Produced by Tapio Riikonen

UTVANDRAREHISTORIER

Af

Konni Zilliacus

Söderström & Co., Helsingfors, 1892.

INNEHÅLL:

Ett giftermål i nya världen.
Enoch Muponen på krigsstråt.
Det var väl förut bestämdt.
Pastor Lahti.
Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.
Nikolaïpolka.
I den sista vagnen på tåget.

Ett giftermål i nya världen.

Daniel Tuominen stod försänkt i tankar utanför Castle Garden, emigrantlandningsplatsen i New-York, och betraktade emigranthajarna, hvilka i likhet med honom själf väntade på att portarna skulle öppnas och släppa ut den hop gröngölingar, som en halftimme förut anländt.

Skändligt var det, funderade han, att man inte mera fick komma in dit såsom i den gamla, goda tiden, då hvem som hälst kunde gå in. Det kunde numera bara de stora firmornas runnare göra, men för fattigt folk voro portarna stängda. Ett sånt kontor skulle man ha vid någon bättre gata, och bjuda skulle man dem, som hade uppsikten där inne, på både ett och annat och dessutom trycka dem en sedel i näfven då och då!

Tuominen hade inte någon särskildt elegant affärslokal, han. Och inte låg den vid någon aristokratisk gata häller, utan vid Chenystreet, som noga taget inte annat är än ett bustillhåll. Affären kallades hotell och bestod af några s.k. sofrum ofvanför en snuskig sal, hvars förnämsta möbel utgjordes af en lång disk. Under den fans plats för några kuttingar och ett smärre ölfat och bakom, närmast väggen, stod ett skåp med en hop vidunderligt formade flaskor, hvilka dock voro till endast för grannlåtens skull, ty alt, som förtärdes, kom från kuttingarna och fatet.

Men trots den snuskiga trakten och den mera än anspråkslösa lokalen hade dess ägare förtjänat stora pengar på sitt "pianäss", såsom han själf brukade uttrycka sig. Alt hvad finska sjömän hette sökte likasom af instinkt upp Chenystreet, då de afmönstrat och hade några månaders hyra på fickan. Och då förtjänades det glupskt. Värden på hotellet var bankir, kassör och bokhållare på en gång och tog därför hand om sina gästers kassor — för att de inte skulle förstöra alt med ens — samt lämnade ut hvad de för dagen kunde behöfva, om de nämligen tillräckligt bestämdt fordrade det. Men därvid sörjde han naturligtvis för att det mesta söps upp i hans egen lokal och när så gästens konto och f.d. kontanter balanserade hvarandra jämt, kördes han ut helt enkelt, ifall han inte råkade ha en något så när välförsedd sjömanskista att ställa såsom säkerhet för en tids kredit.

Det var en ypperlig affär, enkel och lätt skött och med bara ett enda fel — att det inte alltid fans tillgång på afmönstradt sjöfolk med hopsparade hyror. Men då fingo emigranterna tjäna såsom affärsobjekt i stället. De hade visst inte synnerligt godt om kontanter, men kläder hade de vanligen i mängd. Och så voro de inte nogräknade. Dem kunde man föra ihop fast ett dussin i samma rum, och sedan alt hvad de ägde var förtärdt, kunde man ännu förtjäna en styfver på dem genom att skaffa dem arbete. En till två daler per hufvud fick man ju alltid af runnarne, som värfvade folk till trakter dit ingen arbetare frivilligt ville gå, och det blef pengar också det under årets lopp. Mängden gjorde det, och det var ingen konst att få så många man kunde härbärgera till hotellet, så länge man fick drifva omkring i Castle Garden och taga hand om dem genast de kommo i land. Men den affären var nu slut för alla andra än de stora firmorna och deras runnare plockade nog upp hvarenda en de fingo tag på. Fattigt folk fick alt sitta emellan i Amerika som där hemma, menade Tuominen, och därvid föll det honom als inte in att det egentligen var han själf, som ville, men inte mera kunde sätta det fattiga folket emellan.

Det värsta var emellertid att sjömansaffären också börjat sina. En konkurrent hade öppnat en mycket finare lokal vid samma gata och hade i sammanhang med hotellet, krogen och matserveringen etablerat ett slags kommissionskontor för att skaffa sina gäster hyra igen, när de väl supit upp alt hvad de egde. På så sätt ernådde han den dubbla fördelen att först plocka kunderna på det de hade hopsparadt och att sedan komma åt deras handpengar och förskott på den nya hyran. Förskottens belopp bestämde han själf och härmed också krediten — det var en fin affär i alla afseenden och rakt ingen risk.

Tuominen svor invärtes hvar gång han tänkte på sin dumhet att inte själf hitta på den briljanta kombinationen. Men nu ämnade han inte längre sitta med händerna i kors och se på huru hans affär gick åt fanders. Han hade också kommit på en briljant idé och det var för att sätta den i värket, som han i dag och flera dagar förut kommit ned till Castle Garden, ty nu var det just den tid på året, då emigranterna från det gamla landet strömmade till New-York.

David Tuominen var ingen barnunge mera och hade sett litet annat än bara bondlandet redan hemma i Finland. Såsom landthandlande hade han varit med på åtskilliga marknader och hade sett huru galna i hufvudet bondpojkarna blefvo, då de kommo in på ställen, där sångsällskap uppträdde. Då var det inte mera fråga om öl, utan både punsch och portvin bestäldes fram och ända till markslantar hade Tuominen sett dem slänga på talriken, då sångflickan bar omkring den och såg riktigt vänligt på dem.

Det var de minnena, som ingifvit honom den nya idén, hvilken skulle rädda hotellet vid Chenystreet från undergång och slå konkurrenten ur brädet. Han skulle ha sig en "pufätsik", såsom han med ett schangtilt namn betecknade den tilltänkta lockfågeln. Men finska skulle hon vara, ty hans kunder voro i allmänhet inte synnerligt hemma i världsspråken och det visste Tuominen af egen erfarenhet att en kurtis, där inte ordet kan användas såsom känslovehikel, inte är rolig i längden.

Bland emigranterna kommo då och då också unga flickor från hemlandet och en sådan skulle han värfva. Fick han bara tag på en jänta af den rätta sorten, så kunde han gärna, om så skulle vara, betala hela hopen mera än vanlig piglön, ty hon skulle ju inte uträtta bara vanligt pigarbete, utan också dra kunder till affären och det var alltid värdt ett par daler extra i veckan. Hufvudsaken var att träffa på en af det rätta slaget. Då skulle nog de goda tiderna komma tillbaka.

Tuominens bleka, ölplussiga ansikte lystes upp af den förnöjelse han erfor öfver de lofvande framtidsutsikterna, oaktadt han redan flera gånger förut stått där och förgäfves mönstrat hvarenda kvinlig emigrant, som med nyfiken och smått rädd uppsyn första gången beträdde det förlofvade landets jord. Betänksamt drog han fram en nästan helsvart cigarr ur innerfickan på sin rock, bet af spetsen och skulle just till att tända pjesen, då dörrarna till Castle Garden slogos upp och de första af de nyanlända visade sig. Han stack skyndsamt cigarren tillbaka i fickan och tog ett par steg framåt för att på möjligast nära håll kunna mönstra enhvar som kom och sålunda vara säker att inte af misstag låta någon landsmaninna passera förbi.

Det var en brokig hop, som långsamt välde fram ur Castle Gardens portar, genom hvilka redan så många högt flygande förhoppningar, så många gäckade drömmar, så många brutna och sköflade lif tågat fram mot en obekant framtid, hvilken nog för de flesta af alla de många tusenden, som trampat den nötta tröskeln, blifvit långt ifrån så ljus som de förestält sig. Gammalt folk, som först efter långt och allvarligt öfvervägande beslutit sig för det svåra steget att lämna hemland och vänner; unga, äfventyrslystna män och kvinnor, hvilka fulla af hopp och ljusa framtidsutsikter blott längtade att få börja på i guldlandet, som skulle gifva dem alt det de icke kunnat hoppas att vinna där hemma; män med ett stormigt föregående tydligt prägladt i dragen, tvungna att börja på nytt i en annan del af världen än den som bevitnat deras förra nederlag, och slutligen den stora hopen af värkliga arbetare, som kommit blott för att förtjäna en större dagspenning än hemma, för att få äta sig ordentligt mätta hvar dag och för att möjligen få ihop litet utöfver de dagliga behofven, att användas i framtiden af dem själfva eller för hustru och barn, som stannat efter.

Det var en af de stora emigrantångarne, som kommit, och det dröjde länge, innan den långa processionen af ett tusental passagerare hunnit genomgå alla formaliteter inne i den fula, gamla byggnaden och komma ut i det varma solskenet, som gaf Batteryparken där utanför en sådan prägel af fridfull glädtighet som om den legat hundrade mil från den rofgirigt väldiga staden, hvars buller och dån endast dämpadt trängde fram mellan träden.

En om en kommo invandrarne, familjevis eller i större grupper af landsmän från samma näjd, de flesta nyfiket gapande omkring, ifriga att uppfånga den första skymten af det underbara land, där alla kunna bli rika, medan andra liknöjdt vandrade framåt, väl vetande att arbete är arbete öfveralt i världen och att endast de gynnade få undgå de många motgångarna i början. Italienare i ifrigt pratande och gestikulerande grupper; tyska familjefäder, med ängslig uppsyn sökande hålla hustru och barn så tätt tillsamman som möjligt; svenska jäntor i vidunderligt eleganta hattar, det första, synliga jämlikhetstecknet; rysk-polska judar med lurande ödmjuk min och klädda i den långa rocken med skörten ända ned till hälarna; irländare med öfvermod och oförsynthet tydligt uttryckta i blick och låter — en hel profkarta, med ett ord, på alt hvad Europa i befolkningsväg kan vara af med, drog där förbi Tuominens späjande ögon.

Men han såg ingenting annat än en hop människor, som inte företedde några af de bekanta hemlandsdragen i dräkt och typ. Ty finnarna voro som vanligt de sista. De hade hållit ihop under hela resan och väntade nu lugnt tills alla de andra voro affärdade för att inte bli åtskilda i sista minuten. De skulle ju ändå så godt som alla upp till kontoren vid State street för att uträtta ett och hvarje, höra efter bref, fråga sig för om arbetsutsikter o.s.v. såsom de af andra amerikafarare hört att man hälst bör göra.

Slutligen kommo de första af dem i sikte. Tuominen tog ytterligare ett par steg framåt, ty bedrog han sig inte, så skymtade där något kjoltyg bakom den första gruppen af män, som syntes i dörren.

— Välkomna till Amerika, gossar! ropade han redan på håll till dem, likasom med en glad aning om att hans hopp inte i dag skulle bli sviket.

Nykomlingarna sågo endast smått nyfiket på honom. De hade blifvit tillräckligt varnade för alla de skojare, som drifva omkring i New-York och visste nog att också landsmän finnas bland det följet. Den där pratmakaren var väl en sådan gynnare; bäst således att inte als inlåta sig med honom?

Men Tuominen lät inte afspisa sig så lätt, ty nu såg han att han inte misstagit sig. Där kom värkligen en duktig, rödblommig flicka i sällskap med ett par karlar och hennes utseende slog an på Tuominen i högsta grad. Inte såg hon ju alldeles så ut som han i tankarna utmålat den blifvande pufätsiken, därtill liknade hon altför litet sångflickorna sådana han kom ihåg dem, men där fans ett visst något hos henne i stället, som gjorde att Tuominen sväljde ett par tag och som kom hans vattiga ögon att blänka. Hon skulle nog kunna locka sjömanskunderna tillbaka till hotellet!

— God dag, god dag! sade han, då sällskapet passerade förbi. Hvarifrån kommer ni go' vänner?

Flickan och hennes följeslagare dröjde något, men svarade ingenting. Det föreföll dem så underligt att redan vid första steget här i det främmande landet höra sitt eget språk.

— Hvart gäller vandringen? fortsatte Tuominen i samma vänligt beskyddande ton, i det han jämte dem gick framåt vägen. Jag är gammal New-Yorkbo, så jag kan nog hjälpa er med ett och hvarje, om det är något ni vill veta besked om.

— Vi ska upp till kapten Jeansons, svarade den ena af karlarna halft motvilligt, och höra åt om arbete.

— Flickan också? är hon ute på arbetsförtjänst, så kunde jag kanhända ge henne ett godt handtag.

— Visst är jag det, svarade den tillfrågade kort. Den mönstring han i en hast låtit den nya bekantskapen undergå hade synbarligen inte söft hennes misstro mot folket i New-York.

