Wilhelm Billes Ungdomsbibliotek

1 Pieter Maritz av Aug. Niemann. Med 69 ill. Hft. 3.75, inb. 4.75.

2 Björnjägarens son av Karl May. Med 11 ill. Inb. 3 kr.

3 Öknens ande av Karl May. Med 6 ill. Inb. 2.75.

4 Bland rödskinn och cowboys av G. A. Henty. Med 12 ill. Inb. 3 kr.

5 Vår fornnordiska gudasaga av Kata Dalström. Med 10 ill. Inb. 2.50.

6 Frank Norris äventyr bland indianer och guldgrävare av G. A. Henty. Med 9 ill. Inb. 3 kr.

7 På krigs- och spejarstråt av G. A. Henty. Med 4 ill. Inb. 2.75.

8 Vid indiangränsen av William O. Stoddard. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

9 S:t Markuslejonet av G. A. Henty. Med 6 ill. Inb. 3 kr.

10 Donald Hester eller Kriget mot indianhövdingen Pontiac av Kirk Munroe. Med 6 ill. Inb. 3 kr.

11 Bland Klippbergens indianer av G. A. Henty. Med 6 ill. Inb. 3 kr.

12 Ljudlösa steg av Edward S. Ellis. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

13 Spöket på floden av Edward S. Ellis. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

14 Överfallet på nybyggena av Edward S. Ellis. Med 6 ill. Inb. 3 kr.

15 Jetro Juggens av Edward S. Ellis. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

16 Blockhuset vid Lickingfloden av Edward S. Ellis. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

17 Bakhållet vid Ohio av Edward S. Ellis. Med 6 ill. Inb. 2.75.

18 Nybyggarliv i nordamerikanska västern av Edward S. Ellis. Med 11 ill. Inb. 3 kr.

19 Till sjöss och lands av Reginald Horsley. Med 7 ill. Inb. 2.75.

20 Old Shatterhand och Yumaindianerna av Karl May. Med 10 ill. Inb 3 kr.

21 Old Shatterhand och de tyska utvandrarne av Karl May. Med 10 ill. Inb. 3 kr.

22 Präriens son av Arthur Paterson. Med 11 ill. Inb. 3 kr.

23 Prärieskonaren av F. B. Forester. Med 7 ill. Inb. 3 kr.

24 Vunnen med svärdet av Chas R. Kenyon. Med 8 ill. Inb. 3 kr.

25 Den svarta pilen av Robert Louis Stevenson. Med 12 ill. Inb. 3 kr.

26 Genom öknen av Karl May. Med 12 ill. Inb. 3.75.

27 Genom vilda Kurdistan av Karl May. Med 12 ill. Inb. 3.75.

28 Bland kurdiska tjuvar av Karl May. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

29 Från Damaskus till Konstantinopel av Karl May. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

30 Sjökadetten Glovers äventyr bland pirater av T. T. Jeans. Med 7 ill. Inb. 3.50.

NY SERIE:

Band I. På kryssning med "Blixten" av Jack London. 6 ill. Inb. 2.50.

Band II. De svarte vikingarnas saga av K. A. Melin. 29 ill. Inb. 2.75.

Band III. Tjuvbandet i Dägerö skärgård av K. A. Melin. 18 ill. Inb. 3 kr.

WILHELM BILLES UNGDOMSBIBLIOTEK

NY SERIE

III.

TJUVBANDET
I
DÄGERÖ SKÄRGÅRD

BERÄTTELSE AV K. A. MELIN

MED 18 ILLUSTRATIONER AV VIKTOR ANDRÉN

STOCKHOLM WILHELM BILLES BOKFÖRLAGS AKTIEBOLAG

TRYCKT HOS P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1911

INNEHÅLL.

1. Inge kommer till Dägerön Sid. 1

2. Ekskärs Anders 13

3. Svartöga och Barfot på spejarfärd 27

4. Midsommargillet i Uppgården 43

5. Olle och Maja. — Kapten Melby 58

6. Vad en kork kan ha med sig 74

7. Förhör och spaningar. — Ett svårt slag 86

8. Den hemlighetsfulla väskan 102

9. Vedbacka smed 113

10. Pastor Hemming 130

11. »Att tjäna två herrar» 147

12. Vinter 160

13. Misstänkta flyktingar 173

14. Åter en främling på ön 186

15. På Örnhuvud 197

16. Länsman griper in 211

17. Ombord på ålänningen 227

18. Den stora uppgörelsen 229

1. Inge kommer till Dägerön.

Maja i Nedergården stod på trappan och tittade ut åt sundet.

»Det var farligt, vad Olle dröjer länge i dag. Sätt på kaffepannan, Stina-Lisa», ropade hon inåt stugan. »Han kan behöva lite varmt, så kyligt som det ä’ i kväll.»

Men i detsamma kom Olle, drängen, långsamt vankande genom hagen, och Maja gick in i stugan för att själv värma upp kaffet. Olle stannade ute på backen och högg upp ett fång ved, som han tog med sig in. Utan att säga ett ord satte han sig på bänken vid nedre bordsändan och började äta. Maja sysslade vid spisen, och gamla Stina-Lisa, som tjänat i Nedergården så gott som hela sitt liv, satt i sin vrå och stoppade strumpor.

»Var har du båten», sporde Maja till sist, »efter du kommer landvägen?»

Olle drack ur sin kaffekopp och strök sig om mun med tröjärmen.

»Den ligger kvar vid röjningen. — — Jag följde Ingrid ginvägen till Frönäs och bar kappsäcken hennes.»

»Ingrid! — Vilken Ingrid?»

Olle slog i en påtår.

»Ingrid i Mellangården, vet jag. Hon som blev gift —»

»Herre min styver! Ä’ hon på ön!» Maja slängde av sig träskorna. »Och det säjer du nu först!»

»Kors att karlar jämt ska’ vara enfaldiga», tillfogade Stina-Lisa.

Olle lät sig inte bekomma. Han drack ur sitt kaffe, och därunder kom det fram stötvis, lugnt och tryggt, som hans vana var:

»Hon hade sin pojke med — kan vara en nio, tio år. Ska’ vara hos Frönäsbond’ i sommar — ä’ sjuk, kunde jag förstå.»

»Ä’ hon stollig?» föll Stina-Lisa in. »Att släppa sin pojke till slikt folk!»

Maja hade fått kängor på och rusade ut barhuvad, som hon var. Hon sprang tvärs över rågåkern, som stod grön och tät i den tidiga våren, över gärdesgården och ut på vägen, som i en vid bukt följde sjöstranden. När hon hunnit till vägskälet, där man tar av för att komma till Frönäs, såg hon på avstånd en svartklädd kvinna sitta i dikesrenen. Hon stannade en stund andfådd.

»Har hon redan lämnat ifrån sej gossen?» tänkte hon, men när hon kom närmare, fick hon se honom, där han satt, insvept i en stor schal, ett stycke från modern. Han var mycket blek, och hans stora, mörka ögon hade ett lidande uttryck.

»Ingrid, kära Ingrid!» utropade hon.

Kvinnan vände på huvudet men sade ingenting.

»Hur kunde du tänka på att lämna din gosse till Frönäs bond’!»

»Di kunde inte ta emot honom», hördes en lågmäld stämma.

»Ja, di ä’ ett följe! Och då har han gården för ett arrende — Gud sig förbarme, det ä’ ett riktigt rövarpris! Men det var för väl, det inte blev av. Han ä’ falsk och elak, Frönäsbond’, han har inge’ hjärta i sin syndiga kropp.»

I detsamma tittade ett styggt, rödbrusigt huvud upp över stättan på andra sidan vägen, där en ginväg fanns.

»He he, vackra Maja, så ska’ hon inte säja. Syndare ä’ vi alla inför vår Herre. Men si, hjärtat, he he, det har alltid varit min svaga sida, det vet bäst vackra Maja. Jag kan aldrig säja nej åt vackra flickor. Och lilla frun, he he, vad skulle jag inte vilja göra för henne — sprang genom hagen för att hinna fatt henne, he he, hjälpa henne bära, förstås. Si, gumman min, det vet vackra Maja» — han såg sig kring — »hon ä’ så helsikes svartsjuk, he he.»

Maja vände honom ryggen.

»Kom, Ingrid, så går vi.»

»Han orkar inte längre», sade Ingrid, likgiltigt eller hopplöst — det var inte lätt att bli klok på henne.

»Jag ska’ bära den lille rare gossen», hördes det från stättan.

Maja fick tag i en stör.

»Stick inte din fot över gärdsgår’n, annars ska’ jag hamra dina krokota läggar rätt igen.»

Frönäsbond’ stod obeslutsam.

»He he, så hon kan skoja. Men Gud tröste mej, om gumman min — — det blir nog bäst, att jag —»

Och hans listigt grinande ansikte försvann bakom gärdesgården.

Maja tog gossen i famn och svepte om honom noga.

»Rår du bära kappsäcken ner till sjön?» Det var bara ett litet stycke.

Ingrid steg långsamt upp och följde efter Maja, som varligt satte ned sin börda på en sten vid stranden.

»Vad heter han?»

»Inge. — Fadern ville så.»

»Stackars liten. Du och jag ska’ nog bli goda vänner.»

Hon smekte hans tärda kind, och gossen, som slutit ögonen, såg upp på henne med ett uttryck av undran.

»Stanna nu här, medan moster Maja hämtar båt. Som väl ä’, ligger den borta vid röjningen.»

Efter några minuter for en båt i stark fart om närmaste udde. Inge bäddades bekvämt ned i fören, och Ingrid fick sin plats på aktertoften. Under oavbruten tystnad rodde Maja genom sundet och in till Dägeröbys gamla båthamn.

»Låt kappsäcken vara. Den får Olle gå efter.»

Maja tog åter gossen och bar honom uppför backen till stugan. Ingrid följde viljelöst efter.

Nu blev det bestyr i Nedergården. Först skulle gästerna undfägnas, fast de bedrövligt illa gjorde heder åt tillrustningarna. Under tiden fick Stina-Lisa tända en brasa i anderstugan, där de skulle ligga, och Olle bar ned sängar från vinden. Sängkläder skulle värmas, fast de legat i eldat rum, kappsäcken packas upp och dess innehåll stuvas undan i den nya dragkistan av masurbjörk, som Olle gjort under vintern.

Ingrid satt oberörd av stöket och stirrade ut i den ljusa vårnatten. Därborta krökte bygatan förbi en förfallen smedja utan tak, och mitt emot syntes några lämningar av den gamla Mellangården, där hon levat fram sin barndom. Hon kunde se den klipphäll, där hon och Maja haft sin lekstuga. Det låg ännu några stenar kvar. Vad hon mindes väl den tiden!

Så kommo sorgliga hågkomster. Modern dog, och fadern utflyttade till Frönäs, som fallit på hans lott vid storskiftet. Men det var ingen välsignelse på det nya stället. Innan de ännu fått halvfärdigt, förlorade hon även sin fader, och gården måste utarrenderas — det var arrendatorn, som hon nyss besökt. Och så blev hon gift, och sedan —

Hon ryste till och vände sig inåt rummet. Gossen satt hopkrupen i ett soffhörn och hade somnat. Maja höll ännu på med att ordna hans små tillhörigheter i lådorna.

»Vad tar du dej för?» Ingrid sprang upp. »Maja, Maja, vad menar du?»

»Se så, lilla barn, bry dej inte om det här. Gossen ska’ stanna hos mej och bli frisk och stark.» Hon drog Ingrid till sig. »Tänk, att jag inte sett dej på tio års tid! Gråt, gråt, kära du. Det lättar.»

Småningom lugnades Ingrid, och Maja började klä av den alltjämt sovande gossen. När hon fått honom i säng, gjorde hon på samma sätt med modern. Sedan satte hon sig vid huvudgärden och strök smeksamt hennes upplösta hår, där några grå strimmor vittnade om tidiga sorger.

»Minns du, Ingrid, när vi gick och läste? Det ä’ som det varit i går.»

Och de båda barndomsvännerna kände sig åter som förr i världen, då de aldrig höllo någonting hemligt för varandra. Det var mest Ingrid, som talade, lågt och entonigt. Det var så mycket hon hållit instängt i åratal, som behövde ge sig luft. Maja inblandade ett och annat ord och fortfor att smeka hennes hår.

En gång tog gossen till att gråta i sömnen.

»Det gör han aldrig, när han ä’ vaken», sade modern. »Doktorn säger, att han måste ut på landet, om han ska’ få leva. Jag ville, att han skulle komma till Frönäs, efter gården en gång ska’ bli hans.»

»Så tänker nog inte han, som nu bor där», sade Maja. »Men vi ska’ inte tala om den saken.»

Dalkarlsklockan ute i stugan började slå. Maja räknade elva slag.

»Vad det blir sent! Nu måste du sova, för du ska’ opp i tid, om du tänker fara i morgon.»

Men Ingrid fortsatte:

»Och du, Maja, hur har du det? Jag vet, att dina föräldrar ä’ döda.»

»Ja, jag får vara bonde själv i Nedergår’n, så länge det varar. Förstås, jag har god hjälp av Olle.»

»Att du inte gift dej?»

»Å, en kan ha sina bekymmer ändå.»

Det var tyst en stund.

»Olle ä’ visst en bra karl», började åter Ingrid.

»Går väl an. Om han inte vore så långsam. En får lov att sätta fart i honom.»

Åter var det tyst.

»Hur gammal ä’ Inge?»

Men på den frågan kom inte något svar.

Maja drog försiktigt av sig kängorna och smög ut i strumpfötterna. I stugan satt Olle och halvsov. Gamla Stina-Lisa hade redan lagt sig.

»Ä’ du oppe än, Olle? Då blir det väl jag, som får följa Ingrid i morgon, för dej kan väl ingen få liv i, så bitti’ som hon ska’ fara.»

»Ska’ hon tillbaks så snart? Ja, nog ska’ jag vara vid båten.»

Olle satte mössan på sig och gick mot dörren. På tröskeln vände han om och klev in igen.

»Ä’ hon klok nu?» frågade han.

»Visst ä’ hon klok. Men stackare den, som ska’ bära, vad hon fått utstå.»

Och så berättade hon, ivrigt och brådskande, vad hon fått veta av Ingrid, allt medan Olle stod med handen på dörrklinkan.

Det var en sorglig historia. Ingrid hade ingenting hört från sin man, sedan han rymde för så många år sedan. Han skulle vara någonstans i Amerika, men var, det visste hon inte. Och inte ett öre hade Ingrid fått av arrendet för gården. Allt skulle skickas till mannen. Hon hade en liten sybehörshandel i sta’n och redde sig någorlunda med linnesömnad och dylikt, men bekymmersamt hade det varit ibland. Och så den sjuklige gossen! Men nu skulle det nog bli bra, sedan Maja fått hand om honom.

Maja stod i dörren till den lilla kammarn innanför stugan och började knäppa upp klänningslivet.

»Du får allt gå nu, Olle, för jag ska’ lägga mej.»

Olle lyfte på klinkan.

»Det ligger något sattyg under. Aldrig kan jag tro om Nils Ivarsson, att han gjort, vad di säjer.»

»Jämt ska’ du ta honom i försvar. Men jag ska’ säja dej, att han till och med lånat upp pengar på gården.»

»Av Jansson — Vedbackarn? Kunde just tro det.»

Olle gick, och Maja hörde honom mumla för sig själv om »lurifax» och »bedragare» och »nedriga konster», medan han drog på sig stövlarna, som han lämnat utanför.

Jansson, som arrenderade Frönäs, hade förut varit smed och bott på ett ställe, som hette Vedbacken, där bönderna brukade lasta sin ved. Han gick ännu mest under namnet Vedbacka smed eller rätt och slätt Vedbackarn, fast han själv inte vidare tyckte om det. Gården skötte han bra och hade nybyggt nästan alla uthus.

Men han var illa omtyckt i trakten. Man visste egentligen ingenting ont om honom, utom att han var efterhängsen och närgången mot flickor och gärna skröt av sina framgångar, så ofta han fått för mycket till bästa.

Var han kanske en bedragare, som Olle påstod? Ingen visste, var han tog pengar ifrån till sina byggen och nyodlingar. Maja låg och tänkte härpå, tills hon somnade.

I tidig otta var Ingrid tillreds att fara, men ingen Olle hördes av. Maja kastade på sig en annan klänning.

»Det blir väl jag, som får ro dej, kan jag se. Annars ville jag bra gärna vara hos gossen, när han vaknar. Men ska’ du inte ta avsked av honom, Ingrid? Han somnar snart igen.»

Ingrid fick ett ängsligt uttryck.

»Han ä’ inte van vid —»

Hon vände sig bort, men Maja gick efter och såg henne skarpt i ögonen.

»Då ä’ jag den som ska’ vänja honom. Trösta mej för dej, Ingrid! Jag tror gossen inte haft någon mor heller.»

Ingrid slog armarna om henne.

»Jag kan inte, Maja — jag kan inte.»

När de kommo ned till båten, tittade Maja åt alla håll efter Olle.

»Det var det jag sa’. Inte orka’ han opp, inte, det kunde en väl veta, och ändå bulta’ jag på i drängstugan riktigt i god tid. Men att han haft så pass förstånd att lägga på presenning, så att det inte skulle bli daggvått i båten —»

I detsamma kröp Olle fram under presenningen, där han legat under natten.

»Jämmerstaligen — så du kan skrämmas! Och nu hinner du inte få något varmt i kroppen. — Ja, då får jag gå tillbaka till Inge-pojken.»

Hon hjälpte ned Ingrid i båten.

»Du skriver väl emellanåt?»

Ingrid skakade på huvudet.

»Ja, men jag ska’ skriva till dej varenda vecka, så du får veta, hur Inge har det.»

Därmed skyndade hon brådskande uppför backen. På trappan stannade hon och viftade med halsduken åt båten, som redan var ett stycke ute på sjön. Ingrid tycktes inte märka det. Hon satt nedlutad och hade dragit schalen över huvudet.

»Det ä’ inte bra, det ä’ inte bra.»

Maja suckade och skulle gå in.

Men så viftade det tillbaka från båten. Olle hade väl sagt något, tänkte Maja. Hon började åter att vifta och stod kvar så länge hon såg den vita, fladdrande duken, tills den försvann mellan Måskläppen och Långgarnslandet.

Det var inte så svårt numera att komma till och ifrån Dägerö. Gamle kapten Melby, som under de sydamerikanska oroligheterna utmärkt sig som en djärv blockadbrytare och därigenom förvärvat en ansenlig förmögenhet, hade för ett tiotal år sedan inköpt det stora godset Dägervik, som omfattade mer än halva Dägerölandet och dessutom ett otal smärre öar och holmar. Några år därefter fick han ärva den lilla egendomen Valsjökvarn på fastlandet. Där var av gammalt en brygga, som i nödfall kunde angöras av fartyg. Nu blev den grundligt ombyggd, och genom kaptenens inflytande förmåddes en trögt gående hjulångare att lägga till en eller par gånger i veckan, när inte sjön låg för svårt på. Men det var i ångbåtarnas första tider. Det skulle nog bli bättre småningom.

Sista året hade den gamle sjömannen anordnat roddskjuts från kvarnbryggan till Dägervik med en mellanstation vid Dägeröns nordligaste udde. Blåste det hårt, kunde det hända, att kaptenens däckade segelslup gick ut, med gubben själv till rors. Men i dag var det ingen vind att tala om, mente Olle. Det var med den skjutsen, Ingrid skulle fara.

När de kommo fram till Norrudden, var Dägerviksbåten redan i sikte.

»Nu blir det först att köpa biljett hos fiskarns», undervisade Olle. »Det kostar visst bara en tolvskilling, men gubben ä’ noga med att allt ska’ gå ordentligt till.»

Ingrid ville lämna en slant för rodden, men Olle var bestämd.

»Det passar sej inte med några stadsfolor här ute.» Därmed stötte han från land och var snart försvunnen mellan kobbarna.

2. Ekskärs Anders.

De första dagarna måste Inge hålla sig inomhus, för luften var för stark i skärgården, påstod Maja.

Men så, en solvarm dag, när kritterna för första gången skulle ut på storskogen, fick gossen vara med. Det var ett skådespel. Kor och kvigor skenade i väg på ovana ben, hasade omkull och reste sig skamsna. De tittade på Maja. Om hon hade märkt, måntro, hur tokigt de buro sig åt? Så bar det av igen, de slogo bakut, frambenen ville inte bära dem, och så rakade de på knä och höllo på att fläka sig.

»Kossorna mina, kossorna mina», trallade Maja. »Se så, lugna er, vet jag. Var inte rädd, lilla vän» — hon klappade Inge på kinden — »det ä’ bara glädje.»

Nu började allvarsammare tag. Krona och Majros skulle pröva, om vintern vållat någon förändring i deras krafter, och snart drabbades allmänt ihop. Maja lät dem hållas men såg till, att de inte skadade varandra.

»Det ä’ bäst, di får veta, vem som ä’ starkast, så håller di fred sedan.»

Inge hade märkt, att en liten kullko tuktade de andra.

»Hon ä’ äldst», sa’ Maja och knäppte på henne skällan. »Men det ä’ nog sista sommarn, hon blir skällko. Majros höll redan på att få övertaget.»

När de lugnat sig och betat en stund, skulle Maja mota dem längre inåt skogen för att se, hur de förliktes med grannkorna.

»Det ä’ så gott du går hem, Inge. Det blir för långt för dej att gå.»

Inge lydde, fast det varit bra roligt att se dem stångas med de andra kreaturen.

När han kom in på bygatan, fick han se ett djur, som han aldrig sett i levande livet. Det var en stor sugga, som gick och rotade i vägkanten. Han visste knappt, om han skulle våga sig fram. Men vad det var för ett märkvärdigt djur, så lerigt och fult! Visst hade han sett svin hänga i slaktarbodarna, men de voro så vita och fina. Och vad det var för ett bökande! Han måste stanna och se, vad djuret tog sig för.

Plötsligt fick han en knuff, så att han höll på att falla omkull.

»Vad står du och glor efter?» hördes en gäll stämma.

Han vände sig om och fick se en ungefär jämnårig gosse med ett elakt uttryck i ögonen. Det var Anders i Ekskär, som fått lov ifrån skolan för att hjälpa Dyviksfolket — de skulle också släppa sina djur på skogen den dagen.

»Du, svartöga, vad heter du?»

Inge svarade inte.

»Vill du slåss, säj! Jag ska’ lappa till dej, så det ska’ vissla om’et.»

Inge vände sig om för att gå men fick åter en knuff.

»Ä’ du rädd, din kruka! Jag tror du revar segel med ens.»

Inge gick långsamt förbi suggan utan att vidare tänka på någon fara från det hållet, men Anders sprang om honom och ställde sig mitt i vägen.

»Du tror, du ska’ slingra dej unnan, du — svartöga! Kom bara hit, så ska’ jag lappsalva skrovet på dej, så du ska’ inte känna igen dej, när du tittar i spegeln.»

Inge vek en smula åt sidan och fortsatte att gå.

»Ä’ du stursk — bleknos?»

Åter ställde han sig i vägen och sträckte fram sitt huvud tätt intill näsan på Inge.

»Har du inte mål i mun — va’?»

Inge kom att röra vid honom, när han skulle förbi, och genast var slagsmålet i full gång. Men krafterna voro för olika. Snart låg Inge utsträckt på marken, blekare än någonsin och med slutna ögon.

»Opp med dej!» Anders petade till honom med sin bruna fot — han gick jämt barfota, så snart snön gått bort — men Inge låg orörlig. En tår trängde långsamt fram under hans ögonlock.

»En sådan stackare», tänkte Anders men blev på samma gång litet ängslig för vad han gjort. Han gick långsamt därifrån, och först i kröken vid gamla smedjan vände han sig om. Inge låg fortfarande stilla. Suggan gick dit och nosade på honom. Då reste sig Inge och stapplade fram mot Nedergårdsstugan, där han gick in.

»Jaså, det ä’ där, han bor», tänkte Anders. »Jag undrar, vad Nedergårds Maja ska’ säja om det här.»

Han måste nu skynda sig för att ta igen den förlorade tiden. Dyvikskorna syntes redan i backen ovanför Torpängen.

Nästa dag skulle Anders till skolan, men på kvällen tog han vägen förbi Nedergården. Han gick några slag fram och tillbaka i bygatan, men den främmande gossen syntes ingenstädes till. Icke heller följande dagar visade han sig. Maja kom en gång ut genom grinden, och Anders höll sig försiktigt på avstånd, men hon nickade bara åt honom.

Så kom lördagen, som alltid var lovdag. Han hade sedan gammalt ett trevligt gömställe i den förfallna stenfoten på Mellangårdstomten, som nu var övervuxen av buskar och ungbjörkar. Löven voro endast till hälften utslagna, och solen gassade varmt och skönt, där han låg på utkik mellan ett par stenar.

Mot middagstiden kom Maja ut och hade gossen med sig. Hon svepte in honom i ett stort täcke och satte honom i solskenet på trappan med ryggen mot väggen. Själv satte hon sig bredvid, men efter en stund gick hon åter in i stugan.

Nu kröp Anders fram ur sitt gömställe och gick visslande fram mot Nedergården utan att synas låtsa om Inge. Han kastade sten på suggan, som låg i diket, och tvingade henne att resa sig. Men sedan tog han en stör och kliade henne över ryggen för att hon skulle bli belåten igen. Så hjulade han ett par varv och tittade i smyg på Inge. Det tycktes inte göra något intryck på honom. Gossen satt orörlig och stirrade ut i luften. Så prövade han på sitt bästa konststycke. Han ställde sig på huvudet upp mot grindstolpen och började gå på händerna. När han sedan tittade upp, var trappan tom. Den främmande gossen hade ljudlöst försvunnit.

Anders klängde upp på gärdesgården och satt och funderade. Efter en halvtimme eller så kom Maja ut och gick till ladugården. Anders följde efter.

»Vad heter han?» Anders pekade åt byggningen.

»Han heter Inge.»

»Det var ett konstigt namn.»

»Hans mor heter Ingrid, och då skulle gossen, förstås, heta Inge. Stackars barn, han ä’ så sjuk. Doktorn har sagt, att det ä’ fråga om livet.»

Anders tog ett ämbar och hjälpte Maja att bära vatten.

»Har han skvallrat?»

»Vem? — Inge? — Gud tröste dej, Anders, om du varit elak mot honom.»

Anders tyckte inte det var lönt att bekänna i onödan. Han satte ned ämbaret och smög sig tyst därifrån.

På flera dagar såg han inte till Inge. Men han fick höra av Olle, att gossen låg till sängs i feber. Sent en kväll rodde han över från Ekskär. Han hade med sig en liten båt, som han själv gjort och riggat som slättoppad skonare i noggrann likhet med de estländska och finska galeaser, som plägade ligga i hamn mellan Dägerön och Långgarnslandet. Det var hans enda leksak. På omvägar sökte han upp sitt gömställe och stuvade undan båten under några tegelstenar från den gamla skorstensmuren.

Följande dag, som var en söndag, kom han tidigt till sitt gömställe, men Inge satt redan på trappan, insvept som vanligt. Hans kinder hade fått en smula färg, men så var det också ett grant solskensväder. Anders tog mod till sig, letade fram båten och gick med fasta steg in genom grinden och fram till trappan. Utan att säga ett ord lade han båten i knät på Inge och sprang sin väg.

Men när han skulle vika om hörnet vid ladugården, råkade han mitt i fånget på Maja.

»Vad har du nu haft för konster för dej igen?»

Hon tog honom i örat och ledde honom tillbaka.

»Om du gjort Inge något för när, så —»

Men Inge såg glad och lycklig ut, där han satt och fingrade på båten.

»Ä’ det din båt, Anders?»

» Han ska’ ha den.» Han pekade på Inge.

»Har man nånsin sett — det finns något gott hos dej ändå, byting.»

»Det ska’ inte vara mycket», sa’ Anders och såg besvärad ut.

»Nu ska’ du ha dej en kopp kaffe, det ä’ säkert. Kom in, gossar, och du, Inge, ta Anders i hand och tacka för båten.»

Inge smög sig till Maja och viskade något.

»Han vill inte ta ifrån dej båten, Anders», förklarade Maja. »Vet jag visst! Ni kan ha den tillsammans och segla nere vid sjöbo’n.»

Hon skar upp tjocka skivor vetebröd och drog en stol till bordet.

»Stig fram, Anders!» Gossen stod vid dörren och tummade på mössan. »Stig fram, säjer jag!»

Anders gick fram och satte sig på yttersta stolskanten.

»Men nu får du lov att bli en snäll gosse, Anders, du som varit så fullklappad med odygd.»

Hon lutade sig ned och såg honom i ögonen.

»Kom det ihåg — om du lär honom några konster, så ska’ du få med mej att göra.»

»Det ä’ nog inte lönt försöka, och» — han såg trovärdigt upp mot henne — »jag tror inte jag vill heller.»

Så kom det sig, att Inge och Ekskärs Anders blevo goda vänner. Och som skolan på Dägerön måste stängas i samma veva — det hade förekommit ett par fall smittkoppor på ön — fingo de båda gossarna god tid att vara tillsammans. Anders hade, förstås, att hjälpa till hemma med ett och annat, men inte var det mycket, ty något åkerbruk fanns inte att tala om på Ekskär.

Maja var på det hela tillfreds med att Inge fick någon att leka med, ty i själva byn funnos inga barn. Och Ekskärsfolket var skötsamt och hade gott rykte om sig, fast välmågan inte var stor. Holmen deras låg inte heller så långt från byn, mitt i sundet mellan Långgarn och Dägerön. Den hade sitt namn av att där funnits en enda ek för mycket länge sedan. Nu var det inte annat än barrskog kvar.

Ekskärsfar var stillsam och saktmodig liksom även dottern Elin, som kunde vara en nitton år. Anders däremot bråddes på den döda modern, som varit ett rivjärn, påstod folk, men en duktig kvinna för resten. Anders kunde nog bli bra, han också, med tiden, menade Maja. Gick något på tok, så skulle hon väl få nys därom och kunna ställa till rätta igen. För Maja var inte att leka med, det visste Anders och flera till.

Inge hade aldrig förut haft någon lekkamrat. Han hade lärt sig läsa av modern, efter han var för klen att gå i någon skola. En äldre släkting, faster Sara, hade nödtorftigt undervisat honom i skrivning och räkning. Någon beröring med jämnåriga kunde inte komma i fråga.

Det var därför ett härligt liv, som nu började för Inge. Luften blev allt varmare — det var en vår utan like — och han kunde snart vara ute så gott som hela dagarna. Han blev frisk och kry och kände icke mer någon trötthet, när han strövade omkring med Anders.

Och överallt, vart han vände sig, var det nya, underliga ting att se och höra.

Först gällde det att lära sig hitta i trakten och ta reda på de olika ägorna i byn: Nedergårdsmarkerna, och vad som hörde till den gamla Mellangården eller Frönäset. Och så den stora Uppgården, där gubben Jakob bodde — ett helt mantal, påstod Anders, inberäknat den avsöndrade lägenheten Torpängen. Men vad som menades med mantal, kunde Anders inte förklara.

Och alla kor och hästar, och vad de hette, och vem som rådde om dem — det var inte så lätt i början att komma ihåg allt. Och får och svin, som inga namn hade, och båtar och grejor, och allt vad de användes till.

Och vad det sedan var mycket att berätta för moster Maja, innan han somnade om kvällarna! Om den lilla leksaksbåten med sin köl av ett sönderrostat tunnband, som seglade så bra på egen hand, om man bara surrade fast styret på ett visst sätt — »på sned, förstår moster!» Och om roddfärderna i Anders’ lilla ökstock. För Anders hade en egen båt, som inte rymde mer än två. Den hade slitit sig från någon skuta under en storm och drivit i land på en kobbe. Och sedan hade Ekskärsfar lagat upp den, så att den var som ny.

Och vilka märkvärdiga djur hade han inte fått se! En gång hade en själhund dykt upp tätt invid båten och bligat på dem med sina stora ögon för att sedan ljudlöst sjunka ned igen. Det var precis som man sett en människa, tyckte Inge. En annan gång blev han rent skrämd av ett grävsvin, som rusade upp mitt för fötterna på honom — det var på vägen till sundet, där det fanns så många klyftor och gryt.

Och alla fåglar sedan! En dag fick han se en glada — ty det fanns ännu glador den tiden i skärgården. Och måsar och trutar, ejdrar och skrakar, änder och svärtor, lommar och doppingar, hökar och vråkar, gröngölingar och andra slags hackspettar. Och även deras läten hade han lärt sig känna igen och sökte härma efter, så gott han kunde. Men inte gick det så bra som för Anders, tycker någon det. Ibland var han så i färd med att berätta, att han glömde sin aftonbön, som han annars var mycket noga med, och kunde somna mitt i en mening.

Anders hade också åtskilligt att anförtro moster Maja. I synnerhet när det var fråga om företag, som voro av tvivelaktigt värde. Ty Anders ville trofast stå vid sitt löfte att inte locka Inge till sådan lek, som Maja skulle ogilla. Så fann han snart, att det inte gick an att plundra fågelbon eller skjuta på ekorrar med pil: »di ä’ så seglivade, och en ska’ inte pina djur onödigtvis.» Och abborrar och mörtar, som de metade upp, skulle de genast slå ihjäl och inte låta dem ligga på land och självdö.

Sina gamla konster kunde han dock inte helt och hållet överge. Det var nog, om han höll Inge ifrån dem och inte ens talade med honom därom. Men Maja, tyckte han, kunde inte lida någon skada. Det var ett dubbelt nöje, när han fick meddela henne, vad han i den vägen företog sig, vanligen i förbund med några drängpojkar i trakten, som voro kända som riktiga upptågsmakare.

»I natt», kunde han säga, »var jag ute med pojkarna, och vi spände en lina över Frönäs notbrygga, så Vedbackarn drumlade i sjön. Och innan han kom opp, hade vi halat undan linan, så han rakt inte kunde bli klok på, hur det gått till. Och vad han svor och levde! — Det ä’ en dålig karl, Vedbacka sme’n, det ä’ vad han ä’. Han var så svår mot Elin.»

»Nå ja», tänkte Maja, »det ä’ bra, så länge han bara tar syster sin i försvar.»

Men värre var det, när han målat Dyviksgummans vita ko med limfärg, så att hon blev rödbrokig.

»Vad kan det vara för främmande kritter, som envisas följa med våra?» gnällde gumman.

Anders låg på lur med Norruddsdrängen och såg henne köra bort djuret gång på gång, innan hon äntligen kom underfund med, att det var hennes egen ko.

Det förstås, att Maja förmanade honom, men han sa’, att Inge inte visste en smul om’et och inte skulle få veta’t heller. »För det passar sig inte för honom, var det likt det», tillfogade han. »Men i alla fall var det rätt åt gumman, för hon ä’ en riktig skvallerkäring.»

Ja, vad skulle man göra med en så förstockad pojke? Maja var tills vidare nöjd med det inflytande, hon fått över honom. Det kunde alltid vara förmånligt att ha reda på, vad han hade för sig.

En kväll kom Anders med viktig min till Maja.

»Nu har vi tagit tag igen, Inge och jag.» — Maja hade redan kommit underfund med hur det gått till vid deras första möte. — »Vi brottades så, och Inge var så stark, och jag höll på att aldrig få ikull honom.»

»Han bara gör sej till», sa’ Inge. »Han kan lägga mej när som helst.»

»Det va’ en evig lögn —»

»Tyst, Anders!» förmanade Maja. »Men få se, hur det kan bli nästa sommar.»

»Nästa sommar, då ä’ jag nog inte här», klagade Inge.

»Om du inte ä’ här, så ä’ inte jag heller», förklarade Maja. »Jag släpper dej inte ifrån mej, förrän du ä’ riktigt stark.»

Men i en sak var Inge ojämförligt överlägsen. Han hade ett naturligt handlag att kasta sten såsom inte en på tusen.

»Det ä’ inte styrkan, som gör’et, det märker man», sa’ Olle en gång, då pojkarna övade sig. »Om jag lägger till med all min kraft, kommer jag inte tiondeln så långt. Han bara viftar till, och sten far i väg som ur en slunga.»

Och — som det går, när någon har en avgjord fallenhet — Inge övade sig dagligen och kom även i träffsäkerhet så långt, att han kunde råka ett mål på otroliga håll. När kråkor sutto i flock på ett avstånd från människor, som gjorde dem trygga, kunde en sten slå ned mitt ibland dem, och mången gång fick någon stanna på platsen.

Mot mitten av juni kom Ingrid ut på ett kort besök. Hon hade följt med kapten Melbys båtskjuts och gått landvägen från Norrudden. Redan följande morgon skulle hon tillbaka. Man visste inte om hennes ankomst på förhand, ty hon skrev aldrig. Gossarna hade ridit i vall med Pålle och Majsa, Nedergårdshästarna, och det dröjde, innan de kommo tillbaka. När de äntligen visade sig och Inge, röd och varm av ritten, hälsade på modern, kunde Maja känna sig belåten med den förändring, som skett med honom. Ingrid såg på honom ett ögonblick och vände sig strax bort. Slutligen reste hon sig häftigt och gick in i anderstugan, där hon skulle ligga. Maja följde efter.

»Jag står inte ut med att se på gossen. Hans ögon glänser till ibland liksom — liksom faderns.»

»Kan du aldrig förlåta Nils? — Om han kommer tillbaka —»

»Förlåta honom!» Hon skakade på huvudet. »Vad bryr han sej om min förlåtelse? — Om jag inte hållit av honom så. — Men att resa bort från hustru och barnet, som väntades, utan att säga ett ord, utan att —» Hon föll i gråt och tryckte sitt ansikte mot Maja. »Det ä’ underligt. Jag kan inte gråta annars — utom när jag ä’ här.»

Inge följde under tiden Anders ett stycke på väg.

»Du, svartöga» — Anders tog emellanåt upp det namnet — »var ä’ far din?»

»Det vet jag inte. Han ä’ visst död.»

»Vet inte din mor heller?»

»Jo — det vill säga — det ä’ nog möjligt.»

»Kan du inte fråga henne?»

»Jag frågar henne aldrig om någonting.»

»Hon ä’ väl svår?» fortsatte Anders. »Hon klår dej, kan jag tro?»

Nu måste Inge skratta. Hans milda, vackra mor, som inte gjort någon förnär i hela sitt liv.

»Nej, Anders, nu ä’ du för tokig!» Han dunkade honom kraftigt i ryggen och sprang hem.

»Jag kommer, så snart jag hjälpt far ta opp nät», ropade Anders och slängde en grankotte efter honom.

3. Svartöga och Barfot på spejarfärd.

Det likade sig till ett midsommarväder, vars make man ej sett på länge. Inte ett moln på himmeln, inte en krusning på vattnet. En åländsk galeas låg sedan två dagar i hamn under Långgarnslandet för stiltje. Syrenerna voro utblommade, och det var fullt med smultron i backarna.

»Det blir tidigt i år», sa’ Olle, han höll på att löva till helgen. »Jag får snart ta och slipa liarna. Hade vi bara ett regn först!»

»Det ska’ bli majstång i Oppgår’n», sa’ Stina-Lisa, som hjälpte till.

»Kan förstå det. Då blir väl ett leverne igen.»

Inge kom i dörren med en pilbåge i ena handen och en smörgås i den andra.

»Olle, nu kan jag simma. Närapå.»

Majas röst hördes inifrån stugan, ängsligt förmanande.

»Det ä’ inte farligt, inte alls», tröstade Inge. »Anders ä’ som en fisk. Han kan simma med mej, om jag håller honom om halsen. Men nu ä’ han strax vid bryggan.»

Han satte i väg utför backen och ropade på långt håll:

»Anders! — Jag har hittat på en ny lek.»

Anders reste sig i båten och lät den glida fram av farten.

»Vad ä’ det för slag?» Han såg litet betänksam ut.

»Indianer och vita. Du ska’ vara indian och jag en vit jägare.»

»Ska’ vi slåss då?» frågade Anders.

»Nej, du ska’ vara en vänskapligt sinnad indian, som det heter.»

Anders sprang i land och drog upp båten. Det där var en lek, som han aldrig hört talas om. Han satte sig på båtkanten och funderade.

»Jag får väl vara rödmålad, förstås?»

»Å, det kan inte behövas.» Inge satte sig på bryggan med benen dinglande över vattnet. »Vi låtsar, att du ä’ röd.»

»Jag vet, att Olle har rödfärg i sjöbo’n», envisades Anders.

Men Inge fortfor utan att ge akt på avbrottet:

»Och jag ska’ heta Svartöga och du Barfot.»

»Det ä’ inga riktiga namn.»

»Jo du, och stiliga namn till.»

Och så berättade Inge om en väldig krigare, som hette Falköga — han hade läst om honom i en bok, som han fått av faster Sara — och hur hjältemodigt han kämpat med vildarna. Och namnet Falköga, det hade han fått av en indian, och det skulle vara ett hedersnamn. Och Svartöga, kunde inte det vara nästan lika så bra? »Och det ä’ du, som gett mej namnet», slutade Inge.

»Men Barfot?» klagade Anders.

»Vet du inte, att Barfot var en kung?» tillrättavisade Inge.

»Var han kung över indianerna?»

»Tycker nå’n det! Det var nå’nstans i Danmark eller Norge.»

Nå, det var inte så illa, menade Anders, efter de nödvändigt skulle ha nya namn. Annars var han inte så värst hågad för den föreslagna leken. Det var förut alltid han, som hittade på nytt. Men Inge berättade så märkvärdiga historier om strider och äventyr, om spejarfärder till lands och sjöss, att Anders snart var lika livad för saken som han.

»Men du måste tjuta förfärligt, Anders, för det gör indianer.»

»Tjuta! Som det vore någon konst!»

Och så genljödo stränderna av det hiskligaste indianska stridsrop. Korna svarade i storskogen, och Stina-Lisa, som höll på att sätta upp en båge av björklöv över grinden, tappade i förskräckelsen alltsammans.

»Bevara mej för di ungarna! Di tar livet av en till sist.»

Men Inge for upp.

»Barfot», viskade han. »Hörde du? Det ä’ bufflar! Det ä’ bufflar i storskogen.»

Och nu fick Stina-Lisa se de båda gossarna krypa på händer och fötter genom hagen mot koflocken, som samlat sig utanför ledet. Snart flög en välriktad pil mot en jättestor buffeltjur — det var Kulla, skällkon — och en förtvivlad jakt började.

»Maja, Maja, di jagar korna!»

Maja ut i en handvändning med brödspaden i hand, degig och varm — hon höll på med midsommarbaket — och det blev ett bedrövligt slut på jakten.

»Det ä’ förstås du, Anders, som ä’ framme igen. Gud nåde dej, om du jagar kossorna!»

Anders teg.

»Nej, moster, det var jag den här gången», sa’ Inge och såg ångerfull ut. Och då kunde hon, förstås, inte vara ond längre.

En stund därefter lågo Barfot och Svartöga bakom en sten på byberget, dit de räddat sig för kringströvande indianer.

»Det var irokeser, kunde jag se av krigsmålningen», anmärkte Svartöga.

