Organen var inte i sin första ungdom, men klang ännu frisk. Det operamässiga föredraget värmdes av en vek och odlad känsla, som måste gripa känslig publik.

Det blossade på Minas magrade kinder; snörpandet hade upphört. Den lille prästen hade fått fuktighet i ögonvrårna, och hans smått hesa stämma gnolade lågmält med.

— Seså, pappa, viskade Mina sakta. Hon kastade en granskande blick på sitt värk. Så ville hon smyga sin väg till folkstugan.

Kyrkoherden utförde en soldatmässig vändning på klacken.

— Mina, kallade han halvhögt.

Mina kom genast tillbaka.

Hennes far lutade sig långsamt fram och kysste henne på pannan. Hans beniga knog snuddade en sekund smeksamt vid hennes kind.

Men liksom om han ångrat sig, gjorde han så vänster sväng och satte foten hårt i, när han marsjerade in på sin ämbetskammare.

Mina torkade förvirrad av pannan med förklädssnibben. Hon var inte bortskämd med smekningar och hade hunnit den ålder, då en kvinna blir skygg till och med för fader och broder.

Hon böjde sig ner över kaktuskrukorna på ribbrädet och kastade också en blick uppåt himmelen. Där hade den blå molnskivan vuxit till en skrämmande höjd. Skogsranden därunder låg alldeles svart.

— Det blir snö, mumlade hon, — pappa får ta kareten och vargskinnstulubben.

Därmed skyndade hon ut i folkstugan, och nu syntes det, att hon haltade. Lytet var tydligt, fast hon vid sakta gång och i andras närvaro mödade sig att dölja det.

I folkstugan hade hon så när stupat över Bolla, som var sysselsatt med att snatta kaffebröd ur järnugnen — raka vägen ur ugnen i kjolsäcken, medan kryddvärmen strömmade ut i stugan och möttes med deglukten från köket.

Mamsellen sade ingenting, ändrade knappt ett veck i sitt blida, tåliga ansikte, och Bolla reste sig med stort lugn. Hennes breda, grova kinder svettades endast av ugnsvärme och julbrådska. Hon öppnade gapet och tandraderna kring ett av sina ljudlösa skratt och frågade i nästa andedrag:

— Spiskammarnyckeln, vet mamsellen, var på lag den kan ha kommit hän? Faster Jeanette —

— Faster Jeanette?

Mamsell Mina rodnade djupt. Pupillerna irrade villrådiga, som om de i tomma luften jagat den förkomna tingesten.

— Snopp, snörpte hon, — snopp, snopp, det hände väl, när pappa ropade mig in, och nu minns jag inte, var jag kan ha —

Bolla fläckte åter upp munnen kring alla de vita tänderna.

— Faster är i stärset,[1] sade hon och såg ut att ännu ha åtskilligt otalt med ugnen.

Mina haltade ut i köket. Därute klappade degen, rakan skrapade i ugnsgapet, alla händer hade bråttom, och träskorna rörde sig som pändlar, med täta knäppar, på tegelsättningen.

Huggedrängen hade fäjat stenugnen och stack just brödspaden fullastad dit in. Framför bakborden, där det rök av mjöldamm, moltego pigorna, ältade och formade, så de knappt nändes blinka, högtidliga och vitklädda, med uppkavlade ärmar, pudrade armar och vita huvudkläden.

Långa led av degkakor lågo fulljästa och mjöliga och väntade spaden. Den grövre degen började ösas ur trågen, hälldes upp för att omknådas, delas, formas, mjölas och få omjäsa. Rättnu var det bara kavringen kvar, svart som torvmull, doftande som ljunghonung.

Faster Jeanette fanns ej häller här. Men vid ett hörnbord kavlade Marie-Louise klenätdeg. Hon stod klädd som en av pigorna, i huvudduk och köksförkläde, armbågarna blottade och de fasta, vackra armarna svävande fram och åter över bordskivan. Ena handen strödde mjöl, den andra trissade ut kakorna.

Minas blick följde bekymrad den yngre systerns rörelser. Där var fart och eftertanke i allt vad Marie-Louise tog sig för. Aldrig skulle hon förlagt spiskammarnyckeln och behövt försinka de andras sysslor. Så ung hon var, följde där respekt med henne; hennes sporre uträttade halva arbetet. Pigorna vågade varken söla eller slamsa. Huggedrängen ville nog gärna nojsat med töserna, men höll sig i skinnet i närvaro av unga mamsellen. Så snart Marie-Louise flugit ut i brygghuset, passade han på att rama in livet på Malena och daska Karna i stussen — han struntade i, om gamlan såg på eller inte.

Brygghusugnens dån och hönsens och ankornas dödskackel — slakten pågick just därute — dränkte alla svagare ljud. Men Malena och Karna härinne viskade sina nödrop, ty i nästa nu stod Marie-Louise i sin vrå, och flickorna skulle sjunkit genom golvet, om hon råkat överraska dem.

Mamsell Mina knep samman ögonen och riste på huvudet, hon led av att höra kacklet. Men i detsamma spärrade hon blicken åter på vid gavel — brygghusdörren gick, och faster Jeanette kom in i köket.

Faster — änka efter en bror till kyrkoherden — var bred och karlavulen, mörkröd i ansiktet, hade stubb på hakan, grå mustasjer, en stämma som en signalkornett och ögon runda och svarta som blykulor.

Bror Josef, volontären i Kristianstad, kallade henne aldrig annat än majorn. Men hennes axlar buro, utan att svikta, hela hushållet, och den vita bindmössan satte skräck i andra än Josef.

Måhända hade Bolla hört dörren gå, ty hon stod redan på folkstutröskeln. Huvudklädet hade kasat ner på halsen, så att man ibland såg den platta nacken, som ringades av tunna, blonda flätor. Hon hade falska, vattengrå ögon, som alltid dolskt vinklade uppifrån eller nerifrån, men också alltid logo mot någon — när hon skrattade, lät det som en väsning.

Hon spärrade munnen på vid gavel mot huggedrängen, men slöt den igen, när hon upptäckte husets härskarinna. Mot henne log hon aldrig, och hon vände sig inte häller nu rakt fram till faster Jeanette.

— Är unga mamsellen här, sporde hon och kliade sig halvt förläget i ena armhålan, — jag trodde annars mamsellen satt i vävbänken.

— Väven är lyckligen nerskuren, svarade Marie-Louise utan att se upp från sitt arbete.

— Jag har själv synat den, smattrade rösten i brygghusdörren, — före jul lär ingenting bli vävt.

Faster flåsade till och torkade sitt upphettade ansikte med förklädet.

