VALÉRIES DUENNA

En roman på g-strängen

Af

M. E. FRANCIS [Mary Elizabeth Blundell]

Öfvers. för Hbl.

Helsingfors, Hufvudstadsbladets Nya Tryckeri, 1901.

Innehåll.

I. Introduzione II. Staccato. III. Molto espressivo. IV. Capriccioso. V. Giocoso. VI. Accelerando. VII. Scherzando. VIII. Molto Furioso. IX. Con tristezza. X. Allegretto ma non troppo. XI. Mezza voce. XII. Allegro Agitato. XIII. Adagio con Tenerezza. XIV. Andante con variazione. XV. Apassionata subito. XVI. Pastorale. XVII. Crescendo. XVIII. Sempre crescendo. XIX. Finale con molto sentimento.

I.

Introduzione

— Har ni lagt in bössfodralet?

— Ja, sir John.

— Och Golf-klubborna?

— De ligga här i hörnet, sir John.

— Bra — gå då och skaffa biljetter.

Sturgess försvann och sir John började långsamt gå af och an på järnvägsperrongen; han såg sig under tiden en smula otåligt omkring, ty han hade anländt fulla tio minuter före tågets afgång. Någonting dylikt hade sällan förut händt honom och han var naturligtvis förargad däröfver. Han kunde icke begripa hvad som farit i Sturgess, den dumma karlen, som vanligtvis ordnade hans afresa så noga, att han hade precis tre minuter till sitt förfogande på bangården. En för att komma ut på perrongen, den andra för att köpa ett par tidningar och den tredje för att bekvämt sätta sig till rätta i hörnet af sin kupé. Men Sturgess? Nå, ingen betjänt är värd sitt bröd, om han ej inom tre minuter kan lämna in bagaget, lösa biljetter och vara tillstädes till affärden.

Denna tidspillan gick sir John så mycket djupare till sinnes, som han egentligen icke försummade det minsta. Han var sedan vidpass två år tillbaka innehafvare af sitt baroni och sina gods och till hans besittningar hörde äfven bärgvärk. Hans vänner hade icke riktigt reda på om man gräfde tenn, kol eller järn där. Men så viste de i stället på pricken, huru stora hans inkomster voro, och om de också voro nog vänliga att tre- eller fyrdubbla dem, så var det likväl klart och tydligt för hvar och en, att John Croft var ofantligt rik.

Men det var icke hans enda företräde. Han var dessutom ung — icke trettiotvå år ännu — vacker, frisk och full af uppriktigt intresse för lifvet och sina medmänniskor.

Han hade valt den diplomatiska banan, innan hans farbrors oväntade frånfälle befriade honom från mödan att sköta någon syssla, och som han var en begåfvad människa och hade inflytelserika bekantskaper, så hade han samlat allehanda intressanta erfarenheter i främmande länder.

Medan han gick af och an på Waterloostationens af människor öfverfylda perrong, ilade hans blick snabt iakttagande från det ena ansiktet till det andra. Tid efter annan smålog han öfver något yttrande, han hörde bland mängden. Men plötsligt vände han sig tvärt om och stirrade efter två gestalter, som just gått förbi honom. Det var ett par små varelser, två täcka, mörkögda damer, som tämligen upprörda talade franska med hvarandra. Därvid blef han i tillfälle att observera, att de båda voro unga och vackra; den ena var i synnerhet en i ögonen fallande skönhet. Den andra, som var belamrad med sjalar och paket, försökte just hjälpa sin följeslagarinna att stiga upp i en tredje klassens vagn.

— Tiens — var inte så otålig! Jag skall genast skaffa dig din tidning.

John Croft gick vidare, ända till slutet af perrongen och vände sedan om. Då märkte han, att den vackrare af de båda företeelserna, som så fängslat honom, vände sitt lilla ansikte emot honom. Hvilket förtjusande ansikte! Hvilka underbart vackra ögon! Hvilka fina drag! Men hvad den lilla damen var ond! De fint tecknade ögonbrynen voro dystert rynkade, läpparna voro hårdt sammanprässade och en liten, otålig fot stampade lätt i golfvet.

— Ah ça! ropade hon, kommer du då aldrig tillbaka? Skynda dig! Tåget afgår genast.

— J'arrive, chérie; jag har din aftontidning med mig åt dig.

— Jag sade ju, att du skulle skaffa mig "Punch", svarade den tilltalade med en befallande ton i sin klangfulla röst.

John Croft stannade några steg från denna kupé och låtsade som han ej såg de båda unga damerna, men i själfva värket roade de honom lika mycket som de intresserade honom.

— Nej, Valérie, lydde det bestämda svaret, jag köper inte "Punch" åt dig; det har jag redan sagt dig. Den kostar tre gånger så mycket som denna tidning, som också är ganska rolig. Vi ha inga pengar att kasta bort, glöm inte det.

— Men jag vill inta ha din långtrådiga tidning, den innehåller ingenting annat än smädelser och skryt, genmälde Valérie.

— Åhå! sade den andra gäckande, och John Croft kände sig nästan också manad att bryta en lans för sin favorittidning, men samtalet fortsattes åter.

— Du vet ju, att jag ville ha en illustrerad tidskrift.

— Då skall jag byta ut denna, emot Ser-r-raps, svarade den tillrättavisade med en så komisk tonvikt på detta ord, att Valérie började skratta.

— Nej, jag föredrager "Ally Slopair".

Afgångssignalen gjorde slut på samtalet och påminde äfven John Croft om, att det var tid för honom att intaga sin plats. Men han hade knappast hunnit sätta sig till rätta i sitt hörn, förr än någonting hvitt fladdrade förbi hans ögon. Han blickade nyfiket ut; den föraktade tidningen låg just på det ställe, där den vackra flickan stått.

Sir John lutade sig bekvämt tillbaka i sitt hörn, tände sin första cigarr och tillät sina tankar att sysselsätta sig med de vackra, små fransyskorna; de föreföllo honom åtminstone att vara fransyskor, att döma efter deras språk och efter ett visst behag i deras åtbörder och klädsel. Men det var likväl någonting hos dem — hyn, ansiktsbildningen och framför alt ögonens form, som mera vittnade om den slaviska typen. Hvilken lefnadsställning månne de innehade? De reste på tredje klassen, stackars varelser! Och dessutom tyktes den ena af dem inneha den förenade rollen af tjänarinna och sällskapsdam. Han smålog, då han tänkte på det nyss förda samtalet. Nej, de voro bestämdt i små omständigheter; men de hade likväl någonting fint, ja förnämt i sitt väsende. Hvad hade de för sig? Hvart begåfvo de sig? De voro bra unga för att sålunda ensamma ströfva omkring i världen — Valérie såg i synnerhet ut nästan som ett barn.

Medan han sålunda grubblade och funderade, gledo timmarna framåt. Det var egentligen ingen lång resa, men den föreföll John alltid besvärlig, ehuru hans tant, lady Mary Bracken, som han ämnade besöka, var en originell och intressant kvinna och hennes hus hörde till de angenämaste man kunde tänka sig.

De hade hunnit fram till den afskyvärda lilla stationen, där han måste byta om tåg, och Croft, Sturgess och deras tillhörigheter flyttade öfver till ett annat tåg, då sir John, till sin stora förvåning, såg de båda små fransyskorna likaledes styra kosan till den andra perrongen. Och vid en liten haltpunkt, den sista före målet för sir Johns resa, bereddes det honom en ny öfverraskning. Han såg de båda damerna bärande på sitt resgods och synbarligen med stor hast springa utmed perrongen. Det motsträfviga låset på den angränsande första klassens kupén ville icke gifva efter för deras ansträngningar. Croft öppnade därför dörren till sin kupé, dit de skyndade.

— Stig upp Valérie, fort, fort! ropade den unga flickan, som tyktes ha öfvertagit ledningen. Jag har bara ett ögonblick på mig att köpa biljetterna.

Hon skyndade andlös därifrån och kom genast tillbaka med två första klassens biljetter, som hon höll mellan sina bländande hvita tänder; ty hon hade börsen i ena handen och med den andra försökte hon öppna kupédörren, som en alt för nitisk bärare slagit igen.

Sir John skyndade sig att öppna och att hjälpa henne in i kupén, ty tåget satte sig under tiden i rörelse. Hon gick igenom kupén, kastade sig ned midt emot sin syster, kämpade efter andan och skrattade.

— Om du hade blifvit efter, Margot, hade jag inte alls farit dit, sade Valérie.

— Si, si, svarade Margot i det hon stack biljetterna i sin portmonnä, som slog igen med en knäpp, du hade varit tvungen att fara, Valérie, ty annars hade vår värdinna ju icke vetat hvart vi tagit vägen. Jag hade nog skaffat mig ett åkdon och kommit efter i rättan tid för att kläda dig till middagen.

Valérie satt kapprak och rynkade pannan en smula; sedan lutade hon sig framåt och började hastigt tala ett annat språk — ett språk, som föreföll Croft bekant. Det var ungerska. Han hade tidigare ofta hört det. Då han varit vid engelska ambassaden i Wien hade han specielt studerat det. Han hade således gissat rätt — dessa flickor voro icke af fransk härkomst. Nu, då han ånyo mönstrade dem, kunde han se, att den ena — hon som hette Margot — Margot var ett bra vackert namn — hade ett par djupblå ögon, samma blå färg han så ofta träffat på i Österrike och hvilken lika mycket skilde sig från hans landsmaninnors blå ögon som en safir från en förgätmigej. De långa, täta, svarta ögonhåren gjorde, att de sågo så mörka ut under det lifliga intresse upptäkten af flickornas nationalitet väkte hos honom, glömde han, att han bokstafligen lyssnade, ty de främmande kände sig påtagligen fullkomligt säkra och talade i hans närvara om saker af ytterst intim och personlig karaktär.

— Hör du, Margot, sade Valérie. Jag vill inte, att någon främmande flicka skall kläda mig — om någon sådan kommer, stänger jag min dörr förr henne.

— Jag hoppas att ingen kommer, ty det vore ohöfligt att afslå ett vänligt anbud.

— Det göres icke i vänlig afsikt. De vilja endast se hvad vi ha för saker och huru vi äro klädda — åh, då kommer hon att se de stoppade ställena på min enda sidenunderkjol! Den är så lappad, så lappad — huru tycker du väl, att jag kan låta en främmande få se den?

Vid denna vändning i samtalet fick Croft klart för sig, att det icke var bestämdt för hans öron, och han började oroligt fundera på, om han skulle tillstå sin kännedom om det språk, de med sådan tvärsäkerhet begagnade sig af. Men han tvekade, ty han fruktade att göra de unga flickorna förlägna.

— Jag kan inte tåla de här engelsmännens nyfikenhet, fortfor Valérie; de betrakta oss som vi hörde till en helt annan ras —, de stirra på oss som vi vore små vilda djur; de göra oss frågor — frågor, som vi endast skulle göra våra intimaste bekanta! De göra anmärkningar — bah! Jag kan inte tåla dem!

— Var inte så barnslig, Valérie, svarade Margot rodnande och med en liten stolt knyck på nacken, hvilken högeligen roade Croft, där han gömd bakom sin tidning gaf akt på henne. Du talar som vi icke vore jämgoda med dessa människor.

— Det anse de oss icke häller vara, inföll Valérie. Vi äro ju artister? Få vi ej betalt för att vi komma hit? Åh, jag vet mycket väl hvad du ämnar säga, mademoiselle la marquise; men söta du, här i landet sätter man icke värde på börden, utan på penningen. Och å propos pengar, så är det ännu ett skäl, hvarför jag är förbittrad öfver detta företag. Det kommer att kosta oss fyra, ja tio gånger så mycket som det inbringar oss. Kusken, som afhämtar oss från stationen, de fula, långa betjänterna med sina puderperuker, husjungfrurna, kammarjungfrun, som ej får kläda mig, alla — alla dessa vänta på pengar; och, hvad vi än gifva, komma de att tycka, att det är för litet — ack, hvad jag önskar, att vi ej farit dit!

Det uppstod en längre paus och sir John kastade en förstulen blick på Margot, som satt mycket rak och hvilken han tykte var en smula blek och såg mycket allvarsam ut.

— Jag har noga öfvervägt det, sade hon, och jag tykte det var klokt att fara hit, trots alla kostnader. Det är nödvändigt för dig, ser du. Du kan aldrig vinna framgång, då du ej är bekant — detta föreföll mig som ett tillfälle att bli det. Nu äro vi genast framme, tillade hon i en helt annan ton, och det vore bäst, om du bytte om handskar.

Hon öppnade sin väska och tog två par nya handskar fram därur. Sedan började hon med största omsorg draga sina på sig och systern gjorde likaledes. Croft lade med ett slags medlidsam munterhet märke till, att de, som de togo af sig, voro mycket slitna och lappade. Medan Valérie bemödade sig att knäppa till handsken omkring sin runda handled ropade hon plötsligt:

— Margot, Margot! mina skor — du har inte sytt de röda rosetterna på mina skor!

Margot upphörde med sin sysselsättning och blickade upp, synbarligen bestört och skuldmedveten. Det är sant! Det har jag glömt!

— Alt går då också på tok! sade Valérie tragiskt. Hvarenda en sak! Icke ens mina små, röda rosetter, som jag så räknat på! Ack, Margot!

— Min älskling! sade Margot nästan med tårar i ögonen, det gör mig så ondt, att jag glömt det; men jag lofvar med all säkerhet att ännu sy dem dit — de äta så sent, då hinner jag det nog.

Valérie satt fortfarande surmulen, såsom Croft med växande förtrytelse varseblef. Hon var alldeles afgjordt den yngre af dem bägge, men huru befallande hon var emot sin syster, huru oförnuftig och bortskämd! Men i och med detsamma lutade Margot sig framåt och klappade henne på handen, hvarpå den unga damen förjagade surmulenheten ur sitt ansikte och ersatte den med ett leende — och hvilket leende! — förtrollande, ömt och framvisande de mest förtjusande, små gropar; sedan strålade ögonen också till och logo så ljuft, att Croft dukade under. Hon var bortskämd, ja, men förtrollande!

Hans funderande afbröts genom att tågets fart saktades, och strax därpå stego alla ur. Där stod omnibusen från Brackenhurst — och hans reskamrater styrde värkligen, åtföljda af en bärare, kosan till densamma. Han hörde huru Margot på sin vackra, brutna engelska sade, att de skulle till lady Bracken. Där stod Sturgess också åter i hela sin viktighet; han lade beslag på hela vagnen och stufvade in sin husbondes tillhörigheter på alla de bästa platserna, synbarligen fullkomligt omedveten om, att de båda damerna väntade på, att han skulle aflägsna sin imponerande gestalt ur dörröppningen. En betydelsefull beröring af sir Johns käpp, beledsagad af ett kort rop, undanröjde hindret i en handvändning, och sedan lyfte Croft på hatten och yttrade, att han trodde de sträfvade till samma mål för sin resa, samt frågade om han kunde vara dem behjälplig på något vis?

— Jag tackar så mycket, svarade Margot, men jag tror, att vi redan ha alla våra effekter i vagnen.

Den långsamma, brutna engelska hon talade föreföll John Croft vida mera förtjusande än något af de andra språk, som så flytande gingo öfver de båda systrarnas läppar. Då hon såg upp lade han märke till, att hennes ögon, ehuru de icke voro så stora och strålande som systerns, likväl hade ett mera intagande uttryck — un regard voilé, såsom hon troligtvis själf skulle ha sagt.

Han bugade sig och höll småleende upp dörren, medan de stego upp i vagnen; Margot tackade för uppmärksamheten med en lustig, liten högtidlig bugning, medan Valérie med högburet hufvud och en högdragen, missbelåten min skyndade förbi honom. Croft följde efter, tämligen brydd huru han skulle förklara den lilla damens uppförande, och marterade sin hjärna med att utgrunda på hvad sätt han kunnat såra henne.

Han blef snart upplyst därom. Sedan hon slagit sig ned i åkdonets bortersta vrå tilltalade hon åter sin syster på ungerska, medan hennes ögon sprutade eld och hela hennes gestalt darrade af förbittring:

— Margot, jag är färdig att dö af blygsel! Han följer med oss. Hvad kom åt dig att stiga in just i hans kupé, då hela tåget stod till vårt förfogande?

— Hvarför skulle jag inte det? svarade Margot och spärrade upp ögonen. Man kan ingenting anmärka mot den unga mannen, hvarför skulle vi då undvika honom?

John Croft kunde blott med möda återhålla en tacksam blick. Ja, hvarför i all världen hade den där oförnuftiga varelsen värkligen fattat en sådan motvilja mot honom? Han var däremot fullkomligt redo att visa sig ytterst älskvärd.

— Och det kan du värkligen fråga? sade Valérie knytande sina små händer. Såg han inte i London, att vi stego upp i en tredje klassens kupé? Jag såg huru han gaf akt på oss, medan du dröjde så länge borta för att köpa den där lilla, dumma tidningen. Hela vår plan är förfelad! Vi hade lika gärna hela vägen kunnat fara på tredje klassen, nu kommer han att berätta åt alla människor, att han såg, det vi på sista stationen bytte om vagn; jag märkte, att han såg ut, då du kom med biljetterna. Det är inte det minsta lik dig, Margot! Han är den ende på tok som kommer hit, och då väljer du just hans kupé.

— Kupédörren stod händelsevis öppen, min hjärtunge, svarade Margot blidkande. Var nu inte så olycklig, jag tror bestämdt, att han icke allt lade märke till oss fast det föreföll dig så.

— Tala inte med mig! utropade Valérie. Han såg också, att vi bytte om handskar; jag märkte, att han gaf akt på oss. Han smålog bakom sin tidning.

— Det var värkligen ett olyckligt sammanträffande, svarade Margot så nedslaget, att Croft tykte sig vara ett riktigt odjur af falskhet och brottslighet. Om de hade anat, att han hade reda på alla deras små hemligheter! Att han till och med var invigd i historien om den enda sidenunderkjolen!

Valérie kastade sig med otålig ryckning på axlarna tillbaka i sitt hörn och för att afbryta den plågsamma tystnaden bemödade Croft sig att börja ett samtal med den äldre systern. Hon svarade honom höfligt, men en smula tankspridt, och det hvilade ett uttryck af oro öfver hennes ansikte, hvilket yttermera ökade hans obehag. Om han blott kunnat säga dem, att han icke för något pris i världen skulle förråda deras hemligheter! Men det var förstås omöjligt.

Af Margots flyktiga svar på hans frågor erfor han likväl, att de icke länge vistats i England, att de bodde i London, att de flyktigt kände lady Mary Bracken och att de vid pass en vecka ämnade stanna på Brackenhurst.

— Min tant arrangerar ju en af sina stora välgörenhetstillställningar, icke sant? frågade han. Man är egentligen rädd för dem. Vet ni händelsevis hvilket af hennes företag det nu gäller att befordra? — Är dit mönsterhospitalet eller aftonskolan?

— Det vet jag värkligen icke, svarade Margot småleende, ett ljuft leende, ehuru det icke var fullt ut så förtrollande som hennes systers. Hennes ansikte strålade icke till såsom Valéries och det visade sig blott en liten grop i kinden; John Croft observerade dessutom, att hennes ögon förblefvo tankfulla och sorgsna. Månne de aldrig logo? undrade han. Hvad kunde dessa små människobarn väl vara? De kallade sig konstnärinnor. Men det gafs så många slags konster. Månne de voro skådespelerskor? Han sköt genast denna tanke åt sidan, fastän han viste, att en teaterpjäs äfven stod på lady Mary Brackens program. Men det skulle också bli en konsert, kanske de medvärkade vid den.

— Jag tror det om onsdag också blir en konsert, sade han på måfå och denna gång vände han sig till den yngre syster. Jag fägnar mig redan däråt.

I stället för att svara honom rusade hon opp och slog på händerna.

— Ack, min Cremonesare! ropade hon. Margot! Margot! Du har lämnat den kvar i kupén! Nu återstår mig ingenting annat än att dö! — Tårarna stego plötsligt opp i ögonen på henne och hon vred sina händer i förtviflan.

— Nej, nej, den är fullkomligt i säkerhet, svarade Margot ifrigt, jag såg, att bäraren hade den; den måste vara här.

Valérie kastade sig öfver de på motsatta sidan i vagnen upptornade sakerna och slet den så ordentligt uppstaplade högen i sär, hvarvid hon stjälpte omkull Crofts resväska och kastade hans "Golfklubbor" i golfvet.

— Hvad har händt? frågade sir John och såg sig förvånad och orolig omkring; han hade icke till fullo förstått Valéries jämmer och klagan.

— Min syster hittar inte sin fiol, förklarade Margot nästan lika bestört som Valérie. Jag vet precis, att bäraren förde den hit, men kanske den är där ute.

— Där ute? utbrast Valérie förbittrad. Sedan fälde hon plötsligt ned fönstret och ropade åt kusken, att han skulle stanna. Den största förvirring rådde ett ögonblick, men sedan upptäktes skatten, som helt lugnt var instufvad bakom kuskens ben, dit Sturgess fört den för att det skulle bli bättre plats inne i vagnen för hans husbonde och dennes tillhörigheter.

— Gif mig den! ropade Valérie nästan oartikuleradt; tårarna runno utför hennes kinder och hon var mycket blek.

Sturgess klättrade högeligen förvånad ned från sin plats och räkte en liten, tarflig låda in genom fönstret. Sir John sände honom ett kraftuttryck till afskedshälsning och bad sedan sina reskamrater mycket artigt om ursäkt för sin betjänts egenmäktighet.

Margot svarade höfligt, att detta icke var någonting att be om ursäkt för; men Valérie låtsade icke höra hvad han sade. Hon satt där och höll den skröpliga, gamla lådan ömt sluten i sina armar samt kyste den då och då.

Kort efter detta lilla intermezzo for vagnen in på en gård om en träport, som var svart- och hvitmålad.

— Som en begrafningsaffär, icke sant? sade sir John, svart och hvitt äro våra familjefärger. Det är min tants fixa idé att med svart ock hvitt stryka alt, som öfver hufvud taget kan målas.

Margot smålog och sir John, som gaf akt på henne, såg, att hon var blek och att hennes händer, som hopknäpta hvilade i famnen, häftigt darrade, troligtvis af nervositet. Han fortsatte sitt muntra prat, som icke fordrade något svar. Under tiden foro de genom en lång allé, som på ömse sidor var infattad af ett svart ooh hvitt stakett, sedan foro de förbi en svart- och hvitmålad grindstuga och stannade slutligen utanför en långstreckt byggnad, hvars svarta dörr gått miste om den andra familjefärgen.

Croft hjälpte de båda systrarna att stiga ur vagnen och märkte därvid medlidsamt, att den äldre darrade så häftigt, att hon knappast kunde stå på fötterna. Valérie tyktes däremot vara fullkomligt ogenerad. Hon höll fortfarande sin fiol i handen, ehuru en betjänt erbjöd sig att taga den ifrån henne. De fördes in i biblioteket, där lady Mary Bracken och hennes gäster just höllo på att dricka te.

Värdinnan var en storväxt, gammal dam med sandfärgadt hår, hvilket var betäkt af en svart spetsmössa.

— Jaså, du kom värkligen! ropade hon och nickade åt sig unge frände. Sedan vände hon sig till ge båda systrarna sägande:

— Hvarför lämnade ni inte er fiol ute i hallen?

— Jag föredrog taga den med mig in, svarade Valérie, hvilken såg ut som en liten älfva ibland de ståtliga kvinnorna, som mönstrade henne. Den kunde bli illa medfaren af personer, som icke förstå att handtera den.

— Nå, men stäm den bara inte här i rummet, svarade lady Mary. Jag kan omöjligt stå ut därmed! — Sedan upmanade hon dem att taga plats. Jag är öfvertygad om att I ären trötta och gärna viljen ha ert te.

Valérie slog sig genast ned på närmaste stol. Margot såg sig däremot blygt omkring och som hon ej upptäkte någon ledig plats blef hon stående bredvid sin syster.

— Ni har ingen stol, sade värdinnan som med två koppar i handen återvände från tebordet. Stig upp, Rosamunda, du har inte gjort någon lång resa i dag! Gif fröken Kostolitz din stol.

Rosamunda, en smärt, blond flicka med ett vackert, men sminkadt ansikte, rätade upp sin långa gestalt och reste sig långsamt ifrån den ifrågavarande stolen och såg sig omkring med ett insolent och nyfiket uttryck samt utan att afbryta det samtal, hon just förde.

Margot satte sig och sir John Croft, som just kom med kakor och smörgåsar åt de båda systrarna, såg, huru en mörk rodnad spred sig öfver det nyss så bleka ansiktet, medan de fina dragen antogo ett beslutsamt uttryck. Hon hade synbarligen återvunnit sin själfbehärskning, ty hon svarade honom helt lugnt på några höfliga ord, han ansåg sig förpliktigad att yttra.

— Mademoiselle, vände han sig sedan till Valérie, kan jag ej förmå er att anförtro mig vården om er fiol, medan ni dricker ert te?

— Jag har inte tillräckligt förtroende till er, svarade hon och slog upp sina stora, af motsägelse fulla ögon mot honom.

— Jag försäkrar, att jag är en mycket pålitlig person, bedyrade Croft. Fråga min tant. Jag för till och med ibland räkenskaperna för hennes välgörenhetstillställningar.

— Och betäcker deficit vid årets slut? inföll Rosamunda, som därvid helt lugnt öfver Margots hufvud såg på sir John.

Denne tog icke minsta notis om afbrottet.

— Jag lofvar, sade han bedjande till Valérie, att jag skall handskas med er Cremonesare som om den vore ett litet hem.

— Om ni lofvar att hålla den lika vördnadsfullt som ni i kyrkan håller er bönbok, så skall jag anförtro den åt er! svarade Valérie icke precis vänligt.

— Jag är inte säker på, om ej sir John ibland fäller sin bönbok i kyrkan, sade lady Rosamunda vänd inåt rummet, som om hon ej vetat af den unga konstnärinnans närvara.

I och med detsamma frasade lady Mary Bracken fram till dem.

— Vill du bli presenterad? frågade hon sin nevö med en mycket hörbar hviskning, och utan att afvakta hans svar fortfor hon: Sir John Croft, miss Valérie Kostolitz — den andra miss Kostolitz — jag kan omöjligt komma ihåg ert namn — ni blir ju icke stött däröfver.

— Vi äro redan gamla bekanta, svarade Croft glädtigt.

Detta ådrog honom en vredgad blick ur Valéries ögon. Men han tyktes icke ha sett den, utan fortsatte helt lugnt: Vi träffades på järnvägen, icke sant? Och vi foro tillsamman hit i omnibusen. Jag skulle tro, att det är en tillräcklig presentation för hvem som hälst.

— Men det är icke desto mindre ändå angenämare att veta en persons namn, svarade Valérie och lyfte upp sin lilla haka med den djupa gropen.

Croft hugade sig med ett förbindligt leende.

— En presentation är afgjordt en fördel, då man ej är någon ryktbarhet, men hela världen har naturligtvis hört talas om fröken Kostolitz.

Det var hans afsikt att säga någonting riktigt artigt, men hans kompliment misslyckades totalt. De båda systrarna rodnade ända upp till hårfästet och hans tant sade tort: Prata inga dumheter. Hon har just nyss kommit till London ooh hittils har ingen människa hört henne.

Valérie stälde tekoppen ifrån sig och sträkte befallande ut handen:

— Min fiol, om jag får be, sade hon.

— Gif henne den, John, gif henne den! ropade lady Mary. De vilja visst gå och packa upp sina koffertar. Icke sant, att I viljen packa upp? Eller skall jag skicka upp min kammarjungfru?

Croft kunde icke låta bli att tänka på samtalet i järnvägskupén, och som han var en smula stött öfver den tillrättavisning han nyss fått, greps han af en med elakhet blandad nyfikenhet att få se, huru hans reskamrater skulle förhålla sig gentemot detta förslag. Men den äldre systern afslog anbudet med allvarlig värdighet och utan minsta förlägenhet.

— Jag trodde nog, att ni inte önskade det, sade lady Mary. Folk tycker inte om, när främmande tjänarinnor gräfva bland deras saker.

Anmärkningen var så egendomlig, så oförsynt, men likväl så träffande, att Croft faktiskt kände, huru han rodnade. Och hans obehag ökades, då han märkte, att Valéries blick med ett uttryck af vredgad förvåning hvilade på honom.

II.

Staccato.

Kort innan det ringde till middagen trädde Croft in i förmaket och till sin stora belåtenhet träffade han ingen annan än sin tant där.

— Just hvad jag önskade, började han och slog sig ned bredvid henne i soffan. Jag kom med afsikt ned så tidigt, för att jag skulle få prata litet med dig. Jag vet, att du alltid är färdig en hel evighet före de andra. Säg mig nu hvem de nätta, små flickorna äro och hvarför de äro här?

— Du menar den lilla fiolspelerskan — hon är riktigt söt och den andra är också en liten nätt varelse. Min gossar jag fick höra, att hon skall spela alldeles gudomligt, den ande, förstås. Systern ackompagnerar henne och tager vård om henne. Hon tyckes ordna alt för henne. Hon är så att säga hofmästarinnan.

— Jag förstår inte, huru du kommit i beröring med dem?

— Af en besynnerlig slump fick jag genom Marianne höra talas om dem. Du känner ju min väninna fru Wilberforce? Min käre John, tillade hon plötsligt med klagande ton, jag måste säga dig, att alt går rysligt illa här. Jag har värkligen haft så mycken förargelse och så mycket besvär och räkenskaperna äro så intrasslade. — —

— Kors, afbröt John Croft henne leende, inbringar mönsterhospitalet ingenting? Jag trodde, att det gick alldeles utmärkt.

— Min käre gosse, det kan inte gå sämre än det gör. Saken är den — hon blef plötsligt meddelsam, att landtbefolkningen här är så dum, att den icke begriper någonting dylikt. De vilja icke komma in på hospitalet, emedan de påstå, att läkarne behandla dem som försöksobjekt och att den, som dör där, blir skuren i små bitar. Jag försäkrar dig, John, att en kvinna på fullt allvar sade mig detta. Jag tror, att hennes en bror dött på ett sjukhus. Hon berättade hela historien för mig — i alla dess detaljer. Nå, med ett ord, han blef obducerad. "Och tänk nu, nådig fru", sade hon, "nu måste vår stackars Tom träda inför Vår Herre utan hjärta och njurar!"

John skrattade ånyo och lade benen i kors öfver hvarandra.

— Säg mig, började han åter; men lady Mary fortsatte utan att höra på honom:

— Här råder en alldeles otrolig okunnighet! Kan du föreställa dig, att jag nyligen frågade en kvinna hvad hon skulle göra, ifall hennes barn skulle bränna eller skålla sig, och hon då svarade: "Jag skulle hålla det under pumpen!" Kommer det dig ej att rysa? Jag insåg, att någonting måste göras och då fick jag en lysande idé. — Mödra-uppfostrings- föreningen — är det inte ett bra namn? Jag har inrättat skolklasser för byns kvinnor, lättfattliga föredrag, angående sjukvård, hvilka de alla kunna förstå. De få lära sig huru man skall förbinda en skadad lem, huru man sköter ett brännsår, huru en sjuksäng skall bäddas och ordnas. Sedan ha de enkla lektioner för att lära sig bereda sjukmat; de lära sig koka sjötunga och hönsbuljong. —

— Sjötunga och hönsbuljong? upprepade John och drog upp ögonbrynen.

— Ja, dylika enkla saker. Anser du det inte vara mycket nyttigt?

— Mycket nyttigt och praktiskt, min bästa tant. Männen förtjäna troligtvis tolf à fjorton shillings i veckan. Lönerna äro ju mera låga här?

— Jag har ingen aning om hvad de förtjäna. Men hör på, John — hon satte sig åter upp på sin käpphäst och lät den muntert trafva åstad. Sedan ha de lektioner i sömnad; de få lära sig att klippa till och sy sina egna och sina barns kläder. Jag köper tyget, men de få taga hem de kläder de förfärdigat; och jag låter dem också taga sopporna, stekarna och geléerna hem med sig, blott för att sporra deras ifver och gifva deras anhöriga en föreställning om, huru dessa saker skola smaka. Och jag måste värkligen säga dig, att saken genast från början rönte stor framgång: kvinnorna trängdes riktigt om att få plats i mina klasser. Efter de första fjorton dagarna måste jag öka min lärarepersonal, och skolrummet — efter skoltimmarnas slut lät jag meddela undervisningen i skolrummet — räkte snart icke till. Och jag var så stolt och förhoppningsfull, min käre John, att jag bygde ett hus med en stor föreläsningssal och flere kök och en tvättstuga — ack! jag glömde, att de också få lära sig tvätta — och alt går också mycket bra — men —

— Jag förstår fullkomligt, svarade John, som blifvit en smula otålig under denna långa förklaring. Sakens finansiella del är icke så tillfredsställande som alt det öfriga! därför har du arrangerat denna bazar och konserten och fröken Kostolitz skall vara en af dragningskrafterna.

— Mycket riktigt, svarade lady Mary, högst belåten för att han så hastigt uppfattat sakernas läge. Ty, ser du, anskaffandet af materialerna till de olika afdelningarna gör företaget litet dyrt och byggnaden kostar också mera än jag trodde. Sedermera, då föreningen riktigt kommit i gång, kommer den också att själf upprätthålla sig. Hvarje medlem måste erlägga en inträdesafgift och bidraga till en årlig insamling; men för ögonblicket vill jag icke göra de stackars varelserna modlösa.

— Det tycker jag du har fullkomligt rätt uti, sade hennes nevö med eftertryck. Och sålunda fick du det lyckliga infallet…

— Sålunda fick jag det lyckliga infallet att föranstalta en konsert och en teaterrepresentation. Ser du, jag har redan så ofta haft bazarer och den sista — för aftonskolan — var ett grundligt fiasko. Och jag blef naturligtvis förtjust, då Marianne Wilberforce skref och underrättade mig, att hon upptäkt någonting alldeles nytt, som kunde bidraga till underhållningen. Vänta, jag tror, att jag har hennes bref här.

Lady Mary skred majestätiskt genom rummet och drog upp lådan i ett litet bord.

— Ja, här är det — nu skall jag läsa det för dig: "Jag har just funnit det, som du behöfver — en alldeles ny dragningskraft och alt annat än dyr."

John erfor en plötslig känsla af medlidande.

"Jag har lärt känna ett par förtjusande utländskor — fransyskor eller ungerskor, det vet jag inte så noga; deras namn är Kostolitz."

— Det är då bestämdt icke franskt, anmärkte John.

"Den ena af dem är rent af ett geni", läste lady Mary vidare utan att låta störa sig af anmärkningen, "hon spelar alldeles gudomligt fiol och reciterar som en ängel, jag har äfven hört, att hon spelar teater mycket bra, ehuru hon ej ämnar gå in vid scenen. De ha just kommit till London och känna ingen människa, därför är det just rätta tiden för dig. Du kan få dem för ingenting. Enligt hvad den andra systern sade mig äro de framför alt angelägna om att bli bekanta. De ha till en början för afsikt att gifva lektioner, den ena af dem gör det åtminstone, blott för att förtjäna deras uppehälle, tils det blir något lämpligt tillfälle för den yngre att debutera. 'Jag vill uppbjuda alt för att göra min systers talang gällande, hon är ett geni', sade den äldre till mig. Jag tykte det var så älskligt af henne. Du behöfver värkligen icke vara rädd för dem. De äro fullkomligt presentabla och, som jag tror, mycket tillbakadragna."

John drog upp ögonbrynen.

— Det var icke det ord, som karaktäriserade fröken Valérie, ehuru han å andra sidan icke kunde beskylla henne för att vara påflugen.

— Jag beslöt därför att låta dem komma hit, slutade lady Mary, som vek ihop brefvet och stack det i fickan. Vi skola låta den lilla spela i afton.

I och med detsamma öppnades dörren och hofmästaren anmälde herr Tory.

— Pastorn, förklarade lady Mary lågmäldt. Jag bjöd honom med afsikt, för att han skulle föra den ena af dem till bords. Den andra får Algy till kavaljer. Han är ursinnig, emedan han är rädd att nödgas tala franska. — Därmed vände hon sig till herr Tory; "Ni känner ju min nevö, sir John Croft?"

Herr Tory, en smärt, ung man, hvars vanliga förskräckelse för lady Mary Bracken ytterligare ökades på grund af denne fruktansvärde nevös närvara — sir Johns ansikte hade värkligen i detta ögonblick ett mycket vredgadt uttryck — gick nervöst bort till kaminen och stammade fram något osammanhängande svar. John lade knappast märke därtill, utan vände sig åter till sin tant.

— Jag hoppas Algy beter sig artigt. Jag tror knappast det är rätt att skicka någon af dessa flickor till bords med en pojke i kort jacka.

— Han går numera klädd i rock, genmälde lady Mary. Han är nära sjutton år.

— Kan jag inte hällre föra henne till bords? svarade John, högeligen missbelåten med förklaringen.

— Min käre John, var inte en narr. Du måste vara Rosamunda Gorsts bordskavaljer.

Här afbröts diskussionen i och genom nämda dams inträde, hvarpå de öfriga gästerna också snart infunno sig. I det stora hela voro de allesamman hemliga motståndare af lady Marys välgörenhetsföretag, men ville likväl icke saknas i hennes hem. Och lady Mary utöfvade i själfva värket också ett egendomligt herravälde öfver alla, hon kom i beröring med. Hennes något grofkorniga rättframhet var allmänt bekant; hennes utmanande sätt tog mången gång andan af folk, men det föll aldrig någon in att känna sig förolämpad af henne. Man knotade visserligen, men man fogade sig likväl efter henne. Kanske det kom sig af, att man alltid i henne såg en härtigs dotter, hvilken, ehuru hon ibland lade sig på knä på golfvet för att lära någon bondhustru skura det och ehuru hon ofta gick omkring med spikslagna skodon, som gjort en bonddräng all heder, likväl oföränderligen väkte den tanken, att hon alt igenom var en förnäm dam.

Fröknarna Kostolitz voro bland de sista, som kommo in i förmaket. Allas blickar riktades på dem och en djup tystnad rådde några ögonblick. Valérie var klädd i skärt och Margot i gult. Deras klädningar voro af mycket enkelt tyg, men hade en elegant snitt; deras vackra hår var fantastiskt uppfäst ock prydt med skimrande kammar af imiterade ädelstenar. Där de nu med glödande kinder och blixtrande ögon samt klädda i sina lysande, kulörta klädningar stodo midt ibland de högresta, bleka adelsdamerna, som för det mesta voro klädda i hvitt, sågo de ut som ett par glödande, exotiska plantor, hvilka ödet förflyttat till en engelsk trädgård.

En af lady Marys bröder, en gammal herre, som såg tämligen butter ut, skötte värdens plikter. Och hans son Algy, elev i Eton, skulle föra Margot Kostolitz till bordet, medan Valérie som "geniet" stod så mycket framom sin syster i rang, att hon fick herr Tory på sin lott.

Herr Tory var mycket ung, som en riktig prästkandidat och hans kantigheter hade ännu icke blifvit bortslipade hvarken genom hans prästerliga ämbete eller genom croquetspelet. Han hade en pincenez med blåaktiga glas, var mycket förlägen och onaturligt högtidlig. Då han kom fram till Valérie och tafatt bjöd henne armen blef han visst bra ängslig till mods vid tanken på, att han skulle bli tvungen att samtala med och roa denna gnistrande lilla främling. Men Valérie besparade honom mödan. Hon betraktade honom kritiskt under sina långa ögonhår och frågade sedan långsamt och tydligt:

— Ni tala — magyar? — jag mena — ungersk?

Högeligen orolig och förvånad skyndade den unge mannen att förneka detta.

Valérie drog med en beklagande åtbörd upp sina runda axlar och utstötte en tung suck. Sedan skakade hon på hufvudet och fördjupade sig i läsningen af sitt menukort.

John Croft gaf från andra sidan om bordet akt på denna lilla komedi och smålog för sig själf. Den ohöfliga, impertinenta lilla varelsen! När det behagade henne kunde hon tala engelska lika bra som någon annan, men nu hade hon uppenbarligen ingen lust därtill. Hennes granne på andra sidan var en magnat från omnäjden, hvilken också, som sir John viste, ogillade lady Marys välgörenhetsföretag och hyste den åsikten, att de utarmade trakten. Det var icke troligt, att han just synnerligen mycket skulle samtala med sin lilla granne. Och efter en blick, som tydligen vittnade om onåd, vände han värkligen demonstrativt ryggen eller rättare sagdt, skuldran åt henne. Valérie betraktade honom äfvenledes som öfverflödig och egnade sig helt och hållet åt maten. Under hela måltiden yttrade hon icke ett enda ord. Och det som börjats af elakhet och motsägelseanda slutade med surmulenhet. De svarta ögonbrynen rynkades, den röda undre läppen sköts fram; nu ville hon icke ens äta mera, utan började öppna och sluta sin solfjäder i ett så regelrätt anfall af dåligt lynne, som endast ett bortskämdt barn kan ha.

John Croft lutade sig tillbaka i sin stol och blickade ned utmed bordet för att se, huru den andra systern hade det. I början torde hon ha haft ganska roligt, ty Croft hade flere gånger uppfångat glädtiga ord och meningar, som förkunnade, att hon mycket väl kom till rätta med den unge eleven från Eton. Ja han, som endast motvilligt lydt sin faster, då hon tillsade honom att föra den andra fröken "den och den" till bordet, tyktes efter fem minuter ha kommit under fund med, att hon var en riktigt söt flicka. De pratade ju helt förtroligt och glädtigt med hvarandra. Men nu såg Margot mycket tankfull, ja, bekymrad ut. En eller par gånger märkte Croft, att hon gjorde små tecken åt sin syster, hvilka blott besvarades med järnhårdt trots. En gång uppfångade han till och med en grimas. Han ämnade just se efter hvad den skulle göra för en värkan på Margot, då lady Rosamunda plötsligt vände sig till honom.

— Denna gång måste ni böja ert hufvud ännu litet längre bakåt, sade hon iskallt. Lady Hee's hår skymmer utsikten.

Croft hade för mycken världsvana för att spritta till. Men han kände till sin stora förtrytelse, att han rodnade.

— Ni tyckes finna den unga damens bakhufvud mycket intressant, fortfor lady Rosamunda.

— Jag var inte angelägen om att se hennes bakhufvud. Jag ville betrakta hennes ansikte, men hufvudet är likaledes intressant.

— I synnerhet kammen med glaspärlorna, tycker jag.

— Ja, den är mycket vacker och hon bär den såsom ingen engelsk flicka kunde göra det.

— Jag ville bra gärna veta hvaruti den trollmakt består, som dessa små flickor uppenbarligen utöfva öfver er. — Det har hela aftonen roat mig att gifva akt på er; om ni inte stirrade på den ena, så stirrade ni på den andra.

— Det fägnar mig, att jag kunnat roa er, svarade Croft vårdslöst.

— Godt, men hvaruti ligger trollmakten?

— Åh, jag vet inte så noga. De äro annorlunda än andra, de äro omgifna af någonting nytt, friskt och täkt. Jag tycker det är riktigt uppfriskande att ibland se någonting annat än det vanliga. Tycker ni inte det?

— Jag fruktar, svarade lady Rosamunda högmodigt, att er smak blifvit förstörd till följd af er alt för långa vistelse i främmande länder. Men ni borde ju haft tid att åter acklimatisera er.

— Åh, jag är mera än acklimatiserad, svarade Croft med ett egendomligt, impertinent leende; jag börjar redan ledas vid alt här hemma.

Lady Rosamunda var lady Mary Brackens brorsdotter, medan sir John var hennes aflidne makes nevö; de båda unga stodo således i ett slags släktskapsförhållande till hvarandra och voro vana att umgås förtroligt. Det är visst möjligt, att lady Rosamunda önskade komma i ett ännu förtroligare förhållande till den unge baronen, ty han var ju ett utmärkt parti. Hon intresserade sig i alla fall så pass lifligt för honom, att den uppmärksamhet han egnade de båda främlingarna väkte hennes obehag. Hans sista anmärkning förbittrade henne i högsta grad och hon ämnade just gifva honom ett bitande svar, då damerna reste sig från bordet ooh tillfället sålunda gick henne ur händerna.

Ute i hallen råkade en af enkenåderna fälla sin solfjäder, hvilket framkallade en allmän stockning, så att Margot och Valérie nödgades stanna kvar i matsalen.

— Hvad är det åt dig Valérie? hörde Croft den förra hviska. Tu n'as pas adresse ton pauvre, reverend une seule fois.

— Je le deteste, svarade Valérie kort och bestämdt.

— Mais, songez donc, chérie —

— Je m' embête eci, mumlade Valérie med en vredgad hviskning och sedan satte sig det lilla tåget åter i rörelse och Croft stängde dörren.

Då han kort därpå trädde in i salongen, gick han raka vägen fram till den yngre systern, som satt ensam för sig, ty alla försök att draga in henne i ett samtal hade strandat. Några af de andra damerna hade i början sökt närma sig henne på ett nedlåtande sätt, somliga hade till och med försökt tilltala henne på en ytterst dålig franska, enär de ej hade någon aning om, att hon talade en flytande engelska, men Valérie var fortfarande otillgänglig och gaf så korta svar, att de därefter blott egnade sin uppmärksamhet åt Margot, hvilken, angelägen att godtgöra systerns ohöflighet, svarat artigt och förbindligt.

— Jag ville bra gärna veta, sade sir John i det han slog sig ned i soffan bredvid Valérie, hvarför ni är vid så dåligt lynne?

— Det var då en förskräcklig ohöflighet! utropade Valérie, medan en flyktig grop visade sig invid hennes mungipa. Huru kan ni påstå, att jag är vid dåligt lynne?

— Emedan ni är det, svarade Croft.

— Ja, jag är det värkligen, medgaf Valérie, medan den lilla gropen undanträngdes af flere andra.

— Nå, ni är åtminstone ärlig, sade sir John. Men säg mig nu hvarför ni är vid dåligt lynne?

Groparna försvunno och pannan rynkade åter.

— Emedan jag hatar detta hus och alla som vistas däruti. Min syster yrkade på, att vi skulle fara hit, fastän jag sade henne, att det var en dårskap. Var så god och se er omkring och säg mig sedan, om någon af dessa människor förstår sig på musik? En af damerna sade mig, att hennes döttrar lagt grunden med Beethoven och Chopin och att hon nu lät dem lära sig la musique de danse.. Ni borde värkligen ha hört det! De äro allesamman dumma, dumma.

— Ja, jag tror värkligen, att de flesta äro det, sade Croft kastande en blick omkring rummet. Men inte alla ändå. Till ex. lady Rosamunda Gorst.

— Bah! afbröt Valérie honom, försök inte inbilla mig, att hon förstår sig på musik! — I London blir en konstnärinna åtminstone höfligt behandlad och erkänd, om hon också är huru obekant som hälst. Människorna veta, att man måste ha någonting inneboende för att vara artist. Men här — tillade hon och hennes ansikte färgades af en häftig rodnad — här se de en öfver axeln, för att man måste förtjäna sitt bröd.

— Mademoiselle, sade John Croft mildt, var inte för sträng, ni skrämmer mig riktigt! Tillåt mig försäkra er, att jag högeligen älskar musik och att jag förstår att uppskatta en konstnärinna.

Medan han sade detta lutade han sig ned till henne, så att hans ögon nästan kommo i jämhöjd med hennes. Det låg någonting så öppet och intagande i hans blick och ton, snarare än i orden, att Valérie helt och hållet blidkades. Hon såg leende opp till honom och lutade sig i och med detsamma tillbaka i stolen, som om hon med fägnad ämnade utlåta sig i ett samtal. Därvid sträkte hon omedvetet fram ett par små, näpna, i bronsfärgade läderskor instuckna fötter. Croft blickade ned på dem, liksom hvarje karl i hans ställe hade gjort, och såg, att sagda skor voro prydda med röda bandrosetter.

— Jaså, de hunno ändå bli ditsydda! utropade han ofrivilligt.

Valérie satt åter rak som ett ljus och betraktade honom med ett uttryck af gränslös förvåning och förbittring.

— Hvad menar ni därmed? utropade hon; är det möjligt, att ni — att ni förstår ungerska?

Croft blef plötsligt blossande röd.

— Jag var några år attaché i Wien, sade han mycket ödmjukt, jag fruktar, att jag förstår ungerska ganska bra.

Valéries stora, mörka ögon tyktes riktigt flamma af vrede; den glödande rodnad, som färgat hennes kinder, spred sig nu äfven öfver nacken och pannan.

— Då förstod ni faktiskt alt, hvad vi i kupén talade med hvarandra? hviskade hon alldeles utom sig.

— Jag förstod hvarje ord, sade John dystert.

— Det var ohederligt! uthrast Valérie.

John Croft rätade på sig.

— Godt, sade han, vi skola antaga det som bevisadt. Men säg mig, mademoiselle, huru hade ni väl blifvit till mods, om jag midt under edra förtroliga utgjutelser plötsligt hade underrättat eder om, att jag förstod hvad ni sade. Tror ni inte situationen hade blifvit ganska obehaglig? Betänk, att jag inte under några omständigheter kunde befria er från min närvara? och att jag inte kunde låta bli att höra edra ord, om jag inta rent af stoppade till mina öron. Jag försäkrar, att jag gjorde mig den största möda att ej höra hvad ni sade, jag skrynklade till och med ihop min tidning för att förtaga ljudet af edra röster.

Valérie hade mycket sinne för humor och nu började hon skratta.

— Jag kommer ihåg, huru ni prasslade med er tidning.

John begagnade sig genast af den fördel han vunnit.

— Och betänk också, ätt jag inte kunde ha någon aning om, att jag skulle få återse eder som gäster på Brackenhurst, fortfor han. Det föll mig icke in, att vi någonsin mera skulle återse hvarandra. Medgif, att det egentligen är bra orätt af er att vara ond på mig.

— Jag är inte mera ond på er, svarade Valérie, hvilken lugnat sig lika hastigt som hon blifvit förargad. Det är egentligen riktigt roligt, att ni kan ungerska. Nu skola vi tala ungerska, så kunna vi säga hvilka elakheter vi vilja om de andra utan att de förstå oss.

Men innan denna lilla älskvärda plan hann bli utförd kom lady Mary Bracken tvärs öfver rummet.

— Vi ville gärna höra litet musik. Hvar är ert instrument, mademoiselle?

— Jag förstod, att konserten inte skulle vara förr än i morgon, genmälde Valérie vresigt.

— Ja, konserten är i morgon, men jag hoppas, att ni äfven i dag låter oss höra er.

— Jag är mycket trött i dag, protesterade Valérie vidare.