»Di var tydligen på jakt efter samma bufflar som vi», fortsatte Barfot. »Inge du, vi kan skjuta på stenar och enbuskar och låtsa, att det ä’ bufflar. — Men vem kommer där?» Han såg ut åt sjön.

Inge kröp upp på den högsta klinten, där han hade bättre utsikt. En nytjärad båt for tätt utmed vasskanten ned mot sundet. Mannen, som rodde, såg misstänkt ut. Han hade en slokhatt på huvudet och var klädd i en gammal regnkappa.

»En indiansk kanot», viskade Inge. »Det ä’ Röda höken, vår farligaste fiende. Jag undrar, vad han har för planer.»

»Vi måste förfölja honom och se, vart han tar vägen», avgjorde Barfot.

De smögo sig försiktigt ned till stranden, där de hade sin kanot gömd. När de kommit ut på sjön, var den främmande kanoten ingenstädes att se.

»Han har rott in i vassmar’n», föreslog Barfot.

»Se till, att din bössa är laddad. Vi kan träffa på honom när som helst.»

De lade sina pilar i ordning till begagnande och rodde efter genom en smal kanal, som förde in till den så kallade Prästmaren, som var nästan överväxt med vass. Efter åtskilligt sökande funno de båten liggande vid en tvättbrygga, alldeles nedanför prästgården. Kappan låg kvar i båten, men mannen syntes icke till.

Prästgården låg på en hög landtunga mellan maren och sundet, mitt emot Ekskärsstugan. Gossarna kände väl till trakten men hade inte varit inne i maren förut.

»Röda höken ä’ djärv och listig», viskade Inge. »Han tänker överfalla nybyggarn däruppe» — han pekade på prästgården — »och ta hans skalp.»

Varsamt smögo gossarna uppför gångstigen. Allt tycktes vara lugnt, och Röda höken var försvunnen.

»Ro du vår kanot ut ur mar’n, Barfot, och lägg den på andra sidan. Det kan vara onödigt, att Röda höken får se den, om han kommer tillbaka. Jag kryper under tiden fram och spejar.»

Barfot skulle gå, men Svartöga höll honom tillbaka.

»Kom för all del ihåg att utplåna alla spår efter oss.»

»Hur ska’ det gå till?» ville han fråga, men Svartöga låg redan på magen, i färd med att hasa sig fram mot byggningen.

Några syrener och olvonbuskar bildade ett tätt snår utanför ett öppet fönster. Där var rätta stället att ligga i bakhåll, tänkte Inge och kröp dit. Det hördes röster inifrån rummet, men han kunde inte urskilja någonting bestämt. Slutligen kom en man, som han aldrig sett förut, och satte sig mitt i det öppna fönstret. Det var omöjligt för Inge att komma därifrån utan att bli upptäckt. Han måste stanna och höra på samtalet, antingen han ville eller inte.

»Puff — så hett!» sade mannen. »Och när man suttit och rott i regnkappa som jag. — Här kan väl ingen se mej från vägen?»

Det var tydligen Röda höken, tänkte Svartöga.

Pastorn kom också fram till fönstret, Inge kände igen honom på målföret.

»Och du tror alltså, vi har tjyvligan här, på vår ö?» frågade han.

»Ja, säj själv, vad ska’ man tro? Di stjäl i norr och i söder, utefter kusten eller på öarna, men aldrig på själva Dägerölandet eller i skärgården häromkring, där det annars vore så goda tillfällen. Varför ska’ just Dägerö-borna gå fria!»

»Men det ligger ju närmast till hands för en tjyv att hålla till i sin hemtrakt, där han känner förhållandena —»

»Och där han själv ä’ känd och lätt kan bli misstänkt!» avbröt mannen i fönstret. »Nej, min gubbe lilla! Du måste medge, det ä’ en tankegång i vad jag sagt: di stjäl inte, där di bor, för att inte dra uppmärksamheten dit. Och det ä’ just här di bor, någonstans i er skärgård.»

Efter en stund fortfor han:

»Jag misstänker starkt missionärn. Om han inte ä’ tjyv själv, så ä’ han åtminstone tjyvgömmare.»

»Vilken missionär?» hördes pastorns förvånade utrop.

»Känner du inte bättre till dina egna församlingsbor? Han, som har en kåk på en klippa i söder på Långgarn.»

»Jaså, gamle båtsman Gobort. Varför kallar du honom så?»

»Det gör alla. Han lär vara deras kommissionär, när di ska’ ta brännvin från sta’n, skärgårdsgubbarna. Och det förkortas, ser du, till missionär, det ä’ enklare och lättfattligare. Jo, det ä’ en riktig lönnkrog där ute. Jag har sökt komma på honom, men han ä’ mej för slug. — Och det har du ingen aning om?»

»Att han tycker om ett glas, har jag hört —»

»Ja, du håller honom om ryggen, som du gör med alla rackare.»

»Jag vill vara rättvis.»

»Och dessutom ä’ han tjyvskytt och tjyvfiskare —»

»Liksom alla här i orten.»

»Men han ä’ värre än andra.»

»Därför att han skjuter bättre och känner djurens vanor bättre. — Jag ska’ säja dej, hur det ä’. Här ute stjäl man inte ur sump, det ä’ en skam. Men den fisk, som går fri i sjön, den har ingen ägare. På samma sätt med de vilda djuren i skog och mark. Rår någon om dem, säjer di, så kan han hålla dem instängda eller märka dem eller sätta halsband på dem.»

Det blev ett ljudligt skratt i rummet.

»Och sådana åsikter kan du gilla?»

»Det ä’ inte fråga om mina åsikter. Jag ä’ ingen djupsinnig man. Men ska’ jag kunna göra någon nytta här ute, så måste jag sätta mej in i deras sätt att tänka och lära mig tala deras språk. Gunås, det ä’ inte så lätt — jag har aldrig haft lätt för någonting.»

»Du ä’ en hedersman, käre Gustav. Du tror i din oskuld alla människor om gott och vill göra dem ännu bättre. Jag vet, hurudana di ä’ — och kniper dem, var jag kan.»

Han tände en cigarr. Röken kom i stora ringar och slog ned i syrenbuskarna.

»Om jag skulle få lov att hosta», tänkte Inge för sig själv, »det bleve allt trevligt.» Han hade för länge sedan ledsnat vid sin spejarfärd.

»Du har vackert här», började åter mannen i fönstret. »Men nu ska’ du höra, hur jag tänkt mig saken. Det blir dans i kväll i Dägeröby. Jag ror dit och gör affärer — köper tjyvgods, förstår du, och lockar ur folket, vad di vet. Jag ska’ klä ut mej, så du själv inte ska’ känna igen mej. Gamla Brita ä’ den enda, som har en aning om att jag ä’ här, och hon ä’ pålitlig. Kanske kommer missionärn dit, och då —»

I detsamma började ett häftigt gräl ute i förstugan. Inge förstod, att det var någon, som ville in till pastorn.

»Regla dörrn, Gustav!»

Men mor Brita, pastorns hushållerska, hade redan stuckit in huv’et.

»Di ä’ här, Långgarnsbond’ och käringen hans. Di vill nödvändigt träffa kommissarien. Di säjer, att di sett honom ro förbi.»

»Jaså», tänkte Inge, »det ä’ själva länsman, som ä’ här.»

Pastorn och länsmannen sågo på varandra och brusto i skratt.

»Där har du för dina utklädningar. Det ä’ väl så gott, di får komma in, för nu ä’ det inte värt att hålla på hemligheten.»

Det blev ett skrapande av fötter vid dörren och omständliga hälsningar. En gnällig karlröst började:

»Si, vi såg nådig länsman — hm, kommissarien, när han rodde förbi. Och jag sa’ åt gumman min: Kajsa, sa’ jag, tycker du inte det ä’ länsman, som ror därborta, sa’ jag. Och gumman min höll på och rensa’ en gädda, som dött för oss i sumpen —»

»Vad ä’ du för en evinnerlig pratmakare!» avbröt länsmannen.

»Det ä’ ett stort svin —», föll gumman in.

»Ja, det kan jag väl tro.» Länsman skrattade.

»Di har stulit ett stort svin ifrån oss», rättade gumman.

»Si, vi hade slakt i går», började åter gubben, »och Kajsa sa’ —»

»Tyst du, Per! — Det ä’ den där ålänska skepparn, som ligger därute. Det såg ut att bli vind på nattsidan, och di räkna’ på att vara borta, när vi kom opp. Per hörde dem men iddes inte gå opp och se efter, vad det var.»

Efter hand kom det fram under ideliga avbrott, att de misstänkte skepparn för att ha stulit svinet och ville, att länsman skulle fara dit och visitera.

»Men hur kunde ni veta, att det var jag, som rodde förbi?»

»Å, det kunde en väl se, det var klart.»

»Kände ni igen mej?»

»Hur skulle en kunna känna igen kommissarien, så som han styrt ut sej, var det likt det!»

»Och båten ä’ ny, så den kunde ni inte ha reda på.»

»Ja, det såg vi, och att det ä’ mjölnarn, som byggt’en.»

»Begriper du det, Gustav? Det tycks vara ogörligt att ta sig fram i hemlighet här ute. Och lika ogörligt att få veta, hur di kommit underfund med att det var jag.»

Men gumman redde saken.

»Det ä’ så, att länsman har sitt eget sätt att ro. Han lyfter ena år’n högre än den andra.»

Inge hade givit sig undan, så snart fönstret blev tomt, och stod nere vid båtsta’n i sällskap med Anders, när de andra närmade sig.

Det blev nu en fråga, hur länsmannen skulle komma över till galeasen. Långgarnsfar ville på inga villkor ro.

»Vi blir olyckliga, om di får veta, att det ä’ vi, som klagat. Di ä’ rama vilddjur. Di kan komma över oss om natten, när vi sover, och när vi vaknar —»

»Så ä’ ni mördade hela bunten», föll länsmannen in. »Men det ska’ jag säja: inte ror jag i sådan hetta, och om ni vill ha tillbaks ert svin —»

»Jag ska’ ro länsman», ropade Anders och förde fram sin lilla båt till bryggan.

»I det där nötskalet! Nej, om jag sätter min fot i den båten —»

»Det ä’ inte farligt alls — i så lugnt väder.»

»Du kan ta min båt, så ror Anderspojken», avgjorde pastorn.

»Men ingen stämning, nådig länsman, ingen stämning! För då blir vi rent olyckliga. Bara vi får igen vårt svin —»

»Tyst, Per! Det där förstår nog kommissarien.»

Medan Anders rodde, satt länsmannen på mellantoften och tänkte på den uppgift, som nu någon tid sysselsatt honom. De upprepade stölderna i skärgården hade väckt stor uppmärksamhet, och den unge mannen, som var känd för sin skarpsinnighet, hade fått särskilt förordnande som länsman i trakten, i förhoppning att det skulle lyckas honom — vad som misslyckats för alla andra — att komma gärningsmännen på spåren. Hittills hade hans undersökningar varit fruktlösa. Hade han nu äntligen funnit ett uppslag, som kunde leda till uppdagandet av de hemlighetsfulla förbrytelserna? Ägde möjligen svinstölden något sammanhang med de övriga stölderna?

Han tog upp sin anteckningsbok, där dag och ort för tjuvarnas olika bedrifter voro angivna. På andra blad fanns bokfört, var och när de fartyg, som plägade färdas den leden, varit synliga under de senaste åren, så vitt han kunnat inhämta av trovärdiga lotsar och skärkarlar; ty han var en ordentlig man och lämnade ingenting obeaktat.

Men anteckningarna stämde icke. Väl befanns det, att den misstänkta ålänningen ibland, då någon stöld blivit begången, samtidigt uppehållit sig i grannskapet, men lika ofta kunde han vara långt därifrån. Han hade antagligen ingen del i dessa företag, och svinstölden var sannolikt en tillfällighet, utan sammanhang med de andra förbrytelserna.

Å andra sidan gick det icke an att ringakta någon omständighet, som kunde lämna en möjlig ledtråd. Han funderade vidare. Det skadade i alla händelser inte att närmare granska ålänningens förbindelser och jämföra hans resor med andras. Det kunde tänkas, att olika fartyg efter en uppgjord plan tidtals avlöste och omväxlande ersatte varandra, för att efterspaningarna skulle försvåras. Att det var sjömän, som förövat stölderna, därom fanns intet tvivel. Det måste göras en grundlig undersökning över skärgårdsskutornas färder, bestämde han, men det var icke tid att längre grubbla härpå, ty de närmade sig redan galeasen.

Anders löpte in under bogen och tog törn mot den ena ankarkättingen, för de hade två ankare ute.

»Sitt kvar i båten, gosse lilla, och ro ut en bit, om det blir något bråk.»

Länsmannen hade haft på sig den gamla slokhatten under rodden, för det var onödigt att varsko i förväg. Nu satte han uniformsmössan på och äntrade ombord.

I skuggan av ett segel halvlåg skepparen tillsammans med en svartmuskig karl med ett djärvt och trotsigt utseende. Ingendera reste sig, när länsmannen tilltalade dem. Den svartmuskige tände sin pipa, som slocknat, och skepparen svarade surmulet och fåordigt. De visste inte av något svin; länsman kunde se efter själv.

Det var inte annat att göra. Länsman gick omkring överallt men såg ingenting misstänkt. En jättestor karl låg och sov under däck, och två halvvuxna pojkar sutto bredvid och spelade kort. Det var inte möjligt att få något ord ifrån dem. Efter en noggrann undersökning måste länsmannen medgiva, att han tagit fel. Med en harmsen ursäkt steg han i båten, och Anders började ro tillbaka.

De voro redan ett gott stycke från fartyget, då Anders anmärkte:

»Di har två ankare ute.»

Länsmannen vände sig om och såg efter.

»Vad menar di med det?» frågade han.

»Di väntar storm och sjögång.»

»I sådant väder!» utropade länsmannen och satt en stund tyst.

»Gosse, vänd om igen!»

Anders lydde, och länsmannen var snart åter ombord.

Denna gång hade karlarna rest på sig och mötte länsmannen med hotande blickar. Det var den svartmuskige, som nu förde ordet.

»Blir det aldrig slut på visitationer? En kan inte vara skyldig att underkasta sej vad som helst.»

»Hör nu, mina gubbar, var så beskedliga och langa opp det ena ankaret. Det kan vara nog med ett.»

»Vad angår det länsman? Har en inte rätt att ha så många ankare ute, en vill. Var står det skrivet i lagen, att en inte —»

»Se så, förivra er inte. Om ni godvilligt gör det, så slipper ni för bättre köp, än ni ä’ värda.»

»Akta sej, länsman! Det kan bli fråga om livet.»

»Akta dej själv! — Det finns folk i land, som ser vad ni gör.»

De båda karlarna gingo avsides och samtalade. Länsmannen väntade en stund. Sedan tog han fram en visselpipa.

»Kvicka er nu, annars kallar jag på folk, som hjälper er.»

Motvilligt gick skepparen fram mot fören, medan den svartmuskige satte sig på kajuttaket och likgiltigt började vissla.

»Nej, det här ankaret mente jag», ropade länsmannen och pekade på en kätting, som löpte rakt ned. »Det ä’ skäl att börja i rätta ändan — så gott först som sist.»

Skepparen förstod, att det inte var lönt att streta emot längre. Ankaret gick upp, och snart syntes en vit kropp skimra genom vattnet.

»Hurra, där kommer svinet», ropade Anders men tystnade tvärt vid en hätsk blick från den svartmuskige.

Det var lätt att förstå, hur saken hängde ihop. Det hade börjat kåra på natten, och skepparen eller hans medbrottsling hade lockats av utsikten att ostraffat göra ett gott kap och i tid ge sig undan, innan folket vaknade på morgonen. När sedan den väntade vinden svek, hade tjuvarna hittat på att surra fast svinkroppen vid ankarkättingen och sänkt den på betydligt djup. Men av lojhet eller oförstånd hade de låtit båda ankarna vara ute. Anders’ förvåning över den ovanliga försiktigheten i en så väl skyddad hamn kom länsmannen att inse knepet. Nu var det intet annat än att återlämna rovet och dessutom betala dess fulla värde i reda pengar för att slippa vidare efterräkningar.

Det var ogörligt att få den tunga svinkroppen in i båten, utan Anders slog en tross om den och tog den på släp. Det gick därför långsamt med hemfärden.

Men på land hade pastorn haft en kikare till hands, och Långgarnsfolket visste redan, hur saken stod. När de sedan fingo mottaga hälften av den erlagda plikten, tyckte gubben, det var en riktig glädjedag.

»Den andra hälften ska’ gossen ha», förordnade länsmannen, »för om han inte varit så påpasslig, hade ni aldrig mer fått se en skymt av djuret.»

4. Midsommargillet i Uppgården.

Gubben Jakobsson i Uppgården, kyrkvärden, var den tätaste bonden på ön. Hans enda barn, sonen Lars-Johan, var född en midsommarafton, och därför skulle det alltid gå hederligt till i Uppgården den dagen. Mycket folk hade samlats från närmaste delar av ön och holmarna däromkring. Även från Norrudden och andra torp, som hörde till själva herrgården, hade några hittat dit, ty det var långt att ro till Dägervik i värmen.

Majstången var rest på en sakta sluttande plan mellan Uppgårdsstugan och den gamla Mellangårdstomten. Man kunde se toppkransen från Nedergården och höra de gnällande fiolerna och trampet av dansande. Men Olle gick aldrig på danser, och Maja hade främmande. En bondson från fastlandet, Matts Ersson i Broby, och hans mor, en liten nyter gumma, hade kommit roende på kvällen, och Maja gick omkring med dem på ägorna.

Inge och Anders lågo i ett dike, där det fanns vilda jordgubbar.

»Nej, vi går härifrån», tyckte Anders. »Det ä’ bara kart.»

»Jag undrar, vad di vill, di där.» Inge pekade på Maja och de främmande, som stodo ett stycke ifrån dem.

»Förstår du inte! Han tänker fria, kan du veta. Maja har haft många friare i sin dar. Skollärarns Oskar — och rättarn på herrgår’n — och Valder i Dyvik — och många andra. Men di bär sej så tokigt åt. En gav sej till att fria mitt på ljusa da’n.»

»Ska’ det inte vara bra det?»

»Duger inte alls, kan du väl begripa.»

»Varför det?»

»Vet inte. Di säjer, att det inte går an. Men nu kommer di hit. Kryp ner i diket, så di inte får se oss.»

Maja och de främmande kommo närmare, och gossarna hörde dem tala om årsväxten och betena, om första årets vall och den väl skötta trädan.

»Havren ä’ lite klen», sa’ Maja, »men han kan bättra sej, om det blir regn. Och si höstsäden, den ä’ riktigt grann.» Aldrig hade Inge hört henne skryta så förut.

De gingo förbi utan att se gossarna.

Inge satte sig upp på dikeskanten och stack en kråkfjäder i mössan.

»Barfot», sade han, »lyssna till vad Svartöga säger. Jag har hört, att den store hövdingen Gråa björnen sammankallat sina män till rådplägning, och att de i natt skola dansa krigsdansen. Har du mod att smyga fram till lägret och speja? Vi måste ta reda på deras planer.»

»Mod!» genmälte Anders. »När var Barfot rädd för de tjutande irokeserna?» Han började någorlunda förstå, hur han skulle uttrycka sig.

Gossarna kröpo långsamt fram mot dansplatsen och lyckades osedda komma in på Mellangårdstomten, där de hade god utsikt mellan de täta löven.

»Jakob-gubben bjuder på cigarr», anmärkte Anders.

»Det ä’ fredspipan, förstår du», rättade Inge. »Han har många krigare samlade, och även kvinnor ä’ med, ser jag.»

»Det ä’ Norruddsdrängen och Magnus i Torpängen, som spelar», förklarade Anders. »Di vill inte ha halta Kalle, för han ställer jämt till bråk.»

Men i detsamma kommo halta Kalle och Jansson i Frönäs arm i arm raglande uppför bygatan. Kalle skrek:

»Här kommer Kalle glader och Vedbacka sme’n. Ur vägen, jäntor, annars ska’ den fule ta er.»

Jansson i Frönäs, Vedbacka-smeden, fick tag i en flicka och ville dansa, men hon vred sig häftigt undan. Vedbackarn förlorade jämvikten, men Kalle höll i honom.

»Den halte får leda den blinde. Stå på dej, Vedbackare, och låt dem si, att du ä’ karl.»

Fiolerna tystnade, och dansen bröts av.

»Spela på ni, gubbar, jag vet förut, vad ni går för, så det ä’ inte värt, ni gör er till.»

Men spelmännen ville inte fortsätta, för halta Kalle kunde spela som ingen annan i hela skärgården, sedan Tattare-Frans var död.

»Fly mej stånkan, Magnus, en blir så gisten i hettan som en sprucken tunna.»

Gubben Jakob slog i några glas och bjöd, men det var tydligt, att ingendera av dem var så värst välkommen.

»Skål och tack», sa’ Kalle. »Skåla med körkvärden, Jansson.»

»Stål och knack», sa’ Jansson — det var hans rolighet.

Men när han skulle sätta ner glaset, tog han en överhalning. Magnus i Torpängen satte foten för, och han slog i backen. Halta Kalle hjälpte upp honom och ledde honom fram mot Mellangårdstomten, där han lade honom utmed stenfoten.

»Han hade fått för mycket, innan vi kom i väg», förklarade Kalle. »Men var har du pojken din, Jakob? Han ä’ väl ett par och tjugu år i dag, om jag räknar rätt.»

Lars-Johan satt i skjortärmarna uppe på en stege och bollade med ett par tallkottar, så att en alltid hölls svävande i luften.

»Go’ kväll, Lasse! Det ä’ inte lönt, du sitter där längre och glor efter Elin, för hon höll på med en byk, när jag rodde förbi med Vedbacka sme’n.»

Lars-Johan kastade en tallkott på en av flickorna och låddes inte höra.

Gossarna sutto i sitt gömställe och kunde följa nästan allt, som sades.

»Det blir slagsmål av», viskade Anders. »Lars-Johan ä’ den värsta slagskämpe, som finns på ön.»

»Men Olle ä’ nog lika stark», menade Inge.

»Han ä’ nog starkare för den delen, men han ä’ inte så kvick. Och så vill han aldrig slåss.»

Efter en stund tillade han:

»När jag blir stor, ska’ jag klå Lars-Johan.»

»Varför ä’ du så ond på honom?» frågade Inge.

»Han ä’ elak mot Elin. Han sitter hemma hos oss i timmar, fast far sagt, att han inte får komma. Och Elin gråter om nätterna för hans skull.»

»Han tänker väl gifta sej med henne, kan jag tro.»

»Gifta sej — han! En rik bondson! Nej, men göra henne olycklig, det ä’ vad han vill. Jag ska’ skjuta honom, när jag får fars lodbössa.»

Det rullade som ett herrskapsåkdon förbi.

»Vem kan det vara?» undrade Anders, för han kunde inte se utåt vägen.

Men folket vid majstången hade också givit akt på skjutsen, och Dyviksgumman gnällde:

»Kors, bevara mej! Det ä’ kapten Stormby från herrgår’n» — han kallades allmänt så i bygden, och det påstods, att gubben själv inte tyckte så illa om namnet —, »vart ska’ han ta vägen så här dags?»

Men Norruddsdrängen visste besked.

»Han ska’ hämta den nya engelska mamsellen», sa’ han, »så slipper di ro med båtskjutsen ända fram.»

Kapten Melby hade ett par år haft en engelsk lärarinna för sin dotter, men nu skulle det komma en annan, hade de hört, för den gamla hade rest hem.

»Det ä’ ett okristligt tungomål di talar», jämrade sig käringen. »En kan rakt inte begripa, vad di säjer.»

»Åjo», föll Kalle in, »nog kan en begripa, om en har förstånd att fatta. Det värsta ä’, att di talar så kringt, för när det går långsamt, ä’ det mest som svenska. Jag var hos pastorn i höstas och lagade ankhuset» — för halta Kalle kunde vända sina händer till vad arbete som helst —, »och då gick herrgårdsmamsellerna förbi. Och den ena pekade nedåt mar’n och kacklade en lång ramsa, och den andra sa’: gäss (yes). Men jag sa’: Inte ä’ det gäss, sa’ jag; det ä’ bara pastorns ankor. Och di till att skratta båda två.»

»Men han heter inte Melby heller», hördes det från gubbarnas håll. »För min far kände hans mor, som var härifrån ön, och hon blev gift med en garvare vid Mälby, som hette Mellberg.»

»Det har sin riktighet», sa’ gubben Jakob. »Han kalla’ sej Mellberg först, men när han kom i krig utomlands, kan en tänka, fick han lov att byta om namn.»

Och skräddarn i Bakom beskärmade sig över de utrikiska sederna, och Långgarnsbond’ berättade för tionde gången om sitt svin och vad han sagt och vad länsman sagt. Och Dyviksfar klagade, att han mistat en planka, som var värd en banko minst: måntro di tagit den på galeasen? Och drängpojken i Brink nöp skollärarns Anna i armen, så hon skrek — — det blev långsamt för Anders och Inge att ligga stilla i sitt gömställe och höra på allt.

»Jag tror, vi ger oss härifrån», föreslog Inge.

»Vänta lite. Nu ä’ det Kalle som ä’ framme igen. Det blir ett elände till sist.»

Lars-Johan satt ännu kvar på sin stege. En bit därifrån stod Kalle bakom en understegstross och slängde fram ett ord då och då. De hörde, att det var fråga om Elin, och att det var Lars-Johan, som ställt till, att Kalle inte fick spela, och så var det om Elin igen — de kunde inte uppfatta allt för sorlet.

Hastigt for Lars-Johan som en lokatt ned för stegen, blek av ilska. Halta Kalle märkte, att han gått för långt, och snurrade i väg utför backen med en otrolig skyndsamhet trots sitt lyte. Han kom igenom grinden till Nedergårdsstugan och fick haspen för. Men Lars-Johan var över i en blink, och Kalle, som tänkt hinna in i drängstugan, gav till ett förtvivlat rop och kastade sig omkull. Kvinnfolken skreko: han mördar honom! och karlarna rusade mangrant ned.

Men i sista ögonblicket hade någon kommit mellan Kalle och hans förföljare. Det var pastorn, som gått ginvägen genom Nedergårdshagen. I sitt ursinne såg inte Lars-Johan, vem det var, eller brydde han sig inte därom. Med en våldsam stöt sökte han vräka honom åt sidan, men pastorn stod orörlig och höll endast upp ena armen för att skydda ansiktet mot de förfärliga slagen.

»Sluta upp, galning!» hördes en myndig stämma, och Lars-Johan kände ett fast grepp i västkragen.

Han slet sig lös, så västen remnade, och vände sig mot sin nye motståndare.

»Ja, slå till, om du vill komma på fästning!»

Det var länsmannen, som stod där, liten och trygg.

»Skäms du inte, karl, att slå din egen pastor — far dins gäst, som han själv bett komma! Jo, du ä’ mej en galgfågel av äkta sorten!»

Under tiden hade några av karlarna hunnit fram, och andra kommo efter. Olle hängde i den halvöppna dörren till drängstugan, och gamla Stina-Lisa, som redan lagt sig, måste upp och titta ut genom fönstret.

Lars-Johan stod en stund handfallen och gick sedan långsamt därifrån. I grinden mötte han fadern.

»Du gör mej rent olycklig», stönade gamle Jakob, andfådd av springandet. »Och själva pastorn till! Gud förbarme sig, en sådan skam! Aldrig kan han förlåta mig mer, det ä’ ingen möjlighet.» Gubben grät.

»Inte ska’ kyrkvärden lägga det här på sinnet», tröstade pastorn och torkade bort litet blod ur ansiktet — han hade inte kunnat avvärja alla slagen. »Det var ju inte menat åt mej. Se så, lugna sej, Jakobsson. Det var något misstag, kan jag förstå.»

»En grann pojke!» sade länsman och såg efter Lars-Johan, som försvann bakom smedjan. »Jag kunde ha lust att ge honom några lektioner i boxning vid tillfälle.»

»Kan du det också?» frågade pastorn skrattande.

»Naturligtvis. Det var bland det första, jag lärde mej i England.»

Herrgårdsskjutsen hade emellertid kommit tillbaka mitt under oväsendet, och kusken höll stilla nere på vägen.

»Skepp ohoj! Vad står på, gott folk?» ropade en kraftig basstämma.

Kapten Melby hoppade ur och kom knogande uppför backen.

»Det har varit någon sammanstötning, kan jag se. Här måste bli besiktning och sjöförklaring.»

Pastorn sökte utreda, vad som varit på färde, och de andra fyllde i, när det behövdes. Den gamle sjömannen hade ett häftigt lynne, och när han hörde, att halta Kalle varit i farten, bröt det ut.

»Var har jag den förhärdade skomakarsylen?» röt han och svängde sitt spanska rör. »Jämt har han rackartyg före. Nu ska’ han få sin hyra, om han aldrig fått förr.»

Men halta Kalle var försvunnen. Ingen hade sett, vart han tagit vägen.

»Vad håller ni för utkik? Ska’ ni inte se opp, gossar! Men gömt ä’ inte glömt. Förhärdade snorjärs! Jag ska’ rigga om klyvarbommen hans, när vi råkas en gång.»

Han hälsade på länsmannen, som han förut inte kände, och språkade några ord med kyrkvärden.

»Nej, nu måste jag i väg. Kom ner ett slag och titta på mina flickor. — Inte? Vad nu då! För di där skråmornas skull? Det gör ingenting. Come along! Pastorn får lov att göra bekantskap med den nya lärarinnan. En riktig sydländsk skönhet, liten och späd — född på Jamaika — modern en kreolska. Jag blev rent förskräckt, när jag fick se, hur ung hon var — ett halvt år yngre än Märta. Bevars för en sådan lärarinna, tänkte jag. Men jag hade inte talat en kvart med henne, förrän jag gav mej på nåd och onåd. Det ä’ något annat än den gamla tråkiga miss Woods. Kanske hon med tiden kan bli en vän för min stackars ensamma Märta — — moderlösa ä’ di båda två», tillade han med en skälvning i rösten.

De närmade sig vagnen.

»Stormen ä’ över, ingenting att oroas för», ropade kaptenen på långt håll. »Miss Isabel M’Neil», presenterade han. »Pastor Hemming och vår nye, tillförordnade länsman, notarien —»

»Videstam.»

»Notarien Videstam — min dotter Märta.»

»Vi var litet oroliga för far. Man måste noga se efter honom, för att han inte ska’ begå några oförsiktigheter», skämtade flickan.

»Jo, sådana ä’ barn nu för tiden», sade kaptenen och strök henne smeksamt om kinden.

»Det har varit slagsmål däroppe», fortsatte han på engelska, »och pastorn har råkat ut för ett haveri. Ja, det hedrar honom på alla vis, men inte hade jag kunnat hålla mej. Och nu», tillade han på svenska, »kommer herrarna till Dägervik på middag i morgon efter gudstjänsten, så får vi närmare talas vid.»

Men länsman Videstam måste resa hem för angelägna affärer, så det kunde inte bli av den gången.

»Pastor Hemming kommer i alla fall som vanligt. Och kyrkvärden med», ropade han uppåt bygatan.

Därmed satte han sig upp, och de otåliga hästarna fingo sträcka ut.

Gubben Jakobsson stod halvvägs uppe i backen med mössan i hand.

»En kan inte begära, att pastorn nu ska’ komma —»

»Jo, det ä’ just vad jag tänker. Och kyrkvärden går före och visar vägen.»

Fiolerna hade börjat på nytt, och dansen var åter i full gång. Alla hade efter hand gått tillbaka till majstången, och de båda gossarna stodo ensamma kvar vid Nedergårdsgrinden.

»Anders du, det var ett fasligt spektakel. Inte går vi dit igen», menade Inge.

Detsamma tyckte Anders.

»Undrar, var moster Maja kan vara?»

»Hon har nog följt sitt främmande till vägs. Di hade sin båt nere vid sundet.»

Det hördes prat och stoj från drängstugan, och gossarna gingo dit. Olle satt vid fönstret, tyst och trumpen. I sängen halvlåg halta Kalle, och munnen hans gick som ett kvarnhjul. Gossarna satte sig bredvid Olle.

»Jo, du ä’ god du», skränade Kalle. »Att inte hålla reda på släkten din! Har du aldrig hört talas om Bond-Olle? Och inte om Sup-Olle heller, och ändå var han sonson till din farfars far, säjer di.»

»Det ljuger du», kom det från Olle.

»Och inte hur di träffade på gubben, håken i Häcklefjäll? Han hade en trut som ett svintryne och ögon, små och röda som rönnbär, och en lång svans, som han bar på ena armen som en prästkappa. Och Sup-Olle sa’: fy för den fule, sa’ han, och Bond-Olle sa’ —»

»Tig med ditt fördömda prat», bröt Olle ut.

»Nej, det sa’ han inte. Men du vill bara höra talas om Maja, ser jag, och hennes nye fästman. Jo, Matts i Broby, det ä’ en karl, ska’ du tro — super och spelar och slåss och far efter flickor värre än Vedbacka Janne.»

»Nu ljuger du igen. Det ä’ en duktig karl och sköter sej bra.»

»Fadern hans dog i vintras», fortsatte Kalle, »och äldste brodern ska’ ha gården, och därför flänger den här kring och ser sej om efter ett hemman. Det gäller, om han ska’ ta Maja eller Lina i Lännock. Lina ä’ rik, men hon ser ut som —»

Nu tröt tålamodet för Olle. Han tog halta Kalle i armen och ledde ut honom på backen. Gossarna följde efter.

»Tack, tack för hjälpen», sa’ Kalle. »Annars kan jag gå skapligt själv, fast jag ä’ lite låghalt.»

Olle gick tillbaka in i drängstugan och slog igen dörren. Kalle stod kvar och funderade.

»Anders lille! Spring över ett slag till Oppgår’n och se efter om Lars-Johan ä’ där, så ska’ jag komma ihåg dej i mitt testamente.»

»Nej, det ä’ han inte», kunde Anders upplysa. »Jag såg, att han tog på sej en rock och gick bortåt storskogen till.»

»Jag får väl se till, var jag kan få fatt i Vedbackarn, det svinet», mumlade Kalle för sig själv och lade i väg åt Uppgården.

Maja kom genom hagen i detsamma, men när hon fick se halta Kalle, stannade hon vid stättan, för Kalle var svår att råka ut för, när han hade det laget. Men han såg henne inte utan linkade förbi.

»Moster Maja, det har varit sådant leverne här.» Gossarna kommo springande och började berätta om halta Kalle och Lars-Johan, om pastorn och länsman, om Vedbacka smed och kapten på herrgår’n och om halta Kalle igen. De talade i munnen på varandra, och det var ingen ordning och reda med dem.

»Det ä’ bäst ni kryper till kojs, bytingar» — för Anders skulle ligga kvar, efter det var så sent. »Jag får höra bättre i morgon.»

Men när Maja skulle gå till ladugården och ställa för natten, kom Anders efter henne i bara skjortan.

»Moster — Inge vet ingenting om’et — men Vedbacka-Janne, när han låg så tjänligt nedanför vårt gömställe — och snarka’ gjorde han, så det hördes lång väg — då tog jag ett par nässlor och stack i näven på’n — men Inge såg’et inte — och se’n kittla’ jag honom i näsan med ett strå, och han till att gnida och gno med nässlorna över hela ansiktet, så nog lär han komma att se ut —»

»Jo, du ä’ dej lik», sa’ Maja och klappade till honom. »In med dej, unge!»

Pastorn och länsmannen stannade inte länge vid dansen. Det hade blivit en smula vind på kvällen, och länsmannen, som skulle ligga över natten på prästgården, ville tidigt i säng för att bittida på morgonen, innan det blev hårdare, ro tillbaka till sitt boställe på fastlandet. Han var på det hela belåten med sin dag, fast hans plan att förkläda sig slagit fel. Kyrkvärden Jakobsson och Tobias i Norrudden, en pålitlig karl, hade lovat hålla utkik på sjöfarande och noga anteckna de tider, då de lågo i hamn eller foro förbi. Men några värdefullare upplysningar hade han inte lyckats skaffa sig.

Kort efter soluppgången var länsmannen uppe och färdig att giva sig av. Galeasen hade seglat under natten, och ingenstädes syntes några fartyg till. Men när han kommit ett stycke om Västerviksudden, varsnade han inne i viken en mindre skärgårdsöka, som såg mycket besynnerlig ut. Den hade masten uppe och seglet illa beslaget på masten. I fören satt en karl och rodde utan att komma ur fläcken. Det fanns inte något boningshus åt det hållet, visste länsmannen. Vad kunde karlen ha för sig? Han måste dit och se, hur det var fatt.

När han kom intill, märkte han, att båten stod på grund. Halta Kalle var den som rodde, och nere på skotten låg en annan karl och sov. Han hade tydligen suttit till rors och slungats framstupa, när de törnade på, men likväl fortfarit att sova.

»Vad ä’ det med kamraten?» frågade länsmannen.

»Kamraten?» lallade halta Kalle och upphörde med rodden. »Kamraten ä’ uppe i sta’n och köper brännvin.»

»Har ni inte fått nog av det otyget?»

»Samma tyckte jag, men Vedbackarn ä’ så ivrig på’t.»

»Vart ska’ du hän?»

»Till garveriet — en bit uppåt ån. Där möter kamraten.»

»Nå, ro på då, så du inte kommer för sent.»

Kalle tog åter i med sin rodd och fortsatte oförtrutet, så länge länsmannen kunde se honom.

Först mot middagen hade Vedbacka-Jansson kommit hem. Båten hans var illa skamfilad och han själv i ett bedrövligt tillstånd. Ansiktet var vanställt av otaliga små blåsor, och han yrade påtagligen. Det var smittkopporna, sades det. Emellertid kom han sig snart och hade inte vidare men av sjukdomen.

5. Olle och Maja. — Kapten Melby.

Så fort helgen var förbi, började Olle bli underlig, tyckte Maja. Han var uppe bittida och sent och arbetade, som det gällde livet. Utom sina vanliga sysslor lappade och lagade han överallt, där det fanns något bofälligt. Han stängde gärdsgård kring röjningen, fast det gott kunnat anstå till hösten. Liar slipades, som behövligt var, båtar tjärades, fiskbragder lättades, redskap och trossar rustades. Olle var långsam i vändningarna, men det var otroligt vad han kunde hinna med, och allt, han tog sig för, var välgjort arbete. Inge hjälpte till, för han ville gärna göra nytta, och Anders var oftare i Nedergården än på Ekskär.

Under vintern hade Olle snickrat i ordning till en liten förstukvist med sittbänkar. En morgon, när Maja vaknade, var stugan rödfärgad, och Olle var i färd med att sätta upp kviststolparna. Nu blev Maja riktigt bekymrad. Vad var det för iver på Olle? Hon låg vaken om nätterna och funderade.

Så märkte hon en natt, att det brann ljus i drängstugan. Mot morgonsidan släcktes ljuset, och hon hörde det knarra i dörrn, som försiktigt öppnades. Hastigt slängde hon på sig en kjol och svepte en schal om sig. När hon kom ut, fick hon se Olles kista, ett klädknyte och andra grejor på en skottkärra utanför grinden, men Olle själv syntes inte till.

Stalldörren stod öppen, och hon gick dit. Olle stod i spiltan hos unghästen, Majsa, som han fött upp och givit namn och själv kört in sista vintern. Han strök hennes fina hals och jollrade: »Majsa lilla, Maja, Maja lilla» — ibland lät det som Majsa, ibland som Maja. Han gick efter en skäppa havre åt Majsa, och för att inte Pålle skulle bli avundsjuk, fick även han sin del. »Det blir sista målet, ni får av mej», mumlade han.

Nu blev Maja riktigt ond.

»Jo, du kan ödsla med havren du, så det ä’ synd och skam! Vad har di gjort för arbete, efter det ska’ vara så fint?»

Hon drog upp schalen över ögonen och snyftade till.

»Jag vet, vad du tänker. Du vill ge dej härifrån utan ord och avsked. Det ä’ just vackert! Ja, du kan gå, när du vill, för du ä’ inte stadd som dräng. Men du lofte stanna, så länge jag behövde dej. Och att överge mej nu i brådaste andtiden —» Hon mäktade inte mer för gråt.

Olle stod i dörren och hängde med huvudet.

»Jag unnar dej allt gott, Maja, men jag kan inte stanna och se på. Du får hjälpare nog. Matts i Broby —»

»Ä’ du stollig, Olle! Herre min styver, han tänker jag ska’ gå sta’ och gifta mej. Inte har jag visat mej så värst angelägen, det jag vet.» Hon föll honom om halsen och skrattade övergivet.

»Olle, Olle, kom!»

Hon drog honom med sig till den nya förstukvisten och satte sig på översta trappsteget, för sittbänkarna voro nystrukna. Olle satte sig nedanför och tog hennes bara fötter mellan sina breda händer för att värma dem.

»Efter du inte vill säja nånting», började Maja, »så blir det väl jag, som får tala ut. Aldrig gifter jag mej med någon annan än dej — så nu vet du det.»

Det var tyst en stund. Rödstjärtarna i takfoten hade vaknat. En av dem flög ut och sjöng sina blyga låtar i närmaste björk.

Olle lutade sig mot hennes knä.

»Jag vill inte det ska’ säjas, att Nedergårds Maja gift sej med en fattig dräng.»

»Men det vill jag, och så ska’ det ske. Och vad den saken anbelangar, så ä’ jag lika fattig som du. Matts var här, för jag tänkte, han skulle köpa gården, som vi inte kan ha kvar, men han ville — ja, han ska’ nu gifta sej med Lina i Lännock, för vi kunde inte komma överens. Så det ä’ inte värt, vi talar mer om’et.»

»Gud välsigne dej, Maja, hur det än kommer att bli.»

»Det kommer att bli, som jag sagt, om vi också skulle vänta, tills vi blir gamla. — — Ser du, Olle, far lämna’ efter sej en skuld på tvåtusen riksdaler till Jansson i Frönäs. Hans sjukdom tog, förstås, pengar, och så var han alltid fallen för att slå på stort, när det skulle så vara. Jag visste ingenting om’et förrän — låt mej se — veckan före midsommar. Det bar sej till, att jag mötte Vedbackarn på storskogen en kväll, när jag skulle efter kritterna, och han blev så närgången, och jag fick lov att ge honom en vid örat, så han stöp ikull. Och da’n därpå kom han och sa’ opp lånet.»

Olle undrade, hur det varit med räntan.

»Han ville aldrig begära någon, sa’ han, för han tyckte det var synd om mej, ensam som jag var. Men när jag nu var så otacksam så —»

Olle satt och tänkte. Att inte Vedbacka Janne skulle kräva ut sin ränta, det såg allt lite konstigt ut. Men Maja hade sett skuldsedeln och faderns namn och skrivit på om uppsägningen, så det var nog riktigt alltsammans.

»Det ä’ ingen annan vån än att sälja gården, för var ska’ en få pengar ifrån i dessa tider? Stina-Lisa ska’, förstås, ha ett undantag, och jag tar plats som piga, tills vi får ett torp, som kan passa —»

»Gå nu in och värm dej och sov lite», sa’ Olle, »så ska’ jag grunda på saken.»