Mina flyttade olycklig undan ögonen; bland alla dessa flitiga tycktes hon ensam utan gagn. I tankarna grävde hennes fingrar oroligt i den vida, djupa kjortelsäcken.

Plötsligt blev hon häftigt varm, pannan fuktades; ur stånd att se någon i ögonen, lät hon blicken fly ut genom fönstret.

Där ute varsnade hon kusken, som, bestövlad och krokig i knäna, gick på trappan och eldade sig en åkarbrasa. Hästarna, halvt dolda av kuren, krökte på halsarna och frustade; ångan stod dem ur näsborrarna likt vita strutar, och hovarna stampade i broläggningen. Karo kröp villrådig omkring framför sin koja och gnydde i kapp med länkarna. Katten travade längs stenfoten, medan ett par hönor ängsligt flaxade och trippade framför honom. Men upp över allégaveln åkte det tunga blå molnet, och luften skumnade redan.

Gudilov, att Mats haft vett spänna för kareten!

Pratet omkring henne pinade Mina i öronen. Bolla och faster hade fått pratkvarnen i gång och malde nu lika ivrigt bägge. Vad de sade, uppfattade Mina ej. Hon bara önskade, att någon av dem snart ville ge sig ut i brygghuset.

— Spiskammarnyckeln, ja, det var så sant, upprepade en onaturligt len stämma, — var på lag kan mamsellen ha lagt —?

Svetten på pannan kändes alldeles kall; Mina stod och längtade sig långa vägar från köket. Hon kände, att faster stirrade på henne. Att ljuga var en svår synd, isynnerhet så nära en högtid, men om ändå Vår Herre ville …!

— Sjåpagås, genljöd det i hennes öra, — sjåpagås, som —

— Bara är till ogagn, ifyllde gamla mamsellen i tankarna, — »sjåpagås, syndakors —»!

Hon spratt till, lystrande som en uppskrämd häst. Det var inget genljud. Någon ropade henne värkligen, pappa —

— Var håller du hus, hördes kyrkoherdens röst, — syndakors, var håller du hus? Pälsen — varför är inte pälsen tillreds? Tänker du hindra mig att resa, människa?

— Å gudskelov, tänkte mamsell Mina. Det liknade en löst förtrollning — nej, en bönhörelse.

I en blink hade hon handen ur kjolen, räckte med sänkt blick den bastanta nyckeln åt faster Jeanette och haltade, döv för utrop och skratt, pappas snubbor med lätt hjärta tillmötes.

Vad betydde alla sjåpagås och syndakors mot de svarta, muntra kulögonen och Bollas falska väsning?

Men pappa var i dag ej lätt att göra till lags. Knappt hade Mina försvunnit i dörren till ämbetsrummet, förrän samma dörr än en gång for upp och kyrkoherden begärde få veta, var Nanna huserade.

Den smått hesa lilla rösten skar in genom pratet och munterheten i köket. Allt kom i uppståndelse. Vem hade nu, nu i julstöket, tid att tänka på Nanna? Hade kyrkoherden glömt, att det i morgon var både en söndag och en födelsedag?

Den lille prästen stampade i golvet, som alltid, när han var ur lynne. Han ville se Nanna genast, genast!

Alla ropade i munnen på varandra. Var fanns Nanna? Var fanns den obegripliga ungen? Vem hade tid att leta efter Nanna? Var skulle man få tag i henne? Var, var? Osynlig som hon mästadels varit på sista tiden!

Det gick ett sting genom samtliga samveten. Nanna fick i all denna brådska ströva omkring utan tillsyn. Omöjligt att hålla reda på, var hon vistades och vändes: än fanns hon här, än där, än ingenstans särskilt och det sista väl mäst.

Faster glunkade om, att lille prästen gick och sörjde; sörjde pastor Håkansson, som varit så helig på ljusa dan, och som knackat på pigornas fönster om nätterna. Lille prästen lugnade sig väl inte, förrän domkapitlet skickade honom ett nytt exemplar ur samlingen.

Men det var inte bara det. Gubben hade hörts så där knarrig egentligen sedan sista postdagen. Han hade i en fart ryckt till sig väskan, bläddrat igenom sin packe och sedan snäst åt postiljonen — som om kronans betjänt kunnat hjälpa, att kyrkoherden väntade brev från sönerna.

Där stod han nu, hade redan krupit i pälsen och blåst upp sig till sin tredubbla vidd. Det glimtade humoristiskt över gamla fasters ögonkulor: sannerligen liknade han inte en arg igelkott med alla taggarna spärrade!

En underlig tid att fara på besök, lördagsmiddagen, predikoberedelsetiden! Och till katolska grevinnan på köpet!

Emällertid fick man väl söka ta reda på Nanna. Lille prästen frågade ju efter Nanna varannan halvtimme nu för tiden — stackars barnet för rästen!

Faster och Bolla gåvo sig att leta, bägge två; letade i gästrum, brygghus, torvhus, skrubbar och handkamrar — vad hjälphustrun så hittade, inte hittade hon Nanna. Nanna hade ånyo begett sig till ingenstans.

Kyrkoherden stampade; han hade en hel predikan på läpparna, men måste vänta med den till dagen efter. Han fick inte låta uppehålla sig längre. Det blåa molnet gled fram som ett ofantligt lock av järnbläck: rättnu kunde luften bli skum som i en gryta, och resvägen i dag var ändå halvannan mil.

Men i matsalen, i förstugan, på stentrappan, ja, på fotsteget och i kuren fortsatte han att snäsa och muttra.

Nanna var en Springfält, yrhätta, odåga, en fara för sitt hem! Nanna kunde hitta på att göra dem husvilla, leka med fosforstickor i torvhuset eller förkyla sig på gården eller bryta benen av sig på logen eller —

— Adjö, lille präst, ropade nu fasters mässingsstämma. — Adjö, och predika för hedningskan i stället!

— Adjö, adjö, instämde Mina och Marie-Louise och lilla mamma; även kyrkoherdefrun hade, trots alla varningar, kommit ut på trappan. Hon stod där, liten, blond och fin, med sin rena profil och sina alltid tårade, havblåa ögon — långt mera flicklik än någon av döttrarna. Hon ryste i vinterdraget som ett ensamt löv.

Pappa viftade så där halvnådigt med renhudshandsken, men då han upptäckte sin hustru, lyste han upp. Han lutade sig fram över fotsacken; det såg ut, som om han velat säga någonting vackert och ömt.

Men faster dränkte första stavelsen i ett nytt adjö, som liknade ett kommando, och stirrade så barskt på Mats kusk, att denne liksom till försvar slog klatsj med piskan. Hästarna stegrade till och togo sats. Kareten vaggade, likt ett äldre fruntimmer, långsamt åstad mällan lindarna i utförsbacken. Nu försvann åkdonet i vägkröken.