Margot kom skyndsamt fram till henne.

— Du spelar förstås, ma mignonne, bad hon ömt. Lady Mary Brackens vänner vilja så gärna höra dig.

Valérie fläktade sig långsamt med solfjädern, men svarade ingenting.

— Jag ber er, var så god och spela, sade sir John så sakta, att endast hon kunde höra honom, visa mig på det sättet, att ni inte längre är ond på mig.

Hennes motstånd var brutet och hon reste sig för att gå och hämta sin fiol.

— Får jag skicka någon för att hämta den? frågade lady Mary. Nej, kanske det är bättre, att ni själf går dit upp, så stämmer ni den där. Jag kan inte tåla det där stämmandet.

Valérie lämnade rummet utan att fästa afseende vid hennes ord och strax därpå kom hon tillbaka med fiolen i dess låda och gick raka vägen fram till Margot, som redan satt vid pianot.

— Gif mig ton, sade hon och lockade fram en mängd marterande ljud, under hvilka lady Mary högljudt protesterade. Sedan började hon spela en rysk aria med variationer. Croft hade väntat någonting framstående, men han var icke förberedd på en så utsökt prestation. Det led intet tvifvel: Valérie Kostolitz var en stor konstnärinna. Han var förvånad öfver den lilla varelsens styrka. Hvilken lidelse! Hvilken eld! Medan hon spelade tyktes hon glömma alla och alt utom sin konst; hennes stora ögon blefvo ännu större; ja, hennes hållning var så drottninglik som man ej hade tilltrott henne. Det var som om hennes egen genius hade höjt henne. Hon afbröt spelet plötsligt och kastade en snabb blick på åhörarekretsen — en ifrig, nästan bedjande blick.

Ett ögonblick var det alldeles tyst i rummet, sedan hördes ett svagt "förtjusande" från en aflägsen vrå. Lady Mary, som till en början lyssnat mycket uppmärksamt, kände, att morgondagen mycket berodde af hennes skyddslings framgång och hade därför vågat sig fram med sitt: "förtjusande". Men en gammal herre yttrade däremot sin åsikt, att ingenting passade så bra i en salong som en banjo — hans döttrar höllo just på att lära sig spela banjo, sade han till sin granne. Valéries blick hvilade en sekund på Rosamunda Gorst, som lojt besvarade blicken och tyktes kväfva en gäspning. Sedan såg hon på Croft.

— Ni tykte åtminstone om det? sade hon.

— Ja, jag tykte om det.

— Då skall jag en annan gång också spela för er. Men nu skola de här goda människorna få någonting, som de kunna förstå.

Hon började åter spela och efter en skrämd och förstörd blick lät Margot händerna sjunka ned från tangenterna.

Emellan besynnerliga små driller ooh löpningar hördes plötsligt en fasansfull melodi, hvilken Croft blott alt för väl kände igen.

Det var afgjordt en förträfflig prestation. Variationerna voro beundransvärda, infallet sällsamt. Men en sådan djärfhet!

Croft kände bokstafligen, huru han rodnade. Margot tyktes efter ett ögonblick ha återvunnit sin själfbehärskning och — smittad af systerns satiriska lynne anslog hon då och då ett ackord, som blott ökade det groteska i föredraget. Nu pratade ingen mera; alla lyssnade med förvånade, nästan häpna miner; den gamle herrn, som så oförbehållsamt yttrat sin förkärlek för banjon, slog takt med hufvudet. Lady Mary smålog med ett något förvirradt uttryck, medan Rosamunda Gorst, full af högmodig förvåning, stirrade på konstnärinnan. Strax därpå slutade Valérie med en drill och lady Mary reste sig från sin plats.

— Jag tackar så mycket. Det var värkligen vackert — men det är för besynnerligt — melodin förefaller mig så bekant.

— Jag förmodar, att vi alla känna den, sade ett annat fruntimmer kärft.

— Ja — jag tänkte också ett ögonblick att — men det kunde det naturligtvis icke vara.

— Det var "Ta-ra-ra-boom-de-ay", utbrast Algy. Vacker melodi, icke sant?

— Dumma pojke! sade hans faster. Men allvarsamt, fröken Kostolitz, det påminner värkligen om —

— Det är "Ta-ra-ra-boom-de-ay", svarade Valérie med högtidligt allvar.

— Du milde! sade lady Mary. Jag tykte väl, att jag kände igen den. Vi kände allesamman igen den, icke sant? — Hon såg sig förtjust omkring. När man hör den så här är det en riktigt vacker melodi. Men den är litet annorlunda satt, ni har väl själf transponerat den?

— Ja, svarade Valérie helt lugnt, arrangementet är af mig. Jag tykte det skulle vara trefligt, om jag spelade något, som allo förstodo.

— En präktig idé, sade banjoherrn.

— Arrangementet är mycket originelt, lofordade en af damerna.

— Men det är skada, att ni valde en så simpel melodi.

Valérie stämde emellertid åter sin fiol utan att bry sig om de anmärkningar, som surrade omkring henne.

— Valérie, huru kunde du göra det? hviskade Margot under det allmänna virrvarret af röster. Ser du huru jag darrar! Då så mycket står på spel.

— Låt mig vara i fred, sade Valérie; sedan såg hon hastigt upp till Croft och frågade; Hvad tykte ni?

— Om jag säger det kommer det icke att fägna er.

— Jag vill i alla fall veta det.

— Nåväl, svarade sir John mycket allvarsamt, jag tykte det var ganska impertinent.

Hon rodnade, men rykte genast åter på axlarna.

— Impertinent! Ett sådant uttryck! Jag gjorde ett experiment, qui a, du reste, complètement reussi. Tycker ni inte det är snält, tillade hon med ett förtrollande leende, då man bjuder till att rätta sig efter andras smak, till och med då man icke själf förstår den?

— Till och med, sade sir John, som alt ännu var mycket allvarsam och märkvärdigt nog kände sig personligt sårad af Valéries val, till och med, om ni därigenom förråder en brist på god ton.

— Pour le coup, monsieur, inföll Margot, jag tycker, att det ni nu säger ingalunda vittnar om alt för god ton.

Valéries ansikte strålade af belåtenhet.

— Nå, nu börja ni två gräla, sade hon, och därtill finnes det värkligen ingen anledning. Monsieur känner sig sårad af mig, emedan han tror, att jag tillåtit mig ett dumt skämt. Du är förargad på honom, emedan du anser, att ingen annan än du bör få hålla moralpredikningar för mig. Men jag är inte ond på någon. Se på mig — jag är belåten! Se på människorna — de äro likaledes belåtna! Allons, allons, ne vous fâches pas. Nu skall jag spela någonting för er.

Ögonblicket därpå strömmade Kreutzer-sonatens första toner genom salen. Nu behöfde man icke mera påbjuda tystnad, nu var nyfikenheten väkt och ehuru denna komposition var af ett helt annat slag fängslade dess underbara skönhet likväl de prosaiska och omusikaliska sinnena.

Croft var som förtrollad; tårarna stodo i ögonen på honom, det föreföll honom som om Valéries fina fingrar dragit hjärtat ur hans bröst. Det var en riktig dröm, han hade ännu aldrig hört en så fulländad, så gripande och förtrollande musik.

Då hon slutat brast en riktig bifallsstorm lös; människorna trängde sig omkring henne med lyckönskningar och utrop af beundran.

— Du överträffade dig själf, sade Margot helt upprörd. Valérie kastade en förstulen blick på Croft och smålog belåtet, då hon lade märke till den sinnesrörelse, hennes spel väkt hos honom.

Med en drottninglik åtbörd räkte hon sin fiol åt systern, för att hon skulle lägga in den i lådan; sedan gick hon fram till lady Mary Bracken och gjorde en lätt bugning för henne.

— Jag har spelat tre gånger, sade hon. Månne det icke är nog? Jag är mycket trött och ville gärna komma i ro.

Sedan skakade hon hand med värdinnan och styrde, åtföljd af Margot, kosan rakt mot dörren. På sin väg genom salen hälsade de åt höger och vänster med de sällsammaste, högtidligaste bugningar som om de varit ett härskarepar.

III.

Molto espressivo.

— Du milde himmel, i dag är det då mycket att göra, förkunnade lady Mary ifrigt morgonen därpå.

— Låt oss för all del i världen i ro äta vår frukost! svarade hennes nevö tämligen otåligt och tillade sedan högst inkonsekvent: Hvad ha vi då att göra? Konserten eger ju inte rum förr än på eftermiddagen?

— Klockan precis tre, sade lady Mary. Men teaterrepresentationen försiggår ju på torsdag och i dag på förmiddagen måste vi alldeles afgjordt ha den första repetitionen. Jag hoppas, att du kan din roll, käre John?

— Om jag skall bekänna sanningen, svarade sir John med ett sorglöst skratt, så har jag ännu icke sett på den; men det går nog. Du ställer väl inte till repetitionen före tolf? Då har jag ju god tid på mig.

— Hvad spelar ni då för en roll? frågade Valérie, som satt midt emot honom.

— Åh, jag är alltid le jeune prémier. Vågar jag fråga, hvad det är som så roar er, mademoiselle? — Ty Valérie brast plötsligt ut i ett klingande skratt.

— Ah, I ären värkligen för roliga! ropade hon. Jag har redan förut sett det. Ni tager emot hufvudrollen i ett stycke: Ni kastar icke ens en blick på den tils just före repetitionen och sedan inbillar ni er, att ni kan spela den!

— Det hoppas jag! sade sir John mycket stött. Jag tror att man i allmänhet tycker, att jag kan spela, icke sant, tant Mary? Jag vet, att det ofta faller sig besvärligt för mig att jämt nödgas vara med och spela.

— Han anses för en af de bästa dilettanterna i England, svarade lady Mary förvånad och tillika en smula retligt. Han kommer aldrig, aldrig af sig!

— Han kommer aldrig af sig! utropade Valérie strålande af belåtenhet. Som om det vore alt! Ah, dessa dilettanter! Se på värkliga skådespelare, folk, som hela lifvet igenom endast spela teater. Hvad göra de, när de skola uppträda i ett nytt stycke? De studera, studera och studera! De ha i veckor och månadtal repetition två gånger om dagen; de inöfva hvarje detalj. Men när dilettanter taga ihop med ett stycke — nå ja, omedvetet, komiskt härmande. John Croft — stycket skall uppföras i öfvermorgon. Bra! Och första repetitionen blir om par timmar. Enorm tid! De ha ännu icke sett på sina roller — men de bli nog färdiga! Ack, slutade hon, återfallande i sin vanliga ton, hvad det är komiskt.

Croft rodnade ända upp i pannan; han var tillräckligt ung för att finna det obehagligt att bli utskrattad. Han vände sig därför till den bredvid honom sittande Margot och sade med en skymt af djärfhet i sin ton:

— Er syster tyckes vara mycket noga underrättad om skådespelarekonsten. Kanske hon haft för afsikt att bli skådespelerska?

Margot rätade upp sig i hela sin värdighet.

— Min syster nöjer sig med att vara konstnärinna i musik. Orsaken hvarför hon har så noga reda på skådespelarekonsten är, tillade hon rodnande, att en mängd ryktbara skådespelare umgingos i vårt föräldrahem. Det gjorde dem ofta ett nöje att gifva min syster dramatisk undervisning, ehuru hon blott var ett barn.

Den enkla förklaringen besegrade Croft helt och hållet och han bedyrade i försonlig ton, att detta värkligen var en fördel, som kom ytterst få till del.

Men lady Mary försökte genast draga praktisk nytta af Margots förklaring och sade, att det var en god sak att vinna två så väl förberedda krafter för sin representation.

— I skolen båda två få roller i mitt stycke, sade hon skrattande och lämnade sällskapet åt dess konstnärliga debatter.

Då sir John hörde, att de båda unga damerna äfven skulle spela med i stycket, ville han icke stå efter för dem, utan började flitigt läsa på sin roll. Men han hade aldrig varit så styf och stel på någon repetition. Han råkade ur den ena förlägenheten i den andra och slutligen märkte han, att han var föremål för sina medspelandes munterhet.

Hans roll fordrade, att han skulle göra den lilla fiolspelerskan sin kur. I den afgörande scenen skulle hon snyfta och gråta af svartsjuka och han skulle vara mycket olycklig däröfver och använda alla de ömma konster, medels hvilka man vågar hoppas att kunna lugna en svartsjuk älskarinna. Sir John föll tillbörligen på knä och började sina bedyranden. Han kämpade formligen efter ord, men utan att gifva akt på sina repliker. Valérie tyktes värkligen också vara mycket upprörd och brast ut i hjärtslitande snyftningar; men det föreföll honom slutligen, som om det rykt i hennes ansikte, hvilket hon försökte gömma bakom näsduken, och som om ett leende glidit fram öfver detsamma och småningom öfvergått till ett häjdlöst, om också undertrykt skratt.

— Det vore bra roligt att veta hvad det var, som beredde er ett så stort nöje, sade han, då scenen var förbi.

— Ni var värkligen för komisk, skrattade Valérie, medan hon torkade tårarna ur ögonen. Edra kärleksförklaringar läto med er engelska mauvaise honte så stela som en konfessionel bordsbön.

— Huru skulle jag då säga det? frågade Croft med denna utmanande djärfhet, som så ofta utgör den förolämpade unge mannens enda resurs.

— Jag skall visa er det, om vi hinna, efter lunchen och om vi få reda på någon lugn och stilla plats, där vi kunna repetera, svarade Valérie. —

Efter lunchen föreslog sir John trädgården som det lämpligaste ställe i och för en repetition.

— Nere på den bortersta terrassen kunna vi vara fullkomligt ostörda.

— Kom då, Margot! ropade Valérie och fattade systerns arm, vi skola repetera för monsieur ensam.

De smögo sig obemärkt ur huset och skyndade bort till det anvisade stället. Valérie ilade förut öfver de jämna gräsmattorna och hoppade från den ena sluttningen till den andra, medan sir John och Margot långsammare följde efter.

— Är det här? frågade hon och gled in genom ett båghvalf i den taxushäck, som omgaf den sista terrassen. Sedan stannade hon midt på den solbelysta platsen och klappade händerna: Ack hvad här är vackert! Detta är feernas land!

Hennes blick gled öfver den sammetslena gräsmattan, som var omgifven af täta, omsorgsfullt klipta häckar. Midt på terrassen plaskade en fontän i en förvittrad stenbassin; blomsterrabatter sträfvade upp ur den saftiga grönskan ända bort till häcken och vid terrassens bortre ända såg man ett halmtäkt lasthus, hvars dörr helt inbjudande stod öppen.

Likt ett irrbloss hade hon fladdrat omkring öfver alt och undersökt allting. Plötsligt blef hon helt allvarsam.

— Se här Margot, tag nu boken, sade hon. Du måste hjälpa oss, när vi staka oss — eller, rättare sagdt, när monsieur stakar sig, ty han är inte alls säker på sin roll. Det lilla lusthuset står här som enkom för vår skull. Jag sätter mig här. Nu kommer ni in; ni finner mig tout en pleurs, ert hjärta har smält och ni bjuder till att trösta mig — är det icke så? Nu skola vi börja — jag gråter, som ni ser. — Ack, ack! Att han kan vara så grym! — — — — Nå, hvarför kommer ni inte?

— Hvad skall jag säga? vände Croft sig ångestfullt hviskande till Margot.

— Célia i tårar — värkligen i tårar! hviskade hon till honom. Är det möjligt — att hon ändå har ett hjärta?

— Ja, ja, så var det; jag hade alldeles glömt det. — Och han upprepade: Célia i tårar, värkligen i tårar — han stötte emot ett trädgårdsbord och försökte skjuta det åt sidan — är det möjligt — att hon ändå har ett hjärta? Célia, min älskade, kan det vara för min skull?

Men längre kom han icke.

— Förlåt, mademoiselle, men jag kan omöjligt falla på knä här, det är inte utrymme därtill.

— Tror ni, sade Valérie och vände sig om för att se honom in i ansiktet, att ni, om ni, såsom ni säger, värkligen vore förälskad, först skulle bry er hjärna angående ett bord och sedan söka er en lämplig plats för att falla på knä? — Men — vi skola flytta stolen ut på gräsplanen, där finnes utrymme nog, och så får ni börja på nytt. Men glöm inte, att ni ej får tänka på någonting annat i världen än mig!

Croft såg hastigt på henne; han var själf mycket upprörd, men det fans icke minsta spår af koketteri i hennes ansikte eller hennes sätt. Han kände, att han höll på att förlora hufvudet, och under sina bemödanden att behärska sig och undvika en värme, som kunde såra henne, tog han en likgiltig min på sig, som ådrog honom berättigadt klander.

— Nej, det här går aldrig i världen för sig, sade hon. Ni har ju inte en skymt till aning om er roll. Margot, jag tror att du och jag måste visa honom det. Jag skall vara älskaren och du är Célia. Nå: "Älskaren träder in och finner Célia gråtande."

Croft hade aldrig i sitt lif sett en så sällsam och förtjusande representation. Valérie var ett riktigt undervärk. Hennes egendomliga framställning af en stark karls känslor, den lidelse, som kufvade den forna svartsjukan, och sedan det plötsliga omslaget till ömhet, förvånade och roade Croft på det högsta. Men ögonblicket därpå gaf han med om möjligt ännu större intresse akt på den äldre systern. Hennes framställning af hjältinnan var förtjusande, ja, nästan fulländad; men det, som öfverraskade den unge mannen, var, att systerns personlighet icke ett enda ögonblick var utplånad för henne. Hon uttalade de koketta ord, hon hade att rikta till henne, med en ljuf undfallenhet, som var oändligt rörande; hon lät besegra sig af sin lille, glödande älskare och svarade honom med hjärtliga, ömma ord; men det var systerlig kärlek, som strålade i hennes ögon, det var Margot Kostolitz, som till slut kärleksfullt slog armarna omkring sin lilla Valérie, icke Célia, som sjönk i sin älskares armar.

— Ni måste försöka att göra det på samma sätt, sade Valérie, som slutligen reste sig och torkade värkliga tårar ur sina ögon. Precis så, med äkta känsla och glöd. Ni får inta glömma, att ni är alldeles förtviflad för Célias skull.

Croft svarade ingenting; han var upprörd och förvirrad. Valéries råd öfverraskade honom, men den enkelhet och naturlighet, med hvilka hon gaf det, gjorde, att hans fåfänga icke kunde känna sig kittlad. Det var blott ur konstnärlig synpunkt bon önskade, att han skulle inlägga mera eld och glöd i sitt spel.

Medan han tyst betraktade henne, smög hon sig förbi honom och lät sina små fötter behagfullt glida öfver den släta gräsmattan.

— Hvad den ar förtjusande jämn och hal! utropade hon. Här kunde älfvorna dansa! Åh, det är en utmärkt idé — detta är älfvornas balsal. Ser ni, monsieur, nu skall jag visa er hvad de gör, när månen kommer fram och alla fåglar gått till sängs och daggen sakta, sakta sänker sig för att kyssa blommorna i sömn.

Medan hon talade hade hon plockat några stora rosor och höll stänglarna mellan sina fingrar så, att blommorna hängde nedåt marken.

— Ser ni, sade hon, detta är älfvornas kastagnetter. De säga oss stackars tungrodda dödliga ingenting, men när älfvorna dansa åstadkomma de den härligaste musik. Nå, Margot, som älfvorna icke äro här, måste du sjunga, för att jag skall kunna dansa.

Margot lydde; hennes röst var mild och djup, men icke stark; och sedan sträkte Valérie upp armarna öfver hufvudet och låtsades leka med sina doftande kastagnetter och dansade därtill. Det föreföll John Croft som om det legat ännu mera skönhet och poesi i detta utförande än i hennes musik. Den graciösa gestalten sväfvade fram, så att den knappast rörde vid marken, det förtjusande lilla ansiktet var liksom i extas riktadt uppåt och dess uttryck skiftade hvarje ögonblick, hvarje rörelse, fall af nytt behag, ny trollmakt, tyktes erbjuda åskådaren en ny öfverraskning. Själf var hon — en dröm — ett poem. Det låg någonting så säreget, så litet värkligt i hela scenen, att sir John knappast kunde tro, att han såg den med sina jordiska ögon. Det af solljus och blommor fylda ställets skönhet utgjorde den lämpligaste bakgrund för den luftiga gestalten. Solskenet spred ett förklarande skimmer öfver hennes hvita dräkt och rosornas blomblad, som lossnade vid hennes snabba rörelser, fladdrade omkring henne; de små lockarna som omgåfvo hennes panna, uppfångade ljuset, då hon rörde sig, och föreföllo lik en växlande hälgongloria.

Han gaf med återhållen andedräkt akt på henne. Men hon slutade blott alt för snart med en prydlig, liten nigning.

— Na måste vi gå och göra oss i ordning till vår konsert, sade hon.

— Mademoiselle, utropade Croft ifrigt, om ni i morgon ville dansa, sedan teaterpjesen är förbi, skulle hela huset skakas af applåder.

Valérie brast ut i skratt.

— Föreställ er, huru programmet skulle se ut! ropade hon. "Mademoiselle Valérie Kostolitz skall utföra en dans efter egen komposition."

— Valérie, huru kan du prata sådana dumheter, afbröt Margot henne allvarsamt; sedan vände hon sig med blixtrande ögon till sir John och fortfor:

— Ni misstager er, min herre, om ni tror, att min syster någonsin skulle gå in på att dansa offentligt. Jag vet sannerligen icke hvad som föranledt henne att tillåta sig detta enfantillage.

— Ta, ta, ta, syster lilla! utropade Valérie, om jag dansade, så sjöng du därtill.

— Detta är ingenting att skratta åt, genmälde Margot med glädande kinder och vredgade blickar; du borde inte prata, såsom du ofta gör. Du gifver människorna så oriktiga föreställningar om dig.

Valérie blef plötsligt helt mild och medgörlig.

— Jag skämtade naturligtvis blott, sade hon, det skulle väl aldrig falla mig in att uppträda och dansa offentligt.

— Och jag försäkrar, inföll Croft, att jag inte menade någonting ondt. Jag kom endast fram med förslaget — hvilket jag nu finner högst dåraktigt — emedan jag tykte det var skada, att andra människor icke skulle få ha samma njutning som jag.

Men Margot lät icke blidka sig, hon gick rak och med högburet hufvud före de andra bort åt byggnaden till.

— Mademoiselle Valérie Kostolitz är musik-konstnärinna och ingenting annat, sade hon.

— Mais certainement, medgaf Valérie mycket mildt.

Till Crofts stora öfverraskning var mildheten fullkomligt äkta. Rollerna tyktes vara ombytta, nu var det den äldre systern, som skulle försonas.

Men då de en timme därefter visade sig på estraden i Brackenhursts rådhussal, hade hennes ansikte åter sitt vanliga uttryck af tålig och öm vaksamhet.

Den första nummern på programmet var en körsång, som mera eller mindre korrekt utfördes af lady Marys bykör, en prestation, som beredt de uppträdandes anhöriga den största tillfredsställelse, medan den framkallade en ganska skarp kritik hos dem, som intresserade sig för andra körer. Sedan hade en ung läkare från grannskapet med kraftig basröst sjungit en munter sjömansvisa. Valérie, som uppträdde strax efter honom, såg ut som om hon icke hörde hit, och publiken uppskattade icke häller så som sig borde det konstnärligt fulländade föredraget af en Brahmsk dans, som hon spelade. Ett par äkta musikentusiaster applåderade visserligen lifligt och gjorde förtviflade ansträngningar att ernå ett da capo, men flertalet af de närvarande längtade efter programmets fortsättande, efter uppträdandet af en "herre från staden", som utlofvat en negervisa i negerkostym. Darrande af sinnesrörelse hade Margot och Valérie dragit sig tillbaka, och nu förkunnade högljudda, hänrykta utrop "herrns från staden" uppträdande, hvilken trädde fram ytterst komisk med svärtadt ansikte och en oerhörd löskrage för att med skorrande röst förkunna, att hans rummy-tum-tum var mycket komisk.

Han måste naturligtvis sjunga om sin visa; han hade uppenbarligen vunnit priset. Men de båda fröknarna Brown-Jones som klädda i italienska bondflicksdräkter sjöngo en duett, gjorde honom nästan rangen stridig. Sedan kom turen åter till Valérie. Hon spelade Wieniawskis legend med en obeskriflig poesi ock trollmakt och applåderades åter af några entusiaster, men den stora massan förblef oberörd.

— Jag spelar inte vidare, ropade hon med tårar i ögonen, jag har fått nog af de här människorna!

— Valérie! jag ber dig! svarade Margot, ditt namn står ännu två gånger på programmet — min älskling, alt måste ju ha en början. De skola nog uppskatta dig, då de lära känna dig.

— Jag uppträder icke vidare, sade Valérie, det tager lifvet af mig.

— Ack, chérie, chérie, tänk om alla våra — tänk om vårt besök slutar med ett fullständigt misslyckande, om lady Mary Bracken och hennes vänner bli förnärmade! Jag ber dig så innerligt: gör våld på dig!

— Nej, sade Valérie halsstarrigt; hon hade lagt in fiolen i lådan och satte sig nu med hopknäpta händer. Jag spelar bestämdt icke mera; det är slut.

Blek och förfärad smög Margot sig fram på sidan om scenen och gaf ett tecken åt sir John, hvilken satt på första stolraden.

— Hvad skall det nu bli utaf? ropade hon alldeles utom sig, min syster vill inte spela mera. Hon säger, att hon ej kan — men, Herre Gud, så är det också en publik! Ack, jag ber er, lägg er ut för oss hos er tant, så att hon ej blir ond — säg, att jag skall spela — sjunga — alt hvad hon önskar.

— Hvarför fordrar ni ej, att er syster skall spela? frågade Croft. Hon brukar ju vanligtvis rätta sig efter er.

— Nej, nej. Härvidlag vore det gagnlöst — här hjälper ingenting. Ack, monsieur, ni vet icke hvad konstnärsnycker vilja säga.

Sir John gick fram till sin tant och sade till henne, att fröken Kostolitz plötsligt blifvit sjuk och omöjligt mera kunde uppträda; men hennes syster skulle i stället gärna intaga hennes plats, tillade han.

Lady Mary blef mycket bestört.

— Den stackars flickan! sade hon, hon tycker visst, att luften här är kväfvande — och det är den också. Hör på, John, för henne till sjuksköterskeinstitutet; där veta de nog hvad de skola göra, de gifva henne luktsalt och dylikt. Säg henne, att det inte gör någonting, om hon inte spelar mera. Vi reda oss mycket bra utan henne — jag är öfvertygad om, att fröknarna Brown-Jones sjunga en gång till och att herr Brook åter tager fram sin banjo. Spelar han inte bra? Alla människor äro förtjusta!

Medan fröknarna Brown-Jones till publikens stora belåtenhet ånyo sjöngo en duett och herr Brook så ofta kraxade sin refräng "Jam, jam, jam", att han blef alldeles hes, följde sir John de båda systrarna — sedan han biktat sin lilla nödlögn för Margot — ut i friska luften och skaffade dem en droska.

— I gören bäst uti att fara raka vägen hem, sade han. I kunnen ju säga lady Mary, att ni föredrog att återvända hem för att hvila.

Valérie hörde icke hvad han sade. Hon hade slagit armarna omkring Margots hals och brast i en ström af lidelsefulla tårar.

— Ack, Margot, Margot, snyftade hon. Jag har gjort fiasko, fiasko. Det är ingen annan än du, som tror på mig!

IV.

Capriccioso.

På aftonen underrättade Margot sin värdinna, att Valérie fortfarande var alt för angripen för att kunna deltaga i middagen. Lady Mary var full af hjärtligt medlidande och gjorde allehanda förslag för att häfva det onda; hon erbjöd värkligen alt möjligt från och med champagne till en sängvärmare. Men Margot tillät endast, att en kopp buljong skickades upp till henne.

— Och hon dricker inte ens den, sade hon halfhögt till sir John, som stod bredvid henne. När Valérie är sådan som nu, förtär hon ingenting. Hon ligger på golfvet i sitt rum och vill inte tala med någon.

— Hon låter bestämdt saken gå sig alt för djupt till sinnes. När alt går omkring uppskattades hennes spel värkligen så mycket hon kunde vänta sig det på en dylik ort och af en dylik publik. Om man föredrager herr Brooks jättelika krage framför er systers spel, så är denna dåliga smak någonting man bör skratta och ej gråta åt.

— Någonting att skratta åt! upprepade Margot med darrande läppar. Om ni viste, huru vi hade räknat på denna konsert! Hvilka förberedelser vi gjort! Huru hon, den lilla stackaren hoppades på det hon drömde sig som en triumf. Och nu — ack, jag kan knappast uthärda den tanken — nu måste vi åter börja från början. Det har icke fört oss ett steg framåt och det är så svårt att ensam bana sig väg i det stora London. Ingen känner oss, ingen hjälper oss — vi båda måste själfva kämpa oss fram och det år mången gång bra svårt.

I och med detsamma gafs det tecken till middagens början och Croft måste motvilligt lämna Margot för att föra en öfvermåttan tråkig enkenåd till bordet.

Under måltiden var han ännu mera tankspridd än dagen förut. Han kunde icke ur sitt sinne förjaga bilden af den lilla Valérie, som gråtande låg på golfvet och icke ville låta trösta sig. Hvilken motsats mot denna bild och den, som hela eftermiddagen föresväfvat honom! — den soliga, leende varelsen, omkring hvilken den hvita dräkten fladdrade, medan rosenbladen föllo ned omkring henne. Tid efter annan kastade han öfver bordet en blick på Margot, och hennes bleka ansikte och nedslagna min väkte hans medlidande. Hennes förtroende hade djupt gripit honom. Han tänkte för sig själf, att denna stolta och sansade unga kvinna troligtvis icke ofta unnade sig lättnaden att tala om sitt lifs strider; och hvilka strider var det icke! Stackars små, i skogen vilsegångna barn! Huru kunde de väl hoppas att finna sin väg i den vildmark, dit ödet kastat dem? — Och det led likväl intet tvifvel: Valérie behöfde endast bli mera bekant, endast på rätt ort bli hörd af den rätta publiken för att med ens skapa sig ett namn. Han måste ännu en gång tala med Margot och se vad som göras kunde. De måste ju ändå ha några vänner — de kunde ju omöjligt ha kommit till London utan några som hälst rekommendationer. Han skulle riktigt allvarligt tala med sin tant. Om hon en gång hade antagit sig de unga varelserna, fick hon ej åter draga sig ifrån dem. Om hon skref till sina otaliga vänner, så blefvo de ju redan därigenom bekanta. Och han skulle äfven själf se till, hvad han kunde göra. Om de sökte elever, skulle han skaffa dem några. Croft log ett belåtet leende vid tanken på, att han skulle spela den goda fens roll, och sedan såg han på Margot och kände sig helt orolig öfver, att hon såg så sorgsen ut.

Efter middagen gick Margot upp för att se om sin syster, men då Croft trädde in i förmaket, var hon redan åter där.

— Huru är det med mademoiselle Valérie? frågade han, i det han tog plats bredvid henne.

— Jag vet icke; hennes dörr var stängd och hon släpte icke in mig.

— Är det inte bra ovänligt af henne? frågade Croft.

— Sådan är hon, svarade Margot och rykte lätt på axlarna; sedan tillade hon hastigt: — Det gick henne mycket djupt till sinnes.

— Talar ni om konserten? frågade lady Mary i förbigående. Er syster spelade alldeles förtjusande, nickade hon åt Margot, och sågo fröknarna Brown-Jones inte utmärkt bra ut? Det var min idé, att de skulle vara klädda i italienska bondflickskostymer — det tycka alla människor så om. Alla voro förtjusta! Min konsert var värkligen en stor framgång.

Hon gick vidare, synbarligen med känslan af att ha sagt någonting angenämt, och Margot såg på sir John.

— En framgång! sade hon.

— Var inte så nedslagen, sade sir John vänligt. Alt reder sig nog med tiden. Er syster behöfver blott de rätta åhörarna — bara hon en gång väl blir bekant — blir hon också uppskattad efter förtjänst.

— Men det är just svårigheten att bli bekant. Vi kände ingen kristen själ, då vi kommo hit, sedan dess ha vi visserligen lärt känna några personer, men de äro icke ens af det slag vi kunna ha nytta af, tillade hon med en lätt suck.

— Du milde himmel! utropade Croft nästan omedvetet, hvad var det då, som förmådde eder att komma till London?

Margot rätade på sig.

— Jag har i alla tider önskat, att min syster skulle göra sin debut i London, sade hon en smula stelt, sedan tillade hon hastigt: — Snart kommer det nog att gå framåt för oss. Det fordras naturligtvis tid; men vi ha redan några bekanta och småningom få vi väl också elever.

— Jaså, I tagen emot elever, sade Croft fundersamt. Naturligtvis. Det hade jag alldeles glömt! Vill ni taga emot mig som elev?

Hon kastade en misstänksam blick på honom, men han var fullkomligt allvarsam.

— Jag ville gärna lära mig spela fiol, fortfor han.

Margot brast ut i ett klingande skratt.

— Ämnar ni nu först börja därmed? Jag fruktar det är en smula för sent.

— Då tager jag naturligtvis sångtimmar, sade sir John. Jag försäkrar er, att jag har röst — en riktigt nätt röst, försäkrar man mig — och jag har redan förut tagit timmar, men hade aldrig tid att riktigt allvarsamt egna mig däråt!

— Allting är värdt att allvarsamt sysselsätta sig med, om man i allmänhet har lust för allvarsamma sysselsättningar, sade Margot. Har ni nu tid att studera musik? Ty annars är jag inte angelägen om att gifva er undervisning.

— Ja, nu har jag tid, sade sir John, till och med mera än nog. Då jag först började syssla med musik, var jag värkligen mycket upptagen af annat; ni vet af alt sådant, man har att göra som ung man.

— Hvad gjorde ni då? frågade hon allvarsamt.

— Kors, jag hade gått in i den diplomatiska tjänsten och hängaf mig åt vilda drömmar att spela en roll i världen. Jag hade utstakat en bana för mig — Gud vet hvad jag alt ämnade företaga mig! Jag studerade och läste och skref en hel hop saker, hvilka jag ansåg nödvändiga, för att jag skulle komma fram i världen. Och sålunda, afbröt han sig med ett lätt skratt, hade jag värkligen icke mycken tid öfrig att egna åt musiken.

— Och nu? sade Margot och drog frågande opp ögonbrynen.

— Åh, nu är jag en fri människa. Min farbror var nog vänlig att för några år sedan helt oväntadt dö, och jag har trädt i hans skor. Nu behöfver jag inte arbeta.

— Behöfver inte?

— Nej, jag känner mig fullkomligt nöjd och belåten. Jag önskar icke att få det bättre i världen än jag har det; hvarför skall man då göra sig till slaf?

— Ni har således intet arbete mera för händer? Ack, ett sådant lif! Om jag vore karl, sak samma huru rik som hälst, skulle min sträfvan gå ut på att utföra någonting, skapa mig ett namn. Jag skulle välja mig ett yrke, draga nytta af mitt lif! — Hvad det är för en tröstlös uppfattning af tillvaron att gå sysslolös — att ingenting göra, emedan ni är rik nog därtill.

— Sluta för all del! sade Croft rodnande, ni är så förfärligt energisk, att jag känner mig helt illa till mods.

— Hvad skulle jag inte alt göra, om jag vore karl, fortfor Margot utan att bry sig om hans inpass, och till på köpet rik såsom ni. Ni är troligtvis icke mycket öfver trettio år, tillade hon fundersamt betraktande honom, men ni har icke desto mindre helt lugnt beslutat er för att egna er åt ett sysslolöst lif. Ni borde skämmas!

— Jag skäms också, sade Croft ödmjukt. Jag skall börja mitt nya lif ned att lära mig sjunga. Vill ni undervisa mig eller gör er syster det?

— Jag skall undervisa er, sade Margot hastigt och, såsom John tykte, en smula högmodigt. Min syster ger inga lektioner.

— Om ni tillåter, skall jag uppsöka er i London, sade den unge mannen, och då kunna vi komma öfverens om alt. Men vet ni, att jag alt är litet rädd för er, ni är så sträng!

— Jag fruktar, att jag var tämligen ohöflig, men jag känner mycket lifligt i detta afseende. Jag har hela mitt lif igenom arbetat så tungt, men jag kan så litet uträtta — och när jag då ser människor, som kunde göra så mycket och som ej vilja försöka det, blir jag förargad.

I och med detsamma kom lady Mary och bad Margot spels något på pianot.

— Ungdomen har stor lust att dansa, sade hon. Månne fröken vill vara snäll och spela?

Fröken Kostolitz var förstås redobogen, och lady Mary släpade sir John med sig, för att han äfven skulle bidraga till nöjet. Längre fram på aftonen upplyste han Margot om, att han för sin del arbetat så tungt, att till och med hon kunde vara nöjd, ty han hade dansat med sex damer, hvilka alla voro tunga som bly och dumma som gäss.

Morgonen därpå frukosterade Valérie på sitt rum; Margot tyktes vara orolig och bekymrad, och John Croft tykte sig läsa en stum bön i hennes ögon. Han satte sig vid frukosten bredvid henne och frågade:

— Hvad har händt? Är er syster ännu icke vid bättre lynne?

— Jag är riktigt orolig, sade Margot hastigt och med låg röst. Valérie packar.

— Packar hon? Ämnar hon då resa i dag?

— Ja genast — så fort frukosten är förbi.

— Det kan hon inte, sade Croft mycket bestämdt. Teaterrepresentationen är i afton. Hon kan inte resa innan dess.

— Jag vet det och jag har äfven sagt henne det, svarade Margot bedröfvad, men hon hör inte på det. Hon säger, att hon känner sig olycklig här och att hon aldrig mera kan visa sig för dessa människor.

— Är det inte bra oförnuftigt? frågade sir John. Min tant kommer att bli mycket ond, om hon i sista ögonblicket förstör alla hennes planer och hindrar styckets uppförande. Och slutligen och sist, tillade han med växande otålighet, är det väl icke lady Marys fel, att människorna här äro så enfaldiga.

— Jag vet, jag vet, medgaf Margot djupt bedröfvad. Jag har sagt henne alt hvad jag bara kunde upptänka, men hon hör inte på mig. Hon har packat sin egen koffert och nu håller hon på med min.

Sir John rynkade ögonbrynen.

— Jag tillstår, att jag inte begriper detta, mademoiselle. Jag vet, att ni, då ni så vill, kan tvinga er syster att lyda; nu vill ni påtagligen ha mig att tro, det ni ej eger någon makt öfver henne.

— Nej; ni kan inte häller förstå det, sade Margot gråtfärdig. När Valérie helt och hållet är sig själf, kommer jag alltid till rätta med henne; men tid efter annan får hon ett anfall, en nyck — huru skall jag kalla det — och då följer hon blott sitt eget hufvud, om jag också säger hvad jag vill. Efteråt ångrar hon sig nog, men då är olyckan redan skedd.

— Och denna gång kommer olyckan att vara ganska betydande, sade Croft. Det kommer att bli en treflig scen, då min tant får höra, att I faren härifrån. Hon kommer naturligtvis att föra det vidare — hon är en mästarinna däruti — och hennes vänner komma att göra detsamma och tillfoga er syster mycken skada. Ni måste förmå henne att stanna. Han var mycket allvarsam och dessutom mycket förargad. Han hade aftonen förut mycket tänkt på de båda unga flickorna och uppgjort allehanda planer för att hjälpa dem; men han hade framför alt räknat på lady Mary Brackens bistånd i och för utförandet af dessa planer; och nu ville detta dåraktiga, egensinniga, snarstuckna, lilla geni utsätta sig för värdinnans och hennes vänners obevekliga vrede.

— Säg er syster, att hon ej får resa, och då Margot svarade med en lätt axelryckning, fortfor han: Vänta, jag skall själf tala med henne. Var så god och säg henne, att jag ber att få tala några ord med henne. Fråga henne om hon ej ett ögonblick vill komma ut på terrassen?

Då frukosten var förbi, gick Margot upp till sin syster, hvilken hon fann kämpande med koffertremmarna. Då Margot framförde sir Johns hälsning, upphörde Valérie ett ögonblick med sitt arbete.

— Hvad vill han mig? frågade hon med rynkad panna.

— Huru skall jag veta det? svarade Margot, det är visst bäst, att du själf går och hör efter det.

— Men jag säger på förhand, sade Valérie med en mycket beslutsam blick, att jag inte låter öfvertala mig att stanna. Jag är fast besluten. Gå och säg lady Mary Bracken, att vi återvända till London i dag, ock fråga henne när något tåg går.

— C'est bon, c'est bon, sade Margot lugnt. Gå du nu under tiden och tala med sir John.

Hon satte sig på sängen medan Valérie gick ned och fastän hon låtsade vara så likgiltig lyssnade hon likväl med största oro efter den återvändande systerns steg. Slutligen hördes de snabba och lätta ute i korridoren. Dörren flög upp och Valérie visade sig med ansiktet strålande af belåtenhet.

— Vi stanna, förkunnade hon.

Margot var nog försiktig att icke alt för tydligt visa, huru glad hon blef.

— Jaså, du har kommit på andra tankar? frågade hon.

— Sir John har bragt mig på andra tankar, genmälde Valérie. Han är mycket rolig — sir John. Jag tycker bra mycket om honom och det är bara därför jag stannar. Se inte så förskräkt ut, Margot lilla! Ser du, jag är åter vid alldeles godt lynne. Jag är inte det minsta spleenig mera. Om du nu vill vara riktigt snäll, så packar du åter upp de stora koffertarna. Jag är så trött, så trött! Det var så ansträngande att packa ned allting; nu kan du lilla syster i din tur packa upp dem, det är vida lättare.

— Ack, Valérie, Valérie, sade Margot med ett halft ömt, halft förebrående leende, du är och förblir då alltid ett barn.

— Och du kommer alltid att vara en riktig mormor, utropade Valérie hoppande och dansande omkring henne. Nej, en farfar, en patriark; det är mycket mera vördnadsbjudande — patriarken Margot! — Tiens! Det var en idé. Jag skall kalla dig min patriark, min Bon-Papa. Kommer du ihåg, huru det är i Le petit Chose, där hjälten kallar sin bror "La mère Jacques." Jag fann idén så vacker — jag tycker så mycket om boken, fastän du icke ville låta mig läsa den till slut, emedan du sade, att det ej var någonting för unga flickor. Jag skall därför kalla dig för farfar Margot. Au revoir, Bon-Papa. Nu går jag ned för att repetera en gång till med sir John. Han var för lustig, då han talade om repetitionen. Om du hört honom, hade du ej kunnat låta bli att skratta. Han sade, att det skulle vara förbi med hans skådespelarebana, om jag nu reste bort! Om han vore tvungen att förtjäna sitt bröd som skådespelare, tror jag han skulle svälta ihjäl, stackars karl! Nu skall jag gå ned till honom och lära honom att säga: "Jag älskar dig, Célia", i en ton, som är mindre isig än i går. Du kan emellertid packa upp koffertarna.

— Jag kommer med, sade Margot hastigt, jag hinner nog alltid med koffertarna. Du behöfver mig att sufflera.

— Nej, det behöfves icke, jag kan både hans och min roll. Huru är det nu det börjar: "Célia, från och med det första ögonblick jag såg dig kände jag en underbar glöd väckas i mitt hjärta." Ack Margot, minnes du, huru han sade det i går? Han hade lika gärna kunnat läsa upp två gånger två! Men farväl nu — nej, du behöfver inte följa med; jag tror han är mera ogenerad, då vi äro allena. Dessutom vill jag ha koffertarna ur vägen.

Men i stället för att packa upp koffertarna satt Margot, sedan hennes syster gått, helt stilla och såg mycket orolig och förvirrad ut. Den plötsliga eftergifvenhet Valérie visat gentemot sir Johns bön sedan hon envist afslagit alla andra, oroade den lilla, ängsliga systern. Hon erfor till och med en viss känsla af afund. Denne främling hade segrat där hon dukat under. Och dessutom väkte Valéries strålande ansikte hennes upprepade försäkran, att hon tykte om sir John, och hennes antydan, att han skulle vara mera ogenerad, om de vore på tumanhand en viss oro hos systern. Där Margot nu satt på sin säng med de fina, smala händerna knäpta omkring knäna undrade hon, huruvida hon gjort rätt, då hon skänkt denne man sitt förtroende. Hvad viste hon egentligen om honom? Han var uppenbarligen vänlig och god samt bemödade sig synbarligen att visa dem all möjlig vänlighet; men var inte detta en främlings plötsliga deltagande redan i och för sig misstänkligt?

Margot rodnade och bet sig i läppen, då hon tänkte på det samtal, hon i går afton haft med honom. Hon hade talat med honom om deras fattigdom och deras strider — hvarför hade hon varit så dåraktig? Huru kunde hon väl tro, att en vacker, sorglös ung flanör såsom John Croft skulle bry sig om två obekanta, fattiga små konstnärinnors bekymmer? Hennes berättelse hade troligtvis blott väkt ett slags ytlig nyfikenhet hos honom. Det hade roat den unge mannen att få kasta en blick i en sfär, som var så himmelsvidt skild från hans. Ja, han hade roat sig åt dem. Först hade han på skämt föreslagit, att han skulle lära sig spela fiol! Fiol! Vid trettio års ålder! Detta borde ju redan ha visat henne, huru litet allvar han hade med sig. Sedan hade han sagt, att han ville taga sångtimmar — för Valérie — ja, han dref bestämdt gyckel med barnet. Då denna tanke vaknade hos Margot, flög hon upp från sängen, och utan att bry sig om de ouppackade koffertarna ilade hon utför trappan och ut ur byggnaden raka vägen till den gröna terrassen, där repetitionen försiggick i går. Då hon närmade sig hörde hon ljudet af röster — sir John deklamerande med vida mera kraft och energi än förut och Valérie skrattande och kommenderande.

Då Margot uppenbarade sig i taxushäckens hvalfbåge, resta sir John sig tämligen hastigt från sina knän, och Valérie flög från trädgårdsstolen, där hon hittils suttit, och klappade händerna.

— Min elev gör framsteg, ropade hon, il avance à grand pas! Ah je t'assure, nous avons bien travaillé — icke sant, sir John? Nu borde du höra, när han säger till Célia, att han älskar henne! Det är någonting helt annat.

Margot kastade en frågande och orolig blick på sir John, det frapperade henne, att han såg litet besynnerlig ut.

— Då herr Croft nu kan sin roll, tycker jag det vore bäst, om du återvände in. Kom ihåg, att du ännu icke träffat lady Mary Bracken och att hon på det vänligaste gjort sig underrättad om ditt befinnande.

Valérie gjorde en liten, förtretad grimas.

— Det är så vackert här ute, sade hon.

— Generalrepetitionen eger snart rum.

— Bon, sade Valérie, då skola vi gå till generalrepetitionen. Glöm inte min undervisning, herr elev.

Hon skyndade ut genom häckhvalfvet och dansade framför dem utmed vägen.

Hvad hon var för ett barn! — Hon hade icke kunnat vara mera ointresserad, om sir John varit en fem års gosse. Han roadt henne, men ibland kunna femåriga gossar också roa en. Men sir John? Det led intet tvifvel, att icke Valérie också roade honom, men månne leken också var lika harmlös och oskyldig på hans sida som på hennes?

Vid den därpå följande repetitionen märktes det tydligt, att Croft dragit fördel af Valéries undervisning. Ingen som nu lyssnade på hans kärleksförklaringar kunde mera tvifla på deras uppriktighet. Han föll så naturligt som möjligt på knä och då Célia grät, torkade han med den största ömhet hennes tårar.

Den enda, som icke fägnade sig åt air Johns utmärkta prestation, var den stackars Margot; alla andra voro förtjusta.

— Jag har ju alltid sagt, att min nevö är en förträflig skådespelare, sade lady Mary, men denna gång tycker jag han öfverträffar sig själf. Rollen passar så bra för honom. Han är ett riktigt ideal för en ung älskare!

Pjesen hade en enorm succès. Alla platser voro upptagna, men det strömmade ändå folk till. Till en början styrde lady Mary skådespelarne en smula, då hon högljudt hviskande utdelade sina anvisningar:

— Stig upp — stig upp — där borta finnes det ännu plats. — Bären in ett par bänkar. — De personer, som befinna sig längst bort, i salen, måste stå.

Då hon slutligen kom så långt, att hon satte sig och höll sitt program helt stilla, gick alt bra. Applåderna voro stormande, Célia och hennes älskare ropades in efter hvarje akt och vid pjesens slut måste de komma in tre gånger och det var riktiga ovationer för dem.

Då sir John slutligen ledde Valérie ned från scenen, frågade han, medan han blickade in i det strålande lilla ansiktet och ovillkorligt trykte hennes hand:

— Tillfredsställer denna triumf er icke? Jag tycker den borde hålla er skadeslös för den missräkning ni nyligen led.

Hon drog genast sin hand till sig och hennes ansikte mulnade.

— Åh, sade hon, det är någonting helt annat; detta är lek, men min musik utgör hela mitt lif.

Skådespelarne slöto sig, klädda i sina kostymer, till det öfriga sällskapet. Hjälten och hjältinnan sutto förstås vid supén bredvid hvarandra; man drack deras skål och alla voro muntra och glada. Valérie tyktes ha glömt alla sina sorger och bekymmer och var den gladaste af alla. Hon var mera än glad, hon var riktigt uppsluppen. Hon talade om sig själf som Célia och kallade sir John för sin fiancé. Margot, som satt borta vid andra ändan af bordet, sökte förgäfves att med varnande blickar hålla henne inom skrankorna; Valérie observerade det icke. Den unga duennans ansikte blef helt blekt under puder och smink; hon satt som på glödande kol.

Ingen viste bättre än hon, att barnet icke menade någonting ondt därmed; men hvad skulle alla de andra tänka? Det var så viktigt för Valérie i hennes ställning att vara riktigt klok och försiktig och att ej utmana klandersjukan.

— Vi resa då lyckligtvis i morgon, tänkte hon inom sig, medan Valérie skrattade och pratade dumheter.

Men då sir John morgonen därpå följde henne och hennes syster ned till vagnen, som skulle föra dem till stationen, satte Valérie skräck uti henne, då hon plötsligt lutade sig ut genom fönstret och ropade:

— Vår nummer är tjugoåtta, glöm inte, tjuguåtta! Au revoir!

V.

Giocoso.

Systrarna Kostolitz hade hyrt sig rum i ett litet, möbleradt hus vid Pitt Street. Alla husen vid Pitt Street voro små, men detta tyktes vara det minsta.