Fram på förmiddagen klädde sig Olle fin och sa’, att han skulle gå till herrgår’n.

»Jag har lite i sparbanken, och om vi kunde få låna en femtonhundra av kapten Stormby, som ska’ vara så rik, tror jag det skulle gå.»

»Vad tänker du på, Olle! Han, som ä’ en så’n buse.»

»Det skadar aldrig försöka», mente Olle. »Han kan vara beskedlig ibland, säjer di.»

Inge bad att få följa med, för han hade aldrig varit så långt som till herrgården.

»Sätt för en häst — di har ingenting att göra», föreslog Maja. »Så får gossen åka, och det går fortare.»

»När vi reder oss en gång, så ska’ vi åka både till körkan och till herrgår’n. Men det passar sej inte, när en kommer och ber om hjälp. En dräng ska’ inte flacka och flänga som herrskapsfolk.»

Det var en dryg mil att gå till herrgården, och det drog om, innan de hunno fram.

Olle gick först in till rättarns.

»Stig fram och sitt», trugade mor Lovisa. »Österman ska’ snart vara här. Och det ä’ Inge, kan jag förstå. Jag har sett’en i körkan. Stig fram och sitt, vet jag.»

Men Olle hade inte tid, han måste till kapten Melby i en angelägenhet.

»Hur kan han vara att tala med i dag?» undrade han.

»Å, i dag, säjer Österman, ä’ han vid muntraste lynne, för han kom på halta Kalle i vagnslidret och hann ge honom ett nyp, innan Kalle slank undan. Så nu ä’ han riktigt uppsluppen. Det ä’ så gott att passa på, medan det varar. Men Olle ska’ titta in på hemvägen och dricka en kopp kaffe, och då ä’ säkert Österman här.»

Dägerviks ståtliga mangårdsbyggnad var uppförd på en höjd, som brant stupade ned mot viken. Två lägre flyglar med platta tak gingo ut mot sjösidan på ömse sidor om en lummig terrass, varifrån breda stentrappor och balustrader ledde ned till en utbyggd stenkaj eller brygga, likaledes med balustrader på sidorna. Några båtar voro förtöjda vid dykdalber och pållare, och längre ut låg en större klipperjakt på svaj.

Upp genom taket på den ena av flyglarna reste sig en väldig mast. Det var inte som en vanlig flaggstång utan en verklig skeppsmast med salning och vant, block och linor av olika slag. En svår gaffel med fyrskuren talja i nocken tjänstgjorde tydligen såsom ett slags spel för att hissa upp tyngre föremål. Genom gluggar i takräcket syntes några nickhakar med mynningarna riktade åt sjösidan till, och i dävertar hängde en vilsäng i form av en skeppsbåt med ett litet suntält över.

Olle hade stannat innanför grindarna och tittade på masten, som han inte sett förut.

»Ä’ det du, Olle?» Det var rättarn, som kom ut från kontoret. »Goddag!»

»Tack!» sa’ Olle, och de togo varandra i hand. »Hälsa på Österman, Inge, och lyft på mössan.»

»Jag står och ser på sista nyheten», fortsatte Olle.

»Det ä’ gubbens signalmast, han kallar», förklarade rättarn. »Han kan hållas hela dagar däruppe på däck — det ä’ taket, förstår du, — och ordna med sina flaggor och vimplar. Och lanternor har han också skaffat sej för höst och vinter. Han har en mindre mast vid Norrudden och en likadan vid Valsjökvarn — och kikare, förstås. Och så har han lärt in Norruddarn och mjölnarn, så di kan svara något så när.»

»Vad ska’ det vara bra för?» frågade Olle.

»Nå, inte tjänar det mycket till. Men i söndags flagga’ han till länsman, att han skulle segla och hämta honom vid kvarn med jakten, och länsman fick budet och kom dit på bestämd tid. Ja, nu ska’ han också bygga sej en styrhytt på däck med en trappa ned till kajutan — kontoret, vill säja. Och ska’ du stå väl hos gubben, så får du allt fråga om masten och om signalerna, han kallar. Han har själv hittat på dem, säjer han. Du har väl är’nde till gubben, kan jag tänka, efter du ä’ ute mitt i veckan?»

»Det ä’, som du säjer, och ingenting att skämmas för heller, fast det nog kan kosta på.»

Och så berättade Olle om Majas skuld till Vedbacka-Jansson, och att han och Maja skulle gifta sig, om de kunde få något lån, för annars måste gården säljas.

Rättarn var Olles och Majas läskamrat. Han hade själv en tid gjort sig till för Maja men snart kommit underfund med, att han inte hade någon utsikt. Han tog Olle kraftigt i hand.

»Det var nyheter både goda och onda. Och nu ska’ du hälsa så hederligt till Maja. Men vad svar gubben kommer att ge, ä’ jag inte kropp att säja. Han ger bort mycket pengar, som folk inte vet om. Men att låna — han säjer, att det inte ä’ någon välsignelse med lån, säjer han.»

»Ja, en får väl pröva, vad svar det blir», sa’ Olle. »Kanske du tar gossen med dej, tills jag fått uträttat.»

Efter en halvtimme vid pass kom Olle tillbaka till rättarns.

»Det gick, som en kunde tänka sej. Han blev arg och körde ut mej. Men jag hade nog dummat mej, gunås. Det ä’ inte så lätt att följa med vad folk säjer, när en har annat i tankarna.»

Rättarn ville, att han skulle dröja en stund.

»Det händer ibland», sa’ han, »att gubben ångrar sej och skickar efter mej, och jag får ränna långa vägar för att få tag på folk, som han vräkt på dörrn i hastigheten. Och så får di vad di begärt och mer till.»

Men det kom bara bud, att en häst skulle spännas för — kapten skulle ut och åka — ensam i giggen. Det var ingen anledning längre för Olle att stanna, utan han gav sig av med Inge på hemvägen.

Strax utanför parkgrindarna körde kapten Melby förbi dem. Olle tog av sig mössan och sa’ åt Inge att hälsa. Gubben låtsade inte märka det, men när han hunnit ett stycke till, höll han stilla och ropade på Inge.

»Skynda dej, gosse, så får du åka en bit.»

Inge ville inte, men Olle sa’, att han skulle göra det, »för annars blir gubben ytter värre». Inge satte sig upp, och det bar av igen.

»Så här fort har du väl aldrig åkt förr?»

»Majsa springer också bra», kom det litet försagt från gossen.

»Jaså, unghästen, som jag ville köpa i vintras. Nu kanske di skulle vara glada att få sälja’na.»

Inge hade ingenting att svara.

»Kan du köra?» frågade kaptenen efter en stund.

Ja, det hade Inge fått lära sig av Olle. Han hade till och med fått köra Majsa, när Olle satt bredvid, men Pålle kunde han köra ensam, för han var så förståndig.

»Försök då ett tag» — han lämnade tömmarna åt Inge — »men håll igen lite bättre. Han ä’ så het, så han kan fördärva sej, om han får löpa, som han vill.»

Kapten Melby var en sextiårs man med friskt, rödlätt ansikte, som egendomligt bröt av mot hans vita hår och hakskägg. Inge tyckte, att han såg snäll ut, fast han skulle vara så svår.

»Så där ja — inte illa», uppmuntrade gubben. »Släpp nu efter lite, och låt det gå undan.»

»Vad heter han?» vågade Inge fråga.

»Ali. — Det ä’ arabiskt blod i honom.»

Gossen var röd och varm av ansträngningen, och kaptenen satt och såg på med ett belåtet leende, tills hans ögon blevo som smala springor.

»Håll ut bra i svängen — sakta, Ali — och kör inte fast i trossen, som vi möter. Se så, ja, — nu kan det vara nog för den här gången.»

Han tog tillbaka tömmarna och körde vidare under tystnad.

När de åkt en halvmil och närmade sig kyrkan, började gubben åter bli språksam.

»Di ska’ gifta sej, hör jag, Olle och Nedergårds Maja.»

Inge såg upp mot honom.

»Inte kan det bli av nu, när di får lov att sälja gården.»

»Jaså, du har så noga reda på dem?»

Jo, Inge visste besked. Han talade om hur svårt de hade, fast Olle arbetade så obegripligt och Maja var så rapp och duktig.

»Men vad kan en göra, när en har skulder och det inte står till att få några pengar», tillade han förnumstigt.

Kaptenen passade in ett ord då och då, och Inge språkade vidare. Han berättade om fisket och nyodlingen, om kreaturen och båtarna, likt och olikt. Olle var så stark, försäkrade han, och ändå så beskedlig, och Maja var så okristligt snäll. Hon hade tagit emot honom, när han var så sjuk, men nu var han frisk igen. Och i höst skulle han få börja läsa för pastorn, hade han lovat, men nu kunde det inte bli tal därom. Gården måste säljas, det var ingen annan vån, och då fick inte han heller bli kvar. Han sväljde en suck, och det var tyst en lång stund.

»Olle ä’ väl mycket ond på mej», började kaptenen igen. »Och vad Maja ska’ bli se’n!»

»Nej, di ä’ aldrig onda, bara lite stränga ibland, när en gör odygd. Och det kunde en ju veta på förhand, hur det skulle gå. Olle sa’, att det inte var någon skam att göra ett försök, men Maja sa’ —» Inge bröt tvärt av.

»Hon sa’ väl, att jag var en riktig flåbuse. Folk tycker det.»

»Nej, så sa’ hon inte, men hon visste förut, att det inte skulle gå.»

De voro nu framme vid byn, och kaptenen höll in hästen.

»Har ni gott dricksvatten här?» frågade han.

Jo, det fanns inte bättre på hela ön, påstod Inge, och kaptenen sa’, att han skulle gå in till Maja och få sig ett glas, medan Inge stannade hos Ali.

Gossen såg lite tveksam ut.

»Han ä’ så ivrig. Måntro jag rår hålla honom?»

»Ställ dej framme vid huv’et, och håll i ena tygeln, så vet han, att han ska’ stå still. Han ä’ from som ett lamm.»

Därmed vek han in på bygatan. Inge ledde fram hästen ett stycke, så han kom i skuggan av en tät rönn invid vägen.

»Det ä’ rätt, pojke, man ska’ vara snäll mot djur», hördes det uppifrån förstukvisten, och gubben försvann in i stugan.

Strax därpå kom Maja ut för att hämta friskt vatten, och en stund därefter såg Inge, hur kaptenen och Maja gingo omkring i stall och logar och sedan ut på gärdena.

»Vad ska’ det betyda?» tänkte Inge.

Ännu mer förvånad blev han, när de drogo i väg genom hagen, bortåt röjningen till, så han inte kunde se dem längre. Han klappade och smekte hästen, och undrade, om inte kaptenen ville köpa både Majsa och Pålle, för han var visst snäll mot djur. Eller hela gården för den delen. »Ja, det ä’ nog det, som det ä’ fråga om», räknade han ut.

Det hade blåst sydlig vind under dagen, men nu var det alldeles lugnt. Det var så tyst, att han kunde höra Långgarnsmor tala på andra sidan viken. Ett mörkt moln stack upp i nordvästern. »Nu ska’ en se, att det äntligen blir regn», sa’ han för sig själv. »Det vore då för innerligt väl.»

Någon kom roende från Ekskärshållet. Han hörde årslagen på långt håll. Det lät som Anders’ tag. Båten kom allt närmare och lade till vid bryggan.

»Inge! — Var ä’ du?»

Det var Anders, som ropade, men han ville inte svara för att inte skrämma hästen. Anders fortfor att skrika och hojta, och Inge gick ut ett stycke på vägen för att vara mera synlig. Slutligen fick Anders se honom och kom springande.

»Nu har jag tänkt ut en annan lek. Det ä’ tråkigt med att jämt vara indianer. — Men vad ä’ det för en fin häst? Jaså, det ä’ gubben Stormbys.»

Han klappade hästen och synade noga seldon och kärra.

»Vad ä’ det, du tänkt ut?» frågade Inge.

»Jo, vi ska’ leka länsman och tjyvar. Du får vara länsman, och jag ska’ vara tjyv.»

»Vad ska’ du stjäla då?»

»Å, vad som helst — mest i körkor och herrgårdar.»

Men vad han skulle stjäla, blev inte sagt, för kaptenen och Maja voro alldeles inpå dem, utan att de märkt det. Bakom dem syntes Olle, svettig och trött. Han hade fått rodd över kyrkviken och sedan tagit en ginväg för att komma hem fortare.

Kaptenen såg sträng ut, och det vänliga leendet, som Inge kände till, var försvunnet.

»Vad ä’ du för en?» röt han, när Anders hälsade. »Jaså, det ä’ du, som hjälpte länsman snoka reda på svinet. Tjyvpojke ä’ du, jag har allt lite reda på, vad du har för dej.»

Maja viskade till Olle, att kaptenen visst tänkte på att köpa gården, men gubben hörde.

»Nehej — det blir ingenting av», brummade han. »Men ett glas friskt vatten ska’ jag ha mej, innan jag åker.»

Kaptenen gick före och de andra efter. Olle tog ett ämbar, som stod vid stugknuten.

»Måntro hästen vill ha vatten?»

»Det kan pojkarna ge honom. Du ska’ komma med in», bestämde kaptenen.

Gossarna rådgjorde.

»Jag ska’ hålla hästen en stund», föreslog Anders, »om du går efter vatten.»

Nej, Inge vågade inte gå ifrån Ali, som han hade ansvar för.

»Men om jag går efter ett ämbar och ställer vid grind, så kan du bära det den sista biten, medan jag håller i tömmarna.»

Nå, det kunde möjligen ha sina skäl, och så fick Ali vatten och på köpet en halv kaka bröd, som Maja stack ut genom fönstret.

Det dröjde inte länge, förrän kaptenen kom tillbaka, barskare till utseendet än någonsin. Utan att se åt gossarna vände han med skjutsen och steg upp. Han fick syn på det hotande molnet, som utbrett sig över halva himlavalvet.

»Nu ska’ jag väl få regn på mej för det här fördömda bråket.» Och så rullade han i väg.

»Jo, den ä’ god!» sa’ Anders och såg efter honom. »Måtte han nu bara få duktigt med regn på sig. Det börjar redan stänka.»

Gossarna gingo in i stugan men stannade häpna i dörren vid den syn, som mötte dem. Maja satt i spisen och grät. Olle hade fått tag i Stina-Lisa och lyfte henne högt upp emot taket.

»Släpp mej, Olle, tokiga karl! Jag tappar tofflorna.» Gumman skrek och sprattlade.

Olle satte ned henne mitt på långbordet och rusade ut.

»Han har blivit galen», viskade Anders.

Inge gick fram till Maja och tog efter hennes hand.

»Hur ä’ det fatt, moster?»

Maja fick honom i fånget och pressade honom hårt intill sig.

»Nu ska’ du inte behöva lämna oss, kära min gosse. Men att du kunde säja åt kapten, att jag kallat honom flåbuse! Jag sa’, att han var en buse. Gud förlåte mej, men han ä’ den bästa människa, som går på Guds gröna jord. Han hjälper oss med lånet, Gud signe honom, så vi slipper gå från gård och grund.»

Och Maja tog till att snyfta igen. Olle kom tillbaka efter sin mössa.

»Det storregnar ute», sa’ han. »Kapten blir allt lite våt, om det fortfar.»

»Förstod du, Olle, att han från början tänkte låna oss. Han hade pengar med sig, men först ville han se, hur vi skötte oss, om det var lönt att hjälpa.»

»Han sa’, att det inte fanns bättre råg på herrgår’n», föll Olle in.

»Och när Olle skulle till och tala om räntan», fortsatte Maja, »då blev han arg och ba’ honom veta hut. Och han lånar oss tvåtusen, fast Olle inte ville ha mer än femtonhundra.»

»Men med villkor, Maja», anmärkte Olle.

»Ja du, ja, som låter mej ensam stå och svara. Han håller på, att vi ska’ gifta oss tvärt. Men jag sa’ ifrån, att vad den saken anbelangar, så var det inge’ hinder. Vi har väntat tillräckligt länge, sa’ jag.»

»Vill ingen hjälpa mej ner?» kved Stina-Lisa ifrån bordet, där hon satt.

Olle bar henne varligt till vrån, där hon hade sin mjuka stol, och tog sedan reda på hennes tofflor, som farit i väg åt olika håll.

»Och nu går jag i morgon dag och tar ut lysning», sa’ Olle och såg säker ut.

»Men hur ska’ en hinna få allt i ordning till bröllopet?» oroade sig Stina-Lisa.

»Det blir inga tillrustningar», förklarade Maja. »Vi går till kyrkan sista lysningsdagen och blir vigda. När vi en gång kan stå på egna ben, så ska’ vi ställa till med ett gille, och då ska’ kapten Stormby vara med, om han vill göra sej så gemen.»

Regnet rann i strömmar, och åskan brakade. Det blev mörkt som på natten, när inte blixtarna lyste in i stugan. Olle tog på sig mössan liksom för att gå ut men satte sig i stället bredvid Maja på spismuren.

»Det var en välsignad dag», sa’ han. »Det här regnet räddar havren vår.»

6. Vad en kork kan ha med sig.

Olle och Maja gifte sig i den brådaste tiden, då folk hade annat att tänka på än att löpa med skvaller och hålla reda på allt vad grannarna gjorde. Likväl kommo de inte alldeles undan.

Dyviksgumman gick omkring och gnällde och gnatade. Att de inte nändes bestå så mycket som en tår kaffe på bröllopsdagen eller en sup med tilltugg! Men Maja hade alltid sitt huvud för sig! Och Olle! Ja, nog var det klart, vem som skulle få väldet i den gården.

När hon kom till Frönäs, visste de om ingenting. Jansson hade varit till sta’n efter brännvin till slåttern, och hustrun, som var väckt, gick aldrig i kyrkan, för pastorn hade inte den rätta andan. Jansson blev så tagen, att han slog näven i bordet och svor, fast hustrun var inne.

»Di blir väl lagom sturska i höst, när lånet ska’ betalas», sa’ han.

Men de som voro belåtna åt giftermålet, det var de båda gossarna. Och så Ingrid, förstås. Maja skrev till henne och fick brevsvar — det var första gången det hände. Hon hade fått en stor beställning, skrev hon, men när den var färdig, skulle hon komma ut och hälsa på och vara riktigt glad, lovade hon.

Och Maja själv var spelande munter och sjöng och trallade från morgon till kväll. Men Olle såg ibland fundersam ut. Han kunde inte låta bli att tänka på skuldsedeln. Det var bestämt något galet med den.

En kväll fick han vänta på gröten, för Majros hade fått en kalv.

»Maja du, var har du far dins penningskrin?» undrade han.

»Det ligger i kistan på vind, men om du tror, där ska’ finnas pengar, så lurar du dej.»

Olle gick efter det och undersökte och mätte och bultade och knackade, så Maja blev otålig.

»Sitt inte där och dunka. Nog har du sett ett gammalt skrin förr.»

Det blev i alla fall inte mycken tid till funderingar, för höskörden var nu i full gång. Vädret, som varit så jämnt under våren och försommaren, blev alltmera ostadigt. Det kom regn litet emellan, och man fick passa på mellan skurarna för att få in grödan något så när i skapligt skick. Grannarna hjälpte varandra, när de så kunde, för det behövdes många händer ibland.

Anders hade på allvar flyttat över till Nedergården för de närmaste veckorna, och gossarna fingo efter sina krafter gå i lag med de andra, räfsa och bära hö på hävlar från ställen, där det var svårt att köra fram, och mera sådant. Några lekar kunde inte komma i fråga, men det var lika roligt att åka i hölass och på köpet göra nytta för sig. Och första vackra dag, sedan höbärgningen var över, skulle de få ta skadan igen. Då skulle de få mat med sig för en hel dag och sköta sig själva, antingen de nu skulle ge sig av ut bland skären eller styra kosan genom storskogen åt Dägervikshållet till.

Äntligen var det mesta höet under tak, och det återstod endast litet sälting vid stränderna. Olle tyckte, det var på tid, att gossarna fingo sin ledighet. Han och Maja skulle nog reda sig dem förutan.

Samtidigt slog också vädret om, och det blev en följd av de vackraste dagar, nu när det inte längre var så behövligt för bärgningen. Sådana äkta sommardagar blåser det gärna från land under förmiddagen för att sedan gå över till havsbris, så snart jorden på fastlandet blivit tillräckligt upphettad. Ett dylikt tillfälle att utan möda komma långt ut och tillbaka igen fick inte försummas, och gossarna bestämde sig utan tvekan för att göra sin utfärd sjöledes.

Dägerö vidsträckta skärgård omfattade, utom huvudön och ett tjugotal större holmar, en hart när oräknelig mängd smärre kobbar och skär. Det påstods, att vart och ett av dessa skär hade sitt särskilda namn, men att hålla reda på dem alla var det knappt någon, som kunde. Det skulle då vara gamle Gobort, missionärn, som jämt låg ute i båt och flängde. Någon allmän farled fanns inte åt detta håll, men vid gott väder hände det ibland, att en och annan djärv seglare för att vinna tid tog en ginväg mellan Frönäset och Ramklöv, där den egentliga skärgården tog vid, och sedan fortsatte bland hällor och grund genom den minst farliga delen.

Det var denna väg, som gossarna valt. Maja hade lovat väcka dem i god tid, men när hon knackade på fönstret till drängstugan, där de numera höllo till, voro de redan på benen. Hon förmanade dem att vara försiktiga, och de gåvo sig av.

Morgonbrisen kom, först när de hunnit förbi Ekskär. De hade för någon tid sedan skaffat sig ett litet segel, inte stort större än en handduk. Inge satte sig i fören och stöttade den spinkiga masten, en avbruten ljusterstång, och Anders styrde med en åra på läsidan. Fort gick det inte, knappast roddfast, men det var i alla fall att segla, och det inte bara på hemfjärden utan långt bort på obekanta vatten.

För Inge i synnerhet var det en riktig upptäcktsfärd. De foro fram mellan underligt formade klippor, urgröpta och liksom slipade av havssvallet. De fingo ro genom speglande sund, dit vinden inte hann, och där de kunde se botten på flera famnars djup. De förvillade sig in i en vik och måste vända om igen, de åkte upp på ett grund och stakade sig loss, det var äventyr på äventyr.

Än kommo de på en kull skräckor, när de ströko förbi en udde, än skrämde de upp en hop skröjor — ejderhonor, som kråkorna plundrat på ägg eller ungar. En stor fågel satt i en tall — det var en fiskgjuse. De styrde närmare, och han flög sin väg. Men just där upptäckte de en präktig sandstrand och måste i land för att bada. Sedan lågo de på en klippa och torkade.

Och så bar det av igen. Tätt intill vattenbrynet på en hälla märkte de ett par kullriga stenar med ett egendomligt utseende. De måste dit och se efter, vad det var. När de kommit på några famnars avstånd, rullade stenarna ut i sjön — det var en själ med sin unge, som legat och sovit i solskenet.

Där var åter en holme med en inbjudande vik. De landade och träffade på några sena smultron och en väldig huggorm, som de lyckades döda. Ännu en gång badade de, och när de sedan skulle ut igen, hade vinden vänt. De måste taga till årorna, om de ville något längre ut. Havsbrisen kom som vanligt rätt frisk men lugnade småningom, och det blev ingen sjö att tala om.

»Han vände snart i dag», tyckte Inge, fast han just inte hade mycken reda på vad tiden led. »Nog var det senare i går.»

»Å, di har inte fått honom än på långa tag därhemma.»

Anders visade på en seglare, som syntes långt borta i en öppning mellan holmarna. Den gick fortfarande för nordlig vind den vanliga inre farleden.

»Men det måtte ändå vara middagsdags», menade Anders. »Jag tror, vi lägger till här och ser efter, vad vi har i matsäcken.»

Det var en stor, kal klippa med otaliga remnor och skrevor, där tydligen en mängd grisslor haft sina svårt åtkomliga bon i alla vrår och skrymslen. Bredvid låg en mindre holme med liknande naturbeskaffenhet. Inte var det den bästa plats att landa på, men gossarna tyckte det var lustigt, att de träffat på de så kallade Äggskären, som de mycket hört talas om. Men några grisslor sågo de inte till. De voro redan ute med sina ungar.

Matsäcken var rundligt tilltagen och kunde gott räcka för en dag till, om så behövdes. När de ätit, gingo de upp på skäret, varifrån de hade en vid utsikt. Havsbrisen hade under tiden hunnit fram till seglaren, som nu låg på kryss något väster om Ramklöv. Det var den bästa vind för gossarna att segla hem, om de hade lust.

»Men inte far vi så snart, inte», föreslog Anders.

Nej, först skulle de meta en stund. De rodde till en brant klippa ett stycke därifrån, där det borde finnas abborrar. Men om det fanns några, hade de inte förstånd att bita på kroken. Det började bli litet enformigt att sitta där och vänta på napp.

»Ser du, Inge, där flyter en kork. Var kan den ha kommit ifrån, här, där inga seglare far fram?»

»Den kan ha kommit från Tyskland eller Ryssland», menade Inge.

»Det var en märkvärdig kork», fortsatte Anders efter en stund. »Han följer inte med vågorna. Jag tycker, han ligger kvar på samma ställe.»

Ja, det var verkligen något besynnerligt med korken. De rodde dit och funno, att den var fastgjord vid ett fint snöre, som gick ned i djupet. De halade in famn efter famn, och så kom en grövre lina och äntligen en tung säck, som de inte kunde få upp i båten utan måste ta på släp till klippan.

»Vad ska’ det här betyda? Det låter, som det vore kopparpannor i säcken.»

Men det var rena silvret, märkte de, när de öppnade den, bägare och kannor, skålar och fat och en myckenhet skedar och slevar — de kunde inte så noga ta reda på allt.

»Det ä’ tjyvgods, det ä’ tydligt.»

»Och där kommer tjyvarna», ropade Anders.

Han hade varsnat en båt, som hastigt närmade sig, rodd med två par åror.

»Fort, Inge! Vi kan inte komma undan, om di får syn på oss, vi som bara har två åror.»

Gossarna sköto ut med fart och lade sig på andra sidan klippan.

»Tänk, om det skulle vara tjyvarna. Här kan vi inte ligga kvar, om di skulle komma hit.»

Båten fortfor att hålla kurs rakt på klippan, och det var inte annat att göra för dem än att ge sig därifrån.

De höllo sig till en början så, att klippan alltid var mellan dem och den främmande båten, tills de kunde löpa in i rännan mellan de båda Äggskären. Men inte heller här kände de sig trygga utan rodde vidare till en större trädbevuxen holme, som låg i samma linje. I en liten vik funno de ett gott gömställe för båten mellan några stenar, där den inte var synlig från sjösidan.

»Måntro di har sett oss?» undrade Inge.

»Det ä’ inte möjligt. Det var bara två karlar, och di rodde båda två. Och vi höll oss hela tiden bakom klippan och Äggskären.»

»Tror du, di ska’ hämta säcken?»

»En kan inte veta. Kanske di bara ä’ ute och sätter flundernät. Vi får gå opp på holmen och se efter, vart di tar vägen.»

De smögo sig försiktigt in bland tallarna, tills de kommo till ett ställe, där de hade fri utsikt förbi Äggskären. Båten var redan på platsen, där de funnit säcken. En av karlarna stod upprätt i båten, medan den andre satt vid årorna.

»Di tittar efter korken. Det ä’ tjyvarna, det slår aldrig fel.»

»Jag tycker, det ä’ den där ålänska skepparen, som stal svinet», gissade Anders, »Han, som står.»

»Det ä’ bestämt halta Kalle och Vedbacka sme’n», föreslog Inge, som inte ville vara sämre att gissa.

»Då ä’ det förr missionärn. Han ä’ så där lång.»

Men det var inte möjligt att på sådant avstånd känna igen någon med säkerhet. Att det var tjuvarna eller deras medbrottslingar, därom voro de nu övertygade och förstodo till fullo, vilken fara de utsatte sig för, om de läto se sig.

Efter en stund kastades en dragg ut från båten.

»Di måtte tänka, att korken på något vis kommit loss från snöret.»

»Ja, håll på med det, om ni tror det ska’ hjälpa. Ni får allt dragga länge, innan ni får tag på den säcken.»

»Men vad ska’ vi göra, om di inte ger sej härifrån?» klagade Inge.

Karlarna voro tydligen på det klara med att säcken ännu fanns kvar. I en timmes tid eller så höllo de oavbrutet på med att dragga och fingo upp hela lass med tång eller klöder, som det kallas. Vinden stillnade mer och mer, och snart var det alldeles lugnt.

»Nu ä’ det slut för oss att segla», anmärkte Anders. »Och så gott kan det vara, för vi har lättare att hålla oss undan, om vi ror.»

Slutligen tröttnade karlarna. De lade in draggen och tycktes överlägga. Så togo de båda till årorna och rodde sin väg. Gossarna vågade likväl inte ge sig av, förrän båten alldeles var försvunnen bland holmarna. Den hade farit åt samma håll, där de själva skulle fram. Nu måste de ta en dryg omväg för att inte sammanträffa med tjuvarna, om de möjligen lagt i land på någon holme eller vände tillbaka igen. Det blev därför nästan mörkt, innan de nalkades hemtrakterna, men de hade lyckligt kommit undan den främmande båten.

De voro redan genom sundet och hade hunnit förbi Ekskär, då de fingo se ett fartyg för ankar under Långgarnslandet. Det var den ålänska galeasen. Anders kände igen den på riggen och upphörde genast att ro.

»Hur ska’ vi nu bära oss åt? Det kan hända, att någon ä’ i land efter vatten och får se oss med säcken.»

Inge föreslog, att de skulle ro in i Prästmaren och anförtro sig åt pastorn, som var så god vän med länsmannen. Det var inte många, som hade sina vägar där förbi, och det var alltid tryggare än att ro till byn.

De gjorde så och kommo fram med sin börda utan att möta någon.

Pastorn var ensam hemma. Så snart han fått veta, vad det var fråga om, stängde han dörren och började undersöka säcken.

»Jo, det här var ett fynd. Kunde jag nu bara i hast få ett bud efter Videstam.»

Han öppnade locket på en silverkanna, som var mycket tung, och fann, att den var mer än till hälften fylld av guldsaker, armband och ringar och annat.

»Di talade om en stor stöld förra veckan hos Lunda baron. Man ska’ få se, att det ä’ därifrån.»

Det körde någon på stora kyrkvägen. Anders såg ut genom fönstret.

»Det ä’ bestämt Norruddarn, som far förbi med en tomskrinda.»

Pastorn sprang ut och ropade. Ja, det var Norruddarn. Han körde in på prästgårdsvägen och band hästarna vid gärdesgården.

»Har du tid att vänta, medan jag skriver ett brev? Och om du se’n kunde skicka någon, som ror över till länsman i natt, så vore det galant.»

»Om vi skulle prova di nya lyktorna?» föreslog Norruddarn.

»Hur ska’ det gå till?»

Jo, han skulle först hissa en lanterna som signal. Det kunde hända, att de inte märkte det vid kvarn, för det var inte den vanliga tiden för signaleringen. Det var bara tre gånger om dagen och på bestämda timmar, som de skulle hålla utkik. Men man kunde i alla fall försöka. Och om de hissade svar, att de varsnat tecknet, så skulle han nog ordna så, att länsman fick budet, om det bara inte blev för många ord.

»Nej, bevars, bara ett par stycken.»

Och han skrev på en papperslapp:

Länsman Videstam. Kom hit.

Gustav.

Ja, det skulle nog gå. Varom icke, så skulle drängpojken få ro över. Eller också han själv för den delen.

Gossarna hade under tiden räknat ut, att de lika gärna kunde låta båten ligga kvar i Prästmaren till dagen därpå och fara hem till byn med Norruddarn. De sprungo ned efter matsäcken och drogo upp båten ordentligt. Pastorn förmanade dem, att de inte skulle låta någon veta om fyndet av säcken, inte ens Maja.

»Jag kommer själv över i morgon och talar med Olle och Maja om saken», tillade han.

Norruddarn hade emellertid strukit tillbaka med skjutsen ut på stora vägen. Gossarna klevo upp i skrindan, och det bar av i flygande fläng.

Vid Valsjökvarn hade mjölnaren varit ute på kvällen och satt nät. Han stod ännu kvar på bryggan, när signalen lyste på Norrudden, och svarade genast. En halv timme därefter var budet hos länsmannen, som ofördröjligen gav sig i väg.

Kort efter midnatt knackade någon försiktigt på hos pastorn och blev skyndsamt insläppt. Och ännu ett par timmar efteråt brann det ljus bakom de noggrant fördragna gardinerna i pastorsbyggningen.

7. Förhör och spaningar. — Ett svårt slag.

Maja hade varit ängslig över att Inge och Anders dröjde så länge, men Olle mente, att pojkar skulle vänja sig i tid att vara ute och reda sig på egen hand. När de äntligen kommo, förvånade hon sig över deras tystlåtenhet. Visserligen talade de om, att de varit ända bort till Äggskären och lite längre, och hem hade de fått ro, för vinden hade tagit slut. Men den gamla pratsamheten var borta. »Vänta, det blir väl bättre i morgon», tänkte hon. »Di ä’ väl sömniga och trötta.»

Men även då visade de sig underliga och sutto helst och viskade med varandra. Och så skulle de sta’ och hämta båten, som låg kvar i Prästmaren.

»Vad hade ni där att göra? Varför rodde ni inte hem med ens? Välsignade ungar, det ä’ någonting ni gömmer för mej», bröt hon ut till sist. »Om det ä’ något skälmstycke igen, så ska’ jag lära er, jag!»

Men Inge försäkrade, att det inte var något sådant. Pastorn skulle snart komma över och säga, hur det var.

»Nå, har ni pastorn med er, så kan jag vara lugn», förklarade Maja och var inte nyfiken längre.

I prästgården gick länsmannen otålig av och an.

»Jag måste höra beskrivningen på bovarna ur pojkarnas egen mun och noga ta reda på, var de hittade säcken. Så’na ärkenöt att söla. Här går jag och kan ingenting göra, förrän di kommer.»

Emellertid var han belåten med att han fått sin åsikt om tjuvarnas tillhåll så tydligt bekräftad.

»Vi vet så litet om den här delen av skärgården.» Han satte sig ned och tittade på ett större sjökort. »Det finns så otroligt många hål och gömslen härute. Di kunde bygga ett helt magasin för tjyvgods på någon holme, utan att vi hade en aning om’et.»

Det kom i detsamma en skjuts, som vek av in på prästgatan.

»Nu ä’ di äntligen här. Di kommer åkande som storfolk.»

Men det var i stället kapten Melby, som kvällen förut varsnat signalen och anade, att något viktigt inträffat. Han fick genast veta, vad det var fråga om, och pastorn tog fram de stulna dyrbarheterna. Det friherrliga vapnet på några av föremålen visade, att de tillhörde den gamle baronen på Lund, där en djärv stöld helt nyligen ägt rum. Länsmannen hade med sig en förteckning på det stulna. Alltsammans fanns och dessutom åtskilligt mera, som man ännu icke saknat, när listan uppgjordes. Eller måhända var det byte från annat håll.

Den gamle kaptenen var uppspelt över all måtta. Han hade ett behov av att vara verksam, och nu hade han fått något att syssla med, som riktigt var efter hans sinne. Han ville uppbåda sitt folk och genomsöka hela Dägerö skärgård intill minsta knuv och kobbe, och själv skulle han patrullera i utkanterna med sin speljakt. Länsmannen invände, att man på det viset endast skulle ge tjuvarna en varning att hålla sig undan för en tid, och lyckades förmå honom att tills vidare avstå därifrån.

Och när gossarna omsider kommo för att hämta sin båt, var det gubben, som började förhöret. Han var så het och ivrig och förbryllade dem så, att Anders till sist påstod, att det var fyra man i den främmande båten, och att de bara hade två åror. Och Inge gissade, att de båda karlarna voro länsman och pastorn, och blev rent olycklig, när han märkte, vad han sagt.

Länsmannen ställde dock tillrätta igen och fick småningom ur gossarna, vad de visste. Klippan, där de suttit och metat, återfanns på kortet, och med ett rött kors utmärktes noga den plats, där de funnit säcken. Därefter fingo de ge sig av efter en sträng tillsägelse att hålla tyst med saken, så skulle de få en halv fjärding äpplen, när de hunnit mogna, lovade kaptenen.

Nu blev det tal om vad som närmast borde företagas. Länsmannen var misslynt över att han inte fått göra en undersökning på galeasen, som seglat tidigt på morgonen. Men kapten Melby, som noga höll räkning på de sjöfarande, hade signalerat till Norrudden och hört sig för, innan han for hemifrån. Galeasen hade kommit norrifrån, visste de, just som det började stillna. Den hade knappt haft vind tillräckligt för att komma till ankars. Och efter gossarnas uppgifter måste karlarna i den främmande båten vid den tiden varit minst en timme på platsen. Det var alltså inte tänkbart, menade kaptenen, att de kunde höra till galeasen. För övrigt var den inte långt borta. Från Valsjökvarn hade de sett, att den inte seglat längre än till Ramklöv och lagt sig där i den så kallade Finnhamnen, där estlänningar och finnskutor plägade hålla till.

Så snart länsmannen fick höra detta, bestämde han sig genast för att fara dit. Det måste synas misstänkt, att de så snart sökt ankarplats igen, då vinden var så gynnsam. Detsamma tyckte också kaptenen och pastorn, och alla tre följdes åt.

Men galeasen hade ännu en gång undgått dem. När de hunnit till södra udden på Långgarn, märkte de, att den åter var under segel och på väg ut genom den vanliga leden.

Kaptenen föreslog då, att de skulle lägga i land och hemsöka båtsman Gobort, missionären, efter de voro så nära. Han visste, att länsmannen länge haft ögonen på honom. Det kunde vara så gott att höra efter, vad han haft för sig dagen förut.

Långgarn slutade i söder med en klippa, från vilken man hade utsikt över segelleden ända bort till Ryss-sundet och åt ett annat håll förbi Ramklöv ett gott stycke in i den egentliga Dägeröskärgården. Där hade den gamle båtsmannen fått bygga sig en liten stuga, och i en vik innanför klippan hade han en väl skyddad hamn för sina båtar.

Han hade länge levat som en enstöring, men på sista tiden spordes det, att halta Kalle, skomakarn, flyttat till honom. Det väckte förvåning, att de båda kunde trivas tillsammans, så olika som de voro. Den talföre Kalle var känd för sin elaka tunga och krusade inte för någon människa. Gubben Gobort åter var inbunden och skygg. Han hade ett tvetydigt rykte och gick aldrig i kyrkan. Men pastorn var dock rätt bekant med honom. Han hade flera gånger seglat i hans stora skötbåt, innan han fick sin egen lilla blekingseka, och som båda voro tystlåtna, hade de kommit väl överens.

»Han håller sina båtar bra», anmärkte kaptenen, när de stego i land. »Synd på karl, att han ska’ vara så opålitlig. Här kunde jag annars få mej en signalstation till.»

Han tog upp sin kikare och fann, att man ledigt kunde se ända till Valsjökvarn från stugan. Men pastorn försäkrade, att gubben inte stod ut med någon regelbunden sysselsättning. Han var ett riktigt naturbarn och skulle känna sig som en fågel i bur.

»Naturbarn!» utropade länsmannen. »En storskojare ä’ han, och det skulle inte förvåna mej, om det varit han och halta Kalle, som gossarna sett.»

Dörren stod öppen, när de kommo fram, och Kalle satt vid fönstret och läste högt i en gammal bok med skinnpärmar.

"— thet kan wara ", sjöng han i predikoton, " at alla Menniskior äro Narrar, som jag mig besinnar, at en förnem Man sade, han hade vti sit Hufwud sex Stohlar, och vti Buken siu Harar, när han drack en Bekare Wjn, så steg en Hara vp och tog en Stohl in: Men när han then siuende Bekaren druckit hade, och then sidste Haren intet Säthe finna kunde, så wille han the andre nederkasta, til thes enteligen et sådant Rumor blef, att han sielf intet wiste huru Hufwudet uppå honom stod."

»Vad ä’ det för en fördömd smörja», skrek kaptenen och steg in.

»Nej, se kapten — och pastorn — och själve länsman. Nå, det var storfrämmande, må jag säja. Men det ä’ ingen smörja, det här. Det ä’ en bok om narrar, en riktigt bra bok, som kapten kunde ha gott av att läsa.»

Nu blev det ett uppträde. Kaptenen var ärtgrön i ansiktet, som Kalle sa’, när han sedan talte om’et för Långgarns Pelle.

»Eländiga pinnsyl! Förhärdade idiot!» bröt han ut. »Jag ska’, anfäkta mej, garva svinpälsen din.»

Han rusade blint på och drumlade ikull över lästknippan, som Kalle makat ut på golvet, när han såg, hur det skulle gå.

»Det ä’ väl, att länsman ä’ till hands», sa’ Kalle. »Det likar sej till hemgång, inte annat jag kan se.»

Och medan de andra försökte lugna kaptenen, knäppte halta Kalle ihop händerna och stämde upp med full hals:

"Store stutar uti en ring

Hafwa sig om mig begifwit:

Fete oxar alt rundt omkring,

Stå mig alt efter lifwet —"

»Tig med ditt skrål», avbröt pastorn strängt. »Ä’ det anständigt att komma med sådana slagdängor.»

»Slagdängor! Gud förlåte pastorn, som talar så syndigt om skriftens ord. Ska’ inte en fattig stackare få trösta sej i sin bedrövelse med en psalm Davids, fast den, gunås, inte står i nya psalmboken?»

Och han fortsatte versen:

"Som lejon wred,

Gapa de med sin mun så bred."
[1]

^[1] N:r 39: 5 i 1695 års psalmbok.

Men nu tog länsman i. Det var rent märkvärdigt, förklarade Kalle sedermera, vad den lilla karln hade för ett sätt att få folk att tiga — och att tala med, om han det ville.

»Hör noga på, vad jag säger», sade han och spände ögonen i Kalle. »Och svara inte ett ord mer, än som ä’ nödvändigt, om du inte vill krypa in i kurran.»

Kalle fick nu redogöra för, var han hållit till de sista dagarna.

Han hade lovat rödfärga Långgarnsstugan, sade han, för di ville inte vara sämre än Nedergårds. Men så råkade gubben Gobort att fastna med ena foten mellan ett par stenar, när han sprang utefter strand för att komma i håll för en andkull. Och han bröt fotleden så illa, så han måste hasa sig fram till båten. Och nu hade han legat i tre dar, och Kalle hade fått vara hemma och sköta honom. Och Elin i Ekskär kom över varenda dag och hjälpte honom byta om med våta omslag på foten. För Elin var en rar flicka och den vackraste, som funnits på Dägerö, sedan Ingrid i Mellangärden var ung och lycklig. Kalle började gråta. Han hade varit hopplöst förälskad i Ingrid, det visste alla utom Ingrid själv. Men inte kunde hon bry sig om ett vanskapt kräk, som Kalle var. Och sedan hade han tagit sig till att dricka, och nu var han en förlorad människa.