— Nå om så är, så kunde vi måhända komma öfverens genast, sade Tuominen, besluten att så vidt möjligt gripa tillfället i flykten. Jag har ett hotell här i New-York och behöfver en duktig flicka för att se efter ett och annat. Här i landet duger tjänstefolket inte mycket till och därför betalar jag gärna hög lön, bara jag får någon som duger. Hvad sägs om fyra daler i veckan? och eget rum och alt fritt förstås? och två frikvällar? Det är annat det än att tjäna hemma för trettio mark om året och staten!

Magdalena Jussila tvärstannade och stirrade med förvånadt vidöpna ögon på frästaren. Fyra daler i veckan — tjugu mark! Karlen måste ju vara förfärligt rik — men så hade han också ett hotell. Inte såg han särdeles prydlig ut där han stod i solskenet, som bragte den grågula, snuskiga blekheten i hans feta ansikte att sticka af så fult mot de sura, rödkantade ögonen. Men han var fint klädd och det mera än uppvägde det mindre behagliga intrycket i öfrigt, för hvilket Lena inte gjorde sig närmare reda, ehuru hon nog kände det. Och dessutom betydde ju alt annat platt ingenting i bredd med utsikten att få tjugu mark i veckan — i veckan! Med bara en månads lön kunde ju modren och syskonen hemma på torpet lefva ett halft år!

I en blink drogo dessa tankar genom hennes hufvud och hon var redan färdig att utan vidare svara ja, då en af männen öppnade sin mun till en misstrogen fråga om Tuominen också talade sanning och värkligen var den han gaf sig ut för.

— Joo, det kunde han svära på. Och ville de inte tro honom, så kunde de ju höra åt på Jeansons kontor. Herrarna där kände honom nog och han hade visst ingenting emot att följa med dit.

Gruppen satte sig i rörelse igen med Tuominen och Lena i spetsen. Han agerade ciceron och kavaljer, berättade och beskref om Batteryparken, visade pelarjärnvägen, under hvilken de gingo, och lugnade i öfverlägsen ton Lenas förskräckelse, då ett tåg i ursinnig fart brusade fram genom luften högt öfver deras hufvuden.

Hon lyssnade nog till hans ord och fick genom dem ett dunkelt intryck af hans öfverlägsenhet och kunskap om alt möjligt, men hela tiden hörde hon bakom dem likasom en tung klang af silfverslantar och orden: fyra daler i veckan — tjugu mark! surrade rundt i hennes hufvud. Det var ju rent af att bli rik med ens — mången hemmansbonde i Finland hade inte så stora inkomster.

Utkomna ur parken gingo de öfver gatan och inträdde på emigrantkontoret. Det var fyldt af nykomna invandrare, som kommit dit i liknande ärenden och nu undrande gapade på de ståtliga bilderna af stora ångfartyg, som prydde väggarna, på de grant utstyrda tidtabellerna och annonsplakaten, som lågo kringströdda öfveralt, och icke minst på de flitiga herrarna, som i skjortärmarna kommo och gingo innanför den långa, finpolerade disken, skrefvo och raspade, besvarade frågor och gåfvo upplysningar.

Tuominen armbågade sig utan vidare fram genom trängseln, dragande Lena vid handen så nära till disken som möjligt, och tilltalade på finska en af kontoristerna.

— Var god och säg den här flickan, sade han tvärsäkert, om jag är karl att betala henne fyra dalers lön, ifall hon tar tjänst hos mig.

— I veckan, tillade Lena med eftertryck.

— Ämnar ni taga tjänst hos honom där? frågade kontoristen, pekande med en smått föraktlig åtbörd med sitt pennskaft på hotellvärden.

— Jo, nog tänkte jag så, om han bara är den han ger sig ut för.

— Nog har han råd att betala så mycket och mera till om det gäller, men inte är det något godt ställe ni kommer till.

Tuominen kastade en ilsken blick ur sina sura ögon på den unga mannen, i det han buttert anmärkte att han aldrig gjort något ondt, men i Lenas minne dök som en blixt upp en af de varningar hon fått med på vägen af klokt och erfaret folk.

— Är det — — — är det ett sådant där dåligt ställe? frågade hon med en sådan min af förskräckelse att kontoristen inte kunde låta bli att draga på munnen.

— Nej, nej, sade han lugnande. Det är det inte, men karlar komma dit i mängd af alla möjliga slag och de dricka och — — —

— Det är jag inte rädd för, afbröt Lena med en säker knyck på nacken. Karlar hade hon nog sett förut, både fulla och nyktra. Var det inte något värre, sade hon, så skulle hon nog taga tjänsten.

Därvid blef det. Kontoristen hade annat göra än att hålla tal om världens falskhet för obstinata bondjäntor, som ändå till slut gjorde ackurat såsom de själfva ville. Han höjde på axlarna och vände sig till en annan kund, som frågat besked om något, medan Lena anhöll om upplysning af sin blifvande husbonde om, när hon skulle komma i tjänst, huru hon skulle få upp sin kista från Castle Garden o.s.v.

Det åtog han sig alt att uträtta. Hon skulle bara följa med och vänta, medan han bestyrde om en expressman, så kunde de sedan genast begifva sig till hotellet. — Men hade hon inte någon i följe med sig, som hon ville taga afsked af?

Nej, ingen annan än de reskamrater hon träffat på ångbåten, hon var helt ensam. Och orlofsedel hade hon inte häller, hon hade aldrig tjänat förut, men prästbetyg och pass hade hon i kistan.

— Sådant frågas här inte efter, upplyste Tuominen öfverlägset. Det är ett fritt land, där man är sin egen herre.

Det föreföll Lena underligt. Alldeles som lösdrifvare allihop. Men hon för sin del var ju dokumenterad i alla fall och hvad andra voro rörde henne inte.

Hon tog afsked af några reskamrater, som också kommit upp till kontoret, och tågade därefter i väg med sin nya husbonde, tillbaka ned till Castle Garden. Där blef alt klart i en handvändning, och därifrån gingo de till pelarbanans närmaste station.

Folkmassan, som välde i två oafbrutna strömmar upp och ned i den höga, smutsiga trappan, bullret och sorlet på gatan, dånet af ett par tåg, som rusade förbi uppe i luften innan Lena och hennes följeslagare hunno upp, tjutet af ett halft dussin tidningspojkar och skoputsare, som gjorde affärer på gatan nedanför — det tusenstämmiga larmet med ett ord af det brusande, rastlösa lifvet i en världsstad, hvaraf hon nu för första gången hörde och såg något, gjorde Lena rädd och kom hennes hufvud att svindla, så att hon nästan kände sig sjuk. Och sedan de klämt sig in i den fullpackade järnvägsvagnen och rasslade i väg mellan husraderna, i höjd med tredje våningens fönster, vände i hisnande skarpa kurvor kring gathörnen, dånade fram öfver taken af lägre byggnader och långt under sig sågo den mylrande hopen af människor, hästar och åkdon på gatorna — då blef Lena helt blek af skrämsel och grep ofrivilligt tag i Tuominen, som om han behöft stöd.

Han sökte lugna henne med att det als inte var någon fara på färde, men inom sig smålog han öfver sin goda tur. Just en sådan dum stackare, som ingenting begrep, var det han behöfde. Henne blefve det nog inte svårt att få till hvad som hälst.

Omsider anlände de till afstigningsstationen och efter en kort vandring till hotellet vid Chenystreet. En och annan karl, som mötte dem, hälsade ovanligt vänligt på Tuominen och syntes böjd för att inleda samtal, men Lenas husbonde bara såg småslug ut och gjorde en åtbörd, hvilken kunde tydas såsom: senare, nu har jag inte tid.

Krogsalen var öde och tom, så när som på gamla Wehkalainen, husvakten, som satt och såg på sin pipsnugga bakom disken, halffull och nöjd med sin lott. Han logerade alltid hos Tuominen då han var i land, ända sedan han för sex år tillbaka första gången råkat taga in där. Då hade han supit upp hela sin hyra inom huset och hade sedan fortsatt att supa på kredit, tills också den var slut och han sålunda tvungits att taga hyra på nytt. Sedan dess hade han regelbundet efter hvar resa hemtat sina pengar till Tuominen för att afbetala sin skuld, men det hade inte ännu lyckats. Hvar gång han tog ny hyra, fick han veta, att han igen var skyldig en hel hop dalrar för logis och mat och whisky och därför kom han alltid tillbaka. Och då han ju ingenting bättre hade att göra, var han villig nog att agera husvakt och sköta rörelsen när Tuominen var ute.

Lena såg sig omkring med en viss förvåning i sitt trinda, fryntliga ansikte. Inte hade hon ju sett många hotell, men nog hade hon, att döma af hvad hon hört, förestält sig att de sågo litet finare ut.

Tuominen var inte sen att märka det mindre behagliga intrycket.

— Här skall snyggas upp öfveralt, skyndade han att försäkra.

— Det tål vid, sade Lena, hvar är köket?

— Ah, dit hinna vi nog, menade Tuominen. Inte skall du stå i köket i alla fall, utan här inne skall du vara och hjälpa till att passa upp och städa rummen. Kocken har ensam att göra med köket.

Kocken! Det lät ståtligt i Lenas öron. Hon kunde ju inte veta att kocken var en gammal, försupen matros, som gick på träben sedan ett storartadt fylleri med slagsmål för ett antal år sedan nere på ett varf, och som därför var glad att få sköta grytorna på Tuominens hotell för bara tak öfver hufvudet, maten och några utslitna klädesplagg då och då.

— Nå, och mitt rum? frågade Lena vidare.

Jo, det kunde Tuominen visa. Han hade själf klistrat upp nya tapeter i ett litet kyffe i öfra våningen, sedan Wehkalainen hvitlimmat taket, och trodde därför att Lena skulle bli förtjust öfver ståten. Men han hade glömt att låta skura golfvet och tvätta fönstret, hvilket häller inte varit öppnadt under de år han bott i huset, så att den blandade doften af gammal tobaksrök, dålig sprit, surt tapetklister och inbitet snusk var ohygglig, medan golfvets naturliga färg var omöjlig att upptäcka under de otaliga hvita fläckarna, hvilkas kalkfärg så bjärt stack af mot den svartbruna bottenkulören af tobakssaft och smuts.

— Här ser ut som i en svinstia, sade Lena förargad, så snart hon kastat en blick i rummet. Och inte ens lås har ni för dörren. Här sofver inte jag, om jag inte får ett ordentligt lås. Och skuras måste här strax, innan kistan och sängen tagas in. Får jag en birong också?

— Jo visst, försäkrade Tuominen, som alt ännu kände sig något osäker om sin pufätsiks naturell, men var besluten att göra alt för att ställa henne tillfreds. Och gungstol får du, och matta på golfvet.

Lena log så hon sken. Gungstol och matta! Det var nog inte något fattigt ställe hon kommit till, fastän det syntes att ingen höll ordning i huset. Men det skulle snart bli annorlunda, om hon bara fick göra som hon ville.

— Kan man få en skurbalja? Och säg åt kocken — det tyckte Lena ändå lät förbålt sturskt — att han sätter på en gryta så jag kan få hett vatten. Här ska bli snygt innan kvällen.

— Hett vatten och kallt vatten med fins alltid i huset, sade Tuominen. Här utanför, strax vid trappan fins två kranar — se här — och dem behöfver man bara vrida på, så får man så mycket vatten man vill, både varmt och kallt.

Lena spanade upp sina bruna ögon så de blefvo ännu rundare än förut. Nog hade hon ju hört att Amerika var ett underligt land, men att folk hade vatten i väggarna, så man bara behöfde låta det rinna, det hade hon ändå inte tänkt. Och varmt vatten till på köpet!

Hon kände sig ännu mera hågad att begynna rengöringsprocessen genast, tog af sig koftan och hufvudduken — den hade hon för öfrigt beslutat att lägga bort så snart hon fick sin första lön och kunde köpa hatt — samt började knäppa upp sin halfylleklädning så ogeneradt som om hon varit hemma på torpet. Ty att skura med den bästa klädningen på kunde aldrig komma i fråga.

— Hvar håller ni baljor och skurtrasor och så'nt? frågade hon
Tuominen, som inte riktigt visste hvad min han skulle hålla.

— Jag skall låta Wehkalainen hemta upp alt som behöfs, sade han för att få litet uppskof, ty sådana artiklar hade inte ofta begagnats i huset i hans tid. Och härmed gick han ned för att sätta husvakten i värksamhet.

Men Wehkalainen befans inte synnerlig böjd för att skaffa ihop en skurttiralj.

— Hvad är det för nya konster du nu hittat på? frågade han argt så snart han fått klart för sig hvarom det var fråga. Här blir förb—dt roligt, om kvinfolk ska' börja föra kommando — kan hon inte själf söka rätt på hvad hon behöfver så — — —

— Jo, det kan hon och det ämnar hon också göra, afbröt Lenas röst. Hon stod i dörren till trappuppgången, barfotad och i lintygsärmarna, alldeles som hemma. Väntan hade redan blifvit henne för lång.