I förstugan var det knappast rum för två personer och trappan var så smal, att en något korpulentare person måste gå med sidan förut uppför densamma. Linoleummattan, som beklädde trappan och förstugan, var alldeles upprispad på kanterna och det syntes icke mera ett spår af mönstret. Denna linoleummatta utgjorde Valéries förtviflan.

— Den sticker folk i ögonen, klagade hon. Hvar och en som kommer in i huset måste genast se den. Käraste Margot, det kommer att behöfvas hela vår trollmakt för att utplåna det intryck den framkallar.

De små rummen en trappa upp måste naturligtvis antaga något af sina nuvarande innevånarinnors originalitet; men det allmänna intrycket var likväl besynnerligt och fullt af motsägelser. De båda systrarna hade några mycket värdefulla egodelar, spillror från bättre dagar. De hade fyra eller fem värkligen goda taflor, ibland dem porträttet af en utomordentligt vacker kvinna, hvilken man på likheten med Margot lätt igenkände som de båda flickornas mor; sedan en härlig en Erardflygel, som upptog största delen af det åt gatan belägna lilla mottagningsrummet, och slutligen ett vackert Vernis-Martin-skrifbord. Men golfvet var betäkt med en billig röd matta och de öfriga möblerna voro af enklaste slag. Den mest komiska effekt åstadkoms likväl i och genom Valéries dekoreringsförsök. Likasom många andra konstnärer saknade hon, märkvärdigt nog, det, som andra människor kalla för god smak; bara hon fick färg och omväxling frågade hon icke efter, huru många mot hvarandra stridande föremål hon samlade ihop. Sålunda gick hennes hjärtas önskan nu ut på att pryda den smala flygeldörren mellan deras båda små mottagningsrum med en portière.

— Jag måste ha en portière, Margot, sade hon, en blå plyschportière.

— Och hvar tänker du få pengar därtill? frågade den förnuftiga Margot; god plysch i denna bredd skulle bestämdt kosta tio shillings per yard.

Men Valérie var fullkomligt öfvertygad om, att hon skulle få billigare tyg, och sedan hon snokat igenom en massa annonser och gjort sina ströftåg till flere butiker, elektriserade hon sin syster en vacker dag med tillkännagifvandet, att hon funnit just hvad de behöfde.

— Läs! ropade hon och stack en tidning i händerna på henne. Ser du här: Fullständiga portièrer med solida mässingsstänger och ringar, plyschette i alla färger 7 shillings 6 pence. Hvad säger du om det — 7 shillings 6 pence komma icke att ruinera oss.

— Till det priset kunna de icke vara bra, sade Margot. Plyschette — hvad är plyschette?

— Plyschette är troligtvis något slags plysch, utropade Valérie ifrig som förut. Och hvad gör det för resten, om det är plysch eller plyschette! Vi få vår blå portière och det är hufvudsaken.

Portièren köptes — i förbigående sagdt, två portièrer, ty de till 7 shillings annonserade hade endast passat till en mycket smal dörr — och Valérie klef upp på ett bord och satte själf upp den. Plyscbetten var icke synnerligen tät och fast i väfnaden och icke häller alt för bred — men när man drog gardinerna väl strama togo de nästan ihop i midten och när man sedan fäste upp dem med vackra snören och toffsar, kunde ingen människa se, att de ej voro fodrade och att de ej gingo ända ned till golfvet. Valérie var förtjust och rummet gjorde påtagligen icke ett så skrikande intryck mera. Där funnos dessutom åtskilliga arrangement i Madras-musslin och en samling glas- och porslinspjeser, hvilka alla hade Valérie att tacka för sin härvara. Margots smak var mycket enklare och allvarligare, men hon tillät systern att styra och ställa huru hon behagade — det roade och sysselsatte henne. Hon protesterade endast, då Valérie hade lust att framkalla några bizarra effekter i sin egen klädsel.

— Nej, nej, sade hon då obevekligt, det är min afdelning. Du får pryda hemmet, men jag sköter om din toilette.

Efter deras återkomst från Brackenhurst utvecklade Valérie plötsligt en alldeles ny energi.

— Nå, sade hon med ett illparigt leende, nu då vi gjort så många förnäma bekantskaper och kunna vänta, att somliga personer komma och söka upp oss, måste vi vara förberedda därpå. Margot, tapeterna äro hopplösa. Med dem kan man absolut ingenting göra.

Det var i själfva värket ett ovanligt fult mönster af det billiga, färglösa slaget, som är vanligt vid Pitt Street.

— Det enda vi kunna göra, fortfor Valérie, är att gömma dem så mycket som möjligt. Ha vi några pengar mera, Margot?

— Ja litet, sade Margot.

— Kom då ut med mig. Vi måste köpa litet mera Madras-musslin samt några porslinstallrikar och japanesiska solfjädrar.

Margot suckade. Ännu mera Madras-musslin! Men om det förströdde Valérie och drog hennes tankar från sir John, så betydde det ju ingenting, om hon också dekorerade rummet med huru mycket tyg som hälst. Och Valérie drog henne från den ena butiken till den andra. Hon blef genast alldeles betagen i alt, som var uthängdt i fönstren, och sedan bittert besviken, då hon betraktade det på närmare håll. Därpå sysslade hon flere dagar mycket ifrigt med nål och tråd, ehuru hon faktiskt mycket oskickligt handterade dem. Sedan släpade hon fram hammare och spikar, och Margot måste hålla till godo med bullret och med hela det lilla rummets omskapande. En gång hade hon likväl lust att opponera sig, nämligen då Valérie knöt blå bandrosor öfver de krokar, taflorna hängde på; men åsynen af hennes triumf, då hon beskådade sina händers värk, band Margots tunga.

— Il me faut du joli, sade Valérie och gick med händerna på ryggen af och an i rummet; sedan vände hon sig plötsligt om och frågade:

— Hvad tror du sir John kommer att säga därom, då han kommer och hälsar på oss?

— Ma mignonne, sade Margot mycket kärleksfullt, inbilla dig inte att han kommer till oss. Mitt kära barn, ungherrarna äro sådana; de säga en sak, men mena den icke. Han har troligtvis redan glömt, att vi alls finnas till.

— Men jag säger att han kommer, utropade Valérie, som icke var det minsta orolig. Jag känner honom bättre än du. Han kommer och sjunger sitt Do, re, mi o.s.v. Du tager din högtidligaste min på dig, men han kommer hela tiden att hålla ögonen på mig för att se om jag skrattar.

Men veckotal förflöto och sir John kom icke; men en vacker dag kom det en jättekorg med vildt från honom med hjärtliga hälsningar till fröken Kostolitz. Valéries förtjusning var gränslös. Hon envisades att genast öppna korgen och breda ut dess innehåll på golfvet.

— Tre, fyra fasaner! ropade hon, och två harar! Nå det må jag säga! Sir John gör ingenting till hälften. Huru tror han väl, att ett par små människobarn som vi skola komma till rätta med alt detta? De äro härliga! Har du någonsin i ditt lif sett så mycket vildt, Jane? frågade hon deras tjänsteflicka, som stod bredvid och bara gapade.

— Nej — bara i butikerna, fröken.

Valérie skrattade och klappade händerna, sedan rykte hon ut några af fasanernas långa stjärtfjädrar.

— Nu får du taga bort dem allesamman; lägg dem omsorgsfullt tillbaka i korgen och föll den inte på vägen.

Jane drog sig tillbaka och pustade och förklarade, att hon knappast kunde lyfta korgen, och Valérie skyndade tillbaka in i mottagningsrummet och stack fjädrarna i håret, så att de stodo på ända där.

— Se på mig Margot! ropade hon med ett klingande skratt. Jag är en indianhöfding. Jag är Örnvingen! Siouxstammens höfding! Garde a toi — jag skall skalpera dig med min tomahawk.

Hon rusade fram till Margot och fäktade i luften med en pappersknif; men Margots leende var smått förläget.

— Det var mycket vänligt af sir John, sade hon, jag måste genast skrifva och tacka honom.

Indianhöfdingen lade tomahawken på bordet.

— Pour ça non! Jag skall skrifva till honom. Det var till mig han skickade villebrådet.

— Korgen var adresserad till mademoiselle Kostolitz, svarade Margot mildt. Jag måste påminna dig, lilla näspärla, om, att jag är fem år äldre än du.

— Prat, ropade Valérie ifrigt, men likaledes skrattande, jag är i själfva värket mademoiselle Kostolitz, den stora fröken Kostolitz, som en gång kommer att försätta hela Europa i extas! Jag säger dig, att villebrådet är skickadt till mig — du får hjälpa mig att äta det, men jag ämnar tacka honom.

Margot satte sig ned och såg en smula förtretad ut. Valérie tog åter till pappersknifven och dansade omkring henne, medan hon sjöng:

— Jag skalperar dig — jag skalperar dig, om du är vid dåligt lynne. — Men sedan lutade hon plötsligt ned sitt ansikte tätt intill systerns och sade bedjande: — Se icke så allvarsam ut min patriark Bon-papa Margot.

Hvad återstod väl då annat än att småle och en smula gifva efter?

— Du skall få se hvad jag skrifver för ett nätt bref till honom, ropade Valérie medan hon triumferande slog sig ned vid skrifbordet och började sin epistel. Ett illparigt leende lekte omkring hennes läppar och tid efter annan brast hon ut i ett klingande skratt.

— Valérie, hvad skrifver du? frågade Margot oroligt.

— Jag skall nog läsa det för dig bara jag har det färdigt — sir John kommer alt att fägna sig åt mitt bref.

Strax därpå utbrast hon: A la bon heur, nu är det gjordt. Nu skall du få höra. Hon vände sig om på stolen så att hon kom att sitta midtemot sin syster, och började:

"Monsieur mon fatur" —

— Valérie, det kan du omöjligt ha skrifvit!

Margot hade rusat upp och gjort en häftig rörelse, som om hon ämnat rycka papperet ur systerns hand.

— Nej, nej, ropade Valérie, som också flög upp ooh höll brefvet högt upp i luften. Var inte orolig, jag har skrifvit någonting mycket mera passande — Monsieur le chasseur.

Margot höjde ögon och händer mot himmeln.

— Alt värre och värre! sade hon.

— Nej, det är tvärtom mycket fiffigt uttänkt af mig. Du kan väl förstå att han önskar, det vi skola beundra hans skicklighet som jägare, då han skickar oss villebråd! Jag vill också göra det på ett fint sätt utan att det ser ut som smicker. Nå, jag fortfar således: "Min syster och jag blefvo lika öfverraskade som glada öfver er sändning." Nå det är då väl convenable skulle jag tro? — "Men, my dear sir" —

— På engelska använder man icke "my dear sir" gentemot vänner och bekanta, invände Margot.

— Sak samma, han förstår nog, att jag tänker på franska. Låt mig nu läsa till slut: " my dear sir, ni måste göra er en bra underlig föreställning om vår aptit. Huru tror ni, att vi någonsin skulle kunna göra slut på alt det ni skickat oss? Om ni hade sett villebrådsstapeln i vår hall och vi två små flickor där bredvid hade ni skrattat likasom jag. Men jag försäkrar er, att vi ej beklaga oss öfver ert utomordentliga ädelmod — vi ämna tvärtom riktigt pläga oss. Vi skola ha banketter af fasaner — vi skola fråssa på hare. Jag har en alldeles särskild plan med dessa harar; när vi ha stekt och rostat dem, när vi förvandlat dem till frikassé och kokat soppa på dem, skola vi använda återstoden till små pastejer. Om ni viste hvad jag är förtjust i pâté de lièvre! Jag har knappast tålamod att gå igenom de första stadierna — stekandet, rostandet etc. Jag längtar efter den dag då vi tillreda de små pastejerna; det vill säga att vår kock kommer att tillreda dem, Margot kommer att ha öfveruppsikten och jag gifver goda råd." — Som du ser talar jag om vår kock — för att han skall tro, que nous menons grand train ici. Han vet icke, att Jane icke allenast är chef, utan också maêtre d'hôtel, laquais och femme de chambre.

— Valérie, huru kan du vara så barnslig! utbrast Margot nu värkligen förargad. Sir John Croft vet mycket väl, att vi äro fattiga, det är till och med ganska troligt — tillade hon bittert — att han just därför skickat oss denna korg; han tror visst, att vi ej ha tillräckligt att äta.

— Hvad kommer åt dig? utropade Valérie alldeles förvånad, du är ju röd som en tupp! Jag försäkrar dig, att sir John aldrig skulle tillåta sig att tänka någonting så impertinent. Han skickar oss villebrådet som en politesse, une amabilité — ett litet souvenir. Tiens, låt mig sluta mitt bref.

— Nej, ropade Margot nästan lidelsefullt; det är omöjligt, att brefvet får afgå på det sättet, jag tillåter dig icke att afsända det.

— Och hvarför icke, om jag får be? frågade Valérie, som nu också blef röd. Det är ett mycket bra bref, mycket nätt skrifvet, och det kommer att göra sir John mycken fröjd.

— Sir John skulle troligtvis hjärtinnerligen skratta däråt, sade Margot, men sedan bytte hon hastigt om ton: Nej, nej, min kära, lilla syster, jag kan inte låta brefvet afgå på detta sätt. Inser du ej, att detta bref icke är ett sådant, som en ung flicka skrifver till en ung herre hon blott är ytligt bekant med. Tonen är icke passande, nej, värkligen icke, Valérie. Vi få ej glömma vår ställning och sir Johns.

— Ta, ta, ta, sade Valérie, je me maque bien öfver sir Johns ställning. Har han måhända mera än sexton anor? Och vår mor då?

— Men kära barn, det är likväl ett faktum, att han är en personlighet medan vi äro ytterst ringa och obetydliga. Men oafsedt detta vore ditt bref likväl icke passande, det är för förtroligt, för vidlyftigt, för naivt. Låt mig skrifva ett par rader, Valérie — endast för att meddela att sändningen anländt samt att tacka för den. Jag försäkrar, att det är alldeles tillräckligt

Valérie lämnade sin plats vid skrifbordet.

— Du är för otreflig, jag afskyr dig, sade hon kort och afmätt. Sedan lämnade hon rummet och slog igen dörren efter sig. Margot hade snart skrifvit sin lilla biljett, men då hon läste igenom den tykte hon den var för stel och otreflig. Hon ref sönder den och skref en ny. Då kom Valérie äter in och stälde sig bakom systerns stol; Margot såg sig om. Valérie smålog och stack åter fasanfjädrarna i håret. Margot, som var belåten öfver att åter se henne vid godt lynne, fortfor med sin sysselsättning.

— Är du färdig? frågade Valérie slutligen med djupt tragisk ton.

— Ja, ändtligen, svarade Margot och såg upp! Åh, Valérie, hvad gör du?

Valérie hade svept in sig i en bordduk, hvilken hon draperat öfver axlarna likasom indianernas filtar, och nu intog hon med pappersknifven i handen en krigisk hållning. Då Margot såg på henne, utstötte hon ett besynnerligt tjut och började dansa omkring i rummet.

— Det är en krigsdans! sade hon i det hon stannade. Örnvingen är glad, emedan hon öfverlistat den hvita höfdingen. Ja, mitt hjärta, jag tviflar icke ett ögonblick på, att ej ditt bref är utomordentligt convenable och makalöst väl skrifvet, och du får äfven sticka det i postlådan, om du har lust; men mitt har redan afgått.

— Borta! ropade Margot bestört.

— Ja! svarade Valérie och härjade åter sin segerdans. Jag förde det själf på posten.

Margot bleknade af vrede. Hon kunde också bli ond, ehuru hon sällan förrådde det för sin älskade, nyckfulla, lilla skyddsling; därför tilltrodde hon sig icke häller nu att säga ett ord. Hon ref sitt bref i små smulor och kastade dem i papperskorgen, sedan gick hon tvärsigenom rummet fram till flygeln och slog sig ned vid den.

Valérie följds efter henne, men Margot låtsade icke se henne. Hon bläddrade i sina noter och valde en svår och tämligen tråkig etyd.

— Är du mycket ledsen? frågade Valérie efter en stund.

— Har jag då orsak att vara glad? frågade Margot utan att vända på huvudet.

Valérie suckade, men sedan tykte hon plötsligt få ett infall; hon skyndade fram till skrifbordet och kom tillbaka med ett pennskaft i munnen och ett annat i handen, hvilket hon med en högtidlig åtbörd räkte Margot.

— Örnvingen bjuder den stora hvite höfdingen fredspipan.

— Ah ça, tu m'ennuies à la fin, sade Margot och reste tig otåligt. Nu har du länge nog hållit på med den där leken och jag är dessutom icke i stämning att kunna skratta däråt.

Valérie tog långsamt fjädrarna ur håret, lade pennskaften och bordduken tillbaka på deras platser och satte sig i en vrå af rummet. Margot började åter spela, men hon gjorde fel och var tankspridd. Efter en stund gick hon fram till Valérie och slöt henne i sina armar.

— Jag kan inte vara ledsen på dig, sade hon.

Valérie hängde sig omkring hennes hals och tårarna stego upp i ögonen på henne.

— Nej, du får inte vara ledsen på din stackars lilla Valérie, sade hon ömkligt. Det är som om marken sviktade under mina fötter, då du är ledsen på mig! Ack, du måste alltid hålla af ditt barn, till och med när det är elakt.

— Men det är ibland nästan för elakt, sade Margot ömt.

— Och du ville inte låta mig spela indian, klagade Valérie. Du ville inte skratta, du ville inte ens draga på munnen! Men nu måste jag ännu göra en sak — en enda — och sedan skall jag aldrig mera vara indian.

Hon befriade sig ur systerns armar, sprang bort till kaminen och begrafde kolskyffeln högtidligt under mattan.

— Hvad gör du? ropade Margot.

— Jag begrafver stridsyxan, svarade Valérie. Nu komma indianhöfdingen och hans stora, hvita broder aldrig mera att strida.

Det talades icke vidare om Valéries bref, tils det fjorton dagar därefter åter kom en korg från sir John. Denna gång var den helt liten och innehöll snäppor, järpar och vipor. Sändningen var åtföljd af ett litet bref, i hvilket sir John skref, att han hoppades fröken Kostolitz ock hennes syster skulle finna, att han denna gång tagit hänsyn till deras ringa aptit.

Valérie klappade händerna och dansade omkring i rummet.

— Tu vois, tu vois, ropade hon. Jag gjorde rätt uti att skrifva brefvet. Han blef inte ond, utan hade bara roligt.

— Jag har icke ett ögonblick tviflat på, att han ej hade roligt, sade Margot.

I medlet af november kom det ännu en korg; denna gång innehöll den blommor, alla slags sällsynta blommor tyktes vara representerade.

Valérie var alldeles utom sig af glädje; hon fylde alla vaser och alla glas och skrattade och sjöng därtill.

— Rummet liknar ett feslott, utropade hon. Ack, om det ändå kom någon främmande, om sir John själf skulle komma. Är det inte besynnerligt, Margot, att han inte kommer till staden för att börja med sina sånglektioner? Han sade ju, att han skulle komma snart, eller huru?

— Ja, han sade det visst, svarade Margot, men han är troligtvis någon annorstädes och har gudomligt roligt.

— Nå, jag hoppas att han snart kommer, upprepade Valérie

VI.

Accelerando.

Kort före jul kom sir John. Valérie hade ofta uttalat sin förhoppning, att han ej skulle lägga märke till den skröpliga linoleummattan i hallen, och Margot hade sagt, att det just icke var troligt, att en ung herre skulle observera dylikt. Men sir John hade likväl observerat det och likaså det sällsamma virrvarret i rummet där uppe, och med ett inre, såväl ömt som medlidsamt leende lade han också märke till Valéries dekoreringsförsök. Madras-musslinet hade småningom blifvit mycket slakt och mycket dammigt, de små bandrosorna hade bleknat och några af tallrikarna hade glidit ur ståltrådskramporna. Sir John observerade alt detta och fann det, märkvärdigt nog, mindre komiskt än patetiskt.

Då de båda systrarna kommo in och fingo se honom stå där med ryggen mot elden, så lång, ståtlig och vacker och med en så strålande min — så elegant i sin londonerdräkt — kände de sig helt skygga och blyga. Men han kände sig fullkomligt hemmastadd. Sedan de första hälsningarna blifvit utbytta, ämnade han slå sig ned på den stol, som stod honom närmast. Men Valérie rasade till med ett litet anskri.

— Inte på den! ropade hon, vi behålla den endast som prydnad, dens ena ben är sjukligt.

Då hon såg upp och mötte hans leende ögon, började hon skratta; Margot kunde icke ens låta bli att instämma och så var isen bruten. Men det var också omöjligt att förbli stel och främmande gentemot sir John.

— John är så behaglig, hade lady Mary Bracken en gång sagt. Detta uttryck föreföll litet underligt i afseende å den kraftfulle, unge mannen, men det passade likväl för honom. Det låg någonting så vänligt och vinnande i hans väsende, hans leende var så mildt och intagande, han väkte på ett så oförklarligt sätt hos alla människor den föreställningen, att han lifligt intresserade sig för dem och deras angelägenheter, att de mycket snart skänkte honom sitt förtroende.

Hemligheten i denna trollmakt bestod måhända däruti, att det intresse han visade var ärligt menadt. Sir John Croft hade utan tvifvel en hel mängd fel; han var indolent, sorglös och måhända alt för belåten med sig själf och med lifvet i allmänhet för att fästa sig vid dess allvarliga sida, men han hade ett sällsynt godt hjärta. Han var uppfyld af ett ärligt deltagande för folk, som hade sorger och bekymmer, och skydde ingen möda, när det gälde att hjälpa dem; han satte icke i fråga att ej uppoffra sitt eget nöje — och ingen kunde mera än sir John, njuta af ett sundt nöje — då en väns intresse fordrade det. Han var god, ädelmodig, vänlig emot alla människor och kunde ofta vara förvånansvärdt finkänslig. Det berättades om honom, att han en gång under en båtfärd i Cambridge energiskt yrkat på att bli landsatt, emedan han ville förmana en kvinna, som slog sitt barn. Hans kamrater hade skrattat åt honom och gjort narr af honom, och kvinnan hade energiskt motsatt sig hans inblandning och sagt att barnet tillhörde henne.

— Då är ni inte värdig att ha ett barn, utropade den unge mentorn med blixtrande ögon och kom sedan fram med en lång förklaring angående moderskapets plikter och ansvar. Sedan hade han återvändt till sin båt och sina skrattande kamrater och hade lämnat kvinnan kvar alldeles bestört, ty hans ord hade ändå gjort intryck. Hon hade visst aldrig väntat att få höra ett föredrag om modersplikterna af en ung jätte i flanellkostym.

Då John Croft nu slutligen hamnat på en stol man kunde ha förtroende till och pratade med de unga konstnärinnorna, utforskade han dem ofrivilligt. Det var icke hans afsikt att vara nyfiken och de ämnade icke vara för meddelsamma, men efter en timmes samtal hade han icke desto mindre fått reda på en hel hop angående deras lif. Det var till exempel själffallet, att han beundrade deras instrument. Valérie upplyste honom genast om, att det tillhört deras mor.

— Det var vår stackars mammas hemgift; flygeln och taflorna och skrifbordet utgjorde en del af möblerna i hennes flickrum. Hennes familj skickade dem efter henne, då min far och hon lämnade Paris.

— Er mor var fransyska — eller huru? frågade Croft intresserad.

— Ja, hon var en fröken de Renaissan. Stackars mamma. Jag minnes henne just nätt och jämt — hon dog, då jag var åtta år gammal. Hon var så vacker — så vacker, men så blek — och hennes små händer voro så hvita och magra. Hon satt för det mesta vid elden och sydde, sydde — och sedan en vacker dag — vek hon ihop sitt arbete — jag tror det var en af pappas rockar hon lappade — och knäpte ihop sina händer — så här — minnes du det, Margot?

Margot svarade ingenting, men Croft såg, att hennes ögon stodo fulla af tårar.

— Efter en stund, fortfor Valérie, steg hon upp och lämnade rummet och därvid stödde hon sig vid alla bord och stolar hon gick förbi. Är det inte besynnerligt? Jag kommer ihåg det så tydligt som det hade varit i går, fastän jag icke alls kommer ihåg hennes sjukdom, som sedan följde.

— Er syster är mycket lik den där taflan, sade Croft och kastade en blick på porträttet, från hvilket samma patetiska ögon blickade ned; den underbart vackra ansiktsovalen och den smidiga gestaltens graciösa linjer voro äfven noga återgifna.

— Ja, utropade Valérie med ett helt annat tonfall i rösten, Margot är alldeles som mamma. Hon är alt igenom fransyska; hon önskar, att alt skall vara convenable — icke sant, Margot? Och hon har ett så prydligt sätt att vara! Min lilla syster, hon är aristokrat till och med när hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Jag kallar henne "Mademoiselle la Marquise".

Då hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Tanken på, att Margot gjorde dylikt, berörde sir John oangenämt. Han kastade en snabb blick på Valérie för att se om det var hennes allvar.

— Brukar ni också torka dammet i rummen och laga till puddingar? frågade han med en ton, som mot hans vilja lät både uppskrämd och förvånad.

— Nej, hon låter mig icke utföra något arbete, fastän jag så gärna ville det. Jag år född därtill — jag har zigenarblod — likasom pappa.

— Valérie, nu pratar du riktiga dumheter, sade Margot nästan strängt. Sir John kan omöjligt intressera sig för dessa détails de ménage. Som vi blott ha en tjänarinna, är det tydligt och klart, att hon ej ensam kan utföra alt arbetet, och det är lika öfverflödigt att tala därom likasom att dina fingrar ej få bli hårda genom groft arbete, ty då kunna de förlora sin smidighet.

Croft såg på Margots händer, som hopknäpta hvilade i hennes famn, de voro också fina, smala och förnäma — riktiga aristokrathänder. Han tänkte med djupt medlidande på de där andra händerna, som Valérie talat om, de små, hvita händerna, som varit så fina och genomskinliga och som aldrig tröttnat att sy, sy, tils de slutligen måste knäppas för att evigt hvila.

Han ville gärna veta litet mera om denna fina, späda fransyska moder, som varit en fröken de Renaissan. Namnet föreföll honom så egendomligt bekant — hvar hade han hört det förut? Plötsligt kom han ihåg Valéries skämtsamma ord — "Mademoiselle la Marquise" och då vaknade minnet hos honom!

— Jag har förut varit bekant med en herr de Renaissan, sade han; han var attaché vid franska legationen i Wien — en markis de Renaissan. — Jag tror han hette Gilbert till förnamn. Det vore roligt att veta, om han var en släkting till eder?

— Det måtte ha varit en kusin till oss, sade Margot kyligt. Gilbert? Ja, så hette min morfar. Det är troligtvis en kusin.

— Vår mors släktingar erkänna oss icke, inföll Valérie hastigt; de ville icke häller erkänna henne efter hennes giftermål. Ni skall nämligen veta, att vår lilla mamma inte handlade alt för förståndigt. Hon gjorde någonting, som hennes släkt ansåg för en stor dårskap — hon rymde med min far, som var hennes musiklärare. Monsieur le Marquis de Renaissan och hela hans förnäma släkt kunde naturligtvis aldrig förlåta en dylik mesallians.

— Valérie, sade Margot litet otåligt, kanske du nu, då monsieur är fullkomligt au courant med vår familjehistorie, ville vara god och byta om samtalsämne.

— Ja, svarade Valérie helt lugnt, det skall jag göra. Nu skola vi tala om sir John. Sir John, hvad har ni gjort hela denna länga tid?

— Jag har skjutit, sade sir John, och jagat, tillade han hastigt. Han ville icke, att de ännu en gång skulle tacka honom för villebrådssändningen.

— Skjutit och jagat, upprepade Valérie. Jag fruktar ni inte har en allvarlig tanke i hufvudet.

— Jag har tvärtom kommit till staden uppfyld af goda beslut, Jag längtar, jag brinner af begär efter att få lära mig sjunga! Jag är otålig att få börja med mina timmar. När får jag börja?

— Margot, när får han börja? upprepade Valérie med ett lustigt härmande af sir Johns sätt att tala. Du ser huru otålig monsieur är! Medan han sköt sina fåglar och satte öfver sina diken och häckar brann han i själfva värket af begär att få börja med sina solfeggier.

Sir John skrattade uppriktigt och gladt.

— Nu är det frost, sade han; det är värkligen en lämplig tid att börja. Man har icke så mycket förströelser.

— Vill ni värkligen studera? frågade Margot litet tort. Ni tyckes hittils ha lefvat mycket lycklig och nöjd utan att kunna sjunga. Hvarför vill ni nu börja därmed?

— Emedan det strider mot mina grundsatser att ställa mitt ljus under ens skäppo. Jag vill lära mig sjunga — kan ni gifva mig tre lektioner i veckan?

— Javisst, svarade Margot — på för eller eftermiddagen?

— På förmiddagen, om jag får be, sade sir John.

— Ack ja, det är bättre på förmiddagen, så har ni edra eftermiddagar lediga.

— Mademoiselle, sade sir John med en min af gäckande högtidlighet, ni envisas att misstyda mina bevekelsegrunder. Jag valde förmiddagen, emedan jag tykte det lät mera affärsmässigt; jag skulle önska, att ni insåg, huru energisk och ifrig jag är. Men jag vill naturligtvis icke gå i vägen för edra andra elever. A propos har ni fått några nya elever sedan ni var på Brackenhurst?

Tonen var så vänlig, blicken som han fäste på Margot var så full af uppriktigt intresse och deltagande, att hon icke ens kunde finna frågan närgången.

— Ja, vi ha fått tre eller fyra, svarade hon leende, våra bekantskaper ökas inte hastigt, men de ökas i alla fall.

— Tre eller fyra, upprepade sir John halft förbittrad, och inom sig tänkte han: hvad månne tant Mary tänka på? Jag tror hon inte gör annat — morgon, middag och afton — än sysslar med sina välgörenhetsinrättningar. — Får jag veta namnen på dem? bad han högt.

Margot räknade upp namnen utan att finna hans envishet otreflig.

— Inte ett, som jag känner! utropade han förargad.

— Det är de tråkigaste barn man kan tänka sig, förklarade Valérie. Det är en gåta för mig, huru min syster kan ha tålamod med dem. Dumma små varelser med tjocka röda fingrar och små flätstumpar i nacken. Och för att göra saken ännu värre ha de allesamman snufva.

— Jag hör till min stora belåtenhet, att fröken Margot har godt tålamod, sade sir John. Hon är så allvarlig och affärsmässig, att jag ibland riktigt är rädd för henne. Om hon skulle förlora tålamodet med mig, skulle jag alldeles förlora hufvudet.

Margot började skratta.

— Ah, jag skall vara mycket tålig — jag kommer inte att bannas på er.

Sir John reste sig för att gå.

— Det är således afgjordt. Skola vi ha vår första timme i morgon på förmiddagen?

— Ja, om ni så vill, sade Margot.

Då Margot räkte sir John handen till afsked tillade hon rodnande:

— Eftersom ni tycker, att jag är så affärsmässig, får jag ej glömma att säga er, det jag tager en half guiné för timmen.

— En half guiné? sade sir John och såg en smula förbluffad ut.

— Är det för mycket? frågade Margot hastigt.

— Nej, för all del — han rodnade — jag trodde, jag väntade, att det skulle kosta en guiné i timmen. Jag tror, att det är det vanliga priset. Då jag för många år sedan tog lektioner, betalade jag en guiné i timmen.

I tankarna räknade han bekymmerfullt efter, huru många timmar han var tvungen att taga och huru mycket solfeggier han nödgades öfva, innan det lilla syskonparet fick någon materiel fördel däraf. Margot, som gissade sig till hvad han tänkte, blef genast styf och stel i sitt sätt.

— Er lärare hade förmodligen redan en fast ställning och kunde till följd däraf begära mera. Jag måste först bana mig min väg och mitt pris är detsamma för alla mina elever.

— Jag tycker ändå, att ni borde taga en guiné, envisades sir John.

— Jag beklagar så mycket, sade Margot skarpt. Jag förstår mycket väl, att det icke är den stil ni är van vid; men om ni vill bispringa en kämpande konstnärinna, måtte ni också hålla till godo med följderna.

Hon blef blossande röd, medan hon talade. Hennes misstanke, som en stund nedtystats af hans stämmas och hans väsendes trollmakt, vaknade på nytt, och hon kände sig orolig och sårad. Det var blott för hennes skull sir John tog dessa lektioner; han gjorde sig knappast mödan att dölja detta faktum. Hans bevekelsegrund var måhända ett godmodigt medlidande med deras fattigdom — det var redan i och för sig förödmjukande; men kunde det icke också ligga någonting annat i bakgrunden, någonting, som gjorde hans protektion ännu mera förödmjukande? Margot kände sig ett ögonblick frestad att helt och hållet tillbakavisa hans beskydd — att medels ett par hastiga, tomma ord göra slut på sir Johns tillärnade musikaliska studier. Men just som hon öppnade läpparna för att göra detta vände den unge mannen sig till henne och räkte henne handen till afsked, och då hon mötte den öppna, ärliga blicken ur hans blå ögon kände hon sig slagen af blygsel och fick samvetskval.

Valérie var emellertid vid det briljantaste lynne och pladdrade muntert om den gäst, som nyss lämnat dem.

— Var det inte besynnerligt, att han kände vår kusin? utropade hon plötsligt.

— Vi talade för mycket om oss själfva, sade Margot förtretad. Det hade varit bättre, om vi behållit vår familjehistorie för oss själfva.

— Men du var i alla fall inte vidare ledsen öfver att jag sade honom, det vår mor härstammade från en adlig släkt, svarade Valérie. Neka inte till det; jag såg på dina ögon, att det fägnade dig.

Margot rodnade full af blygsel öfver denna lilla mänskliga svaghet.

— Men nu hyser han åtminstone icke vidare några tvifvel angående vårt lefnadssätt, sade hon. Jag fruktar han ej tror, att vi ha både kock och hofmästare nu, sedan du skvallrat om, att jag själf brukar torka dammet.

— Au fait, sade Valérie, det hade jag inte tänkt på. Men, käraste Margot, sedan han en gång väl sett linoleummattan i hallen, fruktar jag han icke hängifver sig åt några vidare illusioner angående oss. Hans sånglektion i morgon blir visst ganska rolig. Jag håller vad om, att han har en stor, stark röst, som han icke alls kan reda sig med.

— A propos, sade Margot mycket bestämdt, som du vet, Valérie, får du inte vara inne i rummet. Hans timmar bli visst icke roliga. Då han önskar, att jag skall undervisa honom, måste han också studera utan afbrott. Du, mitt kära barn, måste af flere skäl stanna där nere eller också uppe i vårt sofrum.

Valérie hade god lust att motsätta sig detta, men Margot var obeveklig.

— Jag är öfver hufvud taget icke angelägen om, att han skall komma hit, sade hon, och om du ej lyder mig härutinnan, så skrifver jag till honom, att jag icke alls kan taga emot honom som elev.

Hon såg så beslutsam ut, att Valérie icke kunde tvifla på hennes allvar, och hon gaf slutligen surmulet efter.

— Sak samma, sade hon och blef efter några ögonblick åter vid godt lynne, jag tycker, att du borde ha mig här som förkläde. Det är inte passande för dig att helt ensam taga emot en ung herre.

— Ett förkläde åt mig? sade Margot med ett nästan sorgset leende. Il s' agit bien de cela!

Hon var tjugotvå år, men hon kände sig gammal och mycket förståndig; hon viste huru hon skulle skydda sig, men Valérie måste hållas fjärran från alt hvad ondt var.

Sir John uppenbarade sig punktligt klockan elfva dagen därpå. Det visade sig att han hade en bra barytonröst, som han icke alls viste att behandla.

— Vi måste börja alldeles från början, sade Margot.

Sir John jakade en smula vemodigt därtill: han kände sig en smula nervös och den unga damens allvarliga sätt att taga saken gjorde honom äfven en smula försagd. För att bekänna sanningen tykte han det var tråkigt att bråka och lära sig; han bemödade sig ärligt att hjälpa sina skyddslingar samt tykte det var roligt att vara i sällskap med dem, men han kände sig icke det minsta hänförd af att sjunga skalor och öfningar. Men Margot var fast besluten att till fullo tillmäta honom det, som hans pengar voro värda. Croft måste således nära nog en timme flitigt öfva sig; af idel nervositet gjorde han visserligen gång på gång samma fel och han väntade hela tiden, att hans beslutsamma, lilla lärarinna skulle komma fram med någon sarkastisk anmärkning. Men Margot var mycket tålig. Hon gjorde sig en otrolig möda att bibringa honom de första begynnelsegrunderna och vädjade ständigt ånyo till hans uppmärksamhet, då denna började slappas.

Det var ett mödosamt arbete, men hon var i det stora hela mindre uttråkad än han. Då såg sir John händelsevis upp och märkte, att de redan omtalade blå portièrerna långsamt kröpo närmare intill hvarandra. De drogos påtagligen ihop af någon, som osynlig uppehöll sig i det andra rummet. Denna anblick var just icke egnad att minska hans nervositet, och då Margot föreslog, att han nu skulle försöka en helt enkel, liten sång, hvilken hon trodde skulle ligga bra för hans röst, förklarade han helt ödmjukt, att han trodde sig ha nog för en dag. Margot såg på sitt ur.

— Ni har ännu en kvart timme, sir John, sade hon. Det är alldeles tillräckligt med tid för att försöka denna sång; Den är inte svår.

Hon började ackompagnementet och den stackars sir John plågade sig lydigt med sången, men han trasslade jämmerligen bort sig, ty han undrade hela tiden om Valérie stod bakom gardinen och lyssnade.

— Ni kan bestämdt sjunga den bättre, förmanade Margot halft förtretad. Försök en gång till och håll takten litet bättre.

Croft började ånyo, men efter några sekunder afbröt han sig skrattande. Margot följde riktningen af hans blick; där mellan gardinerna sträktes en liten, med gropar prydd hand fram och markerade takten med utsträkt finger.

— Valérie! utropade Margot förtrytsamt och reste sig från pianostolen.

Hennes syster slog portièrerna åt sidan och uppenbarade sitt leende ansikte och sin smidiga gestalt.

— Jag har inte brutit mitt ord, sade hon. Jag lofvade att inte komma in i rummet och det har jag häller inte gjort — icke sant? Men medgif, sir John, att det går vida bättre, när jag slår takten.

— Mycket, mycket bättre, förklarade sir John.

— Margot är så sträng, hon påstår, att det stör, när jag kommer in.

— Nu får du gärna komma in, timmen är slut, sade Margot. Hon lämnade sin plats vid pianot och stannade framför sir John, synbarligen i förväntan på, att han nu skulle taga afsked; men det ämnade han då visst icke. Han kastade sig ned i en länstol och utstötte en lättnadens suck.

— Jag har ridit en skenande häst, sade han, jag har interviewat en kabinettsminister, jag har en eller par gånger varit i öfverhängande fara att störta ned i en afgrund, men jag tror vid min heder, att jag ännu aldrig utstått sådana kval som nyss!

Margot satta sig skrattande.

— Jag gissade nog, att ni ej hade riktigt klart för er hvad ni företog er, men ingen lön utan möda. Ni måste börja från början, om ni vill nå ett mål.

— Åh, det gäller värkligen icke att studera begynnelsegrunderna, sade Croft. Jag känner blott, att jag är en narr och att ni äfven anser mig för en dylik.

— Ni gör mig orätt, svarade Margot och såg upp med ett förtjusande leende. Jag förmodar, att ni inte ämnar taga flere lektioner?

— Ni måtte ha en högst ringa tanke om min viljekraft, svarade sir John. Jag ämnar tvärtom arbeta vidare ända till det bittra slutet, ända tils jag till och med öfvervunnit svårigheterna i "Comme à vingt ans". Jag skall underkasta mig, men det kommer att bli en hård kamp.

— Ja, ja, ni måste lära er den! ropade Valérie klappande händerna. Margot låter er icke lämna bort någonting, icke ens det lilla falsettot i slutet.

Sir John drog upp ögonbrynen och suckade:

— Nå, jag är förberedd på alt. Tycker ni inte, att mina berömvärda afsikter förtjäna att bli belönade? Vill ni inte spela någonting för mig, fröken Valérie?

Valérie spelade och sir John lyssnade och applåderade och han tog ej afsked förr än Jane ringde med den lilla, spruckna klockan och sålunda tillkännagaf, att de båda systrarnas anspråkslösa lunch var serverad. Lektionerna fortsattes och sir John visade sig vara en läraktig och förståndig elev; men vid timmens slut kände han sig oföränderligt berättigad att få njuta af en liten hvilostund. Det hade varit fullkomligt omöjligt att afhålla Valérie därifrån, och Margot försökte det icke häller mera. Valérie vande sig till och med småningom vid att infinna sig under själfva lektionen och som hon ej störde och hennes närvara icke gjorde något märkbart intryck på eleven, gick Margot slutligen in därpå. Hon erfor likväl en viss oro däröfver och de stränga åsikter om det passande hon ärft af sin mor sårades alt en smula af dessa små afvikelser från konvenansens regler.

Den egendomliga vänskapen mellan dessa tre växte likväl och blef starkare dag för dag; Margot kände till och med ett tidigare intresse för sin elev och hon ertappade sig gång på gång med, att hon anförtrodde honom ett och annat och frågade honom till råds angående små svårigheter. Det var omöjligt att ej hysa förtroende till en person, som visade en ett så lifligt vänskapligt intresse — en person, hvars uppförande gentemot dem var lik en vänlig, äldre broders. Aldrig gjorde han hvarken med ord eller blick någondera af flickorna sin kur. Han försökte aldrig öfverskrida de gränser, han från början afsiktligt tykts utstaka för sig. Han tröttnade aldrig i sina bemödanden att tjäna dem, utan uppbjöd alt för att skaffa dem värdefullare protektion än hans egen. Men en ung man i hans ställning kunde just icke göra mycket; familjemödrarna brukade icke efter hans anvisning välja musiklärarinnor åt sina döttrar.

— Jag trodde, att ni icke alls förstod er på musik, svarade den ena och den andra sade: "Mademoiselle Kostolitz? Hvem är mademoiselle Kostolitz? Jag har aldrig hört talas om henne. Julia och Mary taga timmar för Halles. Ja, jag vet, att Halles spel är kallt, men hans teknik är fulländad."

Sir John lyckades likväl göra systrarna Kostolitz en stor tjänst.

Han öfvertalade en af sina väninnor, en dam, som var bekant för sina obeskrifligt angenäma mottagningar, att arrangera ett "at home", vid hvilket Valérie och hennes fiol skulle utgöra den förnämsta dragningskraften. Denna gång rönte hon fullständig framgång, det hembars henne en ovation, som tillfredsstälde till och med henne, och hon gjorde äfven några nya bekantskaper. De hoppades, att denna festlighet skulle leda till andra dylika, att de skulle bli bekanta och komma i beröring med andra konstnärer och musikälskare. Margot hade emellertid också fått några nya elever, hvilka hon värkligen med tiden kunde hoppas att få heder af.

VII

Scherzando.

Tiden skred framåt; julen kom och förde, med sig en sändning friska blommor från sir John och till nyåret antogo hans étrennes formen af bonbons. Valérie skrattade och fråssade och tackade gifvaren med en så intagande, barnslig förtjusning, att han blef helt varm om hjärtat.

En dag efter lektionens slut, då de alla tre samtalat om musik, omnämde sir John händelsevis en framstående fiolspelare, som dagen därpå, före sin afresa från England, skulle gifva an afskedskonsert. De båda systrarna hade aldrig hört honom och uttalade sitt djupa beklagande.

— Vi hörde för sent talas om konserten, sade Margot; nu skulle vi icke få några platser mera, om vi också försökte det. Det påstås, att människorna i timtal stå och vänta på att komma in.

— Jag skulle gärna stå i timmar och dagar, om jag blott kunde få höra honom, utropade Valérie och hela hennes ansikte strålade såsom alltid, då hon talade om sin konst.

— Du skulle förkyla dig, om vi försökte det i morgon, sade hennes syster. Du får vänta, tils han nästa gång kommer till England.

— Till dess kunna vi vara döda, svarade Valérie i samma lidelsefullt beklagande ton. Tänk dig, om vi måste dö utan att ha fått höra världens störste violinist! Ty det påstås ju, att han är den störste, icke sant?

— Vid Jupiter, svarade sir John, jag tycker ni har mera charme!

— Åhå! utbrast Valérie, det var då en öfverdrifven kompliment! — Men hon kände sig icke desto mindre mycket belåten.

Vidpass klockan half två följande dag for en cab med iltågsfart genom Pitt Street och stannade utanför n:o 28 och sir John stormade förbi den förbluffade Jane, som brådskande uppenbarat sig vid hans stormringning, samt rasade uppför trappan.

— Hvar är er syster? utropade han, då han endast fann Valérie i mottagningsrummet. Ser ni, jag har lyckats få två biljetter till konserten. De blefvo återsända i sista ögonblicket. Men ni måste skynda er, konserten börjar klockan tre. Det är bäst, att ni tager min cab och begifver eder af. Hvar är er syster?

— Ack, en sådan olycka! utbrast Valérie och blef helt blek, medan stora tårar rullade utför hennes kinder. Margot har begifvit sig till Wimbledon! En af hennes elever har katarr och kunde inte komma hit till sin lektion. Ack, det är för mycket! Jag skulle gifva alt, alt, om jag bara kunde gå på konserten.

Hon snyftade bokstafligen. Sir John var mycket bedröfvad.

— Har ni då ingen, som ni kunde öfvertala att följa med er? frågade han.

Valérie skakade på hufvudet.

— Nej, nej, vi känna ingen, som jag kunde be så här i sista ögonblicket; vi ha inga andra bekanta än våra elever och deras anhöriga. Jag tror, att ni är vår ende, värklige vän. Ack, sir John! — utbrast hon, gripen af en plötslig tanke — kunde ni ej följa mig dit? Skulle ni tycka, att det vore alt för tråkigt?

Hon vände sitt af det ljufvaste, blygaste leende upplysta och af hopp strålande ansikte emot honom samt sträkte ofrivilligt ut händerna. Sir John rodnade ända upp till hårfästet: vore han ej en riktig narr, om han kunde motstå en dylik bön? Men den stackars, lilla varelsen var så oerfaren i fråga om världens seder och bruk, att det å andra sidan kunde vara oridderligt, om han sålunda öfverskred lagarna för det passande.

— Ingenting i världen skulle vara angenämare för mig, sade han tämligen allvarsamt efter ett kort betänkande, men jag fruktar, att er syster ej skulle gilla det.

— Åh, hvad det beträffar, utropade Valérie belåtet, så får hon ju inte veta det förrän vi komma tillbaka och jag bryr mig inte om hennes förebråelser.

— Men jag, svarade sir John, vill icke, att hon skall tro, det jag begagnar mig af hennes frånvara för att öfvertala er att företaga någonting som hon ej anser för convenable.

— Pour ça, inföll Valérie, är det jag som öfvertalar er och ni vore bra ovänlig, om ni afsloge min bön. Jag frågar inte efter le convenable jag. Bah! ni äter väl inte upp mig häller! Om ni inte följer med mig, så går jag ensam, och jag har aldrig, aldrig i mitt lif varit ute ensam. Jag kommer bestämdt att förvilla mig eller släpar någon bort mig. Men jag måste få höra honom! — Ack, jag blir tokig, då jag tänker på, huru mycken dyrbar tid vi spilla bort. — Vi få bestämdt icke höra det första stycket. Nu går jag. Kommer ni med eller ej?

Af två onda ting var det säkerligen det ringare om han följde med den lilla vilden än om han tillät henne att begifva sig af ensam. Då han gifvit sitt löfte flög Valérie uppför trappan och kom strax därpå tillbaka klädd i cape och hatt — en mycket vacker, liten hatt med koketta, rosenröda plymer.

Sir John önskade i sitt innersta hjärta, att hatten icke varit fullt ut så i ögonen fallande och att Valérie ej varit så strålande vacker.

Då de gingo utför trappan föreslog han, att de skulle taga en fyrhjulig vagn, men Valerie förkastade denna tanke, ty hon påstod, att de blott skulle förlora tid därigenom och hon hoppade upp i caben, innan han hann komma fram med någon protest.

Då de sedan åkte genom de med trä belagda gatorna och den friska vinden blåste dem i ansiktet, försvunno sir Johns skropler helt och hållet. Han blickade ned på det lycksaliga, lilla ansiktet vid sin sida, lyssnade på Valéries muntra prat och öfverlämnade sig likaledes åt en sorglös glädje.

Hvarför skulle han vara orolig och bekymrad, då han såg henne vara så obeskrifligt lycklig. Huru kunde det väl på något sätt mera skada Valérie, att hon satt bredvid honom i en cab eller i konsertsalen, än hemma i det lilla förmaket vid Pitt Street? Han kände sig själf mycket noga och viste, att han icke skulle missbruka hennes förtroende i det han yttrade ett ord, som hennes syster ej kunnat få höra. Och det var roligt och uppfriskande att gifva akt på den unga flickans glädje; och när de sedan sutto i S:t James Hall, greps han ännu af helt andra känslor. Då kände han, att det var ett företräde att få se hennes entusiasmerade ansikte och observera, huru dess uttryck skiftade med musikens karaktär. Tidtals tyktes hela hennes konstnärssjäl stråla ur hennes ögon, han såg till och med huru hennes händer arbetade med, huru fingrarna kröktes, som om de haft fiol och stråke att sköta. Och hennes förklaringar under pauserna sedan — hvad de voro kloka och upplysande, hvad de voro berömmande och fria från alt hvad afund ville säga!

Sir John såg och lyssnade med städse tilltagande aktning och beundran, det tyktes bo två själar inom Valérie, och i detta ögonblick var hon uteslutande konstnärinna, en konstnärinna, som måhända en vacker dag skulle öfverflyga den ryktbare artist, hon nu så andäktigt åhörde.

Men när de sedan sutto bredvid hvarandra i åkdonet, dykte den lilla Valérie från Pitt Street åter upp.

— Hvad vi haft för en dag — vad vi haft för en dag! Hvad det har varit härligt! Jag önskar blott, att det icke vore förbi. Hvad det är roligt, att det är en sådan trängsel på gatorna, så att vi måste åka så här långsamt — se här är hela gatan spärrad. — Det är förtjusande, nu kunna vi i lugn och ro betrakta de praktfulla butikerna. Ack! ett sådant konditori! Ser ni det — där — med de härliga bakelserna och konfektaskarna i fönstret? Ser det icke inbjudande ut?

Sir John betraktade ifrågavarande butik — det var ett kändt och ryktbart konditori vid Oxfordstreet.

— Jag tror, att man också får te och chocolad där, sade han. Har ni lust att komma in och dricka en kopp chocolad och äta några af de härliga bakelserna, ni tycker så mycket om?

— Bakelser med rödt socker på! ropade Valérie förtjust. Känner ni till de där små bakelserna? De äro alldeles makalösa. Tack, det vill jag mera än gärna.

Croft gaf kusken ett tecken och caben stannade. Valérie hoppade lätt som en älfva ned och skyndade nästan före honom in i butiken. Hon fick genast en kopp chocolad, men det räkte en god stund, innan hon fick rätt på de efterlängtade, med rödt socker garnerade bakelserna. Sir John skrattade, då han såg henne gå af och an framför disken och välja och förkasta; men slutligen gaf hon till ett litet glädjerop, då hon upptäkte det, hon sökte efter.

— Där äro de! — där äro de! Ja, ni kan gifva mig tre eller fyra stycken!

Hon kom triumferande tillbaka till Croft med en tallrik, på hvilken hon bar den eröfrade läckerheten. Stödd på armbågen satt han och betraktade henne leende, medan hon åt upp sina bakelser, och under denna angenäma sysselsättning samtalade sir John och hon på ungerska; Valérie kritiserade därvid högst frimodigt och med mycken humor de personer, som kommo in i butiken.

— Där kommer en stor, lång dam, utropade hon, då hon vemodigt sväljt den sista biten kaka, och inte nöjd med att hon är så lång, bär hon dessutom hufvudet så högt — så högt. Och hon har så långa plymer på hatten, som hon ville sopa taket därmed. Och näsan — den sticker hon då allra mest i vädret. Men vet ni det förefaller mig som jag hade sett henne förut.

Sir John såg sig om.

— Det är lady Rosamunda Gorst, sade han. Så otrefligt!

Lady Rosamunda gick raka vägen fram till disken, åtföljd af ett annat fruntimmer; de bestälde sig chocolad och valde ut bakelser. Sir John hade emellertid otåligt gifvit akt på Valérie, medan hon knäpte sina handskar; han var obeskrifligt angelägen om, att de skulle hinna försvinna, innan lady Rosamunda fick sikte på dem. Hon hade emellertid länge sedan upptäkt dem och när de stego upp för att gå, vände hon sig om och stod midt framför dem.

— Huru står det till, sir John? sade hon. Hvad tykte ni om konserten? Jag såg er där. — Huru står det till med er? vände hon sig sedan med en högdragen nickning till Valérie. Denna besvarade hennes hälsning på samma sätt.

— Jag tror ni inte är bekant med min väninna, fru Miller, fortfor Rosamunda vänd till sir John. Beatrice, tillåt, att jag presenterar sir John Croft för dig.

Efter utbytandet af de vanliga höflighetsfraserna började fru Miller tala om konserten; hon frågade sir John om hans åsikt samt yttrade äfven sin egen.

— Sir Johns kritik år visst mycket värdefull, anmärkte lady Rosamunda. Efter hvad jag hört håller ni på att utveckla er till ett musikaliskt geni, fortfor hon vänd till honom. Jag känner mig mycket road af er plötsliga passion för sång. Hittils har ju ingen människa haft någon aning om, att ni alls har röst.

— Jo, det har jag visst, genmälde sir John helt lugnt, men jag har hittils icke haft tid att utbilda den. Nu kan jag kuttra så mildt som en oskyldig dufva. Nej allvarsamt — så har jag gjort stora framsteg — icke sant, mademoiselle? — Han vände sig afsiktligt till Valérie, hvilken de andra damerna tyktes vilja se öfver axeln. För öfrigt tror jag fru Miller inte är bekant med mademoiselle Kostolitz.

Fru Miller tog endast med en omärklig rörelse på ögonbrynen notis om presentationen.

— Mademoiselle Kostolitz' syster är nog vänlig att gifva mig sånglektioner, fortfor sir John, och fastän ni lady Rosamunda gör narr däraf, så ämnar jag likväl göra min lärarinna heder. En vacker dag kommer ni att vara helt förtjust att få höra mig.

Strax därpå hade han lyckats att jämte Valérie lämna butiken utan att ådagalägga någon opassande brådska. Han hade gjort alt hvad i hans förmåga stod att gifva saken en harmlös prägel, men han var i själfva värket mycket förtretad öfver sammanträffandet. Lady Rosamunda var den sista i världen han under dessa förhållanden velat möta. Hon hade icke ens på Brackenhurst gjort sig minsta möda att dölja sin motvilja mot systrarna Kostolitz — en motvilja, som troligtvis härrörde af hennes afundsjuka öfver den uppmärksamhet, sir John visade dem. Men i dag hade hennes sätt emot Valérie varit så oförskämdt, hennes ton, till och med gent emot sir John, inneburit så mycken dold elakhet och hennes blickar varit så sårande, att han icke allenast kände sig förolämpad, utan allvarsamt orolig. Lady Rosamunda hade en skarp och elak tunga och olyckligtvis ett stort umgänge, och dessa hennes bekanta utgjorde en del af den krets, i hvilken sir John varit så angelägen att införa Valérie och Margot. Man kunde icke veta hvilken tydning hon skulle gifva den harmlösa utflykten och hvilka svåra följder den kunde ha för de unga konstnärinnorna.

Sir John var mycket tyst under hemfärden, och Valérie pratade icke ens så muntert som förut. Hennes anmärkningar inskränkte sig nästan uteslutande till sarkastiska yttranden angående lady Rosamunda och hennes väninna.

Då de närmade sig Pitt Street, kände sir John sig riktigt ängslig till mods, nu gälde det att träda fram inför Margot, och detta var ytterst plågsamt för honom.

Så snart caben stannade öppnades dörren och Margots gestalt aftecknade sig mot den lilla, upplysta hallen.

— C'est toi! utropade hon. Ack, hvad jag varit orolig!

— Huru kunde du vara orolig? frågade Valérie. Sade Jane dig icke, att jag begifvit mig till konserten i sällskap med sir John?

Hon hoppade ur åkdonet och skyndade uppför trappan, åtföljd af sir John.

— Jag måste förklara för er, började han, men vid första blick på Margots ansikte såg han att ingen förklaring skulle ega rum den dagen. Hon gaf honom endast en vredgad och föraktfull blick samt drog sedan Valérie in i hallen och stängde dörren. Då sir John stod ensam ute på trappan hvisslade han sakta och sorgset för sig själf samt kastade sig sedan upp i sin cab.

Margot tillsade emellertid Valérie att gå uppför trappan och följde själf efter henne under en djup tystnad. Då de kommo in i förmaket, fattade hon systern i axlarna, vred henne ett hvarf omkring och betraktade henne dystert.

— Valérie, sade hon, huru är det möjligt, att du kunde göra någonting dylikt?

— Kors, en sådan min! utbrast Valérie, du skrämmer mig! Men altsamman är bara den dumma flickans med snufvan fel. Om du ej farit till Wimbledon, hade du följt med mig, och då hade sir John inte alls kommit i fråga.

Margots ansikte fick ett annat uttryck.

— Det är sant, sade hon sakta. Jag bör aldrig lämna dig; jag vet icke hvad som händer, då jag är borta ifrån dig. Men, Valérie, huru kunde du på det sättet begagna dig af min frånvara, då du vet, huru orolig jag är för dig? Men det värsta klandret träffar icke dig, utan sir John Croft — honom, som jag hade förtroende för och ansåg för vår vän?

— Margot, Margot, var inte så tragisk! Hör nu på, så skall jag berätta alt för dig.

Därpå började Valérie halft skrattande och halft gråtande och i mycket snabt tempo beskrifva dagens händelser — huru sir John kommit öfver biljetterna och huru hon, då hon ej kunde få något annat sällskap, bedt honom följa med henne. Huru vänlig han varit; huru han fört henne till ett kafé och trakterat henne med chocolad och bakelser. Då Valérie hann så långt, sjönk Margot ännu blekare än förut ned på en stol.

— Ett kafé, upprepade hon. Ack, Valérie, är det väl möjligt, att du kunde be honom föra dig in på ett kafé.

— Nej, nej, svarade Valérie triumferande, han föreslog det själf! Jag försäkrar dig, Margot, att han frågade om jag hade mycken lust att gå in dit. Och vet du, fortfor hon lifligt, lady Rosamunda Gorst var där. Du kommer ju ihåg den där stora blondinen, som var på Brackenhurst och som vi inte kunde tåla — hon var där i sällskap med en af sina väninnor, en fru Miller — ett fruntimmer med en mycket stor hatt och en mycket stor mun. Och vet du, Margot, jag tror hon var afundsjuk, då hon såg mig i sällskap med sir John. Hon sade: "jag såg er på konserten" — med en sådan min — ja, du borde värkligen ha sett den! Och hon ville inte tala med mig, men sir John drog mig alltid in i samtalet. Och sedan gjorde hon på ett så obehagligt sätt narr af honom, för att han tog sångtimmar och plötsligt ådagalade en sådan passion för musik.

— Bon, il ne manquait que cela! sade Margot halfhögt. Hon satt med hufvudet lutadt i handen och ansiktet till hälften bortvändt, så att Valérie ej kunde se det:

— Du är ju inte ledsen mera? frågade Valérie i det hon lutade sig ned och trykte en kyss på hennes mjuka, vackra hår. Du ser ju, att alt var helt enkelt.

— Ack ja, alt var mycket enkelt, svarade Margot med halfkväfd röst. Nej, nej, jag är inte ledsen på dig mera. Du är och förblir alltid ett barn, min stackars Valérie. Du är min baby, min kära, lilla baby och jag får aldrig lämna dig ensam, det är hela saken! Gå nu och gör dig i ordning till middagen!

Valérie sprang uppför trappan och gnolade på en af de melodier, hon hört på eftermiddagen. Hon var glad, att hon sluppit för så godt pris.

Margot satt emellertid orörlig och stirrade in i elden, och i hennes ögon lyste något, som icke var återskenet af de glödande kolen.

VIII.

Molto Furioso.

Då John Croft morgonen därpå vid den vanliga tiden närmade sig Pitt Street, kände han sig besynnerligt orolig och beklämd; men han tröstade sig med, att Margot haft tid på sig att lugna sig. Valérie hade troligtvis förklarat för henne huru utflykten kommit till stånd och han tykte, att hon omöjligt längre kunde vara ond öfver en sak, som var idel välmening å hans sida. Han hade gjort sig mycken möda för att erhålla konsertbiljetterna, och, om Margot icke händelsevis varit borta, hade hon varit lika glad och tacksam därför som hennes syster. Hans samvete kände sig likväl icke fullkomligt lugnt, då han tänkte på besöket på konditoriet, men detta oförståndiga tilltag härrörde af en svaghet, hvilken Margot, som kände sin systers trollmakt, icke fick döma för strängt. Han kände emellertid att han förtjänat bannor och han beslöt att ödmjukt och ångerfullt taga emot dem, då skulle hon förlåta honom och alt skulle bli bra igen.

Men denna lyckliga förtröstan försvann ögonblickligen, då han trädde in i förmaket och befann sig ansikte mot ansikte med Margot, som ensam väntade på honom. Hon stod vid kaminen, och fastän hon vände sig om, då han kom in, gick hon hvarken emot honom eller yttrade hon ett enda ord. Han gick hastigt genom rummet och då han kom fram till henne räkte han henne handen. Hon tog den ej. Han såg henne in i ansiktet. Det var mycket blekt och ögonen hade ett dystert uttryck.

— Jag ser, att ni är ond, började han, men jag vill inte gräla med er — inte ens, om ni ej räcker mig handen. Seså, kom nu fram med alla de skarpa, vredgade ord, ni föresatt er att säga mig — jag tillstår att jag förtjänat dem; — men sedan måste ni bli god igen. Jag tager emot mitt straff, men vi måste förbli vänner.

— Vänner! upprepade Margot bittert, ni har aldrig varit vår vän, det inser jag nu. Medan vi hyste förtroende till er — har ni begagnat er af vår dåraktiga blindhet och okunnighet; ni har roat er på vår bekostnad, ni har lekt med min stackars lilla syster; i går visade ni er i er rätta dager. Gud vet, huru mycken skada Valéries oförstånd kommer att göra henne; men jag kan det oaktadt knappast beklaga henne — ty nu vet jag åtminstone hurudan ni är.

Den stackars sir John hade alldeles förlorat andan; han hade visserligen sagt åt Margot, att hon riktigt skulle lätta sitt hjärta, men så hårda ord som dessa hade han icke väntat. Han blef alldeles blek och stödde sig emot kaminkransen, för ögonblicket alt för öfverraskad för att kunna svara. Slutligen utropade han nästan skrattande:

— Det vore bra roligt att veta hvad i all världen jag enligt er åsikt har gjort? Er syster har väl säkerligen sagt er —

— Att det helt och hållet var hennes fel? afbröt Margot honom med förbittrad ironi. Ja, det sade hon mig, och jag vet mycket väl, huru mycket af hennes historie jag bör tro. Om ni velat afhålla henne från att gå på konserten, så vet ni mycket väl, att ni kunnat göra det. Och var det inte ni själf, som föreslog, att ni skulle gå in på kaféet? — Javisst, svarade sir John, som nu värkligen skrattade. Jag har värkligen begått denna förbrytelse. — Och nu, min bästa mademoiselle Margot — fortfor han i sin vänliga, vänskapliga ton — skola vi icke göra denna mygga till en elefant. Jag är uppriktigt bedröfvad öfver att jag förde henne dit, emedan jag ser, att ni är ond däröfver; men tillåt mig att försäkra er, att det icke var någon så faslig historie. Hela företaget var icke på långt när så opassande som ni tror. Hundratal flickor, fina flickor, gå nu förtiden i sällskap med unga herrar på utställningar och konserter utan att någon människa säger ett ord därom. Ja, de åka till och med i cab och gå på konditorier!

— Sir John, sade Margot och hennes ögon tyktes spruta eld. Jag tycker det är alt annat än vänligt och ädelmodigt af er att tala i denna ton, då ni tänker på vårt nuvarande förhållande till hvarandra. Ni vet mycket väl, att, om ni också ogeneradt kan gå på en konsert tillsamman med en ung dam, ni träffat i er tants hus eller ute i sällskapslifvet — ehuru jag icke ens kan gilla det — så förhåller saken sig helt annorlunda, då det är fråga om min syster. Hvar och en af edra vänner, som i går sett er åka med henne eller lagt märke till er i konsertsalen eller på kaféet, torde ha gjort mycket skarpa, ofördelaktiga anmärkningar därom. Och lady Rosamunda Gorst har faktiskt gjort anmärkningar, kommit fram med anspelningar — hon kommer troligtvis att föra det vidare, och människorna komma att tro — komma att inbilla sig —

— Hvad kunna de väl tro och inbilla sig? afbröt sir John henne och blef lika röd som han förut varit blek. Hvad kunna de väl säga, om ni också vänder, och vrider saken huru som hälst? Den stora konstnärinnan Valérie Kostolitz, hvars syster är nog vänlig att gifva mig sånglektioner, har gjort mig den äran att besöka en konsert i sällskap med mig. Nå, är det någonting farligt?

— Vi skola icke tala vidare om den saken, sade Margot. Hvad lektionerna angår, beklagar jag djupt, att jag var nog dåraktig att gå in därpå. Hela denna lektionsfråga har från början till slut varit en komedi. Ni har tagit er föregifna önskan att studera musik till förevändning att skaffa er tillträde till vårt hus; ni har icke ens dolt för mig, att timmarna i och för sig tråka ut er, och ni har troligtvis tillsamman med edra vänner skämtat och gycklat däröfver. Hela världen vet, att det blott är en förevändning — att ni helt enkelt blott drifver ert spel med min stackars lilla Valérie. Herre Gud! huru kunde jag vara så blind? Jag tillät er att komma, jag uppmuntrade er, jag — jag själf har utsatt barnet därför! Jag, som gjort en helig ed att alltid beskydda henne — vaka öfver henne!

De sista orden voro så godt som oartikulerade: hon tystnade och vred sina händer. Sir John hade till en början varit som förstenad, alt för förvirrad af den ström af vredgade anklagelser hon slungade emot honom och framföralt för mycket sårad däraf för att ens göra ett försök att afbryta henne, men nu sade han mildt och bestämdt:

— Mademoiselle, ni gör mig mycket orätt, men jag vet knappast huru jag skall göra det klart för er, att ni gör det. Jag kan blott på mitt hedersord försäkra er, att jag ej ledts af sådana bevekelsegrunder, som ni påbördar mig. Jag har aldrig hyst annat än det uppriktigaste, med beundran blandade intresse för er och er syster. Och lektionerna —

— Lektionerna skola nu upphöra, sade Margot hastigt. Efter gårdagens escapade skulle blotta faktum att ni kommer till oss gifva anledning till vidare skvaller. Ah, det är mycket lätt för er, sir John, att tala om er uppriktiga vänskap, men om ni värkligen hysts aktning för Valérie, om ni vore en värklig vän, hade ni ej utsatt henne för edra vänners onda tungor, hade ni undvikit att framkalla en skandal. Nej, nej, det är bättre att alt är slut — ni får icke mera komma hit.

Det dröjde flere ögonblick, innan Croft kunde svara: det var alt för olika känslor, som kämpade inom honom, men vreden var den förhärskande.

Slutligen tog han likväl bort sin armbåge från kaminkransen och gick ett steg närmare Margot; hans ansikte hade ett uttryck, hon aldrig förut sett däruti.

— Jag vägrar att foga mig i detta edert beslut, sade han med lugn bestämdhet. Om min närvara är obehaglig för er, skall jag icke tränga mig på er; men jag har ej gjort någonting, som kunnat göra mig ovärdig er systers vänskap, och så länge hon är villig att taga emot mig, ämnar jag också komma hit.

— Ni ämnar komma trots alt hvad jag sagt? frågade Margot. Hon talade helt lugnt, men också bestämdt. De båda motståndarna mätte sina krafter.

— Ja, jag ämnar tid efter annan komma för att hälsa på fröken Valérie och fråga om jag på något sätt kan vara henne till tjänst. Jag låter icke visa mig på dörren, som om jag begått någon ohederlig handling. Jag har städse försökt vara er vän — och hennes; jag kommer fortfarande att vara hennes vän, så länge hon tillåter mig det. Och om jag känner henne rätt, skjuter hon mig ej ifrån sig.

— Sir John, sade Margot mycket allvarsamt — nu var hon icke mera ond, men mycket allvarsam — ehuru jag högeligen misstagit mig angående er, tror jag likväl icke, att ni till fullo menar hvad ni nu säger. Ni har inte klart för er hvad följderna skulle bli. Det är nog sant, att Valérie troligtvis fortfarande skulle taga emot er trots alt hvad jag kunde invända däremot, men hon skall icke mera löpa någon fara, det har jag fullt och fast beslutat. Om ni envisas att tilltvinga er inträde i detta hus, för jag henne härifrån. Betänk er väl, innan ni drifver mig därtill. Ack! utropade hon med växande lidelse, vi ha kämpat så tungt — jag måste arbeta och arbeta för att kunna skapa ens detta anspråkslösa hem åt min syster — jag har i hela mitt lif haft att kämpa med så stora svårigheter — det var ett Sisyfusarbete. Och nu — nu, då det just lyckats oss att arbeta oss upp ur det bittra armodet, då vi nätt och jämt äro i stånd att draga efter andan och resa på hufvudet — då det till och med visade sig en glimt af trefnad —

Hon tystnade. Sir John hade kunnat fråga henne hvems hjälp och bistånd de hade att tacka för detta sakernas tillstånd, men han var för stolt och för ädelmodig att komma fram med någonting dylikt.

— Men det oaktadt och om det också kostar hvad det vill, fortfor Margot, skall jag hindra, att någon leker med Valérie. Sir John, om ni fortsätter med edra besök här, så tvingar ni mig att föra henne härifrån. Vi måste börja lifvet på nytt på en annan ort — vi måste åter börja från början — —

Sir John afbröt henne med en hastig åtbörd.

— Det är nog, sade han. Ni hade rätt då ni sade, att jag ej förstod, det edra åsikter i denna sak voro så orubbliga. Var inte rädd — jag skall aldrig mera besvära någondera af er med min närvara.

Margot var öfverraskad — hon hade icke väntat denna plötsliga kapitulation. Hon började på ett halft urskuldande sätt mumla några ord. Men han afbröt henne:

— Det är visst ingenting vidare att säga angående den saken. Adjö!

Nu räkte hon dröjande handen åt honom. Men han låtsade icke se den. Han bugade sig och gick mot dörren — ögonblicket därpå var han försvunnen.

Med hjärtat glödande af vrede ilade han utför trappan; han lämnade huset och gick vidare i blind förbittring; men sedan han gått några steg vände han sig ofrivilligt om och kastade en blick tillbaka. Stackars, lilla, tarfliga hus! Han hade ändå tillbringat några rätt angenäma och lyckliga stunder där. Månne det var inbillning eller såg han värkligen en gestalt vid förmaksfönstret — ett smalt, blekt ansikte, som var trykt mot fönsterrutan?

IX.

Con tristezza.

Valérie hade denna förmiddag försiktigtvis hållit sig ur vägen. Margot hade icke nämt ett ord vidare om sir John, men hennes syster hade likväl en förnimmelse om, att samtalet skulle bli tämligen stormigt; hon ansåg det därför för rådligast att vänta i sitt eget rum, tils freden skulle vara sluten. När timmen var förbi, ämnade hon som vanligt gå ned. Men huru hon än ansträngde sina öron för att uppfånga det välkomna ljudet af sir Johns solfeggier, så var alt fruktlöst. Men slutligen vann nyfikenheten öfverhand öfver hennes själfbehärskning, hon skyndade ned och stannade ett ögonblick i hallen utanför förmaket. En dödstystnad rådde inne i rummet, hon hörde icke ens någon tala där inne. Hon öppnade dörren helt sakta och tittade in; där fans ingen annan än Margot, som med slutna ögon låg tillbakalutad i en länstol. Vid ljudet af dörren som öppnades satte hon sig hastigt upp. Valérie skyndade förvånad fram till henne.

— Hvar är sir John? frågade hon.

— Sir John har gått, sade Margot och blef om möjligt ännu blekare än förut.

Men Valérie var tils vidare icke benägen att taga saken allvarsamt.

— Ni har grälat, efter hvad jag kan förstå, sade hon skrattande, och för att straffa dig har han gått sin väg utan att taga sin lektion. Là, là voilà une affaire! I morgon kommer han tillbaka och säger, att det gör honom ondt.

— Nej, nej, svarade Margot stönande. Ack, Valérie, han kommer aldrig mera tillbaka!

— Ah, pour ça, det gör han nog, därtill känner jag honom för väl, sade Valérie och skrattade fortfarande vantroget. Han må svära vid alla sina gudar, att han ej skall göra det, så gör han det likväl. Men hvad kunde du väl säga, eftersom han blef så ond?

— Ack, han har gått för att aldrig mera komma tillbaka, suckade Margot. Det var jag som sade, att han skulle gå, och han tog mig på orden.

— Du — du sade, att han skulle gå! ropade Valérie och rodnade ända upp till hårfästet. Sedan rusade hon som en liten furie fram till sin syster, grep henne i axlarna och ruskade henne.

Vid hvarje annat tillfälle hade Margot endast skrattat, men nu blickade hon endast outsägligt olycklig in i Valéries upprörda ansikte.

— Valérie, jag har gjort rätt, sade hon, Ack, min älskling, du måste inse, att jag gjort rätt. Hör mig, min lilla syster, du är så oskyldig, att du ej förstår —

— Jag förstår mycket bra, afbröt Valérie henne häftigt. Jag förstår, att du visat bort vår bäste vän, vår ende vän, en person, som öfverhopat oss med välgärningar, en person, som hvarje dag, ja, nästan hvarje timme gifvit bevis på sin godhetsfulla, finkänsliga omtanke. Var det icke sist och slutligen af idel godhet han förde mig på den där olyckliga konserten? Ack, hvad jag önskar, att jag aldrig hade hört den! Det var jag, som öfvertalade honom att föra mig dit; han ville det icke, ty han sade, att du skulle bli ledsen. Jag bad och jämrade mig och yrkade på det; jag sade, att jag skulle gå dit på egen hand, om han ej ville följa mig, och då gick han slutligen in därpå.

Margot betraktade henne och hennes ögon vidgades af smärta och af ett slags förskräckelse. Hade hon, när alt gick omkring, endast kämpat emot väderkvarnar? Var denne fiende, hon så tappert öfvervunnit, alls ingen fiende? Voro hans missgärningar, som under den förflutna nattens långa, sömnlösa timmar antagit så jättelika dimensioner, icke alls så afskyvärda?

— Och nu har du visat honom på dörren! fortfor Valérie, medan vredens och sorgens heta tårar stego upp i hennes ögon, emedan han en smula skämde bort mig såsom du i alla tider gjort — emedan han gjorde det jag bad honom om och emedan han bjöd mig på några bakelser, som jag icke bad om, men hvilka han tydligt märkte, att jag obeskrifligt gärna ville ha. Och för dessa bagatellers skull har du grälat med honom — med vår gode vän, Margot! Jag kan icke begripa, huru du kunde vara så gudlös, så otacksam! Har du inte hjärta? Känner du då inte hvad du gjort?

— Valérie, Valérie, mumlade Margot helt andlös, det är du, som inte förstår. Det har redan länge varit ett misstag; det var en omöjlig vänskap. — Det var inte rätt af oss — två unga flickor, som bo helt allena — att taga emot honom, såsom vi gjort — jag borde aldrig ha tillåtit honom att taga dessa lektioner. — Och Valérie, du måste ju till och med inse, att han blott begagnat dessa lektioner som en förevändning att få tillträde till vårt hus.

— Nå, och om det också varit fallet, svarade Valérie, så tycker jag värkligen det var bra vänligt af honom att alls vilja komma till oss. Jag är öfvertygad om, att det icke finnes mycket i detta hus, som kan utöfva någon dragningskraft på honom.

Margot fattade helt förtviflad sin systers händer och kvarhöll dem.

— Inser du då inte, att det var du, som utgjorde dragningskraften? Han kom hit, emedan du roade honom — emedan ditt vackra ansikte behagade honom och ditt sätt förtrollat honom. Han är ju en världsman. Han viste mycket väl hvad människorna skulle säga om dessa hans besök — tror du, min älskling, att lady Rosamunda är den första, som yttrat förolämpande anmärkningar angående hans intima umgänge med oss? Nej, sannerligen icke! Hennes ord öppnade mina ögon. Men du kan vara öfvertygad om, att andra människor fält alldeles liknande yttranden. Men hvad bryr han sig om det? Han har klart och tydligt visat oss, att det är precis detsamma för honom hvilka faror han utsätter dig för eller i huru hög grad hans uppförande kan skada ditt rykte, bara han får tillfredsställa sina egna själfviska nycker.

Margot talade lidelsefullt och häftigt. Kanske hon lika mycket ville öfvertyga sig själf som sin syster. Valérie rykte sin hand ur hennes och stod ett ögonblick mållös.

— Margot, sade hon slutligen, det gör mig ondt om dig, ifall du värkligen kan tro någonting dylikt. Jag tror det icke, jag tviflar ej på vår vän. Ack, Margot, är det möjligt, att du kan tänka på honom — att du kan frammana hans vackra, vänliga ansikte för dig och ändå tilltro honom någonting dylikt?

Dessa ord framkallade en vision af Crofts välbekanta ansikte, hvilket aldrig under de många månader, de båda systrarna varit bekanta med honom, uttrykt annat än hjärtegodhet. Huru sårad och förargad han än i dag hade varit öfver Margots anklagelser, hade han likväl icke låtit dessa känslor framträda. Det hade blott legat en förebråelse i ögonen, dessa glada, öppna ögon, då han sade: "Jag har städse försökt vara er vän — och hennes."

Store Gud, om det vore sant! Om hans ansikte ej ljög, om han var så ärlig och trofast som han själf påstod, så var hon, Margot, ju ett riktigt vidunder af otacksamhet. Men nej, nej, hon hade icke misstagit sig, hon hade handlat rätt och klokt. Det var den enda, oundvikliga väg hon kunde gå! Valéries sinnesrörelse var till och med ett bevis på, huru stor den fara var, som hon förebygt.

— Du behöfver icke påminna mig om, att han har ett intagande ansikte, sade hon efter en kort tystnad — hela hans personlighet är intagande. Min kära, lilla syster, inser du ej, att jag är rädd för din skull. Jag har ofta fruktat, att du under en ständig sammanvara med honom skulle fästa dig vid honom och sedan bli olycklig. Då jag i går såg dig så glad och uppsluppen var det som jag riktigt hade fått ett slag. Jag började tänka — frukta.

Valérie stirrade ett ögonblick helt förbluffad på henne.

— Hvad menar du? frågade hon slutligen.

— Jag menar — att du kunde lära dig — älska sir John. Och ack — min lilla Valérie, jag känner dig! — Om han icke älskade dig tillbaka på samma sätt — och det vore ju dåraktigt att vänta det — så skulle det krossa ditt hjärta!

Valérie brast plötsligt ut i det hjärtligaste skratt — men när hon sedan varseblef Margots bleka, förvånade ansikte, tystnade hon och torkade sina ögon.

— Du har då värkligen för besynnerliga idéer, sade hon. Jag vet inte hvad det är för en tarantel, som nu på sista tiden stuckit dig, du är så exalterad — så full af hjärnspöken. Tror du jag skulle älska sir John! — l'aimer d'amour? Hvad menar du egentligen? Nej, min vän, när jag älskar, skall det vara en stor konstnär, en man, hvilken jag känner är min mästare, en man, hvilken kan väcka det bästa som finnes inom mig till lif och hvilken alltid skulle ingifva mig den känslan, att han är större än jag. Och nu frågar jag dig om den stackars sir John har någonting man kunde älska och ära på det viset? Jag håller mycket af honom som vän — ja, som bror, som en mycket älskvärd bror; och jag tycker äfven om honom, för att han är så glad och munter och solig — han förde alltid solsken med sig, då han kom. De dagar, då han ej kom till oss, voro tomma. Nu bli alla dagar tomma — alt är dystert och tråkigt, såsom det var, innan vi lärde känna honom! Ack, Margot, Margot, hvad du är ovänlig och grym — nu började hon åter bittert gråta — grym emot mig likasom mot honom. Du har tagit bort alt solskenet ur mitt lif; det återstår ingenting annat än dysterhet, enformighet och hopplöshet.

Margots läppar darrade, men hon sade ingenting.

— Alt är förhatligt, fortfor Valérie framstötande orden mellan häftiga snyftningar. Hvad tjänar det till att öfva och studera, då det ej leder till någonting? Jag afskyr detta hus — detta jämmerliga, lilla, tråkiga hus, där alt är så fult och så simpelt. Jag hatar London med dess dimma och rök och dess dystra gator. Jag hatar dina små, dumma elever. Jag hatar alt och allting utom sir John — och nu har du visat bort sir John!

Valérie hade råkat in i ett crescendo af förbittrad klagan och väntade hvarje ögonblick, att Margot skulle afbryta henne. Men Margot afbröt henne icke, hon försökte icke rättfärdiga sig; hon hörde helt tyst på, tils Valérie nått höjdpunkten, och då brast hon ut i en ström af lidelsefulla tårar.

Tårar voro någonting sällsynt hos Margot och Valérie hade ännu aldrig sett henne gråta på detta sätt — så förtvifladt, så bittert. Hela hennes egen sorg var ögonblickligen glömd och hon kastade sig ned vid systerns fötter.

— Min lilla, älskade Margot — nej, nej, du får inte gråta så där! Ack, hvad jag har varit stygg, som plågat dig så förfärligt! Ack, Margot, Margot, jag ber dig, gråt inte mera! —

Margot lade händerna för ansiktet och grät fortsättningsvis, medan tårarna sipprade ut mellan fingrarna på henne.

— Älskade Margot, fortfor Valérie ångerfullt, jag är ett odjur, en otacksam, förskräcklig, elak, bortkollrad, liten häxa! Ack, huru kunde jag göra dig så ondt, du, som är så god emot mig. Men du vet jo, att jag icke menar hvad jag säger; du känner mig ju, älskade Margot; du vet ju, att jag värkligen tycker om detta lilla hus, vårt hem, där du och jag alltid varit så lyckliga tillsamman.

Margot skakade sakta på hufvudet och snyftade fortfarande konvulsiviskt.

— Då börjar jag också gråta, sade Valérie i det hon satte sig på golfvet och gömde sitt ansikte i systerns famn. Jag skall också gråta, så att mitt hjärta brister. Ack, Margot, min lilla mor, min älskade patriark, du vet ju huru jag håller af dig, men du vill ändå icke tro, att jag är sorgsen.

Hennes allvarliga bedröfvelse rykte upp Margot och hon gjorde förtviflade ansträngningar att bli herre öfver sin sinnesrörelse; men det lyckades icke genast. Hennes hjärta blödde alt för häftigt, hennes tröstlöshet var för stor, hennes nerver voro framföralt för öfverretade, för att hon så snart skulle återvinna sin själfbehärskning. Men hon grät icke mera så lidelsefullt och hon slog armarna omkring Valérie för att visa, att hon förlåtit henne, ehuru hon ännu icke kunde uttala det i ord.

Valérie smekte sin systers knän och strök då och då sin heta kind emot dem med en åtbörd, som påminde om en kattunges, samt hviskade däremellan fram ömma ord.

— Ah, min Bon-papa chéri, du har ju förlåtit mig, icke sant? Je vous adore — je vous adore! Jag skall aldrig mera klaga — alt hvad du gör är rätt!

X.

Allegretto ma non troppo.

De dagar, som nu följde, voro värkligen ganska dystra. Minnet af alt, som tilldragit sig efter den ödesdigra konserten, hvilade tungt öfver de båda systrarnas sinne, men ingendera talade därom. Valérie ålade sig detta tvång som ett slags botgöring för sin hänsynslösa klagan; hennes sätt emot Margot var ångerfullt och ömt; hon öfvade sig flitigt, men Margot kunde icke undgå att lägga märke till, att hon var orolig och nedslagen. Ehuru Valérie nog saknade sir John, betydde denna saknad likväl ingenting emot den gnagande missbelåtenheten med hennes lott, hvilken då och då stäfjats genom hans besök, men hvilken nu bröt fram med fördubblad styrka. Det är nog möjligt, att samma reaktion i Valéries känslor inträffat, om brytningen med vännen också icke egt rum; hon var alt för mycket konstnärinna för att länge kunna kväfva sin törst efter ryktbarhet. Hennes kall behärskade och tyranniserade henne. Det var hennes uppgift att uppenbara sina känslor för världen, och hon hade hvarken rast eller ro, innan hon gjort sig gällande. Men nu tyktes detta hopp vara mera aflägset än någonsin. Ingen af de förnäma damerna uppmanade henne mera att spela på något af deras "at home". Alla löften man gifvit de båda systrarna tyktes vara fullkomligt glömda. En eller annan gång dykte den tanken upp hos Margot, att det var lady Rosamundas onda tunga de hade att tacka därför; men, ehuru detta till en viss grad oroade henne, erfor hon likväl ett slags tillfredsställelse vid upptäckandet af orsaken. — Hon hade således icke haft fullkomligt orätt med sina farhågor. Hennes ingripande visade sig ha varit nödvändigt. Men ack, huru annorlunda hon kunnat gå tillväga! Hon förföljdes ständigt och jämt af påminnelsen om sir Johns ord: "Jag har städse försökt vara er vän — och hennes."

"Valéries vän och hennes!" Hennes eget hjärta svarade:

"Han var — han var vår vän — och jag har visat bort honom." Hans ansikte föresväfvade henne ständigt; hon ertappade sig med, att hon satt och tänkte på de olika uttrycken i hans åtbörder och på mången liten vana hos honom, och hon förföljdes faktiskt flere dagar af ett ställe i en af de sånger hon lärt honom — ett ställe, där han alltid gjort samma fel. Detta ställe drog gång på gång genom hennes tankar och den falska tonen uppenbarade sig med plågsam säkerhet; hon såg huru han lutade sig ned öfver de uppslagna noterna, huru hans vackra panna rynkades af förtrytelse; hon såg det afbedjande leendet, som gled öfver hans läppar, och den lätta kastningen med hufvudet. I sin ifver att vända bladet hade han en dag rifvit sönder det. Hon kom mycket väl ihåg, ty hon hade blifvit litet otålig öfver det ständigt återkommande felet, och han hade förklarat, att hon gjorde honom nervös. Ack, nu skulle hon aldrig mera bli i tillfälle att bannas på honom. Hon betraktade det sönderrifna bladet med tårfylda ögon, men gjorde sedan plötsligt våld på sig och tog ånyo ihop med den sysselsättning, som blifvit afbruten genom detta känsloutbrott — nämligen att ordna och lägga bort de noter, sir John aldrig mera skulle komma att använda. Så trodde hon åtminstone, ty han hade icke skickat efter dem. Men hvad som var ännu besynnerligare och hvilket märkvärdigt nog lände Margot till en särskild tröst var, att han aldrig betalat henne för de lektioner han fått. Det var visserligen mycket dåraktigt och opraktiskt af en så affärsmässig varelse som fröken Kostolitz att finna någon tröst i det faktum, att sir John icke betalade sina skulder; men det var icke desto mindre sant. Hon kände, att hon icke kunnat taga emot hans pengar efter hvad som händt. Till en början hade hon med riktig ångest väntat på brefbäraren, som måhända skulle lämna henne ett bref — ett bref med en check. Huru skulle det vara affattadt? Kanske det blott utgjordes af några ord: "med en hälsning från sir John Croft". Eller kanske han skulle skrifva en kort, ceremoniel biljett: "Bästa mademoiselle Kostolitz, jag bifogar härmed en check på det belopp jag är skyldig er. Jag hoppas ni erkänner, att det stämmer. Högaktningsfullt o.s.v.", och hon hade varit tvungen att svara: "Bäste sir John Croft, jag tackar för den check, som riktigt kommit mig tillhanda. Jag bifogar en kvitterad räkning. Högaktningsfullt o.s.v." — Det var då det slutliga afskedet. Ack, det hade varit outhärdligt, omöjligt! Till all lycka tyktes han ha funnit situationen lika svår som hon.

Det var en riktig lycka för Margot, att det ännu fans någonting, som kunde lända henne till tröst, ty hon var värkligen i behof af tröst under dessa dystra vinterdagar. Valérie blef blek och mager och, fastän hon modigt bjöd till att visa sig glad, kunde systerns kärleksfulla ögon likväl icke föras bakom ljuset. De sågo framtiden alldeles hopplös för Valérie och därjämte var det närvarande så dystert.

Ehuru Valéries häftiga ord icke precis inpräglat sig i systerns minne, ty Margot hade af hela sitt hjärta förlåtit henne, hade de likväl icke gått spårlöst förbi. Det var otvifvelaktigt Valéries innersta känsla de uttrykt angående det hem, Margot med så mycken möda skapat henne. Det var omöjligt att misstaga sig därpå. Margot hade gjort alt hvad i hennes förmåga stod, men det var i alla fall blott ett uselt, litet näste! Och Valéries fantastiska dekorering gjorde blott, att det såg ännu tarfligare ut. —

Den stormiga förklaring sir John haft med Margot hade äfven gjort ett djupt intryck på honom. Han hade lämnat staden i ett anfall af öfvermäktig förbittring och förebrådde sig sitt öfverspända tilltag att skänka sin vänskap åt personer, som funno den obehaglig. Han föresatte sig att aldrig mera bry sig om annat än sina egna angelägenheter. Margots ord brunno i hans minne och gjorde honom ondt. Hans ansikte färgades af en glödande rodnad bara han tänkte därpå. Han var både öfverraskad, sårad och förvirrad. Han hade känt sig så säker i sin ställning som de båda systrarnas vän och rådgifvare, han hade varit så öfvertygad om deras tillgifvenhet, att Margots plötsliga förbittring helt och hållet öfverrumplat honom. Den lilla varelsen hade icke allenast varit orättvis emot honom, nej, hon hade visat honom ett förakt, som ovillkorligt måste förvirra honom. Det kunde han icke smälta. Och hvad som var ännu obegripligare var, att han värkligen tykte sig vara riktigt föraktlig. Huru förrykta Margots idéer än voro, huru hon än misstydt hans bevekelsegrunder, kände han likväl, att hennes omdöme om hans uppförande icke var fullkomligt oberättigadt. Han hade varit tanklös och lättsinnig. Han hade låtit saken gå sin jämna gång utan att tänka på följderna, och det var mycket möjligt, att följderna kunde bli ganska betänkliga för fröknarna Kostolitz.

"Ni är en världsman, ni borde ha vetat det", hade Margot sagt. Ja, det hade hon rätt uti; han borde ha vetat det.

Han var öfvertygad, att Margot aldrig skulle begå ett sådant fel gentemot en vän som han nu gjort. Hon kunde vara hård, ja, hon var det värkligen, men hon var uppriktig. Hon skulle icke tveka att uppoffra sig och sitt nöje, då plikten fordrade det. Ja, hon hade en förträfflig karaktär, det tillstod han hundratal gånger för sig själf med ett slags smärtsam beundran. Huru bestämd och stark hon var. Hon ryggade icke tillbaka för de yttersta mått och steg, när det gälde hennes systers välgång. Sir John smålog bittert, då han tänkte på, att han nu för henne var den obarmhärtige fienden, för hvilken hon måste fly.

Ja, hon skulle ha värkstält sin hotelse, ehuru det varit ett förtvifladt steg. Alla de gamla, marterande striderna hade måst börjas på nytt. Alla de gamla svårigheterna hade ännu en gång måst öfvervinnas. Sir John blef helt vek om hjärtat vid tanken på dessa förflutna mödor och besvärligheter och sedan blef han ond på sig själf, för att han blifvit vek. Han var värkligen högst missbelåten med sig själf och han märkte till sin stora förvåning, att hans tankar jämt rörde sig omkring denna sak. Det var ju en afslutad episod. Hvarför kunde han icke glömma den? Hvarför hade han icke slutfört den på ett helt annat sätt? — Det var ett kval, han ej kunde befria sig ifrån. Ännu för några månader sedan hade hans älskvärdaste och mest i ögonen fallande egenskap varit hans belåtenhet med sig själf och hela världen. Nu kom han till den åsikten, att världen var bra besynnerlig och att han själf var en ömklig karl. Hvad hade han egentligen gjort med sin tillvara? Ingenting annat än försökt draga så mycket nöje däraf som möjligt. Och nu kom han ihåg de ifriga ock förtrytsamma anmärkningar, Margot i början af deras bekantskap gjort öfver hans belåtenhet med sitt lätjefulla lif:

"Hvilken jämmerlig uppfattning af lifvet, han borde värkligen blygas."

Och nu hade han kommit tillbaka till samma punkt, från hvilken han utgått: Margot. Huru annorlunda hade icke hennes lif förflutit! Hon hade helt ensam utkämpat kampen för tillvaran. Hon hade öfvervunnit otaliga hinder och icke låtit skrämma sig af någonting. Och alt detta hade hon gjort så lugnt, så utan klagan, ständigt blott bemödande sig att ställa systern i förgrunden och nöja sig själf med andra platsen. — Hon har dubbelt mera karaktär än Valérie, tänkte sir John.

Valérie hade aldrig varit hård eller ovänlig emot honom och han tänkte alltid med ett öfverseende småleende på henne. Men det var Margots ansikte, som förföljde honom.

I medlet af februari, då en stark frost för en tid hämmade hans jaktifver, föll det honom in att göra en liten tripp till Paris. På vägen dit stannade han ett par dagar i London, och en eftermiddag, då han efter ett besök hos sin bankir gick och dref på Charing Cross, fängslades hans uppmärksamhet plötsligt af ett ansikte som han kände igen bland hundra. Ett smalt, blekt och bekymradt ansikte med ett par stora, förskräkta ögon, hvilka betraktade honom med en intensitet, som troligtvis hypnotiserat hans blick. Han kunde knappast tro, att detta bedjande, skygga ansikte, denna bäfvande, tvekande gestalt tillhörde Margot. Hon hade alltid förefallit honom så stark och själfmedveten, att han knappast kände igen henne. Men det var värkligen Margot och hennes ansikte var med en omedveten, sorgsen bön lyft emot honom. Ögonen sade bedjande: "Gå icke förbi mig!"

I och med detsamma försvann den tyngd, det mörker, som lägrat sig omkring hans hjärta, han räkte henne handen med sitt vanliga, soliga leende och sade — alldeles som de i går hade skilts som de bästa vänner:

— Nå, hvart är ni på väg?

Stackars, lilla Margot! Att stå där med sin ena hand sluten i hans, medan hans ögon logo emot henne och hans angenäma röst ljöd i hennes öron. Det var för ögonblicket mera än hon kunde bära. Hon utstötte en liten suck, som icke ville låta kväfva sig, och tårarna stego upp i ögonen på henne. Det var måhända väl för henne, att alt ett ögonblick fördunklades för henne, ty eljes hade hon väl varsnat den outsägliga ömhet, som plötsligt stod skrifven i sir Johns ansikte, en ömhet, sådan den aldrig förut visat sig där.

Efter en kort tystnad började han vänligt tala till henne, för att hon skulle få tid att hämta sig. Han hade icke riktigt klart för sig hvad han ämnade säga, men de återvunno emellertid båda en smula själfbehärskning, och hon fann, att han uttrykte sin förvåning öfver att träffa henne så långt borta från hemmet. Och sedan skämtade han med henne öfver hennes själfständighet att sålunda ensam vandra omkring på de starkt trafikerade gatorna.

— Af naturen är jag icke själfständig, sade Margot med ett skälfvande leende — hon hade ännu icke helt och hållet återvunnit herraväldet öfver sig själf. Men lifvet har gjort mig sådan; jag måste likväl bekänna, att jag högst ogärna ensam begifver mig ut på gatorna. Jag är alltid så förfärligt rädd.

Detta var då sannerligen en helt ny Margot. Men sir John fann förändringen alldeles förtrollande. Han trykte ofrivilligt hennes hand och därvid kom hon underfund med att han fortfarande höll den sluten i sin och hon drog den sakta och med en varm rodnad på kinden till sig.

— Jag är på väg att uppsöka min husvärd, förklarade hon görande våld på sig. Jag har ett par gånger skrifvit till honom, men ej fått något svar; därför tycker jag det är bäst att själf söka upp honom. Hans kontor är här i närheten.

— Huru har ni befunnit er och huru har det gått för er hela denna tid? frågade sir John på sitt gamla, förtroliga vis.

— Icke särdeles bra. Somliga af mina elever ha upphört med sina timmar och jag har hittils icke fått några nya i stället.

— Har er syster spelat någonstädes?

Sir Johns ton var icke mera lika glad och munter som nyss.

Margot skakade på hufvudet. Hon vågade icke möta hans blick, ty hon viste, att samma tanke, som så ofta uppstått hos henne, också nu for genom hans hufvud. Var denna plötsliga tillintetgörelse af de bländande förhoppningar Valérie hyst efter sitt första uppträdande i London lady Rosamundas och indirekta hans värk? Hon kastade en förstulen blick på honom och såg, att hon gissat rätt; han såg orolig och förargad ut.

— Men, tillade hon hastigt, det är i alla fall icke detta, som gör Valérie olycklig. Det hade måhända fägnat henne och utgjort en förströelse för henne, men hon kommer aldrig att bli nöjd, förrän hon offentligt — på en konsert — skapat sig ett namn. Hon längtar att offentligt vinna erkännande af den musikaliska världen. Mindre framgångar skulle icke stilla hennes längtan.

Croft var tacksam mot Margot för hennes ifriga försök att lugna hans själfförebråelser, men han förblef allvarsam, medan allehanda manhaftiga beslut gestaltade sig i hans hufvud; det skulle åtminstone icke vara hans fel, om Valéries önskan ej snart gick i fullbordan.

— Det måste väl ändå finnas någon utväg att få dylikt till stånd. Kunde ni ej söka upp en impresario eller en agent?

— Ack, svarade hon, jag har redan varit hos några sådana. Valérie har utmärkta rekommendationer af sina lärare i Paris, men det tyckes icke hjälpa det minsta. Då man är fattig och främmande på orten är det mycket svårt att få fast fot. Dessa herrar ha lofvat att komma ihåg Valérie så snart det yppas några utsikter till ett framgångsrikt uppträdande, men dessa utsikter låta oändligt länge vänta på sig; jag föreställer mig, att de hällre engagera konstnärinnor med stadgadt rykte, och jag har dessutom alltid hört, att den franska musikskolan icke är omtykt i England.

— Ah, jag skulle tro, att vi förstå att uppskatta det goda hvarifrån det än kommer, sade Croft, som var tillräckligt John Bull för att bli stucken af denna förebråelse. Det måtte väl finnas något sätt att komma åt dessa herrar, fortfor han med den oinvigdes hela mod. Jag skall skaffa mig upplysningar och sedan meddela er resultatet. Men, tillade han med lägre röst och med en allvarlig blick på Margot, jag får visst icke komma och söka upp er?

Det uppstod en lång tystnad, sedan sade Margot tvekande:

— Jag tror, att det vore bättre, om ni ej gjorde det.

Hon hade gärna tillagt några ord, men röst och mod sveko henne på en gång — det var blott hennes ögon, dessa ljufva ögon, hvilka sade så mycket mera än de själf viste af — som fortfarande bådo: "Var icke ond på mig."

Sir John var icke ond, men han lät sin fasta, allvarliga blick flere sekunder hvila på henne. Det var så nytt att se hans forna mentor darra af fruktan för hans misshag.

— Ni är en liten, trogen själ, sade han med ett leende, som lugnade henne. Vill ni värkligen låta mig förstå, att jag måste anse min musikaliska bana för afslutad? Får jag inga timmar vidare? Skall jag aldrig bli i tillfälle att fullkomna mig i Comme à vingt ans. Jag fruktar, att jag råkar i samma predikament som den sentimentale hjälten i den rörande sången — jag måste gråta, men icke i den underbara falsetton, jag så innerligt hoppades få lära mig af er.

Han skrattade och Margot skrattade med — men det var ett skratt med återhållna tårar. Hon kunde knappast uthärda att beröra ett ämne, som inneburit så mycket smärtsamt för henne och hvilket hon icke ens nu så här skämtsamt kunde tala om. Sir Johns skratt lät icke häller muntert trots de gycklande orden.

— Jag ville bra gärna åter börja med mina timmar, sade han allvarsamt, ja, jag skall hitta på någon utväg, huru detta skall bli möjligt. Det bör inte vara någon sådan svårighet för er att åter upptaga er värksamhet på ett sätt, som icke ens de skarpaste tungor kunna ha någonting att invända emot. Skulle ni gå in på att åter taga emot mig som elev, ifall jag hittar på en dylik utväg?

— Det vore likasom att hitta den blå rosen, sade Margot, det vill säga en omöjlighet.

— Men om —

— Om ni visar er vara så klok, sade hon med ett tåligt, litet leende, skulle jag bestämdt gå in på er härliga plan.

— Det är således afgjordt, sade Croft, Och ännu en sak; om vi åter upptaga våra timmar, vill ni då tro, att eleven tycker om dem?

Margot svarade mycket brådskande och darrande, att han naturligtvis skulle gifva henne så många bevis på sin flit och sitt allvar, att hon omöjligt kunde tvifla därpå.

— Men nu måste jag värkligen skynda mig att komma till kontoret, fortfor hon, annars har min husvärd kanske hunnit gå. Vet ni af, att vi bra länge stått här i skuggan af S:t Paul och stängt trafiken för andra? Ser ni, huru människorna stirra på oss? Det fägnar mig, att vi träffats.

De skildes, men sir John vände sig tid efter annan om för att gifva akt på den lilla gestalten, som banade sig väg på de till trängsel fylda gatorna och hvilken ofta stöttes till och sköts åt sidan. Då den försvunnit ur hans åsyn, gick han vidare med mycket allvarsam min.

XI.

Mezza voce.

Valérie höll just på att öfva sig, då Margot kom hem. Hon gjorde ett ögonblicks uppehåll, då hon hörde om mötet med sir John, men fortsatte sedan sitt spel, medan systern noggrant redogjorde för tilldragelsen. Margot hade väntat, att Valérie skulle fägna sig däråt lika mycket som hon själf gjort, och nu kände hon sig en smula besviken af systerns likgiltighet. Huru hon onödigtvis på hemvägen oroat sig öfver att Valérie måhända åter skulle bli onådig, för att sir John icke fick komma hem till dem. Hon lät i stället knappast störa sig i sina löpningar och staccati. Slutligen frågade hon alldeles i förbigående när sir John skulle komma och hälsa på dem.

— Han ville gärna komma, Valérie, men jag sade, att det var bättre, att han ej kom hit. Jag vill undvika alt, som kunde skada dig och din karriär.

— Ah, min karrier! upprepade Valérie och sänkte hufvudet mot bröstet II s' agit bien de cela.

— Han ville också åter börja med sina timmar bär, fortfor Margot tvekande, men jag sade, att det var omöjligt.

— Jag tror att du har rätt, nickade Valérie utan att afbryta sitt spel.

— Och du är inte ledsen, min älskling? fortfor Margot med ett djupt andetag, i det hon lade sina händer på Valéries axlar och försökte se henne in i ögonen.

— Ah, je me mogue bien de sir John, utropade Valérie och befriade sig. Tror du jag frågar efter om han kommer till oss eller icke? Tror du det betyder någonting för mig, huruvida jag någonsin mera får höra hans starka röst här i rummet eller icke? Han är inte den, som nu kunde lifva upp mig, fortfor hon lidelsefullt. Jag har en dödande sorg i min själ och i mitt hjärta. Ack, Margot, Margot, alla våra drömmar äro chimärer. Ingen tror på mig och ibland tror jag inte ens själf på mig. Ack, det tager lifvet af mig att alltid hoppas och vänta och aldrig se en ljuspunkt!

Hon höll fortfarande sin fiol i handen, men började gråta så häftigt och lidelsefullt, att Margot kände, att hon länge kämpat med detta utbrott.

— Äro vi en smula bättre däran, snyftade hon efter en kort paus, än då vi foro till Brackenhurst? Vi hade hoppats att i vinter komma så långt framåt och nu stå vi ändå på samma fläck. Vi vänta och vänta på någonting, som aldrig kommer.

— Sir John sade i dag, inföll Margot, som var gränslöst olycklig öfver systerns sorg, att han skulle göra förfrågningar. Han sade, att, om du blott kunde få ett tillfälligt engagement, så —

— Om herr Palisse ej vore död, skulle han lefva ännu i dag! afbröt Valérie henne med en vredgad snyftning. Om du tror, att sir John Croft, som icke ens kan skilja mellan dur och moll, skall hjälpa oss ur vår nöd, så misstager du dig. Hvad förstår han af musik-angelägenheter? Ack, min stackars Margot, jag vet, att jag är riktigt afskyvärd i dag, men jag är för olycklig.

Hon lutade sitt hufvud mot Margots axel, och Margot slog sorgset armarna omkring henne och glömde alldeles, huru lycklig hon för en liten stund sedan varit.

Morgonen därpå kom det ett bref från sir John: "Bästa fröken Margot — jag tror, att jag redan nära nog kan placera min blå ros. Skulle inte fyra förkläden, som alla äro öfver femtio år, lugna er känsla för alt passande? Sedan jag i dag skilts ifrån er, kom jag plötsligt ihåg en med mig befryndad familj, som eger ett litet, nätt hus i Onslow-Gardens och ett instrument, som det mycket sällan spelas på. En af dessa mina kusiner är enka, de andra äro ogifta. Alla fyra äro ytterst aktningsvärda och egna sig åt barmhärtighetsvärk. Jag besökte dem för ett par timmar sedan och förestälde dem, att de skulle göra ett barmhärtighetsvärk, om de stälde sitt piano till mitt förfogande och gjorde det möjligt för mig att åter upptaga mina så länge försummade musikaliska studier. De hålla af mig och gingo därför beredvilligt in därpå. Det är goda, enkla, harmlösa människor, och jag tror visst, att ni kommer att tycka om dem. Som ni ser tager jag saken som om jag viste, att ni går in på mitt förslag, och jag räknar i själfva värket också därpå. Ni får värkligen icke afslå det. Så snart jag får ert svar låter jag stämma pianot och då kunde vi ha vår första lektion om måndag."

En check låg inuti brefvet och ett postscriptum var bifogadt till detta innehållande en ursäkt för, att han hittils glömt att ordna denna angelägenhet. "Han skyndade sig nu att göra det, för att fröken Kostolitz ej skulle anse honom för en osäker betalare och vägra att vidare gifva honom undervisning".

Margot smålog, hon viste mycket väl, att checken icke hade blifvit glömd. Att den nu kom bevisade, huru riktigt hennes förra antagande varit. Nå ja! När de nu åter voro vänner, kunde hon utan blygsel och samvetskval taga emot pengarna; och slumpen fogade, att de äfven voro mycket välkomna i detta ögonblick, ty deras lilla kontanta summa hade betänkligt smält ihop.

Hon läste ännu en gång med skiftande känslor igenom brefvet. Hennes min blef allvarsam och glad och åter mycket allvarsam.

Var det klokt att gifva efter för hans önskan? Men om det också var oklokt, hvar hade hon väl tagit mod att säga nej? — Valérie! Hon tänkte på systern — skulle det ej vara besynnerligt, om hon åter umgicks med sir John och Valérie var utesluten från detta umgänge? Brydde hon sig värkligen icke om honom? Hon skulle få afgöra saken och därför lade Margot utan vidare kommentarier brefvet i hennes hand.

Valérie läste det och började skratta.

— Han är för rolig med sina fyra förkläden! Du måste värkligen vara belåten med hans sätt att gå tillväga. Han är i sanning en beundransvärd ung man; men hvad betyder hans blå ros?

— Åh, det är bara dumheter, svarade Margot helt lätt om hjärtat. Han frågade mig i går, om jag vore benägen att vidare undervisa honom, ifall det blefve någon möjlighet att trotsa alt skvaller. Jag svarade, att det var lika svårt som att hitta den blå rosen!

— Du använde bilden orätt, min kära vän, sade Valérie mycket glädtigare än förut. Det är ett vanhälgande att använda dessa sköna ord i en så alldaglig mening. Sir John Crofts sångtimmar äro någonting mycket värkligt, såsom mina öron ofta intygat. De ha ingenting af denna städse fördunstande, hemlighetsfulla trollmakt, skalden talar om.

Margot svarade icke. Det låg ett drömmande uttryck i hennes ögon, hvilket tyktes antyda, att den trollmakt Valérie talade om icke var henne fullkomligt obekant. Men Valérie var alt för upptagen af sina egna tankar för att lägga märke därtill.

— Sir John är bra lycklig, som finner sina rosor så, att han kan nå dem. Han kommer visst också att plocka dem och det är nätta, solida, röda rosor, rikligt försedda med örnen, ifall förhållandet mellan lärare och elev förblir detsamma som hittils. Ciel! Hvad du grälat på den stackars karlen och gjort honom försagd! det är min ros, ack — med ett hastigt, karaktäristiskt omslag i tonfallet och ett dystert moln öfver pannan — ack, det är min ros, som alltid är blå och som hänger så högt, att jag aldrig, aldrig kan nå den.

— Men m' amie, inföll Margot, en lycklig tillfällighet kommer en vacker dag att lyfta dig högt, högt, och då kommer du att plocka rosen. Och när du räkt upp till den, finner du, att den icke är blå, utan snöhvit. Den såg endast blå ut, emedan den satt så högt uppe på himmelen. Och när du håller den i handen kommer du måhända underfund med, att det icke är någon ros, utan en stjärna. Din stjärna! Ryktbarhetens stjärna. Och den kommer att vara stadd i stigande. — Ser du, om du önskar dig bilder, kan jag också gifva dig ett litet urval och sådana, som äro väl blandade.

Hon yttrade detta med ifrig och öm glädtighet, bemödande sig att afhålla Valérie från att försjunka i gårdagens melankoli. Det lyckades henne äfven, ty systern började skratta ooh sade:

— Du har då sannerligen förfelat ditt kall; du borde ha blifvit skaldinna! Men för att återvända till sir John och hans gripbara rosor, är det bäst att du skrifver till honom, att han genast kan börja fläta sin krans, icke sant?

— Tycker du värkligen, att jag kan gå in därpå?

— Mon Dieu! Hvad begär du väl vidare? Måste du ha sex duennor? Skrif till honom, att hans plan är förträfflig och att endast två af de gamla damerna samtidigt behöfva vara inne i rummet, på det sättet kunna de aflösa hvarandra.

Margot skyndade sig att skrifva sitt bref och den aftalade måndagen begaf hon sig till det af sir John uppgifna huset, där hon fann sin elev väntande på henne och beredd att presentera henne för sina fyra kusiner. Dessa voro milda, enkla, vänliga små damer, som till en början gjorde intryck af att allesamman vara gjutna i samma form, ett intryck, som personer, hvilka i åratal lefvat tillsamman, ofta göra. De fyra systrarna voro emellertid mycket olika till karaktär och anlag, och längre fram var Margot helt förvånad öfver, att hon kunnat finna dem lika hvarandra. Sålunda hade fru Elkin, enkan, i sin ungdom varit en skönhet och en världsdam; hon bar fortfarande sitt hår prydligt uppfäst och talade på ett beskyddande sätt om societeten, ehuru hon på grund af sin svaga hälsa icke på många år deltagit i några nöjen. Och fröken Linnox, den älsta af de ogifta systrarna, var en blåstrumpa eller åtminstone det man för tjugu år sedan förstod därmed; ty nutidens unga damer skulle ha skrattat åt hennes kunskaper. Fröken Charlotte hade artistiska anlag och målade små, fyra tum höga skizzer i akvarellfärg; hon spelade också piano — "Brillants morceaux de Salon" — och var mycket samvetsgrann i fråga om variationerna. Hon sjöng också med en liten, mild, svag röst; men systrarna påstodo, att hennes sång gjorde dem sorgsna till sinnes, och därför sjöng hon blott för sig själf. Fröken Mary, den yngsta, var familjens praktiska medlem; hon satte ihop matsedeln och förde böckerna. På sina lediga stunder förfärdigade hon kläder åt fattigt folk.

Alla de gamla damerna togo mycket hjärtligt emot Margot och trängdes omkring henne med vänliga små bugningar och hälsningar, som påminde om dufvorna på Brackenhurst.

Margot kände sig tämligen nervös under denna första lektion, och sir John hade äfven svårt att hålla tankarna tillsamman. Det var värkligen någonting oroande uti att känna dessa fyra par glänsande ögon fästa på sig, ty om lärarens eller elevens blick händelsevis irrade bort från notbladet, kunde de vara säkra på att möta en blinkning, som på andra sidan besvarades af en nickning. Och örat var äfven i tillfälle att uppfånga framhviskade komplimenter: "Hvem hade väl kunnat tro, att vår käre John skulle ha en så vacker röst?" "Har hon icke ett utmärkt sätt att undervisa?" Och mera dylikt. Fröken Charlotte, den i musiken hemmastadda, satt naturligtvis främst och ansåg det för nödvändigt att beledsaga öfningarna med små nickningar. Då de kommo till romanserna, mumlade hon: "Härligt!" och upprepade det hvar tredje minut med hörbar röst och med den påföljd, att sir John för hvarje gång sjöng falskt. Efter lektionens slut och efter ett helt kort samtal tog Margot afsked, och sir John förklarade, att han skulle följa henne till nästa gata, för att han skulle vara säker på, att hon kom upp i rätt omnibus.

När dörren stängdes efter lärarinna och elev, drogo de båda djupt efter andan; sir John lutade sig ett ögonblick emot en af pelarna i förstugan, tillslöt ögonen och lät armarna slapt hänga ned.

— Jag tror värkligen det var för tidigt ni underrättade mig, att ni med nöje började edra lektioner, sade Margot fundersamt.

— Nu kan ni åtminstone aldrig mera tvifla på mitt allvar, genmälde sir John. De kära, gamla damerna. Hvar för sig äro de ganska drägliga, men så här i skock äro de outhärdliga. Jag måste värkligen göra klart för dem, att vi icke behöfva mera än två i stöten af dem. Är det nog till förkläde åt er?

— Valérie tykte värkligen, att det icke behöfdes mera än två, svarade Margot skrattande, men nu skall ni inte följa mig längre, jag har bestämdt bättre reda på omnibusturerna än ni.

Sir John kunde visserligen icke bestrida detta faktum, men han fortsatte icke desto mindre att vandra vid hennes sida och förklarade, att han åtminstone skulle hjälpa henne att väljs omnibus.

— Ni behöfver då värkligen icke skynda er så fasligt, tillade han halft förtretad, vi ha godt om tid.

— Jag måste skynda mig hem till Valérie. Men nu måste jag värkligen taga afsked af er. Hvad tjänar det till, att ha fyra förkläden inom hus, då vi här ämna reda oss alldeles utan något.

Invändningen var fullkomligt berättigad. Men sir John kände sig i alla fall en smula öfverraskad.

— Mademoiselle Margot, sade han fixerande henne, sedan när har ni fallit på den tanken, att ni och jag behöfva skydd. Jag tror inte en dylik tanke någonsin hade uppstått hos oss i det lilla huset vid Pitt Street.

Han hade knappast uttalat dessa ord, innan han redan ångrade dem. Han såg huru Margot rykte till och rodnade och han förstod, att han troligtvis för första gången i sitt lif yttrat någonting, som innebar en grymhet.

— Ni har fullkomligt rätt, svarade Margot nästan förläget. Jag var vida själfständigare förut, men jag vet icke huru det kommer sig, att jag nu alt mera och mera tyckes börja känna i hvilken ovänlig och klandersjuk värld vi lefva. — Därmed räkte hon honom handen och sir John måste fatta den och åter frigifva den, innan han hittade på ett ord, med hvilket han kunde utplåna intrycket af sitt ogrannlaga yttrande. Den unga flickans gestalt försvann då hon vek omkring närmaste hörn och den afskedade sir John stampade foten i marken. Han kallade sig för en narr och en grobian och fortsatte sedan sin vandring.

Margots kinder glödde under hela hemfärden. Hon förebrådde sig också sin dårskap och undrade, huru hon låtit undfalla sig ord, som sir John så lätt måste uppfatta. Det var icke underligt, att han måste anse henne vara enfaldig och pryd. Och detta var dessutom löjligt i den ställning, de stodo till hvarandra. Han hade gifvit henne en välförtjänt läsa; hon hade icke tagit humör däröfver, men det sved i hjärtat på henne. Han hade aldrig förut tilltalat henne i en sådan ton. Hon måste riktigt göra våld på sig för att så muntert som Valérie väntade för henna kunna skildra sammanträffandet med den fyrahöfdade hedersvakten.

Vid nästa lektion voro endast två af damerna i förmaket; fru Elkin led af reumatism och var fängslad i sitt rum och den lärda systern hade gått för att åhöra ett föredrag. Men fröken Mary satt vid fönstret och sydde på något hvitt klädesplagg, af hvilket blott en liten snibb var synlig. Fröken Charlotte satt vid andra fönstret och målade med en fin, liten pensel på ett landskap, hon ämnade gifva bort som födelsedagsgåfva. Lektionen började. Margot var helt lugn och yttrade blott det allra nödvändigaste. Sir John betraktade henne i smyg och önskade hjärtinnerligt, att hans kusiner skulle lämna rummet. Om det nu var värkan af hans viljekraft, som åstadkom undervärket, eller om himlen förbarmade sig — nog af, fröken Mary upptäkte, att hennes hemlighetsfulla arbete genom att hon hållit det gömdt råkat så i olag, att hon endast fjärran från manliga blickar kunde få det i ordning igen. Hon bad därför om ursäkt, för att hon aflägsnade sig på några ögonblick, men lofvade genast komma tillbaka.

— Låt för all del inte mig störa eder, skyndade sir John sig att försäkra. Hvarken fröken Kostolitz eller jag vänta, att ni skola underhålla oss. Vi äro här för lektionernas skull och vilja icke vara i vägen för någon.

— Åh, svarade fröken Mary och betraktade honom med hufvudet på sned, du är alt för älskvärd, John. Du stör oss visst icke, utan det är tvärtom ett nöje för oss. Men i dag har jag värkligen mycket att göra och, om du ej har någonting emot, fortsätter jag med mitt tillklippande. Fröken Kostolitz, anser ni mig inte för ohöflig?

Margot förklarade naturligtvis, att hon icke gjorde det, och den lilla damen lämnade belåtet förmaket.

Därpå vände sir John sig till sin andra kusin, ty han tykte sig läsa en stum bön i hennes ögon.

— Charlotte, sade han, jag hoppas vi ej afhålla dig från något arbete du har för händer? Vi vilja visst icke falla eder till besvär, icke sant, mademoiselle? vände han sig till Margot.

— Ja, min käre John, sade fröken Charlotte lifligt och förtjänt, eftersom du frågar mig, måste jag värkligen bekänna, att det koboltblått jag har inte duger mer. Det förstör alldeles min himmel. Jag måste gå ut och skaffa mig annat. Det vill säga, om du ärligt och uppriktigt kan försäkra, att du ej tycker det är ohöfligt, att jag går bort, i stället för att hålla er sällskap.

Hon blef snart lugnad i detta afseende, och så fladdrade äfven den andra lilla dufvan kuttrande därifrån.

Margot började åter spela ackompagnementet och såg knappast upp från tangenterna. Hon kände sig otreflig och olycklig till sinnes. Denna känsla hade visserligen redan hvilat öfver henne, medan de båda gamla damerna voro närvarande, men nu framträdde den starkare än förut. Sir John kämpade sig tappert genom de två första raderna i sin sång, men sedan tvärtystnade han.

— Mademoiselle Margot, är ni ledsen på mig, för att jag lät mina kusiner gå härifrån.

— Nej; ni handlade förstås rätt, då de så innerligt önskade det, svarade hon, men utan att ännu se upp.

— Men ni är ändå ledsen öfver någonting, neka ej till det.

— Jag tror inte jag är ledsen, förklarade Margot, men tillade sedan hastigt och inkonsekvent: Kanske jag är ledsen på mig själf. Nu skola vi taga om från sidans början!

Sir John efterkom icke uppmaningen. Han stack händerna djupt ned i fickorna och svarade dystert:

— Ni har då bestämdt ingen orsak att vara ledsen på er själf. Det är endast taktlösa, ohyfsade, tafatta dumhufvuden som jag, hvilka behöfva vara det.

Margot kunde icke låta bli att skratta åt hans ruelses många adjektiv. Hon spelade vidare och manade till lektionens fortsättande, men hennes elev brydde sig icke därom.

— Så mycket vet jag då, att jag i går var riktigt ursinnig på mig själf. Jag hade velat hugga hufvudet af mig sedan jag skildes från er.

Margot vände hufvudet åt sidan, men han såg likväl, huru en klar rodnad spred sig öfver kindens fina linje och till och med öfver det mot honom vända örat.

— Jag vet, att jag vållade er smärta i går, fortfor han ångerfullt; men det var värkligen icke min afsikt. Jag kände mig ett ögonblick sårad, emedan ni höll er så oåtkomlig — jag önskade, att alt skulle förbli likasom förut. Jag reflekterade icke öfver mina ord och det sätt, på hvilket jag uttalade dem; men tro mig, fröken Margot, jag ville icke till något pris i världen afsiktligt göra er ondt.

Margots hufvud var fortfarande bortvändt och hennes fingrat rykte ned tangenterna, men dessa förblefvo stumma.

— Likasom förut, upprepade hon sakta. Jag — jag vet icke, huru det kommer sig — men jag har likasom en förnimmelse, att det icke mera kan bli detsamma som förut.

En ifrig fråga stod att läsa i sir Johns ansikte, men han klädde den icke i ord. Han var också medveten om, att en förändring inträdt i hans förhållande till Margot och fastän han ännu i går klagat däröfver föreföll det honom likväl i dag som om han icke mera velat utbyta det närvarande mot det förflutna.

— Jag känner huru dåraktigt det är att yttra detta och det är därför jag är förargad på mig själf, fortfor Margot i en helt annan ton. Jag vet, att det värkligen är dåraktigt af mig att hysa dylika småaktiga betänkligheter. Det är helt annorlunda med Valérie. Jag kan inte vara nog aktsam om henne; men det är värkligen löjligt att bråka om hvad folk tänker och säger om mig. Jag gör ingenting, jag behöfver blygas för. Jag måste vara själfständig och oberoende, om jag skall förtjäna mitt och Valéries uppehälle. Jag har i tio års tid nödgats gå min egen väg ooh sörja för mig själf — ända sedan min mor dog, och det har aldrig händt mig någonting; ingen har någonsin ovänligt bedömt mitt uppförande.

Hennes hand gled ned från pianot och hon blickade snart sagdt trotsigt upp till honom; men det var någonting i Crofts ansikte, som förmådde henne att åter hastigt vända sig bort.

— Stackars lilla arbetsbi! sade han vekt. Ni har således i tio års tid burit penningebekymrens börda på edra axlar! Men ni måtte ju ha varit barn, då er mor dog.

— Jag var tretton år, svarade Margot. Till en början kunde jag inte häller uträtta mycket, men jag lärde mig det snart. Jag måste se efter allting, handla och öfverväga för oss alla. Jag gjorde många dumheter, men af erfarenheten blir man klok.

— Och hvad gjorde er far då hela denna tid? frågade sir John förtrytsamt.

— Han — ja, ibland förtjänade han också litet pengar; jag kunde naturligtvis inte då uppehålla hela familjen! Han spelade alldeles förtjusande, det är af honom Valérie ärft sin talang. Han undervisade oss också. Han hade en egendomlig känsla för musik, men han kunde icke draga nytta af sin talang. Han — nej, jag ville inte säga någonting om min far; han är ju dessutom nu död.

Sir John kände sig mycket belåten öfver Margots uppriktighet. "Det måtte ju ha varit en nätt gosse!" tänkte han inom sig, men högt sade han:

— Han var väl bra stolt öfver fröken Valérie. Gjorde han ej upp några planer för hennes framtid?

— Jo, han gjorde en mängd planer, förrykta planer, som aldrig leddo till någonting. Jag kände redan före hans död, att ansvaret att bana Valéries väg skulle komma att falla på mig. — Hon sade detta så allvarsamt, att Croft icke kände sig frestad att småle åt detta besynnerliga yttrande. — Men olyckan är, att jag icke hittils varit i stånd att göra det. Jag vet icke, huru jag skall gå till väga därmed.

— Hvarför ger er syster inte en konsert? frågade Croft. Det tänkte jag redan i går på. Hvarför hyr ni inte en sal, annonserar och gifver en konsert? Jag tror, att människorna redan af bara nyfikenhet skulle gå dit, och, då fröken Valérie en gång blifvit hörd, är hennes framgång säker.

— Tenez! Det var en idé! utropade Margot. Vi kunde taga Steinwaysalen. Jag undrar blott, om det blir mycket dyrt? tillade hon fundersamt.

— Om ni tillåter det, skall jag göra mig underrättad därom, sade Croft. Vet ni — jag skall skaffa mig upplysningar om alt — — får jag det? — och sedan skall jag låta er veta det. Det vore naturligtvis ett vågstycke — men den, som ej vågar, vinner häller ingenting.

Margot svarade icke. Hon räknade i tysthet öfver de medel, hon hade till sitt förfogande. På banken hade hon en liten summa, afsedd att tillgripas i nödfall. De skulle förmodligen kunna sälja så pass med biljetter, att utgifterna blefvo betäkta, men till och med om det värsta inträffade kunde förlusten täckas med denna summa. Det var i alla fall värdt att göra försöket.

— Skall jag skaffa mig upplysningar? upprepade sir John.

— Ack ja, svarade Margot, som spratt upp ur sina beräkningar. Jag vore mycket tacksam emot er. Jag tror värkligen, att vi kunna våga det, och blotta tanken därpå kommer att ge Valérie nytt lif. Men nu måste vi afgjordt fortsätta med vår lektion, slutade hon samtalet och tillade affärsmässigt: Var så god och börja från sidans början och glöm inte hvilken tonart vi ha.

Nu var hon åter den forna Margot, ifrig och en smula befallande. Hon hade glömt hela sin blyghet och förlägenhet. Croft kände sig riktigt road af hennes munterhet och glädtighet; men den blyga Margot, den Margot, som talade så skälfvande och hvars ögon så ofta slogos ned inför hans, var honom likväl kärare. Men denna gång beklagade han ej hennes försvinnande. Han viste, att hon snart, snart skulle komma tillbaka.

XII.

Allegro Agitato.

— Han har då värkligen idéer! utropade Valérie. Hon satt på kaminmattan vid systerns fötter. Hennes ansikte var ifrigt och glödde, hennes ögon blixtrade af lif och lust. Crofts plan är alldeles utmärkt. Han har lika godt hufvud som hjärta, denne sir John.

Margot smålog. Ibland gjorde den nästan föraktfulla ton, med hvilken Valérie talade om hennes vän, henne riktigt ondt. Hon kände sin syster så väl, att hon icke var det minsta förvånad öfver omslaget i hennes sinnesstämning. Hon förstod mycket väl, att Valérie icke alls saknade sir Johns sällskap nu, då hon icke mera sammanträffade med honom. Så mycket mera hade Valéries små, ironiska anspelningar förtretat henne. I dag, då Valérie gillade hans förslag, förklarade hon, att han var klok; i morgon kunde han åter ha förlorat hennes ynnest. Margot var fullkomligt medveten om denna möjlighet, men det fägnade henne likväl för ögonblicket, att hans stjärna var i uppgående.

— Det var ju bra vänligt af honom, icke sant? sade hon med värme.

— Hm, hm — jag tror den unge mannen finner ett visst nöje uti att blanda sig i andras angelägenheter. Tror du inte det, Margot? — Vi hade knappast lärt känna honom, innan han på sätt och vis bemäktigade sig oss. Han föreslog än det ena, än det andra och gaf värdefulla råd i saker, han icke det minsta förstod, den hyggliga, vänliga karlen! Jag undrar om han är likadan emot alla människor?

Denna tanke var afgjordt obehaglig för Margot och hon svarade med en viss förtrytelse:

— När man hör dig tala skulle man värkligen tro, att Sir John är en Hans narr och att han af idel nyfikenhet blandar sig i våra angelägenheter. Om han, såsom du säger, bemäktigat sig ess, så har han gjort det af renaste hjärtegodhet. Han såg att vi voro fattiga och försökte hjälpa oss. — Han såg att vi ej hade någon, som beskyddade oss, och han försökte vara vår vän.

— Hå, hå! sade Valérie ironiskt. Tu y vas, ma petite! Vi ha nyligen bytt om tonart, kan jag märka. Vi anse icke längre sir John för den skurk, den föraktlige flanör, som svek vårt ungdomliga förtroende och blef utvisad ur vårt hus.

— Ack, Valérie, plåga mig inte på det viset! Du vet lika väl som jag, huru djupt jag beklagat min orättvisa misstanke.

— Tiens! Så heta kinder vi ha! Nej, nej, jag skall inte plåga, allra minst som jag själf är vid ovanligt godt lynne och sedan i morse rent af tillber sir John. Det är en lycka, att han inte mera kommer hit, ty om jag nu skulle få se honom vore jag i stånd att kyssa honom på båda kinderna. Seså! — nu är du alldeles förfärad, icke sant? C'est égal. Jag tillber sir John, säger jag dig. Han är en ung man, som är öfvermåttan vis och klok och god, och tack vare hans lyckliga infall komma vi att ha en jätteframgång Margot! Tänk blott, i dag har ingen människa någon aning om vår tillvara och, innan en månad förgått, ligger hela London kanhända för mina fötter! Tänk det, Margot — tänk det! — Hon sprang upp och började dansa omkring i rummet, snurrade omkring mellan stolar och bord och sjöng därtill af glädje.

Margot betraktade henne med tårfylda, glädjestrålande ögon. Det föreföll äfven henne som om triumfens ögonblick måste vara nära till hands. Det var då visst och säkert, att människorna, då de fingo se hennes Valérie, genast skulle bli fängslade af hennes skönhet, hennes behag och hennes trollmakt; och när de hörde henne spela, när de upptäkte den stora konstnärssjälen i den späda, bräckliga gestalten, då måste en storm af hänförelse brista lös! Hjärtat svälde i bröstet på henne och det tyktes sjunga en lofsång, en välsignelsehymn öfver sir John.

Den unge mannen hade emellertid med glödande ifver arbetat för planens realiserande, och då han infann sig till nästa lektion var han försedd med alla nödiga upplysningar. Den summa, som fordrades i hyra för salen, var visserligen så stor, att Margots min blef ytterst allvarsam, ty därtill kommo yttermera utgifterna för annonser och andra småsaker.

— Jag undrar om vi skola göra det? sade hon med en tviflande och bedjande blick på John Croft. Jag tycker det är bra mycket vågadt, och hvad skola vi taga oss till, om det misslyckas?

— Det kan icke misslyckas, försäkrade sir John ifrigt; han hade tänkt ut en liten plan, medels hvilken han tänkte skydda de båda systrarna för all materiel förlust. Om ni ej företager er någonting dylikt, så vet jag icke huru ni någonsin skall komma framåt, medan denna ena konsert på en gång kan skänka er lycka och ryktbarhet.

Margot betraktade honom fundersamt.

— Ja, det är sant, sade hon, och Valérie skulle bli så bittert besviken, ifall vi nu afstode från planen. Men är det i alla fall rätt att uppoffra så mycket för någonting osäkert? Råder ni mig värkligen att göra det?

— Ja, afgjordt, svarade sir John genast. Han var själf fullt och fast öfvertygad om Valéries framgång och han var dessutom besluten att skydda dem för all pekuniär förlust.

— Då anse vi saken för afgjord, svarade den unga flickan och gick fram till pianot. Medan hon öppnade det tillade hon hastigt och allvarligt: — Jag är öfvertygad om, att ni ej skulle råda mig därtill, om det icke i själfva värket vore både klokt och ej innebure någon fara.

— Jag är alldeles säker på, att ni handlar rätt, sade Croft beslutsamt. Han kände, att ett tungt ansvar hvilade på honom, men han ryggade ej tillbaka därför. Han ämnade föra saken till ett lyckligt slut. —

Sedan de första förberedelserna voro undangjorda, dagen för konserten blifvit bestämd, sedan den annonserats och biljetterna faktiskt lämnats till försäljning, satte han sin plan i värkställighet. Den var mycket enkel och tillika mycket karaktäristisk för sin upphofsman. Han köpte så många inträdeskort, som behöfdes, för att utgifterna skulle bli betäkta; dessa biljetter delade han ut åt sina vänner och bekanta och tillförsäkrade Valérie sålunda en ansenlig mängd eleganta, andäktiga åhörare, hvilkas närvara skulle gifva konserten anseende och hvilkas intresse, sedan det en gång blifvit väkt, i framtiden kunde bli af väsentlig nytta för Valérie. Sedan utgifterna sålunda voro betäkta måste beloppet för de öfriga biljetterna utgöra ett rent öfverskott för de båda systrarna.

Det föll honom aldrig in, att det kunde bli någon svårighet att fylla de platser, han så ädelmodigt köpt. Alla människor tykte mera eller mindre om musik, alla människor voro intresserade af det, som var nytt, och sir John viste, att alla hans bekanta tykte om honom; han var därför öfvertygad om, att hans vänner och bekanta mangrant skulle infinna sig, då han skickade dem fribiljetter till konserten, i synnerhet som de för närvarande icke voro synnerligen upptagna af sällskapliga plikter.

Han blef emellertid genast en smula afkyld af hållningen hos den första person, han vände sig till. Det var ett fruntimmer, hvilket han alltid ansett för sin särskilda beskyddarinna, ty han dinerade fyra, fem gånger under säsongen i hennes hus och hon bjöd honom på alla baler hon gaf och skickade honom kort åt hans vänner. Till tack därför dansade han med hennes döttrar, då han infann sig vid dylika lustbarheter, eller skref små, artiga biljetter, ifall han föredrog att gå någon annorstädes. Alt detta hade förskaffat honom rykte att vara en uppmärksam ung man, som i vissa afseenden blifvit en smula efter sin tid.

Då han därför antydde för fru Marjoribanks, att han skulle skicka henne några biljetter till fröken Kostolitz' konsert, gjorde han det snarare med minen hos en person, som beviljar en ynnest, än hos en, som begär en dylik. Men fru Marjoribanks rätade på sig på ett sätt, som alldeles bragte honom ur konceptena.

— Fröken Kostolitz, upprepade hon stelt. Får jag fråga hvem fröken Kostolitz är?

— Den nyaste stjärnan, genmälde sir John, blott att ingen ännu hört henne. Men, om jag inte misstager mig, kommer hon att bli så mycket ryktbarare efter denna konsert.

Älsta fröken Marjoribanks såg på sin mor; den andra såg på sir John och såg sedan bort. Han började känna sig otreflig till mods. Fru Marjoribanks lutade sig ännu mera tillbaka i sin stol och betraktade honom en stund undan sina sänkta ögonlock. Sedan frågade hon helt lugnt:

— Och huru har ni varit i tillfälle att höra henne, sir John?

— Jag blef i somras bekant med henne på Brackenhurst, svarade han och blef ond på sig själf, emedan han kände, att han rodnade.

Fru Marjoribanks utbytte en blick med sin älsta dotter.

— Jag trodde just, att det skulle vara hon, sade hon lugnt och vände sig åter till honom. Ni träffar henne tämligen ofta, icke sant?

— Hennes syster gifver mig sånglektioner, svarade Croft nästan skarpt.

— Sånglektioner! utropade fru Marjoribanks och satte sig till rätta i stolen; sedan började hon skratta; och hennes döttrar instämde i hennes munterhet.

— Nej, så komiskt! sade de.

— När man tänker på, att ni dolt er talang för oss under alla de långa år vi varit bekanta med er, utropade den ena.

— Man lär sig så länge man lefver, som ni ser, svarade Croft lugnt; hittils har jag varit den lilla fågeln, som kunde sjunga, men ej ville det.

— Och nu får mademoiselle — hvad var det hon hette — Karlowitz — er att sjunga, icke sant? blandade modern sig tämligen bittert i samtalet.

— Jag hoppas, att hon med tiden skall lära mig det, svarade sir John. När man vid mina år börjar gå i skolan, kan man ej i en handvändning bli fullkomlig. Nu skall jag skicka er biljetterna och om några af edra bekanta skulle ha lust att gå dit, så kan jag stå till tjänst med flere.

— Du milde himmel! sade fru Marjoribanks och såg mycket förvånad ut, medan den yngsta fröken, som var känd för sin näbbighet, yttrade, att sir John tyktes ha företaget om hand.

— De unga damerna äro så litet kända i London, svarade han allvarsamt. Därför ansåg jag mig böra hjälpa dem med att placera några biljetter.

— Jag förstod, sade fru Marjoribanks långsamt och impertinent, att vi skulle få dessa biljetter till skänks. Får jag fråga om det är er eller fröken Karlowitz vi ha att tacka därför?

— Då jag skänker mina vänner någonting, hyser jag för det mesta den åsikten, att de äro mig tack skyldiga därför, svarade sir John med bibehållet lugn, ehuru han började bli ond.

— Så ädelmodigt af er! Och ni gör icke blott mig utan också mina vänner detta anbud! Ni tyckes ha ett oinskränkt antal biljetter till ert förfogande.

— Les amis de nos amis sont nos amis, svarade Croft skämtsamt. Saken är den, att jag önskade, att de rätta personerna skulle komma på denna konsert, då det är den första — ty ni vet ju, att så mycket beror på en god början. Om ni nu värkligen vill vara snäll, fru Marjoribanks, så öfvertalar ni några af edra vänner att gå dit.

— Jag tackar för den förblommerade komplimenten. Men det är bra kallt för att nu gå på konserter. Kommer er Mademoiselle — hvad hon nu heter — att ha någon till biträde — jag menar någon annan konstnär?

— Mademoiselle Kostolitz ackompagneras af sin syster, som är en utmärkt pianist.

Flickorna fnissade åter halfhögt.

— Sir John har börjat märkvärdigt väl förstå sig på musik, sade en af dem.

— Jag tycker, sade fru Marjoribanks, att det är för kallt att gå på konserter och dessutom kan ett violinföredrag bli mycket tröttande, ifall den spelande ej är en artist af allra — allra första rangen. Nej, jag tackar, sir John, jag tror, att jag afstår från biljetterna; om jag tog emot dem skulle jag troligtvis icke använda dem och då blefve ni förargad. Det är bättre att vara uppriktig, icke sant?

Croft stannade kvar några ögonblick och talade om likgiltiga saker, för att hans förstämning ej skulle vara alt för märkbar, och sedan tog han afsked och gick.

Samma eftermiddag stötte sir John på en liflig, ung man bland sina vänner, som brukade skrifva artiklar till societetstidningarna, och då föll det honom in, att det kunde vara en stor vinst för de unga artisterna, om han tillförsäkrade sig denna mans älskvärda bistånd. Men innan han hunnit komma fram med ett ord, frågade den unge journalisten honom ifrigt, huru det kom sig, att han var kvar i London.

— Ni ämnade ju resa till Paris.

— Till Paris? upprepade Croft. Han hade alldeles glömt den tillärnade trippen till Paris, hvilken mötet med Margot så plötsligt gjort slut på.

— Javisst!

— Ack ja, drog sir John sig till minnes. Jag ämnade fara, men —

— Jaså, jaså, svarade vännen och betraktade honom nyfiket.

— Hör ni, sade Croft hastigt, ni kunde just göra mig en tjänst. Ett par damer, som jag är bekant med, gifva nästa vecka en konsert. Ni har måhända redan läst annonserna — mademoiselle Kostolitz' konsert i Steinwaysalen. Vill ni inte med litet trumpetstötar förkunna saken i edra olika tidningar och om ni sedan gick dit och skref litet om saken vore det ännu bättre.

— Hm, sade den unge journalisten åter. Hvem är mademoiselle Kostolitz? Ny import?

— Hon har redan en tid vistats i England, men det är första gången hon uppträder offentligt. Hon är helt ung, nysa fylda aderton år — och en mycket vacker, fängslande varelse. Ni kommer att få en njutning, om ni går dit.

Han hade en förnimmelse af, att han handlade ohederligt mot Margots syster att med en främling tala om henne på detta sätt, men han var mycket angelägen om att "vinna prässen."

— Ni får naturligtvis fribiljetter, sade han.

— Jag tackar, svarade den andra, som kände sig helt road af saken. Jag skall infinna mig, ifall jag ej är upptagen på annat håll. Hon är en väninna till er?

— Nej, egentligen blott en bekant, hennes syster ger mig sånglektioner. De båda damerna ha så få bekanta och därför intresserar jag mig för dem, försöker bispringa dem.

— Ja, ja, skrattade journalisten på ett besynnerligt satt, hvilket syntes Sir John fullkomligt oberättigadt. Jag skall stöta i trumpeten och komma dit, så framt jag kan.

Croft återvände till sin bostad; han kände sig missmodig och nedslagen. Han skulle få mycket mera besvär med dessa biljetter än han någonsin kunnat tro; han beslöt att icke mera personligen erbjuda dem åt någon. Han skref därför på aftonen flere bref och erbjöd dem alldeles i förbigående åt sina vänner, i det han omnämde, att han kände den unga konstnärinnan och att det skulle fägna honom, om man behedrade konserten med sitt besök.

Men han blef endast utsatt för nya missräkningar. Somliga af brefven besvarades icke alls och de som mottagit de andra tyktes icke vara belåtna. Somliga skickade biljetterna tillbaka; andra voro icke säkra på, huruvida de skulle kunna gå; ingen människa tyktes fägna sig eller vara vänligt stämd. Sir John kunde icke förstå det. Han beslöt att gå till den dam, i hvars salong Valérie en gång spelat; hon viste åtminstone hvad Valérie presterade och hon skulle kunna hjälpa honom, Han måste ha gått dumt tillväga, eftersom alla hans försök misslyckades. Samma morgon han fattat detta beslut fick han ett bref från lady Mary Bracken, i hvilket hon underrättade honom om, att hon var i staden i och för affärsangelägenheter och att hon enträget önskade få tala med honom om en viktig och brådskande angelägenhet. "Det är väl någonting angående distriktssystern", tänkte han otåligt, men han kände sig likväl glad. Han skulle värfva sin tant för sina väninnors sak, ty han började småningom känna sig allvarsamt orolig. Tänk om han ej lyckades placera biljetterna, och Valérie, i stället för det utvalda sällskap, han hoppats omgifva henne med, endast fann tomma bänkar, huru skulle det då gå? Margot hade nyss alldeles förtjust talat med honom om, huru förvånansvärdt bra biljetterna gingo åt.

— Kan ni tänka er, att vi redan sålt mera än vi behöfva för att betala hyran för salen, hade hon sagt. Jag var först så orolig, icke blott för pengarnas skull, utan emedan det är så viktigt för Valérie, att denna hennes första konsert blir väl besökt; hon skulle bli förfärligt nedslagen, om hon såg tomma bänkar framför sig.

Det gick en kall kåre öfver ryggen på sir John, då han tänkte på dessa ord; huru skulle det gå, om han ej lyckades fylla dessa tomma platser. Därför andades han lättare vid underrättelsen om lady Marys Brackens ankomst.

Men först gjorde han likväl sitt besök hon den andra damen; han väntade stor hjälp af henne. Hon var en klok och världsvan kvinna, som viste, huru hon skulle taga människorna. Hon var dessutom ofantligt omtykt och hon höll mycket af sir John, hvilken hon kände från barnaåren.

Hon tog mycket hjärtligt emot honom, men då han kom fram med sina önskningar, skrattade hon honom midt upp i ansiktet.

— Hvad för slag! utropade hon, den där evinnerliga Kostolitz?

— Hvad menar ni därmed? frågade sir John. Han stod med ryggen åt kaminen och såg ned på henne med en förbittrad blick.

Hon smålog efterseende emot honom och gaf honom ett tecken att slå sig ned på en stol bredvid henne.

— Tag plats, min bäste John, sade hon, jag ville gärna tala med er. Ni är precis samme Don Quixote som i forna dagar, då ni brukade ge min guvernant en uppsträckning, när hon enligt er åsikt var orättvis emot mig. Ni menade så väl, ni stackars, snälle gosse, men efteråt var hon blott så mycket elakare emot mig. Förstår ni den moral, jag försöker hänsyfta på? Ni vill hjälpa dessa täcka, små konstnärinnor, och ni skadar dem endast. Ni gör dem löjliga.

Croft svarade icke, men hans väninna hade alt blifvit skrämd öfver uttrycket i hans ansikte, ifall hon sett på honom. Hon viste emellertid, att hennes yttrande icke kunde vara angenämt för honom och sysselsatte sig därför med att betrakta de broderade tåspetsarna på sina näpna skor.

— Ni vet, fortfor hon i nästan smeksam ton, att ingen kan hålla sig för skratt, när det blir fråga om er plötsliga musikentusiasm; ni har aldrig förut velat påstå, att ni kunde skilja den ena noten från den andra. Och jag tror ej att någon hört er röst, utom då ni deltagit i jaktsånger. Och när ni nu vid trettiotvå års ålder börjar taga sånglektioner, nät ni egnar er åt en ung, vacker konstnärinnas intressen, gör er till hennes ciceron, snokar upp elever åt henne, anhåller om inbjudningar för henne, och nu slutligen går från dörr till dörr — som ett slags musikalisk handelsresande — och ber folk taga emot konsertbiljetter — ja, vet ni, min käre John, så är detta en smulförrykt! Jag kan försäkra er, att jag varit på minst sex ställen där människorna talade därom. Ni har bedrifvit affären så gros, att människorna ovillkorligt måste skratta åt er. Om det vore någon annan än ni skulle hela världen finna saken misstänklig. Och jag tror till och med, att många göra det nu. Men de som känna er lika bra som jag — hon blinkade vänligt åt honom — de veta, att ni är en hederlig, godhjärtad, samvetesgrann människa, och de skratta blott och undra hvem denna flicka är, för hvars skull John Croft bär sig så narraktigt åt? Hon kan icke vara någon så stor konstnärinna, annars behöfde han ej göra så våldsamma ansträngningar för att trumma ihop en publik åt henne. Människorna äro elaka, käre John, ty de säga detta.

Hon såg skrattande upp till honom, men skrattet dog bort på hennes läppar, då hon varseblef det smärtsamma allvaret i hans anletsdrag. Han kom ihåg Margots ord, som hon yttrat vid två olika tillfällen: "Ni gör oss till föremål för åtlöje", och sedan: "Världen är en ovänlig ort, full af kritiserande andar."

— Ni är sårad? sade hans väninna.

— Nej; jag tänker endast på, att det egentligen är en jämmer. Man kan hvarken visa en smula godhet eller välvilja utan att bli ansedd endera för en skurk eller en narr. Och jag börjar värkligen själf att tro, det jag varit en narr.

Han yttrade de sista orden med ett sådant uttryck af pojkaktig ledsnad, att den vackra kvinnan vid hans sida genast påminde sig lekkamraten från barnaåren. Hon lutade sig framåt och lade lätt sin hand på hans.

— Se inte så bekymrad ut! sade hon, utan berätta uppriktigt hela historien för mig. Är ni kär i Valérie Kostolitz?

— Kär i Valérie! — Han skrattade så muntert, att hans väninna genast blef lugnad i det afseendet; men sedan återtog han sitt allvar och aflade en uppriktig bekännelse angående sitt förhastade råd i afseende å konserten och sin ännu mera förhastade plan att försöka skydda dem mot förlust.

— Ja, det var värkligen en bra förrykt idé, sade hon skrattande. Men oroa er inte för den skull; då de i alla fall få sina utgifter betäkta och således icke lida någon förlust; är ju ingen olycka skedd. Om ni vill placera edra pengar på det viset, så står det er ju fritt.

— Men jag önskar så innerligt, att detta vågstycke kröntes med framgång, svarade Croft helt olycklig. De ha så mycket räknat därpå och de komma att bli bittert besvikna, ifall salen ej är full.

— Ni kan omöjligt fylla den; det är inte värdt, att ni räknar därpå. Jag skall göra hvad jag kan för att placera några af dessa olyckliga biljetter, men jag kan inte lofva mycket. Då er väninnas rykte är stadfäst, strömma åhörarna nog till; men, min käre John, jag kan försäkra er, att ingen nu har lust att komma och jag kan ej tvinga någon.

— Men de hörde henne likväl med största nöje här hos er, sade han dystert.

— Ja, det var någonting helt annat. Om jag kunde få tag i några af de värkligt musikaliska människor jag hade här den där aftonen, så kunde jag måhända öfvertala dem; men de äro tunnsådda, skall jag säga er. Hälften af alla de människor, som applådera så stormande, veta lika mycket om musik som ni, käre John — skulle jag ha sagt, innan jag fick höra talas om er förborgade talang.

Hon sade det med ett så förtrollande, illparigt leende, att han ej kunde bli ond på henne; men han gick just icke mycket tröstad därifrån.

Lady Mary utgjorde nu hans sista hopp. Han träffade henne i biblioteket i hennes stora, trefliga hus vid Cadogan Place, ett rum, hvilket nu såg alt annat än trefligt ut, då böckerna voro dolda af de fördragna gardinerna och möblerna voro inhöljda i de öfverdrag, de alltid brukade bära under egarinnans frånvara.

— Jag sade till, att tjänarna icke behöfde taga bort alt detta, förklarade hon, ty jag stannar endast några dagar här i och för affärsangelägenheter. Ja, min käre John, jag har lidit stora missräkningar. Min "Mödra-uppfostrings-förening" har icke i något afseende motsvarat mina förhoppningar!

Sir John slog sig ned i soffan bredvid henne och hans ansikte antog ett för tillfället passande uttryck af bekymmer.

— Hvad säger du! Vilja mödrarna icke låta uppfostra sig? frågade han.

— Jag vet inte huru det hänger ihop, svarade lady Mary alldeles tröstlös, de tyckas icke mera vilja komma dit. Jag hade just inrättat alt så trefligt, subskriptionerna voro endast formella och jag hade till och med faststält, att alla de som önskade det kunde taga råvarorna med sig och endast få undervisning i tillredningen. Men det tyckes icke ha behagat dem. Och det värsta af alt är, att de, som genomgått en kurs, icke ens använda det som de lärt sig. Jag träffade nyligen fru Miggins just som hon serverade sin man det afskyvärdaste kaffe — tjokt som gröt. Helt enkelt kokadt i panna och serveradt med bottensatsen uti; och hon hade ändå lärt sig det så bra — att klara det med ett ägg, då det ej finnes någon sil till hands. Men det tjänar till ingenting att predika för dylika människor; hon sade, att hon ej hade råd att använda något ägg och att herr Miggins tykte, att kaffesatsen gjorde kaffet starkare.

John skrattade, men lady Mary satt mycket allvarsam. Hennes mössa hade åkt ännu längre ned i nacken än vanligt och hon såg riktigt nedslagen och bedröfvad ut.

— Här sitter jag nu med den stora byggnaden, fortfor hon. Jag har en plan, den allra förträffligaste plan, om jag blott kunde realisera den. Jag tänkte, att jag skulle grundlägga en "Lefnadshamn för gamla, aktningsvärda, gifta fattiga." Det skär mig alltid i hjärtat, när jag tänker på de stackars, gamla människorna, som måste komma in på fattighuset, sedan de lefvat ordentligt och ärbart i femtio, sextio år. Jag har alltid tykt det vara så grymt och orättvist, att de icke skulle ha något hem mera. Tycker du inte detsamma, John?

Tårarna stodo henne i ögonen och man kunde icke tvifla på hennes medlidande. Han instämde varmt och hon fortfor entusiastiskt:

— Jag tänkte, att magistratspersonerna, då de fingo reda på något riktigt ömmande fall, helt enkelt kunde skicka dessa människor till mig. Och småningom kunde "Hamnen" kanske ega bestånd utan understöd — de gamla gubbarne kunde kanske karda ull och gummorna kunde sticka; men man måste först leda alt på rätt väg. Ty, ser du, för ögonblicket har jag inga pengar till mitt förfogande. Jag har till och med råkat i skuld för "Mödraföreningen" och därför tänkte jag —

Hvilka lady Marys planer än voro, fick sir John ej höra dem i dag, ty han gaf samtalet en ny vändning i det han plötsligt sade:

— Ämnar du återigen gifva någon konsert?

Uttrycket i hans tants ansikte förändrades ögonblickligen. Hon grep energiskt tag i sin mössa, satte den stadigt på hufvudet och tyktes bereda sig att taga ihop med affärsangelägenheter.

— John, sade hon allvarsamt, det påminner mig om, att jag måste tala med dig. Det var därför jag skickade bud på dig. Det är mycket viktigt. Jag är värkligen alldeles bestört. John, hvad har du gjort med den lilla flolspelerskan?

— Jag har sökt förmå folk att taga biljetter till hennes konsert, svarade han melankoliskt och biktade det bekymmer, som i denna stund så tungt hvilade på hans själ.

— Och du far omkring i cab med henne likasom Nicholas Nickelby och världsundret. Detta har alltid förefallit mig så löjligt. Kommer du ihåg de blå benkläderna och det gröna parasollet? — Lady Mary började skratta, så att näsan rynkades. Ja, ja, världsundret och fröken Snevellici. Du milde himmel, så förrykt. Men allvarsamt, John, jag tror inte det är rätt, att du gör någonting dylikt.

— Min bästa tant, svarade Croft leende, ehuru han var mycket bedröfvad till sinnes, jag har en gång följt med fröken Kostolitz på en konsert, emedan hennes syster icke kunde göra det. Jag försöker nu henne ovetande prångla ut några biljetter åt henne, emedan de äro fattiga och ej ha några bekanta. Hvarför kan jag slutligen och sist ej få försöka att göra godt på mitt eget vis? Du hjälper mödrarna i din by och de fattiga gubbarne och gummorna. Jag försöker bispringa framåtsträfvande, unga konstnärinnor.

— Ja, det är visserligen sant! Men, min käre gosse, du vet, att människorna icke komma att se det från den sidan. De tro att du är — hm ja, folket i byn skulle säga, att du "går" med fröken Kostolitz, och som du blifvit bekant med henne hemma hos mig känner jag mig på sätt och vis ansvarig för saken och därför skickade jag bud på dig. Det går inte an, nej, vet du, värkligen icke. Du kan icke blanda dig i andras angelägenheter, framför alt icke i ett par unga flickors, utan att människorna tro, att det ligger någonting därunder. Lyd nu mitt råd och lämna flickan åt sitt öde.

John var mycket nedstämd, men han försökte dölja det och svarade helt lugnt:

— Jag försäkrar dig, tant Mary, att fröken Kostolitz och jag ej göra någonting orätt. Hör nu på mig och låtom oss ingå en öfverenskommelse. Om du förmår tjugu personer att gå på hennes konsert, skall jag gifva dig tjugu pund till din fattighamn. Jag skall skicka dig biljetterna, fribiljetter förstås, så du har ingen svårighet att bli af med dem. Vill du det?

— Tjugu pund! John, du är värkligen ädelmodig; men så är det också en riktig välgärning. Det är en bedröflig anblick att se dessa gamla människor i fattighuset. Jag har ofta gråtit däröfver och gamla Betty Slowcome sade till mig, att, fastän hon och hennes man hålla på att svälta ihjäl, lefva de ändå hällre utan en brödbit än de gå till fattighuset.

— Det gör mig mycket ondt om dem, svarade sir John. Men en öfverenskommelse är en öfverenskommelse. Du måste skaffa mig mina tjugu personer, innan jag gifver dig dina tjugu pund; och du får naturligtvis icke nämna ett ord om mig. Du kan ju säga, att du gör det, emedan du intresserar dig för fröken Kostolitz. Och det kommer att förefalla helt naturligt, eftersom hon varit hos dig på Brackenhurst. Du försöker det ju i morgon, icke sant?

— I morgon, sade lady Mary dröjande, i morgon hade jag för hela dagen ämnat begifva mig till Whitechapel. Där finnes en inrättning —

— För fan i våld med inrättningen! Tänk på mina tomma platser. Tant lilla, du gör det ju? Du lofvar ju att samla ihop så många af dina vänner, du blott kan?

Tanten blickade missnöjd och förvånad in i hans ifriga, upprörda ansikte.

— Mina fattiga förtjäna visserligen all hjälp de kunna få, sade hon efter en paus. Då hälgar nog ändamålet medlen, men jag tycker inte om den där historien och jag förstår dig inte, käre John. Det ligger någonting därunder — det är inte värdt, att du låtsas som det ej vore fallet.

Hon lät sina skarpa ögon en sekund hvila på honom och fortfor sedan:

— Om det inte är den ena systern, så är det den andra. Jag tror, att det är den andra. Jag tykte mest om henne af de båda systrarna och jag minnes, att du gjorde detsamma och det är äfven hon, som gifver musiklektioner. Nå, hon är en liten, söt varelse och du kommer att ångra dig, om du utsätter henne för människornas skvaller och prat. Men gå nu, ty jag har bref att skrifva. Jag skall göra hvad jag kan för den där tråkiga konserten — ja, jag skall gå dit; men, om du vill följa mitt råd, så håller du dig därifrån. Adjö nu.

— Adjö, jag skall icke uppehålla dig längre.

Han tog reda på sin hatt och käpp med ett lugn och en långsamhet, som stodo i den skarpaste motsats till stormen i hans inre, sedan kyste han sin tant lätt på pannan och lämnade rummet, och lady Mary ropade efter honom, att han själf skulle stänga ytterdörren, emedan hon hade så få tjänare i staden. Medan han nere i hallen tände sin cigarrett, tänkte han inom sig: Det är lätt för henne att säga: "Lämna flickan åt sitt öde." Men frågan är just: "Kan jag det?"

XIII.

Adagio con Tenerezza.

Den ödesdigra konsertdagen uppgick kall, våt och stormig. Blåsten var så skarp och bitande, att den tyktes uppsöka människornas mest fördolda smygvrår för att väcka obehag hos dem. Sir John begaf sig på eftermiddagen till Steinwaysalen vid så dåligt lynne, som en människa med hans temperament öfver hufvud taget kan råka uti. Regnet slog in i hans vagn tils han drog upp fönstren och då blåste vinden iskallt in genom springorna.

Inga människor syntes till utanför dörren, men han hade med afsikt kommit tidigt. Salen var också blott sparsamt fyld. Han satte sig på den plats Margot valt åt honom, ty hon hade skänkt honom en biljett — och väntade ångestfullt. Han kände sig för nervös för att fördrifva tiden med att söka upp Margot och hennes syster. Nu önskade han innerligt, att han aldrig gifvit sitt råd — bördan af det ansvar, han med så lätt hjärta åtagit sig, tyktes nu tynga ned honom ända till jorden. Om denna konsert misslyckades, förtjänade han de förebråelser, med hvilka Margot en gång öfverhopat honom; ja, han förtjänade nästan, att hon helt och hållet undandrog honom sitt förtroende.

Slutligen började publiken samlas; de billigare platserna på sidorna och längst bort i salen blefvo någorlunda väl fylda. Ah! Där kommo fröknarna Lennox och Margaret Elkin — de snälla varelserna! De sågo mycket fina ut och Margaret hade en så klädande hatt på sig. De gingo småleende igenom hela salen. Croft steg upp och gick emot dem.

— Som du ser ha vi allesamman infunnit oss, ehuru det egentligen är en svår dag för Margarets reumatism, men eftersom du var så angelägen därom, käre John, tykte vi, att vi skulle våga det.

— Mademoiselle Kostolitz erbjöd oss biljetter, inföll fröken Mary; men vi sade, att du redan gifvit oss några, och hon blef mycket glad och — som det föreföll mig, en smula öfverraskad.

Fru Elkin hade emellertid sett sig omkring i salen.

— Jag kan icke upptäcka en kristen själ som jag känner, sade hon, men det kommer väl snart mera folk. Jag hoppas det för fröken Kostolitz skull.

— Nå, men vi ha infunnit oss i sluten trupp, kuttrade fröken Charlotte. Vi fyra komma att taga oss riktigt bra ut, icke sant, John?

— Ack, jag önskar, att här vore ett dussin sådana som ni, suckade sir John innerligt. De fyra systrarna pladdrade vidare skrattande och smickrade, och sir John blickade tankspridt bort mot närmaste dörr. Ah! Där kom lady Mary åtföljd af en undersätsig dam med tre döttrar, hvilka allesamman tydligt buro prägeln "landskusiner". Han hälsade hennes inträde med riktig hänförelse.

— Hvar äro de öfriga sjutton? frågade han andlöst.

— Min käre gosse, du trodde väl aldrig, att jag skulle drifva dem framför mig som en skock gäss? Dessutom fick jag inte ihop så många. Jag fick endast tag på ett par till. De flesta af mina bekanta ha lämnat staden och jag var så upptagen i går —

— Du har således icke hållit ditt löfte, afbröt hennes nevö henne ock vände sig hastigt ifrån henne.

Då han återigen såg sig omkring tykte han, att salen icke mera var så tom; nej, det var värkligen en hel hop människor där, troligtvis en hop släktingar till Margots elever — han tykte sig bland dem upptäcka flere af den skolflickstyp, Valérie beskrifvit för honom. Ja, då blef behållningen från konserten visserligen icke särdeles stor. Men ingen kunde åtminstone påstå, att salen varit tom och allra minst så tom att det kunde nedslå Valéries mod. Om bara dessa fasansfulla platser, som han var ansvarig för, ville fylla sig! Det föreföll hans upprörda sinne som om de tomma stolraderna hånfullt grinade emot honom; om de ej blefvo fylda, skulle de genast falla Valérie i ögonen, då hon trädde fram på estraden.

— Fortfarande olycklig! sade en röst bredvid honom. Han spratt till och såg sig om. Det var den dam, på hvars bistånd han hufvudsakligast räknade.

— Nå, hvad har ni gjort för mig? frågade han ifrigt.

— Jag har i detta fasansfulla väder kommit hit på er olycksaliga konsert, svarade hon rysande. Hu — hvad det är kallt! Jag tycker det är öfvermåttan godhetsfullt af mig.

— Ja, det är mycket vänligt af er, instämde sir John helt ängslig till mods. Men har ni ej varit i stånd att —

— Jag har förmått ett par personer att lofva komma hit, men jag vet värkligen icke, om man kan vänta dem i detta förskräckliga väder. Jag vet åtminstone, att jag inte hade gått ut i dag, ifall jag kunnat undvika det. Nå, hvar skall jag taga plats — i främsta raden? Jag har värkligen fullt upp med platser att välja på, ty de komma bestämdt att stå tomma. — Hon var vid dåligt lynne och såg äfven så ut; hon hade värkligen bjudit till att uppfylla sir Johns bön, och det var icke hennes fel, att människorna icke ville gå ut i ett dylikt Herrans väder; han behöfde väl icke därför se så ömklig och besviken ut.

Hon gick vidare, halft om halft väntande, att han skulle följa med henne; men han återvände till sin plats, ty han hade småningom gripits af en nästan komisk förtviflan — komisk, då man betänker orsaken därtill. Ack, dessa framplatser! De voro icke till hälften — icke till en fjärdedel upptagna. Sir John stirrade på dem, tils de flöto ihop och började dansa omkring för hans ögon. Sedan kom en sakta rörelse honom att se upp: Valérie stod på estraden. Han märkte att hon såg sig omkring och att hon tyktes bli likasom förbluffad. Hon var mycket blek; hennes med så mycken omsorg valda hvita klädning tyktes blott göra henne blekare; hennes ansikte såg i den skarpa belysningen nästan tärdt ut. Det föreföll honom som hon icke ens sett bra ut. Hon började med en sonat af Grieg, som var mycket svår ätt spela, och om hon nu värkligen var nervös och icke i stämning eller om Crofts förvirrade fantasi bedrog honom, nog af, hon hade icke hunnit långt, innan han måste tillstå för sig själf, att hon ej spelade såsom hon brukade. Det föreföll honom som om hennes spel aldrig varit så uttryckslöst, ja, han tykte till och med, att hon ett par gånger spelade orent. Det första stycket lämnade åtminstone publiken oberörd; den skänkte henne blott vid slutet en medelmåttig applåd, fastän sir John klappade, så ätt händerna svedo, och lady Mary, som satt på första stolraden, kraftigt bearbetade golfvet med sitt paraply. Crofts sinnesstämning blef, om möjligt, ännu värre än förut. Det berodde så mycket på början både för Valérie och för åhörarna, och början hade icke varit uppmuntrande. Den spelande och publiken voro icke i kontakt med hvarandra; och då han kände det, huru mycket djupare skulle icke Valérie då vara berörd däraf. Hans blick gled från henne till Margot och hvilade full af förvåning och förtjusning på henne. Om den ena systern ej förmått göra sig gällande, såg den andra däremot så mycket bättre ut. Hennes kinder glödde, hennes ögon blixtrade. Han såg på hennes ansiktsuttryck, att hon väpnat sig till denna pröfning och ansträngde hvarje nerv för att utplåna Valéries fel och brister. Det föreföll honom nu som hon varit den större af de båda konstnärinnorna. Han hade aldrig förut hört henne spela så bra — med en sådan styrka och aplomb och tillika med så mycken känsla och behag. Ehuru sir John varit mycket trög i sina musikaliska studier och troligtvis alldeles hade försummat dem, ifall han ej händelsevis sammanträffat med fröknarna Kostolitz, hyste han likväl en varm kärlek till musiken. Som han dessutom var mäktig djupt deltagande och erkännande, hälsade han Margots spel med värkligt konstnärlig förtjusning.

Men denna konstnärliga beundran förvandlades snart till en varmare och ömmare beundran af hennes personlighet. Den präktiga, tappra flickan; hon ville icke låta kufva sig; alt hade sammansvurit sig emot Valéries framgång, men hon ville kämpa till sista ögonblicket — dölja systerns nederlag genom att hon tyktes triumfera. Han gaf akt på de små fingrarna, där de flögo öfver tangenterna — kloka, skickliga små fingrar, som så tappert ansträngde sig och åstadkommo så mycket, och huru fina och vackra de voro sedan, en markisinnas händer, såsom han redan en gång förut tänkt. Sedan betraktade han det prydliga, högburna hufvudet, hvilket satt så stolt på den smärta halsen, det mjuka håret, bland hvars bucklor samma kam glimmade, som en gång framkallat lady Rosamunda Gorsts bitande anmärkningar. Lilla, täcka hufvud! Diamanter skulle vida bättre anstå det än de billiga stenar, som nu prydde det. Diamanter! De Croftska diamanterna? Ja, hvarför icke? Hvar kunde han väl finna en så sällsynt och ljuf hustru och en, som så till fullo var värd hans kärlek! Värd hans kärlek! Ordet var så uttryckslöst och tomt. Han älskade ju henne redan djupt och lidelsefullt; och i sitt hjärtas innersta djup viste han också, att hon besvarade hans kärlek.

Medan Valérie blek och alt mera modstulen stod inför den besvikna publiken och Margot gjorde alt hvad hon kunde af det svåra ackompagnementet, satt sir John blott och smålog för sig själf och drömde. Kanske det vore riktigare att säga, det han plötsligt vaknade. Han hade i veckotal gått som i en dröm, men nu hade hans ögon slutligen blifvit öppnade. Det af ljufhet fylda dunklet var försvunnet och nu var hans själ uppfyld af ett ännu ljufvare, mera strålande dagsljus. L'esprit du reveil hade kommit öfver honom. Han kände nu betydelsen af det otydliga, ofattliga hopp och den glädje, som åtföljt hans dröm. Om natten hade han känt, att de voro i hans närhet, och han hade fruktlöst sträkt ut händerna efter dem. Nu kunde han i det klara dagsljuset se och gripa värkligheten. Han älskade Margot Kostolitz och ville göra henne till sin hustru!

Hvad det måste vara ljuft att fatta dessa små, flitiga händer och be dem hvila ut i hans, att säga henne, det fattigdom, bekymmer ock svikna förhoppningar nu lågo bakom henne, att hon icke mera behöfde kämpa och umbära! Hvad det måtte vara förtjusande att ösa öfver henne alt hvad en stor rikedom kan förskaffa! Sir John var visst icke penningedryg, men han erfor likväl en liflig tillfredsställelse vid tanken på sin ställning, sin börd, sina vidsträkta besittningar, nu, då Margot skulle dela alt med honom. Då han tänkte på alt hvad han skulle göra för henne och förestälde sig hennes öfverraskning, hennes blyga, vantrogna glädje, uppfyldes hans egen själ af en förtjusning, som liknade ett rus.

Hvad för slag! Gingo människorna redan? Var konserten förbi? De måttliga applåderna, som följt på hvarje stycke och i hvilka han mekaniskt deltagit, hade upphört. Valérie och Margot voro försvunna. Någon stängde pianot. Sedan blef det en allmän rörelse — ett sorl af röster. Han flög upp och skyndade in i artistrummet för att få träffa de båda systrarna. Där voro äfven ett par andra personer, men dem hade Valérie vändt ryggen åt och var ögonskenligen sysselsatt med att knäppa igen sin kappa. Margot var emellertid fullkomligt synlig och hade ett förbindligt ord, ett tappert, ljust leende för alla, som talade med henne. Croft, som fortfarande sväfvade uppe i molnen, gick hastigt fram till henne.

— Nå, var det inte en framgång? utropade han.

Leendet försvann från hennes läppar och hon betraktade honom ett ögonblick, innan hon på ungerska svarade:

— Jaså, ni kallar detta för en framgång? Valérie kommer att sörja ihjäl sig. Jag fruktade, att hon skulle digna ned, innan hon kom till slutet. Märkte ni ej, att hon icke alls var sig själf? Hon presterade icke på långt när det, hon kan prestera.

Nå, men så presterade ni desto mera. Jag har aldrig hört er spela så bra som i dag!

— Ah, jag! svarade hon afvärjande och med en otålig rörelse. Hvad betyder jag väl? Jag försökte dölja hennes förvirring, det är alt. Ser ni, hon var från början modlös. Där voro ju hela rader med tomma platser! Hon blef så öfverraskad, emedan vi hört, att biljetterna haft god åtgång. Men det är förmodligen vädret, som är skuld därtill. Lyckan är oss aldrig bevågen.

Vid orden "hela rader med tomma platser" hade sir John åter plötsligt kommit ned till jorden och såg nu alldeles förstörd och förvirrad ut. Men han var nog feg att genast instämma i hänsyftningen på det fula vädret.

— Ja, det är en afskyvärd dag. Jag är öfvertygad om, att här varit fullt med folk, om det varit vackrare väder. Men det är väl bäst, att jag skaffar er en vagn? Jag tror visst, att regnet fortfar, och I ären säkerligen båda bra trötta. Men får jag inte först tala ett ord med er syster?

— Jag tror det är bäst, att ni låter bli, svarade Margot. Valéries rygg såg afgjordt afböjande ut. Han dröjde ännu ett ögonblick och sade:

— Vet ni, hennes framgång var värkligen icke så liten som ni tror. Det var flere personer i mitt grannskap, som applåderade alldeles entusiastiskt.

Men Margot afbröt honom med en bitter åtbörd, för hvilken han tog till flykten.

Några minuter därefter hjälpte han de båda systrarna upp i den vagn, han skaffat dem. Han hade bjudit Valérie armen, men hon hade häftigt visat bort honom, och sålunda var det nu Margots hand, som hvilade på hans arm. Han kände huru denna hand darrade och märkte, att hon nu, då hon icke längre behöfde behärska sig, såg mycket blek och sorgsen ut; ja, då skenet från gatlyktorna föll på henne, syntes det honom, som om hon icke haft långt efter tårarna. Då han, olycklig och plågad af förebråelser, stod vid vagnsdörren och marterade sin hjärna för att hitta på några tröstens ord, lutade Valérie sig plötsligt framåt ur det inre af vagnen.

— Så mycket ger jag för er idé! ropade hon i vredesmod. Det var ett fullständigt fiasko och det är ni skuld till!

Han blef så förbluffad öfver detta plötsliga angrepp, att han tog emot det med absolut tystnad. Men en välbekant röst bakom honom tog genast och högst energiskt hans försvar och lady Mary Bracken trängde sig hastigt framåt.

— Hvad säger hon där? Nå, det är då värkligen för mycket. Den stackars gossen har ansträngt sig till det yttersta. Hvar är hon? Hvar är fröken Kostolitz? Det är så mörkt, när man kommer ut. Ah, där är ni ju! Huru står det till? frågade hon och sträkte öfver nevöns axel ett par knotiga fingrar in i vagnen. — Men jag vet då alldeles säkert, att ni ej har någonting att förebrå sir John; han har gjort alt hvad i hans förmåga stått för att prångla ut biljetter åt er. Jag kan försäkra er, att han skickat mig hela tjugu stycken och att han äfven plågat alla mina bekanta därmed.

— Pitt Street, tjuguåtta! ropade sir John till kusken, som redan helt otåligt tittade fram undan sin oljedukshatt. — Drag dig nu undan, bästa tant — annars blir du öfverkörd!

Margot lutade sig öfverraskad och mållös tillbaka i vagnen. Valérie var för upprörd för att fatta hela betydelsen af lady Marys ord, men Margot hade förstått alt.

Dessa ord och fröken Mary Lennox' harmlösa hänsyftning på John Crofts ädelmod samt det hittils oförklarliga faktum, att de försålda biljetternas antal absolut icke stämde med de många tomma platserna, gjorde, att hon inom ett ögonblick hade John Crofts hela misslyckade plan klar för sig. Det föreföll henne som om lifvet icke kunde ha någon vidare eller åtminstone icke någon bittrare förödmjukelse i beredskap åt henne. Hon var icke ond eller uppbragt — därtill var hon för djupt sårad — men hon hade en förnimmelse som om hon aldrig mera vore i stånd att se honom in i ansiktet. Om hon blott kunde hålls Valérie i okunnighet om alt detta! Det kunde måhända lyckas, om hon blott var försiktig.

Valérie skulle bestämdt aldrig förlåta honom. Men det var också för mycket. Han hade behandlat dem som ett par barn, han hade bedragit — visserligen i bästa afsikt — men han hade ändå bedragit dem. Han var god och ädelmodig och hade velat hjälpa dem, men — det var i alla fall för grymt. Hon besvarade Valéries lidelsefulla anklagelser tankspridt och med ett par tröstande ord, men det gick omkring i hennes hufvud. Och det var ju äfven ur ekonomisk synpunkt en riktig olycka! De måste naturligtvis ersätta sir John alt hvad han gifvit ut — det var outhärdligt, att han ur sin egen ficka velat hålla dem skadeslösa för den förlust, de annars hade lidit. De hade ännu icke sjunkit så djupt, att de ville taga emot pengar af honom; de skulle genast ersätta honom, ehuru alla Margots besparingar skulle gå åt därtill. Ja, till följd af detta misslyckade vågstycke skulle de råka i en vida sämre belägenhet än förut. De hade förlorat sina pengar och sin prestige — och ack! hade de ej gjort en ännu större förlust — huru gick det nu med deras förtroende till den vän, som bedragit dem? Margot tillbragte natten under en feberaktig oro; hon längtade efter dagen, efter det ögonblick, då hon kunde vältra ifrån sig åtminstone en del af den börda, som nedtrykte henne. Hon skulle vid vanlig tid på förmiddagen träffa sir John hos hans kusiner; då skulle hon förebrå honom det svek han tillåtit sig gentemot dem samt noga taga reda på, huru mycket han gifvit ut för dem. Hon tykte, att hon ej kunde andas, förrän hon blifvit befriad från denna skuldbörda. Om de gamla damerna blott vore ur vägen — om hon blott kunde räkna på att fem minuter få vara ensam med honom — hvad skulle hon taga sig till, om hon ej blef i tillfälle att befria sig från denna förödmjukelsens börda?

Lyckan tyktes vara henne bevågen, ty, då hon kom in i förmaket, fann hon endast sir John, som väntade där. Hon hade trott, att han skulle se förvirrad och nedslagen ut; hon hade väntat att hos honom få upptäcka den oro, med hvilken han alltid motsåg hennes missnöje. Han måste ju veta, att hon var ond — nej icke ond — utan sårad ända in i hjärtats innersta djup; men han kom emot henne med utsträkta händer och med strålande, förväntansfull min. Han hade också räknat ögonblicken till hennes ankomst och han väntade henne icke plågad af samvetskval, utan full af glad otålighet.

Hans utseende var så helt annorlunda än Margot förestält sig det, att hon nu ryggade tillbaka och blef ännu en aning blekare än förut. Hon var öfverraskad, kände sig på nytt sårad öfver, att han tog en sak så lätt, hvilken gått henne så djupt till sinnes; men kanske han icke anade, att hon gissat hans hemlighet.

— Sir John, sade hon med darrande röst, det fägnar mig, att jag blir i tillfälle att tala med er.

Hon tystnade; det var så svårt att komma fram med det hon hade på hjärtat, medan dessa glada, strålande ögon hvilade på henne.

— Jag ville också gärna tala med er, svarade han, och bad därför mina kusiner lämna oss ensamma några ögonblick. De vänliga själarna tro, att vi ha konsertangelägenheterna att tala om, och ha därför lofvat att icke störa oss.

— Den angelägenhet, jag önskar tala med er om rör konserten, sade Margot. Hon darrade så, att hon knappast kunde stå, och hennes röst skälfde, men hon gjorde häftigt våld på sig och fortsatte: Sir John, jag har gissat någonting.

— Har ni det? frågade han ömt och glädtigt betraktande henne. Jag är bra nyfiken att få veta, huru mycket ni gissat!

— Ack, skratta inte ut mig! ropade hon med smärtsam sinnesrörelse. Huru kan ni skratta, då ni förödmjukat mig såsom ni gjort?

— Jag! utropade sir John uppriktigt förvånad.

— Ja! Kan ni väl ett ögonblick föreställa er, att jag skulle vara annat än sårad och förödmjukad, då jag tänker på, huru ni handlat gentemot Valérie och mig?

— Jaså i fråga om biljetterna, menar ni? afbröt Croft henne rodnande, men likväl småleende.

— Ja, jag menar just i fråga om biljetterna, svarade Margot, och till hennes stora förtrytelse bröto orden fram med en snyftning. Huru kunde han stå så där leende framför henne, sedan han behandlat henne på detta sätt? Hvarför fann hon inga ord att klandra och förödmjuka honom med på samma sätt som han förödmjukat henne? Huru kom det sig, att hon, trots alla sina bemödanden, ej kunde vara ond på honom?

Vid ljudet af hennes snyftning försvann det segersälla uttrycket ur sir Johns ansikte och gaf rum för den djupaste bedröfvelse, men han sade icke ett ord och hon fortfor hastigt och osäkert:

— Ni skall naturligtvis få edra pengar tillbaka. Ni måste ju inse, att vi ej kunna gå in därpå. Förstår ni ej, att vi skulle uppfatta ert handlingssätt som en förolämpning, om vi ej viste, att ni menat väl? Ja, det betyder helt enkelt, att ni gifver oss pengar, att ni förärar oss en gåfva på fyratio eller femtio pund.

— Och antag, att jag gjorde det, sade John mycket vekt och fattade plötsligt hennes hand. Antag, att jag gjorde det, Margot; hvad betyder det väl? Då jag vill ge er alt hvad jag eger och mig själf med. Min älskade, jag är visst icke värdig att bli er make, men jag ber, att ni ändå tager mig.

Om hon förut varit blek, så blef hon nu askgrå. Han trodde ett ögonblick, att hon skulle svimma. Hon sträkte ut vänstra handen och försökte gripa tag i kaminkransen; hon hade äfven användt högra handen därtill, men han höll den alt för stadigt sluten i sin.

— Jag öfverraskade er, fortfor han ifrigt. Jag tror, att jag själf är öfverraskad. Jag vet inte, huru det kom sig. Men, Margot, vi borde ju ha kunnat gissa det! Vi ha under alla dessa veckor kommit alt närmare och närmare hvarandra och nu är den tid inne, då vi ej kunna reda oss utan hvarandra. Jag vet åtminstone, att jag ej kan lefva utan er, och, min älskade, jag tror, att det är på samma sätt med er. Men huru förfärad ni ser ut? Är den tanken, att jag älskar er, så förskräcklig för er, Margot? och vill ni inte vara uppriktig och tillstå, att ni likaledes älskar mig, ty jag är fullt och fast öfvertygad om, att ni gör det.

Detta rättframma, oförbehållsamma frieri var ytterst karaktäristiskt för John Croft; han fortsatte ända till slutet utan att öfverväga, huruvida det var klokt och politiskt. Det var en smula förhastadt att visa, det han var så säker på Margots genkärlek. Ty ingen kvinna vill så lätt gifva sig fången och med Margot, som var mera reserverad än andra och därjämte inbyrd med ärfda, trångbröstade idéer om det passande, var det fara, att hon skulle taga anstöt af hans förtröstansfulla ton. Men kanske sir John icke desto mindre handlat rätt, då han följde sin instinkt. Då hon så oförberedt råkade ut för hans angrepp, var det just icke troligt, att hon kunde motstå honom. Hon var så öfverväldigad af de olika sinnesrörelser, hans ord framkallade hos henne, att hon hvarken kunde röra sig eller svara.

— Ack, min lilla Margot, utropade John, se inte så förskräkt ut — det är ju ingenting att vara skrämd för. Jag skall aldrig mera låta bekymmer och oro nalkas er. Ni har redan haft mera än nog däraf på er andel, men nu är alt detta förbi.

Då hon slog upp ögonen och såg hans vackra, kärleksfulla ansikte, som strålande af lycka och segersällhet lutade sig ned öfver henne, blef hon också medveten om, att hennes hjärta genombäfvades af en plötslig lycka. Denna tanke föreföll henne knappast trolig och kunde icke slå säker rot i hennes själ, men den öfverväldigade henne likväl för ögonblicket. Hans ansikte kom alt närmare hennes; — han skulle ha kyst henne — men hon rykte sig lös med ett litet, förfäradt anskri.

— Ack nej, ropade hon; nej, nej — vi äro tokiga! Det vore alldeles omöjligt!

Hon sjönk ned på närmaste stol och gömde ansiktet i händerna. Croft var icke det minsta öfverraskad; han gick ett steg närmare och stälde sig bredvid henne.

— Om vi äro tokiga, sade han, så är det härligt att vara tokig. Jag för min del önskar aldrig mera bli förnuftig. Min lilla Margot, ni har haft ett så tungt och sorgligt lif, att ni tycker det måste vara en vansinnig dröm att vara lycklig; men vi skola det oaktadt bli lyckliga tillsamman, ni, Margot — ni och jag. Tror ni ej, att jag skulle kunna göra er lycklig, min älskling?

Han lutade sig ned öfver henne och drog med största ömhet bort hennes händer från ansiktet; trollmakten i hans blick fängslade henne.

— Margot, ni älskar mig? frågade han enträget.

Hans glöd smittade henne; han läste i hennes ögon, att hon blott älskade honom alt för innerligt, ögonblicket därpå måste hon uttala de ord, han längtade att få höra. Men hon gjorde plötsligt våld på sig och trängde orden tillbaka. Hon satte sig till rätta i stolen, drog bort hans händer och sade så bestämdt hon någonsin kunde:

— Sir John, jag kan ej bli er hustru. Det är så likt er att glömma alt, som gör en förbindelse oss emellan omöjlig; men jag tänker på det.

— Hvad tänker ni på? utropade han otåligt, Margot, jag hoppas, ni inte kommer fram med några dumheter. Mellan oss båda får det icke bli fråga om några trivialiteter.

En lätt rodnad färgade Margots bleka kinder. — Jag vet, att jag icke är er jämlike, sade hon stolt. Men jag ämnade icke säga ett ord därom, ehuru jag tror, att många människor skulle anse våra olika lefnadsställningar för ett oöfverstigligt hinder. Och om det också ej fans något annat, skulle jag för min del anse det ohederligt att tillåta er för min skull taga ett så oöfverlagdt steg. Ett steg, som ni måhända sedermera skulle komma att ångra.

Uttrycket i hans ansikte förbjöd henne att vidare fortsätta detta ämne. Hon tystnade, men fortsatte strax därpå skygt:

— Och sir John, så har jag ju Valérie.

— Jag har inte glömt Valérie, sade Croft allvarsamt. Jag tror ni kan lita på, att jag skulle bli en god bror åt henne. Hon skall vistas hos oss tils hon gifter sig, hvilket torde bli snart nog, tillade han leende.

Han höll af Valérie och intresserade sig på ett broderligt sätt för hennes framtid. Men det måste icke desto mindre vara härligt, att en gång ensam få rå om Margot och Margots skarpa öra upptäkte en skymt af denna längtan i hans ord. Därför sade hon bestämdt och till och med en smula bittert:

— Och ni skulle naturligtvis vara glad, då ni blef af med Valérie. Ack nej, sir John, det går icke, för sig! Jag har svurit att helt och hållet egna mig åt Valérie så långe hon behöfver mig, och det tror jag hon alltid kommer att göra. Ni ser ju själf, att hon icke är lik andra människor. Man måste vaka öfver henne och leda henne, och jag måste vara fri för att kunna göra detta. Och dessutom måste vi äfven taga hennes konst i betraktande; hon måste ha fullt spelrum för sitt kall och jag måste städse vara tillhands. Ni är alt för god, men jag kan icke gifta mig med er. Det vore icke rätt hvarken mot er eller mot Valérie. Jag kunde icke uppfylla min plikt emot er båda.

— Och då måste jag förstås bli offret, inföll sir John.

— Ack, sade Margot och blickade hastigt genom tårar upp till honom, ty hon kunde ej uthärda att höra honom tala i denna ton. Ack, var inte ond! Nej, det är värkligen icke så. Jag gör det, emedan jag fruktar, emedan jag vet —

Hon tystnade plötsligt. Sir John anade hvilken bekännelse det var, som darrade på hennes läppar, och hans ansikte antog ett mildare uttryck — men för öfrigt förrådde han ej sin sinnesrörelse, utan fortfor lugnt och bestämdt:

— Jag tycker, att ni onödigtvis oroar er. Det är ju icke sagdt, att våra viljor behöfva stöta ihop.

— Ack, ni förstår icke huru våra önskningar — vid minsta anledning — skulle vara hvarandra diametralt motsatta, svarade Margot. Låtom oss blott taga ett exempel: Ni skulle bestämdt icke önska, att jag ackompagnerade Valérie, ifall hon uppträdde offentligt.

Sir John började skratta och tvekade ett ögonblick, innan han svarade; sedan sade han på det öppna, okonstlade sätt, hon alltid tykt så mycket om:

— Margot, det finnes många karlar, som utan tvifvel skulle lofva alt möjligt för att ernå det de önska, men jag — jag är ju i många afseenden icke värd synnerligen mycket, men uppriktig är jag! Och därför säger jag nu också öppet, att jag icke gärna såg, att ni spelade offentligt, sedan ni blifvit min hustru.

Trots hans halft skämtsamma ton kände Margot likväl, att det var ett fast beslut, som låg till grund för hans ord, och hon viste, att om han också älskade henne huru varmt och innerligt, så fans det likväl många punkter, i hvilka han icke skulle gifva efter för henne. Hon hade under den tid de varit bekanta så ofta varit den, som haft ledningen, och hade varit så van att utöfva inflytande på honom, att upptäkten af denna nya sida i hans karaktär nästan var ett litet slag för henne. Och det lät nästan som hon varit stucken, då hon svarade:

— Jag skulle äfven tillhöra Valérie.

— Margot, ni skall icke leka med mig. Jag uppskattar er kärlek till Valérie och skulle aldrig försöka minska den. Jag tror, att ni känner mig tillräckligt för att veta det. Som min hustru kunde ni göra mera för Valérie än någonsin förut. Men systerlig tillgifvenhet och kärleken mellan man och hustru äro två olika saker. Om ni älskar mig såsom jag er, måste jag komma i första rummet. — Ack, nej! utropade Margot hastigt, förskräkt öfver medvetandet om sin svaghet och hans växande inflytande öfver henne. Nej, nej, det går icke för sig! Valérie måste komma i främsta rummet! Hon har alltid varit den första!

Croft betraktade henne ett ögonblick tigande, sedan kastade han huvudet bakåt med en stolt rörelse och sade:

— Kanske ni har rätt, Margot, och att det är bättre att vi skiljas, ty jag vill inte nöja mig med andra platsen. Därtill älskar jag er för innerligt.

Han dröjde ännu och betraktade henne som om han velat låta henne få tid på sig att försöka få fram ett ord; men hon bet ihop tänderna och såg på honom med en stolt och stadig blick. Hon hade icke ens i det ögonblick, då hon tyktes vilja gifva efter, synts honom så skön och så tjusande som nu, då han skulle förlora henne. Hans ansiktsuttryck förändrades.

— Margot, bad han, hvarför skola vi tillintetgöra vårt lif, då vi kunde vara så lyckliga med hvarandra?

Hans ord läto nästan som ett ångestrop och de genljödo i hennes hjärta, men hon svarade blott med fasthet:

— Jag vill ej öfvergifva Valérie.

— Lef då väl! stönade sir John.

— Jag hoppas ni glömmer, sade Margot stammande.

Han gaf till ett kort och bittert skratt och gick utan ett ord vidare bort mot dörren.

Margot vände sig om. Hon kunde ännu ropa honom tillbaka. Men hvarför det? Hvad kunde hon väl säga honom för att ställa saken till rätta emellan dem? Han ville icke gifva efter och hon kunde det icke häller.

Ögonblicket därpå stängdes dörren efter honom och hans snabba, bestämda steg genljödo i trappan. Margot stirrade alldeles förvirrad ned framför sig och viste knappast hvad som händt. John Croft älskade henne och hade kommit för att säga henne det och för att be henne bli hans hustru. Hans hustru — John Crofts hustru — och hon hade gifvit honom afslag!

Ytterdörren slog igen med en skräll. Alt var förbi — alt; hon skulle aldrig mera få återse honom.

XIV.

Andante con variazione.

Det var måhända en riktig lycka för Margot, att hennes tankar under den närmast påföljande tiden så helt och hållet voro upptagna af Valérie. Den sorgsenhet, som annars hade kommit öfver henne, blef därigenom till en viss grad afledd. Valérie hade efter konserten försjunkit i den djupaste nedslagenhet. Hon åt icke, hon sof illa, hon ville icke tala och hon visade bort alla tröstegrunder.

— Låt mig vara i fred, sade hon, tror du inte jag lika bra som du vet huru sakerna stå? Denna gång kan vårt fiasko icke mera godtgöras.

Det återstod således ingenting annat för Margot än att vaka och bedja, Och hon var mycket mild och tålig och begrafde sina egna sorgsna tankar. Och Valérie satt hela dagen och stirrade med stora, dystra ögon in i elden.

Men en dag, då Margot efter en tröttsam eftermiddag kom hem, fann hon Valérie gående af och an med långa steg och med händerna i kors på ryggen. Hennes ansikte hade ett sorgset, ja, nästan tragiskt uttryck.

— Där är du ju! utropade hon och stannade framför Margot. Det fägnar mig, ty jag har fattat ett beslut, som jag ville meddela dig.

Margot slog leende armen omkring den späda gestalten.

— Hvad är det för ett viktigt beslut? frågade hon.

— Ah, det är inte alls löjligt, skall jag säga dig! Jag tror, att jag värkligen hittils drömt bort mitt lif. Hvad har det blifvit af alla de planer vi uppgjorde, af alt det vi hoppades? Det är tid, att jag vaknar upp och ser värkligheten in i ansiktet. Det är mig icke beskärdt att röna framgång som konstnärinna; jag måste skjuta denna dröm åt sidan likasom jag gjort med min fiol. Vet du, Margot, jag har lagt bort den. Jag har lagt den allra underst i min stora koffert. När jag gjorde det, föreföll det mig som om jag lagt den i en likkista. Den är död, stendöd, och vi skola aldrig mera tala därom.

— Söta Valérie, sade Margot med ett skratt, som slutade med en snyftning, var inte så tragisk! Din fiol dör inte så lätt — den kommer ännu att lefva för dig och många andra.

— Nej, säger jag dig, den är död och begrafven. Vi skola icke mera tala därom. Nu ämnar jag taga lifvet från dess allvarliga sida. Hvarför skall jag låta dig ensam arbeta för vårt uppehälle? Hädanefter skall jag dela dina mödor och försörja mig själf.

— Och hvad ämnar du göra, stackars liten? frågade Margot, som smålog med ömt öfverseende, ehuru tårarna stodo i ögonen på henne.

— Jag har tänkt öfver saken — det finnes icke mycket, som jag kan göra. Jag kan icke gifva undervisning, emedan jag ej har tålamod därtill. Jag tror, att jag skulle bli galen, om jag liksom du hela dagen nödgades bråka med dumma barn. Jag skulle slå dem på händerna, när de spelade falskt. Och jag kan inte sy. Därför tänkte jag, att jag skulle börja måla — julkort, du vet, och påskkort. Det vore just en lämplig tid nu, då påsken står för dörren.

— Men mitt söta barn, började Margot.

Men Valérie afbröt henne:

— Tst! låt mig tala till punkt, jag har noga öfvervägt alt. Människorna behöfva alltid kort; julkort och påskkort till de båda hälgerna och födelsedagskort hela året om. Nå du vet ju, huru mycket de i butikerna taga för de målade korten: en shilling, en och en half shilling och mera, Det måste naturligt vara någon, som målar dessa kort, och denna någon måste ju få betalt för sin möda. Låtom oss nu antaga, att jag målar tre kort om dagen och får en shilling i medeltal för hvarje kort. Jag föreställer mig, att jag får nittio pence för shillingskorten och en shilling och tre pence för de öfriga. Det vore tre shilling om dagen — således aderton shilling i veckan. Är det inte bra uttänkt?

Hon smålog nu faktiskt och hennes lilla ansikte såg helt belåtet ut. Men Margot hade mera lust att gråta än att skratta.

— Säg, är det inte en utmärkt plan? envisades Valérie.

Margot kyste henne ömt och svarade:

— Ja, det är en utomordentlig plan. Men den har blott en skuggsida, mitt stackars barn, och det är, att du ej kan måla. Du har inte haft en enda teckningslektion i hela ditt lif. Huru ämnar du då realisera din plan?

— Det gör då rakt ingenting, att jag ej haft några lektioner i teckning, svarade Valérie mycket högdraget. Man behöfver inte kunna teckna för att måla sådana här bagateller. Jag skall kopiera andra kort och med tiden öfvar jag upp mig. Men beröfva mig nu inte modet. Huru skall jag kunna lefva utan att göra någonting?

— Javisst, javisst, och jag vill inte häller beröfva dig modet, utropade Margot hastigt, ty systerns ansikte mulnade åter och förödmjukelsens tårar stego upp i ögonen på henne. Jag undrade bara, huru du ämnade gå tillväga; men det är förstås mycket lätt att måla dessa kort.

— Ja, det tycker jag också — det kan ju hvem som hälst. Du köper mig i morgon en liten, nätt färglåda med fina, fina penslar och litet kalkerpapper och några kort — jag skall börja med de billigare — och i morgon eftermiddag tager jag ihop med arbetet.

Hon gnuggade händerna och dansade på sitt gamla vis genom rummet. När alt gick omkring var det ändå en sysselsättning, som förde henne på andra tankar, tänkte Margot. Det var afgjordt bättre än att hon hela dagen tyst och olycklig hängde på en stol, medan hennes ansikte blef alt mindre och mindre och hennes ögon alt större och större. Hon må gärna syssla med sina kort och färger, hon tröttnar nog snart därvid. Men denna sysselsättning kunde ju för en tid vara bra för henne.

Dagen därpå tog Valérie således ihop med arbetet och långt fram på eftermiddagen erbjöds Margot att skärskåda hennes pensels första alster. Det var ett gelatinkort, hvars hörn blifvit tämligen skrynkliga i och genom beröringen med Valéries små heta fingrar. Midt på kortet stod ett brunt kors, eller det lutade, rättare sagdt, litet åt höger, och en hvit dufva, hvars ena vinge petade rätt upp i luften och hvars stjärt var mycket förkrympt, satt på den ena sidan och en stjälk med förgät-mig-ej, som allesamman hade sex blomblad, låg på den andra. Inunder detta hade Valérie med röda bokstäfver målat ordet "Resurgam."

— Ser du, ser du mitt första försök! Tycker du inte det är lyckadt? Jag har själf tänkt ut altsamman. "Resurgam" passar så bra till påsken; jag tror det åtminstone, fastän jag inte riktigt vet hvad det betyder. Korset är inte riktigt rakt, men det märkes väl knappast, då jag fylt platsen på sidan om det med förgät-mig-ej. Ser du nu, Margot, du påstod, att jag inte kunde teckna! Och nu har jag ändå tecknat förgät-mig-ejerna alldeles ur hufvudet och bladen med! Och min dufva sedan — är den inte söt?

— Ja, det är den visst; men jag förstår inte riktigt hvarför den har ett rödt band om halsen och jag tror inte, att dufvor bruka draga ihop stjärten på det där viset. Har du också ritat den ur hufvudet?

— Nej, jag kopierade den efter en rödhakesångare och målade den hvit — Jag tykte det var ett så bra påhitt — och hvarför kan inte en dufva sitta stjärten i vädret, då en rödhakesångare gör det? Och jag målade det röda bandet dit, emedan jag tykte, att det behöfdes litet färg. Hvarför betraktar du kortet med en så komisk min?

— Jag undrar bara, hvarför du låter den ena vingen sticka så högt upp i luften — borde man inte då också se den andra?

Valérie sköt häftigt ihop sina penslar och färger.

— Ja, om du klandrar hvarenda smula, så lönar det sig naturligtvis icke, att jag försöker. Jag trodde, att du skulle glädja dig däråt, och jag tycker det värkligen inte är så dåligt, då man betänker, att jag aldrig förut försökt mig på någonting dylikt.

— Nej, min hjärteunge, jag klandrar det visst icke, utrepade Margot ifrigt. Jag tycker du är mycket skicklig, som kan göra det så bra, och det var dumt af mig, att jag ej förstod hvad du menade. Dufvan lutar sig naturligtvis öfver korset ock därför är hennes vinge utbredd. Den andra är likaledes utbredd, men den kan man ej se.

— Du tycker inte ens om mitt röda band, mumlade Valérie, som fortfarande var stött. Jag gjorda mig så mycken möda därmed. Jag försökte ge den lilla knuten på ryggen formen af en riktig kärleksknut.

Hon höll på att brista i gråt. Då vågade Margot inte ens draga på munnen, ehuru idésammanställningen föreföll henne så ytterst komisk. Hon kyste och tröstade den lilla konstnärinnan och hade till slut den tillfredsställelsen, att hon fullkomligt tröstad åter satte sig vid arbetet och förkunnade, att hon kanske skulle lämna detta första kort, som inte var riktigt lyckadt, till sex pence.

— Stackars liten, tänkte Margot; om hon värkligen tror, att någon människa skall köpa dessa små fasligheter, fruktar jag hon blir bra besviken. Men kanske hon tröttnat, innan hon hunnit med så många kort, att det lönar sig att bjuda ut dem.

Men Valérie hade med den för henne egendomliga entusiasmen kastat sig öfver sin nya sysselsättning. Hon arbetade på detta vidunder med samma energi, som hon eljes brukade nedlägga på sina musikstudier. Hennes fingrar, som voro så skickliga, så fina och smidiga, då det gälde att föra stråken, vore skickliga och tafatta som ett barns, då det blef fråga om något annat arbete. De voro äfven nu styfva och oskickliga, men Valérie, som var förtjust i de lysande färgerna och i sysslandet med penslar och vatten, var mycket belåten med hvad hon åstadkom. Hon fortfor att måla dufvor och kors och blommor — de senare med ett totalt förbiseende af all botanisk sanning; hon försökte måla sprängda ägg, ur hvilka duniga kycklingar tittade, men hon måste själf tillstå, att de misslyckades för henne. Sålunda var hon en hel vecka lycklig och belåten. Margot blef orolig, då dagarna skredo framåt och cremonesaren fortfarande fick ligga nedbäddad i sin svarta låda och Valérie bara målade sina påskkort i stället för att åter egna sig åt sin musik. Hon fruktade, att hennes fingrar skulle bli styfva. Och hon önskade, att Valérie icke skulle försumma sitt värkliga kall för denna nyck. Och skapade hon sig icke ånyo svikna förhoppningar: Ingen skulle någonsin på fullt allvar kasta en blick på dessa hennes konstprodukter. Margot kände, huru hon rodnade vid tanken på att erbjuda dem åt någon butikinnehafvare.

Slutligen en morgon fjorton dagar före påsk förkunnade Valérie att hon nu målat två dussin kort och föreslog, att de skulle gå till en pappershandel vid High Street, Kensington och uppgöra affären med butikegaren.

— Jag tager allesamman med mig, sade hon. Det är inalles kort för tjugofyra shilling, men som äggen och kycklingarna ej lyckats så bra som de andra, så ämnar jag föreslå honom, att jag skall lämna honom allesamman för ett pund.

— Huru vore det, om vi skulle lämna ägg- och kycklingskorten hemma, föreslog Margot rysande, då hon tänkte på dessa konstvärk?

— Nej, det går absolut inte an! Huru kan du vara så enfaldig! Jag lämnar ingenting hemma; tjugu är ett så dumt tal; dessutom kommer försäljaren att anse oss för mycket ädelmodiga, då vi gifva honom de fyra korten på köpet.

Margot hade ingenting vidare, utan begaf sig med tungt hjärta på väg. Valérie var däremot vid det gladaste lynne, pratade muntert och gjorde upp planer om hvad hon alt skulle använda sina inkomster till.

— Det är riktigt förtjusande att själf förtjäna pengar, icke sant? Jag känner mig så stolt, så stolt! Till och med du, madame Margot, behöfver tid på dig, innan du förtjänar ett pund.

Då de kommo in i den omtalade butiken, gick Valérie genast fram till disken och frågade med en så förnäm och viktig min efter egaren, att denne genast skyndade till för att betjäna henne. Men då han fann, att den förtjusande varelsen, som tilltalade honom, icke var någon förnäm dam, utan en anspråkslös konstadept, som uppmanade honom att köpa ett antal nästan barnsligt utförda teckningar, stod han ett ögonblick så godt som mållös. Då Valérie, som icke det minsta blef bragt ur fattningen genom hans tystnad, för honom förklarade sina åsikter angående det pris, hon ämnade begära, och huldrikt tillade, att hon denna gång skulle gifva honom några kort på köpet, skrattade han henne midt upp i ansiktet, sköt ihop korten och räkte dem med en ironisk bugning.

— De äro icke fullt ut sådana, som vi bruka erbjuda våra kunder. Jag tror, att de skulle bli bra förvånade, om vi uppmanade dem att köpa någonting dylikt. Nej, jag tackar, madame, men vi kunna ej använda edra kort.

Med ansiktet betäkt af en glödande rodnad rykte Margot sin syster i armen, och, sedan Valérie stuckit korten på sig, gick hon med högburet hufvud sin väg.

— Det var en tarflig butik, sade hon, då de kommo ut i det fria. Karlen var ju riktigt ohöflig. Jag tror han var förargad, för att jag begärde mera än han ämnade gifva. Vi skola försöka på något annat ställe.

— Vet du, min lilla Valérie, jag tror att det är fruktlöst. De där herrarna ha säkert sina bestämda leverantörer och vilja icke göra affärer med några andra.

Valérie stannade och betraktade henne med en upprörd och förargad min.

— Nu pratar du riktiga dumheter, sade hon. Om det förhölle sig sålunda, så skulle ju ingen människa komma framåt. Alt måste ju ha en början. Låtom oss gå till Regent- eller Oxford-Street och uppsöka några riktigt fina butiker, där bli vi bättre bemötta än af dessa simpla människor. Ser du, där kommer en "bus", vi skola stiga upp i den.

Margot tykte det var klokare att låta Valérie själf komma underfund med huru fruktlösa hennes bemödanden voro än att försöka afråda henne, ty hon viste af erfarenhet huru envis hon kunde vara och hon viste, att vidare invändningar endast skulle reta henne utan att ändå öfvertyga henne.

De påbörjade således en mödosam vandring, som slutade med ett fullständigt nederlag för Valérie. Hvar och en hon bjöd ut sina stackars kort åt skrattade ut henne eller blef förargad. På hemvägen sade hon icke ett ord, men när de väl voro hemma bredde hon ut sina tjugufyra kort på bordet och betraktade dem en lång stund fundersamt. Slutligen ropade hon på Margot och bad henne likaledes betrakta dem.

— Tycker du de äro mycket fula — mycket illa utförda? frågade hon sakta. Hennes glänsande ögon voro med ett forskande uttryck fästa på Margots ansikte. Men Margot teg och sökte förgäfves efter ord, som icke skulle vara för sårande, för nedslående. Valérie fattade henne i båda axlarna och höll henne fast: Du måste säga sanningen, sade hon; du måste svära att säga mig sanningen! Bah! ditt ansikte skulle förråda dig, om du också ville dölja hvad du tänker. Margot, jag ser det på dina ögon. Du tycker, att de där herrarna ha rätt; mina kort äro afskyvärda och ingen människa vill köpa dem.

— Nej, jag försäkrar dig, bedyrade Margot ifrigt, jag tycker visst inte, att ditt arbete är dåligt. Men det är kanske icke precis sådant, som människorna äro vana att köpa. De personer, som äro vana att måla dylika kort, ha sitt eget sätt, du har måhända ännu icke riktigt lärt dig metoden. Hvem vet, kanske de använda andra färger.

— Jag ser! Jag ser! utropade Valérie med darrande läppar. Jag har gjort mig löjlig, då jag försökte någonting, jag inte kunde. Hvarför skall jag också försöka göra någonting? Ingenting lyckas för mig.

Hon samlade med darrande händer ihop sina kort och skyndade genom rummet, och, innan Margot hann förekomma det, hade hon kastat dem allesamman i elden. Sedan sjönk hon ned i en länstol och grät som om hennes hjärta velat brista.

— Jag har lust att också bränna upp min fiol! snyftade hon. Ack, Margot, hvarför får jag inte dö! Jag försöker och jag hoppas, men ingenting lyckas for mig!

— Min hjärtunge, svarade Margot, som kastat sig på knä bredvid och dragit ned det lilla, lockiga, bruna hufvudet mot sin axel, vi få inte i samma andetag tala om din konst, din stora talang och dessa saker! De ha endast varit ett tidsfördrif för dig. Om du kunnat sälja dem, hade du varit stolt och fägnat dig däråt; men betänk blott. Om du också fått sälja alla dina kort lika fort som du målade dem, hade de likväl aldrig kunnat bereda dig samma glädje och stolthet som din musik.

— Ack, min musik! Tala inte om den! Du kallar den en glädje och stolthet? Säg hällre mitt kval och min förtviflan. Jag tror denna längtan att få låta höra mig och medvetandet, att ingen bryr sig om det, ännu komma att taga lifvet af mig!

— Haf en smula tålamod, min älskling, bad Margot och torkade hennes tårar, som så hastigt rullade utför kinderna. Du är ju ännu blott aderton år. Var tålig och ihärdig. Framgången och ryktbarheten komma nog i sinom tid. En gång skola vi båda skratta, då vi tänka tillbaka på en dag sådan som denna.

Men Valérie suckade blott och Margot hade själf svårt att tro på sina egna, om så mycken tillförsikt vittnande ord. Valérie smög sig ännu flere dagar omkring som en liten fridlös ande och var så blek, så nedslagen och apatisk, att Margot beslöt att till hvad pris som hälst rycka henne upp ur detta tillstånd.

— Vet du, Valérie, sade hon en vacker dag till henne, jag har läst en konsertannons af en alldeles ny pianist — Paul Waldeneck. Han har åtminstone aldrig förut spelat i England. Han är ungrare, tror jag, tycker du inte det vore intressant att få höra en landsman? Det påstås, att han skall vara alldeles utmärkt. Skola vi ej gå dit?

— Nej, jag vill inte, svarade Valérie vid dåligt humör. Jag bryr mig icke ens mera om att höra musik.

Margot sade ingenting vidare, men då de träffades vid bordet räkte hon systern programmet till morgondagens konsert, hvilket pryddes af konsertgifvarens porträtt. Detta visade ett ungdomligt ansikte med fina, regelbundna drag och stora ögon. Håret var tämligen långt och uppstruket ur pannan.

— Har han då hvitt hår? frågade Valérie, som med intresse betraktade porträttet, eller ha de glömt att skugga bilden? Det är ett präktigt hufvud, Margot, och ett vackert ansikte. Det är visst mycket smickradt, men man ser ut som han hade gnistan inom sig. Kanske vi ändå kunde gå och höra honom. Det vore ju helt annat, om han spelade fiol, tillade hon suckande.

Margot och Valérie begåfvo sig således följande dag till S:t James Hall och då de kommo närmare funno de gatan formligen blockerad af åkdon.

— Det tyckes komma mycket folk för att höra honom, sade Valérie fundersamt. Tänk, Margot, huru härligt det vore, om det vore jag som spelade och denna människomassa väntade för att taga emot mig!

Margot betraktade henne medlidsamt.

— Min älskling, var säker på, att människorna också en vacker dag skola stå och vänta på dig. Jag är öfvertygad om, att Waldeneck ej häller vid aderton års ålder spelade för en så stor åhörarekrets.

Hon sade likväl detta en smula modstulet, ty hon jämförde också den lysande framgång, som ögonskenligen väntade denna artist, med det nederlag, hennes syster lidit, och tillika med minnet af detta nederlag vaknade äfven andra minnen, hvilka måhända icke voro så bittra, men desto sorgligare. I och med detsamma yttrade Valérie några ord, som berörde föremålet för hennes tankar.

— Då jag sist var här hade jag sir John med mig. Den stackars sir John! Jag undrar just hvar han nu är! Vi höra aldrig mera af honom!

Som de i och med detsamma kommo fram till dörren behöfde Margot icke svara, och då de en gång väl voro inne i salen, togo Valéries tankar genast en annan riktning.

Salen var tätt fyld; en viss, andlös förväntan höll massan så fången, att det var så godt som tyst, ända tils den store konstnären uppenbarade sig, och då mottogs han af en stormande applåd. Valérie satt rak som ett ljus, hennes ögon vidgades och läpparna skildes.

— Tycker du om hans utseende? frågade Margot leende, men Valérie höjde fingret varnande.

— Tst! han ämnar börja.

Men Waldeneck dröjde ännu ett ögonblick och bugade sig åt alla sidor. Han var en lång, smärt man, som rörde sig med ett visst nonchalant behag. Porträttet var, såsom Margot genast upptäkte, icke smickradt och kunde naturligtvis icke återgifva den vackra, elfenbenshvita hyn, som så egendomligt framhöll de mörka ögonen och ögonbrynen; det fina, silkeslena håret var snöhvitt och stod i en skarp motsats till den kraftfulla gestalten och det unga ansiktet. Konstnärens hela utseende var så ovanligt, så pikant, att det genast fängslade åskådaren. Han såg ut som han stigit ut ur en gammal tafla; hufvudet och ansiktsuttrycket, ja, till och med formen på händerna voro sådana, att en konstnär från adertonde århundradet gärna hade målat dem. Då han vände sig om och gick fram till pianot, kastade Margot ofrivilligt en blick på honom för att se, om inte hans vackra, hvita hår i nacken var prydt med en stångpiska. Ögonblicket därpå bröto de första tonerna den dödstystnad, som följt på de entusiastiska applåderna, och hela den stora åhörarekretsen lyssnade som en enda, hänförd varelse.

Margot var i en sådan extas, att hon till och med glömde Valérie, och hon förblef i detta rus, ända tils de underbara fingrarna sjönko ned från tangenterna och konstnären gjorde en paus. Då såg hon på sin syster.

— Valérie, hviskade hon, har du någonsin hört någonting så skönt? Har du haft en aning om, att pianot haft dylika toner? Ah, han är en stor man, en mästare!

Valérie vinkade åt henne med handen.

— Tala inte med mig, hviskade hon. Du stör mig. Ack, de dumma människorna! — hvarför sluta de icke med sina applåder, så att han kan få fortsätta.

Hon yttrade icke ett ord vidare under de två timmar, som nu följde. Hon tyktes endast vakna, då det applåderades och ropades da capo; då klappade hon så lidelsefullt i sina små händer och stampade så fanatiskt i golfvet, att hon blef alldeles utom sig! Den store artisten hade tydligen förnimmelse om, att han stod i kontakt med sina åhörare, ty ett så varmt, entusiastiskt bifall kom sällan de i London uppträdande konstnärerna till del. Åhörarnas entusiasm fann beredvilligt gensvar hos artisten. Han spelade och spelade åter, fastän han till slut var så trött, att han nästan tumlade. Då han reste sig för att tacka för det stormande bifall, som följt på det tredje upprepandet af programmets sista nummer — en fin och förtrollande nocturne af hans egen komposition, stängdes pianot på impressarions befallning, ty denne fruktade, att de omättliga åhörarna öfverhöfvan skulle taga sin afguds krafter i anspråk. Han stod alt ännu leende och bugande kvar, då publiken plötsligt trängde sig fram till honom. Herrarna klättrade upp på estraden för att trycka hans händer, vackra kvinnor med glödande kinder, på hvilka tårarna alt ännu glittrade, lutade sig framåt och mumlade fram ord af hänförelse och beundran. Han hade ännu aldrig upplefvat någonting dylikt här.

Margot hade icke trott, att en dylik entusiasm vore möjlig i det kalla, känslolösa England. Hon kastade en blick på Valérie och såg till sin förfäran, huru blek hon var. Hennes ansikte hade ett sällsamt uttryck; hon såg nästan ut som om hon varit nära att falla i vanmakt.

— Kom härifrån, min älskling, kom. Jag borde icke ha fört dig hit; det är för mycket för dig. Min stackars, lilla älskling, jag borde ha tänkt på, att anblicken af denne mans oerhörda framgång skulle påminna dig om —

— Ack nej, afbröt Valérie henne. Nej, det är icke detta, du förstår det icke. Nej, för mig inte härifrån ännu — icke så länge han är här.

Men ögonblicket därpå var Waldeneck försvunnen och publiken började skingra sig. Margot förde bort Valérie, hvilken darrade så, att Margot, då de kommo ut på gatan, ansåg det för klokast att taga en vagn och fara raka vägen hem i stället för att vänta på omnibusen, deras vanliga befordringsmedel.

Då vagnsdörren stängts efter dem och de voro på väg, vände Valérie sig plötsligt till sin syster.

— Ack, Margot! utropade hon, en sådan olycka! Ser du icke hvad som händt? Jag har mött mitt öde! Jag älskar Waldeneck och han kommer aldrig att älska mig!

XV.

Apassionata subito.

Af alla de sorger, som fallit på Margots lott, var denna måhända den allvarligaste. Till en början hade hon försökt betrakta hela saken som en nyck, en öfvergående inbillning, det icke var värdt att fästa så mycket afseende vid; men Valérie var så allvarlig, så ofantligt öfvertygad om djupet af sin passion för Waldeneck, att Margots hela visdom kom till korta och hon viste hvad hon skulle taga sig till.

— Jag har ju alltid sagt dig, förklarade Valérie med en allvarsam och förtviflad min, att jag aldrig kunde älska någon, om hvilken jag ej viste, att han var min herre och mästare — någon, som stod öfver mig. I samma ögonblick jag såg denne man erfor jag hans snilles makt; och då jag hörde honom spela — ack! Margot, Margot, hvad skall jag göra? Jag känner, att man är den enda man jag någonsin kan älska, och du vet, huru hopplös denna min kärlek är. Jag får aldrig lära känna honom — fordom hade jag väl kunnat drömma om, att jag också skulle bli ryktbar — att han åtminstone skulle få höra mitt namn — att vi en dag kunde mötas som jämlikar. — Men hvad får jag? En stackars, okänd flicka, som icke vet hvad hon skall taga sig till med sitt lif — som kommer att lefva och dö obekant.

Margot försökte först att med lätt gäckeri väcka sin syster till insikt om det dåraktiga i denna nya idé; sedan blef hon allvarsam.

— Valérie, du är ju inte eljes så okvinnlig. Det är orätt, att du tillåter dig att på detta sätt tänka på en man, som du blott en gång sett och aldrig talat med. Huru kan du veta, hurudan han i själfva värket är? Han kan vara mycket dålig; många af dessa stora konstnärer föra ett lättsinnigt lif. Han är kanske i alla afseenden ovärdig, att du egnar honom en tanke.

— Bah! Ovärdig! upprepade Valérie förtretad. Hvar har du dina ögon, Margot! — Sedan tillade hon utan minsta konsekvens: — Dålig eller icke dålig, så är han mitt öde! Jag älskar honom och kommer aldrig att älska någon annan.

— Tyst, barn — tyst! Jag kan inte höra på dig. Hvad kommer det åt dig — du, som alltid varit så fin och förnäm i dina åsikter? Jag tycker det är förskräckligt att yppa dylika känslor — då det absolut icke finnes någon anledning därtill. Jag för min del förstår icke, huru en kvinna kan älska, då hon ej först blir älskad, eller åtminstone, förbättrade hon sig hastigt, medan hennes ansikte färgades af en glödande rodnad, huru en flicka, om en dylik olycka händer henne, helt lugnt kan tala därom. Jag skulle icke ens kunna tillstå det för mig själf.

— Du är du och jag är jag, svarade Valérie förtrytsamt. Jag skall icke mera säga ett ord därom, eftersom denna tanke är så plågsam för dig; jag skall behålla den för mig själf, men den kommer alltid, alltid att vara där. Det var grymt af dig att säga, att det är okvinnligt, jag kan inte förändra min natur. Solrosen kan inte låta bli att vända sig efter solen. Han är min sol och mitt hjärta, och mina tankar skola följa honom hvart han än tager vägen.

Margot suckade och vred händerna:

— Valérie, Valérie, du vet ju, att jag vill ha ditt fulla förtroende; om denna känsla finnes inom dig, så måste du tala med mig därom, men, min älskling, försök att vara förnuftig. Saken är ju alldeles omöjlig, försök därför att bekämpa den och förjaga den ur dina tankar. Tänk om du finge höra, att Waldeneck är gift?

— Det är han icke, afbröt Valérie henne vildt.

— Men om han vore det? Då vore det ju din skyldighet att förjaga hvarje tanke på honom ur ditt hjärta.

— Om han vore det — om han vore det! Han är det inte, säger jag och hvad skulle det väl göra, om han också vore det. Han kommer aldrig att få veta det och jag är icke ansvarig för mina tankar. Ack, hvad du är förfärad! Jag skall icke mera tala med dig därom; jag skall endast anförtro det åt min fiol. Ack, min cremonesare! — min trogne vän, du skall åtminstone förstå mig och ha medlidande med mig.

Hon rusade med glödande kinder ut ur rummet och kom strax därpå tillbaka med sin fiol; sedan började hon spela. Så upprörd och orolig Margot än var, genombäfvades hon likväl af ofrivillig beundran, då hon lyssnade till hennes spel. Hon gick igenom den ena efter den andra af numrorna på Waldenecka program. Då hon kom till hans egna kompositioner, inlade hon en sådan trånande lidelse i återgifvandet däraf, att tårarna stego upp i ögonen på Margot.

— Ack, Valérie du är en stor konstnärinna! Du är ett snille! Hvarför kan världen icke få höra dig? Om du kunde intaga den plats, som tillkommer dig, skulle dessa dåraktiga tankar drifvas på flykten.

— Hör! Hör! utropade Valérie med ansiktet strålande och i högsta spänning, hör du, var det icke så här? Ack, hvad det är härligt! Hans fingrar voro underbara, men min cremonesare kan säga ännu mera än något piano. Lyssna! Hör du ej, huru hans själ ropar efter någonting, som icke är den förunnadt? Margot, han saknar också någonting. Huru stor han än är, så är hans lif icke ännu fullständigt; han behöfver ännu någonting — han behöfver mig.

— Valérie, du blir galen! snyftade Margot.

— Nej, det är sant: min fiol har sagt mig det; du kan själf höra det. Är hans musik inte ännu härligare, då jag spelar den? Ack, om vi kunde spela tillsamman! Margot, Margot, om vi kunde spela tillsamman — om vi alltid kunde vara tillsamman! Ser du ej, huru min konst skulle förfullkomna hans. Mitt lif skulle göra hans fullkomligt; min kärlek skulle fylla den tomhet i hans hjärta, som hans musik klagar öfver. Ack, Margot, Margot, hvarför kunna vi ej nå hvarandra?

Handen med stråken uti sjönk ned och hufvudet sänktes mot bröstet. Margots förbittring hade försvunnit, hon var förfärligt orolig. Gaf Valéries exalterade hjärna, hennes öfverspända, nervösa organisation efter för denna häftiga sinnesrörelse, som nu följde på den långvariga spänningen och de svikna förhoppningarna? Hvad skulle hon göra? Huru skulle hon gå tillväga för att afvärja den hotande faran.

Efter mycket öfvertalande förmådde hon slutligen Valérie att lämna fiolen ifrån sig och att lägga sig. Men medan hon gick af och an i rummet, vattnade blommorna och sysslade med allehanda, som hon trodde skulle förströ Valérie, kände hon mycket väl, att systerns stora glödande ögon endast med en frånvarande blick följde henne och att hennes tankar voro på helt annat håll.

I dagningen morgonen därpå vaknade Margot alldeles förskräkt, Valéries säng var tom. Hon flög upp och rusade till dörren. Då hon öppnade den, trängde de svaga tonerna af en fiol upp till henne från rummen på nedra botten. Hon skyndade ned i det lilla förmaket, som såg riktigt spöklikt ut i den grå dagern, och där fann hon Valérie, en eterisk, hvitklädd gestalt, som spelade Waldenecks nocturne. Hon öfvertalade systern kärleksfullt att återvända till sängen, och fastän den frysande, lilla gestalten snart åter blef varm och försjönk i en lugn sömn, låg Margot likväl vaken och kastade sig oroligt på sitt läger, tils dagen inbröt och plikten åter kallade henne.

Men alt efter som tiden gick ökades Margots oro snarare än den minskades. Valérie var visserligen icke så upprörd som i början, men det led intet tvifvel, att hon icke helt och hållet var fången under denna passion. Hon köpte icke allenast de stycken Waldeneck spelat på konserten, utan alla hans kompositioner. Det var blott högst få af dem, som voro skrifna för fiol, men hon satte dem för detta instrument i det hon tog hans temata och omspann dem med de underbaraste fantasier. — Margot tykte, att hon aldrig förut till fullo uppskattat den lilla varelsens beundransvärda talang, men hon lyssnade i alla fall med värklig hjärteångest på den sällsamma, sorgliga musiken, som hela dagen ljöd i huset. Det föreföll henne som hon genom den hörde sin systers hjärta klaga och längta efter någonting, som aldrig skulle komma henne till del.

Veckorna förflöto sålunda, mars kom och gick och april kom och gick full af spänning och hopp till och med i det dimhöljda London. Täcka vårblommor blomstrade i skogarna och trädgårdarna, små, krusiga, ljusgröna blad tittade ut ur knopparnas bruna höljen och himmelen hvälfde sig blå öfver stadens rök-atmosfär; och en vacker dag lade Valérie sig till sängs.

Hon svimmade, då hon skulle stiga upp på morgonen, och nu låg hon med det lilla ansiktet nästan lika blekt som kudden i sin säng och alt lif tyktes helt och hållet vara koncentreradt i de feberaktigt glänsande ögonen.

Margot var alldeles utom sig, hon trodde, att Valérie skulle dö; Valérie hyste själf samma åsikt och förkunnade detta faktum med orubblig säkerhet.

— Jag har ingenting, jag önskade lefva för, sade hon. Jag skulle gärna dö, om inte du funnes, Margot.

Men då läkaren kom, slog han bort hvarje tanke därpå. Det var bara nervös utmattning, den unga damen hade måhända arbetat för flitigt, hon hade synbarligen öfverskattat sina krafter. Eller hade hon haft någon sinnesrörelse? Hon behöfde fullkomligt lugn, fullkomlig hvila.

— Mycket mjölk, frisk luft och luftombyte skulle göra henne godt. Hon skulle snart bli frisk, om det vore möjligt att få henne härifrån. Känner fröken Kostolitz till Wiesbaden? Denna ort skulle jag rekommendera. Det är en utmärkt ort för nervösa personer och inte — med en hastig blick omkring rummet — inte för dyr. Vore det möjligt att föra fröken Kostolitz till Wiesbaden?

— Alt hvad som är nödvändigt för min systers hälsa måste bli möjligt, svarade Margot.

— Nå, far då redan nästa vecka till Wiesbaden, om ni kan. Vi ha nu början af maj — stanna, om möjligt, hela sommaren där, och då ni kommer hem med henne är hon fullkomligt frisk. Wiesbaden är härligt vid denna tid på året. Hyr er rum i ett hus, som ligger högt och är omgifvet af träd, låt henne dricka så mycket mjölk hon kan och vara mycket ute i friska luften.

Han aflägsnade sig högst belåten med det program han uppgjort och utan någon aning om, huru svårt det var att utföra det. Då dörren stängts efter honom rörde Valérie otåligt på sig i sängen.

— Jag vill inte fara till Wiesbaden, sade hon, det är bestämdt ett mycket tråkigt ställe. Jag vill mycket hällre dö och komma till himmelen.

— Men jag kan inte undvara dig, sade Margot samt lutade sig ned och kyste henne, och du är icke häller mogen för himmelen. Smickra dig inte därmed! Du är alt för stygg och elak! Petrus skulle alt slå igen porten för dig.

Margot var så lycksalig öfver läkarens försäkran, att Valéries sjukdom ej var farlig, att hon var färdig att skratta åt allting. Hon var icke ens orolig vid tanken på, huru hon skulle skaffa medel till resan och den långvariga vistelsen på en främmande ort.

— Ja, det är godt och väl, sade Valérie, men huru skola vi komma dit och hvad skola vi lefva af, då vi en gång äro där.

— Oroa dig inte för den skull, svarade Margot, det blir nog någon utväg, bara vi väl äro där.

Men då hon sedan blef ensam funderade hon närmare på saken. Hon måste naturligtvis lämna sina lektioner i London med fara att förlora sina elever och vid sin återkomst stå utan alla medel till sitt uppehälle. Nåväl, hon måste riskera detta; hon hade redan en gång gjort en början, i värsta fall måste hon börja om igen och lita på sin tur. De medel, som stodo henne till buds, voro ytterst ringa, ifall hon ej tillgrep de pengar, hon hade på banken. Men dem hade hon ända sedan den olyckliga konserten ansett för John Crofts rättmätiga tillhörighet. Den summa biljettförsäljningen inbringat hade räkt till att betäcka kostnaderna med; men Margot hade alltid ansett dessa pengar för sir Johns tillhörighet.

Hon ämnade återställa dem åt honom en dag, då minnet af det som passerat dem emellan hunnit blekna en smula. Men nu i denna nöd kom hon att tänka, att pengarna tillhörde henne och att hon kunde använda dem såsom hon fann för godt. Sir John hade endast uttänkt sin fantastiska plan och satt den i värkställighet för att hjälpa dem. Och huru sårad skulle han icke bli, om han viste, att Margot, blott för att han hade ett indirekt anspråk på dessa pengar, icke begagnade sig af dem, ehuru hon så nödvändigt behöfde dem. Det låg ju ingenting ohederligt eller oädelt i detta handlingssätt. Ty om hon velat hade hon ju kunnat vara härskarinna öfver alt det, som tillhörde honom. Om han varit en smula försiktigare i utförandet af sin plan, hade hon ju aldrig fått veta, att han var den enda köparen till ifrågavarande biljetter. Han hade menat så väl, han hade varit så ädelmodig; hvarför kunde hon icke likaledes vara ädelmodig?

— Jag skall göra det, sade Margot med glödande kinder. Ack, min vän! Du är vänlig och god, men jag använder icke gärna de penningar, som tillhöra dig. Men jag skall likväl besegra min stolthet och göra det.

Hon påbörjade genast ett bref till sir John. Hon kände, att hon icke kunde taga detta steg utan att underrätta honom därom, ty hon bröt därigenom ett beslut, som hon meddelat honom.

"Min bäste sir John," skref hon, "ni minnes väl, att jag, då vi skildes, sade er, att jag skulle betala tillbaka de pengar, ni gifvit ut för biljetterna. Det enda skäl hvarför jag icke genast gjorde det var, att jag fruktade ni skull anse mig för ovänlig och småaktig samt känna er sårad. Men jag hade städse för afsikt att göra det och ville blott uppskjuta det, tils ni — huru skall jag säga — hade glömt mig eller utan smärta kunde tänka på den episod i ert lif, där jag spelade en roll. Jag känner er så väl, min käre vän, att jag knappast kan tro, att det nu redan vore fallet — men jag hoppas och ber innerligt, att det snart måtte ske; och jag är också fullkomligt öfvertygad om, att ni snart kommer underfund med, att det icke var någonting så synnerligt med mig och att det blott var er hjärtegodhet, som låg till grund för er goda tanke om mig. Men nu måste jag underrätta er om, att jag gärna ville använda de pengar, jag är skyldig er. Valérie är sjuk och måste resa till utlandet. Som ni vet, kostar det alt en hop pengar och därför vill jag taga emot er hjälp. Jag vet, att ni ej missförstår mina bevekelsegrunder och att ni icke häller föraktar mig på grund af detta mitt förändrade beslut. Ni känner mig tillräckligt för att veta, att jag ej gör det gärna; men det måste ske för Valéries skull och jag anser äfven för riktigast att underrätta er därom. Det behöfves intet svar på detta bref. Jag ber, att ni ej besvarar det. Det är mycket bättre för oss båda, att vi icke höra af hvarandra, och jag hade icke häller skrifvit till er, ifall jag ej ansett mig böra underrätta er om mitt förändrade beslut. Jag förblir, bäste sir John, er tillgifna

Margot Kostolitz."

Hon vågade icke läsa igenom brefvet, utan afsände det så skyndsamt som möjligt. Hon hade förbjudit sir John att svara, men hon hoppades måhända likväl på ett svar. Under de närmast följande dagarna blef hon alltid orolig, då hon hörde brefbärarens knackning, men det kom intet bref och hon var nog oförnuftig att känna sig olycklig däröfver. Det hade ändå varit vänligt, om han åtminstone med några rader gjort sig underrättad om Valeries befinnande. Nu önskade hon, att hon ej skrifvit så utförligt, och framföralt, att hon lämnat bort det där om, att han troligtvis ännu icke glömt henne. Han hade naturligtvis glömt henne, det var ju nu alldeles klart och tydligt, och hennes anhållan, att han ej skulle besvara brefvet, var följaktligen alldeles öfverflödig. Den lilla episoden hon häntydt på var slut och förbi, hon var helt och hållet utstruken ur hans lif. Om han fortfarande bibehöll något minne däraf hade det troligtvis väkt blygsel och förargelse hos honom.

XVI.

Pastorale.

Våren var redan långt framskriden, då de unga damerna anlände till Wiesbaden. Enligt läkarens råd hyrde de sig rum i en högre belägen stadsdel, tätt invid Nerobärgets vackra, skogbevuxna höjder, hvilka prunkade i det nyutspruckna löfvets härliga grönska. Deras rum voro mycket vackra och lågo på nedra botten i ett af de talrika pensionaten, som finnas där; så litet deras förmak än var tykte de likväl synnerligen mycket om det, ty det hade ett fönsterutsprång, från hvilket man kunde se in i Nerodalen och upp till de skogbevuxna höjderna; och här i detta fönsterutsprång var det nätt och jämt plats för ett litet bord och två stolar. Där åto de sin frukost på morgonen och matade de otaliga fåglarna, som tama och förväntansfulla fladdrade omkring fönsterbrädet.

I rummet fans det yttermera plats för ett piano, och hvad, frågade Valérie, kan en människa väl mera begära. Resan och ombytet hade piggat upp henne; ibland pratade och skrattade hon likasom förut. Margot utförde doktorns ordinationer med den punktlighet, som alltid utmärkte henne; hon förföljde Valérie med bräddfulla bägare med mjölk och stod med hotande och bestämd min bredvid henne, ända tils hon drack; hon skickade henne ut i det fria; ja, en gång gick hon så långt, att hon låste in hennes fiol, men då satte Valérie sig ned och förklarade, att hon hvarken skulle äta, dricka, sofva eller gå ut, förrän hon fått sin skatt tillbaka. Margot var sålunda tvungen att gifva efter, men hon märkte till sin stora tillfredsställelse, att Valérie var lugnare än förut, ehuru hon för det mesta spelade Waldenecks musik; hon spelade icke mera på så oförnuftiga tider och icke mera med samma glödande passion som förut. Margot hoppades, att hon skulle glömma, men det var visst icke fallet. Då Valérie vandrade utmed Nerodalens grönskande alléer eller när hon på varma dagar låg utsträkt i den mjuka mossan och inandades lärkträdens doft och genom deras fjäderlika grönska blickade upp till den blå himmelen eller då hon i parken lyssnade på orkestern, stod det där ena ansiktet alltid framför henne, var hennes sinne ständigt fånget af samma tanke. Genom den värkligt härliga musiken hon obeskrifligt njöt af hörde hon klangen af en annan musik, lyssnade hon till de toner, som tyktes kalla och draga hennes själ till sig.

Men den friska luften och solskenet, luftombytet och den makalösa mjölken gjorde icke desto mindre sin skyldighet; Valéries kinder blefvo åter runda och fingo färg, och Margot märkte tydligt, att hennes lilla syster, trots sina drömmar och sin längtan, icke skulle dö af olycklig kärlek.

Margot hade emellertid, såsom alltid, funnit sysselsättning; hon hade skaffat sig några elever samt var flitig och på sätt och vis lycklig. Hon njöt äfven af lugnet och den nya, främmande omgifningen, och medvetandet, att Valérie snart skulle bli frisk, var redan i och för sig en stor glädje. Hon drömde inga drömmar ens då hon hade tid att tillsamman med Valérie sitta ute i det gröna; åtminstone inga drömmar, som förtjänat detta namn; ty då man drömmer måste man äfven hoppas, och intet hopp smög sig in i dessa drömmar. De rörde sig hufvudsakligast omkring det förflutna; hon genomlefde ännu en gång ljufva ögonblick, men hon kände, att minnet af dessa ögonblick endast gjorde henne sorgsen, och hon önskade ibland, att hon för alltid kunnat glömma. Och ibland, på riktigt soliga dagar, då fåglarna sjöngo och blommorna doftade så outsägligt ljuft, undrade hon, huru det skulle kännas, om hon finge njuta af alt detta i en viss någons närvara. Andra flickor fingo erfara hvad en dylik lycka vill säga; det stod dem fritt att tillstå sin kärlek och att taga emot den, som erbjöds dem. Det var ändå bra underligt, att det kunde finnas en dylik lycka i världen. Margot hade alltid funnit lifvet så hårdt och strängt. Alt det, som förefallit henne angenämt, var redan i förväg nekadt henne; det, som hon längtat efter, kunde nog tillfalla andra, men aldrig henne. Hon hade mera än nog fått smaka lifvets sorger och bekymmer, det hade varit idel arbete och oro; men hvad viste hon om lifvets glädje? Blott att den kunde vara ljuf och att hon aldrig skulle få smaka den. En vacker dag skulle John Croft träffa på en flicka, som han skulle älska likasom han älskat henne — ännu mera än han älskat henne. Hans tycke för henne hade endast varit öfvergående. Hans tystnad bevisade ju redan, att han glömt henne. Och denna kvinna, denna lyckliga kvinna skulle fritt få säga honom, att hon besvarade hans kärlek; och de skulle gifta sig med hvarandra och alltid vara tillsamman. De skulle tillsamman ströfva igenom sådana skogar som dessa, och alt skulle förefalla dem ännu skönare i och genom deras kärlek till hvarandra. Han skulle se på henne likasom han sett på Margot, blott ännu ömmare, emedan hon, hans hustru, likaledes vågade se honom in i ögonen, emedan hon vågade låta den kärlek, som bodde i hennes hjärta, stråla ur sina ögon. Han skulle säga henne de ljufva ord, Margot så ofta sett skälfva på hans läppar och hvilka hon aldrig låtit honom uttala. Hans hustru kunde utan fruktan och tvekan svara honom — tillstå sin kärlek. Då kunde det alt hända, att en snyftning arbetade sig upp i Margots strupe, hon vände sig på den mossiga marken och gömde sitt ansikte i de korslagda armarna, så att Valérie trodde att hon sof och icke anade, att tårarna sipprade ned på den varma, vänliga jorden, vid hvars barm hon endast kunde hoppas att finna lugn för sitt oroliga hjärta.

I augusti inträffade plötsligt något, som störde de båda systrarnas fridfulla lif. Waldeneck uppenbarade sig plötsligt i Wiesbaden. En morgon, då de promenerade på Wilhelmstrasse och beskådade de förtrollande butikerna vid densamma, kände Margot plötsligt, att Valérie krampaktigt grep tag i hennes arm.

— Ser du där! utropade hon med halfkväfd röst.

Hon hade fått sikte på en stor affich. Den förkunnade, att den store pianisten Waldeneck på sin väg till Frankfurt och Wien skulle passera Wiesbaden och att han nästkommande onsdag skulle gifva en konsert därstädes.

Efteråt kunde Margot omöjligt minnas huru hon fick Valérie hem och det var ännu svårare att komma igenom dagarna ända till konsertaftonen. Valérie yrkade förstås på att de skulle gå på konserten och taga de bästa platserna. Det var ett af dessa tillfällen, då Margot viste, att motsägelse icke tjänade till någonting. Aftonen kom och de gingo tillsamman i den varma, af vällukt fylda skymningen till kursalen, som såg helt poetisk ut i skenet från de ljusglimtar, som tittade fram mellan träden. Då de gingo genom trädgården, uppfångade de ljudet af springbrunnens plaskande, och en trast hvisslade ofvanom deras hufvuden.

— Margot, detta är älfvornas rike! hviskade Valérie. Låtom oss skynda, prinsen väntar!

Om kursalens yttre också hade en viss poetisk anstrykning, var dess inre däremot så mycket alldagligare. Konsertsalen var öfverfull af den vanliga tyska affärsmässiga, kritiska och musikälskande konsertpubliken.

Då Waldeneck trädde in, vågade Margot knappast se på sin syster, och under hela konserten förlamades hennes intresse af hennes ångest, ehuru Waldeneck öfverträffade sig själf och hans spel eljes nog hade hänfört henne. Ehuru applåderna vid slutet icke voro så stormande som i London, tyktes de likväl tillfredsställa konstnären; han kände utan tvifvel sina åhörares temperament och viste, att deras beundran var ärligt menad. Då han för sista gången framkallades, tackade han småleende.

— Margot, han småler! hviskade Valérie i systerns öra. Ack, Margot, han småler! Om han ändå ville småle emot mig!

— Kom härifrån, Valérie, kom! utropade Margot, kastade hastigt kappan omkring sin systers axlar, tvingade henne att resa sig och drog henne med sig bort mot dörren. Det blef lyckligtvis i och med detsamma en allmän rörelse, och de båda systrarna trängdes ut i den balsamiska nattluften. Då de slutligen blifvit befriade ur trängseln, slet Valérie sig lös från sin syster och kastade sig ned på närmaste bänk.

— Vi skola icke ännu gå hem, sade hon. Ack, Margot, ser du de tindrande stjärnorna på den djupblå himmelen? Känner du blommornas ljufva doft? Ack, Margot, en sådan värld! Ack, denna musik! Jag tror, att jag blir galen. Det är gudomligt att förlora förståndet på detta sått. Ack, hvilken natt! Margot, Margot, hvad jag är lycklig: jag har hört honom spela, jag har sett hans leende! Om vi stanna här, går han kanske förbi oss.

Margot beslöt följaktligen att icke stanna där ett ögonblick längre. Hon drog hastigt den darrande Valéries arm under sin och öfvertalade henne att återvända hem. Valérie förblef ännu timtal i samma lidelsefulla sinnesrörelse, men lät likväl slutligen öfvertala sig att gå till sängs och försjönk ändtligen i en orolig slummer.

Hon vaknade tidigt på morgonen och såg sig försiktigt om efter Margot, som orolig och bekymrad legat vaken i timtal och nu låg försänkt i en djup sömn. Valérie steg upp och klädde sig, smög sig sakta in i rummet näst intill och stängde dörren emellan. Fönstret i ändra ändan af rummet stod öppet och en flod af guldskimrande ljus strömmade in. Det var ännu så tidigt, att ingen i hela huset var vaken, ja, hela staden — eller åtminstone så mycket, som Valérie kunde se däraf — tyktes vara försänkt i sömn. Fåglarna kvittrade i de närbelägna träden och vaknade småningom upp till dagens fröjder, men deras svaga pipande och deras lätta vingslag gjorde blott morgonens tystnad mera märkbar.

Denna naturens yttre stillhet väkte blott ett slags lidelsefull otålighet hos Valérie. Hon var icke lugn; blodet bultade i hennes ådror; hon erfor en brinnande längtan efter rörelse och sysselsättning; hon ville framföralt spela för att gifva luft åt detta sällsamma uppror, denna alldeles oförnuftiga glädje, som sedan i går afton gripit henne. Huru kunde den dumma, tröga världen sofva denna härliga sommarmorgon, då blotta medvetandet om att lefva var så berusande? Huru skulle hon ha tålamod att vänta, tils den lätjefulla staden vaknade till sina dagliga bestyr? Margot hade förehållit henne, att hon skulle väcka förargelse i huset, ifall hon började spela så snart lusten kom på henne; hon påstod, att de andra hyresgästerna skulle beklaga sig, ifal Valérie efter midnatten eller tidigt på morgonen fantiserade på sin fiol. Valérie satte sig vid fönstret och trummade otåligt med fingrarna på bröstvärnet. Var det icke så här Rêveri'et lät? Hon kom ton för ton ihåg detta Rêverie, detta hans hjärtas röst. Hvarje natt hade små fibrer af denna musik likt ett gyllene spår irrat genom hennes oroliga drömmar. Det var hans hjärtas röst, som ropade henne. — Plötsligt sjönk hennes hand ned i famnen; hon lutade sig ut ur fönstret och höll andedräkten. Hör! Hvad var detta? På afstånd hörde hon ljudet af steg — af en mans fasta och afmätta steg.

Medan hon lyssnade, spred en mörk rodnad sig öfver hennes ansikte; hennes hjärta började klappa så häftigt, att det nästan öfverröstade det ljud, hon så ansträngde sig att uppfånga. Det föreföll henne som hela världen väntat; hon väntade också, och då stegen kommo närmare, kände hon, att det icke skulle vara förgäfves. Huru gick det till — hvad var det, som förrådde Waldenecks annalkande för henne — nog af, ögonblicket därpå blef han synlig. Han gick drömmande vägen framåt och var synbarligen lycklig öfver den frihet och säkerhet, den tidiga morgonstunden skänkte honom. Han bar hatten i handen och hade kastat sitt vackra hufvud en smula bakåt, och morgonvinden lekte med hans silkeslena, snöhvita hår.

Valérie satt orörlig medan han gick förbi och följde hans gestalt med blicken, tils den försvann bakom de träd, som kantade vägen upp till Nerobärget. Men sedan rusade hon upp, gripen af en plötslig, vanvettig tanke. Hon skulle följa Waldeneck in i skogen och ensam med honom i denna tysta, grönskande värld skulle hon spela för honom.

Hon tog hastigt sin fiol ur lådan och utan att egna en tanke åt, att hon ej hade någon hatt på sig, ilade hon med lätta steg ur rummet, öppnade ytterdörren och trädde ut i det fria. Där skyndade hon öfver gatan och följde Waldenecks spår. Hon upptäkte snart hans gestalt, där han skred fram ett litet stycke före henne. Valérie saktade sina steg, men förlorade honom ej ur sikte. Nu började han gå upp för en stigning, som ledde rakt in i hjärtat af skogen. Valérie följde sakta efter honom och lyfte upp sin klädning, för att dess frasande icke skulle förråda henne. Hon hörde hans jämna, rytmiska steg, och tid efter annan knakade någon gren, som brast under hans fot; men högre, starkare än alt detta ljöd hennes egen hjärtklappning i hennes öron. Det föreföll henne som han likaledes bort höra den. Hon stannade ett par gånger och trykte handen mot bröstet likasom för att hämma hjärtats våldsamma slag. En gång flög en talltrast öfver hennes väg och en bofink hoppade framför henne från buske till buske; ekorrar klättrade äfven uppför lärkträden, men det förhärskande intrycket i skogen var likväl en djup, högtidlig tystnad. Waldenecks jämna steg tyktes harmoniera med denna tystnad och förfullständiga den i stället för att störa den, likasom en andäktigs vördnadsfulla steg aldrig stör tystnaden i en kyrka.

Efter en lång stund stannade Waldeneck slutligen. Den slingrande vägen hade fört honom upp på en kulle och han hade kommit till ett ställe, där man huggit ut träden och sålunda åstadkommit en härlig utsikt. En landtlig bänk, som reste sig på en mossgrön platå, hade omtänksamt blifvit placerad här för dem, som ville njuta af utsikten; efter ett ögonblick klef han upp på platån, slog sig ned på bänken och lät sin blick glida ut öfver dalen, som låg framför honom i alla skiftningar af grönt, och upp till de skogbevuxna höjderna och de aflägsna, i ett fjärrblått töcken skimrande bärgskedjorna.

Valérie hade stannat, då Waldeneck stannade. Nu samlade hon sitt mod för att träda fram inför honom. En liten biväg grenade sig ut från den där Waldeneck skridit fram och slingrade sig uppför kullen genom en liten grupp af lärkträd ett stenkast ifrån det ställe, där Waldeneck slagit sig ned. Valérie samlade ihop sin klädning i handen och smög sig ljudlöst fram på denna väg. Hon andades friare, då hon befann sig i skydd af lärkträden, och efter ett ögonblicks paus började hon spela.

Ingen människa har väl någonsin råkat ut för ett sällsammare äfventyr än det, Waldeneck nu upplefde. Ingen hade väl häller likasom han efter gårdagens ansträngningar så tidigt på morgonen begifvit sig upp i bärgen; men konstnärer äro ju kända för, att de göra underliga saker, och att de följa ögonblickets impuls. Morgonens skönhet hade lockat Waldeneck ut och nu satt han och insöp denna skönhet med hela hänförelsen hos en natur, som är mottaglig för alt skönt. Den bild, som tedde sig för honom, var full af omväxling och skönhet; den varma, doftfylda luften var i och för sig redan en njutning; hans tankar och sinne voro uppfylda af rytmer och plötsligt hörde han musik — sin egen musik, hans "Rêverie", som med en obeskriflig tjusning spelades på fiol. Hans första och lifligaste känsla var öfverraskning — icke för att han hörde musik vid denna tid och på detta ställe, utan för att hans "Rêverie", som han skrifvit för piano, så utmärkt väl lämpade sig för fiol. Han lyssnade alldeles förtrollad. Temats skönhet — hans eget tema, det, som hans hjärta och hjärna frambragt — berusade honom nu nästan mera än i alstringsstunden. Han hänfördes af sin egen passion, lyftes af sin egen längtan. Tårarna stodo honom i ögonen, men han smålog likväl, ty han fick plötsligt klart för sig, att den spelande var mera än konstnär, att det var ett snille. Det var blott ett snille, som kunde ådagalägga en dylik kongenialitet, en dylik uppfattning och en sådan ovanlig styrka. Huru kom det sig, att han till och med anade det, som Waldeneck förtegat; han uppenbarade hemligheter hvilka mästaren själf förlorat nyckeln till. Detta hans värktyg gaf uttryck åt känslor, han nog varit medveten om, men åt hvilka han ej förmått gifva det rätta uttrycket.

Den sista tonen dog bort och Waldeneck rusade upp och fram till det ställe, från hvilket musiken hörts.

En gestalt gled fram ur lärkträdens skugga. Musiken hade likaledes höjt Valérie alldeles öfver hennes eget jag, hade sopat bort hvarje tvekan, hvarje oro, hvarje tanke på henne själf. Hon stod nu fullkomligt synlig med det lilla, exalterade ansiktet uppåtlyft; hennes hvita klädning lyste i solskenet och de första solstrålarna hade lagt likasom ett guldskimmer öfver hennes lockiga, bruna hår. Waldeneck stannade som fastnaglad. Var det en vision? Ett barn, en älfva, en skogsande? Sedan gick han närmare och blickade in i de af hänförelse strålande ögonen. Du milde himmel! Nej — det var en kvinna!

— Hvem är ni? utropade han med en ton, som darrade af sinnesrörelse. Hvad är ni? Huru kommer ni hit?

— Jag följde er, sade Valérie, och utan att vänta på ett ord vidare började hon åter spela, en bön af Waldeneck, hvilken i London väkt stormande bifall, men som icke stått på gårdagens program.

Waldeneck var som fången under en förtrollning. En person, som varit mindre mottaglig för intryck, hade blifvit öfverväldigad af scenens och stundens intryck, af den sällsamt vackra, lilla varelsens personlighet, af det romantiska och ovanliga i detta möte, och då man tager en konstnärsnaturs känslighet, entusiasm och brist på jämvikt i betraktande, var det visst icke underligt, att Waldeneck småningom förlorade all själfbehärskning. Det var sin egen musik han lyssnade på, sina egna tankar, sin egen skapelse, men någonting annat blandade sig likväl däruti. Tvärsigenom sitt temas sorg och melankoli förnam han en ton af ännu djupare patos; en ännu mera rörande och förtviflad bönfallan ljöd i förening med hans böner. Medan hon spelade föreföll det honom som om hans egen och hennes själ gemensamt bedt till himmelen — om hvad då?

Valérie upphörde slutligen med sitt spel, lät handen, som höll stråken, sjunka ned och blickade mästaren in i ögonen, medan ett förtrollande leende gled öfver hennes ansikte.

— Ni kan låta ert hjärta tala! sade hon, men jag får det att sjunga!

* * * * *

Margot vaknade icke förrän vid den vanliga tiden och hon rusade upp alldeles förfärad öfver, att Valérie var försvunnen. Och trots alt sitt sökande och sina ångestfulla frågor fick hon intet tillfredsställande svar. Ingen hade sett henne, ingen kunde föreställa sig hvart hon tagit vägen. Margot satte på sig hatten och beredde sig att gå ut och söka henne. Hon skulle försiktigt taga reda på Waldenecks adress, ty hon anade, att hennes skyddslings försvinnande stod i samband med honom. Men just som hon gick tvärs öfver Nerodalen, fick hon sikte på Valérie, som glad och strålande kom emot henne. Några steg efter henne och likasom fången i en dröm gick den store konstnären.

— Valérie! utropade Margot, som tvärstannade och grep tag i ryggstödet på en bänk, som stod i närheten, ty det plötsliga omslaget i hennes känslor kom henne att blekna och nästan bli vanmäktig.

Men Valérie var för berusad för att märka det.

— Vi ha träffats, sade hon, och vi ha länge och väl talat med hvarandra i skogen och vi känna hvarandra mycket väl. Ack, Margot! quel bonheur! quel délire!

Margot kastade en frågande och ångestfull blick på Waldenecks ansikte och såg där likaledes ett uttryck af lycka, af så öfversvinnelig lycka, att man kunde kalla det yrsel. Hon drog Valérie till sig med en moderlig åtbörd. Hon var på sin vakt, hon var beredd att kämpa för sin skatt.

Waldeneck betraktade henne och ett vänligt leende utträngde det förra drömmande, hänförda uttrycket. Han räkte henne handen.

— Detta är således farfar Margot, sade han.

Han viste således alt — deras lifs hemligheter, deras små dårskaper och ömhetsbetygelser. Denne främling, som det ännu för par timmar sedan tyktes vara alldeles omöjligt att träffa, tyktes således under den korta stunden i skogen helt och hållet ha vunnit hennes förtroende. Hvad Valérie inte alt berättat honom? På huru vänskaplig fot stod hon icke redan med honom?

— Han kommer med in, ropade Valérie, han vill spela med mig. Margot! Margot, tänk dig! han och jag skola spela tillsamman. Han tycker likasom jag, att min konst fulländar hans.

