Wilhelm Billes Ungdomsbibliotek

1 Pieter Maritz av Aug. Niemann. Med 69 ill. Hft. 3.75, inb. 4.75.

2 Björnjägarens son av Karl May. Med 11 ill. Inb. 3 kr.

3 Öknens ande av Karl May. Med 6 ill. Inb. 2.75.

4 Bland rödskinn och cowboys av G. A. Henty. Med 12 ill. Inb. 3 kr.

5 Vår fornnordiska gudasaga av Kata Dalström. Med 10 ill. Inb. 2.50.

6 Frank Norris äventyr bland indianer och guldgrävare av G. A. Henty. Med 9 ill. Inb. 3 kr.

7 På krigs- och spejarstråt av G. A. Henty. Med 4 ill. Inb. 2.75.

8 Vid indiangränsen av William O. Stoddard. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

9 S:t Markuslejonet av G. A. Henty. Med 6 ill. Inb. 3 kr.

10 Donald Hester eller Kriget mot indianhövdingen Pontiac av Kirk Munroe. Med 6 ill. Inb. 3 kr.

11 Bland Klippbergens indianer av G. A. Henty. Med 6 ill. Inb. 3 kr.

12 Ljudlösa steg av Edward S. Ellis. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

13 Spöket på floden av Edward S. Ellis. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

14 Överfallet på nybyggena av Edward S. Ellis. Med 6 ill. Inb. 3 kr.

15 Jetro Juggens av Edward S. Ellis. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

16 Blockhuset vid Lickingfloden av Edward S. Ellis. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

17 Bakhållet vid Ohio av Edward S. Ellis. Med 6 ill. Inb. 2.75.

18 Nybyggarliv i nordamerikanska västern av Edward S. Ellis. Med 11 ill. Inb. 3 kr.

19 Till sjöss och lands av Reginald Horsley. Med 7 ill. Inb. 2.75.

20 Old Shatterhand och Yumaindianerna av Karl May. Med 10 ill. Inb 3 kr.

21 Old Shatterhand och de tyska utvandrarne av Karl May. Med 10 ill. Inb. 3 kr.

22 Präriens son av Arthur Paterson. Med 11 ill. Inb. 3 kr.

23 Prärieskonaren av F. B. Forester. Med 7 ill. Inb. 3 kr.

24 Vunnen med svärdet av Chas R. Kenyon. Med 8 ill. Inb. 3 kr.

25 Den svarta pilen av Robert Louis Stevenson. Med 12 ill. Inb. 3 kr.

26 Genom öknen av Karl May. Med 12 ill. Inb. 3.75.

27 Genom vilda Kurdistan av Karl May. Med 12 ill. Inb. 3.75.

28 Bland kurdiska tjuvar av Karl May. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

29 Från Damaskus till Konstantinopel av Karl May. Med 4 ill. Inb. 3 kr.

30 Sjökadetten Glovers äventyr bland pirater av T. T. Jeans. Med 7 ill. Inb. 3.50.

NY SERIE:

Band I. På kryssning med "Blixten" av Jack London. 6 ill. Inb. 2.50.

Band II. De svarte vikingarnas saga av K. A. Melin. 29 ill. Inb. 2.75.

Band III. Tjuvbandet i Dägerö skärgård av K. A. Melin. 18 ill. Inb. 3 kr.

WILHELM BILLES UNGDOMSBIBLIOTEK

NY SERIE

III.

TJUVBANDET
I
DÄGERÖ SKÄRGÅRD

BERÄTTELSE
AV
K. A. MELIN

MED 18 ILLUSTRATIONER
AV
VIKTOR ANDRÉN

STOCKHOLM
WILHELM BILLES BOKFÖRLAGS AKTIEBOLAG

TRYCKT HOS
P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1911

INNEHÅLL.

1. Inge kommer till Dägerön.

Maja i Nedergården stod på trappan och tittade ut åt sundet.

»Det var farligt, vad Olle dröjer länge i dag. Sätt på kaffepannan, Stina-Lisa», ropade hon inåt stugan. »Han kan behöva lite varmt, så kyligt som det ä’ i kväll.»

Men i detsamma kom Olle, drängen, långsamt vankande genom hagen, och Maja gick in i stugan för att själv värma upp kaffet. Olle stannade ute på backen och högg upp ett fång ved, som han tog med sig in. Utan att säga ett ord satte han sig på bänken vid nedre bordsändan och började äta. Maja sysslade vid spisen, och gamla Stina-Lisa, som tjänat i Nedergården så gott som hela sitt liv, satt i sin vrå och stoppade strumpor.

»Var har du båten», sporde Maja till sist, »efter du kommer landvägen?»

Olle drack ur sin kaffekopp och strök sig om mun med tröjärmen.

»Den ligger kvar vid röjningen. — — Jag följde Ingrid ginvägen till Frönäs och bar kappsäcken hennes.»

»Ingrid! — Vilken Ingrid?»

Olle slog i en påtår.