Wehkalainen fick med ens lif och rörelseförmåga och Lena följde med honom åt köket till, medan Tuominen slog i åt sig och tömde en stor sup. Det var som om en aning sagt honom att den pufätsiken kanske ändå inte, när alt gick omkring, skulle bli så alldeles lätt att regera som han förestält sig.

Till en början lät han henne dock hållas, och följden däraf var att hela hotellet inom några få dagar undergick en otrolig förvandling. Fönstren voro så klara att man rent af kunde urskilja anletsdragen hos folk som passerade förbi, den gamla krogdisken sken af snygghet och petroleum och till och med glasen miste alla spår af att ha varit i bruk mångfaldiga gånger sedan de sist tvättades. Ja, själfva golfvet i krogsalen blef skuradt och beströdt med sand, sedan Lena till sin bedröfvelse fått veta att enris inte stod att få i New-York.

Inte ens Tuominen kunde dölja för sig att hans hotell började se helt prydligt ut och därför tystade han ned alla invändningar af Wehkalainen, som kände sig husvill och borttappad i det stora städningsstöket, med att han ingenting begrep och kunde gå sin väg ifall han inte var nöjd. Ända ned i köksregionerna sträckte sig rengöringsifvern och kocken förständigades en gång för alla att framdeles hålla allting i snygt skick. Det såg nästan ut som om regeringstyglarna helt och hållet öfvergått i Lenas händer.

Men det var något, som hennes husbonde als inte ämnade tolerera i längden. Han var klok nog att inse huru förmånlig förändringen var för affären, men för sin personliga del ansåg han snygghetsbegäret vara en af dessa mänskliga dygder, hvilka mycket lätt urarta till farlig öfverdrift. Och dessutom var han fullt upptagen med skötandet af krogrörelsen de första dagarna, då alt hvad där fans af ledigt sjöfolk i granskapet samlades för att få se en skymt af Tuominens "pufätsik", hvarom ryktet spridt sig med otrolig snabbhet.

Det var inte mycket de nyfikna fingo se af henne så länge hon var i de hetaste arbetstagen och hade inte Tuominen varit slug nog att endast småningom och helt långsamt uppfostra henne till en bufettmamsells värf, så är det ganska sannolikt att hans planer åt det hållet als inte låtit sig förvärkligas. Hon skulle troligen inte gått in på att dagarna igenom och vanligen långt in på nätterna passa upp en hop mera eller mindre — oftast mindre — nyktra sjömän, hvilka naturligtvis alla uppvaktade henne med en kurtis, hvars huvudbeståndsdel utgjordes af handgripliga artighetsbetygelser. Men till en början behöfde hon blott tre eller fyra gånger om dagen komma in och diska glasen, en nyhet den Tuominen infört enkom för att småningom vänja henne vid elden, och då föll det sig ju så naturligt att bedja henne hjälpa litet här och där med serveringen, en hjälp som påkallades alt oftare tills Lena om några veckor fann sig upptagen med servering af öl och whisky från morgon till kväll.

Ty kundernas antal ökades för hvar dag. I den delen hade Tuominens beräkningar till fullo slagit in. Och säkert är att de allra flesta först drogos till stället af ryktet om Lenas trinda behag, om också några sedan öfvergingo till stamkunder på grund af den rådande snygga ordningen, en detalj hvari de andra Chenystreethotellen als inte kunde täfla.

Tuominen småmyste dagarna i ända öfver sin utmärkta idé, lät bjuda sig af sina kunder huru ofta som hälst och gick därför från morgon till kväll i ett oafbrutet rus, under hvars inflytande han med alt större välbehag kastade blänkande ögonkast på Lena. Hvar gång hon snäste af någon kurtisör sken han af en långt intensivare belåtenhet än den en husbonde vanligen erfar öfver sin tjänarinnas dygd. Ja, en gång, då hon med en lika bastant som väl riktad örfil afvisat ett försök af en upprymd lättmatros att draga henne ned i knät och denne hotade att gifva lika godt igen, uppträdde Tuominen till hennes försvar, ehuru han knappast kunde betvifla att resultatet skulle bli sådant det blef — ett kok stryk.

Sådana uppträden — och noga taget hela sin ställning i huset — tyckte Lena inte om. Nog hade hon ju också där hemma varit utsatt för flera än ett kraftigt kurtisförsök och nog slogos karlarna där också när de druckit, men här var det altsamman värre. Det skymtade dunkelt i hennes medvetande något om att de, som här kurtiserade henne, inte betraktade henne alldeles på samma sätt som gossarna hemma, men hvad det var som gjorde skilnaden kunde hon inte utgrunda. Och särdeles mycken möda med funderingen däröfver gjorde hon sig för öfrigt inte häller, ty då hon någon gång råkade tänka en tanke på att hon kanske borde söka sig en annan plats, slog hon bort den med en annan på sina fyra daler, dem hon bar upp hvar vecka. De hade redan — jämte drickspengarna, dem hon snart lärt sig att taga emot — stigit till en summa, som säkert skulle förefalla modern och syskonen obegripligt stor, då hon om några veckor skickade dem hem.

Ty för deras skull var det hon begifvit sig ut i världen på egen hand, då fadren dött och lämnat dem att själfva slå sig fram. Det gick platt inte att få ihop så mycket från den lilla jordbiten, som hörde till stugan, att det skulle räckt till för alla, och då hade hon beslutit göra som andra flickor från hennes socken gjort förut. Några af dem hade ju inom helt få år sparat ihop flera hundra dollars i Amerika, och det blef rysligt stora pengar i finska mark. Om hon också inte fick ihop mera än tvåhundra så kunde de redan därmed köpa en hemmanslott. Och sedan ginge det nog att lefva.

Utomordentligt god tur hade hon ju haft, då hon redan första dagen fått en plats med så stor lön, att hon på ett enda år kunde spara ihop mera än den summan. Ty drickspengarna allena voro mera än tillräckliga för alt hvad hon behöfde, isynnerhet då husbonden alt emellanåt gaf henne presenter af sådana saker, som hon annars skulle fått lof att köpa.

Det tyckte hon för öfrigt häller inte riktigt om. Han klappade henne alltid då han gaf henne något, och då såg han så otäck ut, att hon nästan mådde illa då hon tänkte på det. Men hon behöfde inte låta märka att hon förstod något, så skulle han väl lämna henne i fred. Med den trösten och en sista kalkyl öfver huru mycket hon antagligen skulle ha hopsparadt vid årets slut somnade hon vanligen från sina funderingar, dem hon aldrig hade tid att syssla med under dagens lopp.

Sommaren gick under fortsatt blomstring af hotellaffären. Lena snäste till kurtisörerna lika ampert som förut, sparade, arbetade och kalkylerade likasom förut och kände sig stolt öfver att redan ha skickat hem fulla femtio daler. Tuominen var aldrig mera riktigt nykter. Han satt dagarna i ända i krogrummet, men gjorde ingenting annat än drack med sina kunder. Och Wehkalainen hade tagit hyra för en resa till Brasilien — d.v.s. han hade, nästan dödfull, öfverlämnats åt en kapten, som inte på annat sätt kunde få ihop en besättning för Rio Janeiro, där gula febern rasade alldeles ohyggligt det året. Tillbaka skulle han inte komma förrän på senhösten, om han alls kom tillbaka. Men undgick han farsoten, så var det en ypperlig affär, ty hyrorna på Rio voro höga och det var underförstådt med kaptenen att han inte skulle gifva ut en cent åt den gamla suputen, innan de väl voro tillbaka i New-York. Alt tycktes gå Tuominen väl i händer, och därför kände han sig vänligt stämd mot hela världen och ingalunda minst mot Lena.

Det var noga taget den enda förargelse han egentligen hade, den att Lena alls inte vänligt upptog hans försök att närma sig. Han kunde ibland sitta långa stunder och betrakta henne, där hon rörde sig bakom disken, flink och rund och treflig som alltid, och ju längre han såg på henne desto mera blänkte hans sura ögon. Och råkade Lena vid sådana tillfällen gå ut, så följde han genast efter, men rörde han bara vid henne, så fräste hon till som en katt och sade att han borde skämmas. Tuominen kände sig altmera förbittrad hvar gång han tänkte på det och hade småningom arbetat sig upp till en drucket envis begärelse, den han hvarken kunde eller ville bemästra, utan tvärtom var fullt besluten att tillfredsställa så snart det föll sig lägligt.

Alldeles lika kry till humöret som förut var Lena häller inte, ty oaktadt trösten af de stora besparingarna kunde hon icke mera dölja för sig att hon hade en mycket otreflig befattning. Husbonden hade flera gånger visat hvad han förde i skölden, och några af de afspisade kurtisörerna hade i hastigt mod låtit undfalla sig yttranden, hvilka med all möjlig tydlighet ådagalade hvad de tänkte om henne. Nu skulle det bara fattas att någon från hennes socken — och ett par sådana funnos bland de stadiga kunderna — företog sig att skrifva hem och berätta hvad de trodde om henne, så vore det förbi med hennes goda namn och rykte. Och därmed naturligtvis också med alla de vackra förhoppningar hon i allra största tysthet närde om sin framtida ställning, då hon komme tillbaka och köpte sig eget hemman. Många gånger hade hon redan allvarsamt tänkt på att lämna altsamman och söka sig en annan plats, men alltid hade tanken på de tvåhundra dollars hon åtminstone ville arbeta ihop hållit henne tillbaka. Nu skulle det inte räcka länge mera, innan hon igen hade femtio hopsparade, och då ämnade hon själf begifva sig ned till kontoret vid Statestreet med dem i stället för att låta Tuominen föra dem såsom förra gången. Hon ämnade tala med herrarna där och fråga sig för om ett och hvarje, så att hon kunde reda sig ifall hon lämnade hotellet, ty det hade hon klart för sig, att om Tuominen inte lämnade henne i fred, så skulle hon gå, om hon ock måste tjäna för hälften mindre lön.

Den väntade dagen, då summan var full, kom slutligen, och Tuominen hade lofvat följa henne ned till kontoret. Först hade hon gjort svårigheter, förmenande det vara onödigt att två gingo ut för en sak, den hon mycket väl kunde uträtta allena. Men så slog det honom att Lena, om hon nu skickade bort sina pengar, vore så godt som fullständigt i hans våld åtminstone för en vecka. Då gaf han efter, och då de begåfvo sig på väg i rätt god tid på morgonen, var han till och med skäligen nykter och därför hygglig och vänlig utan att vara närgången.

Lenas affär blef snart uträttad till hennes fulla belåtenhet, och då föreslog Tuominen en promenad uppåt Broadway, som mylrade af folk i det granna höstvädret. Lena kunde icke nog förvåna sig öfver de präktiga butikerna och gapade på den bländande grannlåten i deras fönster, tills hon kände sig yr i hufvudet och tröttare än om hon en hel lång sommardag gått på höängen med räfsan i hand. Också blef hon förtjust då Tuominen förde henne in på ett konditori, som föreföll henne alldeles öfverdådigt fint, och bjöd henne på glace och ett glas likör. Hon visste icke rätt hvad hon skulle beundra mest, den granna lokalen, trakteringen eller sin husbonde, som rörde sig så ogeneradt och med sådan oförskämd ledighet bland alt det fina folket, att Lena kände sig helt öfverväldigad af hans världsmannalater.

— Synd är det i alla fall, tänkte hon, att ingen tar hand om en sådan karl. Om någon bara kunde hålla honom från brännvinet, så skulle han snart bli rik och annars är han ju alldeles som en herreman redan nu.

Hon var ovanligt undfallande, ja, nästan vänlig mot sin husbonde under hemvägen och likaså när de voro hemma i hotellet igen, och det gjorde att Tuominens ögon blänkte ännu mera än vanligt, då alla de småsupar han efter hemkomsten inmundigat, senare på eftermiddagen begynte göra sin värkan.

Krogen blef tidigt tom den dagen. Det hade inte kommit så många kunder dit som vanligt under loppet af eftermiddagen, dels troligen emedan lokalen varit stängd till långt in på dagen, dels emedan det ovanligt varma och tryckande vädret, hvilket kommit som en öfverraskning nu i Oktober, gjorde att de flesta hällre drefvo omkring utomhus än sutto inne i ett kvaft och hett rum.