Faster hade redan lagt sin sjal om axlarna på lilla mamma och kört henne in i förstugan och matsalen.

— Jag skall lära henne, hotade majorn med överdriven barskhet, så att husets fru log ett tårfyllt leende. — Står hon inte och ryser i kylan dagen före sin födelsedag! Akta sig att fresta försynen, hör hon, lillan!

Lillan försvann, alltjämt leende, gnidande sina späda händer, i Nannas rum på väg mot gula salen.

Faster Jeanette vände sig långsamt mot Marie-Louise. Hon skrattade sitt gälla, världsvisa skratt.

— Gud nåde Nanna, när lille prästen kommer tillbaks, om inte födelsedagen kan tjäna som åskledare eller hon har lämplig nödlögn till hands! Apropå, har någon sett efter i gula salen? Kanske sitter hon rentav där — bland de andra blåstrumporna!

II.

Nanna hade inte anat det ringaste. Hon låg uppe på vinden och rotade i gamla luntor, låg på en ullsäck och hade svept en sjal om axlarna.

På golvet stod en handlykta, vars ena söndriga glas var vänt ifrån pappershögarna — så undvek Nanna eldfara och överträdde inte förbudet; ty en lykta var någonting helt annat än ett ljus.

Mina brukade för rästen bränna ljus halva nätterna, Nanna visste det mycket väl. I jämförelse med Mina, som ställde sin rankiga stake mitt ibland alla brevbuntarna, kunde Nanna känna sig så gott som oskyldig.

Men därför var det ju inte nödvändigt att skvallra om allting för pappa, som varje kväll måste ha reda på, var hon hållit hus under dagen. Pappa trodde, hon brukade sitta i torvhuset, dit hon alltså varje dag måste gå en tur för att kunna säga, att hon varit där.

Det inbragte ibland en luggning i flätan eller en örfil av tre fingrar — de två voro böjda av en kramp — vilket egentligen förvandlade örfilen till en klapp. Men gärna vad som hälst, bara hon slapp bekänna sanningen!

Här uppe fanns en hel del läsning, som inte fick rum nere på hyllorna — originalupplagan av Then swänska Argus, Siebenhundert Anecdota från mitten av sjuttonhundratalet, en Milton med kopparstick från 1751, ett tjog dissertationes från Lund och Upsala och en mängd andra rariteter.

Här uppe slumrade böcker från farfars tid, förskräckliga böcker, som inte tolererades nere i bokkammaren, hur tolerant pappa annars var. Farfar hade varit präst, men samtidigt rabulist. Om honom talades aldrig annat än i dunkla ordalag — och hans böcker passade inte för prästdöttrar.

Nanna hade med fjortonåringens bävan slagit ner på de farligaste. De farligaste och de svåraste, det var hennes två specialiteter.

Uppslagen framför sig hade hon en bok, som hon hört pappa fördöma för bröderna. Hon visste, att Gustav läst den nere i Lund; Josef hade genast frågat, om den fanns på svenska, och endast Daniel hade haft karaktär att motstå frestelsen.

Boken hette Candide — Candide av Voltaire. Nannas späda kinder blossade åt den tredjedel hon förstod; de blossade lika mycket av vetgirighet som av någonting annat, blossade av en underlig, sugande vetgirighet, som brände genom kropp och själ. Endast hjärtat förblev kallt, förstockat emot pappa och de förebråelser hon hörde susa i draget under de tjocka spindelvävarna.

Pappa bar för övrigt själv skulden. Det var han, som drivit henne in på de mörksens stigar, där hon nu varje dag vandrade.

Pappa hade en dag vänt upp och ner på huset för att få tag i Ὁ Ευθύφρων τοῦ Πλάτωνος.

Det var en bengul gammal svinrygg, som brukade vila sig intill så många andra bengula gamla svinryggar. Någonting omoraliskt fanns inte i den, ty ingen av bröderna så mycket som tittade åt den under ferierna. När pappa plockade fram den, var det mäst för att skriva någonting på försättspapperet eller titelbladet — såvida där ännu fanns plats över att skriva på.

En dag ville pappa ha tag i den. Han letade genom alla hyllorna — ja, till och med bakom och under dem —; Nanna kunde ännu höra stötarna av käppen och gubbens flåsningar i det bolmande dammet. Men borta var och förblev Eutyfron.

Pappa letade på skrivbordet, bredvid och under det och i lådorna. Han nästan dansade i sin otålighet, men Eutyfron stod inte till att upptäcka.

Nanna satt hela tiden på syster Minas kammare och lyddes och höll andan. Dörren stod på glänt, och hon bara inbillade sig, att hon läste, men svinryggen knakade under hennes fingrars grepp.

Hennes första tanke hade varit att komma springande med boken och till tack eller straff ta emot pappas hårdhänta smekning. Men gubben hördes allvarsamt vred, halvt utom sig, och hans vrede förlamade henne.

Hon förstod, att det skulle vankas mer än bannor, kanske risaga — som hon ej var fullt viss att ha vuxit ifrån. Hon förstod ej strax, vad ont hon gjort, men när stort folk råkat ur lynne, kallade de det oskyldigaste en synd. Och pappa hade fått leta alldeles för länge.

Nanna hörde Mina betitlas sjåpagås och syndakors och höll på att skynda fram och röja sig. Men i detsamma smattrade fasters stämma, och brottslingen förlorade modet. Fasters ögon tittade rakt igenom en, och sedan de tittat, skrattade de ut en. Fasters ögon påminte om honom, vars bok låg uppslagen på ullsäcken framför henne.

Nanna hade känt, att hon gjorde orätt, som teg. Hon hade hoppats, att någon skulle kommit in i Minas rum och upptäckt henne. Hon hade berett sig på ett par örfilar, som hon skulle tagit emot utan att gråta.

Men ingen hade kommit; ingen tog henne i förhör; ingen föll ens på den tanken, att lilla Nanna kunde bry sig om grekiska böcker. Pappa låddes inte veta, att hon under ferierna läst för bror Daniel. Pappa och de andra hade skrattat, därför att hon bara var flicka och alltså varken skulle till gymnasiet i Lund eller till det i Kristianstad. Ingen visade någon tro till, att en flicka kunde lära sig grekiska.

Fasters runda ögon skulle skrattat högre än alla de andra. Det var fasters skull, att Nanna bet tänderna samman och teg. Grekiska: tycker någon det? Som om inte franska vore gott nog åt en flicka!

Av Eutyfron begrep hon visserligen bara vartannat ord — och meningarna begrep hon inte alls; de voro så krångliga. Men med Xenofon redde hon sig utmärkt, där var hon nästan lika styv som bröderna, och i Odysséen hade hon skanderat hela tre sånger — pappa skulle bara veta!