Länsmannen undrade, om han gjorde sig till för att lura honom, men så fick han se, att brännvinsflaskan var framme.

»Skäms du inte, karl, att börja dagen med att supa?»

»Ack, nådig länsman, vad skäms en så’n som jag för?» Han torkade sig i ögonen med sina beckiga fingrar och smorde ned sig, så han såg ut som en sotare.

Under tiden hade kaptenen gått ut, och pastorn satt bredvid Goborts säng och tittade och klämde på hans sjuka fot.

Länsmannen fortsatte förhöret i vänligare ton.

»Nu ska’ du vara resonlig, Kalle, och försöka komma ihåg allt, vad du gjorde i går eftermiddag.»

»Ja, vad kan en ta sej för, när gubbstackarn hade så svårt. Jag borra’ om en bössa åt Sunnansundsbond’, han som bor där väster om körkan — och så laga’ jag en känga åt Elin — och så var det väl något annat.»

»Var du hemma hela tiden?»

»Ja då, det var en sak. Jag har suttit hemma alla tre dagarna, fast di ville ha mej bort på flera håll.»

»Och i går med? Var du hemma hela da’n?»

»Ja, det ä’ naturligt. Utom en halvtimme eller så, och då var Elin här.»

»När var det? Tänk efter.»

»Å — det kunde vara vid middagstiden eller lite senare. Jag rodde över till Frönäs med en klocka, som jag lagat åt Vedbackarn — ja, det var nog lite senare.»

»Och Jansson var hemma?»

»Jaa — men han var så full, så käringen hans körde ut’en och stängde in’en i sjöbo’n och satte hänglås för. Det gör hon alltid, när han ä’ på det viset. Och där fick han allt ligga i natt och sova bort ruset.»

»Du ä’ säker på, att du var hemma sedan hela eftermidda’n?»

»Jaa — och om inte länsman tror mej, så fråga Elin. Hon var kvar, ända tills hon skulle hem och mjölka.»

Länsmannen hade nu fått veta, vad han ville, och det var så gott som ingenting. Varken Kalle eller missionärstackarn kunde ha något att skaffa med det stulna. Och inte heller Vedbacka Jansson, som han trott ibland. Hans hemman låg så avsides, och han hade alltid gott om pengar. Och det var han, som vänt misstankarna mot missionären. Men gubben Gobort var tydligen en oförarglig karl, fast han hade sina egendomliga begrepp om rätt och orätt. Och superiet var ju en allmän last på en tid, då husbehovsbränningen först nyligen avskaffats. Kanske var pastorn på det hela en bättre människokännare än han själv. Det var yrket, som gjorde det. När man sett så mycken uselhet, blir man gärna misstrogen. Men han skulle i alla fall söka upp Elin och höra, om halta Kalles uppgifter stämde.

Kaptenen satt redan i båten och väntade, när de kommo ut. Han var i sitt värsta lynne, och så snart de hunno till prästgårdsbryggan, steg han i land och for hem. Länsmannen och pastorn fortsatte till Ekskär, och Elin bekräftade allt vad Kalle sagt. Och hon tillade, att Gobort var så tålig och halta Kalle så snäll. Han lämnade inte gubben ensam varken natt eller dag, och det fast folk jämt låg över honom och ville ha honom till sig för varjehanda arbete.

Pastorn föreslog nu, att de skulle ro till byn för att tala med Olle och Maja, som han lovat, och det hade länsmannen ingenting emot. Så kunde han kanske få lite hjälp av Olle, för fjärdingsman Palmgren var gammal och orkeslös och hade alltid varit klenmodig av sig.

Det enda, som nu kunde göras, menade länsmannen, var att hålla utkik efter tjuvarna, ifall de skulle komma igen under de närmaste dagarna för att leta efter säcken. Inte var det mycket troligt, för de hade nog redan fått nys om, att han var på ön. Men det var i alla fall en möjlighet, och det gick icke an att lämna något oförsökt. Han hade därför tänkt ge sig över till Äggskären, så snart det blev mörkt. Där skulle han stanna åtminstone över följande dag, och det vore bra, om han kunde få med sig en handfast och pålitlig karl.

Olle var inte hemma, när de kommo, men Maja svarade för honom. Visst skulle han följa med, om länsman så önskade. Och lodbössa hade han, det var en sak. Jämmerstaligen, jo, det var nyheter. Och att tänka sig, att Inge och Anders hittat så dyrbara saker. Hon var alldeles ifrån sig över vad hon fått höra.

»Ja, di pojkarna, di pojkarna! Till slut blir det väl di, som tar reda på tjyvarna.»

Maja följde med ned till båthamnen, när de skulle fara. Inge och Anders sutto på bryggan med var sitt metspö.

»Får ni något?» frågade länsmannen.

»Inte finns det någon fisk här», klagade Anders.

»Då kunde ni gärna ge er ut i skärgården och meta. Och om ni ser någon båt åt Äggskärshållet, så ro genast hem och tala om’et.»

Gossarna voro genast hågade, men pastorn invände, att det skulle dra för lång tid. Innan de kommo tillbaka och länsmannen hann ut, voro nog tjuvarna sin väg för länge se’n.

»Om vi hade kapten Melby här, skulle han nog tänka ut någon signal.» Länsmannen skrattade.

»Di kan tända opp eld på någon holme, så det syns från prästgården», hittade Maja på.

Men det behövdes ingen signal. Gossarna kommo tillbaka utan att ha sett någon båt utom ett par stycken under Sunnansundslandet, där de höllo på med att dra bonot.

Lika liten framgång hade Olle och länsmannen den följande dagen. De spanade med kikare åt alla håll men varsnade ingenting ovanligt.

Just som de skulle fara hem, utbröt ett hiskligt oväder med åska och regn, så att de måste dröja en stund, innan de vågade sig ut. Stormbyn gick värst fram över själva Dägerön, som var insvept i ett svart moln, så att de inte kunde se en skymt av land åt det hållet.

»Jag tror bestämt åskan slog ner i byn», tyckte Olle och fick brått att ro hem.

Samma dag på eftermiddagen skulle Ingrid komma ut på besök, hade hon skrivit. När Maja gjorde sig i ordning att ro emot henne, fick hon se det hotande molnet. Inge var ensam hemma av gossarna, för Anders skulle hjälpa fadern med att skära vass.

»Spring åt hagen efter Majsa», skrek hon och drog själv ut kärran. Det gick fortare, visste hon, att åka från Norrudden än att ro, sedan kapten Melbys nya väg blivit färdig.

Majsa var som en hund och kom genast fram till Inge, som tog henne i pannluggen och ledde henne fram. I en handvändning var skjutsen färdig, och Inge fick följa med och köra. Men på hemfärden tog Maja tömmarna och lät det gå undan, så att de hunno tillbaka utan att få så mycket som en droppe regn.

Det blev nu ett väder, så gammalt folk sade, att de aldrig sett maken. Björkarna lågo som vidjor utefter marken, och flera träd sletos upp med rötterna eller bräcktes av. Så kom en förfärlig blixt och sedan ett nattsvart mörker, medan regnet öste ned. Båtar sköljdes bort av vågsvallet och måste sökas dagen därpå utefter stränderna.

Maja stod på förstukvisten, för hon hade ingen ro att vara inne.

»Ä’ di ute i så’nt väder» — Olle och länsman, menade hon — »så driver di åt havs, det finns ingen hjälp för det.»

Men det var ingen fara med dem. Som lycka var, räckte det inte länge och var aldrig heller så svårt därute. Och när de rodde in i Prästmaren, var det mest lugnt.

De hade haft länsmans egen båt, så Olle fick gå hem landvägen. Som han gick där och såg på förödelsen, fick han syn på en karl, som sprang genom Nedergårdshagen och in i storskogen. En stund efteråt kom Inge samma väg. Han var barhuvad och tycktes ha mycket bråttom.

»Vad ä’ nu på färde?» undrade Olle och skyndade på.

Maja kom ut mot honom i gatan och såg menande ut.

»Nils ä’ på ön», sa’ hon. »Ingrid har sett honom.»

Olle gjorde sig ett ärende till stallet, innan han gick in, och Maja följde med, ivrig att berätta, vad som hänt.

»Hon var som förr i världen, Ingrid, när hon kom», fortsatte hon, »vänlig och rar och så glad över att vi var gifta. Och när ovädret gått förbi, lät hon opp fönstret, för det var så kvavt i stugan. Som hon stod där, skrek hon till och slog ut med armarna. Jag dit i en blink och såg en karl hoppa över gärdsgår’n in i hagen. ’Det var han ’, sa’ hon och gick in i kammarn. Och jag sa’ åt Inge att springa efter och se, vart han tog vägen. ’Det ä’ han’, sa’ jag, ’som gjort mor din olycklig.’ Och han gav sej ut genom fönstret, som han var. Få se nu, om han ä’ kropp till att hinna honom.»

»Jag såg dem i hagen», sa’ Olle. »Men nu tar vi och går in, tror jag.»

Ingrid var ännu kvar i Majas lilla kammare, där hon nu skulle bo, men efter en stund kom hon ut. Hon var sig lik, tyckte Olle, utom att hon emellanåt liksom drog efter andan. De talade om åskvädret, och hon frågade, hur det varit på sjön. Och när Maja skulle rusta till kvällsvard, ville hon nödvändigt hjälpa till.

Olle fick under tiden tag i penningskrinet, som numera jämt var framme, och satte sig till att bulta och knacka som vanligt. Ingrid fick se det och tog det från Olle.

»Far dins skrin, tror jag, Maja. Vad jag känner bra igen det!»

Det var ett fint arbete med beslag av mässing och inläggningar av olika träslag. Majas far, gamle nämndeman i Nedergården, hade ropat in det vid den sista auktionen på Dägervik.

»Det här har nog varit en dyrbar sak på sin tid. Och tungt ä’ det med alla sina konstiga beslag.» Hon lyfte det prövande.

I detsamma slogs dörren häftigt upp, och Inge rusade in.

»Di har slagit ihjäl pastorn!»

»Vilka?» kom det från Olle och Maja på samma gång.

»Tjyvarna.»

Ingrid vart blek som ett lakan och tappade skrinet, som for i golvet med en skräll. Ett av beslagen sprang upp, och några papperslappar föllo ut ur ett smalt lönnfack. Olle stoppade dem på sig utan att se efter vad det var.

Inge gick fram till modern, som sjunkit ned på långbänken med händerna för ansiktet.

»Mor, jag såg, vart han tog vägen. Han sprang bakom sjöboden vid Frönäs, och se’n var han försvunnen. Men jag ska’ nog få tag på honom en gång, det lovar jag.»

Ingrid slog armarna om honom och kysste honom. Så långt han kunde minnas tillbaka, hade modern aldrig kysst honom förr.

8. Den hemlighetsfulla väskan.

Under tiden hade länsmannen haft svåra stunder, sedan han skickat hem Olle.

De hade, som sagt, tagit i land inne i Prästmaren, där länsman alltid hade sin båt liggande, när han var på besök. Det var onödigt, tyckte han, att alla, som foro genom sundet, skulle ha reda på, att han var på ön.

Olle hade envisats, att han skulle få bära upp matsäcken och annat, som de haft med sig, men det ville inte länsman veta av.

»Bry dej inte om båten», sa’ han. »Gå du hem till Maja, som väntar dej. Jag reder mej nog.»

Och Olle var tydligen glad att få gå. Han tog en ginväg utefter vassen över de nyslagna sanka ängarna och var snart ur sikte.

»Det ä’ en riktig hedersman, det har Gustav rätt i», tänkte länsmannen för sig själv, medan han sysslade vid båten. »Men det var allt illa, att vi inte passade på, när vi var så nära, och såg efter lite närmare i Finnhamn. Jag börjar tro, att di tog opp tjyvarna i galeasen, då di låg stilla där i går morse. Kanske man kunde få se något spår efter dem i stränderna, om di gjort upp eld eller så, medan di väntade. Det första, jag ska’ göra, blir att ro dit.»

Men det blev annat av.

Han hade just plockat upp sakerna ur båten, då han fick höra jämmer och skrik inifrån byggningen.

»Hjälp! Pastorn ä’ mördad!»

Och mor Brita, hushållerskan, kom ut under ideligt skrikande, barhuvad och i strumpsockorna, och satte i väg åt skolhuset till, som var närmaste grannen. Länsmannen släppte, vad han hade i händerna, och rusade uppför backen.

Det var en hemsk syn, som mötte honom, när han kom in. Mitt på golvet i förstugan låg pastorn halvt insvept i ett segel och översköljd av blod. Han hade släpat sig fram ett stycke, märktes det på blodspåren, men inte mäktat längre. Gummans förtvivlade rop hade troligen väckt honom till sans.

»Det ä’ inte farligt, käre Sten», viskade han. »Om du hjälper mej lite, ska’ jag försöka resa mej.»

Men länsmannen rådde inte lyfta honom utan måste bädda omkring honom med kuddar, så gott han kunde. Och sedan var det att tvätta bort blodet ur ansiktet och lägga våta omslag på såret — han hade fått ett förskräckligt slag vid tinningen, som alldeles bedövat den starke mannen.

»Nu gör vi ett försök till», föreslog pastorn och lyckades denna gång komma på benen.

När Brita äntligen kom med folk, låg han på sin soffa, blek och blodig, men vid fullt medvetande. Länsmannen gjorde tecken åt dem att hålla sig tysta, men pastorn sa’, att det inte behövdes.

»Det ä’ så gott som över nu», tröstade han. »Ni vet inte, hur stark jag ä’.»

»Jo, det vet jag nog», brummade länsman. »En annan än du skulle aldrig titta upp mer efter det slaget. Men nu ä’ du så god och försöker sova. Och ni andra kan gärna gå hem. Jag tycker det ä’ Nedergårds Olle, som kommer, och om han vill bli här i natt, så ä’ det nog.»

Olle var beredd att stanna, och han och länsman skulle tura om att vaka och byta om med kalla omslag, för mor Brita var så skrämd, så hon gjorde allt vad tokigt var.

Mot morgonsidan, när Olle hade vakten, kom han att tänka på papperen, han stoppat på sig. Han tog fram dem och synade dem i den gryende dagningen. Det var en almanacka, ett par kvitterade räkningar, ett litet brev, som Maja skrivit hem, när hon som halvvuxen var på besök hos fastern i Trosa, och så en gammal markegångstaxa och till sist, vad han väntat och hoppats, ett intyg från Jansson i Frönäs, att lånet var till fullo gäldat. Skuldsedeln, hette det, hade på obekant sätt kommit undan och skulle anses dödad. Till yttermera visso var intyget bevittnat av en skutskeppare, som nyligen flyttat från orten, och av en kringfarande lumpsamlare, som Olle kände till.

Olle läste igenom det noga ett par gånger och funderade. Sedan stack han alla papperen tillbaka i bröstfickan och lagade i ordning ett nytt omslag.

Pastorn sov länge och allt lugnare, ju mera tiden led. Först långt in på dagen vaknade han och satte sig upp i bädden.

»Ä’ du här, Olle?» Han såg sig förvånad omkring och tog åt huvudet. »Ja, nu minns jag.»

Länsman kom in från ett annat rum och ville ha honom att lägga sig igen.

»Nej, Sten, nu ä’ det nog med pjåsk. Låt mej sitta åtminstone.» Olle svepte täcket om honom. »Tack, kära Olle, nu ä’ det bra. Ni får inte klema med mej. Jag känner mej så kry, så vi kunde fara ut och ro gäddrag.» Det var inte möjligt att få honom tyst.

»Och silversakerna, Sten», fortfor han, »har du sett efter, om di finns kvar? Jag öppnade skåpet, när jag kom hem, och då var di kvar.»

»Jaa, du hade låtit nyckeln sitta i.»

»Och nu ä’ di sin kos?»

»Nej, ingenting ä’ rört. Allt står precis som vi ställde det.»

»Det var konstigt.»

»Tjyvarna har blivit skrämda och givit sej av utan att ta något.»

»Nå, men väskan då?» frågade pastorn ivrigt.

»Jaså, det var en väska», anmärkte länsman. »Jag kunde nästan tro det.»

»Ä’ den borta? Den skulle ligga på bordet därute.» Pastorn reste sig upp för att se efter.

»Lugna dej, Gustav. Det går rakt inte an. Du får lov att vara förståndig. — Ja, väskan hann di få med sej, du ska få veta allt så småningom. Men nu kommer Brita med lite mat. Olle och jag har redan ätit.»

Mor Brita beskärmade sig över, att hon varit borta på kvällen, och grät och snyftade. Hon hade haft ett ärende till Lotta, dottern hennes, som var gift med skräddarn i Bakom. Och när hon kom hem, hade hon först gått och mjölkat. Och sedan — »Herre, min skapare, jag vart så till mej, när jag fick se pastorn ligga i sitt blod utan tecken till liv.» Hon hade aldrig varit så förskräckt, inte ens den gången, när kokräket la’ ner sig i mar’n hösten förut. Men såret var inte så farligt, hade länsman sagt, fast det såg styggt ut. Och nu skulle hon ut och tvätta bort blodet från golvet. Hon hade inte kunnat göra det förut för att inte störa pastorn. Och så snöt hon sig beslutsamt i förklädessnibben och gick.

»Det ä’ inte värt att nämna någonting till henne om väskan», sa’ länsman, »och inte till någon annan heller, än så länge.»

För det var något besynnerligt med väskan.

Pastorn berättade, att han varit över till Råholmen, till Sven Pers’ hustru, som var sjuk, och när han kom tillbaka, låg väskan på förstubron. Och så skulle han tala om, hur det gått till, när han fick det bedövande slaget i tinningen, men länsman tyckte, att han skulle vila sig.

»Möda dej inte med att tala», sa’ han. »Nu vet jag något så när allt, vad jag vill veta, och kanske åtskilligt, som du inte har reda på. Det ä’ en kvinna med i leken, ska’ jag säja dej.»

Pastorn blev inte förvånad.

»Du såg henne?» frågade länsman. »Nej, det gick för hastigt, naturligtvis — men du kunde förstå det av vad som var i väskan. Svara inte — du ska’ vara tyst, så ska’ jag tala om’et för Olle.»

Han gick ivrigt fram och tillbaka i rummet.

»Jo, ser du, Olle, pastorn måste fara till Råholmen, som du hörde, och som det var vind, tog han segelbåten. På hemvägen blåste det mot, och han fick seglen våta i den krabba sjön.»

»Ja, det kan en tänka sej», kom det från Olle.

»Det såg ut att bli regn», fortfor länsman, »och därför bar han upp storseglet i förstu’n och bredde ut det att torka över klädhängarn och ett par stolar. Och så tog han in väskan och ställde upp ett fönster — tyst, Gustav, jag vet, vad du vill säja: fönstret var stängt, när jag kom in, men det var inte mor Brita, som stängt det. Och sedan tände du ljus — det var också släckt, om du vill veta. — Du begriper, Olle, pastorn ville se efter, vad som kunde vara i väskan, och som det blev mörkt under molnet, tände han, som sagt, ett ljus. Och när han öppnade väskan, föll en silverfingerborg ur —»

»Jaså, det var en fingerborg», föll pastorn in.

»Jaa, och du letade över hela rummet utan att få tag på den, så listigt som den gömt sej. Du kröp till och med under bordet —»

»Hur i all världen kan du veta det?»

»Å, det ä’ väl ingen trollkonst. Du spillde tillräckligt med talg från ljuset. Jag trodde först det var tjyvarna, som gjort det. — Och så knackade det på dörr’n, eller hur?»

»Ja — mycket sakta.»

»Och du ställde ljuset ifrån dig och gick ut i förstu’n.»

»Nej, det knackade en gång till.»

»Lite hårdare, jaha. Och när du öppnade dörren, såg du ingenting i mörkret, och så fick du ett slag —»

»Nej, så var det inte. Jag vet knappt, om jag fick upp dörren, eller om den var öppen förut, men det var ett skjutvapen — det blixtrade till alldeles inpå mej, och kulan snuddade vid tinningen —»

»Misstag, min gosse. Det var ett slag med något trubbigt föremål, det syns på såret — och inte finns det något märke efter kula eller sådant i väggen. Men det kan hända, det var då som åskan slog ner i björken. — Och sedan rullade de in dej i seglet, det var två, en karl och en kvinna. Och de släckte ljuset, och kvinnan stängde fönstret.»

»Nej, hör du —»

»Jo, så gick det till. Hon tappade en liten silkesvante bakom fällbordet i detsamma. Den och fingerborgen ä’ det enda, jag kunnat få tag på. Jag tänker skicka in’et till polisen för att undersökas av fackmän, eller också far jag själv, så snart du blivit frisk. Att kvinnan haft en karl med sej, kan man tryggt anta, och en ovanligt stark karl måtte det ha varit, som kunnat ge dej ett så våldsamt nyp. Kunde det vara dem gossarna såg i båten? Men di var så säkra på, att det var karlar båda två.»

Länsmannen satte sig ned och funderade.

»Det ä’ i alla fall underligt med den där väskan. Om di ville ha en anledning att komma in, så kunde di väl hitta på något kvickare än att ta och lägga en väska framför dörrn.»

»Får jag se på vanten ett tag?» bad pastorn.

Länsmannen tog fram den.

»Det ä’ parfym på den.»

»Ja, och en fin parfym. Jag ska’ försöka få rätt på, vad det kan vara, och så ska’ jag höra efter, var man får köpa sådana vantar. Och likaså med fingerborgen. Men nu kan det vara nog med prat. Olle behöver komma hem, och jag måste ut i bygden och spana efter, vem som kan rå om vanten.»

»Du kan låta mej få den, när den inte behövs längre», föreslog pastorn en smula tveksamt.

Länsman skrattade och gick till mor Brita för att ge henne några tillsägelser om vad som skulle göras, medan han var ute.

Olle gick långsamt hemåt och tänkte på allt underligt, som hänt. Han hade följt med länsman en bit för att tala om för honom om den främmande karlen, han sett, som skulle vara Nils Ivarsson, efter vad Ingrid påstod. Men i sista stund hade han åtrat sig. Han skulle åtminstone tala med Maja först. Det var ju otänkbart, att Nils kunde ha någon del i det lömska överfallet på pastorn. Men kanhända det var någon annan, som hade lite tycke av Nils. Han måste nu vara mycket förändrad, så lång tid som han varit borta — det var nog inte så lätt att känna igen honom.

Och så tänkte han på, hur glad Maja skulle bli, när hon fick veta, att de inte alls hade någon skuld till Vedbacka smeden.

»Den ärke räven», sa’ han för sig själv, »han vore värd en riktig hyra.»

Men Olle var långsam till vrede som till allt annat, och det hade nog inte blivit något vidare av, om inte Vedbacka Janne själv sörjt för saken. Han höll på med att basa hank för att stänga om en gärdesgård, där Olle skulle fram.

»Ä’ det du, Olle? Hur mår du själv, och hur ä’ det fatt med ungmora, he he, jag har inte sett henne, se’n hon blev gift. Har ni skrapat ihop några pengar än?»

Då rann sinnet över på Olle. Han fick honom i kragen och bände ned honom på knä.

»Jo, du ä’ den, som ska’ tala om pengar, när jag har papper på, att skulden ä’ betald.»

»Olle, Olle, inte så häftigt. Du vet, hurdan jag ä’ — gycklar med flickorna men menar ingenting ont — skulle bara skrämma Maja en smula.»

»Och jag ska’ ge dej för att skrämma», sa’ Olle och fick tag i en nyss basad granvidja. »Aldrig har jag gett någon smörj, men en gång ska’ bli den första.»

Och Vedbackarn till att tjuta och skrika, så Magnus i Torpängen, som rodde förbi, måste i land för att se, vad det var. Men då var allt över, och Vedbacka Janne låg slängd i diket, så grundligt genompiskad som aldrig förr. För det var inte utan orsak det hette om Olle, att allt vad han tog sig före, det gjorde han ordentligt.

»Vänta mej», jämrade sig Vedbackarn. »Det här ska’ du ha igen. Jag går i morgon dag till länsman, jag vet han ä’ på ön.»

»Ja, gör det. Och hör efter på samma gång, vad den ska’ ha, som kräver för ett lån, som längese’n ä’ betalt.»

Men inte tordes Vedbackarn klaga för länsman, var det likt det, ändå han mötte honom på hemvägen, när han kom åkande med kapten Melby.

»Så du ser ut», sa’ kaptenen och höll in skjutsen.

Jo, han hade råkat komma ned i ett dike — det var halkigt i leran efter det svåra regnet.

Länsmannen frågade, om han sett någon främmande på ön under ovädersdagen. Han svarade trumpet. Han hade hållit sig hemma som ordentligt folk, sa’ han. Vem ville vara ute i sådant väder? Och för resten var det så mörkt, så man såg inte tio steg från husknuten.

»Så säjer di alla», sa’ länsman, när de åkte vidare. »Den enda, som vet något, ä’ Lotta i Bakom. Hon hade följt med modern ett stycke, och hon påstår, att hon sett en karl smyga i buskarna utmed vägen åt byn till. Mor Brita hade inte sett honom, men gumman ä’ klen till synen. Och karlen tycktes vara angelägen, sa’ hon, att inte visa sej.»

»En besynnerlig historia ä’ det, det ä’ sanning», mumlade kaptenen. »Den där Frönäsbond’, Vedbackarn, di kallar, ser då ut, som han kunde varit med om överfallet.»

»Ja, om han ä’ en hederlig karl, så får jag säja, att ytan bedrar.»

Kapten Melby hade träffat länsman vid Sunnansund, och när han fick höra, vad som hänt, ville han nödvändigt fara fram till prästgården. Pastorn kom emot dem vid grinden med huvudet ombundet men annars vid gott mod.

»Det ä’ mot order», ropade kaptenen. »Med en sådan läcka i skrovet ska’ man ligga för ankar och reparera.»

»In med dej genast, olydige son», fortsatte länsman. »Han ä’ alldeles omöjlig. Men lycka ä’, att ingenting biter på honom.»

»Det ä’ inte mitt fel», klagade mor Brita, när de kommo in. »Jag var bara nere vid ankhuset ett tag, och då skulle han passa på. Det ä’ riktigt obeskedligt —»

»Se så, var inte ond, kära mor. Sätt fram lite saft och vatten, så ä’ du en krona.»

»Kom ihåg, att du inte säjer något om väskan», viskade länsmannen.

Kaptenen tog reda på, hur seglet hängt och var pastorn fallit, och mätte och beräknade. Sedan tittade han på såret, som skulle omläggas.

»Det ä’ en sjöman, som varit framme, det ä’ säkert, och en handspak har han haft som tillhygge. Har han inte lämnat något sådant efter sej?»

Nej — länsman hade noga undersökt både inomhus och ute i den närmaste omgivningen.

»Vet ni, var jag varit i dag», sa’ kaptenen, när han skulle gå. »Jo, jag rodde över från Sunnansund till gubben Gobort. Han ä’ bra nu och lät tala med sej. Jag får en signalstång ute på udden, och han ska’ signalera var morgon, som han ä’ hemma. Han har visst för var signal, och så får han jaga fritt på Dägerviks marker. Det gör han, förstås, i alla fall, och jag slipper förtreten. Halta Kalle erbjöd sej att hjälpa till, när gubben var borta, men honom litar jag inte på. Han ä’ en förhärdad spyfluga. Men dumt var det av mej att ge mej på honom i hans egen hamn. Jag har sagt honom, att det ångrar jag. Men får jag honom en gång i rum sjö på neutralt farvatten, ska’ jag allt skicka honom en bredsida i vattenlinjen, så han får stryka flagg. Nej, nu ä’ det tid att gå ombord igen. Signalera var dag, så jag får veta, hur pastorn mår.»

Ett par dagar därefter signalerade också länsman från Norrudden, när han for förbi för att återvända hem:

Allt klart. Läckan kalfatrad. Skutan flott igen.

Videstam.

Pastorn var tydligen frisk, förklarade den gamle sjömannen, mycket belåten med ordalagen i meddelandet. Just så, sade han till sin dotter Märta, skulle man uttrycka sig — kort, kärnfullt och lätt begripligt.

9. Vedbacka smed.

Ingrid stannade något över en vecka, innan hon reste. Det var som hon väntat, att något skulle hända, men hon sade ingenting. Hon gick ofta fram mot Frönäset men vände, så snart hon fick se byggningarna. Om Nils nämnde hon bara en enda gång, när Maja bragte saken på tal.

»Jag såg väl miste, kan jag tänka», sade hon stillsamt.

Olle hade på Majas råd bestämt sig för att inte säga någonting åt länsman om misstankarna mot Nils Ivarsson, helst som han inte kunde tro annat, än att Ingrid tagit fel. Annars skulle han förstås tala om allt, vad han visste, fast det inte var mycket. Men det kunde vara bra för länsman att få veta, att den karl, som Lotta sett, även varit vid Nedergården, och att Inge följt efter honom ända till Vedbackarns sjöbod. Det var dock ingen brådska med saken. Det kunde få vara, tills länsman nästa gång kom över till ön.

Då hände sig något högeligen märkvärdigt.

Inge och Anders hade tagit sig till att ro drag och ligga och meta utanför Frönässtränderna. Ett par gånger hade Vedbackarn fått se dem och farit ut värre än någonsin. Han skulle ta en bössa och skjuta dem, svor han, om de inte hölle sig därifrån.

Men Anders hittade på råd. På ena sidan om sjöboden var stranden ända ut till udden beväxt med alar och videbuskar, och när det inte var alltför lågt vatten, kunde man ro in under stammarna och lägga sig så med båten, att den inte syntes, varken från land eller från sjösidan.

En kväll, när gossarna lågo på lur i sitt nya gömsle, stack en båt ut från sjöboden och rodde tätt utmed alarna, inte en famn från det ställe, där de gjort fast. I båten sutto Vedbacka Janne och den svartmuskige, som Anders sett, när han rodde länsman till galeasen. De följde stranden en lång sträcka och veko sedan av utåt skärgården i sned riktning, så det skulle se ut, som de kommit från sundet.

»Var det den karln, du såg», frågade Anders.

Inge visste inte, men han var likadant klädd — som sjöman.

»Jag kom honom aldrig så nära, så jag kunde se, hur han såg ut i ansiktet.»

»Di ä’ snart bakom Kuggholmen. Inge du! Nu leker vi inte bara, utan vi ä’ riktiga spejare. Ä’ vi inte det?»

»Joo. Jag lovade mor att ta reda på honom.»

Men Inge måste hem, för att inte Maja skulle bli ängslig.

»Det gör detsamma», sa’ Anders, som kunde göra, vad han ville. »Ro du bara utefter strand, så kan ingen se dej. Jag stannar här, tills di kommer igen.»

Han kröp upp i en stor al och satte sig grensle över den lutande stammen med ryggen mot en tjock gren.

»Om jag tröttnar, kan jag alltid ta mej i land.»

Tidigt på morgonen kom han till Nedergården. Han hade somnat flera gånger, sa’ han, och varit nära att dimpa i sjön. Först när det började ljusna, kom Vedbackarn tillbaka, och då var han ensam.

»Det här måste länsman genast veta», sa’ Olle. »Jag går till prästgården och hör mej för, vad vi ska’ göra.»

Pastorn var nu fullt återställd, fast han ännu bar en smal binda om huvudet.

»Du har rätt, Olle», sade han, när han fick höra, vad det var fråga om. »Det måste länsman veta, och det i denna dag. Om vi skulle försöka hos gubben Gobort och skicka honom ett bud. Di har redan börjat signalera, har jag sett.»

»Det ä’ inte så dumt ändå med di där signalmasterna», sa’ Olle, »fast det kostar obegripligt. Men det bryr kapten Stormby sej inte om, förstås.»

Gobort var ute på sjön — hade fått se en stor själ, som låg och sov på en grynna nedåt Ryssundet, berättade halta Kalle. Den nya kikarn, som kapten skaffat, var rent märkvärdig. Man kunde ackurat se själen ligga och blinka i solljuset.

»Men han sov ju», invände pastorn.

»Ja, men om han blinkat, så hade en kunnat se det.»

För resten var det ett rackargöra med signaleringen, påstod Kalle.

»Jag har hållit på hela förmiddagen», sa’ han, »för att göra kapten en glädje — jag såg jakten hans lägga till vid kvarn — och ändå var inte gubben belåten. Men jag ä’ inte den, som bär agg till folk, hur svåra di än kan vara mot en stackare.»

Pastorn undrade, om Kalle ville signalera ett tag efter länsman. Ja, bevars. För pastorn kunde han göra vad som helst och lite till, försäkrade Kalle.

Men länsman var inte hemma, svarades det. Han hade följt med kapten på jakten och var nog vid Dägervik om en timme eller så.

Olle föreslog, att han skulle spänna för Majsa och skjutsa till herrgården, och det var pastorn med om.

Medan de åkte, kom Olle efter långa omsvep med en begäran till pastorn, att han skulle hjälpa honom med en sak.

»Si, kapten Melby ä’ så svår att tala med», sa’ Olle. »Han tar alltid i så häftigt.»

»Nå, vad vill du, jag ska’ göra?»

»Jo, det ä’ så, att kapten ville köpa Majsa i vintras, men jag sa’ nej. Nu har Maja och jag kommit överens om att sälja märrn till hösten, om vi kan få ett skapligt pris. Kapten ä’ snäll mot kreatur — och mot folk också för den delen. Det vore bra, om hon kunde få komma dit.»

»Och du ä’ säker på, att du vill sälja hästen?»

»Jaa, om kapten vill köpa’na.»

»Annars inte?»

»Nej, annars inte.»

Efter en stund frågade pastorn, vad Olle ville ha.

»För det får jag lov att veta», sa’ han, »om jag ska’ bjuda ut Majsa åt kapten Melby.»

Olle nämnde en summa.

»Om det inte ä’ för mycket?» lade han till och såg på pastorn.

»Nej, snarare ä’ det väl för lite för en så’n häst.»

När de körde in på gården, hade kaptenen och länsmannen nyss kommit i land och stodo på flygeltaket.

»Hitåt! Mera babord!» ropade kaptenen och fällde ned en lejdare utefter väggen. »Nu ska’ pastorn få se min nya styrhytt, som just ä’ färdig.»

Pastorn berättade, hur han fått reda på, att länsman farit till Dägervik.

»Jaså, halta Kalle kunde vara renhårig för en gång. Den förhärdade krabbsaltaren! Han höll på över en timme, medan jag väntade på länsman, och signalerade galenskaper. Först var det om vind — dumma kvickheter. Den var så västlig, så den aldrig varit så västlig förr, mer än en enda gång, och då var den inte fullt så västlig. Det tog en evig tid, innan det blev slut. Och sedan var det om ett baktråg, som drivit i land vid kvarn — det skulle vara min klipperjakt kantänka. Men vänta mej, du Kalle! Vi har en lång räkning ouppgjord.»

Pastorn sökte vända talet på annat och nämnde om Olles planer att sälja unghästen sin till kaptenen, men då blev det bara värre.

»Olle? Nedergårds Olle? Den förhärdade lurifaxen! Var han inte här för ett par dar se’n med hästen sin och talte om, att han inte behövde pengarna längre, som jag lovat honom. Och jag såg på honom, att han hade något sakramentskat otyg i tankarna, fast han inte tordes fram me’t.»

Han fick syn på Olle, som stod kvar med skjutsen framför trappan.

»Laga dej härifrån i rödaste rappet», skrek han. »Komma och bjuda ut en häst för ett pris — block och taljor, den ä’ värd minst dubbla summan. Och om jag också gåve tredubbelt, så skulle jag känna mej som kung Salomo, eller vem det var, som tog från profeten Natan hans enda lammunge. — Laga dej härifrån, säjer jag, innan jag gör mej olycklig på dej! — Va’! — Ska’ du skjutsa pastorn, säjer du? Tror du inte, jag har hästar på stall? Ge dej i väg bara, din förhärdade hästskojare!»

Pastorn vinkade åt Olle att fara och framförde sina egentliga nyheter — om den främmande karlen, som Inge spårat ända till Vedbackarns sjöbod, och att gossarna sedan sett honom ro ut i skären i sällskap med Vedbackarn själv.

»Nå, så ä’ vi då äntligen på det klara», utropade kaptenen. »Vi ger oss genast av till Frönäset och sätter smedfiluren inom lås och bom. Och sedan gör vi jakt efter den andre med så många båtar, vi kan få tag i.»

»Nej, det duger inte», menade länsman. »Jag tror nog, att vi ä’ på rätta spåret den här gången, men vi har inga bevis. Om jag kommer till Frönäs, så skulle det vara för att hyckla och ställa mej in med Vedbacka Janne, och det har jag rakt ingen fallenhet för. Jag har hört, att han gärna vill bli nämndeman. Om man skulle smickra honom och tala om hans utsikter och göra sej ärende dit titt och ofta, så kunde man kanske — — nej, jag ska’ försöka på en annan väg först.»

Kaptenen bjöd på grogg inne i styrhytten, men länsman hade ingen ro att stanna. Han bad att få låna en båt och äntrade ned för lejdaren utan att ge sig tid att ta avsked av damerna.

»Framför min ursäkt, Gustav», ropade han nedifrån båthamnen, »och om jag inte ä’ hos dej i morgon bitti, så hör efter vid Frönäs.»

»Att inte ens flickorna kunde fresta honom att stanna. Han brukar annars trivas här så bra. Vad var det för brådska?»

»Så där ä’ han alltid, när det gäller tjänsten», anmärkte pastorn.

Kaptenen följde honom med kikare och såg honom lägga i land på en ödslig sandstrand, där det inte fanns en människoboning på drygt en fjärdingsvägs avstånd.

»Duktig karl i alla fall», mumlade han. »Men om han tänker sej till Frönäs på den vägen, får han allt knoga en bra bit.»

Pastorn stannade över middagen men kunde inte övertalas att dröja längre. Han måste vara till hands, om något skulle hända länsman, envisades han. Och även flickorna höllo med honom, att han borde fara.

Kaptenen brummade men sade till, att det skulle spännas för. Det skulle köras med fyrspann och den nya engelska vagnen.

»Jag ska’ visa Olle, att jag har hästar, så det räcker», förklarade han och satte sig upp.

Sedan han skjutsat pastorn hem, lät han kusken fortsätta fram till Dägeröby. Han skulle titta in ett slag i Nedergården, sade han.

Maja hade släppt in korna på lagårdsbacken och höll på med att mjölka. Olle satt bredvid på en kubbe och bandade en smörtina.

»Olle», ropade kaptenen. »Du hade en bra långrock på dej, när du var över i förmiddags och ville kugga mej att köpa unghästen din. Jag kan undra, var du fått det tyget ifrån.»

Jo, det hade Maja vävt. Hon var så snäll både att spinna och väva. Och starkt var det — kunde hålla ut tre omgångar köptyg, försäkrade Olle.

Maja kom med mjölkstävan i hand och hälsade. Måntro hon fick sila upp en spilkum åt kaptenen — spenvarm mjölk — ifall han ville vara så gemen och hålla till godo.

Jo, det hade han ingenting emot.

»Men det säjer jag dej, Maja. När du får tid i vinter, ska’ du väva åt mej sådant tyg, som Olle har. Jag ska’ skicka dej ull, så snart jag kan. Men kom det ihåg, du får inte begära oskäligt i arbetslön, Maja.»

Och så nöp han henne i hakan och tog Olle i hand och gick ned till skjutsen.

Vid vägskälet åkte han om pastorn, som just skulle vika av åt Frönäshållet.

»Går och passar, ser jag», ropade han i förbifarten. »Men var inte orolig för den karln. Han reder sej i alla väder, både i storm och stiltje.»

Det led emot midnatt, när länsman äntligen syntes till, våt och frusen men spelande munter.

»Har du legat i sjön?» frågade pastorn.

»Jaa — det med. Men om jag säjer ett enda ord, förrän jag fått mej mat, så vill jag vara skapt som en nors. Jag ä’ så hungrig, så jag aldrig varit så hungrig förr, mer än en enda gång — ja, du vet fortsättningen.»

Sedan han ätit och klätt om sig i pastorns kläder, som hängde på honom, påstod han, som en tomsäck på ett stövelskaft, tände han en pipa och berättade, vad han haft för sig.

»Du förstår», började han, »jag ville göra en liten påhälsning i Frönäs — utan att störa, förstås — och se, hur di hade det. Jo, det ä’ ett trevligt herrskap! Men käringen ä’ den som styr, fast hon håller sej undan. Di hade ett bönemöte, och Hedfors, lumpsamlarn du vet, predikade, så det osade bränt lång väg. Jag fick lov att vänta, tills det var slut och lumpsamlarn rott sin väg med ett halvstop brännvin som barlast — måtte han inte gå och dränka sej, innan jag hinner knipa honom.»

»Ä’ han med i tjyvligan?»

»Det ä’ just vad han ä’. Jag har länge haft ögonen på honom. Du har skrattat åt mina anteckningar, men jag ska’ visa dej, vad di kan tala om. Var gång ålänningen kommer hit söderifrån, möter han lumpsamlarn, som far åt motsatt håll — eller tvärtom. Eller om di inte möts precis, så hämtar den ena opp, vad den andra lämnat ifrån sig. Alldeles som ficktjyvar. När di gjort något kap, ä’ alltid en kamrat till hands och tar emot det. Och blir tjyven misstänkt och undersökt, så har han, förstås, ingenting.»

»Jaså, du tror, att Hedfors —»

»Jag ä’ säker på’t. Men det spar vi till en annan gång. Nu ska’ du höra, hur det gick för mej. Jo, Vedbackarn hade åtskilligt att ordna med nere vid båtarna, men så snart han var ur vägen, kröp jag fram till sjöboden, där Inge-pojken sagt, att karlen gömt sej. Den var naturligtvis stängd. Stängd med hänglås! Varför ska’ han läsa igen sin bod, när alla andra på ön bara har en pinne för? — Ordentlighet, säjer du. Nej, det ä’ nog något annat. — Jag skulle till och öppna fönstret utifrån — det går, om man ä’ lite händig — men det var en skjutlucka innanför. — Så klängde jag opp i en al och sökte komma in genom taket — det brukar också gå ibland — men det var för bra pålagt. — Jag får väl pröva på den andra vägen, tänkte jag, och klev ut i sjön och in under golvet. Vattnet gick långt under boden, men längst inne var det en torr fläck. Jag kröp dit och la’ mej på rygg — det kunde vara en aln eller så till golvplankorna. Jag kände efter, om någon planka skulle vara lös, och som jag bände till med knäna, kom jag på ett slags lucka, som öppnade sej inne i en väggfast tomlår i sjöboden. — Ja, se’n kan du förstå resten. Jag hade blindlykta med mej — lucka för fönstret och alla springor noggrant tätade — de hade nog haft ljus där förr — jag kunde se mej om efter behag. — Om jag fick tag i något? Jo, den här.»

Länsman tog fram en tidning ur sin rock, som var upphängd för att torka.

»Det ä’ en finsk tidning», anmärkte pastorn.