Hon talade helt öppet och ogeneradt, och Waldeneck hörde henne och förrådde ingen öfverraskning. Han tyktes vara fullkomligt ense med henne. Valérie drog honom in med sig och Margot, som var alldeles yr i hufvudet af alla de känslor som stormade in på henne, gjorde intet försök att motsätta sig henne. Och det hade ju äfven varit fruktlöst, ty Valérie hade glidit henne ur händerna.

Huru hade alt detta gått till?

Tankarna surrade omkring i hennes hufvud. Waldeneck skulle resa med middagståget och man måste således begagna sig af den korta mellantiden. Frukosten stod på bordet, men ingen rörde den. Margot bad Valérie, att hon åtminstone skulle dricka kaffe. Förgäfves! — Själf hade hon stuckit en brödbit i munnen, men det var svårt för henne att få ned den. Ingen hade behof att äta. De tänkte, de kunde icke tänka på annat än musik, musik, musik! Valérie hade spelat, såsom hon aldrig förut i sitt lif spelat. Waldeneck hade ackompagnerat henne och båda hade förlorat all känsla och förnimmelse för sin omgifning; Margot, som satt tillbakalutad i sitt hörn, var till och med lika upprörd som de. Medan hon, trots det bittra kvalet i sitt hjärta, ännu helt andlös undrade och undrade, hade Waldeneck plötsligt rest sig och förklarade, att det nu var tid för honom att gå. Han hade fattat Valéries båda händer, sett henne in i ögonen och sagt:

— Vi återse hvarandra i London!

Och Valérie hade med darrande röst utropat:

— Au revoir.

Då han var borta, hade hon kastat sig i Margots armar med orden:

— Är det en dröm? Är det en dröm?

XVII.

Crescendo.

Då de båda systrarnas första, häftiga sinnesrörelse lagt sig en smula, försökte Margot locka ur Valérie hvad som tilldragit sig under det ensamma mötet på Nerobärget.

— Hvad vi talade om? utropade Valérie otåligt. Huru kan jag väl säga dig det? Vi talade visst inte alls. Jag spelade och vi talade om musik.

— Huru kom det sig då, att han genast tilltalade mig som farfar Margot? Jag tycker han borde ha erfarit bra mycket om våra förhållanden, då han till och med känner detta lilla, förtroliga namn.

— Han frågade mig, svarade Valérie drömmande, om jag ensam ströfvade genom världen — om jag inga föräldrar hade; om jag ej hade någon, som beskyddade mig; jag sade honom, att jag inga föräldrar hade, men väl en liten syster, som var far och mor tillika och hvilken, trots sin ungdom, var så förståndig, att jag kallade henne min patriark, min farfar.

Margot satt ett ögonblick tyst, ty hon erfor åter denna besynnerliga känsla af svartsjuka.

— Sade du honom ingenting annat? frågade hon strax därpå.

— Jag sade honom, att jag inte duger till någonting, svarade Valérie. Men han påstod, att jag var ett geni — du må tro han var förtjust i mitt spel. Och han berättade, att han en gång för länge sedan varit så fattig, så fattig, att han ingenting hade att äta, och han hade vandrat en lång väg och hans skor hade varit så gamla och trasiga, att de fallit af hans fötter. Han hade varit i någon stor stad, Wien, tror jag — och där hade han stått utanför en butik — ett pianomagasin och tittat in. Och då hade ett fruntimmer händelsevis gått förbi och frågat hvarför han så ifrigt tittade dit in. "Emedan jag så gärna ville spela", hade han svarat, och då hade fruntimret tagit honom vid handen och gått in i magasinet med honom. Och då hade hon frågat ägaren, om han tillät den fattige gossen att försöka ett af instrumenten? Och då han rört vid tangenterna hade han alldeles glömt hvar han var och hade spelat och spelat och varit öfverlycklig. Och då han slutligen sett upp hade hela salen varit full af folk, som omringat honom, och somliga hade gråtit. Detta var början till hans framgång. Där hade han funnit vänner, som hjälpte honom, tils han var så stark, att han kunde stå ensam.

— Nå, nu ser du, att du i alla fall måtte ha pratat bra mycket, sade Margot helt lugn öfver, att samtalet varit så pass förnuftigt. Berättade han dig inte mera. Detta är ju mycket intressant.

— Låt mig tänka efter; månne han sade någonting vidare? Nej, jag tror inte. Han upprepade blott oupphörligt: "Spela — spela", och jag spelade och vi förstodo hvarandra mycket bättre genom musiken än om vi timtal samtalat med hvarandra.

Valérie låg tillbakalutad i en låg länstol med händerna under nacken och blicken uppåtriktad; strax därpå fortsatte hon i drömmande ton:

— Ja, jag tror, att han måste veta, det jag älskar honom.

— Valérie! utropade Margot och blef alldeles blek. Hon gick fram till sin syster tilläggande: — Jag önskar, att du icke sade någonting dylikt, ens på skämt.

— Det är intet skämt — det är sanning, en välsignad och härlig sanning. Jag älskar honom och han vet, att jag gör det — jag hoppas åtminstone, att han vet det. Det skulle glädja mig. Kan man väl egna en stor man en större hyllning än att man i kärlek böjer sig för honom? — Hon talade fullkomligt lugnt, satt fortfarande tillbakalutad i stolen, blickade fundersamt opp i taket och dinglade med ena foten.

— Jag vet, att du är förfärad, fortfor hon strax därpå. Men jag kan inte hjälpa det. Du inser bestämdt, Margot, att en sådan känsla, som denna icke kan dämmas upp af de vanliga, konventionella reglerna. Från och med första ögonblicket jag såg Paul Waldeneck viste jag, att jag älskade honom, och nu känner jag mig lugn vid tanken på, att han likaledes vet det.

— Och älskar han dig äfven? frågade Margot med halfkväfd röst.

— Huru kan du fråga någonting sådant? Jag tror han tycker om min musik — men att han skulle älska mig? — Ack du är grym, som ens kan antyda någonting dylikt. Betänk, att jag blott är en del af hans tusental tillbedjare; ända tils i går hade han aldrig hört talas om mig. Nej, jag har aldrig ens i mina vildaste fantasier drömt om, att han skulle älska mig.

— Och du har ändå många gånger påstått, att din musik säger dig, att han behöfver dig, att ni äro skapade för hvarandra.

— Det var innan jag hade talat med honom, utropade Valérie lidelsefullt. Han är en konung bland män — och jag — hvad är jag? Ingenting! Ingenting! Låtom oss icke mera tala om honom.

Margots ångest och oro minskades icke efter detta samtal, ehuru det likväl tydligt märktes, att Valéries sinnesstämning blifvit lugnare efter sammanträffandet med den store konstnären. Hon talade icke mera om honom, hon öfvade sig lika flitigt som förut, men hon förändrade sitt program och spelade till Margots stora belåtenhet äfven andra än Waldenecks kompositioner. Hon tyktes icke drömma så mycket som förut och ehuru hennes syster mycket väl förstod, att denna yttre glädtighet fick sin näring ur någon inre, fördold källa, fägnade hon sig likväl däröfver. Valérie tyktes njuta af det närvarande och motse framtiden utan fruktan och motvilja, såsom hon hittils gjort. Hon talade helt lugnt om att återvända till London, om det lilla huset vid Pitt Street, hvilket, enligt hvad Margot befarade, nu skulle förefalla henne ömkligare än någonsin, och om fullföljandet af alla deras gamla planer.

Men en vacker dag fälde hon ett yttrande, som förrådde orsaken till denna förändring.

— Waldeneck kommer i höst till London, sade hon.

Från och med den stunden började Margots bekymrade hjärta allvarsamt oroa sig. Waldeneck hade utan tvifvel blifvit fängslad af Valéries skönhet och behag samt hade äfven blifvit gripen af hennes talang. Men månne detta intryck var annat än öfvergående? Var det väl troligt, att han under dagliga nya intryck och triumfer skulle bibehålla något minne af denna lilla skogsnymf? Och om Valérie däremot — om hon också påstod motsatsen — så hoppades hon och väntade och bygde luftslott, hvilka otvifvelaktigt skulle störta samman och anställa stor olycka.

Hösten kom: Nerobärgets skogar visade underbara skiftningar af rödt och guld; vinskörden var i full gång på kullarna, som systrarna kunde se från sina fönster. Drufklasarnas antal minskades för hvarje dag och luften fyldes af de utprässade frukternas honungssöta doft. Då Margot såg Valéries runda kinder med den skära rodnaden, hennes strålande ögon och spänstiga gång, tykte hon, att de äfven gjort en god skörd, att hennes lilla syster här på denna lugna ort samlat ett stort förråd af kraft och lefnadsmod. Hvad väntade de då på? Ack, hon, att det icke blott var för Valéries skull hon fruktade att återvända till London. Här, långt borta från skådeplatsen för sina dagliga sorger och bekymmer, kunde hon bättre värja sig för tanken på sitt tomma, förfelade lif. Hon kunde visserligen vegetera på detta sätt, men huru skulle det gå, då hon åter var i London, gentemot de forna gåtorna, sjuk till sinnes och utan någon, som kunde trösta och hjälpa henne. Hon vågade icke tänka på John Croft, hvilken hon själf förvisat och utplånat ur sitt lif; han och hon skulle aldrig återse hvarandra. Så hade hon själf bestämt. Det var hennes eget värk, men hennes dåraktiga hjärta blödde likväl vid tanken därpå. Nu, då hon insåg, att han tagit hennes yttrande efter bokstafven och skulle lyda henne, föreföll det henne som om hon ej kunde lefva utan honom.

Men för en sådan natur som Margots hade ordet "omöjligt" knappast någon riktig betydelse. Hon viste mycket väl, att hon åter måste träda lifvet till mötes och åter taga sin gamla pliktbörda på sig, och sålunda vidtog hon slutligen alla förberedelser i och för afresan.

Då oktober inbröt voro de åter i sin gamla bostad vid Pitt Street och innan en månad förflutit hade Margot återfått flere af sina forna elever ooh åter lefvat sig in i sina plikters kretslopp. Det hade varit svårt att säga hvilkendera af systrarna som med större oro motsåg Waldenecks återkomst. De råkade i en andlös spänning, då en tidningsnotis meddelade, att han inom kort skulle gifva en konsert. De skaffade sig naturligtvis genast biljetter och båda väntade på den stora dagen, den ena uppfyld af lycksaliga förhoppningar, den andra full af bäfvande ångest.

Så snart programmet blef synligt studerade de båda systrarna det ifrigt och Valérie kände jublande igen hvarje nummer. Men hennes andedräkt stockades plötsligt och hon stirrade med vidöppna ögon på den sista raden.

— Ack, Margot, ser du? Hvad skall detta betyda? "Till den älskade; Rhapsodi: Waldeneck."

Margot försökte skratta.

— Nå, sade hon, det är ögonskenligen en af hans egna kompositioner. Jag är öfvertygad om, att den är mycket vacker.

— Till den älskade! upprepade Valérie. Margot, Margot, det kan jag icke uthärda. Den älskade! Tanken på att han aldrig skulle älska mig har aldrig gjort mig ondt och det gjorde mig också detsamma, huru många som älskade honom. Jag är mycket belåten att vara en bland dem. Men att han nedlåter sig till att älska en kvinna, att framdraga en ur antalet af dem som tillbedja, och egna henne sin musik, det kan jag ej fatta. Hvad har hon väl gjort för att förtjäna en sådan lycka? Hvarför är det hon och icke jag? Ack, Margot, jag hatar henne! Jag kunde mörda henne! utropade hon knytande sina små händer.

De följande dagarna förflöto långsamt och sorgligt. Valérie åt och sof knappast och hennes anfall af svartsjuka voro tillräckligt lidelsefulla för att oroa systern. Margot sökte förgäfves intala henne, att Waldeneck förmodligen tilltalat en fantasibild, att han gifvit sin rhapsodi denna titel, emedan den föreföll honom poetisk och passande för hans tema. Valérie visade blott i vredesmod bort hvarje dylikt påstående och Margot måste hålla sig tyst.

Såsom man väl kan tänka sig sutto de båda systrarna redan långt före konsertens början på sina platser. Medan de väntade på Waldenecks inträde höll Valérie blicken oafvändt fäst på de trykta orden, hvilka icke ett ögonblick upphört att förfölja henne, sedan hon första gången läste dem. "Till den älskade." "Till den älskade." De tyktes bränna sig in i hennes hjärta och hjärna; till och med då en stormande applåd förkunnade artistens inträde och hennes blick fästes på hans ansikte, tyktes de i eldbokstäfver dansa upp och ned mellan honom och henne.

Alla människor sade, att mästaren öfverträffade sig själf, och publikens gränslösa förtjusning vittnade äfven därom; men för Valérie åstadkommo dessa två ord ett missljud i all denna harmoni. Hon kunde icke njuta, hon hörde knappast, så stort var upproret i hennes inre, så feberaktig var hennes förväntan, hennes förtviflan.

Slutligen satte Waldeneck sig för sista gången vid pianot och anslog några inledande ackord, hvilka småningom arbetade sig fram till något, som tyktes vara en pastorale. Valérie lyssnade. Hon hörde fåglarnas kvitter, löfvens prasslande, den vaknande naturens drömmande rörelser — likasom den där morgonen, då hon ilat efter honom in i skogarna omkring Nerobärget. En bitter, smärtsam känsla genomilade henne. Denna morgon, hvilken hon ansåg för sin uteslutande egendom, hade denna morgon för honom blott varit en morgon lik alla andra? Tonerna blefvo mera svällande och starka; solen trängde in emellan de skimrande bladen och lockade fram deras varma doft, blommorna öppnade sina kalkar och steg genljödo på de tysta skogsvägarna. Valérie tykte sig höra mästarens hjärtklappning i de segersälla, jublande tonerna, en antydning om oändlig hänförelse, om ständigt växande, ständigt mera berusande glädje; men sedan dogo dessa fulla harmonier bort och det var endast svaga, dallrande toner, som förrådde en skälfvande väntan. Det kom ett slags undran öfver Valérie och det föreföll henne som mästaren själf varit gripen af undran och hela åhörareskaran väntade och undrade äfven. Och sedan? Hvad var det? I detta sällsamma nya arbete voro allehanda fragment af hans andra kompositioner inväfda, dessa kompositioner, som voro så bekanta för hans åhörare. Hennes dagarnas dag tillhörde således ändå henne; hennes skogshemlighet var icke vanhälgad; hon lyssnade på sitt eget spel, såsom hon den där sommarmorgonen spelat med mästaren som sin ende åhörare.

Hon greps af en nästan öfverväldigande hänförelse, ty hon förstod, att Waldeneck i och genom musiken talade till henne, på ett härligt, oefterhärmligt sätt, för henne återgaf trollmakten i mötet dem emellan. Han hade således förstått alt hvad hon velat säga honom i och genom musiken och nu svarade han henne och sade henne många saker, som hon knappast vågat tro. Han hade stigit upp i ännu mera melodiska höjder. Man hade aldrig ännu hört någonting dylikt. I denna nya komposition låg det en lidelsefull trånad, en oändlig bönfallan, blandade med bekännelsen om en gränslös glädje. "Till den älskade! — Till den älskade!"

Estraden försvann för Valéries blickar, mästarens gestalt blef otydlig; musiken hördes likasom på långt afstånd. Hon hade likasom för att söka stöd smugit sig tätt intill Margot och nu lutade hon sig tungt emot henne. Margot såg på henne och märkte, att hon blifvit vanmäktig. Det var omöjligt att röra sig före styckets slut och till och med då räkte det ganska länge, innan Margot kunde föra sin syster ut i friska luften. Under tiden kvicknade Valérie af sig själf till och kunde slutligen stödd på systerns arm lämna salen. Men Margot drog först ett lättnadens andetag, då de sutto i åkdonet, som förde dem hem; Valéries ovanliga sinnesrörelse oroade henne. Hon hade varit rädd för, att Valérie i sitt nuvarande sinnestillstånd, skulle träffa Waldeneck. Hvad skulle hon väl säga och göra, ifall hon fick se honom?

I vagnen satt Valérie bredvid henne med vaxblekt ansikte och iskalla händer, men hennes ögon strålade likväl af den högsta lycka. Hon sade blott en gång:

— Margot, du hörde ju rhapsodin: "Till den älskade. Hans älskade, det är jag!"

Margot svarade icke. Hon viste icke hvad Valérie stödde sin öfvertygelse på. Hon hade märkt, att systerns känslor undergått en stor förändring, medan Waldeneck spelade rhapsodin, Hennes sinnesrörelse hade visserligen snarare vittnat om glädje än om förtviflan, men hon fruktade, att detta omslag i hennes stämning blott skulle vara öfvergående och att Valérie åter skulle få lägga en sviken förhoppning till de många andra, hon redan förut varit offer för.

Då de kommo hem försökte hon öfvertala sin syster att lägga sig; hon kom med en kopp te åt henne och försökte lugna henne med ömma ord. Men Valérie tänkte icke på hvila; hon svarade, att hon icke var trött, att hon kände sig för lycklig. Hon gick af och an i rummet, såsom hon brukade, då hon råkat i häftig sinnesrörelse. Hon låt teet stå och kallna utan att hon smakade på det och gnolade sakta fragment ur Waldenecks kompositioner. Hon lyssnade ifrigt så snart klockan ringde, sedan började hon åter sin promenad. När det hördes bullret af vagnshjul nere på gatan, skyndade hon ofta fram till fönstret och vände sig bort med besviken min, då bullret dog bort i fjärran.

För Margot hvars nerver också voro öfverretade, blef Valéries feberaktiga väntan rent af outhärdlig. För att gifva sina egna och systerns tankar en annan riktning fälde hon slutligen ned gardinerna, tände ljusen på pianot och började spela ett präludium af Chopin. Omedvetet hade hon valt det bekanta N:o 15, om hvilket det påstås, att den store kompositören uttänkt det för att uttrycka sin otålighet och längtan under en stormig, regnig dag, då han förgäfves väntade sin älskade. Hon blef snart så hänförd af styckets skönhet, att hon ej observerade, det Valérie åter stannat midt i rummet som om hon lyssnat på andra toner än dem hennes spel kallade till lif. Hon slog först upp ögonen och såg på sin syster, då ett plötsligt luftdrag kom ljusen att flamma, och som svar på det, som tydligt stod skrifvet i Valéries ansikte, vände hon sig hastigt om på pianostolen.

Midt i den öppna dörren, omedelbart bakom henne stod Paul Waldeneck. Hans ögon, som sågo förbi henne, sökte Valérie. Ur hans ansikte hade hennes syster upptagit återskenet af hopp och öfversvinnelig glädje. Han gick nu några steg närmare, sträkte ut händerna och såg fortfarande allvarligt på Valérie.

— Jag har låtit mitt hjärta tala, sade han; vill ni nu lära det sjunga?

XVIII.

Sempre crescendo.

Om Valéries första sammanträffande med Waldeneck föreföll sagolikt, var detta andra möte, enligt Margots åsikt, ännu mera drömlikt och sällsammare. Hon förstod knappast betydelsen däraf, förrän han slöt Valéries hand i sin, närmade sig Margot och lutade sig ned till henne sägande:

— Bon-papa Margot, vill ni gifva mig detta barn?

Waldeneck hade talat klart och tydligt, men Margot tyktes likväl icke förstå honom! Han, den store mästaren, kompositören, hvars rykte genljöd öfver hela Europa — han bad att få hennes lilla Valérie till hustru, Valérie, detta barn, hvilket hon ansåg icke kunde stå på sina egna fötter. Och han talade vidare om alla de underbara känslor han erfarit, då hon på Nerobärget öfverraskade honom med sin musik; huru det genast likt en uppenbarelse slagit honom, att detta var den besläktade ande, hvars genius förfullkomnade hans; att deras lif voro bestämda att uppgå i hvarandra. Sedan den där morgonen hade Valérie aldrig varit ur hans tankar och likasom hon då talat sitt språk till honom, hade han i dag talat sitt och blifvit förstådd likasom han då förstod henne. Hvad behöfdes det för sådana själar som deras tid att låta bekantskapen mogna? De hade från första ögonblicket känt och älskat hvarandra samt längtat efter hvarandra.

Och Margot satt fortfarande tyst. Hon betraktade de båda vackra, af lycka strålande ansiktena och teg. Sedan steg hon upp och lämnade sakta rummet. Hennes själ sönderslets af en omätlig smärta. "De behöfva mig icke!" hviskade hon med kalla läppar medan hon gick uppför trappan. Fågeln hade bredt ut sina vingar och beredde sig att stiga mot höjden för att aldrig mera återvända till det anspråkslösa boet. Det efterlängtade ögonblicket var inne — men huru annorlunda än hon någonsin väntat det.

— Han ser god ut, försökte hon lugna sitt hjärtas storm. Han har vänliga ögon. Han blir visst god emot henne.

Och sedan hördes musik upp till hennes ensamma rum. Waldeneck och Valérie spelade tillsamman och tonerna talade oss deras nyvunna kärlekslycka. —

Bröllopet skulle ega rum i början af det nya året och strax därpå skulle Waldeneck fara till Amerika för att uppfylla ett gammalt löfte. De skulle komma tillbaka om ett halft år och Margot fick således icke vara olycklig.

— Farfar Margot, om vi någonsin få ett stadigvarande hem, måste du bo hos oss, sade Valérie.

Margot smålog vemodigt.

— Men det synes mig som ni till en början icke skulle komma att ha något stadigvarande. Din man måste föra ett vandrarelif.

Valéries ögon strålade.

— Tänk dig, Margot, ett vandrarelif tillsamman med honom; att alltid få lyssna på honom, alltid vara hos honom. Han och jag genomströfvande världen!

Margot sade ingenting, men Valérie lade märke till uttrycket i hennes halft bortvända ansikte.

— Du skall också följa med oss, min älskade, lilla syster, ropade hon lindande armarna omkring hennes hals. Hvar vi än äro skall det alltid finnas ett rum åt vår Bon-papa.

Margot drog sig ur hennes armar och försökte svara henne skämtsamt.

— Nej, nej, Bon-papa måste stanna hemma och arbeta, sade hon. Jag skall bli så rik och göra mitt hem så vackert, att du skall vara helt stolt däröfver samt komma och hälsa på mig.

— Ja, det blir härligt, jublade Valérie. Då vi komma, skall du få höra praktfull musik, min Margot! Vet du, Paul skrifver en serie af romanser för fiol och piano, som vi gemensamt skola utföra! Han har redan en färdig. Det är en dröm. Den låter så här.

Hon tog åter fram sin cremonesare och Margot måste kämpa med sitt blödande hjärta.

En stor lycka är för det mesta själfvisk. Dessa båda konstnärer, som aldrig voro vana att fästa afseende vid sådant, som låg utom deras känslosfär, tänkte icke på hvilken förödelse deras giftermål skulle åstadkomma i den lilla systerns lif, hvilket på en gång förlorade hela sitt innehåll. Det föll dem icke in, att deras lycksalighet måste vålla henne smärta, huru deltagande hon än var; att de planer och förslag, hon ej hade någon del uti måste väcka en känsla af öfvergifvenhet hos henne. Helt och hållet upptagna af hvarandra och af sin musik, märkte de icke, huru bemödandet att till det yttre visa sig glad för hvarje dag alt mera tärde på Margot och att hennes bemödanden att tränga de svartsjukans kval tillbaka, som kommo öfver henne när hon såg, huru Valérie helt och hållet uppgick i Waldeneck, nästan voro mera än hon kunde uthärda.

Hon var naturligtvis glad öfver att se Valérie så lycklig, ty Valéries lycka hade ju utgjort hennes lefnads mål. Så långt hon kunde tänka tillbaka hade hennes böner och ansträngningar endast gält detta mål. Och nu hade Valérie vunnit en vida större lycka än hon någonsin vågat hoppas. Det blef till och med för Margots oroliga, misstänksamma ögon uppenbart, att Waldeneck både som konstnär och människa förtjänade Valéries kärlek. Margot gaf noga akt på honom och dag för dag växte hennes aktning och tillgifvenhet för hennes blifvande svåger. Han var visserligen drömmande och på sätt och vis opraktisk; en nästan barnslig enkelhet och en underlig redlöshet hängde fortfarande kvar vid honom, så att Margot ofta förvånade sig öfver huru han redt sig så bra i lifvet och undrade huru det skulle gå, då hennes älskade, impulsiva, ombytliga Valérie skulle förena sitt öde med hans? Men Waldeneck var också varmhjärtad och ädelmodig samt ur stånd till en dålig handling, en låg och simpel tanke. Hans kärlek till Valérie var innerlig och hjärtlig. Den bestod profvet till och med inför Margots ransakande ögon.

Waldeneck önskade så innerligt, att Valéries talang skulle vinna offentligt erkännande, att han icke ville vänta tils de blifvit gifta, utan att han vidpass en månad efter deras förlofning vidtog anordningar i och för en konsert i S:t James Hall, där de båda skulle uppträda. Saken gick naturligtvis lätt för sig, då han tog den om hand. Denna gång voro all oro, alla bekymmer öfverflödiga, alt gick med den största lätthet. Waldeneck var så angelägen om att få konserten till stånd, att han denna gång visade sig vara både praktisk och omtänksam. Ingen annan fick befatta sig med någonting. Det föreföll Margot alldeles besynnerligt, att den stora tilldragelsen skulle försiggå utan att hon deltog i förberedelserna; det var märkvärdigt och smärtsamt, att Valérie icke mera behöfde hennes hjälp. Hon skulle uppträda offentligt och biträdas af samtidens störste pianovirtuos, icke af sin lilla syster, hvars biträde hittils ansetts som en oumbärlig del af programmet. Margot skulle icke vara vid hennes sida, ifall hon blef upprörd, hon skulle icke vara henne behjälplig att vinna seger. Margot var öfverflödig.

Då den stora dagen inbröt, hjälpte hon Valérie att kläda sig — det föll fortfarande på hennes lott, där voro de ömma, skickliga, små fingrarna till nytta. Valérie var lifvad och echaufferad samt pratade och skrattade. Margot försökte svara i samma ton, och Valérie var alt för upptagen af sina egna angelägenheter för att märka, att denna glädtighet var konstlad.

Valéries framgång var oerhörd. Det kunde knappast vara annorlunda. Som den blifvande fru Waldeneck hade hon kunnat vara säker på det mest sympatiska mottagande, om hennes egen talang också icke varit så stor som den värkligen var; men då den vackra, intressanta, lilla varelsen, hvilken så snart skulle bära den store konstnärens namn, bevisade, att hennes talang var jämbördig med hans, då kände publikens entusiasm inga gränser. Men en dylik musikalisk njutning hade sannerligen också icke på många år erbjudits publiken. De utvalda styckena voro några af mästarens egna kompositioner, en vild, ljuf, härlig musik, hvilken fulländadt skönt spelades af dessa båda, hvilkas själar tyktes sammansmälta. Till och med Margot var belåten med det sätt, på hvilket Waldeneck underordnat sig Valérie, ty hans spel fogade sig in i hennes utan att någonsin behärska det.

Hon erfor den renaste, oegennyttigaste glädje, då hon ifrån en sidodörr, invid hvilken hon stod, ständigt ånyo såg sin syster ledas in för att tåga emot publikens stormande applåder.

Efter en stund sällade Valérie sig glad och segersäll till henne bärande en jättestor bukett i handen.

— Ack, Margot, en sådan skillnad! ropade hon alldeles i extas. Detta kan man kalla framgång!

Margot ville icke med ett förebrående ord dämpa hennes förtjusning; i stället för svar begrafde hon sitt ansikte i blommorna, och sedan kallades Valérie åter bort. Då gaf Margot fritt lopp åt sin obetvingliga sorgsenhet. Ack ja! en sådan skillnad! Detta var visserligen framgång och hon hade icke sin hand med i spelet. Kamp, strid och ett fruktlöst arbete hade fallit på hennes lott, och Waldeneck behöfde endast röra ett finger, så tillföll segerkronan Valérie. Hvad det var hårdt! Hon hade gjort sitt bästa, hon hade uppoffrat sig själf och det förgäfves; hon kunde icke ens trösta sig med den tanken, att Valérie hade henne att tacka för bekantskapen med den man, som fört all denna lycka med sig åt henne. Nej, nej, Valérie hade ensam åvägabragt alt, hon hade kommit, sett och segrat. Margot, som gärna hade gifvit sitt hjärtblod för att befordra Valéries lycka, hade trots alla sina bemödanden icke ernått någonting. Nu stod hon några steg från Valérie, på hvilken hundratal ögon voro riktade och åt hvilken hundratal händer applåderade. Huru ofta hade hon icke drömt om en dylik scen, och hvilken skillnad var det nu! Det var icke den framgång, de båda hoppats på. Det var icke Valérie Kostolitz, som endast genom sitt snilles kraft eröfrade — världen genom sin blifvande makes inflytande lyckades hon få låta höra sig. Deras vilda, ljufva dröm från forna tider var förbi; Valérie och hon skulle aldrig mera arbeta tillsamman; all hennes tidigare möda hade förblifvit utan lön, hennes uppoffring hade varit onyttig.

Då hon stod där så ensam och tyst, tänkte hon med en känsla af outsäglig bitterhet på, huru stor hennes uppoffring varit. Hon hade kastat bort sin lycka för Valéries skull; all den kärlek hon kunde skänka hade hon skänkt John Croft, men då han erbjudit henne sin kärlek — då han bedjande och öfvertalande lutat sig ned öfver henne, hade hon befalt honom vara tyst och lämna henne. Icke ens han, icke ens alt det han hade att bjuda henne kunde förmå henne att svika sin trohet mot Valérie. Hon hade tykt sig vara oumbärlig för Valérie, trott, att Valérie ej kunde lefva utan henne. Och nu hade det omöjliga händt: Valérie behöfde henne icke mera! Valérie frågade icke mera efter henne, och John Croft frågade icke häller mera efter henne. Han hade icke skrifvit för att säga henne ett deltagande ord och skref icke häller nu och gratulerade till Valéries förlofning. Han måste ha hört om den — alla människor viste ju af den. Alla musiktidningar hade ju innehållit underrättelsen därom; de flesta bekanta hade skrifvit och gratulerat, John Croft var den ende, som iakttog tystnad. Nå, det kunde hon ju vänta sig — hvilken hänsyn hade hon väl visat honom? Hade hon ej tvärtom bevisat honom, huru litet värde hon satte på hans tillgifvenhet? Hon hade redan förut stött bort honom och förolämpat honom och han hade förlåtit henne; men denna gång hade han blifvit för djupt sårad; han hade utplånat henne ur sitt lif. Under ruset af det bifall Valérie skördade kände Margot således blott sitt eget hjärtas kval.

Den till en början nästan omärkliga känslan af skilsmässa, som smög sig emellan henne och Valérie, blef alt märkbarare ju närmare bröllopsdagen kom. Den lilla bruden var så uppfyld af planer och projekt angående sin framtid, att hos knappast tänkte på afskedet från systern. Likasom många andra af hennes art kunde Valérie helt och hållet hängifva sig åt en stark känsla utan att ha en tanke öfrig för någonting annat. Dessutom hade hon en afgjord motvilja mot alt sorgligt och oangenämt, och om hon också lagt märke till Margots sorg, hade hon försökt slå bort alla tankar därpå. Margot hade alltid önskat, att hon skulle bli lycklig, och nu var hon det. Waldeneck och hon skulle visserligen resa bort, men det var likväl blott för några månader, och sedan skulle de åter alla vara tillsamman och hon skulle ha så mycket att berätta för Margot. Sålunda resonerade Valérie, då hon någon gång kom att tänka på den förändring, hennes giftermål skulle åstadkomma i systerns lif, Margot å sin sida klagade aldrig; hon önskade först och främst, att Valéries lycka skulle vara alldeles ostörd, och för det andra höll en känsla af sårad stolthet henne tillbaka.

Hon var just för närvarande mycket sysselsatt och använde hvarje ledigt ögonblick till att sy åt Valérie, ty hon ville så mycket som möjligt med sitt eget arbete bidraga till det lilla utstyret, hon skaffade henne. Hon blef riktigt slösaktig i anskaffandet af fint tyg och äkta spetsar och tänkte sedan taga igen dessa utgifter genom inskränkningar, hon ålade sig själf.

Det var en kall, ruskig januaridag, då Margot slutligen lämnade sin skatt i Waldenecks händer. På hans uttryckliga önskan — en önskan, hvilken de båda systrarna helt och hållet delade — firades bröllopet i den allra trängsta krets.

— Blott du och jag, hade Waldeneck sagt och drömmande betraktat sin fästmö.

— Jag måste också vara med! utropade Margot med en plötslig blixt i sina blå ögon. Glöm icke, att hon ännu tillhör mig. Jag måste gifva bort henne.

— Ack ja, Margot måste vara med, sade Valérie. Min patriark måste vara närvarande, annars är hela högtidligheten icke giltig.

— Ja, vår Margot måste naturligtvis vara med, inföll mästaren och betraktade henne med en af dessa vänliga, medlidsamma blickar, som alltid försonade Margot. Det fans stunder — när han steg ned ur molnen — då han tyktes förstå henne bättre än Valérie gjorde det; men han steg olyckligtvis alltid åter mycket snart upp i molnen igen. Ett ord af Valérie, en ton af hennes fiol och sådana underordnade saker som den trogna systerns skälfvande hjärta voro glömda.

— Jag menar blott, fortfor han med blicken alt ännu medlidsamt fäst på Margot, att vi ej skola låta någon annan veta det. Vi skola hålla allmänheten på afstånd. Vår stora dag — måste tillhöra oss allena.

Hans blick hade åter glidit bort till Valérie, och Margot förstod af dess uttryck, att hon ej innefattades i detta "oss allena." —

Bröllopsdagen upprann och de båda systrarna foro tillsamman till kyrkan. Valérie var hvitklädd. Hon hade yrkat på det, och, då Waldeneck såg henne, var han mera än belåten därmed. "Det påminde honom om hans vision i skogen", sade han.

Ceremonin varade icke länge och de foro alla tre tillbaka i den hyrda Brougham, som fört systrarna till kyrkan. Margot satt på framsätet, såg på den lilla guldringen, som tog sig så underlig ut på Valéries barnafinger samt upprepade inom sig: "Hon är gift. Valérie är gift".

Det unga paret grubblade äfven öfver det underbara faktum, att de nu voro gifta; men Margot kunde icke med uppbjudande af hela sitt förstånd fatta hvad som hände. Hon kände sig kall och sorgsen och hård; hon smålog och svarade mekaniskt, då hon tilltalades, men hon fälde icke en tår och var knappast riktigt medveten om sin sorg.

— Jag får nog sedan tid att sörja, tänkte hon.

Det unga paret skulle resa genast efter den enkla bröllopsfrukosten. De skulle på eftermiddagen resa så långt som till Liverpool och inskeppa sig morgonen därpå. Just som de stego upp från bordet tyktes Waldeneck komma ihåg någonting; han tog upp ett hopviket papper ur sin ficka och räkte det åt Valérie.

— En bröllopssång för dig och mig, sade han. Jag skref den i morse.

Valéries ansikte strålade.

— Ack, det är så likt dig! utropade hon. Och då jag tänker på, att det är jag, som inspirerat dig. Låt se, huru låter den. Ack, så förtjusande! Låtom oss försöka! Min fiol, Margot, hvar är min fiol? Kom till pianot, Paul.

Ögonblicket därpå voro de fördjupade i bröllopssången och hade förlorat hvarje tanke på några yttre saker. Margot gick alldeles förkrossad upp på sitt rum. Nu kunde hon känna. Till och med dessa korta ögonblick, de sista Valérie tillbragte hemmet, togos ifrån henne. Hon hade hoppats på några ord i sista ögonblicket. Medan de andra åto, längtade hon blott efter det ögonblick, då Valérie skulle följa med henne upp på deras rum; då skulle hon sluta systern i sina armar och i en lidelsefull omfamning utgjuta all den kärlek och sorg, som bodde i hennes hjärta. Då måste Valérie ovillkorligt vända sig till henne och haka sig fast vid henne. Margot hade aldrig tviflat på Valéries uppriktiga kärlek, fastän hon den sista tiden varit så förströdd, så upptagen af annat. Men nu hade bröllopssången beröfvat henne detta sista hopp.

Hon låste igen sin systers koffertar, spände ihop remmarna och packade en liten matkorg till resan; sedan satte hon sig och väntade, tils bullret af vagnshjul nere på gatan förkunnade för henne, att vagnen anländt, som skulle föra dem till stationen. De hade bestält den tidigt och Valérie hade således ännu några ögonblick på sig i och för sina sista reseförberedelser. Margot skyndade ned i förmaket och underrättade de spelande.

— Valérie, nu måste du komma. Vagnen är här. Jag ville inte störa eder förut, men du måste ju kläda om dig.

— Redan! utropade Valérie. Har du hört min bröllopssång, Margot? Den är — ack, jag kan icke säga dig hurudan den är. Hvarför stannade du icke här och hörde på den? Nu får du ej höra den, förrän vi komma tillbaka.

— Jag måste ju göra allting i ordning, genmälde Margot. Men kom nu, du måste skynda dig, annars försummar ni tåget.

— Ah, det vore förfärligt! ropade Valérie och ilade uppför trappan. Paul har ordnat hela resan så, att vi måste bort med detta tåg. Fort, fort min klädning, hvar är den? Jaså, du har lagt alt i ordning, snälla, söta Margot. Hjälp mig att knäppa den. Fort, fort, jag vill inte försumma tåget. Margot, bröllopssången är gudomlig. Paul har öfverträffat sig själf.

— Det fägnar mig riktigt. Nå, här är din hatt! Låt mig knyta floret; men Valérie, först — Hennes stämma brast plötsligt, en snyftning steg upp i halsen på henne; hon hade velat säga; "först måste du kyssa mig", då den plötsliga sinnesrörelsen öfverväldigade henne. Hon stod stilla, med ansiktet bortvändt och i sin brådska och sinnesrörelse anade Valérie icke, hvarför hon tystnade så tvärt.

— Ack, låt floret vara! ropade hon hastigt, vi kunna knyta det på mig nere i vagnen. Snälla Margot, spring ned och se om min fiol ligger i sin låda. Paul har kanske redan lagt ned den, men det är ändå säkrare att se efter.

Tillfället hade glidit henne ur händerna. Margot skyndade dit ned såsom Valérie bad henne, medan tårarna störtade ur hennes ögon och hon sväljde sina tårar. Nej, hon skulle icke gråta; det hade hon sedermera tid att göra. Valérie fick ej sorgsen skiljas ifrån henne.

På vägen till stationen envisades hon åter, att hon skulle få sitta midt emot det nyförmälda paret och medan de lutade sina hufvuden öfver musik-manuskriptet. Waldenecks hvita hår och hans bleka, skarpt tecknade drag bildade en egendomlig motsats till hans unga hustrus friska, blomstrande ansikte. Den lilla, fina handen, som såg besynnerlig ut med vigselringen på, var instucken under hans arm och fingrarna trummade då och då på hans arm. Margot lutade sig framåt, fattade den andra handen och kyste alla de små fingrarna i tur och ordning, Små, älskade, mjuka, varma fingrar! Sedan, när hon blef ensam, skulle hon trösta sig med att minnas dem. Valérie såg ett ögonblick upp och smålog emot Margot i det hon sakta trykte hennes hand; sedan lutade hon sig åter mot Waldeneck och gnolade bröllopssången i hans öra.

Då de kommo fram till bangården hade de blott några minuter på sig, och i största brådska och förvirring kommo de resande slutligen in i sin kupé.

— Det fattas ännu två minuter, sade Margot. Luta dig ut, Valérie, så att jag får kyssa dig! Men ställ först bort den lilla korgen. Jag tänkte, att ni möjligen skulle bli hungriga på vägen och jag lade därför in litet mat åt eder. Litet keks och några smörgåsar med Påté de lièvre; den har du ju alltid tykt så mycket om.

— Ack, Margot! utbrast Valérie, medan stora tårar rullade utför hennes kinder. Detta bevis på öm omtanke påminde henne plötsligt om alt det hon hittils glömt. Margots ständiga omtanke, hennes ömma kärlek, lifvet i hemmet voro för alltid förbi. Ack, Margot! ropade hon ånyo med en liten snyftning och plötsligt hoppade hon ur kupén ned på perrongen och slog armarna omkring Margots hals. Ack, min älskade syster, min lilla moder, du tänker på alt och jag har aldrig i hela mitt lif tänkt på dig! Nej, jag vill inte fara ifrån dig; jag vill stanna hos dig, jag vill aldrig lämna dig, min älskade Bon-papa! Nej, nej, det tjänar till ingenting att öfvertala mig, jag vill inta fara!

Järnvägsbetjäningen slog bullersamt igen dörrarna och banvakten började redan veckla opp sin gröna flagga. I högsta grad orolig och bekymrad hade Waldeneck också stigit ur vagnen; men Valérie hängde alt gråtande omkring Margots hals.

— önskar hon värkligen att stanna hos dig? frågade hennes man, alldeles blek af oro. Jag vill icke taga henne ifrån dig, ifall det värkligen gör henne olycklig.

— Nej, nej, sade Margot med ett leende fullt af smärta. Om ett par minuter har hon glömt hela sin sorg. Min lilla Valérie, Gud välsigne dig! Du är alt ännu min Valérie och ingenting kommer att förändra dig. Tag henne, Paul, och var god emot henne. Farväl, min älskling!

De hjälpte Valérie in i kupén och tåget satta sig i rörelse. Paul stod vid fönstret, medan hans hustru gråtande smög sig intill honom. Medan tårarna sköljde öfver Margots ansikte, stod hon och stirrade på detta fönster, tils hon förlorade det ur sikte och hade ännu till sist den trösten att se en liten, hvit hand sträckas ut, som lidelsefullt vinkade åt henne.

— Nu är hon väl åter helt nöjd, sade hon och snyftade högljudt.

XIX.

Finale con molto sentimento.

Waldeneck hade sagt till, att den vagn, som fört dem alla till stationen, skulle vänta på Margot och föra henne hem igen, och då hon fann sig i dess vänliga skydd, gaf hon sin sorg fritt lopp.

Valéries plötsliga känsloutbrott var visserligen outsägligt ljuft och trösterikt för henne, men det stälde på samma gång hennes förlust i så mycket skarpare dager. Hennes lilla Valérie hade lämnat henne — Valérie, som hela sitt lif igenom hängt fast vid henne, hade behöft henne och mitt beroende af henne. Skulle hon icke ännu behöfva henne? Skulle ens Waldeneck kunna vara detsamma för henne som hon varit? Och huru skulle Margot själf kunna lefva vidare? Hvad skulle hon ha att lefva för? Hon tänkte på sin hemkomst till det tomma huset, som skulle vara så dystert och ensamt utan det soliga, glada barnet; hon tänkte på den tystnad, som aldrig mera skulle afbrytas af Valéries muntra prat. Nu behöfde hon icke mera oroa sig för någonting och det föreföll henne nu som om till och med oron för Valérie varit ljuf. Nu hade hon ingen att arbeta och göra upp planer för. Det föreföll henne som hela hennes lifs ram störtat ihop och hon hvarken hade lust eller kraft att foga ihop den. Huru skulle hon tillbringa de långa månaderna, tils hon fick återse sin älskling? Huru skulle hon ens få slut på denna ena dag, afskedets dag, af hvilken det ännu återstod så många timmar? Vagnen ilade värkligen alt för fort framåt. Snart skulle hon vara hennes, om hon mera kunde kalla det för hem, där hon var ensam med sin sorg och sin öfvergifvenhet. Vagnen hade nu vikit in i parken och lydande en plötslig impuls befalde Margot kusken att stanna.

— Jag skall stiga ur här, sade hon, och tillryggalägga återstoden af vägen till fots.

Vägen var blott alt för kort. Hon gick långsamt fram under de bladlösa träden, och glimmande droppar föllo ned på henne. Den tidiga vintersolnedgången hade framkallat ett hastigt försvinnande sken på himmelen och tände röda och gula eldar på de höga husen; marken var fuktig, luften var rå och kall, men hon påskyndade icke sina steg; hon beklagade blott, att hon för hvarje ögonblick alt mera närmade sig det ödsliga hemmet.

Slutligen hade hon lämnat parken bakom sig och vandrade långsamt fram genom gatorna, hvilka föreföllo henne så tomma nu, då hon ej hade Valéries täcka gestalt vid sin sida. En stor del af de personer hon mötte vände sig om och sågo efter henne, men hon gaf ej akt på deras nyfikna, medlidsamma blickar, hon tänkte icke på huru olycklig hon såg ut och att hon snyftade högt där hon skred fram.

Slutligen kom hon fram till Pitt Street och där borta stod det ensamma, öfvergifna, förfärliga, lilla huset, dit hon måste gå in. Hon gick motsträfvigt uppför trappan och tog fram nyckeln ur fickan, men hennes hand darrade så, hennes ögon voro så beslöjade af tårar, att det ej ville lyckas för henne att sticka den in i nyckelhålet.

— Låt mig hällre göra det, sade en röst bredvid henne.

Medan hon bråkade med nyckeln, hade en person kommit öfver gatan och skyndat uppför trappan; en hand, som hon kände igen, sträktes nu ut för att bemäktiga sig icke allenast nyckeln, utan också handen, som höll uti den.

Margot vände sig om och tårarna, som hängt i hennes ögonfransar, rullade ned. Hon hade varit så djupt bedröfvad, att hon icke kunde komma sig riktigt före ens, då John Crofts välbekanta gestalt uppenbarade sig för henne; det föreföll henne till och med i det ögonblicket som hon ej kunnat uthärda hans närvara. Hon vände sitt lilla, bedröfvade ansikte emot honom och såg på honom med sina blå, tårfylda ögon. Så hon mötte hans ömma, deltagande blick föreföll det henne helt naturligt att som vanligt klaga sin nöd för honom.

— Ack, sir John, utropade hon, Valérie är borta! Nu har jag ingen att sörja för.

— Ni har redan alt för länge sörjt för andra, sade Croft. Nu blir det tid, att någon sörjer för er.

Det var någonting i tonfallet uti hans röst, i uttrycket uti hans ansikte, som kom henne att slå ned ögonen; men efter en kort tvekan såg hon åter upp och sade snyftande:

— Valérie gifte sig i dag på förmiddagen.

— Jag vet det, svarade Croft; därför kom jag hit. Jag skall trösta er.

Den lilla gatan, som snabt höljdes i mörker, var mycket ödslig och tom; man såg endast ett mjölkbud, som gjorde sin rund vid bortre ändan af densamma.

— Jaså, ni viste det, sade Margot hastigt, och ni gaf ej ett lifstecken ifrån er. Ni skref icke en rad — jag trodde, att ni ej alls brydde er om det.

— Jag afvaktade min tid, sade sir John. Jag kände, att er förlust skulle bli en vinst för mig. Jag trodde, att ni måhända skulle vända er till mig i er sorg.

Han sträkte ut andra handen för att äfven bemäktiga sig hennes lediga hand; hon lät det ske och svarade mera enligt bokstafven än andan i hans ord.

— Ni fägnar er åt min sorg. Det är inte vackert.

— Jag fägnar mig åt det tillfälle, som bjudes mig, svarade sir John med fasthet.

— Jag trodde, att ni hade glömt mig, sade Margot alt ännu ömkligt; det var så själffallet att för honom klaga öfver alt, som vållade henne bekymmer. Jag trodde, att ni skulle svara, då jag skref till er, att Valérie var sjuk.

— Ni förbjöd mig ju att skrifva, anmärkte sir John och såg leende ned på henne. Nej, nej, fortsatte han hastigt, då han såg, huru hennes läppar darrade. Jag får ej tillåta, att ni anser mig för ovänlig. Jag fick brefvet först flere veckor efter sedan ni skrifvit det — jag seglade omkring och det reste efter mig — och vet ni hvad jag sedan gjorde? Jo, jag begaf mig raka vägen till London. Ni förbjöd mig icke att komma hit. Som ni vet hade ni endast förbjudit mig att skrifva. Jag hade en förnimmelse om, att ni behöfde mig, Margot. Jag trodde, att jag skulle kunna hjälpa och råda er; ty, ser ni, min rika erfarenhet har ännu icke lärt mig, att mitt råd ingenting är att sätta värde på. — Han skrattade hjärtligt och Margot smålog äfven en smula darrande. Sedan fortfor Croft allvarsammare:

— Då jag kom hit fick jag höra, att ni redan rest, och Jane sade mig, att det kommit lugnande underrättelser angående Valéries befinnande. Då beslöt jag att vänta. Ni behöfde mig således ännu icke. Jag ville gifva mig till tåls, tils detta skulle bli fallet. Jag bad Jane att ej låta er veta, det jag varit här. Tycker ni det var mycket orätt, Margot?

— Inte orätt, svarade Margot litet mulet, men — inte synnerligen vänligt.

I stället för att bli förkrossad af förebråelsen ljusnade sir Johns ansikte; denna omedvetna bekännelse om hennes beroende af honom uppfylde honom med förtjusning.

— Har jag varit mycket grym? frågade han med öm triumf. Ack, min älskling, i krig och kärlek är allting tillåtet! Då jag först läste notisen om Valéries förlofning blef jag öfverlycklig, men jag beslöt att ej gifva något lifstecken ifrån mig; tiden var ännu icke mogen. Men jag har vakat och väntat dag för dag. Jag fick också genom Jane — åh, Jane är en mycket god vän till mig — veta när bröllopet skulle försiggå ock ni skulle bli ensam. Jag viste, att ni ungefär vid denna tid skulle återvända från bangården och jag har väntat här på er. Ni vet på hvad jag väntat, Margot?

Margot blickade tigande upp till honom; förnimmelsen om en stor lycka förjagade det sorgsna uttrycket ur hennes ansikte.

— Jag väntade på en inbjudning att träda in, sade sir John. Ni har en gång förbjudit mig att komma hit — och jag har beslutat att icke öfverskrida er tröskel, innan jag af edra egna läppar får tillåtelse därtill.

Margot befriade hastigt den band, i hvilken hon hade nyckeln, och sänkte sitt rodnande, af lycka strålande ansikte, tils det kom i jämnhöjd med nyckelhålet. Hennes hand darrade häftigt, men hon lyckades likväl öppna dörren.

Sedan vände hon sig åter till Croft och i det hon mildt drog honom framåt sade hon:

— Kom, min kära vän, kom in!

— Nej, svarade sir John med rösten darrande af lidelse, jag är inte din vän, Margot; jag kan aldrig mera bli din vän. Jag måste vara — mera för dig. Jag vill ha alt eller intet. Om jag nu träder in i ditt hus, måste jag också träda in i ditt hjärta och ditt lif.

— Kom då in, min älskade, kom in! sade Margot mycket allvarligt och ömt.

Slut.