Sedan det blivit tyst i huset, hade Nanna först ämnat ställa boken tillbaka i luckan. Men så kom hon att tänka på värkan av upptäckten — nytt larm och nytt förhör och ny ängslan. Misstankarna skulle till sist falla på henne. Det var klokast att vänta några dagar — tills boken var glömd och liksom av en händelse stod, där den hittills — ja, kanske hela tiden — stått.

Nanna hade gömt Eutyfron bland luntorna på vinden. Av dagarna blevo veckor, av veckorna månader, men ju närmare det led mot jul och mammas födelsedag, dess knarrigare lät pappa. Nanna hårdnade till av ständigt gnat; nu varken vågade eller värdigades hon sätta boken tillbaka. Den fick så gärna bli liggande, där den låg.

Men hyllorna därnere fingo stå alldeles i fred; hon tordes knappt titta åt dem. Måste hon genom rummet, smög hon förbi i ängslad hast utan att ens vända på huvudet. I förbifarten kände hon bokluckan som ett svart, rannsakande öga; hjärtat klappade, och hon visste ej rätt, var hon skulle göra av händerna.

Hade ej alla haft så bråttom till julen, skulle de undrat över förändringen; Nanna var sig inte lik. Hon rodnade och bleknade för minsta tilltal. Det var förbi med alla snusförnuftiga infall och omdömen. De skiftande bruna ögonen — ett arv efter farfar, sades det — det enda vackra på den fjortonåriga fölungen, skyggade till och med för mammas milda blick. Den lillgamla tösen med det slätkammade håret, den blänkande pannan, den vassa näsan och äggtoppiga hakan smög som en främling genom rummen i sitt hem och var halva dagarna försvunnen, ingen visste vart.

Nanna läste inte längre Platon, han låg glömd eller gömd — gömd som ett samvetsagg — under en dammig hög predikningar. Nanna läste i stället Voltaire. Den ena synden drog den andra med sig.

Nanna kunde ej påstå, att den boken gjorde henne lycklig. Den liknade en virvlande häxdans, i vilken hennes inbillning dansade med. Boken införde henne i en sällsam värld, där människorna buro elaka, förvridna ansikten. Det talades där ofta om solen och södern, men allt där liknade mera ett vinterland. Alla ord voro som snö, alla blommor som isblommor. Allt syntes hårt och ovänligt. Människor, som ena stunden togos i famn, stuckos i nästa ögonblick med sablar. Alla förde vassa ord på tungan, men allra värst var det med dem, som höllo varandra kära …

Nanna förstod ej varför, men kinderna glödde ibland, hjärtat bultade, de bruna råögonen stirrade vida och blinda mot den skumma loftsdagern.

Varje söndag efter mässan föresatte hon sig att ställa Platon på hans plats och undvika skräpvinden. Hade någon enda bara haft tid, hade pappa haft annat än bannor för henne någon enda gång de råkades, skulle isen varit bruten —!

Till julen fördubblades också ämbetsgöromålen, ökades utgifter och bekymmer, och i år stod något viktigt på inne i Lund. Nanna begrep alltsammans, bröderna hade skvallrat för henne i somras. Ja, hon begrep, varför pappa var knarrig och jäktad — men något inom henne hade börjat växa i kapp med henne själv, något ömtåligt och oförklarligt … alltså bevarade hon sin kalla, skyddande skorpa. Hon var snart inte längre husets barnunge, på nyåret skulle hon börja läsa sig fram, och sedan var hon en särskild person. Hon studerade de andra som sig själv — och misstänkte dessutom, att Bolla bevakade henne.

På vinden var lugnt och fredat; det förbjudna där uppe sög och tvingade. Nanna måste dit upp, hon måste, och i ett ensamt ögonblick gick det i susande fart uppför stegen. Den gamla lyktan hade hon stående däruppe, och i folkstugan nallade hon ljus och fosforstickor.

Nanna låg på ullsäcken med en sjal över skuldrorna. Framför henne upprullades historien om den enfaldiga Cunégonde och den oskuldsfulle Candide, vilken förövade så många fula brott. Pococuranté talade illa om allt och alla: han påminte litet om klockaren — och den hederlige Pangloss började få pappas ansikte: hon kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Fjortonåringens mörka ögon vidgades och klippte mot dunklet. Runt henne och boken slog lyktskenet en bävande trollring. Desto svartare djupnade mörkret därutanför. Vrårnas skuggor nådde varandra med långa fingrar högt uppe i taket, och under själva åsen vaggade tjocka, gråa spindelvävsvingar i den uppåtdallrande värmen. Ibland kilade en råtta trippande över golvet. Och då och då prasslade en dragfläkt i halmen vid stegluckan.

Utanför ljusrunden var allting ensamt och öde, ett hem, som hon nu endast till hälvten tillhörde. Och ljusrunden själv var en magisk cirkel, varmed en häxa höll henne trollbunden. Ljusrunden liknade ett fönster, varigenom Nanna stirrade in i det ondas värld.

Från gården hördes ett kackel, som om räven gjort julbesök bland hönsen. Så blev det tyst igen, och Nanna kunde tydligt uppfatta klampet av skor och träskor på tegel- och stengolven i kök och brygghus. Så skällde Karo avskedsskall. En vagn rullade på gården — det var pappa, som for på uppvaktning till katolska grevinnan.

I samma ögonblick uppfångade Nanna knäpparna av träskor mot stegpinnarna. Hastigt blåste hon ut lyktljuset och tryckte kinden orörlig mot bokhögen.

Så låg hon stilla och väntade, beredd på upptäckt, men med en svag förhoppning, att lyktskenet ej hunnit förråda henne.

Hur spänt hon lyssnade, överdövades alla ljud av örpulsen. Inga steg knäppte längre, och hon trodde sig redan ha hört miste. Hon kände god lust att resa sig och tända igen, då — tyst, rasslade inte loftsstegen? Om någon lyft den undan, såsom stundom hände, så vore stackars Nanna fångad.

I detsamma ropade en karlröst — eller var det fasters stämma — på Bolla. Det klack till i flickhjärtat, nu knarrade bestämt pinnarna. Någon klev försiktigt uppför och kom närmre. En skugga reste sig långsamt ur vindsluckan. En flåsning, som liknade ett väsande skratt, nådde Nannas öron.

Det var Bolla. Nu gällde det hålla sig alldeles stilla.

Bolla tog ett aktsamt steg upp på golvet, skuddade av sig träskorna och stod nu i den smått knastrande halmen med händerna i sidorna och halsen litet framlutad, medan hon ideligen fnissade som åt ett lyckat spratt.