»Joo, och bara tre veckor gammal. Den låg under ett par kuddar i en vrå. Vedbackarn hade inte märkt den, när han gjorde rent hus. Annars var allt bortfört utom lite ryska cigarretter, smuggelgods, och så sjöbragder och sådant. Man börjar bli orolig, ska’ jag säja. — Göm tidningen tills vidare, så ä’ du hederlig, och anteckna, var och när den påträffats. Och så kan du på samma gång ta hand om fingerborgen och vanten.»

»Nå, fick du några upplysningar i sta’n?»

»Ingenting att tala om. Sådana där vantar finns till salu på flera ställen, men fingerborgen ä’ utländskt arbete, engelskt eller amerikanskt, di vet inte så noga.»

»Men parfymen? Den sitter i ännu. Jag tycker, jag känner igen den.»

»Samma tycker jag. — Ja, det var inte möjligt att få något besked därom. Jag köpte ett halvtjog flaskor av olika slag, som di påstod var den rätta sorten, men det var det inte. Det ä’ nog en parfym, som vi inte har i Sverige.»

»Rysk?» föreslog pastorn.

Länsman runkade på huvudet.

»Jag kan rakt inte begripa mej på den där väskan. Vad har en kvinna i historien att göra? Det ä’ så det kunde reta en kyrkängel. Jag vågar ingenting göra, förrän jag ä’ på det klara med den saken. Det ligger något rackartyg under, det slår inte fel — men jag ä’ inte god att se, åt vad håll det pekar. Annars vore det nu en smal sak att skrämma Vedbackarn till att bekänna. Jag kunde ha lust att klämma till när som helst, om inte väskan vore. — Men i alla fall går jag väl dit och språkar lite med Vedbackarn i morgon, när jag fått sova ut.»

Det kom emellertid att dröja någon tid, innan besöket blev av. Länsmannen måste ut på en tjänsteresa, och när han äntligen kom till Frönäs, låg Vedbackarn allvarsamt sjuk. Man visste inte, vad som var åt honom. Han hade blivit överfallen och halvt ihjälslagen, påstods det. Men småningom kom sanningen fram.

Det var så, att Vedbackarn tagit sig till att tala illa om Maja, när han inte på annat sätt kunde komma åt Olle. Som han för resten gjorde om alla människor.

»Olle ä’ svartsjuk på mej», brukade han säga, »och det ä’ inte att undra på. Si, han känner på sej, att han aldrig fått Maja, om jag inte varit gift förut. Så en får väl förlåta honom. Stackars karl, han har det inte för bra, och värre bleve det, om han visste allt — ja, jag vill ingenting säja. Det ä’ obegripligt, att en inte ska’ få vara i fred för kvinnfolk. Om en pratar lite tok och inte menar nå’nting — en ä’ väl inte mer än människa heller — strax blir di efterhängsna, så en vet sej ingen levandes råd.»

Och så gick han på och skrävlade. Och somliga skrattade åt honom, och andra blevo rasande.

Och en mörk kväll, när han kom från skogen och hade hunnit så långt som till vägskälet, stötte han på en skara storväxta flickor med hucklen över ansiktet och hasselkäppar i händerna. De ställde sej runt omkring honom, och när han ville bryta sig ut, möttes han av käppslängar. En mindre jänta satt uppkrupen på en sten och sjöng med gäll stämma en dansvisa. Så sprang en av flickorna in i ringen och började svänga om med Vedbackarn. Han stretade emot, men genast kommo hasselkäpparna i gång, och han var tvungen att följa med. När en tröttnade, tog en annan vid, och de hade väl till sist dansat livet ur honom, om inte Dägerviksrättarn kommit åkande. Då togo flickorna till flykten, och rättarn tyckte, sa’ han, att det lät, som de hade storstövlar hela skocken, när de satte över gärdesgården in i storskogen. Men Vedbackarn var så förbi, att han måste läggas på lasset och köras hem.

Det var en undran, kan man tänka sig, vad det kunde vara för jäntor, som dansat om på det viset med Vedbackarn. Inte kunde de vara från ön, det var säkert. Det måste ha varit utsocknes.

Men en kväll, när Maja höll på att skära grönfoder åt kalvkon, smög sig Anders efter henne.

»Moster», viskade han, »jag vet, vilka det var, som dansa’ med Vedbackarn. Det var Magnus i Torpängen och Norruddsdrängen och Valder i Dyvik och mjölnarns Erik från land och några av herrgårdspojkarna, och di var utklädda allihop. Och det var jag, som satt och sjöng — jag fick låna en gammal kjol av Elin. — Om Inge var med? Tycker någon det. Han ska’ inte få veta någonting heller. Och halta Kalle hade gjort visan.»

»Fy, skäm ut er! Att göra så! Han hade så när mist livhanken sin, säjer di.»

»Å, han gör sej bara till. Om moster visste, hur han talar —»

»Jag vill inte veta’t», avbröt Maja tvärt.

»Och om Elin säjer han, att hon sörjer sej sjuk, bara för att hon inte kan få gifta sej med honom — tvi vale! — Men så här låter visan.»

Och han gnolade sakta:

»Vedbacka smed,

han ä’ kutig och sned,

han ä’ liten och trind,

han ä’ hjulbent och vind,

han ser ut som ej skapt av Vår Herre.

Vedbacka smed,

han ä’ elak och led,

men hans käring — ä’ sju gånger värre.

Han ä’ jämntjock och stinn

som en torsk, när han väntar sej ostlig vind —»

»Tig med dina fula visor — jag gitter inte höra på.»

»Det ä’ flera verser», kom det bevekande från Anders, »och olika ton ä’ det på allihop.»

»För mej får det vara hur många som helst. Men obegripligt ä’, att halta Kalle vill vara vän med Vedbackarn och ändå sätter ihop uselheter om honom.»

»Han ä’ inte vän med Vedbackarn. Det ä’ bara, när han bjuder på brännvin.»

»Så mycket värre», sa’ Maja och gick med en stor börda i fånget.

»Nu ä’ moster Maja riktigt ond», tänkte Anders för sig själv. »Men hon blir väl god igen, om jag kan hålla mej en tid.»

10. Pastor Hemming.

När länsman en lördagskväll på sensommarn kom för att hälsa på pastorn, såg han på avstånd herrskapsdroskan hålla utanför prästgårdsgrinden. Han rodde in i maren och landade vid klappbryggan, där mor Brita höll på med att skölja kläder.

»Jag tror ni har främmande. Kapten Melby, kan jag tänka?»

»Nej, det ä’ herrgårdsmamsellerna», svarade gumman och lämnade sin tvätt för att hjälpa till med båten. »Di har varit här mest en timme, och gråter och skrattar gör di om vartannat. Di ä’ så tokiga i pastorn båda två. Sanna mina ord, kommissarien, det blir bröllop på herrgår’n, vad det lider. Ja, Gud signe pastorn! Hederligare husbonde än han finns inte till. Och nog lagar han så, att det blir utväg för mej, så jag slipper fattighuset.»

Därmed satte hon till att lipa och gruva sig över världen och över alla, som voro eländiga och övergivna.

Länsmannen gick långsamt uppåt backen och satte sig på gungbrädet utanför gavelfönstret. Han hörde, att de kommit ut på gården. Han kände igen flickornas röster. De höllo just på att ta avsked. Vad det dröjde länge! Skulle de aldrig sluta? Äntligen rullade det på vägen, och han gick fram.

Pastorn stod kvar vid grinden och såg efter de bortfarande, men så märkte han länsmannen.

»Du ser så högtidlig ut, Sten. Har det hänt något?»

»Nej, — men vad ä’ det fråga om här?» Han pekade på droskan, som nu svängde in på stora vägen.

»Ja, det skulle egentligen vara en hemlighet än så länge, men du kan gärna få veta det. — Kom, så går vi in.»

»Vem ä’ det av dem?»

»Vad menar du, Sten?»

»Ä’ det Märta? För om det ä’ hon, så reser jag tvärt och lämnar min plats — och alltsammans.»

Länsmannen var synbart upprörd. Han tog fram sin klocka och stirrade på den — stoppade ned den och tog fram den ännu en gång.

»Håhå, ä’ det på det viset? Jag har nästan gissat det. Nej, för mej kan du vara trygg. Jag ska’ inte gå dej i vägen. Jaså, det ä’ så långt gånget. Gamle hedersvän! Och riktigt på allvar, kan jag se. Ja, hon ä’ en präktig flicka. — Men sätt dej, så ska’ du få höra, vad det ä’ fråga om. — Det ä’ bekymmer för gubben Melby. Han börjar bli oregerlig.»

Pastorn suckade.

»Du vet, han vill styra och ställa här på ön som en domare i Israel. Nu har det varit lugnt en tid, så länge han hållit efter halta Kalle. Di passade så bra för varandra, och i grund och botten hade di stor förnöjelse åt saken båda två. Men nu har di slutit fred och ä’ de bästa vänner i världen. Och Kalle har satt opp honom mot Lars-Johan —»

»Slagskämpen? — Han i Oppgården?»

»Just han — son till kyrkvärden. Men det ä’ en annan sorts karl än halta Kalle. Han kommer inte att ta saken från den skämtsamma sidan.»

»Han slår igen, menar du —»

»Och det ordentligt. Det kan bli farliga saker, om di kommer ihop.»

»Det måste förhindras.»

»Ja — nödvändigt. Och di vill, att jag ska’ göra det. Di ä’ rent förtvivlade — har inte längre någon hand med gubben.»

»Men vad i all världen har han med Lars-Johan att skaffa?»

»Det ä’ för Elins skull — Ekskärsflickan, du minns. Lars-Johan hänger efter henne var ledig stund. Sitter där i en vrå och säjer aldrig ett ord — bara stirrar på flickstackarn. Fadern hennes kan inte hålla honom därifrån, och vad ska’ jag kunna göra!»

Pastorn satt tyst en stund och fortsatte sedan:

»Det ä’ ett hårdnackat släkte, skärgårdsfolket, och Dägerö-borna ä’ värst — det säjer di vid beväringsmönstringen. Jag har varit här — låt mej se, nästa maj blir det fyra år, och jag kan inte märka, att jag vunnit någonting. Jag har ingen förmåga att tala varmt och medryckande. Jag har inga vackra ord att komma med —»

»Gud ske lov för det», inpassade länsman.

»— ingenting gripande, ingenting, som slår an på känslorna. Jag har strävat efter att vara enkel och lättfattlig — jag trodde det var en dygd — men jag ä’ för enkel för dem. Jag duger inte, käre Sten, jag duger inte, det ä’ hela saken.»

»Prat, gosse lilla! Du ä’ mycket för god åt dem. Du skulle bara ha lite mera självförtroende — du ä’ alldeles för undfallande. Nog måtte du kunna läsa lagen för den där pojken. Flickorna har rätt. Du bör först göra ett försök, och om inte den spiken drar, så ska’ jag ta hand om honom. I nödfall ger jag honom en liten förberedande övning i boxningskonsten, så länsman jag ä’ — om jag också skulle få plikta efteråt. — Men när har ni tänkt, det skulle ske?»

»Redan i morgon dag. Lars-Johan ä’ där varenda söndagskväll, och dessemellan med, om han kan komma åt, påstår Kalle. Och kaptenen vill överraska honom och tvinga av honom ett löfte att lämna flickan i fred. Nu kunde du locka gubben ut på en segling, så får jag tid på mej att pröva, om mildare medel hjälper.»

»Det blir bra», avgjorde länsman. »Och se’n får jag försöka med lite kraftigare tag. — Men kanhända pojken har hederliga avsikter?»

»Ja, det ä’ det vi får se.»

Det hade blivit en vana för länsman att tillbringa sina söndagar på Dägerö. Efter gudstjänsten voro pastorn och han alltid bjudna till herrgården. Det var därför ingen svårighet för honom att få kaptenen ut på en kryss, i synnerhet som det råkade bli en ypperlig vind. Lars-Johan kunde få »ligga bi och vänta på lots» till följande söndag. Men flickorna kunde inte förmås att följa med och inte heller pastorn.

»Besynnerliga människor! Förhärdade lantkrabbor!» brummade kaptenen. »Di förstår inte sitt sanna bästa.»

Så snart jakten lagt ut, gjorde sig pastorn och flickorna genast i ordning att fara. Märtas små ölandshästar spändes för, och pastorn erbjöd sig att köra, så behövdes ingen kusk. Nej, det skulle inte gå an, försäkrade drängen, det var rent livsfarligt. Ett barn kunde sköta dem, men om en karl höll i tömmarna, blevo de genast bråkiga och slutade med att skena. Kusken, som kunde tygla ett sexspann, hade försökt en gång, men de envetna djuren kommo hem ensamma med några spillror av vagnen och tömmarna avslitna.

»Men si, om mamsell Märta kör, ä’ di som lamm», tillade han.

När de åkt ett stycke, började Märta:

»Nu ska’ pastor Hemming döma mellan oss. Vem av oss ska’ bestämma, hur vi ska’ göra, när vi kommer fram, Isabel eller jag?»

»Kanske det vore lämpligast, om någon annan fick avgöra den saken», anmärkte pastorn och skrattade. »Till exempel jag?»

Nej, det kunde inte komma i fråga, påstodo båda flickorna med en mun.

»Isabel har tillvällat sej alltför stort inflytande», fortsatte Märta, »och det, fast jag ä’ lite äldre. Hon kan få far till vad som helst — utom, förstås, till att vara förståndig. Och mej vill hon behandla som en barnunge. Tänk, hon ämnar själv följa med till Ekskär och låta mej stanna kvar på land!»

Isabel M’Neil hade endast obetydlig kännedom om svenska språket, när hon kom till ön, men talade nu tämligen ledigt fast med någon brytning.

»Det ä’ nödvändigt, att någon följer med», sade hon allvarligt. »Om en dam ä’ med, kan inte mannen bli våldsam. Det ä’ jag, som hittat på, att vi skulle vända oss till pastor Hemming, och det ä’ min plikt att följa med.»

Pastorn ville inte höra talas därom. Det kunde bli mycket obehagligt — råa ord, om inte annat, som en finkänslig flicka inte borde utsättas för att få höra.

Men hon var obeveklig.

»Jag ä’ rädd för råttor», sade hon, »och jag ä’ rädd för kor, men jag ä’ inte rädd för människor — jag ä’ inte rädd för att göra, vad som ä’ rätt. Om jag inte får följa med i båten, tar jag en annan båt och ror efter. Märta måste stanna hos hästarna, och om det blir farligt, kommer jag ut och vinkar, och hon får ropa på hjälp.»

Märta var nästan gråtfärdig, och pastorn visste sig ingen råd.

»Om jag har så liten framgång hos miss Isabel med min övertalningsförmåga», klagade han, »hur ska’ det då gå, när jag ska’ predika förstånd för Lars-Johan?»

Slutet blev i alla fall, att Isabel fick sin vilja fram, och Märta åkte till Dägeröby efter Olle, för att han skulle vara till hands, om det blev något uppträde.

Ekskärsstugan låg, såsom ofta är fallet i skärgården, på en klippa, som stupade brant ned i sjön. Vattnet var här så djupt, att stora skutor kunde lägga till och förtöja i land. På ena sidan om klippan var båtstaden. Pastorn kände igen Lars-Johans långa, smala gavelökstock bland de andra båtarna. Han var alltså redan kommen. Däremot var Anders’ lilla jolle borta, och det var bäst så. Gossen borde inte vara närvarande vid den uppgörelse, som nu stundade.

Dörren till stugan stod öppen, och Elin tittade ut, när båten skrapade mot lunnorna eller slanorna, som voro utlagda för båtarnas uppdragning. Hon sprang genast ned för att hjälpa till vid landningen.

Isabel såg uppmärksamt på henne. Hon var ljuslagd och lång, ett huvud längre än den unga sydländskan. En tjock hårfläta av en färg som mogen råg hade lossnat och föll ned utefter ryggen. Hon var onekligen mycket vacker och med ett rörande oskuldsfullt tycke.

»Far ä’ ute på sjön», sade hon brydd och ville ro efter honom.

»Nej, — det gör detsamma», tyckte pastorn, fast han nog helst sett, att gubben varit med.

Inne i stugan satt Lars-Johan i ett hörn vid spisen. Han såg trotsigt på dem och hälsade inte, när de kommo in. Men när pastorn gick fram till honom och räckte ut handen, gjorde han ett tafatt försök att stiga upp.

»Sitt still du», sade pastorn. »Du kan vara trött efter veckans arbete.»

Sedan de språkat litet om fisket och årsväxten, satte sig pastorn bredvid Lars-Johan och började i lågmäld ton förehålla honom, hur orätt han gjorde mot Elin, när han på detta sätt bragte henne i vanrykte och blottställde henne för folks elaka tungor.

Lars-Johan såg dystert ned mot golvet och svarade inte.

Pastorn fortfor vänligt och bad honom tänka på, hur värnlös hon var, och hur svårt hon hade det som moderlös och med en far, som inte kunde skydda henne. Elin och Isabel, som samtalat med nästan feberaktig iver utan att rätt veta varom, tystnade på en gång och sågo oavvänt på de båda männen.

Plötsligt bröt Lars-Johan ut.

»Om pastorn sköter sitt, så ska’ jag nog sköta mitt.»

Isabel ryckte till, och Elin gick ett par steg fram emot dem.

Pastorn tog åter i med höjd stämma.

»Ä’ det så, att du vill gifta dej med henne, så har jag ingenting att säja.»

Lars-Johan sprang häftigt upp.

»Eftersom pastorn ä’ så nyfiken, så kan han få veta, att jag inte tänker gifta mej med Elin och inte med någon annan heller.»

»Men jag säjer dej, att antingen måste du gifta dej med flickan, eller också får du hålla dej härifrån.»

Lars-Johan var färdig att gå ut men vände om i dörren.

»Och jag säjer, att jag varken gör det ena eller det andra.»

»Då handlar du som en feg usling, det intyget ger jag dej som präst och som hederlig karl.»

Detta blev för mycket för Lars-Johan.

»Ut härifrån, fördömda prästrock!» skrek han ursinnig.

Elin fick honom i armen.

»Lars-Johan, Lars-Johan!»

Han slängde henne ifrån sig och rusade mot pastorn, som lugnt satt kvar på bänken.

Med ett förskräckt utrop sprang Isabel fram och ställde sig mitt emot honom. Ett häftigt slag kastade henne åt sidan, och hon föll handlöst omkull på golvet.

Men nu var det slut med pastorns långmodighet. Lars-Johan kände sig gripas av armar, som han inte kunde motstå, och slungades som en trasa ut genom dörren. Han försökte spjärna emot och få fotfäste på den hala klippan utanför, men förgäves. Han for ut över branten och huvudstupa i sjön på flera famnars avstånd från klippan. När han kom upp till vattenytan igen, tog han först några simtag tillbaka men vände sedan om och sträckte ut över sundet.

Pastorn lutade sig ned över Isabel och lyfte henne i sina armar upp från golvet.

»Hur ä’ det?» frågade han ängsligt.

»Det ä’ ingenting», sade hon och försökte ett litet skratt.

Hon talade inte om, att det värkte i hennes ena axel, som om den varit ur led, och att hon inte kunde röra armen.

»Det ä’ ingenting», upprepade hon. »Men jag tror, han föll i sjön.»

Pastorn satte henne varligt ned på en stol.

»Stanna här, tills jag kommer igen.» Och därmed var han borta.

Isabel satt som bedövad och kände, som hon inte kunde röra sig från stället. Men så kom hon att tänka på mannen, som störtat i sjön. Skärgårdsfolket kunde i allmänhet inte simma. Hade han drunknat? Det var alldeles tyst utanför. Hur skulle pastor Hemming kunna bära detta? Hon for upp och vacklade fram till dörren.

Ytterst på klippan såg hon Elin och några steg ifrån henne pastorn. Båda stodo orörliga och stirrade på en punkt ute i sundet. Vad var det? Lars-Johan? Visst var det han! Ä’ karln från vettet, som ger sig till att simma över sundet? Skulle inte kläderna och de tunga stövlarna dra ner honom till slut?

En båt hade rott ut från motsatta stranden och närmade sig honom. Det var Olle i Nedergården, tyckte hon. Han reste sig och gick ut i aktern för att hjälpa upp den simmande. Båten svängde tvärsför efter strömmen, och Olle höll ut en åra. Men Lars-Johan dök under båten och fortsatte på andra sidan. Äntligen bottnade han och steg upp ur vattnet.

Så snart han försvunnit bland hasselbuskarna i strandsluttningen, vände sig Elin om och gick in utan att märka Isabel, som gått undan ett stycke och satt sig på huggkubben vid vedtraven.

Pastorn stod kvar en stund. Så drog han djupt efter andan och gick in i stugan efter Elin. Hon stod mitt på golvet med båda händerna för ansiktet.

»Elin», bad pastorn.

Hon svarade inte.

»Elin, kan du förlåta mej?»

»Det var inte behövligt att komma hit», snyftade hon fram. »Han har ingenting ont gjort — — och han ä’ lika olycklig som jag.»

Det var inte lönt att tala med henne nu. Pastorn gick ut och såg sig kring efter Isabel, som redan gått ned i båten. Hon var blek, och det såg ut som om hon gråtit. Han betraktade henne forskande.

»Det ä’ ingenting», sade hon ännu en gång. »Det ä’ över nu.»

Pastorn sköt ut båten och rodde hem under tystnad.

På andra stranden var Märta dem till mötes. Olle stod uppe på vägen och höll i hästarna, och några skolbarn trängde sig omkring honom.

»Nu kommer pastor Hemming tillbaka med oss till Dägervik», föreslog Märta.

Nej, det kunde han inte.

»Jag har lite svårt för att se goda människor i ansiktet just nu», sade han.

Han böjde sig ned mot marken och hjälpte en tordyvel, som låg på rygg, att komma på benen igen.

»Det värsta ä’», tillade han och darrade på rösten, »det värsta ä’, att — — jag känner på mej, jag skulle kunna göra det om igen.»

Han vände sig hastigt om och gick utan att ta avsked.

»Vad kan vara åt pastor Hemming?» undrade Märta.

»Jag tror, jag vet det», sade Isabel. »Han blygs över vad han gjort — det som vilken annan som helst skulle vara stolt över.»

På kvällen kände sig Isabel mycket förbi, och det började åter värka i skuldran. Eller hade det kanske gjort det hela tiden, fast hon inte så noga givit akt därpå? Men hon måste likväl sitta kvar i kapten Melbys styrhytt och höra på, vad länsmannen hade att förtälja om pastor Hemming. De hade vuxit upp tillsammans och hållit ihop som bröder under hela sitt liv. Och det var mest för att de skulle komma i närheten av varandra, som länsman åtagit sig att spana efter skärgårdstjuvarna.

Gustav Hemming, berättade han, var son till den riksbekante Gammelgårdsprästen. Han kallades så efter en egendom, som han rådde om. Gården hade patronatsrätt, och vid inträffande ledighet passade han på och nämnde sig själv till kyrkoherde. Så gjorde inte Gustav, när fadern dog för en fem sex år sedan. Han kallade en fattig präst med ovanlig begåvning och en stor barnskara, och själv blev han kapellpräst på Dägerö.

Det var en underlig gubbe, Gammelgårdsprästen. Om vardagarna gick han klädd som en bonde med stort förskinn och luden mössa på huvudet året om. Han var ännu starkare än Gustav, påstod folk. Åtminstone brukade han sin styrka mera.

En gång kom han ihop sig med major Silverlod, som ansågs för Sveriges starkaste karl. Gubben gick och körde ett timmerlass, när majorn kom åkande.

»Ur vägen, bonde!» röt majorn.

Och när gubben inte kom fort nog undan, sprang han ur och vräkte lasset i diket.

Det blev nu ett hårt nappatag, men till sist fick gubben Hemming överhanden och gav majorn en grundlig avbasning med piskskaftet. Det skulle han få, sa’ gubben, för att han for fram som en skojare på kronans landsväg.

Majoren steg upp och tog fram en specie.

»Här har du», sa’ han, »för du ä’ den förste, som fått bukt med mej.»

»Å, kära herre», sa’ gubben. »Det ä’ alldeles för mycket pengar för så lite stryk.»

Och därmed la’ han kull honom en gång till och jämnade räkningen.

»Det ä’ från honom, Gammelgårdsprästen, som Gustav ärvt sin styrka», slutade länsman, »och sitt milda sinnelag har han av modern. Hon var som en mor för mej också — Gud välsigne henne —, och gubbens nävar har jag fått känna på många gånger.»

»Att han inte blivit knekt med sådana kroppskrafter», föll kapten Melby in. »Jag menar pastor Gustav.»

»Ja, det var just meningen från början. Vi var på Karlberg båda två, men så hände en olycka. Det var en av kadetterna, som var särdeles händig med sabeln, och Gustav och han brukade fäkta tillsammans. En dag hade kamraten fått in hugg efter hugg på Gustav, som var litet långsam i vändningarna. Och Gustav blev kanske lite ivrig, eller vad det nu var — han drar till med en dunderprim, som ingen parad i världen kunnat avvärja. Kamraten blev farligt sårad — verkligen farligt, och när han äntligen kom sig, hade Gustav förlorat hågen för militäryrket. Han for till Uppsala och blev präst som fadern, och jag gjorde honom sällskap, fast jag slog mej på juridiken.»

»Jag vet, var han fick såret, den där kamraten», sade Märta och pekade på ett brett ärr, som länsman hade. »Det var på vänstra kinden.»

»Ja-a, mycket riktigt — ungefär på samma ställe, där jag har mitt ärr. Det ä’ också efter en sabel.»

»Och från samma tillfälle?»

»Precis. Jag satt och rakade mej med en skarpslipad sabel — ägde ingen rakkniv, förstås — och en blankpolerad hjälm hade jag som spegel. Och jag blev så förskräckt över olyckan, att jag skar mej.»

»Å skäms — att komma med sådana historier. För resten var det nog inte mycket att raka den tiden.»

»Nej, det var bara för att få skäggväxt, naturligtvis.»

»Tyst med ert evinnerliga gnabb», avbröt kaptenen. »Här ä’ viktiga saker att fundera på. Det ä’ tydligt, att pastorn och flickorna alldeles fördärvat saken för mej. Om jag haft Lars-Johan om händer, skulle ni fått se på annat.»

»Ja-a, visst ja», skämtade Märta. »Det skulle ha varit en man med förstånd och urskillning, som inte förivrade sej som pastorn —»

»Just det, ja. Jag får höra mej för med halta Kalle, om han fortsätter med sina besök, och då —. Duktig karl annars den där Oppgårdspojken men förhärdat istadig. Att simma över sundet med kläder och allt. Ville, förstås, också visa, vad han dugde till. Det gör honom inte många efter på den här sidan av jordklotet.»

»Om inte möjligtvis kadetten, han med ärret», viskade Märta till länsmannen.

11. »Att tjäna två herrar.»

Följande söndag var det överfullt med åhörare i Dägerö kyrka. Det hade till och med kommit utsocknes, som ville se den starke pastorn.

När kapten Melby kom åkande med sina flickor, stod länsmannen på kyrkbacken och såg spefullt på folket, som strömmade till.

»Jo, det ä’ en syn», ondgjordes han. »Gustav har nu varit här i flera år. Han ä’ mild och fördragsam och på samma gång aldrig rädd för att säja ifrån, när det behövs. Han ä’ hjälpsam och öm mot sjuka och fattiga. Han predikar en praktisk kristendom och lever, som han lär. Ja, han har tagit emot hugg och slag, glåpord och nedrigheter utan att ge igen, utan att ens bli arg, som väl vore det minsta man kunde bestå sej. Och vad har han vunnit därmed? En ljum, litet medlidsam aktning och några enfaldiga stackares tacksamhet. Och så slår han till en gång — i strid mot sina principer. Vaserra, det blev annat ljud i skällan. Jag har stått här och hört på vad di säjer. Han ä’ nu lika populär som nå’nsin lumpsamlar Hedfors på sitt håll.»

»Det var elakt sagt», föll Märta in. »Jag förstår så väl, vad di tänker. Di känner det som — jag vet inte, vad jag ska’ hitta på. Minns du, Isabel, den där sagan, jag skulle översätta häromdagen — om mannen, som hade en hustru av jättesläkt?»

»Och så tog hon och stoppade honom i kjolsäcken med häst och vagn», fortsatte länsman.

»Å, det ä’ ju en annan historia. — Hon var tålig och undergiven, fast mannen slog henne och plågade henne på allt sätt, när han var vid det lynnet. Och en gång —»

»— slog hon igen», fullföljde länsman.

»Nej — låt mej tala till punkt. Mannen slog henne en gång med ett järnspett, och när han slutat, tog hon spettet och rullade ihop det med bara händerna. Han blev häpen över ett sådant kraftprov och frågade, varför hon lät honom slå sej, då hon var så mycket starkare än han. Och hon sa’, att hon ville hålla det löfte, hon givit, när prästen vigde dem — men det hade mannen inte brytt sej om att göra. Ä’ det inte en bra saga? Och mannen blev sedan god emot henne och blygdes över, att han förut varit så hård.»

»Och det skulle Dägerö-borna göra! Nej, di ä’ bara nyfikna. Det ä’ därför, di ä’ här.»

»Det ä’ sorgligt att ha en så dålig tanke om människor», tog Isabel till orda. »Men jag hoppas, det inte ä’ så allvarligt menat.»

Kapten Melby ställde sig på länsmans sida.

»Den, som sett sej om i världen och har erfarenhet av livet, vet, hur illa det står till. De flesta människor ä’ inte värda så mycket som en rutten hamptross.»

»Kom, Isabel, så går vi. Det tjänar ingenting till att tala med dem. Di gör sej bara till. I grund och botten tror di folk om gott — eller hur, lille far? Det gör alla goda människor.»

»Och dit räknas alltså jag?» frågade länsman.

»Det var inte precis det, jag ville säja.»

Utanför kyrkporten stod ett gammalt ljusgrönt, urblekt bomullsparaply lutat mot väggen. Det kunde inte vara någon annan än gubben Gobort, som rådde om ett sådant.

»Det var raggen! Själva missionärn här!» anmärkte kaptenen och trängde sig in genom folkmassan, som fyllde hela vapenhuset. Han nickade åt halta Kalle, som satt i en av de bakersta bänkarna tillsammans med Långgarnsfar. Gobort, som hörde lite illa, stod längst framme på gången.

»Ä’ du också här?» viskade kaptenen i örat på honom. »Du, som aldrig skulle gå i kyrkan!»

»Ja, det ä’ sant. Men jag läser bibeln hemma och psalmboken, så gott jag förstår, fast jag inte kan med präster. Utom pastorn, för han ä’ en regäl karl. Och nu ville jag höra, vad han har att säja om att tjäna två herrar» — det var texten för dagen.

»Menar du, att pastorn gör det?»

»Det sa’ jag inte. Men nog ä’ det ovanligt av ordets förkunnare att kasta folk i sjön. Kalle tycker det var bra gjort, och kanske han har rätt. Vår frälsare själv kastade ut folk ur templet, står det.»

Gubben trodde, att han viskade, fast det hördes över hela kyrkan.

»Kom in hit och sitt», sa’ kaptenen och bjöd honom plats i herrgårdsbänken.

Den, som väntat att få höra något märkligt i predikoväg, blev storligen bedragen. Pastor Hemming hade ingen begåvning såsom talare. Icke heller var han utmärkt varken genom lärdom eller skarpsinne. Men hans flärdlösa framställning, som ett barn kunde förstå, gjorde intryck av något trovärdigt, något känt och genomlevat. Man hade alltid klart för sig, att det stod en man bakom ordet, menade kapten Melby.

Som vanligt började pastorn med en kort utläggning av evangeliet och sökte genom åskådliga bilder ur kyrkans historia visa, vart det kan leda, när man tjänar två herrar. Man intalar sig, att man främjar gudsrikets tillkomst, på samma gång man fikar efter egen fördel, egen makt och ära. Det går ej i längden, sade han. Gud låter icke gäcka sig. Man slutar i medvetet hyckleri eller i förtvivlan över sin ovärdighet.

Därefter övergick han till att påminna om en predikotext, som tidigare varit före: om de falska profeter. Även de försökte det omöjliga — att tjäna två herrar. De voro sända att förkunna Herrens frid och bereda väg för honom. Men tillika gingo de sina egna vägar, och dessa förde ofta till strid i stället för till frid. En trogen Herrens tjänare måste förvisso vara beredd att draga i härnad mot det onda, var och när det sätter upp huvudet. Helig är den vrede, som vänder sig mot det brottsliga och falska, det låga och lumpna i världen. Men ve den, som gör sin egen sak till Guds eller i självförhävelse går för långt och låter en rättvis vrede urarta till blind yra.

Slutligen kom tillämpningen, som verkade såsom ett slags självbestraffning, nästan såsom en avbön inför församlingen. Utan att nämna något namn, utan att hänsyfta på någon bestämd händelse och dock så, att alla förstodo, vad som menades, gick han till rätta med den otyglade häftighet, som gör sig till herre över människan och driver henne till våldsamma vredesutbrott. Huru skulle den kunna tjäna Gud, frågade han, som var en träl under sin lidelse? Det var två herrar, vilkas tjänst icke kunde förenas. Och med undertryckt rörelse bad han för sig och andra om kraft till självuppfostran och självövervinnelse och om nåd att odelat få ägna sig åt den herres tjänst, som icke vill veta av någon halvhet eller ljumhet.

Om pastor Hemming hittills haft föga framgång i sin verksamhet, så var han från denna stund en erkänd storhet på Dägerö och i trakten däromkring. Halta Kalle uttalade den allmänna meningen, där han stod på kyrkbacken efter gudstjänstens slut och förde ordet för en skock drängar, som annars sällan syntes till på denna plats.

»Det säjer jag och lägger det till, att maken till präst får di leta efter», skränade han. »Visst kunde han bruka sina gåvor lite mera. Men när han en gång gör’et, så ä’ det med besked, det fick Lars-Johan erfara. Och se’n lägger han ut’et i körkan på ett sätt, så en nära på tycker det var syndigt handlat. Så länge han håller på och talar, förstår sej. För nog förtjänte Lasse, vad han fick, och mer till, det kan var och en begripa.»

»Det hade inte Kalle vågat säja, om Lars-Johan varit i körkan», hördes en röst ur hopen.

»Men det var just vad han var», sa’ Isak i Löten. »Jag såg’en, när han smög sej opp på läktarn.»

Kalle såg sig oroligt om och vände talet på annat.

»Si, pastorn ä’ så okristligt mild och tålig, ska’ ni veta, gossar, så en får ta exempel efter honom. Och han tycker inte om, att en svär och super, så det får ni låta bli, gossar. Och fula ord och sattyg ska’ ni lägga bort, och slagsmål och leverne, för annars blir pastorn ledsen på oss.»

»Tänker du gå in i nykterheten, Kalle?» frågade Magnus i Torpängen. »Det sa’ missionärn, att han skulle göra.»

»En kan inte så noga veta», sa’ Kalle och lomade i väg.

Den, som blev mest förvånad över det hastiga omslaget i Dägerö-bornas tänkesätt, var pastorn själv. Den brist på självbehärskning, som han visat, borde ha gjort honom omöjlig på ön, men i stället såg han sig mera uppburen och aktad än någonsin. Och det för samma handling av plötslig, oresonlig vrede, som han trodde alldeles kullkastat det ringa inflytande, han förut vunnit.

Men ännu större skulle hans förvåning bli.

En kväll hörde han någon famla i mörkret efter låsvredet på förstudörren. När han öppnade, var det Ekskärsfar med Lars-Johan i sällskap.

»Vad kan nu vara i görningen?» tänkte han och bjöd dem stiga in och sitta.

Det regnade smått, och det drog om, innan de rustat och torkat sig tillräckligt för att våga sig in.

Först var det tal om väderleken, och pastorn hörde sig för om grannfars hälsa.

»Tackar som frågar, det ä’ lite ömsesidigt — än si, än så. En trasslar sej fram, så gott en kan.»

Pastorn var tyst en stund, för att de skulle komma sig för med sitt ärende. Men då ingenting blev av, undrade han, hur det kom sig, att de voro ute så sent på kvällen.

»Det var Lars-Johan, som prompt ville.»

Pastorn vände sig till Lars-Johan, som satt hopsjunken nederst vid dörren och tummade på sin mössa.

»Kära Lars-Johan, jag bar mej inte rätt åt mot dej sist.»

Lars-Johan drog en suck och såg upp.

»Jo, det gjorde pastorn, och nu vill jag också göra rätt. Jag har tänkt på, vad pastorn sa’, både dag och natt, och jag vill inte halta på båda sidor.»

Han reste sig upp och gick fram till bordet, där pastorn satt.

»Det ä’ på det viset, att vi skulle ta ut lysning för Elin och mej till om söndag.»

Pastorn visste till en början inte, vad han skulle säga.

»Har du noga tänkt på saken?» frågade han till slut. »Och har du talat med din far?»

Ja, det hade han gjort.

»Och han ä’ med om det?»

Lars-Johan teg.

Men Ekskärarn föll in:

»Nej, tycker någon det! Det kan en inte begära.»

»Och Elin — vad säjer hon?»

»Hon gör allt, vad Lars-Johan vill, fast hon gråter, förstås, och ä’ över sej given. För det ä’ inte småsaker, ska’ jag säja, för Lars-Johan att gå från gården och alla de pengar, gubben lagt på hög. Han får inte en skilling mer än sitt morsarv, några hundra, som ingen kan ta ifrån honom. Det andra, har Jakobgubben sagt, ska’ han testamentera bort, och han ä’ den, som håller sitt ord.»

»Jag får väl pröva, vad jag kan uträtta hos kyrkvärden», menade pastorn. »Han brukar låta tala med sej.»

»Det lönar sej inte», sa’ Lars-Johan dystert. »Pastorn känner inte far. Det finns ingen, som han håller så i vördnad som pastorn. Och om pastorn vill begära hundra riksdaler till sin fattiggård, så ger han kanske i banko. Men i den här saken ä’ han obotlig. Jag tänkte som han förr, men — det går inte att tjäna två herrar.»

»Jag måste ändå göra ett försök», sade pastorn och tog Lars-Johan kraftigt i hand. »Och gör mej till viljes och dröj under tiden med lysningen. Det ä’ ett viktigt steg du tar, och det kan vara gott att ha en fars välsignelse med i den stunden. Kanhända det kommit för hastigt på honom — kanhända han ger med sej.»

»Och om han inte gör det? Ska’ vi göra oss olyckliga för de usla pengarnas skull?»

»Nej, nej! En faders välsignelse ä’ inte allt — Guds välsignelse ä’ förmer.»

Det gick, som Lars-Johan sagt. Fadern grät och jämrade sig. Han ville göra allt, vad pastorn nånsin kunde begära. Flickan skulle få hedersamt betalt, och om Lars-Johan gifte sej med en riktig bonddotter, skulle han lämna gården och inte ens betinga sig något undantag. Bara inte Lars-Johan drog över dem så stor skam. Aldrig hade någon i släkten varit ute för en sådan vanheder. Det var ingen möjlighet att tala förstånd med honom.

Kapten Melby försökte också, vad han kunde.

»Om jag vore ung», sa’ han, »kunde jag själv ha lust att fria till Elin, så söt och vacker som hon ä’.»

»Det ä’ en annan sak», sa’ Jakobgubben. »Rika herrar kan göra, vad di behagar, men vi, stackars bönder, får hålla på seder och bruk.»

Slutligen tog pastorn i på skarpen och visade honom, hur hård och obarmhärtig han var, och hur föga han hade av det sinnelag, som hövdes en kristen.

Då vart gubben rent som besynnerlig. Han sa’ ifrån sig kyrkvärdskapet och ville inte tala med någon människa. Om dagarna höll han sig innestängd på en liten kvistkammare och lät pigorna sätta maten i ett prång utanför dörren. När det blev mörkt, gick han ut med en lykta och såg efter, hur folket skött sig under dagens lopp. Pastorn ville göra ett sista försök och kom på honom en kväll, när han gick omkring och lyste på en nyplöjning. Men gubben lämnade lyktan och slank undan i mörkret. Det var tydligt, att ingenting mer var att vinna.

Lars-Johan hade flyttat över till Ekskär och höll på med att bygga om brygghuset och inreda det till ett rum, där han och Elin skulle bo. Halta Kalle hade lovat sätta upp tapeter och var redan i färd med att rusta upp spisen, som var oduglig. Även Nedergårds Olle var där ibland och hjälpte till.

Det var därför ett fejande och lagande, ett sågande och hamrande utan ände, när pastorn kom för att säga ifrån, att han inte hade någon utsikt att få bukt med gubben Jakobsson. Kapten Melby, som tittat in i prästgården i förbifarten, hade följt med för att språka med Elin, sa’ han. Men hon hade rott över till missionärn med ett par bakbullar, och kaptenen fick i stället fatt på Lars-Johan.

»Vad ska’ ni leva av nu, när ni gifter er?» frågade han burdus.

»Å, det blir väl någon vån. Jag tänkte i förstningen få lite förtjänst på herrgår’n.»

»Du ä’ inte blyg du, det ä’ sanning. — Men det blir för långt för dej att gå, om du ska’ bo här.»

Lars-Johan undrade, om han skulle våga fortsätta i samma ton. Kaptenen såg belåten ut — det var bäst att passa på.

»Det ä’ så, att det nog inte blir så långt. Jag har räknat ut», sa’ han, »att kapten skulle låta dika sin del i Västankärr. Andra delen hör Nedergår’n till, och ingendera ä’ till någon nytta, som det nu ä’. Men om det blir utdikat, så får kapten minst sina tretti tunnland god jord. Det kan bli ett bra torp —»

»Och du skulle bli torpare?»

»Det var just inte min tanke. Jag ville förtjäna lite på dikningen. Se’n får jag väl ge mej av till Amerika, som många före mej.»

»Det ska’ du inte.» Kapten tog häftigt i. »Lita på mej, jag vet hur det ä’. Det ä’ inte platsen för dej och ännu mindre för Elin. När man ä’ ogift, skadar det inte, att man ser sej om och går i lära. Och se’n kommer man hem och tjänar sitt land med den kunskap, man skaffat sej. Men när man ä’ gift — ja, vi ska’ tala vidare om den saken en annan gång.»

Det hördes ett skratt bakom byggningen.

»Vem har du där? Halta Kalle, kan jag tycka. Gamla pinnsyl, dej ska’ man träffa på överallt. Och Olle med, ser jag. Har du inte nog med att sköta ditt eget utan ska’ lägga dej i andras angelägenheter? Jag skickar hit ett par karlar, så ä’ det gjort i ett huj.»

Lars-Johan tackade och sa’, att de nog skulle reda sig ändå.

»Ska’ inte kapten komma hit och ge en handräckning?» föreslog Kalle. »Olle ä’ så fumlig.»

»Jo, den ä’ god! Men dikningen, du. Tror du dej om att hinna allt till våren?»

»Det beror på, hur vintern blir. Om en kunde få ta i med detsamma. Olle tänker börja endera da’n. Men det skulle göras upp en riktig plan för alltsammans, så en inte går i vägen för varann eller gör nå’nting i onödan.»

»Just det, ja. Du ä’ inte dum du. Kom till mej i morgon och ha Olle med dej. Han kan ta häst och vagn, så ska’ du få med dej hem några brädstumpar, som jag inte har användning för — ligger bara och skräpar — kan bli bra till panel. Och så några plankor till golvet. Det ska’ inte bli något opris, förstår du. Di ä’ inte värda stort mer än ved. Och så ska’ vi titta på kartan och göra våra beräkningar. Men nu ska’ jag sta’ och hjälpa Kalle.»

Pastorn hade sedan en lång överläggning med Lars-Johan och Ekskärsfar inne i stugan, och det bestämdes om lysningen och bröllopet.

När de skulle fara därifrån, hade Elin ännu inte kommit tillbaka.

»Hon ger sej väl till att skura i kåken, kan jag tänka», sa’ Kalle.

»Hälsa henne från mej», sa’ pastorn, »och bed henne vara vid gott mod. Ni har gjort, vad ni kunnat. Det ä’ ingenting mer att göra åt saken.»

»Det säjer jag också», instämde kaptenen. »Men kom ihåg, Lars-Johan, du får inte tänka på Amerika. Håll bara jämn utkik efter vad som yppar sej här hemma. Jag ska’ hjälpa dej, så går det nog. Du vet, Lasse: med utkik på sjön och med hövlighet i land kommer alltid en sjöman fram.»

12. Vinter.

Vintern kom tidigt det året. I slutet av oktober timade det första snöfallet, och i början av följande månad var kölden så stark, att de inre fjärdarna lade sig. Man kunde gå på isen till Långgarn, men i den smalaste delen av sundet gick som alltid en öppen ränna för strömmens skull. Sjöfarten tog slut med ens, och i fjorton dagars tid var Dägerön avstängd från all beröring med fastlandet, medan det varken bar eller brast.

Kapten Melby hade redan under sommaren börjat bygga en bred, flatbottnad isbåt med långt utfallande stävar och försedd med kraftiga medar. Nu påskyndades arbetet, och kaptenen hade snart den tillfredsställelsen att kunna lysa på i kyrkan om vintertrafikens ordnande från Norrudden till Valsjökvarn med en regelbunden tur i veckan, så ofta isen inte var körbar. Båten visade sig utmärkt och kunde på grund av sin konstruktion, som kaptenen själv tänkt ut, lätt drivas upp från öppet vatten på den fasta isen.

Första gången den kom till användning, var kapten Melby med. Det var ett hiskligt väder, och flickorna hade tiggt och bett, att han inte skulle ge sig ut. Men han måste, sade han, själv pröva båtens duglighet på en längre färd under svåra förhållanden, innan han ville anförtro den åt någon annan.

Dessutom var det nödvändigt, försäkrade han, att sätta upp en ny signalstång vid kvarnen i stället för den gamla, som blåst av under den sista stormen. Mjölnarn höll visserligen på att skarva den, kunde man se med kikare från Norrudden, men det lönade sig inte, tyckte kaptenen.

Och så var det ytterligare en sak. Han skulle passa på tillfället, viskade han åt Märta, och göra upp räkningen med den ohängde länsmannen, som inte synts till på aldrig så länge. Nu skulle det bli annat av. Han skulle hugga honom i håret och ta honom på släp med sig till Dägerö.

Sin sista avsikt kunde han dock icke utföra. När han efter ett par timmars styvt arbete kom över, fick han till sin stora förvåning höra, att länsmannen flyttat från orten, och att en annan förordnats att sköta hans plats. Ett flera dagar gammalt brev till pastorn eller kaptenen, vilkendera som först anlände, skulle närmare förklara saken.

»Förhärdade lagvrängare — resa utan att ta avsked — har väl gjort något fuffens», brummade kaptenen och bröt brevet.

Det var skrivet i stor hast och lydde sålunda:

» Reser till Ryssland i hemligt uppdrag. Kan icke säga nej. Bedrövligt att icke få träffas. Gjort försök att komma över till Dägerö. Ogörligt med våra båtar. Varmaste hälsningar.

Sten Videstam. »

Senare var tillagt:

» Vad tjuvhistorien angår, kan ingenting göras däråt under vintern. Skulle något tillstöta, vore bäst att icke vända sig till den nye länsmannen, som lätt kan fördärva alltihop, utan vänta, tills jag kommer tillbaka. Funderar på att göra en avstickare till Åland och närmare höra mig för om den där skepparlymmeln. »

»Det var självaste —», drog kaptenen till. »Vad ska’ pastorn säja? Och flickorna?»

Mjölnarn kom och berättade, att länsman givit sig ut på isen med sin lilla båt två dagar å rad, och den sista gången hade de måst tvinga honom att vända om.

»Det kan jag tro honom om», sade kaptenen. »Rädd ä’ han inte, så lantkrabba han ä’.»

Han beslöt att genast fara tillbaka för att rådgöra med pastorn och hade så när glömt bort signalstången, om inte mjölnarn bragt saken på tal. Men folket behövde hämta sig en smula och torka sina kläder, och det drog om till på eftermiddagen, innan återfärden kunde ske.

Pastorn och flickorna voro till mötes nere vid Norrudden, och kaptenen gav dem redan på långt håll med vanlig uttrycksfull korthet del av nyheten.

»Länsman har rymt», ropade han och svängde brevet i luften.

Pastorn tog det och läste det högt.

»Ja, så där har han alltid varit», sade han, »beredd att när som helst ge sej i leken utan att betänka sej ett ögonblick. Vi kunde sitta tillsammans ena dagen och språka i lugn och ro, och dagen därpå, när man sökte honom, var han långt sin kos på väg till London eller Hamburg eller vart nu orderna gällde. Jag trodde, han skulle vara så pass förankrad här ute — — men det var väl nödtvunget, kan jag tänka.»

Länsman Videstams plötsliga bortresa väckte betydlig oro hos hans Dägerö-vänner, i synnerhet som de väntade breven uteblevo. Ett kort telegram från Berlin upplyste, att han under namn av Meyer Levysohn begivit sig till bestämmelseorten och snart skulle skriva utförligt, men därmed upphörde alla meddelanden. Kapten Melby for till Stockholm och frågade sig för hos myndigheterna, men man visste ingenting annat, än att han begärt tjänstledighet och var stadd på en lustresa till södern.

»Lustresa! Jo, jag tackar», sade kaptenen, när han kom hem. »Den här lustresan har allt sina äventyrligheter. Det skulle förvåna mej, om den inte hängde ihop med stölderna här ute i skärgården.»

Tjuvarna hade inte hörts av på länge. De hade tydligen blivit mera försiktiga, sedan de på så oförklarligt sätt gått miste om sitt rov från stölden hos Lunda-baron. Många väntade, att de skulle börja igen, när de fingo veta, att länsman var ur vägen. Men ingenting hände. Det var nog så, som länsman alltid sagt: de måste ha öppet vatten för att kunna driva sin verksamhet.

Men det ville inte bli något omslag i väderleken. Kölden tilltog i stället, och snart låg havet tillfruset, så långt man kunde se från Dägerö. Isbåten behövdes inte längre efter några få turer, och Lars-Johan, som skulle sköta den, var åter utan arbete. Dikningen hade han fått sluta med förut. Det såg ut, som om ingenting hade framgång för honom, och Elin klagade, att det var ett rättvist straff för att de gift sig mot hans fars vilja. Men som lycka var, gjorde kapten Melby upp om att sälja ett större parti ved till våren, och Lars-Johan fick därigenom jämn förtjänst med famnhuggning, så länge den kalla tiden varade. Dessutom ville halta Kalle gärna ha honom med sig ut i bygden, så ofta han hade något svårare eller mera lönande arbete för sig, och på det viset gick det bättre för honom och Elin, än de någonsin vågat hoppas.

För Inge var vintern ute i skärgården som en ny uppenbarelse. Han hade börjat för pastorn, som avtalat var, men skulle tills vidare endast sysselsättas med räkning, som han mest fått försumma. Varken Maja eller pastorn ville, att han skulle ansträngas, då han så nyligen varit sjuk, och därför hade han ledigt varannan dag för att kunna vara ute så mycket som möjligt.

Anders hade samtidigt slutat sin skolgång och blivit ordentligt stadd som drängpojke i Nedergården. Olle höll dock inte så noga på tjänsten, då det inte var så värst mycket att göra. Gossarna fingo mest sköta sig själva, sedan de först hjälpts åt med de nödiga sysslorna — skotta snö, bära ved och vatten och dylikt. De hade var sin ko att ge foder åt, och bägge tillsammans skulle de borsta och rykta gamla Pålle — Majsa hade Olle själv på sin lott — och spänna för honom, när han skulle ut någon gång. Ibland fingo de själva kuska i väg åt skogen efter ett mått ved eller till herrgården i något ärende.

De hade alltså fullt upp med tid för sina lekar. Det var en präktig kälkbacke från Uppgården genom bygatan ned till sjön. När den var väl uppåkt, kunde man susa åstad ut på isen halvvägs till Långgarn. De hade visst bara en vedkälke med stakar, men den gav gott plats för två, Inge på kälken och Anders, som styrde, bak på medarna. Och så dugde den så bra för den nya tillställning, som halta Kalle satt upp enkom för gossarna. Gubben Gobort hade på hösten hittat en prickstång, som låg och drev. Den fick Kalle tag i, och så snart det frös på, fick han ned en påle i den grunda Prästmaren och gjorde i ordning den yppersta slängkälke.

Vid tillfälligt inträffande töväder prövade gossarna varandra i snöbollskrig. Men Inge var lika flink med snöboll som med sten, och det var ingen möjlighet för Anders att mäta sig med honom.

»Om vi två skulle mana ut Uppgårds-drängarna i stället», föreslog Anders. »Di ä’ tre stycken, men vi reder oss nog, om jag gör bollar och du kastar.»

Drängarna skrattade försmädligt åt förslaget men märkte snart, att de kommo till korta. De nådde inte fram med sina bollar, medan Inge visade sig träffsäker snart sagt på hur långt håll som helst.

Kapten Melby for förbi på vintervägen över isen.

»Det ä’ som jag alltid sagt», förklarade han för pastorn, som var med. »Ett mindre fartyg med långskjutande kanoner klarar sej galant mot en överlägsen fiende, som har gammalmodig bestyckning. Så länge hon ä’ manöverduglig, förstås.»

På julaftonen hängde två par nya skridskor på grindstolparna vid Nedergården, ett på var stolpe. Det var Inge och Anders, som skulle ha dem, stod det att läsa på lapparna, som följde med. Ingen visste, hur de kommit dit, men det kunde inte vara någon annan än kapten Melby, som varit framme, menade Maja. Gossarna visste inte, om de skulle tacka honom för gåvan, så konstig som han kunde vara ibland.

En dag mötte de honom, när de voro på väg till ett ställe på isen, där snön blåst bort.

»Vad ska’ ni ta er för?» frågade han. »Jaså, jag ser. Förhärdade olycksfåglar! Vem ä’ det, som varit så enfaldig och skaffat er skridskor? Nu går ni bara och dränker er i någon vak.»

När gossarna kommo hem, berättade de, vad han sagt.

»Så inte ä’ det kapten, som gett oss skridskorna, det kan man begripa», anmärkte Inge förnumstigt.

»Jo, nu vet jag det säkert», sade Maja, »men trösta er, barn, om ni låter honom märka, att vi tror det.»

Så länge det ännu inte var så mycket snö, var det gossarnas största glädje att vandra omkring över åkrar och ängar och in i storskogen för att söka upp spår efter olika djur, som de snart lärde sig känna igen. Rävens snörräta gång utefter bottnen av ett djupt dike, tvärs över ett fält eller längs brynet av en skogsdunge var lätt att följa, och harens tokroliga avsprång förde dem sällan vilse. Det var som en lyckad jakt, om de kunde skrämma upp Jösse, där han satt och sov vid en buske, och när de en gång kommo på själva Mickel, som låg hoprullad som ett nystan på en sten, var det en bragd, som måste noga berättas för Maja och Olle. Utterns strövtåg från stränderna långa sträckor inåt landet, ekorrens och mårdens tillfälliga besök på marken, skogsråttans prydliga sticksöm, som förlorade sig i lustiga snötunnlar, allt lärde de sig småningom att tyda.

Det märkvärdigaste var dock, när de en blidvädersdag fingo syn på några spår, som de aldrig sett maken till förut.

»Inge trodde det var efter en björn», sa’ Anders, när de sedan talade om det. »Men inte har han sett några björnar inte. Det var så konstiga spår med märken av två långa klor framtill. Men det var efter ett grävsvin.»

»Prat, pojke», sa’ Maja. »Di ligger och sover om vintern.»

»Men missionärn sa’, att det var grävsvin.»

»Du ska’ inte kalla honom så mer, nu när han slutat med brännvinsresorna.»

»Ja, men han sa’ det», försäkrade Anders, och Inge bestyrkte saken. Gubben Gobort hade gått förbi, när de synade spåren. Det var ovanligt, sa’ han, men när det var milt i luften, brukade grävsvinen ibland titta ut och se sig omkring. Och deras spår voro mycket lika björnens, sa’ han.

»Aldrig har han sett några björnar han heller», envisades Anders.

Fram på vintern tog Olle sig för att lära gossarna skjuta. Maja var inte riktigt med om det, men Olle sa’, att pojkar skulle tidigt vänja sig vid bössan och öva sig, så att de aldrig höllo mynningen mot sig själva eller mot andra människor, även om de visste, att bössan var oladdad. Då blev det en sådan vana till sist, att man aldrig behövde vara rädd för olyckshändelser. Någon jakt på egen hand fick det dock inte bli av under den första tiden.

Inge hade ständigt i tankarna sitt löfte till modern att ta reda på den man, som gjort henne olycklig, efter vad Maja låtit förstå. Ofta överlade han med Anders, huru de skulle bära sig åt för att få fatt i honom och överlämna honom i länsmans händer. För det var alldeles solklart, att han hörde till tjuvarna, och överfallet på pastorn hade ingen annan än han gjort, det var så gott som bevisat. Under vintern var det föga troligt, att han skulle visa sig, men i alla fall gjorde gossarna gärna någon lov åt Frönäshållet, så ofta de kunde det utan att väcka uppmärksamhet. Men ingenting spordes, som kunde tyda på, att någon främmande höll till i trakten.

Mot vårsidan blev det en tids ihållande tö med regn, som tog bort det mesta av snön på de ännu körbara fjärdarna. När sedan kölden kom tillbaka, hade den med sig en glanskis, vars make inte funnits på flera år. Gossarna gjorde långa färder på skridsko, först på de närmaste vikarna kring holmar och skär och slutligen runt hela Dägerö-landet.

En dag märkte de ett ensamt skridskospår, som började vid en liten kobbe ett gott stycke från land och sedan fortsatte ut mot den yttre skärgården. När de dagen därpå foro fram samma led, träffade de på bakspåret. Det kom från ett annat håll och förenade sig vid kobben med det första spåret, så att båda gingo i ett med varandra. Första gången hade de inte sett efter så noga, men nu stannade de och betraktade spåren närmare. De voro mycket ojämna. Det ena skäret var längre och säkrare än det andra, som dessutom gick mera på tvären, som om den åkande haft något fel på ena benet.

»Kan det vara halta Kalle?» undrade Inge. »Det ä’ närmast till deras stuga.»

»Det ä’ inte stort längre till Frönäs», anmärkte Anders. »Och Vedbacka-Janne ä’ sned och vind, så det förslår.»

»Han har gått från land och satt på sej skridskorna här —»

»För att inte hans spår skulle synas, ja.»

»Anders du, det ä’ bestämt han.»

»Vem? Tjyven?»

Inge nickade.

»Och han har varit ute i någon avsikt, det är säkert. Kom, så åker vi en bit, medan vi tänker efter, vad vi ska’ göra.»

De fortsatte sin färd till en snöfri bergudde i Sunnansundsviken. Där snörde de av sig skridskorna och gingo sedan rätt ut över isen, tills de åter träffade på skridskospåren. De undveko alla snöfläckar och höllo sig försiktigt på något avstånd från spåren, så att ingen skulle kunna märka, att de följt efter dem.

Det var en lång väg de hade att vandra, förbi den ena holmen efter den andra. Ibland såg det ut att bära rätt till havs, men så fingo de åter vika av inåt skären igen.

Slutligen kommo de ut på den sista stora fjärden. Den stod genom ett brett gatt i förbindelse med havet och skildes i övrigt därifrån genom en enda, långsträckt ö, som kallades Örnhuvud.

Egentligen hade namnet ingenting med »örn» att skaffa, hade pastorn sagt, utan det borde heta Örhuvud, eftersom marken huvudsakligen bestod av sand- eller stenör. Det fanns dock rik växtlighet på sina ställen, och man påstod, att fisket var utmärkt. Ön var sällan besökt, och ingen visste rätt, vem som rådde om den. Både från Dägerö och närmaste grannsocken hade man kommit med anspråk, men ännu var ingenting avgjort.

Rakt ut mot denna ö ledde skridskospåren och gingo nu alltjämt i samma riktning. Gossarna följde dem endast ett kortare stycke och togo så en annan väg. Det var redan långt lidet, och de måste tänka på att komma hem, innan det blev mörkt. Efter en stund satte de på sig skridskorna och styrde kosan tillbaka på andra sidan om Dägerö-landet.

Följande dag måste Inge till pastorn och sköta sin läsning, och på natten blev det en storm med snöglopp, som bröt upp havsisen och gjorde de yttre fjärdarna osäkra. Det var ingen möjlighet att komma till Örnhuvud för en lång tid bortåt.

Och så kom vårbrytningen riktigt på allvar. Dag för dag signalerades från Goborts utkik om öppet vatten på allt närmare håll, och kapten Melby svarade på samma sätt från Dägervikssidan. Flyttande sjöfågel, som först fått hålla till i så kallade brunnar här och där på isen, behövde inte längre trängas om utrymmet. Skara följde efter skara. Somliga, såsom de vackra kniporna, kommo endast på genomfärd till nordligare trakter, andra åter för att stanna över sommaren. Talrikast voro alfåglarna, och där de samlat sig i någon fjärd, fyllde de hela luften med sin klingande sång.

Nu var också rätta tiden att ligga ute med vättar. Halta Kalle klagade över att han ensam fick sköta signaleringen, för det var ingen ordning med gubben Gobort. Till och med Olle slog sig lös en kväll och tog gossarna med sig. Det var bistert kallt i skåren under natten, men Olle svepte in dem i tjocka fällar, och de dåsade till gång på gång trots alla försök att hålla sig vakna. Så snart det första skottet knallat, var det dock förbi med sömnsjukan, och när de fram på dagen rodde hem med elva al-par som byte, viskade Inge till Anders:

»Det här var ändå det roligaste på hela vintern.»

13. Misstänkta flyktingar.

Gamle Gobort for en dag tidigt ut på fågelskytte men kom tillbaka efter några timmar utan att ha fått ett liv.

»Vad går åt dej, som kommer hem med båten tom?» skrek halta Kalle i örat på honom.

»Du behöver inte skrika, har jag sagt. — Det ä’ den där ålänska skepparn. Jag fick se honom, när jag skulle i land på södra Äggskär. Låg på kryss en mil bortom Örnhuvud. Tycks ämna sej in.»

»Nu, medan det ännu ligger is kvar i farlederna?»

»Ser så ut. — Jag tänker vi får varsko kapten Melby. Det står inte rätt till.»

»Ä’ du från vettet? Varför ska’ en lägga sej i andras angelägenheter? Det har en ingen tack för. Låt dem sköta sej, bäst di gitter. Om vi skulle tala om, vad vi visste, vad hade då länsman att göra för alla de grova pengar, han bär opp i lön?»

»Jag tror ändå, jag får ge signal», mumlade Gobort för sig själv, medan han rustade till med flaggorna. »Fartyg i sikte, hm, fast inte synligt härifrån precis. — Jag vet inte om vi gör rätt, som håller tyst med vad vi har reda på.»

Halta Kalle iddes inte svara, och gubben fick signalera, som han ville.

Pastor Hemming var på Dägervik, när budskapet kom. »Slättoppad skonare, troligen ålänning, en mil utanför Örnhuvud» — det såg mer än misstänkt ut, tyckte både han och kapten Melby. Vad hade den åt det hållet att göra, där det var så svårt att leta sig väg mellan de många grunden? Och vid denna årstid se’n, då den inre segelleden ännu var stängd.

Kaptenen skickade efter rättarn och började ladda sina pistoler.

»Vi måste ut och se efter, vad di tar sej för», förklarade han och räckte pastorn en pistol.

»Ge mej en oladdad. Den gör samma tjänst.»

»Håken heller! Men låt gå — duger alltid att dänga folk i skallen med.»

Rättarn kom in.

»Där har vi Österman. Du kan ta några styva karlar med dej och sätta gamla låringsbåten i sjön. Vi ska’ ut och slåss mot sjörövare. Se till, att var och en har lodbössa med. Fattas det för någon, så finns det här. Och krut och flintor och — vad di behöver.»

Rättarn såg bekymrad ut.

»Stora skeppsbåten? Den rinner som ett såll.»

»Gör ingenting.» För kaptenen funnos inga omöjligheter. »Ta med ett par ämbar, så får några ösa, medan di andra ror.»

Båten var dock inte så otät, som det troddes. Värre var att arbeta sig fram igenom issörjan, som drivit ihop och packat sig i viken. Men även det gick, och med sex man vid årorna och kaptenen till rors bar det av mellan klippholmarna ut mot gattet, där de väntade, att det misstänkta fartyget skulle visa sig.

»Sannerligen, där ligger hon för styrbords halsar, strax hitom fyrafotsgrundet — ålänsk rigg, ja.»

Kaptenen lämnade roret åt pastorn och fick upp en kikare.

Även på galeasen tycktes de ha märkt den mötande båten. De gingo upp i vind och lågo bi en stund. En liten gigg sattes ut och rodde från fartyget. Därefter fyllde sig åter seglen. Galeasen föll av och länsade undan för god vind.

Kaptenen hade rest sig upp och stod med kikarn för ögat.

»Han sköter sej bra, den där ålänningen, det kan inte nekas. Känner farvattnet som en lots. Men var har jag jollen? Aj, aj! — stuva undan bössorna, gossar, och lägg presenningen över. Det ä’ bara två man, som kommer.»

Den lilla båten hade möda att bärga sig i de stora havssjöarna.

»Raska på, så vi inte kommer för sent», kommenderade kaptenen.

Karlarna togo i av alla krafter, och båtarna voro snart inpå varandra. Kaptenen vände och sackade långsamt akteröver. De båda männen halades ombord, och jollen togs på släp.

Galeasen hade emellertid åter ändrat kurs och styrde nu för halv vind inåt den norra skärgården. De fingo sedan veta, att den varit jagad av en rysk örlogsbrigg, som ännu syntes ute till havs men inte vågade sig längre in på det okända farvattnet.

Främlingarna voro dock högst oroliga och kunde knappt tro, att de voro i säkerhet. Den ene av dem hade ett förnämt utseende och var klädd i dyrbart pälsverk. Han vände sig genast till kaptenen och erbjöd honom på franska en stor summa, om han genast landsatte dem på fastlandet.

»Håll dej till något civiliserat tungomål, om du vill jag ska’ begripa’t», brummade kaptenen, som inte kände andra språk än spanska och engelska.

Pastorn försökte med tyska, som främlingen tycktes förstå, fast han i sin förvirring fortfor att svara på franska.

Han var, sade han, en polsk furste, som av ryska regeringen förvisats till Sibirien. Men innan domen kunde sättas i verket, lyckades han fly till Finland. Där hade han fått tag i den ålänska skepparen, som efter mycket ackorderande åtagit sig att föra dem över till Gottland.

»Ça, c’est l’île de Gothland, n’est-ce pas?» undrade han och pekade på Dägerölandet.

Han frågade, om det var långt till Köpenhamn, som han föreställde sig var huvudstad i Sverige. Där hade han många vänner och var nära bekant med själva kungen.

Furstens följeslagare hade lidit mycket av den besvärliga färden. Så snart han kom ombord i storbåten, sjönk han ihop och satt länge med händerna för ansiktet. Slutligen tycktes han hämta sig och såg sig frånvarande omkring. Han var en äldre man av utpräglat österlänsk typ, med djupt liggande ögon och något gråsprängt skägg.

»Ein Jude?» sade pastorn och såg frågande åt det håll, där han satt.

»Certainement», svarade fursten. »Men han är en utomordentlig man, listig och förslagen. Jag har honom helt och hållet att tacka för, att jag kommit välbehållen undan. — Hans namn? Lewinsky. Han tjänstgör som min tolk, men han är min vän.»

Fursten lade högtidligt handen på hjärtat och tillade:

»Han kan alla språk, même le suédois.»

Med kunskapen i svenska var dock illa beställt. Kapten Melby gjorde upprepade försök att få ett samtal i gång, men ingendera kunde förstå, vad den andre menade. De gjorde de mest löjliga misstag. När kaptenen ville höra sig närmare för om fursten, trodde tolken, att det var fråga om frukost och såg bekymmersamt på klockan.

»Det ä’ som att tala spanska med en brasiliansk nigger», förklarade kaptenen och skrattade, så att tårarna kommo fram.

Den misskände tolken iakttog en orubblig värdighet och anmärkte endast, att »svensk språk vara micke svår att språka, micke lätt att ferstå», vilket åter framkallade ett bullersamt utbrott från kaptenen.

Det var överenskommet, att främlingarna skulle stanna över natten på Dägervik, då det redan var skumt, innan de hunno land. Dagen därpå skulle de fortsätta sin resa, först till Norrudden och sedan med isbåten över fjärden. Kaptenen signalerade till Valsjökvarn, att skjuts skulle stå tillreds på bestämd tid och förbudssedel skickas till närmaste gästgivaregårdar.

Men furstens ängslan för den ryska örlogsmannen tilltog allt mer, och pastorns föreställningar hade ingen verkan. Det var lika lätt för deras båtar att komma i land som för kaptenens, menade fursten. Och vad frågade ryssarna efter, att det var svenskt område! För att få honom i sitt våld voro de i stånd till vad som helst. Bäst att ge sig därifrån så fort som möjligt.

Tolken var den enda, som hade något inflytande på honom. Han tog honom avsides och talade länge och allvarligt. Så fick han ögonen på en karta, som låg framme. Han utpekade Dägerön och farlederna däromkring. Man kunde gissa sig till, vad han sade, det var alldeles nödtvunget att avbida dagsljuset, innan man gav sig ut på den farliga färden till fastlandet.

Kaptenen gav noga akt på vad de gjorde.

»Titta på den där gynnarn», sade han högt. »Han tycks vara riktigt hemmastadd på våra kartor. Om han inte ä’ en bland tjyvarna, vill jag vara riggad som en rospigg.»

Tolken syntes uppfatta detta såsom en artighet och bugade sig djupt.

Emellertid hade en riklig måltid blivit framsatt. Fursten hade någorlunda hunnit lugna sig, och när han märkte, att han kunde samtala med Isabel och Märta på franska, försäkrade han, att sådant sällskap fullt uppvägde de faror, han utsatte sig för genom att dröja. Och följande morgon var det med verklig bedrövelse, som han såg den stund närma sig, då han måste skiljas från sina älskvärda värdinnor. Han bedyrade vid Jagellos krona, att han helst velat tillbringa återstoden av sitt liv på denna ö — han kallade den visserligen för Gottland, men man förstod i alla fall meningen — om icke heliga plikter fordrat hans närvaro på annat håll.

Strax före avresan vände sig tolken med avmätt hövlighet till pastorn, som även stannat kvar, och anhöll på sitt brutna språk om ett samtal i enrum med honom.

»Ta honom in i styrhytten och häll i honom en stark grogg, så han får lite gladare uppsyn», föreslog kaptenen, som tyckte, att han kunde säga vad som helst utan fara för att någon av främlingarna skulle begripa det.

Pastorn visade vägen. De gingo uppför en trappa och genom en glasdörr ut på taket till den flygelbyggnad, där kaptenens egendomliga styrhytt var uppförd. Tolken såg sig med någon förvåning omkring i det på sjömansvis utstyrda rummet. Efter en knapphändig inbjudan av pastorn slog han sig ned i en koj och började i viskande ton men på renaste svenska:

»Mitt namn ä’ egentligen inte Lewinsky utan —»

Han tystnade och försjönk i tankar.

Pastorn betraktade honom uppmärksamt men vårdade sig inte att svara. Han hade börjat tycka, att både fursten och hans tolk sågo skäligen misstänkta ut, och kom på sig med en önskan, att han haft länsman Videstam till hands för att reda ut saken.

Plötsligt såg tolken upp och mötte pastorns forskande blick.

»Mitt namn», upprepade han, »ä’ inte Lewinsky utan Meyer Levysohn.»

Pastorn fattade honom i båda axlarna och vände honom mot dagern.

»Var försiktig, Gustav, så jag inte tappar skägget. Jag hade så när gjort det i går, då du tog mej utan krus och lyfte mej över i er båt.»

»Men Sten, ä’ det verkligen du?»

»Jag måste väl visa dej en gång, att du inte skulle kunna känna igen mej, om jag inte ville.»

»Nej, aldrig kunde jag tänka något sådant. Din filur! Nu när du skrattar, kan jag se, att det ä’ du. Käre Sten, du ska’ tro, vi varit oroliga för din skull. Om vi inte fått ett brev — i februari, vill jag minnas — från en herr Natan Silbermann i Berlin —»

»Min gode vän och trosförvant, han som skulle skicka mina brev till Sverige.»

»Han skrev, att dina brev uppsnappades, men att du själv inte led någon nöd.»

»Ja, det ä’ ett bedrövligt land för brevskrivare. Jag skrev diplomatiskt, må du tro, men ändå — och när jag aldrig fick svar på mina brev, var det inte lönt att fortsätta. Utom när jag ibland ville leda vederbörande på villospår.»

»Vad kapten Melby ska’ bli glad, och flickorna —»

»För all del, nämn inte för någon, att det ä’ jag. Di kan inte hålla sej allvarsamma. Fursten vet ingenting annat, än att jag ä’ Meyer Levysohn från Frankfurt, fast han ville, att jag skulle kalla mej Lewinsky, när jag kom i hans tjänst.»

»Jaså. Nu börjar jag begripa. Ja, det ä’ kanske så gott. Det ä’ ingen furste, förstås. Det ä’ kanske själva anföraren för tjyvligan, som du narrat i fällan.»

»Jo, nog ä’ han en riktig furste, överdådigt rik och förnäm. Men inte ä’ han så märkvärdig, som han inbillar sej. Det ä’ hans namn, som gör’et. Jag för min del tror, att ryssarna helst såg, att han kom undan. Nu kan di utan vidare lägga beslag på hans stora egendomar och hans övriga förmögenhet, så mycket som di kan komma åt — det mesta har vi skaffat över gränsen genom min vän Silbermann.»

»Men fartyget, som förföljde er?»

»Det var ingen fara. Jag hade mutat kaptenen. Onödig utgift för resten, ä’ jag rädd. Han hade nog sina order att inte visa för stort nit. Men ändå — di kan vara dumma ibland.»

»Och det var för den här furstens skull, som du gav dej i väg så oförmodat i höstas?»

»Tycker du det! Nej, men det ä’ alltid bra att ha två pilar på bågen. Om man kan narra folk, att man håller på med en sak, som man rakt inte frågar efter, så får man sköta sitt egentliga åliggande i lugn och ro.»

»Nå, vad kunde det vara? Ä’ det en hemlighet?»

»Inte för dej. Och du kan tala om’et för kapten och för flickorna, när jag en gång ä’ väl härifrån. Jag ä’ rädd för Märta. Jag kan inte låta bli att titta på henne, och det märker den tjyvungen.»

»Ja, hon fick minsann vänja sej i somras vid en viss länsmans —»

»Tyst, Gustav, vi ska’ inte tänka på den tiden. Då blir det för svårt att fara igen. — Jo, ser du, det har länge pågått en omfattande införsel av ryska varor, utan att tullen fått tillfälle att lägga sej i’t.»

»Lurendrejeri?»

»I stor skala. Jag misstänkte genast, att det stod i sammanhang med tjyvhistorierna, och mycket riktigt — det var så. Du ska’ sedan få höra närmare om saken. Det ä’ flera fartyg med i rörelsen, och min vän ålänningen ä’ djupt intresserad. Han ä’ inte chef för firman — det ä’ den där svartmuskige karln, du minns jag talte om — och några av mina judiska trosförvanter står bakom det hela. Det underlättade betydligt mitt arbete.»

»Men stölderna?»

»Di ä’ bara att betrakta som biförtjänster. Om di hållit sej i skinnet, så hade di kunnat fortsätta med smugglingen, men nu ä’ det slut. Det återstår bara att få tag på, var di har sina varor. Di ska’ ha ett nederlag någonstans, tycktes det på ålänningen en gång, när han fått för många supar. Det ska’ jag ta rätt på i sommar.»

»Då kommer du tillbaka hit? När tror du det blir?»

»Vet inte. Först ska’ jag sköta om furstens affär, efter jag åtagit mej saken, och sedan —»

»Nå-å?»

»Ja — men nu kommer gubben Melby. Låt se, du håller tungan rätt i mun.»

Länsmannen återtog sin stela hållning och ordnade sitt skägg och sitt hår och de buskiga ögonbrynen.

»Har ni inte talat slut än?» hördes kaptenens stämma utanför styrhytten. »Hästarna ä’ framme.»

»Vi måste väl gå då, herr Lewinsky», sade pastorn och öppnade artigt dörren.

»Har den kanaljen lärt sej något svenska än?» frågade kaptenen. »Jag undrar, om vi vågar släppa de där förhärdade spetsbovarna ifrån oss, när allt kommer omkring. Såframt det inte sker med fångskjuts. Hade jag bara länsman Videstam här! Han skulle snart plocka hemligheten ur dem.»

Länsmannen bugade sig.

»Micke ferbunden, micke ferbunden.»

»Tala sakta», viskade pastorn. »Han förstår mera svenska, än det ser ut.»

»Nå, det skadar aldrig, han får höra sanningen», mumlade kaptenen.

Avskedet ägde rum under många försäkringar från furstens sida, att han lämnade sitt halva hjärta kvar på Dägervik; den andra hälften tillhörde hans olyckliga fädernesland.

Kapten Melby följde inte med, som han annars brukade, när det var någon svårare färd att vänta.

»Lars-Johan får ta dem över», sade han för sig själv, »och om han vill dränka dem, inte mej emot.»

Så snart det burit av med skjutsen, kunde pastorn inte hålla tyst längre.

»Vet ni, vem tolken var? Det var ingen annan än Sten Videstam.»

»Omöjligt!»

»Kom in, ska’ ni få höra.»

»Så elakt av honom att inte tala om det för oss!» klagade Isabel.

Kaptenen sökte efter ord.

»Om — om — om vi skulle spänna för Ali — — Nej, skriv opp i almanackan, Märta, att vi säjer opp bekantskapen med honom från den här dagen. Vänta mej» — han knöt näven efter de bortfarande — »när jag en gång får honom mellan skål och vägg, ska’ han allt ha igen’et!»

14. Åter en främling på ön.

Isabel M’Neils fader var köpman och numera bosatt i Glasgow. Efter sin första hustrus död hade han gift om sig för att få ett gott hem åt sitt ännu minderåriga barn. Men hans val av styvmor åt den lilla visade sig vara ett stort misstag. Det enda, den svage fadern kunde göra för sin dotter, var att så mycket som möjligt hålla henne hemifrån, dels i skola, dels hos släktingar, som han hade i Göteborg.

När Isabel vuxit upp, önskade hon skaffa sig en självständig verksamhet och antog platsen som lärarinna i engelska för kapten Melbys dotter.

Egentligen var det ett ömsesidigt missförstånd, som gjorde, att hon kom till Dägervik. Kapten Melby hade sitt särskilda sätt att uttrycka sig, och av hans brev om sin »lilla flicka» kunde ingen tro annat, än att Märta var ett barn om sex eller sju år på sin höjd. Och Isabels brev, försäkrade kaptenen, var idel falskhet från början till slut. Det var så utstuderat listigt hopkommet, enkom för att man skulle få den föreställningen, att hon gick med glasögon på näsan och hade en lovande början till mustascher. På sådant sätt hade hon innästlat sig i familjen och genast gjort sig oumbärlig.

Och nu måste hon fara ifrån dem på ett par veckor. Hur skulle de kunna reda sig under tiden?

Det hade kommit ett brev från fadern, att han ämnade sig ut på en affärsresa i början av juni månad och även tänkte göra ett besök i Göteborg i hopp att där kunna träffa sin dotter, som han inte sett på så länge. Brevet hade blivit försenat, och det var nödvändigt för Isabel att ofördröjligen bege sig i väg, om hon skulle hinna fram före faderns ankomst.

Kapten Melby knorrade mera än någonsin över sin svåra lott i livet. Nu måste han, gamle gubben, ut på irrfärder med en ung flicksnärta för att se till, att hon kom ombord på rätt ångbåt och fick sig en första klassens hytt.

Isabel invände, att hon ensam tagit sig fram till Dägervik året förut.

Tacka för det! Då visste man inte annat, än att hon var en förståndig dam av stadgad ålder. Nej, han måste följa med åtminstone till Stockholm, det var en klar sak. Och så skulle han på samma gång titta på en skuta, som var till salu. Så nog hade han ärende, förstås.

Under vägen över ön uppfångades pastorn, som fick följa med i droskan för att ta ordentligt avsked av Isabel. Därtill hade kaptenen en mängd förmaningar att ge honom. Han skulle noga se efter Märta, så hon inte gjorde haveri eller törnade på grund. Och om länsman kom, medan han var borta, så skulle han sättas inom lås och bom på fläcken. Och halta Kalle, den spyflugan, skulle ha sig en riktig duvning, för han hade börjat supa igen och gjort en visa om gubbens signalmaster — »lustig visa för resten», anmärkte han.

Och så höll han på, tills de kommo till Norrudden. Där låg Lars-Johan tillreds med båten.

»Hör du, Lasse», ropade kaptenen till honom från kuskbocken, »kan du segla?»

»Segla? Ska’ det vara någon konst? Det kan väl var människa, som inte ä’ rädd.»

»Säj inte det, du. Det finns folk på fastlandet, som tror, att lä och babord a samma sak. Ser du, det ä’ så, att gamle Öman vill sälja sin skuta. Hon ligger vid kvarn, och jag funderar på att köpa’na, så han slipper slumpa bort’na. Och du ska’ bli skeppare, har jag tänkt. Du seglar med vedlast härifrån, och på återresan tar du vad frakt du kommer över. Vi får talas vid om villkoren sedan. Bäst ä’, att du övertar skutan med detsamma och löser dej fri, när du kan. Det blir go’a tider för skeppsfarten i år.»

Lars-Johan hade avslutat dikningen under våren och hade ingen utsikt att få arbete under den närmaste tiden. Han steg upp ur båten utan att säga ett ord och sökte få tag i gubben Melbys hand.

»Jaså — du vill hjälpa mej ur vagnen. Men en gammal sjöman reder sej nog. Hjälp flickorna i stället.»

»Min väska», bad Isabel. »Den ligger i sufletten.»

Pastorn gick efter den och såg till sin ytterliga häpnad, att det var samma väska, som han funnit utanför sin förstudörr den stora ovädersdagen.

»Pastorn ser på den, som om den vore en märkvärdighet. Och det ä’ den också. Skinnet ä’ av en alligator, som min far sköt i Magdalenafloden. Det finns inte en likadan väska i världen, inbillar jag mej.»

Hon såg på honom, som om hon väntade, att han skulle säga något, men det var inte någon tid till frågor. Kaptenen stod redan i båten, och pastorn måste låta dem resa, utan att han fick någon förklaring.

När han kom hem, tog han fram fingerborgen och den lilla silkesvanten, som han hade i förvar. Det var ännu en smula doft om vanten — ja, det var bestämt samma parfym, som Isabel brukade begagna. Vad skulle det betyda? Att tänka sig den älskvärda flickan i förbindelse med tjuvarna — omöjligt! Och det lömska överfallet! Det var ju så galet som möjligt. Han fick ge sig till tåls och vänta, tills hon kom tillbaka.

Och det hade han bestämt: han skulle ingenting säga åt länsman Videstam om saken. Den hedersmannen hade en olycklig benägenhet att se allt i svart. Han kunde rent av ge sig till att spionera på Isabel.

Men ingen länsman hördes av. Kapten Melby kom tillbaka från sin resa och berättade, att han sökt få underrättelse om honom i Stockholm. Han hade fortfarande tjänstledighet, hade man sagt, och var antagligen inte i Sverige.

Slutligen kom ett brev, som var avstämplat i Malmö. Länsmannen hade lyckligt och väl fått sin polske furste ur landet, skrev han, och var glad över att äntligen vara honom kvitt. Meyer Levysohn var spårlöst försvunnen liksom även Lewinsky, och de hade lämnat efter sig åtskilligt, som behövde utredas. Det var därför svårt att säga, hur snart han kunde väntas till Dägerö.

Emellertid tycktes han ha god reda på vad som hände. Han visste, att Isabel var i Göteborg, och funderade smått på att fara dit på hemvägen och söka upp henne. Och Inges mor — han mindes inte, vad hon hette — hade bosatt sig för sommaren i Nedergården, hade han hört.

»Men vad som oroar mig», slutade han, »det är, att en annan person slagit sig ned någonstans på ön. Det lär vara en rätt tvetydig karl. Kapten Melby kunde gärna kosta på sig att hålla utkik efter honom — för inte duger du, Gustav, till sådant?»

»Tackar för artigheten», sade pastorn, när han läst brevet. »Besynnerligt! En främling på ön, det ä’ mer än jag vet om.»

Men det var verkligen så. Mor Brita hade sett honom. Det var en underlig karl, vanskapt och rädd för folk. Han gick omkring och plockade ogräs, sa’ gumman, så nog var han konstig, om någon var. Men han betalte ordentligt för sig i Sunnansund, för där hade han tagit in.

Pastorn hörde närmare efter. Den främmande var en medelålders man med ett virrigt utseende. Han hade haft anställning på något apotek, påstods det, och tycktes vara en ivrig botanist. Pastorn träffade på honom en gång, då han låg framstupa i ett dike.

»Hur ä’ det fatt?» frågade han bekymrad.

Å, det var ingenting, kom det otydligt till svar. Han letade bara efter växter.

Pastorn försökte få honom i samspråk, men han visade på allt sätt, att han ville vara i fred.

»Ja, inte ska’ jag störa honom», tänkte pastorn. »Det ä’ en oförarglig människa, som har sin lilla vurm som andra.»

Kaptenen åter tog sitt uppdrag på fulla allvaret.

»Länsman tror mej, förstås, inte om’et, fast han bad mej hålla utkik. Men jag ska’ låta honom se, att jag kan sköta saken så bra som någon länsman.»

Och han skötte den så samvetsgrant, att den arme botanisten nästan blev skrämd från vettet. Han sprang långa vägar, bara han fick syn på kaptenen, och måste till sist ta sin tillflykt till den yttre skärgårdens öar och holmar.