Lena satt vid det öppna fönstret och stafvade, väl för tionde gången, igenom det bref, hvari modern berättade att hon fått den första sändningen af femtio dollars — tvåhundrafemtio mark. Tvåhundra voro insatta på sparbanken och de femtio skulle nog räcka ända till våren, skref gumman, för henne och barnen, ty både potäterna och rågen hade gifvit bra i år och grisen lofvade bli stor och vacker till jultiden. Lena log ett belåtet löje, då hon förestälde sig förvåningen och glädjen där hemma när den andra sändningen, som i dag afgått, kom fram. Om hon nu bara kunde hålla ut ett halft år till med samma lön som hittills, så kunde hon räkna på goda tvåhundra daler i besparingar och då kunde hon gärna söka sig en trefligare plats, fast med hälften så stor lön, ifall hon då ännu inte hade lust att fara hem. Hon kände sig så nöjd med hela världen och så tillfreds med sig själf, att hon till och med upptog Tuominens försök att inleda samtal helt vänligt.

Men det räckte inte länge innan han blef obehaglig. Han gaf allehanda vinkar och gjorde alt oförskämdare antydningar, så att Lena fann det mycket svårt att bibehålla sin vänliga uppsyn, ehuru hon nästan ansåg det vara sin skyldighet att visa sig tacksam för hans tjänstaktighet tidigare på dagen. Slutligen sade hon att hon var trött och gick upp på sitt rum, men kunde inte hindra att husbonden i förbifarten tog henne om lifvet och klämde om henne en smula. Hon gjorde sig lös och sade som vanligt fy, skäms! men inte med det vanliga eftertrycket — det var som om hennes anständighetskänsla i någon mån förslappats af den tyngande tacksamhetsskulden.

Då hon kom upp i sitt rum och sökte stänga dörren var låset i olag, utan att hon kunde begripa huru det gått till. Men då för tillfället inga andra gäster än ett par gamla matroser, som aldrig betraktat henne med större vänlighet än de andra bohagstingen i huset, funnos i huset och de dessutom längesedan gått till sängs med ett grundligt aftonrus hvar, så kände hon sig på intet sätt orolig öfver det defekta låset utan begynte lugnt kläda af sig.

Hon hade hunnit bra nog till slut därmed och sträckte behagligt på sig, då hon tyckte sig höra steg i korridoren utanför. Och ögonblicket därpå tog någon varligt i låset.

— Hvem är där? kom inte in! Hon svepte skyndsamt en kjol kring axlarna.

— Blif inte skrämd, det är bara jag, sade Tuominens röst i detsamma han stack in sitt rödmosiga ansikte. Han hade synbarligen skrufvat upp kuraget med mera whisky.

— Hvad vill ni? nej, gå ut härifrån! halfskrek Lena, då han öppnade dörren helt och hållet och kom in.

— Sch! inte vill jag dig något ondt. Han kom med något osäkra steg öfver golfvet.

— Gå ut, säger jag! Låt bli mig! Skäms ni inte als?

— Seså, skrik inte, sade Tuominen, i det han sökte draga den skyddande kjolen från flickans axlar, medan hon å sin sida höll i den med en styrka som om alt berott på att hålla den kvar.

— Jo, jag skriker, om ni inte låter mig vara i fred. Och i morgon dag går jag härifrån. Ut med er på eviga minuten eller skall ni få se på annat!

Hon var värkligen skrämd nu och då Tuominen brutalt slet kjolen ur hennes händer blef hon lika vred som skrämd. Utan att vidare tänka på blygsamheten sprang hon upp, grep en dammborste, som låg i ett hörn, och gaf Tuominen, då han åter närmade sig, ett lika väl menadt som väl måttadt rapp öfver knogarna så hans hand föll ned längs sidan.

— Ska' du slåss din f—n! ljöd hans röst ilsket, men slog öfver i en gråtmild ton då han fortsatte: hvarför vill du inte vara litet hyglig mot mig? Nog lär du ha haft vänner förut som alla andra, och jag är väl inte sämre karl än de.

Det var att gjuta olja på elden.

— Ut med er! skrek Lena öfverljudt. Skäms att tala på det sättet! Jag skall hjälpa er i väg, om ni inte packar er ut på fläcken. Och hon avancerade, halfnaken som hon var, med damborsten i högsta hugg och så resolut uppsyn att husbonden ansåg rådligast taga till reträtten.

— Jag går, jag går, sade han. F—n som visste att du var så argsint. Nog skall du få vara i fred för mig härefter, du lefver ju till så hela nabolaget hör det.

Men den som inte litade stort på hans löfte att lämna henne i ro var Lena. Hon stängde dörren så godt sig göra lät, drog sin kista framför den och satte sig sedan, alt ännu andfådd och röd af vreden, på sängkanten för att tänka öfver det skedda.

Jaså! det var således hvad de tänkte om henne! Trodde att hvem som bara hade lust utan vidare kunde tränga in till henne — och väntade kanske att hon skulle niga och tacka ännu på köpet. Låset hade den lufvern först förstört, det hade nog ingen annan gjort, och så kom han som en tjuf och en röfvare. Det här skall bli slut och det i morgon dag.

Hon var så ond att hon nästan kände sig frästad att gråta, och för att få någon afledare begynte hon genast tömma sina byrålådor och packa deras innehåll i kistan, där den stod mot dörren.

Arbetet lugnade henne något så att hon kunde tänka klarare i saken och då fick hon också syn på den andra sidan. Det var inte utan att hon kände ett stygn af saknad då hon såg sig omkring i sitt rum, som var så oändligt mycket prydligare än något hon förut haft — ett riktigt herrskapsrum. Och pengar hade hon ju förtjänat glupskt, hundra dollars på knapt ett halft år utom alt hvad hon köpt. Nog var det bittert att lämna altsamman och kanske få vänta länge på annan tjänst.

Så kom hon ihåg att hon inte hade mera än ett par dollars i behåll sedan hon på förmiddagen skickat den stora summan hem till modern. Det gjorde ställningen ändå svårare, men lika fullt vacklade hon inte i sitt beslut. Följande dag skulle hon flytta och det utan prut. Här i landet behöfdes ju inga orlofsedlar, det hade Tuominen själf sagt, och då kunde ingen häller tvinga en att stanna till årets slut.

Om flyttningen rörde sig sedan hennes tankar ända tills hon somnade — efter det hon ändå gråtit en stump, när hela osäkerheten af framtiden stod klar för henne.

Morgonen fann henne emellertid lika bestämd som någonsin. Då hon kom ned var hennes husbonde redan i rörelse och i full färd med att sopa krogsalen — det var som om han erfarit ett behof att göra bot för föregående afton, och för att gifva något uttryck däråt tog han till kvasten.

— Inte är du väl ond numera? sade han i den vänligaste ton som stod honom till buds, då hon inte svarade något på hans "god morgon".

— Ond eller inte, så stannar jag inte en dag till här i huset, ljöd Lenas svar, hvilket nästan kom Tuominen att tappa kvasten, ty sådana följder af sitt skämt, såsom han kvalificerade uppträdet, hade han inte väntat. Nu först såg han också att hon var iförd sina bästa kläder, som om hon ämnade sig ut.

— Du är väl inte tokig häller, sade han efter ett ögonblicks betänkande, med ett försök att visa sig morsk. Hvad skulle du flytta för? Om du inte vill, så vill du inte, det är altihop. Men inte kan jag förstå hvarför du är så styf mot mig. Sämre vänner kunde du få.

— Kanhända, men jag är inte af den sorten ni tror och i dag flyttar jag.

Nu ändtligen fattade Tuominen att det var fullaste allvar och därmed gick det också i en blink upp för honom huru mycket som i själfva värket stod på spel.

Hvem som drog kunder till hotellet visste han bättre än någon annan. Inte var det han själf och inte var det varorna häller, det hade han bäst reda på, som visste hvad de kostade i inköp. Och nu skulle den, som hållit huset i ordning och fullt med folk dag in och dag ut, lämna honom i stöpet bara för det han nojsat litet med henne! Nej hällre skulle han då låta bli att ens se åt henne mera, om så måste vara. Nog måste hon väl låta tala med sig.

Han hade tänkt snabbare än troligen någonsin förut i sitt lif, och då han kommit till slut, slog han in på en helt annan tonart än förut.

— Kära barn, sade han i faderlig ton, nog måste du förstå att jag bara skämtade. Vi ska' glömma hela saken och du skall få en riktigt fin kappa till vintern bara du inte bråkar vidare. Nog skall jag hålla mina händer från dig hädanefter, efter du är så granntyckt.

— Jag bryr mig inte om edra presenter och inte tror jag på edra löften häller. Bort vill jag.

— Var nu inte oresonlig! Tuominens röst blef alt mildare. Du hör ju att jag inte vill dig något ondt. Du skall — du skall få fem dollars i veckan. Seså, slå till nu! Han sträckte fram handen.

— Nej, envisades Lena. Inte narrar ni mig att bli kvar, hvarken med pengar eller med goda ord. Här blir man hållen för en dålig flicka, och rätt som det är, få de höra det där hemma också. Försök inte att öfvertala mig, jag blir inte kvar.

Hennes ton föreföll Tuominen en smula mindre bestämd än förut, och litande på, att den som vinner tid också vinner alt annat, sade han torrt:

— Nåja, som du vill då. Veckan till slut måste du stanna i alla fall, det är lag här i landet. Om du inte då ändrat dig, så kan du göra som du behagar.

— Om det är lag, så måste jag väl, sade Lena, som om det varit mycket svårt att foga sig. Men i grunden kände hon sig inte alldeles missnöjd med den force majeure, som tvingade henne att förtjäna en veckas lön till, utom en hop drickspengar, innan hon gaf sig ut på egen hand igen.

— Men låset måste ni låta göra i ordning, sade hon likväl, såsom en sista protest.

Tuominen var som förvandlad efter den betan. Såg till att kunderna så litet som möjligt oroade Lena med kurtisförsök, höll sig själf för det mesta behjälpligt nykter och tillät sig inte den minsta närgångenhet. Han kände sig riktigt ängslig till mods hvar gång han tänkte på, att flickan måhända ändå skulle vidhålla sitt beslut. Det vore hans säkra ruin, det kände han i luften, och den känslan var stark nog att för tillfället öfverrösta hans begärelser. Om han också kunde få en annan, hvilket redan i och för sig var högst osäkert denna tid på året, så var det så godt som otänkbart att få en sådan som Lena. Det var en rent vidskeplig föreställning han hade om den tur, som följt honom sedan hon kom till huset, och därför var han villig att göra snart sagdt hvad som hälst hällre än att mista henne. Men hon skulle nog stanna. Under hela veckan hade hon ju inte talat ett ord om sin flyttning.

Och ändå kände han sig i grund och botten alt annat än säker om den slutliga utgången. Kvinfolk äro nu en gång för alla oberäkneliga — därom hade till och med David Tuominen en outredd aning.

Hans förvåning blef därför mindre än hans bittra missräkning, då lördagens morgon kom och han, till svar på sitt i frågande ton framkastade förmodande, att Lena väl nu slagit alla flyttningstankar ur hågen, fick en bestämd försäkran att hon visst inte gjort det.

— I afton vill jag ha ut min lön, tillade hon, och i morgon går jag.

Det kokade i Tuominen af harm. Han kände en nästan okuflig lust att kasta sig öfver henne och slå henne, tills hon skulle be som en nåd att få stanna kvar, men han betvang sig. Om han nu gjorde det minsta felgrepp, så var han oåterkalleligt förlorad, det kände han instinktmässigt, och med henne också hans på nytt gryende välstånd. Han måste finna på någonting, för att hålla henne kvar, men hvad?

Medan han ännu betänkte sig på hvad han skulle säga eller göra, betraktade han henne ofrånvändt, där hon rörde sig innanför disken, flinkt aftorkande det ena glaset efter det andra. Han kunde inte göra klart för sig hvad det var, som så behagade honom hos henne, men ju längre han såg på henne och ju mer han tänkte på, att hon kanske redan i morgon skulle lämna honom, desto högre kände han den gamla begärelsen stiga inom sig, lusten till hennes friska, fylliga kropp. Och därmed uppflammade också såsom en stor, klar låga en tanke, huru han skulle besegra hennes motstånd och hålla henne kvar. Han skulle gifta sig med henne — det var det enda kloka han kunde göra. Inte hade han ju ämnat gifta sig ännu, åtminstone inte i Amerika, där en karl måste vara lös och ledig för att komma någon hvart. Men komme tid, komme nog också råd. Här i landet var det ju inte så svårt att bli kvitt en hustru, om man ville bli fri igen — i värsta fall reste man bara sin väg till andra ändan af landet. Hufvudsaken var att nu förmå henne att stanna kvar och hålla affären i gång.

Alt detta drog i snabba, orediga konturer genom Tuominens hjärna, medan han betraktade sin tillernade hustru och af ren tankspriddhet slog i åt sig samt tömde två stora glas whisky. Och som om de gifvit honom mod att genast göra slag i saken, sade han utan alla omsvep:

— Om du inte vill bli kvar här på samma vilkor som förut, så kanske du stannar som värdinna i huset? Hvad menar du om att gifta dig med mig?

Det var en oanad upplösning. Lena såg förvånad och tviflande på sin husbonde, men hans ansikte hade ett sådant uttryck, att hon på något oförklarligt sätt genast kände sig öfvertygad om, att han värkligen menade hvad han sade. Och då var det som om något bländat henne, i det hon i en sekund öfvertänkte alt hvad frågan innebar. Hon värdinna på hotellet, där hon visste att sådana summor, ofantligt stora i hennes ögon, förtjänades? Men hon ville det oaktadt inte förhasta sig.

— Jag vet inte, svarade hon stillsamt, det har jag aldrig förut tänkt på.

— Så gör det nu då, uppmanade Tuominen kärft. Han kände sig torr i halsen, då tanken på att äga henne trängde sig alt närmare inpå honom — och tillika erfor han något liknande förbittring öfver att svårigheterna inte låtit sig lösas på annat sätt. — Huru länge behöfver du tänka?

— I morgon skall jag gifva svar, sade Lena, alt på samma saktliga sätt. Hennes respekt för husbonden, sedd i det nya ljus, hvari han nu framstod, hade vuxit betydligt under de sista minuterna.

Hela dagen gick hon sedan omkring med ett otydligt medvetande af att hennes öde nu var afgjordt, ehuru Tuominen visst inte var den hon skulle tagit, om hon blott tänkt på det yttre. Men det betydde ju inte mycket. På det hela taget var han bra nog, och mot henne hade han alltid varit god. Alla karlar voro tokiga när åtrån fick makt med dem, men då han nu ville gifta sig med henne, så var det ju något helt annat. Kanske hade det hela tiden varit hans mening. Och dåligt ölsinne hade han inte, det visste hon. Fick hon bara hand om honom, så skulle det nog bli slut på drickandet, och då skulle de snart bli så rika, att de kunde fara hem och köpa en riktig herrgård. När han var nykter, så var han ju alldeles som en herreman redan nu. Såsom senast då han följde henne till emigrantkontoret och sedan förde henne ut bland det fina folket i staden. Hon vore ju rent galen, om hon inte jakade till ett sådant anbud.

Men tillräcklig klarhet i sitt beslut fick hon dock inte förrän på aftonen, då hon var helt ensam i sitt rum och inte hade något mera att uträtta.

— Om han lofvar att ge mig fyra daler i veckan att skicka hem — eller hälst två — och att flytta tillbaka till Finland, när vi ha tillräckligt pengar, så tar jag honom. Det var hennes sista tanke, innan hon somnade.

Men då hon följande morgon meddelade sitt beslut åt Tuominen, var det som om orden fastnat henne i halsen, så att hon inte kunde begära mera än två dollars för de hemmavarande, och till och med för det tyckte hon sig skämmas, ehuru Tuominen villigt gick in på alt. Han var visst inte den, som skyggade för att lofva hvad som hälst.

Så bestämdes det, att de skulle gifta sig om tre veckor. Först yrkade Lena på sex veckors uppskof, så att hon kunde bli ordentligt förelyst i sin hemsocken, men då Tuominen bestämdt försäkrade henne, att lysning var onödig enligt amerikansk lag, så prutade hon af tiden till tre, men därunder gick hon inte. Hon ville att bref om saken skulle hinna fram till modern, innan det var gjordt, eller åtminstone samtidigt. Och därvid blef det.

Tuominen var als inte oäfven såsom fästman. I grunden förargade det honom betydligt att han tvungits till en sådan ytterlighet som att gifta sig, men han var för klok att visa det, innan han fått makten i sina händer. Så länge Lena inte var bunden fast nog, var det bäst att fara varliga fram, man visste aldrig hvad hon kunde företaga sig. Han hjälpte henne så mycket han kunde med arbetet, hemtade då och då små presenter och var inte mera närgången än hvad en fästman anständigtvis kunde vara. Men hans sura ögon blänkte altmera ju längre tiden led.

Lena å sin sida tänkte oaflåtligt på huru det skulle gå för henne såsom gift, ty trots all skenbar hygglighet hos den tillkommande gemålen, kunde hon inte värja sig mot en oklar och oresonnerad känsla, att han ändå inte var rätt att lita på. Men så länge han inte visade sig från någon värre sida än hittills, kunde hon häller inte tro honom om något egentligen dåligt. Hon skulle nog veta att reda sig med honom när de väl vore gifta, och innan det skedde var hon ju fri, eftersom det inte ens behöfdes riktig lysning för giftermål i Amerika. Hvarken orlofssedel eller lysning! Nog var det ett konstigt land i alla fall.

Ingenting inträffade, som skulle gifvit henne skäl att rygga sin föresats att låta Tuominen göra sig till värdinna på hotellet, tvärtom. Hennes obestämda instinkt emot honom blef alt svagare ju längre han framhärdade i sin taktik af vänlig hygglighet, så att hon, då den bestämda dagen slutligen kom, hade lyckats intala sig att hon handlat både riktigt och klokt. D.v.s. på morgonen af bröllopsdagen.

Det var en fredag i slutet af Oktober som det heliga äkta förbundet mellan David Johansson Tuominen och Magdalena Isaksdotter Jussila skulle ingås. Lena hade stigit tidigt upp, hade städat både sitt eget rum och alla de öfriga samt hade sedan klädt sig i sin allra bästa stass så tidigt, att hon skulle hinna servera stamkundernas vanliga morgonsupar innan hon gick ut. Därefter skulle krogsalen stängas ända tills de nygifta kommo hem, då ett större toddykalas till firande af dagens högtidlighet skulle äga rum.

Tuominen visade sig först senare. Han hade också sträckt upp sig på bästa sätt, hade rakat sig så slät som möjligt och lät inte bjuda sig på mera än två "sura" supar, hvarefter han höfligt men bestämdt föste ut sina gäster, anmodande dem att komma igen på eftermiddagen.

Medan han därpå stängde den inre dörren till trappan, arbetade Lena så svetten stod henne i pannan med att dagen till ära draga ett par hvita handskar — den sista fästmanspresenten — på sina styfva händer. Just då hon var färdig att gå, trädde en lång, knotig karl med en sjömanssäck på axeln i dörren till gatan. Tuominen öppnade redan munnen för att säga ifrån att det var stängdt, då mannen stälde säcken ifrån sig och sade: "hälsningar från Rio". — Det var Wehkalainen.

Tuominens ansikte fick ett förnöjdt uttryck och han hälsade särdeles vänligt, bedjande Wehkalainen stiga fram.

— Du kan genast taga i med rörelsen, sade han fryntligt. Lena och jag måste ut, men då du är här, så kunna vi lämna huset öppet.

Wehkalainen såg undrande på paret, som midt på en hvardag ämnade stänga lokalen för att gå ut. Och i sina bästa kläder, tänkte han.

— Hvad står nu på? frågade han. Inte är det ju någon hälg i dag.

— Man kan inte så noga veta, menade Tuominen småslugt. För oss är det hälg i alla fall. Vi ska åstad och giftas vi två.

— Hvad f—n nu! lydde Wehkalainens mera förvånade än artiga utrop. Men då han såg Lenas halft förlägna min, förstod han att det var rama allvaret och inte bara ett dåligt skämt af Tuominen, såsom han först tänkt. Och då blef han arg.

— Nå den gången gjorde då tokig som galen bad, sade han till Lena. Nog bäddar du skönt åt dig, om du gifter dig med den karlen.

— Håll din förb—de käft, röt Tuominen, på en gång alldeles grå i synen af ilska, eller kör jag dig på dörren på eviga minuten — — —

— Du! Köra mig på dörren? — det lär du alt akta dig för. Men för resten kan jag gärna tiga. Det är ju inte jag som blir gift med David Tuominen, så mig kvittar det lika.

Tuominen såg ut att vilja tillägga ytterligare något, ehuru han visst inte kände sig böjd för ett allvarsamt gräl med matrosen, som först och främst ledigt kunnat mala sönder honom mellan sina väldiga näfvar och dessutom nu måste ha en vacker summa på fickan efter sin långtur. Men Lena afstyrde all fortsättning genom att bjuda Wehkalainen ett glas öl, och genast därpå gick hon med Tuominen, som oaktadt grälet lämnade lokalen i matrosens vård. Det var alltid en god affär, ty utom att han sålde supar åt andra kunde han lika litet själf lämna whiskyn i ro som han kunde gå på vattnet. Och debiteringen skötte Tuominen sedan om — efter ögonmått.

Färden till stadshuset, där tillståndsbeviset för giftermålet — den amerikanska lysningen enligt Lenas uppfattning — skulle tagas ut, tog inte lång tid i anspråk och inte var det långa omgångar där häller. Lena svarade ett blygsamt "jäs" på frågan om hon var Mägdälinä Djössilä, såsom herr bakom disken uttalade hennes namn, Tuominen erlade den obetydliga afgiften för beviset, och därmed voro de färdiga att gå till fredsdomaren, som skulle ombestyra det slutliga tillknytandet af bandet.

Men de hade knappast hunnit ut i korridoren, innan en sluskigt klädd herre med en förfärlig skjortkrage och en illa tuggad cigarrstump mellan tänderna slog ned på Tuominen, räckte honom ett smutsigt visitkort — Joshua D. Sharky, justice of the peace — och sade sig vara villig att utföra vigselceremonin på stället.

— Både bekvämare och billigare för er än om ni går till någon annan — bara en dollar.

Tuominen visste, att en sådan vigsel var lika god i lagens ögon som någon annan, den kostade hälften mindre och orsakade minsta bråket. Hvarför inte? Med ett par ord förklarade han för Lena att den här herrn kunde och ville viga dem genast. Hon skulle bara svara yes, när han stälde en fråga till henne. Mera behöfdes inte.

— Inte är det ju någon präst, invände Lena. Men Tuominen tystade henne med några öfverlägsna ord om att i Amerika inte behöfdes några präster vid giftermål. Han skulle nog sedan närmare förklara det för henne.

Innan hon rätt hann besinna sig, sade den sluskige karlen några ord, Tuominen svarade yes tillräckligt ljudligt för två, herrn med cigarrstumpen sade igen något och sträckte fram sin hand, Tuominen tryckte en sedel i den, och så vände han sig till Lena och sade: kom nu, det är färdigt.

— Hvad är färdigt? frågade hon i detsamma de kommo ut på gatan.

— Vigseln, vet jag. Han där inne vigde oss just nu.

— Han! den där karlen? Det kan du inbilla någon annan, men låt bli att sätta ihop sådant för mig. Lena kände sig ordentligt ond utan att ännu riktigt veta hvarför.

— Visst vigde han oss. Här i landet viges man af domaren; präst behöfs als inte, om man inte vill. Och här på kortet står hans namn och titel. Nog ä' vi lika lagligt gifta som alla andra i Amerika.

— Aldrig i lifvet, förklarade Lena med största bestämdhet. Om jag inte är vigd af präst, så är jag inte vigd als. Sådan där vigsel är en skam för Gud och människor. Du har själf sagt att här fins finsk präst i New-York, och han skall viga oss eller också blir det ingenting af vårt giftermål.

Och därvid blef det. Alla Tuominens försök att förklara civiläktenskapet såsom institution strandade mot Lenas stadigt rotade åsigt att utan präst kunde man inte vara riktigt gift. Mot den hjälpte intet resonnement och slutresultatet blef att Tuominen måste utfästa sig att följande dag låta pastorn fullborda vigseln. Att de voro lagligt gifta redan nu visste han i alla fall, och det sade han såsom sitt sista ord åt Lena.

— Låt så vara, svarade hon, men jag bryr mig inte om deras lagar. Hem skulle vi i alla fall aldrig kunna komma som gifta, om vi ock vore vigda af tre sådana som den där herrn.

Tuominen förargade sig visst en smula åt hennes envishet, men i det stora hela hade ju alt gått efter önskan. Hon var räddad åt affären i alla fall, hvad hon än tyckte om vigseln, och det var ju för ögonblicket hufvudsaken. Han kände sig helt lifvad vid tanken därpå och skämtade under hemvägen godmodigt med Lena, som också begynte tina upp hvad det led. Hon hade ju det viktiga pappret de fått i godt förvar i sin ficka, och i morgon skulle pastorn viga dem. Det var nog fullt allvar i alla fall, om också seder och bruk voro konstiga i Amerika.

På hotellet hade Wehkalainen emellertid installerat sig på sin gamla plats i hörnet bakom disken. Den ena efter den andra af de vanliga kunderna hade kommit in, då dörren befans öppen, och hade i förväntan på den fria förtäring värden utlofvat, druckit betydligt på egen bekostnad. Men alla försök att förmå Wehkalainen till frikostighet med det kapital man allmänt antog honom hafva på fickan, hade visat sig fruktlösa. Han hade nog druckit ett par glas och sedan bjudit på en omgång i sin tur, men därvid hade det stannat.

Wehkalainen funderade. Det var inte ofta han mödade sig därmed, och aldrig förut hade han gjort sig det besväret samma dag han kommit tillbaka från en resa med några månaders sammansparad hyra. Men underrättelsen att Tuominen och Lena voro så godt som gifta hade gifvit honom en stöt, som totalt rubbat hans jämvikt. Inte för att han brydde sig mera om Lena än om andra flickor, men hon hade alltid varit snäll och vänlig mot honom. Hans skuld hade aldrig varit så liten som nu sedan hon skötte rörelsen. Och så visste han bättre än någon annan hvad slags karl Tuominen var. En tjuf var han, värre än en tjuf mot alla, som en gång råkat i hans klor. Det var synd och skam att en snäll, hygglig flicka skulle gifta sig med en sådan skojare. Men han, Wehkalainen, ämnade inte stanna där och se på huru Tuominen for fram med sin hustru. Det var det han tänkte på och det stora beslut, som småningom mognade i hans sinne, var att nu göra sig fri från Tuominen en gång för alla. Hälften af sin hopsparade hyra skulle han lämna i likvid för skulden, och så skulle han flytta till ett annat ställe. Här blef det ändå bara elände, det visste han. Tuominen var inte den, som kunde hålla sig anständig i längden.

Ju mera han tänkte därpå, desto klarare såg han sin väg. Så snart Tuominen frågade efter pengar, skulle han säga ifrån, att han inte ämnade betala mera än sextio dollars, och så skulle han gå med samma. Han kände sig riktigt stridslysten, då han förestälde sig slutuppgörelsen och önskade bara att Tuominen strax skulle taga penningefrågan till tals så det blefve klart med ens.

Det gjorde Tuominen emellertid inte, ty då Lena och han kommo hem togos de emot med ett allmänt jubelskrän af de särdeles lifvade gästerna, som alla ville skåla med dem och gratulera. Lenas protester mot att kallas mistress väckte först en viss förvåning, men då Tuominen förklarade huru det hängde ihop, förbyttes förvåningen i en ström af skämt och kvickheter af sådan kaliber att Lena, hällre än att längre utsätta sig därför, lät udda vara jämt och lystrade till M:rs hvar gång någon skålade till henne.

Toddyglas med nödigt tillbehör och rom såsom spiritus rector kommo fram i en hast, så att Lena knappast hann få hatten af sig — handskarna hade hon stuckit i fickan genast utanför stadshuset — innan gillet var i full gång. Och det blef strax så lifligt att Tuominen inte ens hann tänka på Wehkalainen och hans pengar.

Lena fick snart nog af sällskapet och försvann i största tysthet upp på sitt rum, där hon satte sig till det mödosamma värfvet att skrifva hem och tala om huru underligt det går till vid bröllop i Amerika, hvilket upptog hennes tid ända till sängdags utan att brefvet ändå var färdigt. Hon skulle sluta det följande dag, då hon kunde berätta att de voro ordentligt vigda.

Nere i salen blef oljudet alt värre. Det hjälpte inte als, att Tuominen snart förklarade sin traktering vara slut. Gästerna voro redan altför upprymda för att märka, huru liten den i själfva värket varit, och rekvirerade fram några flaskor till samt fortsatte toddydrickandet utan både socker och vatten. Endast Wehkalainen höll sig på afstånd i förväntan på uppgörelsen med Tuominen. Han ville inte dricka, ty då visste han att det var slut med honom och det gamla eländet färdigt igen.

Men då ingen uppgörelsestund kom, beslöt han att själf göra slag i saken. När Tuominen kom fram till disken och tillsade honom att hälla duktigt med vatten i flaskorna då de fyldes på härnäst, förklarade Wehkalainen att han inte ämnade sitta där längre. Och så frågade han tvärt:

— Huru mycket är jag ännu skyldig här i huset? Jag vill betala så länge jag har pengar.

— Gif hit bara, jag skall räkna ihop i morgon. Det kan jag inte göra nu.

— Här har du — sextio daler.

— Är det alt hvad du har? Tuominen begrep inte hvad som var åt karlen, men kände lika väl harmen öfver hans sätt och faconer börja sjuda hos sig.

— Det är åtminstone alt hvad jag ämnar betala, ljöd svaret och ehuru Tuominen nu började ana hvad meningen var, fans där något i den gamla matrosens uppsyn, som gjorde, att han inte sporde någon lust att drifva saken vidare. Åtminstone inte så länge rummet var fullt af folk, som säkert ingenting skulle ha emot att se honom uppiskad, ja, som kanske vore nog så lifvade att hjälpa till en smula.

— Du kan väl vänta till i morgon med din likvid, sade han därför med återhållen ilska, men stack sedlarna i fickan. Inte kommer jag ihåg din skuld utantill. Gå upp och lägg dig, om du inte vill sitta här längre, så få vi talas vid i morgon.

Egentligen var det ju inte Wehkalainens afsikt att tala vidare i saken als, men den gamla vanan att göra som Tuominen ville värkade alt ännu så mycket, att han gick upp och lade sig i ett af rummen i öfra våningen, i det första, hvars dörr stod öppen och det råkade vara rummet näst intill Lenas.

Tuominens nöje af kalaset var emellertid i grund förstördt. Hvad kunde karlen mena med att inte vilja lämna ifrån sig alla sina pengar? Ämnade han värkligen börja bråka om deras gamla räkningar? Det hade nog någon satt i hufvudet på den gamla fyllbulten, men han skulle alt bli skött som han var sjuk till. Det fans mera än en poliskonstapel, som hjälpt Tuominen ur trassel förut, och Wehkalainen var väl inte svårare att skrämma till foglighet än andra. Harmen steg alt högre i hans af spriten omtöcknade hjärna och gjorde, att han tvärt afslog en anhållan om mera rom.

— Här har druckits nog för i kväll, förklarade han. Det är bäst ni går er väg nu, så jag får stänga.

Intet parlamenterande hjälpte, men huruvida det skulle blifvit så alldeles lätt att värkligen afhysa det envisa sällskapet är tvifvelaktigt nog, såvida inte en af gästerna råkat säga, att man inte kunde begära att en nygift man skulle tillbringa hela natten med drickande. Då slog stämningen om med ens och, efter en ytterligare salva af skämtsamma anspelningar samt ett skråligt försök att hurra för bruden, begåfvo de, som inte bodde i huset, sig bort, medan hotellgästerna med mycket besvär och stort buller knogade upp till öfra våningen, lämnande värden att stänga och släcka gasen.

Därunder var det som om det grofkorniga skämt gästerna i sista stunden affyrat hade nytändt Tuominen gamla lust till Lena. Under det skarpa drickandet hade han als inte kommit ihåg henne utan motståndslöst hängifvit sig åt ruset, men Wehkalainens besynnerliga beteende hade väckt honom och satt hans hjärna i arbete igen. Sedan behöfdes blott gästernas anspelningar för att all den sprit han förtärt skulle värka som eld under en panna. Medan han räknade ihop kassan för dagen steg begärelsen alt högre inom honom, men nu fann han nästan nöje vid att vänta och pina sig själf. Nu, då hon inte mera kunde afvisa honom, hade det ju ingen brådska.

Men på samma gång han tänkte på detta, sköto andra visioner upp och i dem spelade Lena sådan han sett henne om natten, då hon dref ut honom med damborsten, hufvudrollen. Han bet ihop käkarna och sväljde ett par gånger, slog i åt sig ett stort, bräddfullt glas whisky samt tömde det i ett drag. Därpå skrufvade han ned gasen och gick upp i sitt rum för att först låsa in sina penningar.

En stund därefter vaknade Lena vid det någon sökte öppna hennes dörr.

— Hvem är där?

— Hvem annan skulle det väl vara än jag, svarade Tuominen otåligt. Det förargade honom att finna dörren stängd.

— Hvad vill ni? gå och lägg er och låt mig vara i fred.

— Seså, prata inte nu utan öppna dörren. Din man må väl få komma in när han vill!

— Min man är ni inte ännu, och så länge håller jag min dörr stängd. Gå nu till sängs och ställ inte till något spektakel. Lenas röst ljöd helt vänlig och i själfva värket kände hon sig häller inte förargad. I morgon skulle de ju vigas — — —

Men Tuominen blef rasande. Skulle han låta afspisa sig så snöpligt och stå som ett åtlöje, bara för att hon hade några dumma griller om vigsel med präst? Den länge kufvade begärelsen, spritångorna och vreden tillsammans tumlade om i hans hjärna och bragte honom på en gång i sådant raseri att hans röst ljöd hes och skroflig.

— Om du inte öppnar dörren på ögonblicket så sparkar jag in den, förb—a mig gör jag inte det!

— Ni är väl inte galen häller! hördes Lenas röst tätt innanför dörren. Hon hade rusat upp ur sängen, skrämd af Tuominens tonfall, som inte lämnade något tvifvel om att han menade hvad han sade. — Var nu hygglig och gå! alt ännu i bedjande ton.

Ett våldsamt slag mot dörren var alt det svar hon fick, och det bragte också henne i harnesk.

— Jaså, det börjas på det sättet, sade hon i helt annan tonart än förut. Nå, bättre är det att det händer i dag än i morgon. Vänta skall ni få på, att få mig till prästen, om ni håller på så här. Gå genast från min dörr eller också går jag i morgon och det blir ingen vigsel af mellan oss.

Det var halmstrået som bröt kamelens rygg. Flämtande af ursinne framstötte Tuominen i afbrutna satser en ström af svordomar och skymford, medan han gång på gång sparkade till dörren så den knakade i fogningarna.

— Går, säger du! Du går så i h—vete häller. Det är slut nu med dina konster — och jag är den som befaller. Öppna på ögonblicket, om du inte vill ha mera stryk än du orkar ta emot — — —

Han kastade sig med hela sin kroppstyngd mot den klena dörren, som flög i stycken, illa skakad som den redan förut var.

Lena sprang med ett högt skrik så långt undan som hon kunde komma, men inom ett ögonblick hade Tuominen hunnit fram till henne och slog henne våldsamt i ansiktet. Intet annat än vanvettigt raseri kände han numera och därjämte begär att krossa hennes motstånd en gång för alla. Han grep henne med ena handen i håret och höjde den andra till ett nytt slag, då med ens Wehkalainens röst hördes genom tumultet:

— Jaså, du slår kvinfolk, din rackare! men nu ska' du få se på f—n.

Och Wehkalainens årslånga, tysta och tillbakaträngda förbittring mot blodsugaren gaf sig luft i ett kok stryk sådant Tuominen aldrig förut varit med om. Ett ögonblick sökte han sätta sig till motvärn, men det nästa låg han kullslagen på golfvet, bedjande om nåd och försköning under slagen, som obarmhärtigt haglade ned på honom.

Slutligen lade Lena sig emellan. Hon kunde ju inte se karlen ihjälslagen midt för sina ögon häller, och dessutom hade hon nu hunnit kasta litet kläder på sig, så att hon kunde träda fram.

— Låt det vara nog nu, sade hon. Nog lär han nu låta mig vara i fred.

— Det är det bästa han kan göra, men egentligen borde han ha litet mera för min egen skull. Wehkalainen lämnade med synbar motvilja sitt värk, det han inte tycktes anse stort mera än halfgjordt, ehuru krögaren stönande och med slutna ögon låg kvar på golfvet, altför mörbultad att stiga upp.

— Rör på dig, kommenderade matrosen, i det han omildt berörde den liggande med foten. Och då Tuominen mödosamt reste sig, tog han honom i armen, ledde honom till hans eget rum och låste dörren från yttre sidan, hotande med en grof ed att slå sönder hvartenda ben i hotellvärdens kropp vid minsta försök att kalla på hjälp. Därpå gick han tillbaka till Lena, som under tiden förfullständigat sin klädsel och nu var sysselsatt med att bada sitt illa svullna ansikte med kallt vatten.

— Hvad ämnar du nu taga dig till? frågade han. Jag måste härifrån redan i natt, annars låter han häkta mig och sedan vet man inte huru det går. I morgon dag reser jag från New-York och tar hyra från en annan stad, men för dig blir det värre, han är i stånd till hvad som hälst.

— Jag blir inte häller här, förklarade Lena bestämdt. I morgon går jag, om jag så aldrig får någon tjänst mera.

— Inte kan du gå som du vill, när du gift dig med honom, sade
Wehkalainen medlidsamt.

— Jag är inte gift, protesterade Lena. Och så beskref hon alt som förefallit tidigare på dagen.