Nedanför stegen smattrade rättnu fasters mässingsorgan:

— Är Bolla däruppe?

Nanna vågade knappast andas. Även hjälphustrun höll sig tyst, strök endast ett par tag med den klumpiga bara armen över det breda ansiktet. Hon vände på huvudet än åt ett håll, än åt ett annat, som en höna på en sophög, och tycktes på en gång lyssna och späja.

Så fortsatte Bolla på sockorna ett stycke framåt och satte sig med en duns i halmen. Hon måste ha hört faster Jeanette avlägsna sig, ty hon blev åter djärvare. Hon mumlade halvhögt för sig själv, stack händerna i kjolsäckarna och begynte knapra på en skorpa. Knapret lät så avlägset och entonigt, att det lika gärna kunde kommit från en råtta.

I nästa nu blandades knapret med ett sakta skrammel av nycklar eller mynt. Bolla reste sig upp och trevade om sig i halmen. Hon mumlade igen någonting otydligt och fortsatte sitt sökande längs takskägget. Hon halvt klev, halvt kröp, hasade sig framåt på tre ben och kom allt närmre Nanna och bokhögen.

Flickan skalv i varje lem, när hon kände kjortelfläkten snudda sig. Nu svängde kjolen igen, kvinnan vred sig åt annat håll, då — råkade hon trampa Nanna på foten. Trampet kom så plötsligt och tyngde så hårt, att fjortonåringen halvviskade ett aj.

Ett skutt och ett skrik blev Bollas svar.

— Ack, Harre Jesses, ropade hon förfärad.

Nanna hämtade sig hastigt.

— Tyst, Bolla, tyst, viskade hon, — tyst, det är jag, Nanna —

— Är någon däruppe, hördes en stämma nerifrån.

— Tyst, tyst, bad flickan som för sitt liv.

Hon behövde inte envisas; hjälphustrun hade redan sansat sig och insett, vad som för henne var det klokaste.

Någon därnere hade satt foten på stegen.

— Jag tyckte justament det liksom skrek till däruppe, undrade Malena ängsligt.

— Kattrakande, svarade en röst, som lät lik Ola huggedrängs, — det var välan kisse Måns, kan jag tro. Han fänas med råttorna på loftet, förstås. Ih, seså, inte ska en skrika för en köss, inte —?

— Skäms han inte, Ola, ska han också fänas?

Glammet därnere slutade plötsligt. Det sprang och det smällde i dörrar. Sedan blev allt tyst.

— Men hy då, som Nanna kan skrämmas, förebrådde Bolla en smula strävt. — Jag fick sådan hjärtedunk, så förtjust[2] blev jag. Har hon en fosforsticka, så tänn lyktan — inte sitter hon här ensammen i mörke?

Nanna hade hastigt strukit eld. Nu fumlade hon tafatt med lyktglaset. Bolla tog beslutsamt stickan från henne och hjälpte henne.

— Akta halmen och papéren, men la voss få fyr på pråsen,[3] pratade torpkvinnan. — Jestanes, vad beställer tösen häroppe mos allena? Det skulle bara körkeharren veta. Sitter och läser ve ljus på ljusan da?

Nanna hängde huvudet och lät ordströmmen gå hän över sig.

— Körkeharren och alla, som vi ha sökt och rummesterat genom hela hused, och så sitter hon här i persiljestass — som faster säjer — och skrämmer en ifrån vettet, när — när en letar efter råttefällan. Nu blir det till att bekänna, för det är allri värt te gå och stöka i halmen och bögerna med ljus på ljusan da!

— Det — det är inte något ljus, stammade Nanna och kände sig åter som en omyndig liten byxtös. — Det är en lykta.

— Vad är detta för böger, frågade Bolla, som lagt sig på knä och nyfiket rotade i pappershögarna. En dammsky reste sig kring varje svart nagel, och de röda fingertopparna försvunno alldeles. — Är den bogen på latin?

Därmed räckte hon ut handen efter Candide, som Nanna, glömsk av Bollas brist på lärdom, hastigt ryckte ifrån henne och gömde bakom sin rygg.

Bolla smilade med alla de falska ögonrynkorna, som i lyktskenet blevo så djupa och tydliga. De små ögonen spelade lystet i kattgrönt.

— Hihihi, det är nån av volentärens böger, fnittrade hon. — Jag hittade händelsevis en gång ett häfte — händelsevis — när jag dammade. Det var fullt av nakna fruentimmer och — ih nej då, att hon inte skäms ögonen ur sig, lilla troll!

Nanna rodnade, delvis i harmen att bli kallad liten. Hon visste sig lång nog för sin ålder. Men hon begrep och begrep inte förebråelsen. Hon visste ingenting om volontärens — bror Josefs — häften. Vad hon begrep, var, att hon burit sig enfaldigt åt. Men någonting, som inte bara var samvetet, hindrade henne att inlåta sig på förklaringar för hjälphustrun.

Bolla fnissade och förvred sina grova drag i undran och förnöjelse.

— Måtro, en begynner tidigt bland herrskaperna!

Och hon tillade inställsamt, med en girig överblick av bokhögen:

— Ja, inte ska jag vara den, som löber med sladder — om hon inte själv är en sladdermaska! Håll hon bara täfft med vad hon såg — att hon såg mej häroppe i kväll, så — tiger hon, så tiger väl jag osse! Hö, förstår hon — så var det med ded!

Nanna tittade hastigt och stort upp på henne. Flickan fattade ej varför, endast att den andra gick smygvägar, och att de båda i en hast blivit medbrottslingar.

Den unga fantasien arbetade och sammanfogade. Det breda, klumpiga ansiktet, som blossade och bleknade i det ostadiga skenet, liknade ett annat hon nyss läst om. Bolla, det var amman i Candide.

Och när Nanna utan att nicka god mening i alla fall i tysthet jakade till förslaget, visste hon, att hon ingått pakt med det onda. Det onda, som stigit upp ur en ond bok och fått kropp inom den stulna lyktans trollring.

III.

Nanna vaknade mitt i natten vid att en vagn rullade på gården. Bullret dämpades av snön, som börjat falla på kvällen; sedan måtte det ha frusit: hjulvarven stönade med korta små skrik.

Det var pappa — pappa, som kom hem från katolska grevinnan. Pappa for dit en gång om året och mästadels vid juletid.

Då vagnen stannat framför trappan, hördes lågmälda röster tala — men var det bara pappa, pappa och Mats kusk? Ännu sedan vagnen rullat mot stallet, fortforo de att samspråka.

Nu smällde steg i stentrappan, den tunga ekdörren öppnades — det var visst faster Jeanette, som viskade i förstugan.