Inge och Anders, som höllo till på sjön all sin lediga tid, sågo ibland en skymt av den människoskygga enstöringen, där han rodde fram mellan kobbarna i en eländig ökstock och ängsligt vek undan, så snart han mötte någon båt. En gång märkte de, att han varit ute vid själva Örnhuvud, vilket nog var ett vågspel med en så tarvlig farkost.

»Du ska’ få se», sade Anders, när de på långt håll fingo se honom komma, »att det ä’ samma en, som åkte skridsko till Örnhuvud i vintras.»

»Och nu ä’ han här för att kunskapa åt tjyvarna», fortsatte Inge.

»Han har fel på vänstra foten, såg jag i söndags, när han klev ur båten.»

»Ja, men spåret, som vi följde, hade fel på högra skäret», menade Inge.

»Nej, vänstra skäret var det», påstod Anders.

Och så blev det tvist om vem som hade rätt, och ingen ville ge efter.

Men en sak kunde de komma överens om: mannen var en av tjuvarna, och nu, när inte länsman var på platsen, måste de ta på sin lott att vaka över vad han tog sig för.

»Om vi skulle leka, att du ä’ Svartöga och jag Barfot», föreslog Anders. »Och så ska’ han vara en farlig indian.»

Inge tänkte efter.

»Jag vet inte. Det kunde gå an förra sommarn, när vi var mindre. Men du ä’ dräng nu, och jag — Anders, jag tror bestämt det var han, som skrämde mor.»

»Du ä’ tokig. Den här linkar ju, som han vore halt. Och moster Ingrid mötte honom här om dagen, såg jag, på Frönäsvägen. Och inte vart hon rädd, inte.»

»Jag måste i alla fall ta reda på honom snart, för det har jag lovat. — Nej, nu vet jag. Vi ska’ leka, att jag ä’ länsman och du fjärsman. Och vi ska’ gå på jakt efter tjyvarna — för det ä’ det vi gör.»

Ja, det var Anders med om, men han ville helst vara länsman själv.

»Vi kan tura om», tyckte Inge.

Och även med spejartjänsten skulle de tura om, så att den ene höll sig i trakten av Frönäs, medan den andre lurade på ap’tekarn, som han kallades.

Den besynnerliga främlingen märkte inte i början, att de följde efter honom. Men när han efter hand kom underfund med deras avsikter, blev han lika förskräckt för dem som för kapten Melby. Det var ständiga försök att överlista varandra, och lyckades han narra någon av gossarna på villospår, såg han liksom smått belåten ut, när de nästa gång träffades.

Inge tog helst vägen åt Frönäs till, när han var ute på sin bevakningstjänst. Han inbillade sig, att han där lättast skulle få spaning på den man, som han framför allt ville åt. Vedbackarn började misstänka, att det var på honom de spejade, och hävde ur sig det grövsta ovett, var gång han fick syn på dem.

»Ska’ inte Inge ha rätt att gå på sin egen mark?» frågade Anders en gång, när de voro där i sällskap.

»Det ä’ inte hans mark, säjer jag.»

»Men det ska’ bli hans», vidhöll Anders.

Vedbackarn blev alldeles ettersprängd av ilska.

»Det ska’ aldrig bli hans», väste han fram. »Jag kan ta gården, vad dag jag vill, för allt jag lagt ner på den och för allt vad fadern ä’ skyldig.»

»Det var förfärligt, vad han såg ut», sa’ Anders, när de kommo för sig själva. »Han ä’ i stånd att ta livet av oss, tror jag, om han kommer åt.»

»Säj ingenting åt mor om det här», varnade Inge.

Gossarna voro vana att tala om allting hemma. Men sina planer på tjuvarna höllo de strängt hemliga; annars, visste de, skulle folk skratta åt dem.

De hade fått för sig, att de skulle göra någon upptäckt, bara de kunde komma ut till Örnhuvud. Anders’ jolle var, förstås, för liten för sådant vatten, men så snart Olle fått sin nya stävökstock färdig, skulle de få låna den för en riktig långfärd, hade han sagt. Den var byggd för att kunna vaka i sjö och lovade att bli mycket lättrodd. Och då skulle de fara ditut, det var en given sak. Ibland hade de tyckt sig se båtar åt det hållet, och den hemlighetsfulle främlingen i Sunnansund hade säkerligen varit där mer än en gång. Men ännu så länge fingo de nöja sig med sina alltjämt fruktlösa efterforskningar i hemtrakterna.

Moderns närvaro upptog även Inges tid. Det var verkligen så, som länsman Videstam antytt i sitt brev. Ingrid hade låtit övertala sig att flytta ut — för en månad åtminstone — till Nedergården, där Olle under vintern rustat upp lilla kammaren för hennes räkning. Det var också hög tid. Hon var sjuk till både kropp och själ, när hon kom. Hennes ständiga sorgsenhet hade tärt på hennes krafter, men den jämna omvårdnad, som utan allt bråk och fjäsk ägnades henne, gjorde, att hon hastigt tillfrisknade. Inge hade aldrig sett henne glad förr. Nu var det endast sällan, som hon kunde visa sig nedslagen. Men det var dock något dämpat över hennes glättighet liksom förut över hennes sorg.

Kapten Melby, som var nyfiken som en tordmule — det var halta Kalles ord — tog snart reda på hennes omständigheter. Han fick höra av Maja, att hon gärna ville ha arbete med sömnad. Visserligen hade hon med sig från Stockholm åtskilligt, som skulle göras färdigt, men det förslog inte långt.

»Det var bra», sade kaptenen, som var välvilligt stämd för tillfället. »Då kan hon hjälpa mej, så slipper jag resa till sta’n igen.»

Och så gjorde han genast så stora beställningar, att det var nödvändigt för Ingrid att ta hjälp av Ekskärs Elin, som också behövde få förtjänst.

Annars var kaptenen mestadels vid ohjälpligt lynne, och Märta påstod, att det berodde på Isabels frånvaro, som kom att räcka längre, än meningen var från början.

»Prat, flicka! Det har sina randiga skäl», förklarade kaptenen. »Folk börjar bli så förhärdat hyggliga härute. Halta Kalle sa’ nej till en sup, som jag bjöd honom på till kaffet, och gubben Gobort går i körkan var eviga söndag. Det blir till sist ingenting att göra på ön för en verksam man.»

15. På Örnhuvud.

Äntligen skulle det bli allvar av med gossarnas färd till Örnhuvud. Maja rustade till mat för ett par dagar, som de beräknat att de skulle vara borta, och stuvade ner under skott några helbuteljer med dricksvatten, för det var osäkert, om de kunde hitta någon källa på ön. Inge hade bett att få låna Olles lodbössa. De fingo visserligen inte med sig varken krut eller kulor, men det såg så karlaktigt ut att ha skjutgevär i båten.

De gåvo sig i väg en kväll, så snart det blev lugnt, och rodde hela natten. Först i dagningen kommo de fram till närmaste udden på Örnhuvud och voro då så trötta, att de somnade i båten utan att ge sig tid att ordentligt göra fast.

När de vaknade, märkte de, att de voro i drift.

»Det gör ingenting», tyckte Anders. »Vi låter båten gå, vart den vill.»

De lågo orörliga kvar, som de somnat in, och drevo med det svaga vinddraget. Än törnade de mot en häll och svängde runt, än satte de sig fast på en stengrynna men kommo loss igen. Slutligen kilade båten in sig mellan två klippor och stod stilla.

»Jag ä’ så sömnig, så jag orkar inte titta opp», förklarade Inge.

Men hastigt blevo de klarvakna. Var det inte årtag, som hördes?

Anders kikade över båtkanten men kunde ingenting se för klipporna, som skymde.

»Det ä’ bäst vi håller oss tysta, så kanske di far förbi.»

Båten kom allt närmare. Skulle de undgå att bli upptäckta? Det berodde på vad väg den tog. Ibland upphörde årtagen men togo strax åter vid. Småningom hördes de svagare, och Anders, som var barfota, klev ut i vattnet och försökte speja mellan klipporna.

»Det ä’ bara en karl, och han ror längs utmed det höga berget. Han har inte sett oss.»

Inge tog av sig på fötterna och gav sig också ur båten.

»Inte ä’ det han i Sunnansund, det ser man genast. Han har en fin båt.»

Mannen, som rodde, såg sig ofta kring, som om han inte var fullt säker på vägen, och ställde sig till sist rak lång i båten.

Inge hajade till.

»Det ä’ han. Jag känner igen honom, när han står. Det ä’ samma karl, jag sprang efter ända till Frönäs sjöbod.»

»Men inte ä’ det den svarte, som jag såg på Ålandsskutan — tycker jag — fast han ä’ mycket lik honom — jag vet inte, vad jag ska’ tro.» Anders var tydligen villrådig.

Mannen hade emellertid satt sig ned och rodde nu rakt på berget, där han försvann i hast, utan att de kunde begripa, vart han tog vägen.

»Det ä’ trolleri», menade Anders.

»Jag sätter inte på mej skorna», sa’ Inge, »ifall vi får lov att gå i vatten igen.»

»Du tänker väl inte ro efter honom?»

»Jo, det ä’ vad jag tänker.» Inge såg upprörd ut. »Jag måste åtminstone tala med honom och säja honom —»

Han tystnade. Vad skulle han egentligen säga?

»Vi får ändå ro dit», fortsatte han, »och se vad det kan vara. Och om det blir något farligt, ska’ väl vi komma fortare med två par åror och den här lätta båten, helst undan för vind.»

Berget gick brant upp ur sjön en lång sträcka, och det fanns intet spår till utsprång eller fördjupning i klippväggen, där en båt kunnat lägga till. Men de hade lagt noga märke till stället, där den okände sist visat sig, och när de hunno dit, påträffade de efter åtskilligt sökande en rämna, så smal, att den endast gav plats för mindre båtar att löpa in. Det höga berget var liksom kluvet ända till grunden, och den uppkomna öppningen, som gick i sned riktning, var fullständigt dold genom att den ena klippväggen sköt ett stycke fram om den andra.

»Ska’ vi?» frågade Anders tveksamt.

Men Inge var redan i färd med att staka sig in. Vattnet var i början mycket uppgrundat, så att de lätt nådde botten med årorna. Längre inåt berget blev det djupare, och de fingo driva fram båten genom att ta törn mot klippväggen än på den ena sidan, än på den andra. Rämnan trängde ihop sig upptill, och det var rätt skumt, innan de vant sig vid mörkret.

Småningom blev vattnet åter grundare, på samma gång som klyftan betydligt vidgade sig. En liten strandremsa av rullsten och knapergrus gjorde det möjligt att fortsätta till fots. Gossarna drogo upp båten och smögo sig försiktigt vidare. Emellanåt stängde en klipphäll vägen, och de måste vada ut i vattnet upp till knäna. Inge hade att släpa på sin bössa, som nödvändigt skulle med, och det vållade åtskilligt besvär. Det dröjde därför en god stund, innan de fingo sikte på den, som de sökte.

Främlingen hade lagt sin båt invid en flat berghäll och satt själv ett stycke därifrån med en silverbeslagen sjöskumspipa i munnen. Det var en mörklagd man med ett djärvt utseende, synbarligen mycket stark.

»Den där blir inte god att fjälla», viskade Anders.

Inge kröp närmare för att kunna se bättre.

»Han ä’ inte klädd som sjöman den här gången, men jag känner ändå igen honom. Han har inte märkt oss.»

Nej, han hade inte märkt dem. Han tycktes försjunken i tankar och tände gång på gång pipan, som han strax åter lät slockna.

Plötsligt fick han höra en barnslig stämma, som sade:

»Sitt still, annars skjuter jag.»

Han ryckte till och for med handen åt bröstfickan. Men när han fick se Inge, som lagt an med lodbössan, skrattade han till och gick fram till gossen.

»Min lille vän», sade han och tog ifrån honom vapnet. »När du tänker skjuta ihjäl folk, ska’ du inte glömma att spänna hanen.»

»Jag har inte tänkt skjuta någon. Bössan ä’ oladdad.»

Främlingen såg uppmärksamt på honom.

»Vad heter du?»

Inge fick lov att svara.

Det blev en lång tystnad. Inge kände på sig, att han burit sig dumt åt.

»Och du ville skrämma mej? Varför det?» frågade mannen.

Inge hade gråten i halsen. Med möda kunde han få fram, att han lovat sin mor att leta rätt på den karl, som hon sett genom fönstret under ovädersdagen sommaren förut — hjälpa länsman få tag på honom, rättade han, för länsman sökte också efter honom.

»Din mor vill alltså ha mej i länsmans händer? Var det så?»

»Jag tror det.»

»Bad hon dej om’et?»

»Nej, men Maja sa’ det. Mor ber aldrig om något. Hon ä’ så tyst och stilla.»

Och hur det kom sig, kunde han inte förklara, men han började tala om sin mor med den främmande, som då och då föll in med något ord. Han berättade, hur hon måste arbeta och sträva, hur svårt hon haft, då de icke kunnat få något av arrendet för Frönäsgården. Allt skulle skickas till fadern i Amerika, hade Maja sagt. För nu visste han, att fadern var i livet.

Främlingen hade fredligt satt sig ned bredvid gossarna, medan Inge redogjorde för deras förhållanden. Hastigt sprang han upp, och det lät som en svordom på något utländskt mål. Inge undrade, vad han sagt, som kunde reta honom, men mannen var strax lugn igen.

»Jag skulle möta en person här», sade han. »Det tycks som han tagit miste på dag. Nu har jag ännu mera skäl att söka upp honom.»

Han teg en stund.

»Hälsa din mor, att jag just satt själv och funderade på att gå till länsman, när du kom. Det var mest för hennes skull som jag inte gjort det förut.»

Inge såg på honom med förvåning. Det hade han inte trott honom om.

»Vill du ta mej i hand, Inge? — Lova mej att alltid vara snäll och öm mot mor. — Och jag lovar dej, att länsman inte ska’ behöva vänta länge på mej. Så nu har du uppfyllt ditt löfte. Men jag måste först träffa den hedersmannen, som skulle vara här som i dag. Jag tror inte, han blir så synnerligen glad, när vi råkas.»

Han såg på sin klocka och gick ned i båten.

»Bössan», skrek Inge. »Det ä’ Olles bössa.»

»Jag förstår. Han ska’ få henne ordentligt. Det ä’ bättre, jag har hand om henne.»

Därmed gled han bort och var snart försvunnen i dunklet.

»Han brydde sej inte om mej ett dugg», tyckte Anders. »Han bara talade med dej.»

»Men han lofte så säkert att gå till länsman», jublade Inge.

»Om han håller’t också», kom det misstroget från Anders.

Gossarnas första göra, sedan de blivit ensamma, var att flytta båten till den plats, där främlingen haft sin liggande. De hade mera utrymme där, och det var lättare att få fäste för fånglinan, ifall vattnet hastigt skulle stiga.

Sedan de därpå ätit ett välbehövligt mål, blev det fråga om, vad de skulle ta sig till. En ovanlig tur hade de haft, det var då visst, som så snart fått sitt egentliga ärende uträttat. De hade ju också så gott som sovit sig till sin framgång. Men ännu hade de god tid på sig. Det kunde vara lustigt att se sig omkring på ön, efter de en gång voro där. Så kunde de kanske också få tag på den besynnerliga ap’tekarn och se, vad han hade för sig därute. Det var nog honom främlingen stämt möte med, och som han kallade för hedersman. Jo, det var en vacker hedersman, men inte var han farlig att råka ut för, tyckte de.

Sagt och gjort. De stuvade undan sin matsäck på ett torrt ställe och började sin vandring, för båtledes var det ingen utsikt att komma längre. Klippväggarna skilde sig allt mera från varandra, och den väldiga rämnan övergick till en öppen djup och trång hålväg, vars botten var betäckt med söndersplittrade stenblock och överväxt med träd och buskar. Här och där fanns det ännu smärre gölar med vatten, som kommit dit vid stark uppsjö eller samlat sig under regntider. Det var ytterst svårt att ta sig fram, men någon mera bekväm väg syntes inte till, och att komma uppför de lodräta bergväggarna var en omöjlighet. Flera gånger måste de sätta sig ned och vila och voro färdiga att vända om. Men så skulle de försöka en bit till. Närmare och närmare hördes dånet av dyningen från öns yttersida. Det måste väl någon gång ta slut, tröstade de sig, och någon svårighet skall man väl ha. Men tydligt var, att rämnan gick tvärs över hela Örnhuvud.

Äntligen voro de framme. Hålvägen stupade ned i en smal vik, och därbortom sågo de en skymt av havet. En solbelyst sandstrand, jämn som ett golv, sluttade sakta ned mot vattnet.

Utan att länge betänka sig, slängde gossarna av sig kläderna och kastade sig i. På ena sidan av viken låg en rätt hög, långsträckt klippa tätt utmed bergväggen. De summo dit för att soltorka. Det var inte lätt att komma upp, men det gick, och de hade en härlig plats att ligga på med vid utsikt över det öppna havet.

»Därborta seglar bestämt ålänningen», sa’ Anders, »ett par mil till sjöss, kan jag tycka. Men det ä’ ingen vind just, så nog dröjer det, innan han krånglar sej in.»

När de skulle därifrån, kom Inge att titta ned bakom klippan.

»Nej, vad ä’ det?»

Anders lade sig framstupa och såg efter.

»Ett litet hus! Ser ut som en däckshytt. Men hur har det kommit dit? Inte kan det ha spolats rätt över klippan av sjöarna.»

De sprungo ned efter sina kläder och skyndade tillbaka för att närmare undersöka, vad det kunde vara.

»Vi har då riktigt tur i dag, eller hur, Anders?»

»Säj ingenting, förrän vi ä’ väl hemma igen.»

Längst inne på den trånga platsen bakom klippan låg en liten underlig koja med platt tak och små fönster. Den var närmast lik en kajuta på en mindre båt och hade förmodligen tillhört en sådan. Dörren var endast tillskjuten, och nyckeln satt i. Men gossarna ville inte gå in utan nöjde sig med att kika genom fönstergluggarna.

Ingen människa fanns därinne. Bohaget var det torftigaste. En gammal dörr, som vilade på ett par otympliga bockar, tjänade som bord och några tomlårar som stolar. I en vrå låg en dyna med kuddar, och en trasig skinnfäll var upphängd framför ett av fönsterna. Golvet var nytt, märkte de, och väggarna hade flerstädes blivit lagade. Det var tydligt, att kojan begagnades.

»Jag tror, vi går härifrån», sade Inge. »Tjyvarna kan komma när som helst.»

Men det var för sent.

När de vände sig om, fingo de se Vedbacka Jansson svettig och upphetsad smyga sig fram utmed berget. Det blev en kapplöpning om vem som först skulle hinna fram till öppningen mellan klippan och bergväggen, men han var dem för kvick.

»Sakramentskade ormyngel, vad går ni här och lurar efter? Får man aldrig vara i fred för era fördömda rävögon? Jag ska’ ge er för att snoka, jag. He, he — var inte rädda för mej, snälla gossar. Det ä’ bara mitt sätt — menar ingenting ont — he, he. Ni har fått rätt på farbror Janssons lilla lusthus, ser jag — blåst i sjön från något fartyg. Stig in, mina små grisar, ska’ vi språkas vid.»

»Han tänker stänga in oss», viskade Anders. »Gå inte.»

Gossarna drogo sig undan än åt ena sidan, än åt den andra, och han följde alltjämt efter. Det var klart, att han till sist skulle få dem fast. Inge gjorde ett försök att komma upp på klippan, där de nyss legat, för att i nödfall ge sig i sjön. Men det var för brant. Han halkade och föll tillbaka.

»Sakta, varligt, mina kultingar! Vad tjänar det till att bråka?»

Och han bredde ut sina oformligt långa armar och kom allt närmare med det vederstyggliga ansiktet skinande av lömsk vänlighet.

Då fick Anders se, att de möjligen kunde komma undan utefter en springa i berget. Den sträckte sig visserligen inte så långt, men där den slutade, låg en tall kullvräkt av stormen och bildade som en spång över till en klippa av betydligt omfång. Vore de en gång där, skulle de nog finna någon utväg.

»Här ska’ vi opp», ropade han till Inge, som inte var sen att följa.

Till deras förvåning kom Vedbackarn genast efter, pustande och svärjande över den besvärliga vägen. När de kommit över till klippan, hörde de ett belåtet »he, he», och han stannade för att hämta andan. I detsamma förstodo de, att de gått ordentligt i fällan. Det fanns ingen undflykt. Klippan var på alla sidor stupande brant och så hög, att de måste slå sig fördärvade, om de försökte hoppa ned. Enda möjligheten att komma därifrån var att gå tillbaka över tallstammen, och där stod redan Vedbackarn och prövade med foten, om den höll. Skulle han våga sig ut? Ja, bevars. Spången var säker — nu var han ute — han var halvvägs — han var så gott som över.

Gossarna hade ställt sig längst bort på klippan och höllo varandra hårt i hand. De visste av Vedbackarns min, att han skulle störta ned dem ifrån klippan för att lättast bli av med dem — det var inte annat att vänta.

Men vad kunde det där vara? Inge såg någonting konstigt, som hängde ned under tallstammen. Sannerligen var det inte en getingbila, så stor som ett människohuvud. Inge brukade jämt ha några valda stenar i fickan för att ha dem till hands, ifall han behövde visa sin skicklighet.

»Släpp mej, Anders!»

Och utan att tänka på, vad följden kunde bli, lät han en sten susa åstad. Ännu en — och åter en. Allesamman träffade. En getingsvärm stod ut som en kvast ur det söndertrasade boet och slog ned på den arme Vedbackarn. Han fäktade en stund förtvivlat med armarna i luften. Så vacklade han till och for med ett hemskt vrål ned från den farliga spången. Ett jämmerligt stönande hördes några ögonblick, och sedan var det tyst.

»Han har slagit ihjäl sej», ropade Inge förskräckt. »Vad ska’ vi göra?»

De kunde på en lång stund ingenting företaga för de uppretade getingarnas skull. Inge kände förebråelser över att han varit vållande till olyckan. Men Anders tyckte, att Vedbackarn inte förtjänt bättre.

»Skulle du hellre vilja, att vi låge därnere?» frågade han. »Och där vore vi nu vid det här laget, om du inte måttat rätt.»

Så fort de tyckte, getingarna lugnat sig något, gingo de försiktigt tillbaka över spången och skyndade sig ned för att se efter, hur det var med Vedbackarn. Han var utan sans, men ett sakta kvidande visade, att han ännu var vid liv. Ett yvigt ensnår hade mildrat fallets häftighet och befriat honom från de förföljande getingarna, men på samma gång hade han blivit illa tilltygad av riset i ansiktet.

De hade inte krafter att få honom ut ur snåret men skuro undan med sina knivar, så gott de kunde, så han kom att ligga bättre. Det var hiskligt, så han såg ut. Inte kunde de lämna honom ensam i det tillståndet. Det var nödvändigt, att en av dem blev kvar för att se om honom, medan den andre for efter hjälp. De drogo stack om vem det skulle bli. Den som fick det kortaste strået, skulle stanna, och det blev Inge, som rättvist var, tyckte han själv.

»Jag går samma väg, som Vedbackarn kom», ropade Anders och gav sig genast åstad. »Den ser ut att vara riktigt bra. I morgon ä’ jag nog tillbaka här igen.»

Inge skulle nu vara ensam med den nästan halvdöde mannen under minst ett dygn. Så länge det var dager, gick det väl an, men han tänkte på natten — hur skulle det då gå? Och vad skulle han hitta på för att lindra hans plågor? Han gick till kojan efter en kudde, som han med möda lyckades få in under huvudet på honom. Om han på något sätt kunde få vatten att badda på det av getingstyng och skråmor uppsvällda ansiktet! Han skar ett stort stycke av sin skjorta — det var ingen ann’ råd — och blötte på titt och ofta. Hade han bara haft matsäckskorgen där, så kunde han fylla en butelj med vatten och behövde inte gå till viken för var gång han skulle byta om. Allt emellanåt jämrade sig den eländige och mumlade fram svordomar och förbannelser, så det var ohyggligt att höra. Tänk om han skulle dö, innan Anders hann tillbaka med hjälp ...

Men vad i all världen! — där kom ju Anders springande, som om det gällde livet.

»Inge, Inge — vår båt ä’ borta — och Vedbackarns ligger där i stället — fastläst med kedja om en stor sten — så en kan inte få den loss.»

16. Länsman griper in.

Tidigt en morgon kom gubben Melby åkande till prästgården med sin dotter Märta för att tala om, att Isabel väntades hem om en vecka. Märta hade fått brev kvällen förut, och kapten Melby måste så fort som möjligt meddela den stora nyheten.

»Nu ä’ hon säkert här med nästa ångbåtslägenhet, för fadern ska’ äntligen resa. Han har dröjt sig kvar, skriver hon, dag efter dag, fast hans affärer längesedan ä’ ordnade.»

Och så började han orda om den själviske fadern, som hade så svårt att skilja sig från sitt barn, när han dock borde begripa, att hon behövdes bra mycket bättre på Dägervik.

Hastigt öppnades dörren, och Nedergårds Maja kom in med andan i halsen.

»Gossarna har drunknat — Inge och Anders. Gobort har fått tag på deras båt, som låg och högg på ett grund utanför Kuggholmen. Och årorna var borta, sa’ han.»

Nu först kom hon sig för med att hälsa.

»Olle kommer snart efter med båt», fortsatte hon. »Det ä’ ett elände med modern. Hon blir från förståndet, om någonting hänt pojken.»

Och Maja tog till att gråta.

»Se så, det ä’ väl inte så farligt», tröstade kaptenen. »Di slarvstakarna har varit oppe på en holme och låtit båten gå ifrån sej. Och årorna — ja, vi ska’ ut och leta, alle man.»

I detsamma for ett hopvikt papper in genom det halvöppna fönstret. Kaptenen sprang fram för att se efter, vem som kastat in det, men ingen syntes till.

»Vad ä’ det för konster! Flyger det brev i luften?»

Pastorn öppnade skrivelsen, som endast innehöll följande ord:

Sök i höga berget på Örnhuvud.

»Det ä’ halta Kalles kråkfötter, tycker jag», sade kaptenen. »Jag har en gång fått en nidvisa på det där sättet.»

Pastorn påminde sig, att länsman Videstam en gång pekat ut den stora ön på kartan såsom ett lämpligt tillhåll för tjuvarna.

»Hade vi bara Sten här! Aldrig har han behövts bättre.»

Märta gick fram till fadern och viskade:

»Ska’ jag trolla hit honom?»

»Om du det kan, så förlåter jag honom alla hans illfundigheter.»

Hon tog papperet och skrev dit ytterligare några ord.

»Blomqvist», ropade hon åt kusken. »Kör genast till Sunnansund och lämna det här åt den främmande herrn. Han ä’ hemma, såg jag, när vi for förbi. Vänta på honom, för han ska’ med tillbaka.»

»Ä’ det länsman?» utropade pastorn och kaptenen på samma gång.

Märta nickade.

»Vi ha mötts ibland på vägarna. — Han lyckades narra mej som alla andra, när han kom med polacken, men inte hade det gått i längden.»

»En sådan —», började kaptenen — »förhärdad», fyllde Märta i — »lurifax», avslutade pastor Hemming.

»Jag ska’ lära den spelevinkern —»

»Far har ju nyss förlåtit honom.»

Men kaptenen gick på:

»Låta mej ränna omkring och patrullera och spionera, som om jag inte hade viktigare att göra.»

Och så brast han ut i ett skallande skratt.

Det dröjde länge, innan skjutsen kom tillbaka.

»Ap’tekarn måste naturligtvis göra toalett», skämtade Märta.

»Jag tror, jag går mot skjutsen», sade pastorn. »Ifall det nu ä’ han — vad jag dock tvivlar på.»

Kaptenen hade slagit sig ned och fått tag i en pipa.

»Gör det, och bered honom på vad som väntar honom.»

Det var verkligen länsman, som satt i droskan, nöjd och belåten, med uniformsmössa på huvudet, som om han visste, att han skulle ut på förrättning.

»Men Sten, vad ä’ det här för pojkaktigheter! Att gyckla med kapten Melby på det här viset.»

»Var inte vred, Gustav. Något nöje måste man skaffa sej, när man annars har så ledsamt. Du kan inte tro, hur lustigt det var att leka kurra gömma med gubben. Och vad han haft för jämn sysselsättning sedan! Ingen tid att gå och ha tråkigt.»

Pastorn måste dra på mun.

»Ja, nog har han haft bestyr på sista tiden, det ä’ visst och sant, åtminstone innan du började hålla till ute bland holmarna. Men hur kunde du skriva till mej från Malmö, när du redan var här?»

»Gör dej inte till, gosse lilla. Det måtte väl vara en smal sak att skicka ett brev i dubbelt omslag, om det så vore till Jokohama. Ifall man har någon där, som kan lägga det på posten igen. Fast det går lite långsamt, förstås.»

»Jag säjer, som du brukar om mej: du ä’ rent oförbätterlig. Emellertid har du allt en svår stund att motse, när du träffar kapten Melby.»

»Ingalunda, säger Salomo. Gubben blir så glad över att ha mej här igen. Tror du inte, jag hört, hur han frågat efter mej i Stockholm och skrivit brev på brev för att förmå dem att skicka mej hitut, där jag var alldeles nödvändig. För övrigt har han haft lika roligt åt saken som jag.»

Pastorn hade satt sig upp i droskan, och de åkte fram till prästgården. Kaptenen stod på trappan och hytte åt länsman med sitt spanska rör.

»God dag, farbror! Här ä’ jag nu, ångerfull och botfärdig.»

»Jo vackert ock. Vad har den gunstig junkern haft för sej? Det skulle jag vilja veta.»

»Jag har hållit på med att skriva ihop en sedolärande berättelse, som ska’ heta ’De sju kakorna’ eller ’De sjuka korna’, jag vet inte rätt, vad som ä’ bäst.»

»Ha, ha», skrattade kaptenen. »Jo, den ä’ sej lik! Gud ske lov, jag har dej här igen, min kära gosse. Maja har gått ner mot Olle, som kommer i sundet.»

Länsmannen tog i hast reda på vad som inträffat. Efter någon överläggning bestämdes, att Märta skulle åka hem med skjutsen och se till, att rättarn fick folk med sig och med stora skeppsbåten ofördröjligen gav sig i väg till Örnhuvud, där han skulle möta länsman och de andra, som foro i Olles båt. Maja gick hem för att lugna Ingrid med underrättelsen om de kraftiga åtgärder, som skulle vidtagas.

Det var visserligen ett streck i räkningen för länsman, att de så oförberett måste göra slag i saken. Han hade tänkt lägga försåt för tjuvarna vid deras egentliga stamhåll, som han äntligen fått reda på, men för gossarnas skull var det nödvändigt att skynda.

När de rodde förbi Goborts stuga, höll gubben på med att sätta upp masten i sin skötöka.

»Vart ska’ du hän?» ropade kaptenen.

»Tackar som frågar. Hälsan ä’ efterhängsen.»

»Han hör inte», skrek halta Kalle. »Jag har predikat för honom, att han inte ska’ lägga sin näsa i vad som inte angår honom, men den envetna gubbstuten ska’ prompt ut till Örnhuvud och leta efter gossarna. Och jag, enfaldiga stackare, måste med, för mej kan di huttla med hur som helst.»

De hörde inte mer, för Olle och pastorn sutto vid årorna, och det gick fort undan.

Ett stycke från Frönäs sjöbod togo de i land, och länsman gick upp till gården. Men han kom genast tillbaka.

»Vedbackarn ä’ borta, di vet inte var. Käringen ä’ etterbefängd och fördömer mej till helvetes eld med de värsta förbannelser. Hon tycks kunna gamla testamentet på sina fem fingrar, men det nya frågar hon inte stort efter. — Kom, Olle, så går vi till sjöboden, och du, Gustav, se till, att ingen slipper undan sjöledes.»

Det var hänglås för boden som vanligt. Länsman tog upp ur sina vida fickor mejsel och hammare. I ett enda tag högg han bort låset och ryckte upp dörren. En man störtade yrvaken upp från en vrå, där han hade legat.

»Nils, ä’ det du?» Olle tog häpen ett steg tillbaka.

Mannen såg forskande på länsmannen och hans galonerade mössa.

»Det var min tanke», började han, »att söka opp länsman, men jag hade ett litet ärende till Jansson, som arrenderar gården här. Jag ville gärna träffa honom först.»

»Båda delarna går för sej — det ä’ väl inte så noga med ordningen. Jag ä’ just på väg efter Jansson.»

Länsmannen steg in i sjöboden.

»Lämna oss ensamma en stund, Olle.»

Olle gick ut på bryggan och vinkade åt båten, att de skulle komma närmare. Pastorn rodde fram.

»Allt väl, hoppas jag.»

Kaptenen klev upp och gick ett stycke förbi sjöboden — måste titta på karlen, som länsman knipit.

»Ser ut som en ärkebov», förklarade han.

»Det ä’ bråttom», hörde han länsman säga. »Vi får lov att skynda oss, så att inte Vedbackarn gör barnen något förnär.»

»Får jag inte följa med?» frågade mannen och tog fram en pistol, som han lämnade åt länsmannen. »Skjut mej, om jag gör något försök att komma undan.»

»Jag tror er, men en sådan man som jag får inte lita på någon människa. — Olle, jag såg, du hade mat med dej. Sätt in lite i boden och en flaska mjölk, om du har. Och här har du din bössa.»

Olle tog emot den.

»Hur har Nils —»

»Det ska’ du få höra sedan. Se här» — han tog fram några spikar. »Kryp under sjöboden och spika fast den här lösa plankan.»

Han vände sig till främlingen.

»Jag ä’ tvungen att hålla er instängd, men det ska’ inte dröja länge. Vi ä’ snart tillbaka med gossarna.»

Därmed tog han upp ett nytt, starkt lås ur fickan och stängde dörren.

Så snart de lagt ut, omtalade länsmannen, vad han fått höra av främlingen. Han hade sammanträffat med gossarna på Örnhuvud och tagit ifrån dem bössan för att lämna den åt Olle, som han kände. Det kunde synas lite misstänkt men hade sannolikt ingenting att betyda. Han hade utan omsvep erkänt sin skuld och var beredd att lida sitt straff. Vad det var för en skuld, hade länsmannen inte haft tid att ta reda på.

»Jag låtsade, som jag visste det», sade han. »Det ä’ det säkraste sättet att få fram sanningen. Någon gemenhet kan jag inte tro honom om. Annars kunde man gissa på det där besynnerliga överfallet i prästgården förra sommarn. Sitt namn uppgav han — Nils Ivarsson — Inges far, förmodar jag.»

Olle nickade.

»Jag kände honom bra», sade han. »Aldrig kunde jag tänka, att det skulle sluta så med honom. Visst var han fasligt vild i ungdomen, och många dårskaper gjorde han, det ä’ visst och sant, men —»

Och så berättade han i sin tur, vad han visste om honom. Hans fader var skeppare, och sonen hade smak för sjölivet. Men så gifte han sig med Ingrid och skulle överta Frönäset. Det var då han kom att vara för mycket tillsammans med Vedbacka Jansson, som var lite släkt med Ingrid. Janne var lustig och glad den tiden, som han nog kunde vara ännu, när han satte till. Men det var en dålig karl. Han spelade pengar från Nils och lockade honom till äventyrligheter. Och en gång, när de hade dans i Uppgården, retade han upp honom mot Edvin Hedfors, bror till lumpsamlarn — han drunknade en tid därefter. Det var en stor och grov karl som brodern och ett riktigt vilddjur att slåss. Han hade förut friat till Ingrid och kom att säga något elakt om henne. Men Nils gav honom så, att han måste bäras från logen. Samma natt försvann Nils, och ingen mer än Vedbackarn hade nå’nsin fått höra något ifrån honom.

Länsmannen skrev upp eftersom Olle berättade och gjorde ytterligare frågor.

»Jaha, det stämmer», sade han och såg efter i sin anteckningsbok. »Bara jag nu hade Vedbackarn fast.»

»Seglare akterut», varskodde kaptenen.

Det var Goborts båt, som kom. Han hade kryssat sig upp den första biten men hade nu gott sträck och skulle snart hinna upp dem. När de voro långsides, ropade halta Kalle:

»Gubben undrar, om inte länsman och kapten, som inte gör någon nytta, ville sätta sej i hans båt, så blir det lättare att ro för di andra.»

»Hut, Kalle, tror du inte jag kan ro», röt kaptenen och ville ta årorna från pastorn.

Men länsman tyckte, de gärna kunde ta emot anbudet; dess förr skulle de hinna fram.

»Och du, Olle», sade han, »se till, att ni håller rätt efter oss, mitt på det höga berget.»

Gobort satt, förstås, fortfarande till rors, efter det var hans båt, men kaptenen gav honom goda råd, hur han skulle göra.

»Stick på skot lite. — Ta grundet om babord. — Där kommer en körare — håll fullt, var det, ja.» Och så vidare, allt till Kalles stora belåtenhet, för gubben Gobort hörde särskilt illa den dagen och kunde inte uppfatta ett enda ord, som kaptenen sade.

När de närmade sig ön, reste sig länsman i båten.

»Kom ihåg, go’ vänner», sade han, »nu ä’ det jag, som tar befälet. Kalle, skrik åt gubben Gobort, att han styr rätt på tallbusken där borta, som sticker ut rakt ur berget.»

»Där finns ingen möjlighet att komma opp.»

»Gör, som jag säjer.»

Gobort tittade frågande på länsman, som med bestämd min utpekade kursen.

»Han må väl veta, vad han säjer», sade gubben saktmodigt. »Jag tänkte vi skulle runt ön till sandviken på öster sida.»

»Kanhända jag kan visa er en ginväg, som ni inte har reda på.»

Kalle upprepade för Gobort, vad länsman sagt.

»Hå, hå. En lever för att lära», sade gubben och höll upp litet bättre. »Inte trodde jag, det fanns ett hål här i skärgår’n, som jag inte stuckit min näsa i.»

Litet emellanåt såg han dock misstroget på länsman, som om han undrade, om det verkligen var hans mening.

»Låt bara gå. Fall av nu en smula — så där, ja.»

De voro i lä under berget, och ökan gled sakta fram. Och så skilde sig klippväggarna nertill, och rämnan blev synlig.

»Det må jag säja», sa’ kaptenen, »det ä’ som en riktig rövarkula.»

»Som det också kanske ä’», tillade länsman.

Det visade sig omöjligt för den stora ökan att komma in, utan de måste invänta Olles båt, som närmade sig med stark fart. Kaptenen slängde upp en dragg i den lilla tallbusken, som de styrt efter, och ökan lades tätt under branten.

»Låt seglet stå, så Österman ser, var vi ä’.»

Olles båt kunde ledigt gå in genom öppningen, och de gingo över dit. Någon måste dock stanna kvar i ökan, och kapten tyckte, att det kunde Kalle göra.

»Jag ä’ lika nyfiken, som nå’nsin kapten», sa Kalle och slank behändigt över, med knapp nöd undvikande en spark från gubben Melby.

Och så blev det Goborts lott att sitta och vakta båten, medan de övriga fortsatte inåt.

»Hur har du kunnat få tag på den här ingången, som inte ens Gobort lagt märke till?» frågade pastorn.

»Jag kom från andra hållet. Måste ta av mej kläderna. Fick vada och simma rännan fram. Det brydde sej inte Gobort om. Annars har han reda på hålvägen, tycks det.»

De stakade sig fram, tills de inte kunde komma längre, och lade båten bredvid Vedbackarns, som Olle kände igen.

»Den karln ska’ då ha lås för allting», sade länsman, »men snart sätter jag honom själv inom lås och bom.»

Olle hade passat på och fått litet krut till lodbössan av gubben Gobort och några 13-nummers varghagel, som användes till kulor. Han drog kapten Melby i rocken och räckte honom den laddade bössan.

»Om det skulle behövas — en kan inte veta.»

»Tack, det var bra. Jag förstår nog bäst, när det ä’ tid att bränna av. Och när du hör mitt skott, Olle, så hugg genast in.»

De togo samma väg, som Anders gått, när han skulle skaffa hjälp åt Vedbackarn. Den var lätt och bekväm, här och där försedd med plankbroar, och bar spår av att vara mycket begagnad.

När de hunnit så långt, att de kunde se den koja, som var tjuvarnas tillhåll, ställde sig kapten Melby i spetsen och gick före med hanen spänd, färdig att ge eld.

»Han må väl inte skjuta utan vidare», viskade pastorn oroligt.

»Låt honom hållas — det tycks inte vara någon där.»

Gubben kröp ned bakom en sten, varifrån han behärskade platsen framför det lilla huset.

»Gå nu någon fram och öppna dörren, men håll försiktigt åt sidan, så jag kan skjuta in.»

Länsman gjorde så, men när ingenting hördes av, gick han in, följd av de andra. Vedbacka Jansson låg på golvet med en dyna under sig och några kuddar till huvudgärd. En butelj med vatten stod bredvid honom. Han var illa slagen och sargad, men svullnaden från getingstyngen hade lagt sig något. Länsman stötte till honom med foten. Han såg förskräckt upp och försökte resa sig.

»Var har du gossarna?»

»Vilka gossar?»

»Inge och Anders.»

Inte hade han sett till några gossar. Han hade halkat på en klippa och fallit. Och så hade han råkat trampa i ett getingbo.

»Åj, åj, det gör så ont», jämrade han sig. »Jag har visst slagit mej fördärvad.»

»Här ä’ deras matsäckskorg.» Olle tog fram den ur en av lårarna.

Vedbackarn bleknade märkbart.

»Vet inte, hur den kommit dit. Kanske di varit inne, medan jag sov. Åj, åj, vad det gör ont. Di kommer väl tillbaka, om det ä’ deras korg.»

»Dra ut honom på dynan i skuggan under klippan, så ska’ vi undersöka stugan lite närmare.»

Kaptenen hade under tiden gått omkring och synat i alla vrår.

»Det finns inte tecken till någon lönnlucka, och golvplankorna ä’ ordentligt fastspikade överallt.»

»Men di här bockarna», visade länsman, »ä’ onödigt grova och till på köpet förstärkta med bastanta vinkeljärn. Bär du ut den ena, Kalle, så tar jag den andra.»

Han ställde dem utmed ena väggen.

»Och nu ska’ vi se till, hur det kan vara utvändigt. Här sitter det i knuten två väldiga järnöglor. Vad ä’ meningen med dem, tror ni? Olle, du som ä’ lång, känn efter på taket, om det ligger något där.»

Olle sträckte på sig och fick ned en spak, tämligen kort men tjock som bommen på en skuta. Den passade alldeles in i öglorna.

»Det ser ut som ett handtag att lyfta opp huset med», anmärkte pastorn.

»Just det. Du ä’ inte så dum. Men den som ska’ rå med det, måste vara en oerhört stark karl. Jag gissar på den där jätten, jag såg bland besättningen på ålänningen förra sommarn. Det ä’ nog hans göra bland annat. Själv prövade jag på, sist jag var här, men det var som att vilja flytta ett berg.»

Olle gick dit och tog i av alla krafter, så huset skakade och rörde sig en smula.

»Om det vore plats för flera att hugga tag på samma gång. — Vi får göra en längre bom.»

Kaptenen skulle också sta’.

»Det var mej en förhärdad — Försök du, pastor.»

Medan pastorn gjorde sig i ordning och lossade något på sina kläder, fick länsman se Vedbackarn, som kommit på benen och vacklade fram med ett uttryck av högsta spänning i sitt vanställda ansikte. Plötsligt skrek han till och föll handlöst till marken. Pastorn hade lyft huset.

»Olle, Kalle — fort under med bockarna!»

Pastorn skyndade till Vedbackarn, som var avsvimmad.

»Låt kräket ligga», tyckte länsman. »Det här var för mycket för honom.»

Under huset, vars ena sida på detta sätt lyfts i höjden, så att det lutade på sned, syntes en smal nedgång till ett slags underjordiskt förrådsrum. Länsman tände sin blindlykta och kröp ned. Det var överfullt med kistor och lårar, som hopat sig under det sista året, då smugglarnas och tjuvarnas rörelse legat nere på grund av de ivriga efterspaningarna. Men gossarna, som han väntat finna där, sågos ingenstädes till.

»Har ålänningen farit förbi nyligen?» frågade han, när han kom upp.

»Det kom signal i morse», kunde kaptenen upplysa, »att det troligen var han, som seglat norrut i natt den yttre leden.»

Länsmannen såg allvarlig ut.

»Vi har inte tid att se nogare efter därnere. När rättarn kommer, kan han ledigt bärga alltsammans, vad jag kunde se. Di får bära ned hela lagret till Vedbackarns båt och med den sedan forsla över lårarna så småningom till storbåten. För den går naturligtvis inte heller in genom rämnan. Vedbackarn får vi ta med i Goborts öka.»

Pastorn och Olle stodo avsides och talade tyst med varandra.

»Vad ä’ det ni tisslar om?» frågade kaptenen.

»Jo, det ä’ så, att Olle och jag tänker stanna kvar. Vi far inte härifrån, förrän vi sökt igenom hela ön.»

»Gör det», sade länsman. »Det ä’ rätt. Men gossarna ä’ inte här, ska’ ni finna. Di ä’ sannolikt ombord på ålänningen, såvida —»

Han tystnade.

»Såvida di ännu ä’ i livet», tillade han.

17. Ombord på ålänningen.

Inge och Anders hade skött om Vedbackarn, så gott de kunnat, och flitigt bytt om med de våta omslagen. Sedan de hämtat matsäcken, skyndade de sig att ge honom vatten att dricka, men något annat kunde han inte få i sig. Under natten turade de om att vaka, och på morgonen var han så pass bättre, att han kunde hasa sig ut ur busken och med gossarnas hjälp komma in i kojan.

»Snälla barn», viskade han fram. »Pyssla om stackars Jansson. Anfäkta di getingarna. Jansson ingen elak karl — menar ingenting ont, det ä’ bara hans sätt.»

Emellanåt kom yrseln över honom. Han slog rasande omkring sig under de gräsligaste eder och skrämde gossarna, så att de inte vågade vara inne, förrän han lugnat sig. Men mestadels sov han, och det var nog det bästa för honom.

En gång, när han var vid sans, frågade Inge honom efter båtnyckeln. En av dem skulle ro till Dägerö, sade han, och komma igen med hjälp. Men det ville Vedbackarn inte höra talas om. Nyckeln hade han gömt, han kunde inte beskriva var. Snart kunde han nog hanka sig fram till båten, och då skulle de fara hem alla tre.

På kvällen den andra dagen hörde de en båt lägga till inne i sandviken. Gossarna sprungo ut, i hopp att det var någon, som sökte efter dem. Men det var inte så väl. Två främmande män hade stigit i land. Den ene lutade sig ned och betraktade noga de talrika spåren av fötter, som syntes i sanden efter gossarna. Den andre, en ung jätte med vilt utseende, stod bredvid och gapade halvfånigt.

Anders drog ned Inge bakom en knippa strandråg, som växte utmed klippan.

»Den där, som böjer sej ner, ä’ den svartmuskige, som jag såg ombord på ålandsskutan. Det blir nog bäst, vi kilar undan.»

De båda männen stodo alltjämt obeslutsamma kvar, som om de fruktade något försåt. Efter en stund tog den svartmuskige fram en pipa och visslade till på ett egendomligt sätt.

Genast började Vedbackarn jämra sig därinne.

»Hjälp, Anders — Inge, hjälp, jag dör», ropade han.

Gossarna måste se, vad som var åt honom. Han hade krupit fram till dörren, och när de tittade in, högg han tag i dem och gav sig till att skrika, så mycket han orkade. De kämpade mot och sökte komma loss, men han hakade sig fast som en kardborre och drog ned dem på golvet. Det var nära, att Anders gjort sig fri. Han sparkade förtvivlat omkring sig och måtte ha råkat ett ömtåligt ställe, så Vedbackarn släppte taget. Men en hård näve tog honom över nacken och slungade honom våldsamt in i rummet. Dörren stängdes, och nyckeln togs ur.

»Ä’ du galen, Janne, som tar barnungar med dej hit?» Den svartmuskige var alls inte belåten.

»Det ä’ inte mitt fel. Di kanalje tjyvpojkarna har legat efter mej i ett års tid. Jag har aldrig fått någon ro för dem.»

Vedbackarn kravlade sig tillbaka till bädden.

»Och så di tygat till mej», fortsatte han. »Åj, åj, hjälp mej, Pekkonen. Di var här före mej — stod och kika’ genom fönstret. Men di ska’ få betalt, di satans — åj, åj.»

Mannen, som kallades Pekkonen, hjälpte honom en smula till rätta, och de talade tyst med varandra en stund. Gossarna hade krupit tillsamman i en vrå och stirrade på dem med förskrämda blickar.

»Ja, det blir nog bäst», hörde de honom säga med höjd röst. »Vad glor ni efter, rackarungar? Ni har ställt till vackert för er.»

Han gick till dörren och öppnade den.

»Heikki! Ohoj!»

Den unge jätten kom vankande fram. Några ord yttrades på ett underligt tungomål, och med ett skratt, som lät som ett grymtande, grep den väldige Heikki gossarna som ett par bylten, en med vardera handen.

»Försök inte slingra er undan, för då krossar han er som flugor», sade Pekkonen och gick före till båten. »Han ä’ mindre vetande och gör allt vad jag säjer. Det ä’ inte lönt att tala med honom, han förstår inte ett svenskt ord.»

Gossarna slängdes vårdslöst ned på en toft, och de båda finnarna satte sig vid årorna och rodde ut ur den lilla viken.

Galeasen låg på betydligt avstånd därifrån, i lä under en holme. De ankrade aldrig i omedelbar närhet av sandviken för att inte möjligen väcka misstankar utan rodde hellre ett längre stycke.

Pekkonen steg ensam ombord och försvann. Ett par besättningskarlar tittade nyfiket över relingen. De tycktes vara unga, men ett tidigt fördärv hade redan satt prägel på dem. De ropade något på finska till Heikki, som svarade med ett djuriskt grin.

Inge och Anders hade varken skrikit eller jämrat sig vid den omilda behandling de undergått. De voro rent förlamade av skräck och kunde inte få fram ett ljud. Något så lömskt och elakt som uttrycket i Pekkonens ansikte, något så rått som Heikkis vanvettiga flinande hade de aldrig sett eller kunnat tänka sig. Och de unga sällarna, som hånfullt betraktade dem! De visste nog, vad som väntade dem — något gruvligt helt säkert.

Där kom Pekkonen tillbaka med skepparen, som tycktes harmsen och ovillig. De langades upp som annat gods och knuffades in i ett trångt kyffe, varefter dörren slogs i lås. Nu var det förbi med dem. De kastade sig ned på golvet och föllo i hejdlös gråt.

När de äntligen lugnat sig, märkte de, att det var natt. De hörde packor och lårar släpas över däck och stuvas ned i båten, som flera gånger rodde bort och kom tillbaka. Slutligen somnade de från sina ängslande tankar och vaknade inte förr, än fartyget var under segel.

»Nu far di bort med oss till ryssarnas land», viskade Anders. »Och vi kommer aldrig igen.»

Inge var tyst en lång stund och sväljde gråten. Så fick han fram några ord.

»I natt får mor ingen sömn», sade han. »Och inte moster Maja heller.»

»Och så blir det nog många nätter», tillade Anders.

Åter måtte de ha slumrat in. Denna gång väcktes de av ett par kraftiga sparkar, och en av besättningskarlarna skrek åt dem:

»Opp med er, lymlar, och gör nytta.»

Det var full dager, och de voro ute på ett vatten, som de inte kände till.

Efter ytterligare några sparkar sattes de att skrubba däcket och uträtta sysslor, som påtagligen voro onödiga — det var endast för att de skulle ha det svårt, förstodo de.

Mot middagstiden kom skepparen upp.

»Det kan vara nog nu», mumlade han. »Har ni fått någon mat?»

Nej, det hade de inte.

»Kom då med mej.»

Och så tog han dem ned i skansen, där de fingo äta sig ordentligt mätta.

Det var en prövande tid, som nu följde för de stackars gossarna. Så ofta tillfälle gavs, undfägnades de med slag och slängar. Ingen tillsägelse gavs utan mustiga tillmälen och hemska svordomar, fastän de sökte göra sitt bästa. Den ende, som på sitt buttra sätt visade dem någon välvilja, var skepparn själv. Men han var begiven på att dricka och låg en stor del av dagen och sov i kajutan.

De foro norrut längs kusten utan att hålla sig till någon egentlig farled, tycktes det, och när de lågo stilla, var det alltid avsides från människoboningar. Så ofta de mötte något fartyg eller måste förbi bebyggda orter, drevos gossarna under däck med den förskräcklige Heikki som vaktare.

»Kom ihåg, han har inte begrepp om vad han gör», sade Pekkonen. »Om ni öppnar mun och ger hals, vrider han nacken av er.»

Ibland kommo främmande karlar ombord, och då fingo gossarna likaledes krypa ned i sitt kyffe. Det var tydligt, att tjuvarna hade förbindelse överallt i skärgården, fast inte alla ombud ansågos så pålitliga som Vedbacka Jansson.

En gång jagades de av ett kronofartyg. Men galeasen var en snabbseglare, och skepparn förstod sitt yrke i grund, så de kommo lätt nog undan.

Det visade sig sedan, att det varit länsman Videstam, som med den ännu i skärgården förekommande optiska telegrafen skickat bud, att de skulle anhållas. Men enda följden var, att de blevo mera försiktiga. Pekkonen beslöt rentav att vända och ge sig söder ut för att ordentligt leda sina förföljare vilse. Därtill skulle de taga den yttre vägen och sträcka så långt som möjligt utåt havsbandet för att undvika obehagliga möten. Helt och hållet övergiva de skyddande skären vågade han inte.

Gossarna började fatta en smula hopp, när de närmade sig kända trakter. Men snart föll deras mod. Med den kurs, de styrde, var det föga troligt, att någon skulle lägga märke till dem.

Tidigt en morgon fingo de Dägerön i sikte. De kunde urskilja den vita herrgårdsbyggnaden mellan lövträden och kapten Melbys signalstång och klipperjakten, som låg förankrad långt ute i viken med gigat storsegel och förseglen löst beslagna vid stagen.

»Kapten har varit ute och letat efter oss», sade Inge.

»Eller också tänker han sej ut», föreslog Anders. »Om han nu hade kikare till hands — men han sover väl vid det här laget.»

Gossarna hade ovanligt nog haft en stunds vila och sutto nedhukade vid relingen med ögonen oavvänt fästade på de välbekanta stränderna. Pekkonen märkte det men lät dem hållas.

»Ja, titta ni», hånade han. »Nu ser ni Dägerön för sista gången.»

»Jag tror vi springer i sjön och simmar i land», viskade Anders. »Di kan inte simma.»

»Men di går i båten och hinner opp oss, innan vi hunnit halvvägs.»

»Om vi kunde komma åt båten då. Di har bara en.»

Det var gott väder, och den enda jollen, som vanligen surrades på däck, låg för bekvämlighets skull på släp.

»Tänk inte på det, Anders. Det finns ingen hjälp för oss — vi som aldrig får gå akterut.»

De voro inne i den farligaste skärgården, där ingen gärna gick fram, och Pekkonen kände sig nu trygg för all förföljelse. Karlarna, som under det sista dygnet inte fått smaka en tår brännvin, fingo ta skadan igen och lågo snart redlösa. Skepparn tålde mera men stupade till sist även han, och Pekkonen måste ta roret. Han svor och förbannade sin dumhet att släppa dem till spritkaggen. Ett tag tänkte han på att ankra under någon holme — det fanns ju inga andra än gossarna att få någon handräckning av, om det skulle behövas. Men han kände vägen så bra som någon, vinden var jämn — frisk sommarbris och till på köpet platt förlig — det var illa att inte begagna det gynnsamma tillfället och komma fram genom den krångliga leden utan att behöva göra ett enda slag. Han bestämde sig för att fortsätta.

Då fick Anders se något.

»Ä’ det inte en båt där långt borta, strax öster om den skogiga holmen? Tänk, Inge, om det ä’ gubben Gobort, som ä’ ute och tittar efter oss.»

Och utan att besinna sig hoppade han upp på kajuttaket och satte till att vifta med ett par vita byxor, som lågo till torkning.

»Ner genast!» skrek Pekkonen.

Men Anders höll i med att vifta, fast båten redan var på väg att försvinna.

Pekkonen bet ihop tänderna och lämnade roret åt Inge.

»Håll rätt ovanför röda klippan. Det ä’ fullt med grund i lä.»

Därmed sprang han fram och drev till Anders, så han huvudstupa störtade i sjön. Inge skrek till och lade roret dikt i lovart för att vända undan vind och komma upp till Anders, som redan blivit ett tjugutal famnar efter.

Det gick, som det måste gå. Storbommen kom svepande över däck och tog med sig Pekkonen, och strax därefter rände skutan med fart upp på ett grund.

Inge hade bara tanke för Anders. Han hoppade ned i jollen, som gått fram av farten, fick upp sin fällkniv och skar av fånglinan, för det var ingen tid att göra loss, och rodde mot Anders, som kom simmande.

Pekkonen hade lyckats få fatt i skotet, när han så oförvarandes vräktes överbord. Så fort han sansat sig något efter slaget, äntrade han utefter bommen upp på skutan igen och skyndade ursinnig ned i kajutan efter en bössa. Inge märkte hans avsikt i sista stund.

»Han tänker skjuta», ropade han och kastade sig ned, på samma gång Anders dök under.

Ett skott smällde, och kulan visslade tätt över båten.

»Akta dej, Inge. Di har en bössa till, har jag sett.»

Inge var listig. Han satte sin mössa på öskaret och stack upp det över aktergaveln. Genast hördes ett nytt skott. En hagelsvärm kom susande och spräckte öskaret och trasade sönder mössan.

»Opp med dej, Anders! Nu får han lov att ladda först.»

Anders krängde in i båten, och Inge till att ro, allt vad han orkade. Innan Pekkonen fått en bössa i ordning, hade de hunnit bakom en klippa, som de sedan sökte hålla mellan sig och galeasen. När den inte gav något skydd längre, voro de långt utom skotthåll.

De kunde nu färdas, hur makligt de ville, men de hade brått att komma fram.

»Vi får lägga i, så mycket vi kan», avgjorde Anders.

Och de stackars trötta gossarna strävade träget vid årorna, så det värkte i deras misshandlade lemmar. För det dugde rakt inte att låta dem vänta för länge därhemma.

En stund sedan de förlorat galeasen ur sikte, mötte de på något avstånd samma båt, som Anders misstänkt för att vara Goborts. Men det var inte hans. Mannen, som rodde, kände visst igen jollen och ropade något åt dem. De låtsade inte höra och veko av en smula, som om de tänkte sig i land på en holme. Mannen vilade på årorna några ögonblick, liksom undrande, men for sedan vidare.

»Anders du tänk om han får se galeasen. Och om han nu ä’ i förbund med tjyvarna och di sätter efter oss?»

Anders funderade.

»Jag tror, vi tar i land, var vi kan på ön, och går hem genom skogen. Så kommer vi mest lika fort.»

Men det var en onödig försiktighet. Båten visade sig snart igen och styrde nu kosan åt Ryssundet och fastlandssidan. Mannen hade inte fått ögonen på den förolyckade skutan, om det var den han sökte.

Ett par timmar senare var kapten Melby med sin dotter på väg till Norrudden för att hämta Isabel. Pastorn hade begärt att få följa med. Ärligt och utan omsvep ville han i de andras närvaro fråga henne, hur det hängde ihop med den hemlighetsfulla väskan, viss om att saken skulle kunna tillfredsställande förklaras. När de tagit upp pastorn i droskan och kommo fram emot byn, körde de om två smutsiga och trasiga pojkar, utmärglade av svält. En av dem hade ingen mössa — det var Anders, som tappat sin, när han for i sjön.

»Var det inte Inge och Anders?» utropade pastorn.

»Tycker någon det!» sade kaptenen. »Det var Fattig-Lenas Sven och en annan tjyvstryker, som jag inte vet vad han heter.»

Så hade en veckas lidanden av olika slag mäktat förändra gossarnas utseende.

18. Den stora uppgörelsen.

Samma dag som Inge och Anders återvände från sina äventyr, skulle länsmansförhör hållas med Nils Ivarsson och Vedbacka Jansson. Det hade sports, att vilken som helst fick vara närvarande. Nils Ivarsson hade önskat att inför alla få bekänna sin skuld och förklara sitt handlingssätt. Och Vedbackarn, som var alldeles oskyldig — bedyrade han — hade ingenting emot, att det kom så många, som kunde få rum i Frönässtugan. För det var i Frönäs förhöret skulle ske, eftersom Jansson ännu var mycket medtagen.

Det var därför ingen hemma i Nedergården, när gossarna kommo knogande uppför bygatan. Inte ens Stina-Lisa syntes till, hon som aldrig var borta. Vad kunde det betyda? Det besynnerligaste var, att de tagit ur alla nycklar, som annars alltid fingo sitta i, för det var inte så noga på ön den tiden med att stänga igen om sig och sitt.

Gossarna satte sig bekymrade på trappan. Det hördes inte ett ljud från Uppgården heller, där det brukade vara så mycket folk. Jo, gick det inte någon i grinden?

»Elin!» ropade Anders, som tyckte det var systern, som kom borta i kröken vid gamla smedjan.

Det var verkligen hon.

»Herre Jemini! Ä’ det du, Anders? — Och Inge! Så ni ser ut! Kom med mej, för här finns det ingen i hela gården.»

Och så vände hon om med gossarna till Uppgården.

Det var på det viset, att Elin fått lov att ta hand om gubben Jakobsson, som insjuknat svårt — i smittkopporna, troddes det — och hastigt blivit övergiven av allt tjänstfolket, som längese’n tröttnat på honom.

»Men det ä’ inte smittkoppor», försäkrade Elin.

Hon var där både natt och dag, och gubben syntes belåten med att ha henne hos sig. Hon visste inte, om han kände igen henne — han såg på henne så underligt ibland. Men när Lars-Johan låg i hamn med sin skuta och kom dit en gång, blev gubben vild, och hon måste be honom gå. Olle i Nedergården var snäll som alltid och hjälpte henne med kreaturen. Och när gubben blev lite bättre, hade Maja lovat att sköta om honom.

»För det går inte an, att jag blir här, när han kommer till förstånd igen.»

Elin ville, förstås, att gossarna skulle äta ordentligt och tvätta sig, men de måste nödtvunget efter de andra till Frönäs, tyckte de. Och sedan de druckit ur ett stort fat mjölk och fått var sin kaka bröd till vägkost, gåvo de sig av.

Det var överfullt med folk i Frönässtugan, när de kommo dit, men ingen gav akt på dem. Det var ingen möjlighet att komma fram genom dörren, utan de satte sig på marken nedanför ett fönster, som stod öppet.

De hörde länsman tala därinne, allvarsamt och högtidligt.

»Nils Ivarsson», sade han, »eller, såsom han kallat sig i Amerika, Nils Frank har alltså erkänt och förklarat, att han, i hastigt mod, utan uppsåt att döda, vid ett gille i Dägeröby bragt Edvin Hedfors om livet; att han därefter, på inrådan av Jansson i Vedbacken, dåvarande arrendator av Frönäs, i hemlighet avvikit; att han till förmån för sin hustru, Ingrid Persdotter, skriftligen avstått från all den rätt, han kunde hava till Frönäsgården, och uppdragit åt nämnde Jansson att åt henne överlämna hela arrendebeloppet; att han dessutom under de sista åren, då han haft åtskillig framgång i sitt arbete, tid efter annan skickat betydliga penningsummor till samme Jansson för att tillställas sagda Ingrid Persdotter; att han föregående sommar vistats någon tid i den ålänska skärgården och därvid ett par gånger besökt Dägerö; att han icke haft någon förbindelse med tjyvarna men, genom Janssons inflytande och för att obemärkt kunna sammanträffa med honom, vid dessa tillfällen fått medfölja fartyg, som han antog vara smugglare, ehuru han ingenting bestämt visste; att han redan då haft för avsikt att antvarda sig i rättvisans händer men blivit på det enträgnaste avrådd av Jansson, som föreställt honom, att det skulle bliva hustruns död, om den skammen drabbade henne; att alla brev, han genom Jansson sänt sin hustru, blivit obesvarade; att han likväl, för att förvissa sig om hennes mening, beslutit uppsöka henne i Dägeröby, där hon var på besök, men den otvetydiga förskräckelse och avsky för honom, som hon visade —»

Här måste länsman avbryta för en stund. Det hördes häftiga snyftningar inifrån rummet och en manlig stämma, som bevekande bad: »Ingrid! Ingrid!»

Åter tog länsman till orda men endast för att strax därpå ännu en gång nödgas göra ett avbrott. En vagn for i stark fart upp till trappan. Gossarna kunde inte se, vem det var, men hörde genast på rösten, att det var kapten Melby.

»Har di redan börjat med förhöret? Undan, gubbar! Här kommer pastorn och jag med nyheter, ska’ ni tro. Kör hem, flickor — och Blomqvist sätter för andra hästar och hämtar oss.»

Det blev ett allmänt pratande i stugan, men slutligen sade länsman till, att de skulle vara tysta, och började på nytt:

»Det återstod, som vi veta, en punkt i anklagelserna mot Nils Ivarsson Frank, som inte kunde på något sätt förklaras. Det gällde den olycka, som hände pastor Hemming under den stora ovädersdagen förliden sommar, då Nils Ivarsson Frank varit sedd i närheten av prästgården. Jag får nu på grund av nyss erhållna upplysningar meddela, att även denna gåtfulla sak fått sin tillfredsställande lösning — en lösning, som på ett slående sätt ådagalägger bedrägligheten och otillförlitligheten av mänskliga slutsatser och beräkningar.

»Miss Isabel M’Neil, som vi alla känna, kom den dagen efter ett kort besök i Stockholm tillbaka till Dägerö utan att vara väntad. Som det såg ut att bli ett svårt väder, föredrog hon att gå i land vid Norrudden i stället för att följa vidare med båten och lät signalera till kapten Melby efter skjuts. Medan hon väntade, rodde Valder i Dyvik förbi — jag ser du står där, Valder. Då bestämde hon sig för att gå emot skjutsen, och Valder fick ta hennes resväska för att lämna in den i prästgården, där hon skulle fram.»

»Det har allt sin riktighet», mumlade en röst.

»Valder satte väskan på förstubron, för det var ingen hemma i prästgården. Pastorn kom emellertid kort därefter och tog in väskan, som han öppnade för att se, vad meningen var.

»Miss Isabel hann fram, just som ovädret bröt ut, och knackade på. I detsamma slog blixten ned i björken på gården med en förfärlig skräll, så hon varken hörde eller såg på en lång stund. När hon kom till sig, fann hon, att orkanen ryckt upp dörren, men vad hon inte visste, det var, att dörren, som går inåt, med våldsam kraft träffat pastor Hemming i tinningen och kastat omkull honom mot ett upphängt segel, som han i fallet drog över sig. En ny blixt visade henne väskan, som stod på ett bord i rummet innanför. Ingen människa syntes till. Hon gick in och stängde ett fönster, som höll på att blåsa sönder. Ett ljus, som släckts av vinddraget, antydde, att man velat undersöka hennes väska, som också mycket riktigt var öppnad.

»Man kan svårligen undra på, att hon kände sig förnärmad över denna nyfikenhet och sedan undvek att tala om saken. När hon lärde känna pastor Hemming bättre, hade hon ofta tänkt fråga honom härom men aldrig kommit sig för.

»Ja, så ungefär gick det till vid det hemlighetsfulla överfallet på pastor Hemming.»

Länsmannen höjde rösten för att höras genom det tilltagande sorlet.

»Jag kan härefter fatta mig kort», yttrade han. »Jag behöver icke närmare uppehålla mig vid de senaste dagarnas tilldragelser och vid Nils Ivarsson Franks framställda begäran att få träda i häkte och har nu blott att fråga, om jag rätt uppfattat, vad som under förhöret framkommit, och om Nils Ivarsson Frank fortfarande står fast vid denna sin begäran.»

Ett lugnt ja var det enda svaret.

»I sådant fall måste jag beklaga, att jag icke kan tillmötesgå en så blygsam anhållan. Efter de upplysningar, jag inhämtat, synes avlidne Edvin Hedfors genom sitt råa uppträdande tillfullo hava förtjänat den visserligen något skarpa tillrättavisning, som kom honom till del, men att denna skulle vara orsaken till hans död, torde med skäl böra betvivlas, ity att nämnde Edvin Hedfors ännu levde mer än ett halvt år därefter, utan att veterligen klaga över något men efter det honom övergångna våldet, och sedan, såsom allom känt är, under rusets inflytelse råkade gå vilse på isen och genom drunkning omkomma.»

Ett vredgat utrop hördes.

»Jag borde be herr Frank lägga band på sin häftighet och försöka med tålamod åhöra, vad som nu kommer att följa, men — — det blir kanske bäst att gå in i rummet här, som står tomt, och ha dörren stängd så länge. Och kanske någon av de närvarande önskar hålla herr Frank sällskap?»

Länsmannens röst, som fått en vek klang, hårdnade till, när han fortsatte:

»För in Jansson!»

»Nu kommer Vedbackarn», viskade Anders, »Jag tycker vad han ska’ ljuga.»

Gossarna sutto fortfarande kvar nedanför fönstret. De hade hört vartenda ord av länsmans långa tal utan att så noga förstå meningen. Men så mycket kunde Inge fatta, att den främmande mannen, som de träffat på Örnhuvud, var hans egen far och att han var alldeles oskyldig.

»Om vi skulle försöka komma in och träffa mor» — han sjönk ned mot Anders — »men jag ä’ så trött, så trött.»

Anders tog honom om halsen och lutade sig mot stugväggen. De hörde en kvinnoröst, som de inte kände igen — och sedan åter länsmannen — ett oredigt sorl — och så mindes de ingenting mer.

Det var förhöret med Vedbacka Jansson, som skulle börja.

Han kom in, till utseendet vid gott mod, och nickade åt halta Kalle, som satt uppkrupen i ett fönster. Hustrun hans, som annars sällan visade sig, gick bredvid och ledde honom. Hon var betydligt äldre än mannen och lika mager, som han var tjock och välfödd. Det sades allmänt, att det var hon, som hade husbondeväldet, och tjänstfolket, som aldrig stannade länge, fruktade henne mer än Vedbackarn själv.

Innan länsman hunnit öppna munnen, högg hon i med ljudlig stämma:

»Frukta dig intet för desse Belials män, de som orätt lag göra och vrång dom skriva, de som förvända rätten i malört och stöta rättvisan neder till jorden.»

»Här får ingen yttra sej, som inte blir tillfrågad», röt länsmannen.

Men det var lika omöjligt att få henne att tiga som att tysta en gris, som skall slaktas.

»Ve de oomskurne, som efter min själ stå. Falle tillrygga och komme på skam de mig ont unna. Svärdet skall komma över dem, deras kameler skola bortrövade varda och deras myckna boskap borttagen. Det skall vederfaras dem för deras högfärd, att de hava försmädat Herren Zebaots folk och berömt sig över dem.»

»Kan ingen leda ut käringen?»

»Kom bara hit, så ska’ jag riva ut ögona på er.»

Och så gick hon på:

»De skola vara såsom gräs på taken, vilket förtorkas, förrän det uppskäres. Deras hus skall läggas öde, och deras namn skall utskrapas utur de levandes bok.»

Men halta Kalle hittade på råd.

»Jäsmeligen», skrek han till. »Har inte korna kommit in i havren!»

Käringen ut i en blink, och Olle passade på och stängde dörren.

Länsman satt mitt i rummet vid ett mindre bord med skrivsaker. Bredvid honom hade kapten Melby tagit plats för att ge honom goda råd, om det skulle vara nödvändigt.

»Jan Jansson i Vedbacken», började länsmannen, »förut arrendator i Frönäs —»

»Det ä’ jag väl ännu, he, he», avbröt Vedbackarn.

»Skall jag behöva upplysa Jansson om att arrendekontraktet utgick i våras?»

»Betyder ingenting, he, he. Jag ä’ god vän med Nils Ivarsson.»

»Hur kunde då Jansson låta honom leva i den tron, att han var skyldig till dråp på Edvin Hedfors?»

»Aldrig i världen har jag sagt någonting sådant. Det kan hända, jag skrev om att Edvin var död, som han också var, men inte kunde jag tro, det var därför, han höll sej undan. Det ä’ som hustru min säjer: jag ä’ lite enfaldig. Jag tänkte hela tiden, att han var med bland tjyvarna, som just då började hålla till i skärgår’n.»

Länsman bläddrade i sina papper.

»Misstag. Det var först ett par år senare.»

»Ja, si jag ä’ så enfaldig. Men Nils och jag har alltid varit så kontanta. Jag skulle kunna ta skjortan från kroppen på mej för hans skull. Jag har lånt honom pengar — han hade jämt trassligt med affärerna.»

»Varför har då inte Jansson betalt sitt arrende under alla dessa år?»

»Arrendet, he, he. Det ä’ allt ordentligt skickat till honom.»

»Vart då?»

»Han vill inte, att någon ska’ veta adressen mer än jag, för vi ä’ som bröder — han litar bara på mej. Men inte kan han ha sagt åt någon, att han tror sej skyldig till Edvins död? Han ä’ väl inte hemkommen?»

Det kom något misstroget i Vedbackarns lurande blick. Han märkte, att han försagt sig.

»Det ä’ jag, som frågar, och Jansson, som svarar. Men det tycks, som jag inte skulle kunna få något ärligt svar. Vi får väl be Nils Ivarsson Frank komma in och tala om, hur det ä’ med arrendet.»

»Ä’ han här? Nej, nej, låt honom inte komma in. Han ä’ så häftig. Jag ska’ bekänna. Det ä’ bara ett litet missförstånd. Han ville, att allt skulle läggas ner i egendomen, fast jag tyckte det var bättre att säja —»

»Det ä’ alltså klart, att arrendet under de sista tio åren icke blivit erlagt, och som Jansson dessutom häftar i skuld för mottagna penningebelopp» — länsman såg efter i sina papper — »riksdaler 4500, som jämte arrendesummorna skolat överlämnas till hustru Ingrid Persdotter, så varder Jansson härmed på Nils Ivarsson Franks begäran förständigad —»

»Missförstånd, nådig kommissarien, missförstånd.»

»— förständigad att utan dröjsmål flytta härifrån; beroende på en kommande värdering att avgöra, i vad mån Jansson, sedan skulderna blivit betalade, har att tillgodoräkna sig någon ersättning för gröda, inventarier m. m.»

Ångestsvetten stod Vedbackarn i pannan.

»Barmhärtighet — förbarmande — jag ä’ alldeles oskyldig — bara lättrogen och oförsiktig. Ska’ jag nu gå från gården, som ä’ mej kärare än min egen själ — åj, åj, jag har så ont. Jag har handlat i största välmening — bara för gårdens bästa — kostat på den allt vad jag äger och har, mycket mer än arrendet går till och vad Nils skickat.»

»Var har Jansson fått de pengarna ifrån?»

Vedbackarn öppnade munnen för att svara, men så knep han ihop läpparna, liksom besluten att tiga.

»Ja, det ä’ en sak, som återstår för Jansson att förklara. Och förbindelsen med tjyvarna — och smuggelgodset på Örnhuvud — och gossarnas försvinnande. Vill inte Jansson lätta sitt samvete och åtminstone yppa, vart Inge och Anders tagit vägen?»

Men Vedbackarn bibehöll en halsstarrig tystnad. Han insåg, att han förlorat spelet. Gården, som han offrat så mycket för, skulle gå honom ur händerna, och då var allt annat honom likgiltigt. Det var inte möjligt att vidare få ett ord ur honom.

Käringen hans hade hållit på hela tiden och dunkat på dörrn för att slippa in och läsa lagen för Kalle, som narrat ut henne. Nu gick hon omkring knuten och kom rakt på gossarna, som djupt insomnat utmed stugväggen.

»Vad ä’ det för tiggarungar?» skrek hon. »Laga er genast i väg!»

Pastorn lutade sig ut genom fönstret.

»Inge och Anders!» utropade han.

De reste sig yrvakna, och pastorn fick in dem genom fönstret, som han stängde, för käringen gjorde min av att vilja klänga efter.

Gossarna stodo förlägna och gnuggade sig i ögonen. Folk trängde sig kring dem för att titta och fråga. Men Maja gjorde slag i saken. Hon sköt hastigt in Inge i kammaren till föräldrarna och drog fram Anders till bordet, där länsman satt och skrev.

»Det var just i grevens tid. Och Inge ä’ med, hoppas jag.» Länsmannen syntes riktigt belåten.

Efter några korta frågor hade han klart för sig, hur det gått för gossarna. Han vände sig ännu en gång till Vedbackarn.

»Jag får på det allvarligaste uppmana Jansson att avlägga en uppriktig bekännelse.»

Fortfarande intet svar.

»Det ä’ för Janssons egen skull. Vi vet nu allt.»

Och så talte han om, att galeasen råkat på grund och att besättningen inte kunde komma därifrån. Gossarna hade tagit den enda båt de hade, och inom några timmar skulle Pekkonen och de andra vara fångade.

Vedbackarn blev gul i ansiktet och skälvde, som om han haft frossan, men teg gjorde han envist.

Då kunde inte kapten Melby hålla sig längre.

»Lägg vantarna på den dubbelförhärdade syndarn och sätt honom i kurran med ens.»

Och länsman gjorde, som han sa’ — berättade kaptenen sedan för flickorna — han, som annars alltid skulle ha sin egen vilja fram. Jansson i Vedbacken förklarades för häktad men fick en timme på sig att ta avsked av sin hustru och ordna sina angelägenheter.

När hustrun fick höra, att de skulle bort från gården, gick hon fram till länsman och såg honom stint i ansiktet.

»Hur mycket får jag ta med mej?» frågade hon.

»Å, det ä’ inte så brått. Vi kan tala om det längre fram. Nils Ivarsson flyttar inte hit ännu på en tid.»

»Hur mycket får jag ta med mej?» upprepade hon. »Jag ligger inte en natt mer i det här förbannade huset.»

Ja, hon fick ta med sig, vad hon ville, sa’ länsman. Hon kunde låta drängarna sätta för ett par hästar och skjutsa sakerna till Vedbacken, om det var dit, hon skulle. Men efter en stund fick man se henne lägga litet sängkläder och annat smått på en skottkärra och köra ned till sjön. Strax därpå rodde hon bort, och halta Kalle, som följt efter henne på avstånd, sade, att hon tagit vägen åt Vedbackahållet, som man kunde vänta.

Jansson själv sattes tills vidare in i sjöboden, sedan man noga sett efter, att luckan, som Olle spikat igen, inte kunde öppnas. Det var inte tid att föra honom till länshäktet, för det gällde att så fort som möjligt ge sig ut till galeasen, innan tjuvarna fingo hjälp och kunde komma loss från grundet.

Kapten Melby måste naturligtvis med och nappas med sjörövarna, sade han. Droskan, som skulle hämta honom, fick i stället fara till Nedergården med så många den kunde rymma — gossarna först och främst. Så kunde de fortsätta med att sova, menade kaptenen.

Det var inte värt att göra några svårigheter, utan Nils Ivarsson fick sätta sig i droskan med sin hustru bredvid sig och den sovande Inge i famnen. Maja hade klivit upp på kuskbocken och tagit hand om Anders, för att de skulle få vara i fred. Gamla Stina-Lisa var för länge sedan hemma — hon hade tröttnat, gumman, på allt bråket.

»Ska’ inte Olle med?» frågade Ingrid.

Nej, han var bland dem, som skulle ut till galeasen.

»Kör sakta», bad Nils Ivarsson. »Jag tycker jag skulle vilja fara så här hela natten.»

Det var stilla och lugnt i sommarkvällen. En koltrast höll till i brynet av storskogen och visslade och gycklade, som han aldrig tänkte sluta. Koskällor hördes från den hemvändande boskapen. En ensam båt rodde fram i sundet. Det var gubben Gobort, som inte brytt sig om att vara med vid Frönäs.

»Minns du honom, Nils? Det har blivit en riktigt bra karl.» — Ingrid lutade sig mot mannen och viskade: »Så många, många år som gått förlorade för oss!»

Nils dröjde något med svaret men viskade sedan tillbaka:

»Jag vet inte rätt. Jag var på farliga vägar den tiden. Kanske jag behövde den prövningen. Men du, Ingrid — att du skulle få lida — så oförskyllt!»

Några dagar därefter satt Gobort i sin stuga och byggde not. Halta Kalle hade nyss kommit hem och rakat sig och gjort sig fin och låg nu och drog sig i sängen. Och som vanligt hade han mycket att säga.

»Du ä’ ingen människovänlig karl, Gobort», sa’ han. »Du har inte det rätta hjärtat för dina medmänniskor, och det ä’ syndigt. Du vet inte, vad som händer i bygden och inte bryr du dej om’et heller. Men du hör också så illa.»

»Jag hör riktigt bra i dag», mumlade Gobort.

»Nå, ska’ du då inte fråga efter, vad som hänt på den sista tiden?»

»Jag vet ju, att ni tagit Pekkonen och di andra.»

»Men du vet inte, hur det gick till. Och inte vet du, att länsman fått ett högt ämbete och ska’ flytta till sta’n. Och så ska’ han gifta sej med en av herrgårdsmamsellerna. Och pastorn ska’ ha den andra, men vem som ska’ ha den ena, och vem som ska’ ha den andra, det ä’ inte avgjort än.»

»Nu ljuger du som vanligt.» Gobort suckade.

»Det ä’ dagsens sanning, säjer jag, och om det inte ä’ riktigt klart ännu, så blir det endera da’n. Och kapten Stormby — men jag ska’ inte kalla honom så mer, för det ä’ en hedersgubbe. Du skulle sett, hur han ordnade båtarna, när vi skulle till galeasen. Det var fjorton stycken, och vi rodde i en lång rad efter varandra med sex famnars mellanrum, det hade kapten bestämt, och han stod raklång i första båten och hade hissat sitt befälstecken, sa’ han — det var en röd silkesnäsduk, som han knutit fast på käppen. Och när vi kom till Bredskär, där vi förstod att ålänningen skulle ligga, så dela’ vi oss, och somliga rodde norr om holmen. Och bra var det, för di kom rakt på lumpsamlarn, som varit framme vid skutan. Men han hade inte fått henne flott, och det kunde vi inte heller i första taget. Och lumpsamlarn hade Pekkonen ombord i sin båt, och di blev tagna båda två.»

»Det där vet jag, har jag sagt.»

»Men vad säjer du om, att pastorn drog fingerkrok med Heikki, jättepojken, du minns? Han var vild och galen av brännvin och kasta’ en tre fyra stycken av oss i sjön. Men pastorn gick lugnt emot honom och räckte fram långfingret. Och den enfaldiga token högg tag och grina’ som en solvarg — trodde det var fråga om att visa sin styrka. Och så stod di och titta’ på varann en stund. Men så börja’ det knaka i fingret på finnpojken, och han sjönk på knä —»

»Det talte Elin om, när hon var här i går», fick Gobort äntligen ur sig.

»Och då låter du mej hålla på och berätta, jag, som har så mycket att göra. Men vad ä’ det där?»

Det klappade i ett segel alldeles utanför stugan — det var en båt, som vände tätt intill berget. Kalle tittade ut genom fönstret.

»Ä’ han redan här? Det ä’ kapten-gubben. Jag lofte följa med honom till tinget och vittna. Länsman har dem nog fast, men det vore bra, sa’ di, om jag också for med.»

»Håll dej då kärt till sanningen, Kalle.»

»Jag måtte väl ha någon skam, vet jag.»

»Hallå», hördes det från sjön.

»Ja, håll på med det. I dag ä’ det jag, som ä’ lite döv. Han ids inte lägga till vid bryggan — stryker bara tätt förbi, slag efter slag, och vill, att jag, ofärdiga stackare, ska’ hoppa ombord. Ja, nog seglar han bra, förstås. Men du ska’ visa honom en gång, Gobort, hur det går till att kasta öskaret i sjön och sedan segla in’et över suden.»^[2]

»Hallå», ropade det igen, och en hund skällde.

»Han har sin nya hund med sej, hör jag. Det ä’ en stor huggare — Skälling heter han, och kapten håller på att lära honom signalera. Han kan redan skälla två slags signaler, fast han blandar ihop dem emellanåt. Men alltid signalerar han, när någon kommer. — Hallå. Jag hör — vet jag.» Och därmed linkade halta Kalle ut genom dörren.

Gobort runkade på huvudet.

»Den Kalle, den Kalle! Aldrig får han någon ro i sin kropp. Med ska’ han vara överallt — som sarven i var lek. Men nu styr han åtminstone rätt kurs. Tänk att den dag skulle komma, då Kalle självmant går sta’ och vittnar mot Vedbackarn och finnföljet. Håhå, jaja. Det blir en välgärning för hela skärgår’n, när vi en gång får slut på det där tjyvbandet.»

^[2] suden = relingen. Wilhelm Billes Ungdoms-Bibliotek

Äldre serien:

Nya upplagor ha utkommit av

Bd III. Öknens Ande av Karl May. Med 6 illustrationer. Pris inb. 2: 75.

Bd VI. Frank Norris äventyr bland indianer och guldgrävare av G. A. Henty. Med 9 illustrationer. Pris inb. 3 kr.

Nya serien:

1. På kryssning med »Blixten» av Jack London. Med 6 illustrationer. Pris inb. 2: 50.

2. De svarte vikingarnas saga av K. A. Melin. Med 29 illustrationer av Viktor Andrén. Pris inb. 2: 75.

3. Tjuvbandet i Dägerö skärgård av K. A. Melin. Med 18 illustrationer av Viktor Andrén. Pris inb. 3 kr.

Palmquists tr., Stockholm 1911.