Den gamla matrosen klådde sig betänksamt i hufvudet. Det var en högst kinkig kasus att utlåta sig om, ty så mycken aning om lagar och seder i Amerika hade också han, att han visste det en domare kunde viga utan biträde af präst. Frågan var nu bara om den sluskige karlen, hvarom Lena talade, värkligen var en domare.

— Nog är jag rädd för att du är gift i alla fall, sade han slutligen tveksamt och då vet jag sannerligen inte hvad jag skall råda dig till.

Lena brast i gråt. Om hon värkligen var gift med Tuominen så var hon olycklig, nu visste hon det. Sådan han visat sig i natt kunde hon tro honom om hvad som hälst — härnäst skulle han väl slå ihjäl henne. Hon snyftade alt bittrare.

— Vill du rymma? frågade Wehkalainen tvärt. Han hade fått en idé.

— Jo, men hvart? Jag känner ju ingen människa här i landet.

— Ja, inte just jag häller. Men jag känner ändå till flera trakter i Michigan och Minnesota med, där det fins hela byar af finnar. Dit kunde du resa.

— Ar det inte förfärligt långt dit?

Det var åter en brydsam fråga, ty Wehkalainen hade passerat genom Minnesota och Michigan på återväg från San Francisco. Han hade under sommaren arbetat hos några finska farmare och hade sedan färdats till New-York på en hvetepråm, där han i sällskap med några andra drifvare omsatt säsongens besparingar i en sådan mängd whisky att han inte hade det minsta minne af resans längd. Men han trodde inte att det var så farligt långt med bantåg.

— Men om Tuominen får reda på att jag är där, så kan han väl få mig tillbaka med kronoskjuts? frågade Lena, öfvertygad om att en så vacker institution som "kronoskjutsen" fans införd i hvarje civiliseradt samhälle.

— Det skulle han väl kunna, menade Wehkalainen, med tanken på polisens ogenerade sätt att handskas med förrymda sjömän. Och enligt alt hvad han visste var väl lagen mycket strängare mot förrymda hustrur.

— Då är det inte värdt, pustade Lena. Jag har bara den skammen till att bli fasttagen.

— Strunt, sade matrosen. Han hade rymt mera än en gång och vanligen hade det lyckats utmärkt.

— Det kan så vara för en karl, invände Lena med en djup känsla af afund mot det kön som kunde säga "strunt" om kronoskjutsen, men för mig vore det en evig skam om polisen tog mig. Nog måste jag bli här, om han också slår ihjäl mig. Hon började gråta på nytt.

— Så res hem, sade Wehkalainen otåligt. Där kan han ingenting göra åt dig och ångbåtar går det hvar dag.

— Jag har inte pengar, snyftade flickan. Två daler är alt hvad jag har, han har inte gifvit ut något för den här veckan.

— Ja, men jag har, försäkrade Wehkalainen, som nu en gång var besluten att spela Tuominen ett gement streck. Du kan få låna af mig tills vi träffas igen, tillade han skämtsamt.

— Inte vill jag ta dina pengar, protesterade Lena. Gud vet om vi träffas igen i den här världen.

— Det gör ingen skilnad. Jag bara super upp dem, om du inte tar dem. Vill du så gå vi strax ned till Castle Garden och vänta där tills du få biljett så kan du resa med första båt?

— Nog hade jag tänkt stanna tills jag arbetat ihop åtminstone tvåhundra daler, sade Lena fundersamt, med en sista, sorgsen afskedstanke till sina vackra rikedomsdrömmar, men hällre far jag hem med mindre än jag blir kvar här i huset.

— Allräj, sade Wehkalainen afgörande. Du kan få min sjömanssäck för dina saker. Kistan kan jag inte bära allena, men det mesta du har går nog i säcken.

— Bry dig inte om det. Vi orka nog bära kistan tillsammans och hällre lämnar jag den på gatan än här, sade Lena hurtigt. Hon fick en riktig hjärtklappning vid tanken att redan om några timmar vara på hemväg, och det lifvade upp henne.

Inom några minuter var byrålådornas innehåll tömdt i kistan, hvilken de båda så tyst som möjligt buro ned, och kort därpå vandrade de raskt nedåt Chenystreet, som denna tid på dygnet var tyst och öde.

Vandringen ned till hamnen blef både lång och tröttande och mera än en gång måste de pusta ut, hvarvid Lena alltid kastade en ängslig blick nedåt gatan, där Tuominen möjligen kunde dyka upp. Men alt gick lyckligt. Då de omsider kommo in i Batteryparken, där träden prunkade i alla indiansommarens granna färger, drog Lena ett djupt andetag af lättnad. Och ännu lättare andades hon, då Wehkalainen, sedan de småsofvit några timmar på en bänk under förväntan på att Castle Gardens portar skulle öppnas, efter endast några minuters frånvaro kom tillbaka med en biljett, som gälde ända till Wasa, och hemtade med sig en pojke, som på en handkärra skulle forsla kistan till ångbåtsbolagets docka. Det var visst ett par mils väg dit, men det betydde ingenting, då de bara behöfde följa efter handkärran. De hunno fram i så god tid, att Lena till och med började känna sig ängslig för att Tuominen ännu skulle kunna få tag på henne.

Men Wehkalainen lugnade henne med att det inte var troligt. Och för öfrigt skulle hon inte bli lämnad allena, ty han hade vid närmare betänkande och då pengarne väl räckte till, köpt biljett också för sig själf öfver till Liverpool. Man kunde aldrig veta, menade han, hvad Tuominen kunde taga sig till, då han såg att Lena rymt, och i Liverpool var det åtminstone lika lätt att få hyra som i New-York. Det lugnade Lena fullkomligt, och vissheten att hafva en bekant människa att lita till under resan, bragte henne i så godt humör, att hon nästan helt och hållet lyckades slå bort tanken på de hundra dollars mera hon ansåg att hon rättvisligen borde ha fört med sig från Amerika.

Men då den väldiga ångaren lade ut och långsamt lämnade kajen på alt längre afstånd, trängde den sig på henne igen, starkare än förut. Och då om en stund New-Yorks husrader längst borta begynte smälta ihop till en enda otydlig massa och frihetsgudinnans jättestaty blef alt mera lik en dimfigur i den lätta, höstliga solröken, då steg bitterheten af den stora missräkningen henne ända upp i halsen. Och det var med en tydlig återspegling däraf i röst och min hon i djupt öfvertygad ton sade till Wehkalainen, att det inte betydde mycket huru rikt Amerika var, då det hade så usla lagar, att den fattige inte hade någon rätt.

Den gamla matrosen såg fundersam ut, medan han långsamt stufvade in en ny laddning tuggtobak och med tungan jämkade den till rätta till vänster i munnen, där den ständigt på samma ställe valkade bussen åstadkommit en knöl, som liknade en utväxt på käkbenet.

— Det är inte lagarnas fel, sade han slutligen då operationen var lyckligt slutförd, de äro bra nog. Men människorna ä' dåliga, ser du, och då hjälpa lagarna till ingenting.

Enoch Muponen på krigsstråt.

Fordom tillhörde Amerika indianerna, men i våra dagar tillhöra indianerna Amerika. Präriernas och skogarnas f.d. fria söner hållas numera instängda på reserverade områden, där regeringen genom sina soldater vaktar dem så noga som trots några raskreatur, välvilligt tillåtande dem att svälta, frysa, lefva och dö huru fritt och oinskränkt som hälst, så länge de bara inte försöka lämna sitt område och upplifva gamla buffeljaktminnen med de stora boskapskungarnas oxar, kor och kalfvar, hvilka i tusental ströfva på betesmarkerna rundtom reservationerna. Göra de det, så blir det annat af. Armén mobiliseras, proviant- och ammunitionskontrakt uppgöras och pengar stjälas så intensivt som blott amerikanska eller ryska kronoleverantörer kunna göra det.

Därmed är nu likväl på intet vis sagdt, att inga pengar stjälas under andra än krigstider i Amerika. Tvärtom stjäles där alltid högst betydligt och ingalunda minst af dem, som på regeringens vägnar dela ut föda och kläder åt Amerikas forna egare. Ty så långt ha indianerna, trots trägen och långvarig öfning, ännu inte kommit att de kunde lifnära sig endast med gräs och rötter, och därför är regeringen tvungen att förse dem också med en del andra födoämnen. Två gånger i månaden samlas krigarne till den plats inom reservationen, som kallas agenturen, och där utlämnar Onkel Sams ombud till de röde alt hvad de under de närmaste två veckorna anses kunna behöfva för att hålla kropp och själ tillsamman.

Men nu variera åsikterna härutinnan tyvärr rätt betänkligt. Agenten anser att oxar, som längesedan svultit af sig alt annat kött än de hårdaste musklerna och de segaste senorna, äro goda nog att gnaga på för rödskinn, medan dessa åter hålla före, att ingen annan än agenten kan bli fet på dylik diet — och så uppstå dispyter. Ibland lyckas det agenten att lugna sina skyddslingar med ett eller annat skålpund ruttet mjöl mera än han noga taget ämnat gifva dem, men ibland lyckas det inte, och då draga de röda männen bort, stjäla hästar och boskap och slå ihjäl ett eller annat blekansikte i omnäjden för att gifva tillbörligt uttryck åt sitt missnöje.

Då är spektaklet färdigt. Förenta Staternas öfvergeneral rycker i fält med armén, tidningarna trycka spalt på spalt med beskrifningar om de röda djäflarnas — det är den tekniska termen — grymhet, blodtörst och list och fasta föresats att hällre stupa till sista man än underkasta sig, obegripliga kvantiteter proviant förtäras af trupperna och sådana massor ammunition förbrukas — alt enligt leveranskontrakten — att de borde förslå för expedierande af hvartenda rödskinn i landet till de sälla jaktmarkerna. Om flera eller färre veckor, beroende på årstiden och väderleken, lyckas det sedan att drifva indianerna tillbaka till agenturen, där de arma djäflarna tagas emot med öppna armar såsom förlorade, men återfunna och ångrande söner. Och då de vid det laget svultit tillräckligt för att med god smak tugga till och med leveransoxar, så äro de nog så villiga att tända fredspipan, isynnerhet som de i anledning af tillfällets högtidlighet få tobaken till den gratis. Så ungefär ser ett indiankrig ut i våra dagar.

Det sista, som till dato inträffat, gick af stapeln för litet mera än ett år sedan ute i South Dakota. Den gången var det Sioux indianerna, som tröttnat på regeringsdieten, och då de vid föregående enahanda tillfällen visat sig rätt segslitna i sin opposition, så väntade man sig något mera än vanligt intressant, hvarför också till krigsskådeplatsen samlades en mängd tidningskorrespondenter — och bland dem äfven jag. Tillfället att få se en bit gränsmarkslif ute på prärierna under särskildt intressanta omständigheter var för godt att försummas, och därför steg jag en gnistrande kall Januarimorgon ur järnvägskupén vid stationen Rushville i Nebraska, tätt invid Dakotagränsen, samt började genast i sällskap med en annan tidningsman, den jag råkat på tåget, leta efter någon, som vore villig att sälja eller hyra oss ett par hästar för ridten ut till Pine Ridge-agenturen och för begagnande under kampanjen.

Den lilla präribyn var full af folk: statsmilis, som ryckt ut för att mota ett möjligt försök af rödskinnen att bryta sig väg åt Nebraska till och falla öfver nybyggena längs reservationens södra gräns, forkarlar med hästar och stora, fyrhjuliga vagnar, afsedda för transport af förnödenheter ut till högkvarteret, cowboys, som förrättade kurir och späjaretjänst, och slutligen en brokig hop människor, som skyndat undan från de närmast hotade nybyggena med barn och bohagsting, och nu, så godt sig göra lät kamperade i byns fåtaliga brädskjul eller på dess enda gata. Det såg helt krigiskt ut, alt detta vimmel af militär och annat folk, men ändå kunde jag inte förmå mig att tro på allvaret af hela kriget.

Inte ens sedan vi lyckats träffa aftal om ett par präribronchas och sent omsider kommo i väg, föreföll mig färden stort annat än som en lustridt, så öde och tom och fredlig såg näjden ut — dock att märka att uttrycket lustridt måste tagas bildlikt, ty ridten var i själfva värket inte lustig als. Hästarna voro af den riktiga präritypen och utmärkte sig för ett traf, som redan inom den första kvarten bibragte oss en liflig öfvertygelse om sanningen af en del resandes berättelser om huru gauchos i Sydamerika göra kött mört genom att placera det mellan sadeln och hästryggen och sedan rida på det en stund. Våra hästar kunde också göra kött mört, det betviflade vi inte als, efter ett halft dussin mil eller så.

Men sedan vi hunnit öfver den terräng som bevakades af milis-trupperna och in på de uppstudsiga indianernas område, samt i anledning däraf funno oss föranlåtna att inslå en raskare fart, försonades vi helt och hållet med våra riddjur, som i en långsträkt, half traf-, half galopptakt tillryggalade mil efter mil, den ena långsluttande åsen upp, den andra ned, utan att tröttna och utan ett felsteg. Det var rent märkvärdigt att lägga märke till de små djurens sega uthållighet — och stort annat var där inte häller att lägga märke till i den altjämt lika öde och liflösa näjden. Grågult gräs i glesa tufvor, som visade den skarpfrusna, gråa leran emellan, här och där en fläck af smutsig, damblandad snö och någon gång nere i dälderna snår af vide och en eller annan nödvuxen, vindpiskad tall.

Väl hälften af den trettio mil långa vägen hade vi ridit och hade småningom kommit in i en trakt, där det sista snöfallet varit rikligt nog att hölja marken med ett obrutet snötäcke, som hållit dammet nere och därför var bländande hvitt, då vi från krönet af en af de låga åsarna blefvo varse en man, som nere i dälden stretade framåt i samma riktning som vi. Inom kort voro vi så nära, att vi tydligt kunde iakttaga hvar detalj af figuren, medan vi läto hästarna i skridt gå vägen uppåt nästa ås.

— En underlig typ den där, anmärkte min kamrat, medan jag förgäfves sökte tvinga min hjärna att utreda det intryck af gammal bekant, som den fyrkantiga, gråklädda gestalten där framför oss gjorde på mig. De där breda axlarna, med ett hästbetsel slängdt öfver den ena, den korta nacken och det runda hufvudet, täckt af en skinnmössa och framför alt den stadiga, säkra gången — alt det där hade jag sett förut.

Mannen hade påtagligen redan varseblifvit oss, då vi redo ned i dalen och vände därför inte ens på hufvudet, ehuru han måste hört hästarnas steg på den hårdfrusna marken. Han bara trampade jämt och stadigt vidare, och då begynte det klarna i mitt minne. Hemma i Finland var det jag mången gnistrande kall vinterdag sett dylika breda ryggar, sett samma slags stadiga fjät stiga vägen framåt, medan jag i sakta mak åkte uppför någon backe och hästens andedräkt stod som en hvit rök i den bistert kalla luften.

Jag red på för att få en blick på mannen också framifrån, men redan då jag kom i bredd med honom häfdes de ringa tvifvel om landsmanskapet jag ännu hyste, ty där, ur vänstra byxfickan, dinglade vid en smal, svart läderrem en piprensare af mässing, en sådan där krökt tingest med ett hål för remmen i öfra ändan, sådan man nog inte kunde köpa den i hela vida världen annat än i finsk landthandelsbutik.

— God dag, sade jag.

— God dag, svarade han i det han såg upp, så likgiltigt som om det händt honom minst en gång om dagen att där ute i indianterritoriet bli tilltalad på sitt eget språk. Men han stannade likväl och sträckte säfligt fram handen, då jag räckte honom min till hälsning.

— Hvarifrån kommer herrn? frågade han därpå, i det han ur bröstfickan drog fram en liten masurpipa med mjukt skaft och hornmunstycke och klämde ned dess innehåll med pekfingret.

Det upplyste jag honom om och frågade sedan i min tur, hvart han var på väg och huru det kom sig att helt ensam trampade omkring här i indianlandet. Visste han inte att det var krig med de röde?

— Joo, nog visste han att där var någotslags bråk å färde och det var till och med just anledningen, hvarför han var stadd på vandring. Föregående afton hade det tattarbyket stulit hans häst från en liten farm, som han hade strax utanför reservationen. Han var nu på väg för att söka få den tillbaka.

Trodde han då, att indianerna så där utan vidare skulle lämna ut hästen blott han fick rätt på dem, frågade jag vidare.

— Någotslags länsmän måste de väl ha också här i landet, svarade han trankilt, i det han strök eld på en tändsticka och tätt omslöt piphufvudet med båda händerna, medan han sökte få dess innehåll att brinna. Och sedan operationen lyckligt slutförts, blåste han ut en god munfull rök och tillade, att med en sådan hop krigsfolk, som tågat ut efter indianerna — tattarne enligt hans uppfattning — så kunde det väl inte bli svårt för länsmannen, eller hvad han nu må kallas, att skaffa rätt på en stulen häst.

Mot den logiken kunde det inte argumenteras, det förstod jag godt, men hvad jag inte förstod, var huru karlen inte hade desto tydligare begrepp om saker och ting i ett land, där han redan blifvit jordägare, och därför lämnade jag hästaffären åsido samt frågade i stället, huru han råkat slå sig ned där i trakten och huru länge han varit i Amerika.

— Halftannat år, sade han. De hade, en hel flock finnar, genast i New-York värfvats för järnvägsarbete till en linje inte långt härifrån, och då det blef slut, hade han föregående vår tagit upp ett stycke regeringsland, som ju inte kostade något, för att försöka sig på jordbruk. De andra hade dragit längre västerut.

Nu började jag få en aning om, huru det var möjligt att han så litet kände till förhållandena, och medan vi i sakta mak tågade vidare, blef aningen under samtalets lopp full visshet. Han plägade helt enkelt intet umgänge med någon annan än handelsmannen i Rushville, dit han emellanåt förde några bushels hvete för att tillbyta sig de oundgängligaste förnödenheterna, och hade därför häller inte lärt någon engelska. Hästen hade han köpt med besparingar från järnvägsarbetet; en plog och en harf hade han gjort sig själf, och bo gjorde han i en jordkula, den han gräft och inrättat med egna händer. Föregående vår hade han inte hunnit få något stort utsäde i jorden, men det han sått hade slagit väl till, och nu hade han så mycket plöjdt att han på våren hoppades kunna så en tio till tolf tunnor — utsäde hade han tillräckligt. Det var hela hans historia i Amerika, och den hade han ingenting emot att förtälja. Tvärtom var han meddelsam nog, då han en gång kom i farten.

Långsamt blef det ju visst emellanåt där ute i ensamheten, menade han, men det kunde inte hjälpas. Alt hade gått bra nog ändå tills tattarne lagt sig till hästen, som om dagarna fick ströfva fritt omkring, men under vinternätterna delade jordkulan. Bara han fick den tillbaka, så skulle det nog bli bra igen. Det var en brun vallack med hvit strumpa på högra bakbenet. Helt ung häst.

Ett svagt försök från min sida att göra klart för honom, huru ytterst ringa utsikter han hade att få igen sin bruna vallack, misslyckades totalt, och lika liten effekt hade alla föreställningar om, att han kunde råka illa ut på vägen till Pine Ridge, helt ensam och obeväpnad som han var.

Han bara smålog öfverlägset och menade tro på, att han nog kunde reda sig. Indiantattare hade han sett så godt som hvar dag ända tills det här bråket börjades, och var inte det minsta rädd för dem. Och för resten, om de velat göra honom något ondt, så hade de väl gjort det då de stulo vallacken. Om den saken hade de nog varit flera. Den gaf sig inte fast åt hvem som hälst.

Där hjälpte intet resonnerande, det insåg jag och önskade honom härför lycka på färden och så redo vi på, jag och min reskamrat, som kände sig högeligen road af Enoch Muponens historia. En enda indian sågo vi under resten af vägen, men då han uppenbart var ännu ängsligare att undvika oss än vi honom, så kommo vi utan vidare äfventyr på aftonen fram till reservationsagenturen.

Och följande morgon infann sig äfven vännen Enoch. Han hade anländt redan under natten och hade så snart solen gick upp begifvit sig till det läger en del s.k. vänskapligt sinnade indianer slagit upp i dalen nedanför agenturen, för att se åt om hans bruna vallack möjligen fans där. Men intet spår af den hade stått att upptäcka, och därför kom han nu till mig. Jag skulle skaffa honom besked om hvar de andra tattarne uppehöllo sig. Nu kände han sig ändå säkrare än förut om att hela kriget var bara skräp, då ju en hel hop af de röde i allsköns vänskap och fredlighet kommo och gingo bland soldaterna kring agenturen utan att någon oroade dem.

Men han blef smått fundersam, då han hörde att indianerna höllo till ute i ödemarken, minst fem eller sex gånger längre bort än den väg han redan kommit, och att ingen från en dag till en annan kunde säga hvar de vore att söka.

— Då måste man ju ha vägkost med sig, sade han i förtretad ton. F—n också, att jag inte visste det förut. Jag har inte mera med mig än för ett par dagar, så nu måste jag hem tillbaka.

Igen försökte jag öfvertyga honom om att det dock vore mycket klokare att vänta tills kriget var slut och sedan på allvar börja spaningarna efter vallacken.

— Jo, inföll han med en viss hetta, och då ha de ridit den fördärfvad.
Nog är det bäst att göra hvad man kan, så länge den är i lifvet.

Därmed begaf han sig på väg efter vägkost och kom först följande dag tillbaka, med betslet öfver axeln som förut. Men då var det redan för sent. Samma morgon hade ordres utfärdats, förbjudande en och hvar att begifva sig längre bort från agenturen än till förpostlinjerna, och det svaga försök jag gjorde att utvärka tillåtelse för Enoch Muponen att passera för att leta efter sin häst, misslyckades naturligtvis.

— Galenskaper! sade stabschefen, i hvars hand afgörandet låg, karlen måste vara från förståndet. Och därvid såg han på mig med en blick, som angaf, att han inte kände sig fullt på det klara med ombudets sinnestillstånd häller.

Muponen blef förargad, då han hörde utgången, men sedan han å sin sida gjort ett fåfängt försök att helt ogeneradt vandra sin väg som om inga förpostlinjer funnits, öfvergick förargelsen till missmod.

— Nu får jag den väl aldrig tillbaka, sade han hopplöst, och hvad skall jag här lefva af när vägkosten är slut?

Den senare delen af frågan besvarade sig lyckligtvis själf ännu samma dag, ty då några af mina kolleger lyckats få reda på de nyheter, hvilka orsakat det generella förbudet mot aflägsnande från agenturen, och i anledning däraf behöfde en kurir för att föra deras telegram till Rushville, erbjöd jag Muponens tjänster för två dollars mindre än det pris herrar cowboys fordrade. Och då jag tillika gick i borgen för hans pålitlighet genom att lofva låna honom min häst, så antogs ombudet med nöje.

Ännu mera nöje beredde det vännen Enoch, som ansåg åtta dollars för en färd till Rushville vara plumpt betaldt, och förklarade sig mera än villig att härnäst föra telegram för hälften, eller fast mindre om så skulle vara.

— Och inte behöfver jag någon häst, slutade han, nog hinner jag dit till i morgon också till fots.

Jag förklarade dock alldeles bestämdt, att de som skickade telegrammen ville hafva dem inlämnade före kl. 12 på natten, och då mörknade hans belåtna min betydligt, i det han frågade huru mycket jag ville hafva i hyra för hästen, men klarnade upp igen, då jag svarade, att kampen behöfde motion och följaktligen inte skulle kosta honom någonting.

Och motion fick den, till och med betydligt mera än jag afsett, ty då vi tidigt morgonen därpå kommo ut ur vår sofbarack var den nya kuriren redan tillbaka, och min häst hängde hufvudet på ett så melankoliskt sätt, att jag helt förargad sökte för Muponen klargöra den betydliga skilnaden mellan att rida en häst fördärfvad och att motionera den.

Men då han högeligen förvånad sade, att han icke kunnat tro annat än att herrarna ville ha det lilla pappret från telegrafen lika fort tillbaka som de andra ned till Rushville, så kunde jag å min sida inte annat än skratta åt hans uppfattning af ett telegramkvittos vikt och betydelse — och i själfva värket hade jag inte häller skäl till annat, då bronchon senare på dagen kryade till igen och med god aptit tuggade sitt foder.

Enoch fick sina åtta dollars, och två dagar senare, då de förut vänskapligt sinnade rödskinnen sent på aftonen med ens bröto upp sitt läger och gåfvo uttryck åt förändringen i sin sinnesstämning genom att från alla håll öfversålla agenturen med gevärskulor, erbjöd sig ett nytt tillfälle för honom att förtjäna pengar. Ingen visste om vägen till Rushville var öppen eller inte, hvarför endast en cowboy befans villig att rida dit med depescher och han begärde femtio dollars för turen.

Priset var öfverdrifvet, men troligen skulle det blifvit nödvändigt att betala det, då de stora tidningarna ju måste få underrättelser om de senaste händelserna, kosta hvad det ville, men jag kallade igen på Enoch Muponen, som alt sedan sin sista expedition dagarna i ända drifvit omkring i närheten af vårt högkvarter, och han var villig att besörja telegrammen för tjugufem.