Nanna hade sin kammare alldeles intill. Nu hörde hon bestämt bror Daniel småprata: det tydliga, grammatikaliska uttalet, och bror Gustav: den muntra, häftiga stämman, avbruten av små skratt och fnysningar. Bröderna hade kommit hem från Lund — hurra!

Nanna hade all möda att hålla sig tyst, hon kvävde sin glädje i täcket, rullade runt som i höet om sommaren och kände sig sprängfylld av okynne. Hurra — brödernas steg knarrade i trätrappan till vindsrummen!

I en blink var allting glömt — Candide, Platon, den mörka vinden, Bolla. Bortsopat, drömt. Bröderna voro nu de enda människorna i världen, framtiden idel jul och gamman. Och Nanna somnade om, djupt, lugnt, med ett leende om den fylliga flickmunnen.

Härnäst hon väcktes, var det av brådskan i huset — hade hon försovit sig? Första tanken gällde bröderna, och hon kom pilsnabbt ur sängen. Sedan mindes hon, att det var söndag och första gudstjänst i prästgårdskyrkan. Då gällde det skynda för att hinna råka nykomlingarna och få några ord med dem före den långa gudstjänsten.

Så kom hon ihåg, ja, först nu kom hon ihåg, att det var mammas födelsedag. Hon hade så när glömt det alldeles, så fjärran från dem alla hade hon levat under dessa veckor.

I en huj gick det att bli tvättad och kammad. Sedan bums in till syster Mina för att hjälpas med ryggknapparna och sedan —. Men syster Mina var mot vanan uppstigen, i kläderna, ute. Hennes påklädning måtte ha skett hastigt; det rådde en förskräcklig oordning i det lilla sovrummet.

Men komma ut halvklädd med alla knapparna lösa i ryggen? Och bli utskrattad av Gustav och skolmästrad av Daniel? Om hon skulle be Marie-Louise — ack, Marie-Louise och faster voro ju de tidigaste och sysselsattaste i huset.

Ingen annan råd än att gå till mamma — även med fara att råka ut för pappa och få sig ett välment, men hårdhänt nyp i kinden. Ja, springa till mamma och gratulera henne med en kyss! Om hon skulle säga det på franska, vad? »Je vous félicite, chère maman, de votre jour d’honneur et vous souhaite —» Mamma, som själv lärt henne franska, mamma skulle bli så glad!

Ut i förstugan, i två språng över tegelgolvet — en muntert förväntansfull sidoblick åt den smala loftstrappan — så dansande in i matsalen, där Marie-Louise, som dukat frukostbordet, just försvann i folkstudörren.

Sakta snett över golvet, en knackning och så in i sängkammaren. Pappa, fullt klädd, sysslade makligt vid skrivbordet. Lilla mamma, däremot nyss uppstigen, syntes ha förfärligt bråttom.

— Mamma!

Hela gratulationen försvann i kyssen, men mamma förstod ändå. Hon lade sina bara, smala armar om sin flicka och drog henne sakta intill sig. Ack, varför fick Nanna inte oftare komma så? Varför fick hon inte förtro sig, som när hon var riktigt liten och bröderna varit stygga?

Stackars mamma såg inte värst glad ut, hon var trött och klen som mästadels om mornarna, hade visst hälst försovit en timma eller två av sin födelsedag.

Pappa syntes desto piggare. Han lade just samman konceptet till sin predikan och småmyste, godmodigt-ironiskt, åt den myckna smeksamheten. Så försjönk han i tankar, stod orörlig och tittade ut genom fönstret, medan fingrarna trummade en revelj på skrivbordsskivan. De senaste veckornas hetsiga spänning hade försvunnit, han trampade inte längre på nålar varje minut. Nu tycktes han alldeles för trygg, nästan kall, brydde sig alls inte om att muntra upp stackars mamma.

Nanna kände sig besviken, ja, intill tårar. Hon hade väntat sig allt så annorlunda.

— Har inte —?

Hon tvekade bara en sekund. Sedan måste det fram.

— Har inte Gustav eller Daniel varit inne och gratul—?

Det blev förfärligt tyst. Nanna begrep genast, att hon sagt någonting dumt.

Mamma tycktes först ingenting ha hört. Men så spärrade hon upp mun och ögon och stirrade från den ena till den andra, medan hon tryckte handen mot hjärtat.

Mammas hjärta var ju inte starkt. Det var därför alla brukade skona henne — därför husmodern gick omkring som en främmande i sitt eget hus.

Pappa hade inte behövt ta tillvägs; Nanna såg sitt straff målat i mammas bleka ansikte. Det låg blåa skuggor under ögonen — mamma fick inte bli dålig på själva födelsedagen.

Pappa svängde helt om på klacken, så det sang efter det. När han blev ond, fick han tillbaka fasonerna från tiden han var fältpräst. — Pappa sökte behärska sig för mammas skull; han talade så lugnt han förmådde, men det sprutade gnistor ur de gråa ögonen.

— Ser man på, sade han, — sjusoverskan har hunnit bli halvsövd så här dags? Står och pratar med drömmarna i ögonen — he? Orden lika lösa på tungan som knapparna i ryggen?

Nanna hade förstått. Det var inte alls nödvändigt att blinka och klippa med ögonlocken; det behövdes så litet, för att hon skulle förstå. Hennes blick hade blivit så stor och kall, att pappas tog till flykten för den — pappa hade redan svängt sig tillbaka igen mot fönstret.

Besynnerligt, att hon skulle känna en sådan lättnad över pappas nödlögn! Ty en nödlögn var inte bara att förneka sanningen, men också att villa bort den.

Hon fann sig till och med så pass, att hon orkade fram med sitt ärende. Medan mamma hjälpte henne, kände Nanna en djup skamsenhet stiga upp i sig. Det hettade i tinningarna och stack som med nålar i hårfästet. Hon skämdes, och för första gången skämdes hon för, att hon varit uppriktig.

Hon rörde sig som en främling i sina föräldrars kammare. Med drömmande steg kom hon bort till dörren. Pappa kallade henne buttert tillbaka.

— Nanna, sporde han; han tycktes ännu missnöjd; — var höll du hus i går middags?

Allt blodet delade sig i två hälvter, av vilka den ena rann som bly ner i fötterna, den andra steg som eld upp i kinderna och hjärnan. Skulle nu hela sanningen prässas fram: Eutyfron, Voltaire, lyktan —?

I samma nu vände mamma sina fuktiga, blåa ögonytor emot henne. Det var som att se in i himmelen själv; Nanna var nära att brista i gråt.

Men så kom hon ihåg pappas blinkning och hårdnade till.

— I går middags, upprepade hon och svarade med någonting, varav hon innerst plågades, i rösten och blicken; — jag — var — ingenstans.