»Ingrid i Mellangården, vet jag. Hon som blev gift —»

»Herre min styver! Ä’ hon på ön!» Maja slängde av sig träskorna. »Och det säjer du nu först!»

»Kors att karlar jämt ska’ vara enfaldiga», tillfogade Stina-Lisa.

Olle lät sig inte bekomma. Han drack ur sitt kaffe, och därunder kom det fram stötvis, lugnt och tryggt, som hans vana var:

»Hon hade sin pojke med — kan vara en nio, tio år. Ska’ vara hos Frönäsbond’ i sommar — ä’ sjuk, kunde jag förstå.»

»Ä’ hon stollig?» föll Stina-Lisa in. »Att släppa sin pojke till slikt folk!»

Maja hade fått kängor på och rusade ut barhuvad, som hon var. Hon sprang tvärs över rågåkern, som stod grön och tät i den tidiga våren, över gärdesgården och ut på vägen, som i en vid bukt följde sjöstranden. När hon hunnit till vägskälet, där man tar av för att komma till Frönäs, såg hon på avstånd en svartklädd kvinna sitta i dikesrenen. Hon stannade en stund andfådd.

»Har hon redan lämnat ifrån sej gossen?» tänkte hon, men när hon kom närmare, fick hon se honom, där han satt, insvept i en stor schal, ett stycke från modern. Han var mycket blek, och hans stora, mörka ögon hade ett lidande uttryck.

»Ingrid, kära Ingrid!» utropade hon.

Kvinnan vände på huvudet men sade ingenting.

»Hur kunde du tänka på att lämna din gosse till Frönäs bond’!»

»Di kunde inte ta emot honom», hördes en lågmäld stämma.

»Ja, di ä’ ett följe! Och då har han gården för ett arrende — Gud sig förbarme, det ä’ ett riktigt rövarpris! Men det var för väl, det inte blev av. Han ä’ falsk och elak, Frönäsbond’, han har inge’ hjärta i sin syndiga kropp.»

I detsamma tittade ett styggt, rödbrusigt huvud upp över stättan på andra sidan vägen, där en ginväg fanns.

»He he, vackra Maja, så ska’ hon inte säja. Syndare ä’ vi alla inför vår Herre. Men si, hjärtat, he he, det har alltid varit min svaga sida, det vet bäst vackra Maja. Jag kan aldrig säja nej åt vackra flickor. Och lilla frun, he he, vad skulle jag inte vilja göra för henne — sprang genom hagen för att hinna fatt henne, he he, hjälpa henne bära, förstås. Si, gumman min, det vet vackra Maja» — han såg sig kring — »hon ä’ så helsikes svartsjuk, he he.»

Maja vände honom ryggen.

»Kom, Ingrid, så går vi.»

»Han orkar inte längre», sade Ingrid, likgiltigt eller hopplöst — det var inte lätt att bli klok på henne.

»Jag ska’ bära den lille rare gossen», hördes det från stättan.

Maja fick tag i en stör.

»Stick inte din fot över gärdsgår’n, annars ska’ jag hamra dina krokota läggar rätt igen.»

Frönäsbond’ stod obeslutsam.

»He he, så hon kan skoja. Men Gud tröste mej, om gumman min — — det blir nog bäst, att jag —»

Och hans listigt grinande ansikte försvann bakom gärdesgården.

Maja tog gossen i famn och svepte om honom noga.

»Rår du bära kappsäcken ner till sjön?» Det var bara ett litet stycke.

Ingrid steg långsamt upp och följde efter Maja, som varligt satte ned sin börda på en sten vid stranden.

»Vad heter han?»

»Inge. — Fadern ville så.»

»Stackars liten. Du och jag ska’ nog bli goda vänner.»

Hon smekte hans tärda kind, och gossen, som slutit ögonen, såg upp på henne med ett uttryck av undran.

»Stanna nu här, medan moster Maja hämtar båt. Som väl ä’, ligger den borta vid röjningen.»

Efter några minuter for en båt i stark fart om närmaste udde. Inge bäddades bekvämt ned i fören, och Ingrid fick sin plats på aktertoften. Under oavbruten tystnad rodde Maja genom sundet och in till Dägeröbys gamla båthamn.

»Låt kappsäcken vara. Den får Olle gå efter.»

Maja tog åter gossen och bar honom uppför backen till stugan. Ingrid följde viljelöst efter.

Nu blev det bestyr i Nedergården. Först skulle gästerna undfägnas, fast de bedrövligt illa gjorde heder åt tillrustningarna. Under tiden fick Stina-Lisa tända en brasa i anderstugan, där de skulle ligga, och Olle bar ned sängar från vinden. Sängkläder skulle värmas, fast de legat i eldat rum, kappsäcken packas upp och dess innehåll stuvas undan i den nya dragkistan av masurbjörk, som Olle gjort under vintern.

Ingrid satt oberörd av stöket och stirrade ut i den ljusa vårnatten. Därborta krökte bygatan förbi en förfallen smedja utan tak, och mitt emot syntes några lämningar av den gamla Mellangården, där hon levat fram sin barndom. Hon kunde se den klipphäll, där hon och Maja haft sin lekstuga. Det låg ännu några stenar kvar. Vad hon mindes väl den tiden!

Så kommo sorgliga hågkomster. Modern dog, och fadern utflyttade till Frönäs, som fallit på hans lott vid storskiftet. Men det var ingen välsignelse på det nya stället. Innan de ännu fått halvfärdigt, förlorade hon även sin fader, och gården måste utarrenderas — det var arrendatorn, som hon nyss besökt. Och så blev hon gift, och sedan —

Hon ryste till och vände sig inåt rummet. Gossen satt hopkrupen i ett soffhörn och hade somnat. Maja höll ännu på med att ordna hans små tillhörigheter i lådorna.

»Vad tar du dej för?» Ingrid sprang upp. »Maja, Maja, vad menar du?»

»Se så, lilla barn, bry dej inte om det här. Gossen ska’ stanna hos mej och bli frisk och stark.» Hon drog Ingrid till sig. »Tänk, att jag inte sett dej på tio års tid! Gråt, gråt, kära du. Det lättar.»

Småningom lugnades Ingrid, och Maja började klä av den alltjämt sovande gossen. När hon fått honom i säng, gjorde hon på samma sätt med modern. Sedan satte hon sig vid huvudgärden och strök smeksamt hennes upplösta hår, där några grå strimmor vittnade om tidiga sorger.

»Minns du, Ingrid, när vi gick och läste? Det ä’ som det varit i går.»

Och de båda barndomsvännerna kände sig åter som förr i världen, då de aldrig höllo någonting hemligt för varandra. Det var mest Ingrid, som talade, lågt och entonigt. Det var så mycket hon hållit instängt i åratal, som behövde ge sig luft. Maja inblandade ett och annat ord och fortfor att smeka hennes hår.

En gång tog gossen till att gråta i sömnen.

»Det gör han aldrig, när han ä’ vaken», sade modern. »Doktorn säger, att han måste ut på landet, om han ska’ få leva. Jag ville, att han skulle komma till Frönäs, efter gården en gång ska’ bli hans.»

»Så tänker nog inte han, som nu bor där», sade Maja. »Men vi ska’ inte tala om den saken.»

Dalkarlsklockan ute i stugan började slå. Maja räknade elva slag.

»Vad det blir sent! Nu måste du sova, för du ska’ opp i tid, om du tänker fara i morgon.»

Men Ingrid fortsatte:

»Och du, Maja, hur har du det? Jag vet, att dina föräldrar ä’ döda.»

»Ja, jag får vara bonde själv i Nedergår’n, så länge det varar. Förstås, jag har god hjälp av Olle.»

»Att du inte gift dej?»

»Å, en kan ha sina bekymmer ändå.»

Det var tyst en stund.

»Olle ä’ visst en bra karl», började åter Ingrid.

»Går väl an. Om han inte vore så långsam. En får lov att sätta fart i honom.»

Åter var det tyst.

»Hur gammal ä’ Inge?»

Men på den frågan kom inte något svar.

Maja drog försiktigt av sig kängorna och smög ut i strumpfötterna. I stugan satt Olle och halvsov. Gamla Stina-Lisa hade redan lagt sig.

»Ä’ du oppe än, Olle? Då blir det väl jag, som får följa Ingrid i morgon, för dej kan väl ingen få liv i, så bitti’ som hon ska’ fara.»

»Ska’ hon tillbaks så snart? Ja, nog ska’ jag vara vid båten.»

Olle satte mössan på sig och gick mot dörren. På tröskeln vände han om och klev in igen.

»Ä’ hon klok nu?» frågade han.

»Visst ä’ hon klok. Men stackare den, som ska’ bära, vad hon fått utstå.»

Och så berättade hon, ivrigt och brådskande, vad hon fått veta av Ingrid, allt medan Olle stod med handen på dörrklinkan.

Det var en sorglig historia. Ingrid hade ingenting hört från sin man, sedan han rymde för så många år sedan. Han skulle vara någonstans i Amerika, men var, det visste hon inte. Och inte ett öre hade Ingrid fått av arrendet för gården. Allt skulle skickas till mannen. Hon hade en liten sybehörshandel i sta’n och redde sig någorlunda med linnesömnad och dylikt, men bekymmersamt hade det varit ibland. Och så den sjuklige gossen! Men nu skulle det nog bli bra, sedan Maja fått hand om honom.

Maja stod i dörren till den lilla kammarn innanför stugan och började knäppa upp klänningslivet.

»Du får allt gå nu, Olle, för jag ska’ lägga mej.»

Olle lyfte på klinkan.

»Det ligger något sattyg under. Aldrig kan jag tro om Nils Ivarsson, att han gjort, vad di säjer.»

»Jämt ska’ du ta honom i försvar. Men jag ska’ säja dej, att han till och med lånat upp pengar på gården.»

»Av Jansson — Vedbackarn? Kunde just tro det.»

Olle gick, och Maja hörde honom mumla för sig själv om »lurifax» och »bedragare» och »nedriga konster», medan han drog på sig stövlarna, som han lämnat utanför.

Jansson, som arrenderade Frönäs, hade förut varit smed och bott på ett ställe, som hette Vedbacken, där bönderna brukade lasta sin ved. Han gick ännu mest under namnet Vedbacka smed eller rätt och slätt Vedbackarn, fast han själv inte vidare tyckte om det. Gården skötte han bra och hade nybyggt nästan alla uthus.

Men han var illa omtyckt i trakten. Man visste egentligen ingenting ont om honom, utom att han var efterhängsen och närgången mot flickor och gärna skröt av sina framgångar, så ofta han fått för mycket till bästa.

Var han kanske en bedragare, som Olle påstod? Ingen visste, var han tog pengar ifrån till sina byggen och nyodlingar. Maja låg och tänkte härpå, tills hon somnade.

I tidig otta var Ingrid tillreds att fara, men ingen Olle hördes av. Maja kastade på sig en annan klänning.

»Det blir väl jag, som får ro dej, kan jag se. Annars ville jag bra gärna vara hos gossen, när han vaknar. Men ska’ du inte ta avsked av honom, Ingrid? Han somnar snart igen.»

Ingrid fick ett ängsligt uttryck.

»Han ä’ inte van vid —»

Hon vände sig bort, men Maja gick efter och såg henne skarpt i ögonen.

»Då ä’ jag den som ska’ vänja honom. Trösta mej för dej, Ingrid! Jag tror gossen inte haft någon mor heller.»

Ingrid slog armarna om henne.

»Jag kan inte, Maja — jag kan inte.»

När de kommo ned till båten, tittade Maja åt alla håll efter Olle.

»Det var det jag sa’. Inte orka’ han opp, inte, det kunde en väl veta, och ändå bulta’ jag på i drängstugan riktigt i god tid. Men att han haft så pass förstånd att lägga på presenning, så att det inte skulle bli daggvått i båten —»

I detsamma kröp Olle fram under presenningen, där han legat under natten.

»Jämmerstaligen — så du kan skrämmas! Och nu hinner du inte få något varmt i kroppen. — Ja, då får jag gå tillbaka till Inge-pojken.»

Hon hjälpte ned Ingrid i båten.

»Du skriver väl emellanåt?»

Ingrid skakade på huvudet.

»Ja, men jag ska’ skriva till dej varenda vecka, så du får veta, hur Inge har det.»

Därmed skyndade hon brådskande uppför backen. På trappan stannade hon och viftade med halsduken åt båten, som redan var ett stycke ute på sjön. Ingrid tycktes inte märka det. Hon satt nedlutad och hade dragit schalen över huvudet.

»Det ä’ inte bra, det ä’ inte bra.»

Maja suckade och skulle gå in.

Men så viftade det tillbaka från båten. Olle hade väl sagt något, tänkte Maja. Hon började åter att vifta och stod kvar så länge hon såg den vita, fladdrande duken, tills den försvann mellan Måskläppen och Långgarnslandet.

Det var inte så svårt numera att komma till och ifrån Dägerö. Gamle kapten Melby, som under de sydamerikanska oroligheterna utmärkt sig som en djärv blockadbrytare och därigenom förvärvat en ansenlig förmögenhet, hade för ett tiotal år sedan inköpt det stora godset Dägervik, som omfattade mer än halva Dägerölandet och dessutom ett otal smärre öar och holmar. Några år därefter fick han ärva den lilla egendomen Valsjökvarn på fastlandet. Där var av gammalt en brygga, som i nödfall kunde angöras av fartyg. Nu blev den grundligt ombyggd, och genom kaptenens inflytande förmåddes en trögt gående hjulångare att lägga till en eller par gånger i veckan, när inte sjön låg för svårt på. Men det var i ångbåtarnas första tider. Det skulle nog bli bättre småningom.

Sista året hade den gamle sjömannen anordnat roddskjuts från kvarnbryggan till Dägervik med en mellanstation vid Dägeröns nordligaste udde. Blåste det hårt, kunde det hända, att kaptenens däckade segelslup gick ut, med gubben själv till rors. Men i dag var det ingen vind att tala om, mente Olle. Det var med den skjutsen, Ingrid skulle fara.

När de kommo fram till Norrudden, var Dägerviksbåten redan i sikte.

»Nu blir det först att köpa biljett hos fiskarns», undervisade Olle. »Det kostar visst bara en tolvskilling, men gubben ä’ noga med att allt ska’ gå ordentligt till.»

Ingrid ville lämna en slant för rodden, men Olle var bestämd.

»Det passar sej inte med några stadsfolor här ute.» Därmed stötte han från land och var snart försvunnen mellan kobbarna.

2. Ekskärs Anders.

De första dagarna måste Inge hålla sig inomhus, för luften var för stark i skärgården, påstod Maja.

Men så, en solvarm dag, när kritterna för första gången skulle ut på storskogen, fick gossen vara med. Det var ett skådespel. Kor och kvigor skenade i väg på ovana ben, hasade omkull och reste sig skamsna. De tittade på Maja. Om hon hade märkt, måntro, hur tokigt de buro sig åt? Så bar det av igen, de slogo bakut, frambenen ville inte bära dem, och så rakade de på knä och höllo på att fläka sig.

»Kossorna mina, kossorna mina», trallade Maja. »Se så, lugna er, vet jag. Var inte rädd, lilla vän» — hon klappade Inge på kinden — »det ä’ bara glädje.»

Nu började allvarsammare tag. Krona och Majros skulle pröva, om vintern vållat någon förändring i deras krafter, och snart drabbades allmänt ihop. Maja lät dem hållas men såg till, att de inte skadade varandra.

»Det ä’ bäst, di får veta, vem som ä’ starkast, så håller di fred sedan.»

Inge hade märkt, att en liten kullko tuktade de andra.

»Hon ä’ äldst», sa’ Maja och knäppte på henne skällan. »Men det ä’ nog sista sommarn, hon blir skällko. Majros höll redan på att få övertaget.»

När de lugnat sig och betat en stund, skulle Maja mota dem längre inåt skogen för att se, hur de förliktes med grannkorna.

»Det ä’ så gott du går hem, Inge. Det blir för långt för dej att gå.»

Inge lydde, fast det varit bra roligt att se dem stångas med de andra kreaturen.

När han kom in på bygatan, fick han se ett djur, som han aldrig sett i levande livet. Det var en stor sugga, som gick och rotade i vägkanten. Han visste knappt, om han skulle våga sig fram. Men vad det var för ett märkvärdigt djur, så lerigt och fult! Visst hade han sett svin hänga i slaktarbodarna, men de voro så vita och fina. Och vad det var för ett bökande! Han måste stanna och se, vad djuret tog sig för.

Plötsligt fick han en knuff, så att han höll på att falla omkull.

»Vad står du och glor efter?» hördes en gäll stämma.

Han vände sig om och fick se en ungefär jämnårig gosse med ett elakt uttryck i ögonen. Det var Anders i Ekskär, som fått lov ifrån skolan för att hjälpa Dyviksfolket — de skulle också släppa sina djur på skogen den dagen.

»Du, svartöga, vad heter du?»

Inge svarade inte.

»Vill du slåss, säj! Jag ska’ lappa till dej, så det ska’ vissla om’et.»

Inge vände sig om för att gå men fick åter en knuff.

»Ä’ du rädd, din kruka! Jag tror du revar segel med ens.»

Inge gick långsamt förbi suggan utan att vidare tänka på någon fara från det hållet, men Anders sprang om honom och ställde sig mitt i vägen.

»Du tror, du ska’ slingra dej unnan, du — svartöga! Kom bara hit, så ska’ jag lappsalva skrovet på dej, så du ska’ inte känna igen dej, när du tittar i spegeln.»

Inge vek en smula åt sidan och fortsatte att gå.

»Ä’ du stursk — bleknos?»

Åter ställde han sig i vägen och sträckte fram sitt huvud tätt intill näsan på Inge.

»Har du inte mål i mun — va’?»

Inge kom att röra vid honom, när han skulle förbi, och genast var slagsmålet i full gång. Men krafterna voro för olika. Snart låg Inge utsträckt på marken, blekare än någonsin och med slutna ögon.

»Opp med dej!» Anders petade till honom med sin bruna fot — han gick jämt barfota, så snart snön gått bort — men Inge låg orörlig. En tår trängde långsamt fram under hans ögonlock.

»En sådan stackare», tänkte Anders men blev på samma gång litet ängslig för vad han gjort. Han gick långsamt därifrån, och först i kröken vid gamla smedjan vände han sig om. Inge låg fortfarande stilla. Suggan gick dit och nosade på honom. Då reste sig Inge och stapplade fram mot Nedergårdsstugan, där han gick in.

»Jaså, det ä’ där, han bor», tänkte Anders. »Jag undrar, vad Nedergårds Maja ska’ säja om det här.»

Han måste nu skynda sig för att ta igen den förlorade tiden. Dyvikskorna syntes redan i backen ovanför Torpängen.

Nästa dag skulle Anders till skolan, men på kvällen tog han vägen förbi Nedergården. Han gick några slag fram och tillbaka i bygatan, men den främmande gossen syntes ingenstädes till. Icke heller följande dagar visade han sig. Maja kom en gång ut genom grinden, och Anders höll sig försiktigt på avstånd, men hon nickade bara åt honom.

Så kom lördagen, som alltid var lovdag. Han hade sedan gammalt ett trevligt gömställe i den förfallna stenfoten på Mellangårdstomten, som nu var övervuxen av buskar och ungbjörkar. Löven voro endast till hälften utslagna, och solen gassade varmt och skönt, där han låg på utkik mellan ett par stenar.

Mot middagstiden kom Maja ut och hade gossen med sig. Hon svepte in honom i ett stort täcke och satte honom i solskenet på trappan med ryggen mot väggen. Själv satte hon sig bredvid, men efter en stund gick hon åter in i stugan.

Nu kröp Anders fram ur sitt gömställe och gick visslande fram mot Nedergården utan att synas låtsa om Inge. Han kastade sten på suggan, som låg i diket, och tvingade henne att resa sig. Men sedan tog han en stör och kliade henne över ryggen för att hon skulle bli belåten igen. Så hjulade han ett par varv och tittade i smyg på Inge. Det tycktes inte göra något intryck på honom. Gossen satt orörlig och stirrade ut i luften. Så prövade han på sitt bästa konststycke. Han ställde sig på huvudet upp mot grindstolpen och började gå på händerna. När han sedan tittade upp, var trappan tom. Den främmande gossen hade ljudlöst försvunnit.

Anders klängde upp på gärdesgården och satt och funderade. Efter en halvtimme eller så kom Maja ut och gick till ladugården. Anders följde efter.

»Vad heter han?» Anders pekade åt byggningen.

»Han heter Inge.»

»Det var ett konstigt namn.»

»Hans mor heter Ingrid, och då skulle gossen, förstås, heta Inge. Stackars barn, han ä’ så sjuk. Doktorn har sagt, att det ä’ fråga om livet.»

Anders tog ett ämbar och hjälpte Maja att bära vatten.

»Har han skvallrat?»

»Vem? — Inge? — Gud tröste dej, Anders, om du varit elak mot honom.»

Anders tyckte inte det var lönt att bekänna i onödan. Han satte ned ämbaret och smög sig tyst därifrån.

På flera dagar såg han inte till Inge. Men han fick höra av Olle, att gossen låg till sängs i feber. Sent en kväll rodde han över från Ekskär. Han hade med sig en liten båt, som han själv gjort och riggat som slättoppad skonare i noggrann likhet med de estländska och finska galeaser, som plägade ligga i hamn mellan Dägerön och Långgarnslandet. Det var hans enda leksak. På omvägar sökte han upp sitt gömställe och stuvade undan båten under några tegelstenar från den gamla skorstensmuren.

Följande dag, som var en söndag, kom han tidigt till sitt gömställe, men Inge satt redan på trappan, insvept som vanligt. Hans kinder hade fått en smula färg, men så var det också ett grant solskensväder. Anders tog mod till sig, letade fram båten och gick med fasta steg in genom grinden och fram till trappan. Utan att säga ett ord lade han båten i knät på Inge och sprang sin väg.

Men när han skulle vika om hörnet vid ladugården, råkade han mitt i fånget på Maja.

»Vad har du nu haft för konster för dej igen?»

Hon tog honom i örat och ledde honom tillbaka.

»Om du gjort Inge något för när, så —»

Men Inge såg glad och lycklig ut, där han satt och fingrade på båten.

»Ä’ det din båt, Anders?»

»Han ska’ ha den.» Han pekade på Inge.

»Har man nånsin sett — det finns något gott hos dej ändå, byting.»

»Det ska’ inte vara mycket», sa’ Anders och såg besvärad ut.

»Nu ska’ du ha dej en kopp kaffe, det ä’ säkert. Kom in, gossar, och du, Inge, ta Anders i hand och tacka för båten.»

Inge smög sig till Maja och viskade något.

»Han vill inte ta ifrån dej båten, Anders», förklarade Maja. »Vet jag visst! Ni kan ha den tillsammans och segla nere vid sjöbo’n.»

Hon skar upp tjocka skivor vetebröd och drog en stol till bordet.

»Stig fram, Anders!» Gossen stod vid dörren och tummade på mössan. »Stig fram, säjer jag!»

Anders gick fram och satte sig på yttersta stolskanten.

»Men nu får du lov att bli en snäll gosse, Anders, du som varit så fullklappad med odygd.»

Hon lutade sig ned och såg honom i ögonen.

»Kom det ihåg — om du lär honom några konster, så ska’ du få med mej att göra.»

»Det ä’ nog inte lönt försöka, och» — han såg trovärdigt upp mot henne — »jag tror inte jag vill heller.»

Så kom det sig, att Inge och Ekskärs Anders blevo goda vänner. Och som skolan på Dägerön måste stängas i samma veva — det hade förekommit ett par fall smittkoppor på ön — fingo de båda gossarna god tid att vara tillsammans. Anders hade, förstås, att hjälpa till hemma med ett och annat, men inte var det mycket, ty något åkerbruk fanns inte att tala om på Ekskär.

Maja var på det hela tillfreds med att Inge fick någon att leka med, ty i själva byn funnos inga barn. Och Ekskärsfolket var skötsamt och hade gott rykte om sig, fast välmågan inte var stor. Holmen deras låg inte heller så långt från byn, mitt i sundet mellan Långgarn och Dägerön. Den hade sitt namn av att där funnits en enda ek för mycket länge sedan. Nu var det inte annat än barrskog kvar.

Ekskärsfar var stillsam och saktmodig liksom även dottern Elin, som kunde vara en nitton år. Anders däremot bråddes på den döda modern, som varit ett rivjärn, påstod folk, men en duktig kvinna för resten. Anders kunde nog bli bra, han också, med tiden, menade Maja. Gick något på tok, så skulle hon väl få nys därom och kunna ställa till rätta igen. För Maja var inte att leka med, det visste Anders och flera till.

Inge hade aldrig förut haft någon lekkamrat. Han hade lärt sig läsa av modern, efter han var för klen att gå i någon skola. En äldre släkting, faster Sara, hade nödtorftigt undervisat honom i skrivning och räkning. Någon beröring med jämnåriga kunde inte komma i fråga.

Det var därför ett härligt liv, som nu började för Inge. Luften blev allt varmare — det var en vår utan like — och han kunde snart vara ute så gott som hela dagarna. Han blev frisk och kry och kände icke mer någon trötthet, när han strövade omkring med Anders.

Och överallt, vart han vände sig, var det nya, underliga ting att se och höra.

Först gällde det att lära sig hitta i trakten och ta reda på de olika ägorna i byn: Nedergårdsmarkerna, och vad som hörde till den gamla Mellangården eller Frönäset. Och så den stora Uppgården, där gubben Jakob bodde — ett helt mantal, påstod Anders, inberäknat den avsöndrade lägenheten Torpängen. Men vad som menades med mantal, kunde Anders inte förklara.

Och alla kor och hästar, och vad de hette, och vem som rådde om dem — det var inte så lätt i början att komma ihåg allt. Och får och svin, som inga namn hade, och båtar och grejor, och allt vad de användes till.

Och vad det sedan var mycket att berätta för moster Maja, innan han somnade om kvällarna! Om den lilla leksaksbåten med sin köl av ett sönderrostat tunnband, som seglade så bra på egen hand, om man bara surrade fast styret på ett visst sätt — »på sned, förstår moster!» Och om roddfärderna i Anders’ lilla ökstock. För Anders hade en egen båt, som inte rymde mer än två. Den hade slitit sig från någon skuta under en storm och drivit i land på en kobbe. Och sedan hade Ekskärsfar lagat upp den, så att den var som ny.

Och vilka märkvärdiga djur hade han inte fått se! En gång hade en själhund dykt upp tätt invid båten och bligat på dem med sina stora ögon för att sedan ljudlöst sjunka ned igen. Det var precis som man sett en människa, tyckte Inge. En annan gång blev han rent skrämd av ett grävsvin, som rusade upp mitt för fötterna på honom — det var på vägen till sundet, där det fanns så många klyftor och gryt.

Och alla fåglar sedan! En dag fick han se en glada — ty det fanns ännu glador den tiden i skärgården. Och måsar och trutar, ejdrar och skrakar, änder och svärtor, lommar och doppingar, hökar och vråkar, gröngölingar och andra slags hackspettar. Och även deras läten hade han lärt sig känna igen och sökte härma efter, så gott han kunde. Men inte gick det så bra som för Anders, tycker någon det. Ibland var han så i färd med att berätta, att han glömde sin aftonbön, som han annars var mycket noga med, och kunde somna mitt i en mening.

Anders hade också åtskilligt att anförtro moster Maja. I synnerhet när det var fråga om företag, som voro av tvivelaktigt värde. Ty Anders ville trofast stå vid sitt löfte att inte locka Inge till sådan lek, som Maja skulle ogilla. Så fann han snart, att det inte gick an att plundra fågelbon eller skjuta på ekorrar med pil: »di ä’ så seglivade, och en ska’ inte pina djur onödigtvis.» Och abborrar och mörtar, som de metade upp, skulle de genast slå ihjäl och inte låta dem ligga på land och självdö.

Sina gamla konster kunde han dock inte helt och hållet överge. Det var nog, om han höll Inge ifrån dem och inte ens talade med honom därom. Men Maja, tyckte han, kunde inte lida någon skada. Det var ett dubbelt nöje, när han fick meddela henne, vad han i den vägen företog sig, vanligen i förbund med några drängpojkar i trakten, som voro kända som riktiga upptågsmakare.

»I natt», kunde han säga, »var jag ute med pojkarna, och vi spände en lina över Frönäs notbrygga, så Vedbackarn drumlade i sjön. Och innan han kom opp, hade vi halat undan linan, så han rakt inte kunde bli klok på, hur det gått till. Och vad han svor och levde! — Det ä’ en dålig karl, Vedbacka sme’n, det ä’ vad han ä’. Han var så svår mot Elin.»

»Nå ja», tänkte Maja, »det ä’ bra, så länge han bara tar syster sin i försvar.»

Men värre var det, när han målat Dyviksgummans vita ko med limfärg, så att hon blev rödbrokig.

»Vad kan det vara för främmande kritter, som envisas följa med våra?» gnällde gumman.

Anders låg på lur med Norruddsdrängen och såg henne köra bort djuret gång på gång, innan hon äntligen kom underfund med, att det var hennes egen ko.

Det förstås, att Maja förmanade honom, men han sa’, att Inge inte visste en smul om’et och inte skulle få veta’t heller. »För det passar sig inte för honom, var det likt det», tillfogade han. »Men i alla fall var det rätt åt gumman, för hon ä’ en riktig skvallerkäring.»

Ja, vad skulle man göra med en så förstockad pojke? Maja var tills vidare nöjd med det inflytande, hon fått över honom. Det kunde alltid vara förmånligt att ha reda på, vad han hade för sig.

En kväll kom Anders med viktig min till Maja.

»Nu har vi tagit tag igen, Inge och jag.» — Maja hade redan kommit underfund med hur det gått till vid deras första möte. — »Vi brottades så, och Inge var så stark, och jag höll på att aldrig få ikull honom.»

»Han bara gör sej till», sa’ Inge. »Han kan lägga mej när som helst.»

»Det va’ en evig lögn —»

»Tyst, Anders!» förmanade Maja. »Men få se, hur det kan bli nästa sommar.»

»Nästa sommar, då ä’ jag nog inte här», klagade Inge.

»Om du inte ä’ här, så ä’ inte jag heller», förklarade Maja. »Jag släpper dej inte ifrån mej, förrän du ä’ riktigt stark.»

Men i en sak var Inge ojämförligt överlägsen. Han hade ett naturligt handlag att kasta sten såsom inte en på tusen.

»Det ä’ inte styrkan, som gör’et, det märker man», sa’ Olle en gång, då pojkarna övade sig. »Om jag lägger till med all min kraft, kommer jag inte tiondeln så långt. Han bara viftar till, och sten far i väg som ur en slunga.»

Och — som det går, när någon har en avgjord fallenhet — Inge övade sig dagligen och kom även i träffsäkerhet så långt, att han kunde råka ett mål på otroliga håll. När kråkor sutto i flock på ett avstånd från människor, som gjorde dem trygga, kunde en sten slå ned mitt ibland dem, och mången gång fick någon stanna på platsen.

Mot mitten av juni kom Ingrid ut på ett kort besök. Hon hade följt med kapten Melbys båtskjuts och gått landvägen från Norrudden. Redan följande morgon skulle hon tillbaka. Man visste inte om hennes ankomst på förhand, ty hon skrev aldrig. Gossarna hade ridit i vall med Pålle och Majsa, Nedergårdshästarna, och det dröjde, innan de kommo tillbaka. När de äntligen visade sig och Inge, röd och varm av ritten, hälsade på modern, kunde Maja känna sig belåten med den förändring, som skett med honom. Ingrid såg på honom ett ögonblick och vände sig strax bort. Slutligen reste hon sig häftigt och gick in i anderstugan, där hon skulle ligga. Maja följde efter.

»Jag står inte ut med att se på gossen. Hans ögon glänser till ibland liksom — liksom faderns.»

»Kan du aldrig förlåta Nils? — Om han kommer tillbaka —»

»Förlåta honom!» Hon skakade på huvudet. »Vad bryr han sej om min förlåtelse? — Om jag inte hållit av honom så. — Men att resa bort från hustru och barnet, som väntades, utan att säga ett ord, utan att —» Hon föll i gråt och tryckte sitt ansikte mot Maja. »Det ä’ underligt. Jag kan inte gråta annars — utom när jag ä’ här.»

Inge följde under tiden Anders ett stycke på väg.

»Du, svartöga» — Anders tog emellanåt upp det namnet — »var ä’ far din?»

»Det vet jag inte. Han ä’ visst död.»

»Vet inte din mor heller?»

»Jo — det vill säga — det ä’ nog möjligt.»

»Kan du inte fråga henne?»

»Jag frågar henne aldrig om någonting.»

»Hon ä’ väl svår?» fortsatte Anders. »Hon klår dej, kan jag tro?»

Nu måste Inge skratta. Hans milda, vackra mor, som inte gjort någon förnär i hela sitt liv.

»Nej, Anders, nu ä’ du för tokig!» Han dunkade honom kraftigt i ryggen och sprang hem.

»Jag kommer, så snart jag hjälpt far ta opp nät», ropade Anders och slängde en grankotte efter honom.

3. Svartöga och Barfot på spejarfärd.

Det likade sig till ett midsommarväder, vars make man ej sett på länge. Inte ett moln på himmeln, inte en krusning på vattnet. En åländsk galeas låg sedan två dagar i hamn under Långgarnslandet för stiltje. Syrenerna voro utblommade, och det var fullt med smultron i backarna.

»Det blir tidigt i år», sa’ Olle, han höll på att löva till helgen. »Jag får snart ta och slipa liarna. Hade vi bara ett regn först!»

»Det ska’ bli majstång i Oppgår’n», sa’ Stina-Lisa, som hjälpte till.

»Kan förstå det. Då blir väl ett leverne igen.»