Hennes förlägenhet måtte sett löjlig ut, ty pappa tog den från skämtsamma sidan.

— Ingenstans, upprepade han med ett vasst smålöje, — var på lag kan det landet ligga? Vaba, Springfält?

Och han spände likt en liten korpral de egentligen milda grå ögonen hårt i henne, medan han fortsatte:

— Ingenstans, det är väl det landet, där fosforstickorna växer och små flickor grädda pannkakor i torvhuset, vaba? Eller nere hos torparungarna eller hos drängarna i lagårn och deras enfaldiga spökhistorier, vafalles?

Den lille kyrkoherden hade kommit ända fram till henne. Nu nöp han henne med vänlig barskhet i örat, medan hans hårda knog unnade andra kinden ett försök till smekning.

— Du understår dig inte att leka med elden, slöt han, nu åter vid gott lynne, — marsj i väg, bortbyting, och låt mamma få klä sig i fred!

Därmed halvt föste han Nanna ur kammaren. Hon kom ut i matsalen, tafatt stretande med de långa, röda flickhänderna.

Bortbyting — det var just så hon förekom sig. På månader eller veckor hade det vuxit upp en helt ny värld omkring henne. Och en ny själ började titta upp i henne i stället för den forna. — — —

Till kyrkan vandrade hela familjen i sällskap, så när som mormor och faster Jeanette, vilken stannade hemma för middagens skull. Det blev en hel liten skara, hela fem personer: pappa, mamma, Mina, Marie-Louise och Nanna.

Bröderna syntes det ingenting av. Just som Nanna tänkt kila uppför vindstrappan till gästrummen, kom det frukostbud, så det hade inte blivit tid att förvissa sig.

Det Nanna hört om natten, kunde det varit en dröm, ett varsel? Kanske de inte ens ämnade sig hem före jul, så bråttom som de skrivit, att de hade det med studierna? Och ändå — nej, Nanna lät inte längre föra sig bakom ljuset!

Det var ont om folk i kyrkan. Prästherrskapet och deras tjänare behövdes mer än väl för att fylla opp i bänkarna. Längst nere sutto Mats kusk, Ola huggedräng och Malena stupiga, vilkens stela, trohjärtade själsspeglar då och då blinkade och tårades som i blåst. Annars var det bara prästgårdstorparna och hjonen från fattighuset, som hade tid med kyrkan söndagen före jul och dagen före julafton.

Mitt i gången vände sig pappa till mamma och viskade något åt henne. Nanna uppfångade endast ordet sakristian. Men då hennes mor ryckte till och sträckte fram huvudet till skyndsammare gång, lystrade alla i sällskapet, gripna av en aning, som redan förrådde halva sanningen.

Med kyrkoherden i spetsen skred prästherrskapet förbi altarringen och in genom den lilla sidodörren till sakristian.

Nanna, ännu ute i kyrkan, hörde ett anskri, och då hon trädde in i det lilla brunmöblerade rummet, som mormor brukade kalla klädlogen, såg hon sin mor falla i armarna på Marie-Louise och Mina, vilken sviktade på sitt halta ben.

Men yngsta dottern nästan översåg mammas svimning, när hon fick syn på bröderna, som, nyss så ståtligt uppställda, hastigt skyndade till.

Det första Nanna varsnade av dem, var mössorna, de vackra, vita mössorna, som nyss blivit brukliga, och som de buro såsom tecken på sin seger. Det var väl just studentmössorna, som så häftigt rört och fröjdat modershjärtat. Överraskningen hade varit henne för stark.

Så hemlighetsfullt hade allt bedrivits, att ingen utom pappa väntat sönernas examen förrän till maj och inte ens pappa, väntansknarrig, som han varit, erfarit utgången före lördagsnatten. Inte ens om hemkomsten hade han vetat någonting bestämt förrän på återfärden från grevinnan. Halvvägs från Herrevall hade han hunnits av Lundaskjutsen och — i sin iver att överraska födelsebarnet — låtit de nya studenterna flytta över i kareten.

Sådan var han nu en gång. Även nu kämpade förtjusningen över, att han lyckats, med oron över mammas befinnande.

Mamma hade fått vatten och börjat hämta sig. Medan alla förklarade och berättade i munnen på varandra, betraktade hon sönerna med en oändligt öm, ännu matt blick.

Och sönerna böjde sig ner över henne, där hon satt bakåtlutad i länstolen, för att låta henne med bleka, fina fingrar smekande stryka över deras kinder och huvudbonader, bäggedera ett ögonblick lika vita. Men genom det brokiga korfönstret sköto nu en gul och en röd strimma och hjälpte mössorna att härma sommaren, vars alltför tidiga fjärilar de voro.

Ur Gustavs ögonfrans droppade stora tårar, och han kysste sin mors fingerspetsar med en dyrkan, som liknade andakt. Daniel, karaktären, höll sig så stram han förmådde; hans lugngrå blick vattnades bara i smyg. Det var en syn som en tavla. De unga studenterna hade ett uttryck, som om ett hälgon välsignat dem.

Alla hade nu nödtorftigt lugnat sig. Först nu fick någon öga för den främmande studenten. Han hade blygsamt stannat bakom kamraterna, men hans små pigga pepparögon syntes fulla av deltagande.

Vid sidan om prästsönerna tog han sig obetydlig ut. Deras medelhöga, smärta gestalter, mörka huvuden och regelbundna ansikten med de mörkblå eller mörkgrå ögonen och den raka, mot spetsen svagt böjda näsan läto föräldra- och systerblickar glänsa så mycket stoltare, när de betraktat den småväxte, linhårige, något finnige unge mannen med hans små, rörelsefuktade pepparkorn.

Men isynnerhet Daniel tycktes hysa stor aktning för kamraten, som, förstås, hälsades hjärtligt välkommen som gäst över julen. Det blev ingen tid för vidlyftig presentation. Gudstjänsten hade uppskjutits en hel kvart, det gick ej an att låta kyrkfolket vänta längre.

Under orgelspelet satt Nanna och undrade, om de andra inom sig voro lika förströdda som hon. En hel rad söndagar hade gudstjänsterna liknat rannsakningar, under vilka hennes unga brottslighet kämpat med behovet av frid och förtroende.

Hon hade stundom kommit till kyrkan med en sällsam kyla för allt vad till gudstjänsten hörde. Underliga tankar, undfångna i trollringen på vinden, hade arbetat och trotsat inom henne. Hon hade vandrat uppför gången halvt skuldmedveten, och blott småningom hade orden från predikstolen tinat och upplöst henne i en torrögd gråt, som lovade bättring.

I dag kändes allt så annorlunda. Uppträdet med pappa på morgonen och överraskningen i sakristian hade närmat och nedflyttat predikaren och hans predikan. Ingendera menade kanske så allvarligt eller strängt. När hon tänkte på sina illgärningar, föreföllo de inte längre så svarta. Smygvägar kunde ej medföra så svår skuld för en halvvuxen, när nödlögner — osanningar mera för ros än för nöds skull — voro tillåtna för de vuxna.

Lättad för mycket, som tyngt, fylldes hon nu i stället av den nya, stora händelsen. Glädjen över bröderna spelade med i orgelbruset och lät det klinga helt världsligt. Hon instämde i salmsången med det naturliga behovet att sjunga, därför att hon var glad. Orden omtolkades eller följde med på köpet. De betydde inte längre julväntan och lutherdom; de uttryckte en fjortonårig flickas känslor inför brödernas nya, glada, segerpräglade ansikten.

Och i all högtidlig och tacksam glädje lekte en självsvåldig nyfikenhet på den främmande studenten — lekte likt en ostyrig lärk- eller juldanston under de låga, vita lutherska bykyrkvalven.

Länge hade under sången blicken fladdrat kring den nya medelpunkten, innan främlingen gengäldade hennes ögonkast. Sedan skedde det oftare, men nu vågade hon ej längre lyfta blicken, så länge han såg.

De pepparbruna ögonen stucko; de liksom petade upp en, blottade en för en själv. Oron, som nyss somnat in, vaknade upp på nytt. Ett enda ord sjöng en i örat, så ofta man tittade in i dem. Och det var säkert endast emedan den bruna spegeln mötte henne samtidigt, som Nanna spratt upp och fick sådan hjärtklappning vid dessa ord i dagens högmässotäxt, vilka pappa just föreläste från predikstolen.

»Om jag vittnar om mig själv, så är mitt vittnesbörd icke sant. En annan är, som vittnar om mig, och jag vet, att det vittnesbörd är sant, som han vittnar om mig. I haven sänt till Johannes, och han har vittnat för sanningen.»

Nanna sänkte huvudet och kände blygseln bränna i kinderna, kvälja i strupen och sippra från pannan. Det var, som om det droppat smält vax på kinderna, varje gång hon träffades av ordet sanning.

IV.

Brödernas hemkomst hade löst en förtrollning och bundit en ny. Nanna bokstavligen trampade studenterna på hälarna. Var de gingo eller stodo, hängde två vattenbruna ögon vid deras höglärda ansikten. Vad de så talade om, sögo två utstående öron in varje ord, som utgick ur deras munnar.

Nanna glömde allting annat, trösklarna, som hon ständigt snubblade över, och sina röda fingrar, som annars balanserade hennes slingriga gång. Hade händerna hängt lösa, skulle hon tappat dem, liksom hon tappat minnet och lokalsinnet. Fölungen hade i sin beundran för unghästarna förgätit sig själv och sitt eget.

Det som mäst väckt hennes nyfikenhet, var, förstås, främlingen. Varje gång han talade, öppnade hon munnen, liksom hon ej hört tillräckligt med öronen. Varje gång han log — det skedde inte så ofta — log hon efter. Det kändes, som om en annans leende stramade i hennes ansikte.

Intrycket, att han var ful, lämnade henne aldrig. Hon tänkte på det nästan beständigt. Men hans fulhet plågade henne inte; den hörde liksom med i den dragning, han övade på henne.

Alla hans miner levde på ett alldeles särskilt sätt. Alla hans ord voro nödvändiga; man ville inte förlora ett enda av dem. Nanna fick för sig, att allt vad Vilhelm sagt, var fullkomligt sant. Hans ord invärkade alltid på bröderna, isynnerhet på Gustav. Och ändå kom han henne ofta att tänka på Candide och den underliga världen i boken. Inte bara så, att en blick från honom kunde ge en plötslig stöt åt samvetet. Men så, att hans meningar gåvo boken rätt.

Detta nya var i alla fall en stor glädje. Men det fick henne nästan att glömma, att det var födelsedag och stundade till julafton.

Dörrarna stodo, högtiden till ära, öppna mällan alla rummen. Överallt förnams doften av granris och nyskurade golv. I gula salen knäppte plocktoner från den gamla flygeln. Och i matsalen skramlade Marie-Louise med silver- och tennsaker, som hon plockade ur skänken till middagen. Det var lilljulafton, dagen före den riktiga. Det var den i Skåne så kallade Dopparedagen, och det skulle doppas i gryta i folkstugan. Och därute rådde brådska, ty kyrkoherden måste om någon timme i fläng till annexkyrkan i Toftarp.

Nu hade han i samspråk med studenterna stannat framför en hylla i bokkammaren. Och Nanna, som ledsagat dem även dit, märkte för sent luckan i bokraden. Det gav ett hugg i henne; hon liksom ryggade invärtes och ville förlora jämvikten, när hon hörde boken nämnas.

Pappa hade på gyckel eller av inträsse frågat sönerna, om någon av dem lockat hans Platon till lärdomsstaden. De skakade på huvudena och den yngste skrattade.

— Den döddansaren, svarade Gustav med munter öppenhet, — och jag ha alltid hört till olika nation. Och sedan i torsdags är jag civis lundensis.

Daniel svarade ej utan självkänsla.

— Lund är mera filosofiskt, än du tror. Men fråga flickebarnet! Hon är kanske styvare hellen än du, Gustav!

Hela bokkammaren tycktes ha vänt sig om för att betrakta Nanna. Pappa, bröderna, bokluckan, biskopsporträttet snettemot, allt och alla stirrade de på henne. Men ihärdigast stirrade han, den främmande, som bröderna kallade Vilhelm.

Pappa syntes i förstone förbluffad. Han spände sin blick så hård han förmådde; pannan veckades, läpparna ryckte. Men så slog han bort saken med skämt. Han satte inte sönernas pedagogik vidare högt och trodde inte på Nannas grekiska.

— Sätt inte bortbytingen myror i huvudet, sade han, — hon är inte van att beundras av så många herrar. Springfält är sin egen lekkamrat och träffas säkrast i torvhuset. Dit går hon och håller andakt några timmar varje dag. Senast i går middags letade hela huset förgäves hennes spår.

— Annars, fortsatte pappa med en förebrående blick på sin dotter, — hade Springfält fått följa med till grevinnan på Herrevall. Skulle inte behövt ångra det, sa’ grevinnan till mig i går aftse. Jaha, katoliken frågar mig efter Springfält vartenda år. Men ingen gång är det möjligt få Springfält från torvhuset. Blir väl en likadan sjåpagås som —

Kyrkoherden avbröt sig och fortfor, vänd till den främmande: