Produced by Jari Koivisto

VALÉRIES DUENNA

En roman på g-strängen

Af

M. E. FRANCIS [Mary Elizabeth Blundell]

Öfvers. för Hbl.

Helsingfors, Hufvudstadsbladets Nya Tryckeri, 1901.

Innehåll.

I. Introduzione
II. Staccato.
III. Molto espressivo.
IV. Capriccioso.
V. Giocoso.
VI. Accelerando.
VII. Scherzando.
VIII. Molto Furioso.
IX. Con tristezza.
X. Allegretto ma non troppo.
XI. Mezza voce.
XII. Allegro Agitato.
XIII. Adagio con Tenerezza.
XIV. Andante con variazione.
XV. Apassionata subito.
XVI. Pastorale.
XVII. Crescendo.
XVIII. Sempre crescendo.
XIX. Finale con molto sentimento.

I.

Introduzione

— Har ni lagt in bössfodralet?

— Ja, sir John.

— Och Golf-klubborna?

— De ligga här i hörnet, sir John.

— Bra — gå då och skaffa biljetter.

Sturgess försvann och sir John började långsamt gå af och an på järnvägsperrongen; han såg sig under tiden en smula otåligt omkring, ty han hade anländt fulla tio minuter före tågets afgång. Någonting dylikt hade sällan förut händt honom och han var naturligtvis förargad däröfver. Han kunde icke begripa hvad som farit i Sturgess, den dumma karlen, som vanligtvis ordnade hans afresa så noga, att han hade precis tre minuter till sitt förfogande på bangården. En för att komma ut på perrongen, den andra för att köpa ett par tidningar och den tredje för att bekvämt sätta sig till rätta i hörnet af sin kupé. Men Sturgess? Nå, ingen betjänt är värd sitt bröd, om han ej inom tre minuter kan lämna in bagaget, lösa biljetter och vara tillstädes till affärden.

Denna tidspillan gick sir John så mycket djupare till sinnes, som han egentligen icke försummade det minsta. Han var sedan vidpass två år tillbaka innehafvare af sitt baroni och sina gods och till hans besittningar hörde äfven bärgvärk. Hans vänner hade icke riktigt reda på om man gräfde tenn, kol eller järn där. Men så viste de i stället på pricken, huru stora hans inkomster voro, och om de också voro nog vänliga att tre- eller fyrdubbla dem, så var det likväl klart och tydligt för hvar och en, att John Croft var ofantligt rik.

Men det var icke hans enda företräde. Han var dessutom ung — icke trettiotvå år ännu — vacker, frisk och full af uppriktigt intresse för lifvet och sina medmänniskor.

Han hade valt den diplomatiska banan, innan hans farbrors oväntade frånfälle befriade honom från mödan att sköta någon syssla, och som han var en begåfvad människa och hade inflytelserika bekantskaper, så hade han samlat allehanda intressanta erfarenheter i främmande länder.

Medan han gick af och an på Waterloostationens af människor öfverfylda perrong, ilade hans blick snabt iakttagande från det ena ansiktet till det andra. Tid efter annan smålog han öfver något yttrande, han hörde bland mängden. Men plötsligt vände han sig tvärt om och stirrade efter två gestalter, som just gått förbi honom. Det var ett par små varelser, två täcka, mörkögda damer, som tämligen upprörda talade franska med hvarandra. Därvid blef han i tillfälle att observera, att de båda voro unga och vackra; den ena var i synnerhet en i ögonen fallande skönhet. Den andra, som var belamrad med sjalar och paket, försökte just hjälpa sin följeslagarinna att stiga upp i en tredje klassens vagn.

— Tiens — var inte så otålig! Jag skall genast skaffa dig din tidning.

John Croft gick vidare, ända till slutet af perrongen och vände sedan om. Då märkte han, att den vackrare af de båda företeelserna, som så fängslat honom, vände sitt lilla ansikte emot honom. Hvilket förtjusande ansikte! Hvilka underbart vackra ögon! Hvilka fina drag! Men hvad den lilla damen var ond! De fint tecknade ögonbrynen voro dystert rynkade, läpparna voro hårdt sammanprässade och en liten, otålig fot stampade lätt i golfvet.

— Ah ça! ropade hon, kommer du då aldrig tillbaka? Skynda dig! Tåget afgår genast.

— J'arrive, chérie; jag har din aftontidning med mig åt dig.

— Jag sade ju, att du skulle skaffa mig "Punch", svarade den tilltalade med en befallande ton i sin klangfulla röst.

John Croft stannade några steg från denna kupé och låtsade som han ej såg de båda unga damerna, men i själfva värket roade de honom lika mycket som de intresserade honom.

— Nej, Valérie, lydde det bestämda svaret, jag köper inte "Punch" åt dig; det har jag redan sagt dig. Den kostar tre gånger så mycket som denna tidning, som också är ganska rolig. Vi ha inga pengar att kasta bort, glöm inte det.

— Men jag vill inta ha din långtrådiga tidning, den innehåller ingenting annat än smädelser och skryt, genmälde Valérie.

— Åhå! sade den andra gäckande, och John Croft kände sig nästan också manad att bryta en lans för sin favorittidning, men samtalet fortsattes åter.

— Du vet ju, att jag ville ha en illustrerad tidskrift.

— Då skall jag byta ut denna, emot Ser-r-raps, svarade den tillrättavisade med en så komisk tonvikt på detta ord, att Valérie började skratta.

— Nej, jag föredrager "Ally Slopair".

Afgångssignalen gjorde slut på samtalet och påminde äfven John Croft om, att det var tid för honom att intaga sin plats. Men han hade knappast hunnit sätta sig till rätta i sitt hörn, förr än någonting hvitt fladdrade förbi hans ögon. Han blickade nyfiket ut; den föraktade tidningen låg just på det ställe, där den vackra flickan stått.

Sir John lutade sig bekvämt tillbaka i sitt hörn, tände sin första cigarr och tillät sina tankar att sysselsätta sig med de vackra, små fransyskorna; de föreföllo honom åtminstone att vara fransyskor, att döma efter deras språk och efter ett visst behag i deras åtbörder och klädsel. Men det var likväl någonting hos dem — hyn, ansiktsbildningen och framför alt ögonens form, som mera vittnade om den slaviska typen. Hvilken lefnadsställning månne de innehade? De reste på tredje klassen, stackars varelser! Och dessutom tyktes den ena af dem inneha den förenade rollen af tjänarinna och sällskapsdam. Han smålog, då han tänkte på det nyss förda samtalet. Nej, de voro bestämdt i små omständigheter; men de hade likväl någonting fint, ja förnämt i sitt väsende. Hvad hade de för sig? Hvart begåfvo de sig? De voro bra unga för att sålunda ensamma ströfva omkring i världen — Valérie såg i synnerhet ut nästan som ett barn.

Medan han sålunda grubblade och funderade, gledo timmarna framåt. Det var egentligen ingen lång resa, men den föreföll John alltid besvärlig, ehuru hans tant, lady Mary Bracken, som han ämnade besöka, var en originell och intressant kvinna och hennes hus hörde till de angenämaste man kunde tänka sig.

De hade hunnit fram till den afskyvärda lilla stationen, där han måste byta om tåg, och Croft, Sturgess och deras tillhörigheter flyttade öfver till ett annat tåg, då sir John, till sin stora förvåning, såg de båda små fransyskorna likaledes styra kosan till den andra perrongen. Och vid en liten haltpunkt, den sista före målet för sir Johns resa, bereddes det honom en ny öfverraskning. Han såg de båda damerna bärande på sitt resgods och synbarligen med stor hast springa utmed perrongen. Det motsträfviga låset på den angränsande första klassens kupén ville icke gifva efter för deras ansträngningar. Croft öppnade därför dörren till sin kupé, dit de skyndade.

— Stig upp Valérie, fort, fort! ropade den unga flickan, som tyktes ha öfvertagit ledningen. Jag har bara ett ögonblick på mig att köpa biljetterna.

Hon skyndade andlös därifrån och kom genast tillbaka med två första klassens biljetter, som hon höll mellan sina bländande hvita tänder; ty hon hade börsen i ena handen och med den andra försökte hon öppna kupédörren, som en alt för nitisk bärare slagit igen.

Sir John skyndade sig att öppna och att hjälpa henne in i kupén, ty tåget satte sig under tiden i rörelse. Hon gick igenom kupén, kastade sig ned midt emot sin syster, kämpade efter andan och skrattade.

— Om du hade blifvit efter, Margot, hade jag inte alls farit dit, sade
Valérie.

— Si, si, svarade Margot i det hon stack biljetterna i sin portmonnä, som slog igen med en knäpp, du hade varit tvungen att fara, Valérie, ty annars hade vår värdinna ju icke vetat hvart vi tagit vägen. Jag hade nog skaffat mig ett åkdon och kommit efter i rättan tid för att kläda dig till middagen.

Valérie satt kapprak och rynkade pannan en smula; sedan lutade hon sig framåt och började hastigt tala ett annat språk — ett språk, som föreföll Croft bekant. Det var ungerska. Han hade tidigare ofta hört det. Då han varit vid engelska ambassaden i Wien hade han specielt studerat det. Han hade således gissat rätt — dessa flickor voro icke af fransk härkomst. Nu, då han ånyo mönstrade dem, kunde han se, att den ena — hon som hette Margot — Margot var ett bra vackert namn — hade ett par djupblå ögon, samma blå färg han så ofta träffat på i Österrike och hvilken lika mycket skilde sig från hans landsmaninnors blå ögon som en safir från en förgätmigej. De långa, täta, svarta ögonhåren gjorde, att de sågo så mörka ut under det lifliga intresse upptäkten af flickornas nationalitet väkte hos honom, glömde han, att han bokstafligen lyssnade, ty de främmande kände sig påtagligen fullkomligt säkra och talade i hans närvara om saker af ytterst intim och personlig karaktär.

— Hör du, Margot, sade Valérie. Jag vill inte, att någon främmande flicka skall kläda mig — om någon sådan kommer, stänger jag min dörr förr henne.

— Jag hoppas att ingen kommer, ty det vore ohöfligt att afslå ett vänligt anbud.

— Det göres icke i vänlig afsikt. De vilja endast se hvad vi ha för saker och huru vi äro klädda — åh, då kommer hon att se de stoppade ställena på min enda sidenunderkjol! Den är så lappad, så lappad — huru tycker du väl, att jag kan låta en främmande få se den?

Vid denna vändning i samtalet fick Croft klart för sig, att det icke var bestämdt för hans öron, och han började oroligt fundera på, om han skulle tillstå sin kännedom om det språk, de med sådan tvärsäkerhet begagnade sig af. Men han tvekade, ty han fruktade att göra de unga flickorna förlägna.

— Jag kan inte tåla de här engelsmännens nyfikenhet, fortfor Valérie; de betrakta oss som vi hörde till en helt annan ras —, de stirra på oss som vi vore små vilda djur; de göra oss frågor — frågor, som vi endast skulle göra våra intimaste bekanta! De göra anmärkningar — bah! Jag kan inte tåla dem!

— Var inte så barnslig, Valérie, svarade Margot rodnande och med en liten stolt knyck på nacken, hvilken högeligen roade Croft, där han gömd bakom sin tidning gaf akt på henne. Du talar som vi icke vore jämgoda med dessa människor.

— Det anse de oss icke häller vara, inföll Valérie. Vi äro ju artister? Få vi ej betalt för att vi komma hit? Åh, jag vet mycket väl hvad du ämnar säga, mademoiselle la marquise; men söta du, här i landet sätter man icke värde på börden, utan på penningen. Och å propos pengar, så är det ännu ett skäl, hvarför jag är förbittrad öfver detta företag. Det kommer att kosta oss fyra, ja tio gånger så mycket som det inbringar oss. Kusken, som afhämtar oss från stationen, de fula, långa betjänterna med sina puderperuker, husjungfrurna, kammarjungfrun, som ej får kläda mig, alla — alla dessa vänta på pengar; och, hvad vi än gifva, komma de att tycka, att det är för litet — ack, hvad jag önskar, att vi ej farit dit!

Det uppstod en längre paus och sir John kastade en förstulen blick på Margot, som satt mycket rak och hvilken han tykte var en smula blek och såg mycket allvarsam ut.

— Jag har noga öfvervägt det, sade hon, och jag tykte det var klokt att fara hit, trots alla kostnader. Det är nödvändigt för dig, ser du. Du kan aldrig vinna framgång, då du ej är bekant — detta föreföll mig som ett tillfälle att bli det. Nu äro vi genast framme, tillade hon i en helt annan ton, och det vore bäst, om du bytte om handskar.

Hon öppnade sin väska och tog två par nya handskar fram därur. Sedan började hon med största omsorg draga sina på sig och systern gjorde likaledes. Croft lade med ett slags medlidsam munterhet märke till, att de, som de togo af sig, voro mycket slitna och lappade. Medan Valérie bemödade sig att knäppa till handsken omkring sin runda handled ropade hon plötsligt:

— Margot, Margot! mina skor — du har inte sytt de röda rosetterna på mina skor!

Margot upphörde med sin sysselsättning och blickade upp, synbarligen bestört och skuldmedveten. Det är sant! Det har jag glömt!

— Alt går då också på tok! sade Valérie tragiskt. Hvarenda en sak!
Icke ens mina små, röda rosetter, som jag så räknat på! Ack, Margot!

— Min älskling! sade Margot nästan med tårar i ögonen, det gör mig så ondt, att jag glömt det; men jag lofvar med all säkerhet att ännu sy dem dit — de äta så sent, då hinner jag det nog.

Valérie satt fortfarande surmulen, såsom Croft med växande förtrytelse varseblef. Hon var alldeles afgjordt den yngre af dem bägge, men huru befallande hon var emot sin syster, huru oförnuftig och bortskämd! Men i och med detsamma lutade Margot sig framåt och klappade henne på handen, hvarpå den unga damen förjagade surmulenheten ur sitt ansikte och ersatte den med ett leende — och hvilket leende! — förtrollande, ömt och framvisande de mest förtjusande, små gropar; sedan strålade ögonen också till och logo så ljuft, att Croft dukade under. Hon var bortskämd, ja, men förtrollande!

Hans funderande afbröts genom att tågets fart saktades, och strax därpå stego alla ur. Där stod omnibusen från Brackenhurst — och hans reskamrater styrde värkligen, åtföljda af en bärare, kosan till densamma. Han hörde huru Margot på sin vackra, brutna engelska sade, att de skulle till lady Bracken. Där stod Sturgess också åter i hela sin viktighet; han lade beslag på hela vagnen och stufvade in sin husbondes tillhörigheter på alla de bästa platserna, synbarligen fullkomligt omedveten om, att de båda damerna väntade på, att han skulle aflägsna sin imponerande gestalt ur dörröppningen. En betydelsefull beröring af sir Johns käpp, beledsagad af ett kort rop, undanröjde hindret i en handvändning, och sedan lyfte Croft på hatten och yttrade, att han trodde de sträfvade till samma mål för sin resa, samt frågade om han kunde vara dem behjälplig på något vis?

— Jag tackar så mycket, svarade Margot, men jag tror, att vi redan ha alla våra effekter i vagnen.

Den långsamma, brutna engelska hon talade föreföll John Croft vida mera förtjusande än något af de andra språk, som så flytande gingo öfver de båda systrarnas läppar. Då hon såg upp lade han märke till, att hennes ögon, ehuru de icke voro så stora och strålande som systerns, likväl hade ett mera intagande uttryck — un regard voilé, såsom hon troligtvis själf skulle ha sagt.

Han bugade sig och höll småleende upp dörren, medan de stego upp i vagnen; Margot tackade för uppmärksamheten med en lustig, liten högtidlig bugning, medan Valérie med högburet hufvud och en högdragen, missbelåten min skyndade förbi honom. Croft följde efter, tämligen brydd huru han skulle förklara den lilla damens uppförande, och marterade sin hjärna med att utgrunda på hvad sätt han kunnat såra henne.

Han blef snart upplyst därom. Sedan hon slagit sig ned i åkdonets bortersta vrå tilltalade hon åter sin syster på ungerska, medan hennes ögon sprutade eld och hela hennes gestalt darrade af förbittring:

— Margot, jag är färdig att dö af blygsel! Han följer med oss. Hvad kom åt dig att stiga in just i hans kupé, då hela tåget stod till vårt förfogande?

— Hvarför skulle jag inte det? svarade Margot och spärrade upp ögonen. Man kan ingenting anmärka mot den unga mannen, hvarför skulle vi då undvika honom?

John Croft kunde blott med möda återhålla en tacksam blick. Ja, hvarför i all världen hade den där oförnuftiga varelsen värkligen fattat en sådan motvilja mot honom? Han var däremot fullkomligt redo att visa sig ytterst älskvärd.

— Och det kan du värkligen fråga? sade Valérie knytande sina små händer. Såg han inte i London, att vi stego upp i en tredje klassens kupé? Jag såg huru han gaf akt på oss, medan du dröjde så länge borta för att köpa den där lilla, dumma tidningen. Hela vår plan är förfelad! Vi hade lika gärna hela vägen kunnat fara på tredje klassen, nu kommer han att berätta åt alla människor, att han såg, det vi på sista stationen bytte om vagn; jag märkte, att han såg ut, då du kom med biljetterna. Det är inte det minsta lik dig, Margot! Han är den ende på tok som kommer hit, och då väljer du just hans kupé.

— Kupédörren stod händelsevis öppen, min hjärtunge, svarade Margot blidkande. Var nu inte så olycklig, jag tror bestämdt, att han icke allt lade märke till oss fast det föreföll dig så.

— Tala inte med mig! utropade Valérie. Han såg också, att vi bytte om handskar; jag märkte, att han gaf akt på oss. Han smålog bakom sin tidning.

— Det var värkligen ett olyckligt sammanträffande, svarade Margot så nedslaget, att Croft tykte sig vara ett riktigt odjur af falskhet och brottslighet. Om de hade anat, att han hade reda på alla deras små hemligheter! Att han till och med var invigd i historien om den enda sidenunderkjolen!

Valérie kastade sig med otålig ryckning på axlarna tillbaka i sitt hörn och för att afbryta den plågsamma tystnaden bemödade Croft sig att börja ett samtal med den äldre systern. Hon svarade honom höfligt, men en smula tankspridt, och det hvilade ett uttryck af oro öfver hennes ansikte, hvilket yttermera ökade hans obehag. Om han blott kunnat säga dem, att han icke för något pris i världen skulle förråda deras hemligheter! Men det var förstås omöjligt.

Af Margots flyktiga svar på hans frågor erfor han likväl, att de icke länge vistats i England, att de bodde i London, att de flyktigt kände lady Mary Bracken och att de vid pass en vecka ämnade stanna på Brackenhurst.

— Min tant arrangerar ju en af sina stora välgörenhetstillställningar, icke sant? frågade han. Man är egentligen rädd för dem. Vet ni händelsevis hvilket af hennes företag det nu gäller att befordra? — Är dit mönsterhospitalet eller aftonskolan?

— Det vet jag värkligen icke, svarade Margot småleende, ett ljuft leende, ehuru det icke var fullt ut så förtrollande som hennes systers. Hennes ansikte strålade icke till såsom Valéries och det visade sig blott en liten grop i kinden; John Croft observerade dessutom, att hennes ögon förblefvo tankfulla och sorgsna. Månne de aldrig logo? undrade han. Hvad kunde dessa små människobarn väl vara? De kallade sig konstnärinnor. Men det gafs så många slags konster. Månne de voro skådespelerskor? Han sköt genast denna tanke åt sidan, fastän han viste, att en teaterpjäs äfven stod på lady Mary Brackens program. Men det skulle också bli en konsert, kanske de medvärkade vid den.

— Jag tror det om onsdag också blir en konsert, sade han på måfå och denna gång vände han sig till den yngre syster. Jag fägnar mig redan däråt.

I stället för att svara honom rusade hon opp och slog på händerna.

— Ack, min Cremonesare! ropade hon. Margot! Margot! Du har lämnat den kvar i kupén! Nu återstår mig ingenting annat än att dö! — Tårarna stego plötsligt opp i ögonen på henne och hon vred sina händer i förtviflan.

— Nej, nej, den är fullkomligt i säkerhet, svarade Margot ifrigt, jag såg, att bäraren hade den; den måste vara här.

Valérie kastade sig öfver de på motsatta sidan i vagnen upptornade sakerna och slet den så ordentligt uppstaplade högen i sär, hvarvid hon stjälpte omkull Crofts resväska och kastade hans "Golfklubbor" i golfvet.

— Hvad har händt? frågade sir John och såg sig förvånad och orolig omkring; han hade icke till fullo förstått Valéries jämmer och klagan.

— Min syster hittar inte sin fiol, förklarade Margot nästan lika bestört som Valérie. Jag vet precis, att bäraren förde den hit, men kanske den är där ute.

— Där ute? utbrast Valérie förbittrad. Sedan fälde hon plötsligt ned fönstret och ropade åt kusken, att han skulle stanna. Den största förvirring rådde ett ögonblick, men sedan upptäktes skatten, som helt lugnt var instufvad bakom kuskens ben, dit Sturgess fört den för att det skulle bli bättre plats inne i vagnen för hans husbonde och dennes tillhörigheter.

— Gif mig den! ropade Valérie nästan oartikuleradt; tårarna runno utför hennes kinder och hon var mycket blek.

Sturgess klättrade högeligen förvånad ned från sin plats och räkte en liten, tarflig låda in genom fönstret. Sir John sände honom ett kraftuttryck till afskedshälsning och bad sedan sina reskamrater mycket artigt om ursäkt för sin betjänts egenmäktighet.

Margot svarade höfligt, att detta icke var någonting att be om ursäkt för; men Valérie låtsade icke höra hvad han sade. Hon satt där och höll den skröpliga, gamla lådan ömt sluten i sina armar samt kyste den då och då.

Kort efter detta lilla intermezzo for vagnen in på en gård om en träport, som var svart- och hvitmålad.

— Som en begrafningsaffär, icke sant? sade sir John, svart och hvitt äro våra familjefärger. Det är min tants fixa idé att med svart ock hvitt stryka alt, som öfver hufvud taget kan målas.

Margot smålog och sir John, som gaf akt på henne, såg, att hon var blek och att hennes händer, som hopknäpta hvilade i famnen, häftigt darrade, troligtvis af nervositet. Han fortsatte sitt muntra prat, som icke fordrade något svar. Under tiden foro de genom en lång allé, som på ömse sidor var infattad af ett svart ooh hvitt stakett, sedan foro de förbi en svart- och hvitmålad grindstuga och stannade slutligen utanför en långstreckt byggnad, hvars svarta dörr gått miste om den andra familjefärgen.

Croft hjälpte de båda systrarna att stiga ur vagnen och märkte därvid medlidsamt, att den äldre darrade så häftigt, att hon knappast kunde stå på fötterna. Valérie tyktes däremot vara fullkomligt ogenerad. Hon höll fortfarande sin fiol i handen, ehuru en betjänt erbjöd sig att taga den ifrån henne. De fördes in i biblioteket, där lady Mary Bracken och hennes gäster just höllo på att dricka te.

Värdinnan var en storväxt, gammal dam med sandfärgadt hår, hvilket var betäkt af en svart spetsmössa.

— Jaså, du kom värkligen! ropade hon och nickade åt sig unge frände.
Sedan vände hon sig till ge båda systrarna sägande:

— Hvarför lämnade ni inte er fiol ute i hallen?

— Jag föredrog taga den med mig in, svarade Valérie, hvilken såg ut som en liten älfva ibland de ståtliga kvinnorna, som mönstrade henne. Den kunde bli illa medfaren af personer, som icke förstå att handtera den.

— Nå, men stäm den bara inte här i rummet, svarade lady Mary. Jag kan omöjligt stå ut därmed! — Sedan upmanade hon dem att taga plats. Jag är öfvertygad om att I ären trötta och gärna viljen ha ert te.

Valérie slog sig genast ned på närmaste stol. Margot såg sig däremot blygt omkring och som hon ej upptäkte någon ledig plats blef hon stående bredvid sin syster.

— Ni har ingen stol, sade värdinnan som med två koppar i handen återvände från tebordet. Stig upp, Rosamunda, du har inte gjort någon lång resa i dag! Gif fröken Kostolitz din stol.

Rosamunda, en smärt, blond flicka med ett vackert, men sminkadt ansikte, rätade upp sin långa gestalt och reste sig långsamt ifrån den ifrågavarande stolen och såg sig omkring med ett insolent och nyfiket uttryck samt utan att afbryta det samtal, hon just förde.

Margot satte sig och sir John Croft, som just kom med kakor och smörgåsar åt de båda systrarna, såg, huru en mörk rodnad spred sig öfver det nyss så bleka ansiktet, medan de fina dragen antogo ett beslutsamt uttryck. Hon hade synbarligen återvunnit sin själfbehärskning, ty hon svarade honom helt lugnt på några höfliga ord, han ansåg sig förpliktigad att yttra.

— Mademoiselle, vände han sig sedan till Valérie, kan jag ej förmå er att anförtro mig vården om er fiol, medan ni dricker ert te?

— Jag har inte tillräckligt förtroende till er, svarade hon och slog upp sina stora, af motsägelse fulla ögon mot honom.

— Jag försäkrar, att jag är en mycket pålitlig person, bedyrade Croft. Fråga min tant. Jag för till och med ibland räkenskaperna för hennes välgörenhetstillställningar.

— Och betäcker deficit vid årets slut? inföll Rosamunda, som därvid helt lugnt öfver Margots hufvud såg på sir John.

Denne tog icke minsta notis om afbrottet.

— Jag lofvar, sade han bedjande till Valérie, att jag skall handskas med er Cremonesare som om den vore ett litet hem.

— Om ni lofvar att hålla den lika vördnadsfullt som ni i kyrkan håller er bönbok, så skall jag anförtro den åt er! svarade Valérie icke precis vänligt.

— Jag är inte säker på, om ej sir John ibland fäller sin bönbok i kyrkan, sade lady Rosamunda vänd inåt rummet, som om hon ej vetat af den unga konstnärinnans närvara.

I och med detsamma frasade lady Mary Bracken fram till dem.

— Vill du bli presenterad? frågade hon sin nevö med en mycket hörbar hviskning, och utan att afvakta hans svar fortfor hon: Sir John Croft, miss Valérie Kostolitz — den andra miss Kostolitz — jag kan omöjligt komma ihåg ert namn — ni blir ju icke stött däröfver.

— Vi äro redan gamla bekanta, svarade Croft glädtigt.

Detta ådrog honom en vredgad blick ur Valéries ögon. Men han tyktes icke ha sett den, utan fortsatte helt lugnt: Vi träffades på järnvägen, icke sant? Och vi foro tillsamman hit i omnibusen. Jag skulle tro, att det är en tillräcklig presentation för hvem som hälst.

— Men det är icke desto mindre ändå angenämare att veta en persons namn, svarade Valérie och lyfte upp sin lilla haka med den djupa gropen.

Croft hugade sig med ett förbindligt leende.

— En presentation är afgjordt en fördel, då man ej är någon ryktbarhet, men hela världen har naturligtvis hört talas om fröken Kostolitz.

Det var hans afsikt att säga någonting riktigt artigt, men hans kompliment misslyckades totalt. De båda systrarna rodnade ända upp till hårfästet och hans tant sade tort: Prata inga dumheter. Hon har just nyss kommit till London ooh hittils har ingen människa hört henne.

Valérie stälde tekoppen ifrån sig och sträkte befallande ut handen:

— Min fiol, om jag får be, sade hon.

— Gif henne den, John, gif henne den! ropade lady Mary. De vilja visst gå och packa upp sina koffertar. Icke sant, att I viljen packa upp? Eller skall jag skicka upp min kammarjungfru?

Croft kunde icke låta bli att tänka på samtalet i järnvägskupén, och som han var en smula stött öfver den tillrättavisning han nyss fått, greps han af en med elakhet blandad nyfikenhet att få se, huru hans reskamrater skulle förhålla sig gentemot detta förslag. Men den äldre systern afslog anbudet med allvarlig värdighet och utan minsta förlägenhet.

— Jag trodde nog, att ni inte önskade det, sade lady Mary. Folk tycker inte om, när främmande tjänarinnor gräfva bland deras saker.

Anmärkningen var så egendomlig, så oförsynt, men likväl så träffande, att Croft faktiskt kände, huru han rodnade. Och hans obehag ökades, då han märkte, att Valéries blick med ett uttryck af vredgad förvåning hvilade på honom.

II.

Staccato.

Kort innan det ringde till middagen trädde Croft in i förmaket och till sin stora belåtenhet träffade han ingen annan än sin tant där.

— Just hvad jag önskade, började han och slog sig ned bredvid henne i soffan. Jag kom med afsikt ned så tidigt, för att jag skulle få prata litet med dig. Jag vet, att du alltid är färdig en hel evighet före de andra. Säg mig nu hvem de nätta, små flickorna äro och hvarför de äro här?

— Du menar den lilla fiolspelerskan — hon är riktigt söt och den andra är också en liten nätt varelse. Min gossar jag fick höra, att hon skall spela alldeles gudomligt, den ande, förstås. Systern ackompagnerar henne och tager vård om henne. Hon tyckes ordna alt för henne. Hon är så att säga hofmästarinnan.

— Jag förstår inte, huru du kommit i beröring med dem?

— Af en besynnerlig slump fick jag genom Marianne höra talas om dem. Du känner ju min väninna fru Wilberforce? Min käre John, tillade hon plötsligt med klagande ton, jag måste säga dig, att alt går rysligt illa här. Jag har värkligen haft så mycken förargelse och så mycket besvär och räkenskaperna äro så intrasslade. — —

— Kors, afbröt John Croft henne leende, inbringar mönsterhospitalet ingenting? Jag trodde, att det gick alldeles utmärkt.

— Min käre gosse, det kan inte gå sämre än det gör. Saken är den — hon blef plötsligt meddelsam, att landtbefolkningen här är så dum, att den icke begriper någonting dylikt. De vilja icke komma in på hospitalet, emedan de påstå, att läkarne behandla dem som försöksobjekt och att den, som dör där, blir skuren i små bitar. Jag försäkrar dig, John, att en kvinna på fullt allvar sade mig detta. Jag tror, att hennes en bror dött på ett sjukhus. Hon berättade hela historien för mig — i alla dess detaljer. Nå, med ett ord, han blef obducerad. "Och tänk nu, nådig fru", sade hon, "nu måste vår stackars Tom träda inför Vår Herre utan hjärta och njurar!"

John skrattade ånyo och lade benen i kors öfver hvarandra.

— Säg mig, började han åter; men lady Mary fortsatte utan att höra på honom:

— Här råder en alldeles otrolig okunnighet! Kan du föreställa dig, att jag nyligen frågade en kvinna hvad hon skulle göra, ifall hennes barn skulle bränna eller skålla sig, och hon då svarade: "Jag skulle hålla det under pumpen!" Kommer det dig ej att rysa? Jag insåg, att någonting måste göras och då fick jag en lysande idé. — Mödra-uppfostrings- föreningen — är det inte ett bra namn? Jag har inrättat skolklasser för byns kvinnor, lättfattliga föredrag, angående sjukvård, hvilka de alla kunna förstå. De få lära sig huru man skall förbinda en skadad lem, huru man sköter ett brännsår, huru en sjuksäng skall bäddas och ordnas. Sedan ha de enkla lektioner för att lära sig bereda sjukmat; de lära sig koka sjötunga och hönsbuljong. —

— Sjötunga och hönsbuljong? upprepade John och drog upp ögonbrynen.

— Ja, dylika enkla saker. Anser du det inte vara mycket nyttigt?

— Mycket nyttigt och praktiskt, min bästa tant. Männen förtjäna troligtvis tolf à fjorton shillings i veckan. Lönerna äro ju mera låga här?

— Jag har ingen aning om hvad de förtjäna. Men hör på, John — hon satte sig åter upp på sin käpphäst och lät den muntert trafva åstad. Sedan ha de lektioner i sömnad; de få lära sig att klippa till och sy sina egna och sina barns kläder. Jag köper tyget, men de få taga hem de kläder de förfärdigat; och jag låter dem också taga sopporna, stekarna och geléerna hem med sig, blott för att sporra deras ifver och gifva deras anhöriga en föreställning om, huru dessa saker skola smaka. Och jag måste värkligen säga dig, att saken genast från början rönte stor framgång: kvinnorna trängdes riktigt om att få plats i mina klasser. Efter de första fjorton dagarna måste jag öka min lärarepersonal, och skolrummet — efter skoltimmarnas slut lät jag meddela undervisningen i skolrummet — räkte snart icke till. Och jag var så stolt och förhoppningsfull, min käre John, att jag bygde ett hus med en stor föreläsningssal och flere kök och en tvättstuga — ack! jag glömde, att de också få lära sig tvätta — och alt går också mycket bra — men —

— Jag förstår fullkomligt, svarade John, som blifvit en smula otålig under denna långa förklaring. Sakens finansiella del är icke så tillfredsställande som alt det öfriga! därför har du arrangerat denna bazar och konserten och fröken Kostolitz skall vara en af dragningskrafterna.

— Mycket riktigt, svarade lady Mary, högst belåten för att han så hastigt uppfattat sakernas läge. Ty, ser du, anskaffandet af materialerna till de olika afdelningarna gör företaget litet dyrt och byggnaden kostar också mera än jag trodde. Sedermera, då föreningen riktigt kommit i gång, kommer den också att själf upprätthålla sig. Hvarje medlem måste erlägga en inträdesafgift och bidraga till en årlig insamling; men för ögonblicket vill jag icke göra de stackars varelserna modlösa.

— Det tycker jag du har fullkomligt rätt uti, sade hennes nevö med eftertryck. Och sålunda fick du det lyckliga infallet…

— Sålunda fick jag det lyckliga infallet att föranstalta en konsert och en teaterrepresentation. Ser du, jag har redan så ofta haft bazarer och den sista — för aftonskolan — var ett grundligt fiasko. Och jag blef naturligtvis förtjust, då Marianne Wilberforce skref och underrättade mig, att hon upptäkt någonting alldeles nytt, som kunde bidraga till underhållningen. Vänta, jag tror, att jag har hennes bref här.

Lady Mary skred majestätiskt genom rummet och drog upp lådan i ett litet bord.

— Ja, här är det — nu skall jag läsa det för dig: "Jag har just funnit det, som du behöfver — en alldeles ny dragningskraft och alt annat än dyr."

John erfor en plötslig känsla af medlidande.

"Jag har lärt känna ett par förtjusande utländskor — fransyskor eller ungerskor, det vet jag inte så noga; deras namn är Kostolitz."

— Det är då bestämdt icke franskt, anmärkte John.

"Den ena af dem är rent af ett geni", läste lady Mary vidare utan att låta störa sig af anmärkningen, "hon spelar alldeles gudomligt fiol och reciterar som en ängel, jag har äfven hört, att hon spelar teater mycket bra, ehuru hon ej ämnar gå in vid scenen. De ha just kommit till London och känna ingen människa, därför är det just rätta tiden för dig. Du kan få dem för ingenting. Enligt hvad den andra systern sade mig äro de framför alt angelägna om att bli bekanta. De ha till en början för afsikt att gifva lektioner, den ena af dem gör det åtminstone, blott för att förtjäna deras uppehälle, tils det blir något lämpligt tillfälle för den yngre att debutera. 'Jag vill uppbjuda alt för att göra min systers talang gällande, hon är ett geni', sade den äldre till mig. Jag tykte det var så älskligt af henne. Du behöfver värkligen icke vara rädd för dem. De äro fullkomligt presentabla och, som jag tror, mycket tillbakadragna."

John drog upp ögonbrynen.

— Det var icke det ord, som karaktäriserade fröken Valérie, ehuru han å andra sidan icke kunde beskylla henne för att vara påflugen.

— Jag beslöt därför att låta dem komma hit, slutade lady Mary, som vek ihop brefvet och stack det i fickan. Vi skola låta den lilla spela i afton.

I och med detsamma öppnades dörren och hofmästaren anmälde herr Tory.

— Pastorn, förklarade lady Mary lågmäldt. Jag bjöd honom med afsikt, för att han skulle föra den ena af dem till bords. Den andra får Algy till kavaljer. Han är ursinnig, emedan han är rädd att nödgas tala franska. — Därmed vände hon sig till herr Tory; "Ni känner ju min nevö, sir John Croft?"

Herr Tory, en smärt, ung man, hvars vanliga förskräckelse för lady Mary Bracken ytterligare ökades på grund af denne fruktansvärde nevös närvara — sir Johns ansikte hade värkligen i detta ögonblick ett mycket vredgadt uttryck — gick nervöst bort till kaminen och stammade fram något osammanhängande svar. John lade knappast märke därtill, utan vände sig åter till sin tant.

— Jag hoppas Algy beter sig artigt. Jag tror knappast det är rätt att skicka någon af dessa flickor till bords med en pojke i kort jacka.

— Han går numera klädd i rock, genmälde lady Mary. Han är nära sjutton år.

— Kan jag inte hällre föra henne till bords? svarade John, högeligen missbelåten med förklaringen.

— Min käre John, var inte en narr. Du måste vara Rosamunda Gorsts bordskavaljer.

Här afbröts diskussionen i och genom nämda dams inträde, hvarpå de öfriga gästerna också snart infunno sig. I det stora hela voro de allesamman hemliga motståndare af lady Marys välgörenhetsföretag, men ville likväl icke saknas i hennes hem. Och lady Mary utöfvade i själfva värket också ett egendomligt herravälde öfver alla, hon kom i beröring med. Hennes något grofkorniga rättframhet var allmänt bekant; hennes utmanande sätt tog mången gång andan af folk, men det föll aldrig någon in att känna sig förolämpad af henne. Man knotade visserligen, men man fogade sig likväl efter henne. Kanske det kom sig af, att man alltid i henne såg en härtigs dotter, hvilken, ehuru hon ibland lade sig på knä på golfvet för att lära någon bondhustru skura det och ehuru hon ofta gick omkring med spikslagna skodon, som gjort en bonddräng all heder, likväl oföränderligen väkte den tanken, att hon alt igenom var en förnäm dam.

Fröknarna Kostolitz voro bland de sista, som kommo in i förmaket. Allas blickar riktades på dem och en djup tystnad rådde några ögonblick. Valérie var klädd i skärt och Margot i gult. Deras klädningar voro af mycket enkelt tyg, men hade en elegant snitt; deras vackra hår var fantastiskt uppfäst ock prydt med skimrande kammar af imiterade ädelstenar. Där de nu med glödande kinder och blixtrande ögon samt klädda i sina lysande, kulörta klädningar stodo midt ibland de högresta, bleka adelsdamerna, som för det mesta voro klädda i hvitt, sågo de ut som ett par glödande, exotiska plantor, hvilka ödet förflyttat till en engelsk trädgård.

En af lady Marys bröder, en gammal herre, som såg tämligen butter ut, skötte värdens plikter. Och hans son Algy, elev i Eton, skulle föra Margot Kostolitz till bordet, medan Valérie som "geniet" stod så mycket framom sin syster i rang, att hon fick herr Tory på sin lott.

Herr Tory var mycket ung, som en riktig prästkandidat och hans kantigheter hade ännu icke blifvit bortslipade hvarken genom hans prästerliga ämbete eller genom croquetspelet. Han hade en pincenez med blåaktiga glas, var mycket förlägen och onaturligt högtidlig. Då han kom fram till Valérie och tafatt bjöd henne armen blef han visst bra ängslig till mods vid tanken på, att han skulle bli tvungen att samtala med och roa denna gnistrande lilla främling. Men Valérie besparade honom mödan. Hon betraktade honom kritiskt under sina långa ögonhår och frågade sedan långsamt och tydligt:

— Ni tala — magyar? — jag mena — ungersk?

Högeligen orolig och förvånad skyndade den unge mannen att förneka detta.

Valérie drog med en beklagande åtbörd upp sina runda axlar och utstötte en tung suck. Sedan skakade hon på hufvudet och fördjupade sig i läsningen af sitt menukort.

John Croft gaf från andra sidan om bordet akt på denna lilla komedi och smålog för sig själf. Den ohöfliga, impertinenta lilla varelsen! När det behagade henne kunde hon tala engelska lika bra som någon annan, men nu hade hon uppenbarligen ingen lust därtill. Hennes granne på andra sidan var en magnat från omnäjden, hvilken också, som sir John viste, ogillade lady Marys välgörenhetsföretag och hyste den åsikten, att de utarmade trakten. Det var icke troligt, att han just synnerligen mycket skulle samtala med sin lilla granne. Och efter en blick, som tydligen vittnade om onåd, vände han värkligen demonstrativt ryggen eller rättare sagdt, skuldran åt henne. Valérie betraktade honom äfvenledes som öfverflödig och egnade sig helt och hållet åt maten. Under hela måltiden yttrade hon icke ett enda ord. Och det som börjats af elakhet och motsägelseanda slutade med surmulenhet. De svarta ögonbrynen rynkades, den röda undre läppen sköts fram; nu ville hon icke ens äta mera, utan började öppna och sluta sin solfjäder i ett så regelrätt anfall af dåligt lynne, som endast ett bortskämdt barn kan ha.

John Croft lutade sig tillbaka i sin stol och blickade ned utmed bordet för att se, huru den andra systern hade det. I början torde hon ha haft ganska roligt, ty Croft hade flere gånger uppfångat glädtiga ord och meningar, som förkunnade, att hon mycket väl kom till rätta med den unge eleven från Eton. Ja han, som endast motvilligt lydt sin faster, då hon tillsade honom att föra den andra fröken "den och den" till bordet, tyktes efter fem minuter ha kommit under fund med, att hon var en riktigt söt flicka. De pratade ju helt förtroligt och glädtigt med hvarandra. Men nu såg Margot mycket tankfull, ja, bekymrad ut. En eller par gånger märkte Croft, att hon gjorde små tecken åt sin syster, hvilka blott besvarades med järnhårdt trots. En gång uppfångade han till och med en grimas. Han ämnade just se efter hvad den skulle göra för en värkan på Margot, då lady Rosamunda plötsligt vände sig till honom.

— Denna gång måste ni böja ert hufvud ännu litet längre bakåt, sade hon iskallt. Lady Hee's hår skymmer utsikten.

Croft hade för mycken världsvana för att spritta till. Men han kände till sin stora förtrytelse, att han rodnade.

— Ni tyckes finna den unga damens bakhufvud mycket intressant, fortfor lady Rosamunda.

— Jag var inte angelägen om att se hennes bakhufvud. Jag ville betrakta hennes ansikte, men hufvudet är likaledes intressant.

— I synnerhet kammen med glaspärlorna, tycker jag.

— Ja, den är mycket vacker och hon bär den såsom ingen engelsk flicka kunde göra det.

— Jag ville bra gärna veta hvaruti den trollmakt består, som dessa små flickor uppenbarligen utöfva öfver er. — Det har hela aftonen roat mig att gifva akt på er; om ni inte stirrade på den ena, så stirrade ni på den andra.

— Det fägnar mig, att jag kunnat roa er, svarade Croft vårdslöst.

— Godt, men hvaruti ligger trollmakten?

— Åh, jag vet inte så noga. De äro annorlunda än andra, de äro omgifna af någonting nytt, friskt och täkt. Jag tycker det är riktigt uppfriskande att ibland se någonting annat än det vanliga. Tycker ni inte det?

— Jag fruktar, svarade lady Rosamunda högmodigt, att er smak blifvit förstörd till följd af er alt för långa vistelse i främmande länder. Men ni borde ju haft tid att åter acklimatisera er.

— Åh, jag är mera än acklimatiserad, svarade Croft med ett egendomligt, impertinent leende; jag börjar redan ledas vid alt här hemma.

Lady Rosamunda var lady Mary Brackens brorsdotter, medan sir John var hennes aflidne makes nevö; de båda unga stodo således i ett slags släktskapsförhållande till hvarandra och voro vana att umgås förtroligt. Det är visst möjligt, att lady Rosamunda önskade komma i ett ännu förtroligare förhållande till den unge baronen, ty han var ju ett utmärkt parti. Hon intresserade sig i alla fall så pass lifligt för honom, att den uppmärksamhet han egnade de båda främlingarna väkte hennes obehag. Hans sista anmärkning förbittrade henne i högsta grad och hon ämnade just gifva honom ett bitande svar, då damerna reste sig från bordet ooh tillfället sålunda gick henne ur händerna.

Ute i hallen råkade en af enkenåderna fälla sin solfjäder, hvilket framkallade en allmän stockning, så att Margot och Valérie nödgades stanna kvar i matsalen.

— Hvad är det åt dig Valérie? hörde Croft den förra hviska. Tu n'as pas adresse ton pauvre, reverend une seule fois.

— Je le deteste, svarade Valérie kort och bestämdt.

— Mais, songez donc, chérie —

— Je m' embête eci, mumlade Valérie med en vredgad hviskning och sedan satte sig det lilla tåget åter i rörelse och Croft stängde dörren.

Då han kort därpå trädde in i salongen, gick han raka vägen fram till den yngre systern, som satt ensam för sig, ty alla försök att draga in henne i ett samtal hade strandat. Några af de andra damerna hade i början sökt närma sig henne på ett nedlåtande sätt, somliga hade till och med försökt tilltala henne på en ytterst dålig franska, enär de ej hade någon aning om, att hon talade en flytande engelska, men Valérie var fortfarande otillgänglig och gaf så korta svar, att de därefter blott egnade sin uppmärksamhet åt Margot, hvilken, angelägen att godtgöra systerns ohöflighet, svarat artigt och förbindligt.

— Jag ville bra gärna veta, sade sir John i det han slog sig ned i soffan bredvid Valérie, hvarför ni är vid så dåligt lynne?

— Det var då en förskräcklig ohöflighet! utropade Valérie, medan en flyktig grop visade sig invid hennes mungipa. Huru kan ni påstå, att jag är vid dåligt lynne?

— Emedan ni är det, svarade Croft.

— Ja, jag är det värkligen, medgaf Valérie, medan den lilla gropen undanträngdes af flere andra.

— Nå, ni är åtminstone ärlig, sade sir John. Men säg mig nu hvarför ni är vid dåligt lynne?

Groparna försvunno och pannan rynkade åter.

— Emedan jag hatar detta hus och alla som vistas däruti. Min syster yrkade på, att vi skulle fara hit, fastän jag sade henne, att det var en dårskap. Var så god och se er omkring och säg mig sedan, om någon af dessa människor förstår sig på musik? En af damerna sade mig, att hennes döttrar lagt grunden med Beethoven och Chopin och att hon nu lät dem lära sig la musique de danse.. Ni borde värkligen ha hört det! De äro allesamman dumma, dumma.

— Ja, jag tror värkligen, att de flesta äro det, sade Croft kastande en blick omkring rummet. Men inte alla ändå. Till ex. lady Rosamunda Gorst.

— Bah! afbröt Valérie honom, försök inte inbilla mig, att hon förstår sig på musik! — I London blir en konstnärinna åtminstone höfligt behandlad och erkänd, om hon också är huru obekant som hälst. Människorna veta, att man måste ha någonting inneboende för att vara artist. Men här — tillade hon och hennes ansikte färgades af en häftig rodnad — här se de en öfver axeln, för att man måste förtjäna sitt bröd.

— Mademoiselle, sade John Croft mildt, var inte för sträng, ni skrämmer mig riktigt! Tillåt mig försäkra er, att jag högeligen älskar musik och att jag förstår att uppskatta en konstnärinna.

Medan han sade detta lutade han sig ned till henne, så att hans ögon nästan kommo i jämhöjd med hennes. Det låg någonting så öppet och intagande i hans blick och ton, snarare än i orden, att Valérie helt och hållet blidkades. Hon såg leende opp till honom och lutade sig i och med detsamma tillbaka i stolen, som om hon med fägnad ämnade utlåta sig i ett samtal. Därvid sträkte hon omedvetet fram ett par små, näpna, i bronsfärgade läderskor instuckna fötter. Croft blickade ned på dem, liksom hvarje karl i hans ställe hade gjort, och såg, att sagda skor voro prydda med röda bandrosetter.

— Jaså, de hunno ändå bli ditsydda! utropade han ofrivilligt.

Valérie satt åter rak som ett ljus och betraktade honom med ett uttryck af gränslös förvåning och förbittring.

— Hvad menar ni därmed? utropade hon; är det möjligt, att ni — att ni förstår ungerska?

Croft blef plötsligt blossande röd.

— Jag var några år attaché i Wien, sade han mycket ödmjukt, jag fruktar, att jag förstår ungerska ganska bra.

Valéries stora, mörka ögon tyktes riktigt flamma af vrede; den glödande rodnad, som färgat hennes kinder, spred sig nu äfven öfver nacken och pannan.

— Då förstod ni faktiskt alt, hvad vi i kupén talade med hvarandra? hviskade hon alldeles utom sig.

— Jag förstod hvarje ord, sade John dystert.

— Det var ohederligt! uthrast Valérie.

John Croft rätade på sig.

— Godt, sade han, vi skola antaga det som bevisadt. Men säg mig, mademoiselle, huru hade ni väl blifvit till mods, om jag midt under edra förtroliga utgjutelser plötsligt hade underrättat eder om, att jag förstod hvad ni sade. Tror ni inte situationen hade blifvit ganska obehaglig? Betänk, att jag inte under några omständigheter kunde befria er från min närvara? och att jag inte kunde låta bli att höra edra ord, om jag inta rent af stoppade till mina öron. Jag försäkrar, att jag gjorde mig den största möda att ej höra hvad ni sade, jag skrynklade till och med ihop min tidning för att förtaga ljudet af edra röster.

Valérie hade mycket sinne för humor och nu började hon skratta.

— Jag kommer ihåg, huru ni prasslade med er tidning.

John begagnade sig genast af den fördel han vunnit.

— Och betänk också, ätt jag inte kunde ha någon aning om, att jag skulle få återse eder som gäster på Brackenhurst, fortfor han. Det föll mig icke in, att vi någonsin mera skulle återse hvarandra. Medgif, att det egentligen är bra orätt af er att vara ond på mig.

— Jag är inte mera ond på er, svarade Valérie, hvilken lugnat sig lika hastigt som hon blifvit förargad. Det är egentligen riktigt roligt, att ni kan ungerska. Nu skola vi tala ungerska, så kunna vi säga hvilka elakheter vi vilja om de andra utan att de förstå oss.

Men innan denna lilla älskvärda plan hann bli utförd kom lady Mary
Bracken tvärs öfver rummet.

— Vi ville gärna höra litet musik. Hvar är ert instrument, mademoiselle?

— Jag förstod, att konserten inte skulle vara förr än i morgon, genmälde Valérie vresigt.

— Ja, konserten är i morgon, men jag hoppas, att ni äfven i dag låter oss höra er.

— Jag är mycket trött i dag, protesterade Valérie vidare.

Margot kom skyndsamt fram till henne.

— Du spelar förstås, ma mignonne, bad hon ömt. Lady Mary Brackens vänner vilja så gärna höra dig.

Valérie fläktade sig långsamt med solfjädern, men svarade ingenting.

— Jag ber er, var så god och spela, sade sir John så sakta, att endast hon kunde höra honom, visa mig på det sättet, att ni inte längre är ond på mig.

Hennes motstånd var brutet och hon reste sig för att gå och hämta sin fiol.

— Får jag skicka någon för att hämta den? frågade lady Mary. Nej, kanske det är bättre, att ni själf går dit upp, så stämmer ni den där. Jag kan inte tåla det där stämmandet.

Valérie lämnade rummet utan att fästa afseende vid hennes ord och strax därpå kom hon tillbaka med fiolen i dess låda och gick raka vägen fram till Margot, som redan satt vid pianot.

— Gif mig ton, sade hon och lockade fram en mängd marterande ljud, under hvilka lady Mary högljudt protesterade. Sedan började hon spela en rysk aria med variationer. Croft hade väntat någonting framstående, men han var icke förberedd på en så utsökt prestation. Det led intet tvifvel: Valérie Kostolitz var en stor konstnärinna. Han var förvånad öfver den lilla varelsens styrka. Hvilken lidelse! Hvilken eld! Medan hon spelade tyktes hon glömma alla och alt utom sin konst; hennes stora ögon blefvo ännu större; ja, hennes hållning var så drottninglik som man ej hade tilltrott henne. Det var som om hennes egen genius hade höjt henne. Hon afbröt spelet plötsligt och kastade en snabb blick på åhörarekretsen — en ifrig, nästan bedjande blick.

Ett ögonblick var det alldeles tyst i rummet, sedan hördes ett svagt "förtjusande" från en aflägsen vrå. Lady Mary, som till en början lyssnat mycket uppmärksamt, kände, att morgondagen mycket berodde af hennes skyddslings framgång och hade därför vågat sig fram med sitt: "förtjusande". Men en gammal herre yttrade däremot sin åsikt, att ingenting passade så bra i en salong som en banjo — hans döttrar höllo just på att lära sig spela banjo, sade han till sin granne. Valéries blick hvilade en sekund på Rosamunda Gorst, som lojt besvarade blicken och tyktes kväfva en gäspning. Sedan såg hon på Croft.

— Ni tykte åtminstone om det? sade hon.

— Ja, jag tykte om det.

— Då skall jag en annan gång också spela för er. Men nu skola de här goda människorna få någonting, som de kunna förstå.

Hon började åter spela och efter en skrämd och förstörd blick lät
Margot händerna sjunka ned från tangenterna.

Emellan besynnerliga små driller ooh löpningar hördes plötsligt en fasansfull melodi, hvilken Croft blott alt för väl kände igen.

Det var afgjordt en förträfflig prestation. Variationerna voro beundransvärda, infallet sällsamt. Men en sådan djärfhet!

Croft kände bokstafligen, huru han rodnade. Margot tyktes efter ett ögonblick ha återvunnit sin själfbehärskning och — smittad af systerns satiriska lynne anslog hon då och då ett ackord, som blott ökade det groteska i föredraget. Nu pratade ingen mera; alla lyssnade med förvånade, nästan häpna miner; den gamle herrn, som så oförbehållsamt yttrat sin förkärlek för banjon, slog takt med hufvudet. Lady Mary smålog med ett något förvirradt uttryck, medan Rosamunda Gorst, full af högmodig förvåning, stirrade på konstnärinnan. Strax därpå slutade Valérie med en drill och lady Mary reste sig från sin plats.

— Jag tackar så mycket. Det var värkligen vackert — men det är för besynnerligt — melodin förefaller mig så bekant.

— Jag förmodar, att vi alla känna den, sade ett annat fruntimmer kärft.

— Ja — jag tänkte också ett ögonblick att — men det kunde det naturligtvis icke vara.

— Det var "Ta-ra-ra-boom-de-ay", utbrast Algy. Vacker melodi, icke sant?

— Dumma pojke! sade hans faster. Men allvarsamt, fröken Kostolitz, det påminner värkligen om —

— Det är "Ta-ra-ra-boom-de-ay", svarade Valérie med högtidligt allvar.

— Du milde! sade lady Mary. Jag tykte väl, att jag kände igen den. Vi kände allesamman igen den, icke sant? — Hon såg sig förtjust omkring. När man hör den så här är det en riktigt vacker melodi. Men den är litet annorlunda satt, ni har väl själf transponerat den?

— Ja, svarade Valérie helt lugnt, arrangementet är af mig. Jag tykte det skulle vara trefligt, om jag spelade något, som allo förstodo.

— En präktig idé, sade banjoherrn.

— Arrangementet är mycket originelt, lofordade en af damerna.

— Men det är skada, att ni valde en så simpel melodi.

Valérie stämde emellertid åter sin fiol utan att bry sig om de anmärkningar, som surrade omkring henne.

— Valérie, huru kunde du göra det? hviskade Margot under det allmänna virrvarret af röster. Ser du huru jag darrar! Då så mycket står på spel.

— Låt mig vara i fred, sade Valérie; sedan såg hon hastigt upp till
Croft och frågade; Hvad tykte ni?

— Om jag säger det kommer det icke att fägna er.

— Jag vill i alla fall veta det.

— Nåväl, svarade sir John mycket allvarsamt, jag tykte det var ganska impertinent.

Hon rodnade, men rykte genast åter på axlarna.

— Impertinent! Ett sådant uttryck! Jag gjorde ett experiment, qui a, du reste, complètement reussi. Tycker ni inte det är snält, tillade hon med ett förtrollande leende, då man bjuder till att rätta sig efter andras smak, till och med då man icke själf förstår den?

— Till och med, sade sir John, som alt ännu var mycket allvarsam och märkvärdigt nog kände sig personligt sårad af Valéries val, till och med, om ni därigenom förråder en brist på god ton.

— Pour le coup, monsieur, inföll Margot, jag tycker, att det ni nu säger ingalunda vittnar om alt för god ton.

Valéries ansikte strålade af belåtenhet.

— Nå, nu börja ni två gräla, sade hon, och därtill finnes det värkligen ingen anledning. Monsieur känner sig sårad af mig, emedan han tror, att jag tillåtit mig ett dumt skämt. Du är förargad på honom, emedan du anser, att ingen annan än du bör få hålla moralpredikningar för mig. Men jag är inte ond på någon. Se på mig — jag är belåten! Se på människorna — de äro likaledes belåtna! Allons, allons, ne vous fâches pas. Nu skall jag spela någonting för er.

Ögonblicket därpå strömmade Kreutzer-sonatens första toner genom salen. Nu behöfde man icke mera påbjuda tystnad, nu var nyfikenheten väkt och ehuru denna komposition var af ett helt annat slag fängslade dess underbara skönhet likväl de prosaiska och omusikaliska sinnena.

Croft var som förtrollad; tårarna stodo i ögonen på honom, det föreföll honom som om Valéries fina fingrar dragit hjärtat ur hans bröst. Det var en riktig dröm, han hade ännu aldrig hört en så fulländad, så gripande och förtrollande musik.

Då hon slutat brast en riktig bifallsstorm lös; människorna trängde sig omkring henne med lyckönskningar och utrop af beundran.

— Du överträffade dig själf, sade Margot helt upprörd. Valérie kastade en förstulen blick på Croft och smålog belåtet, då hon lade märke till den sinnesrörelse, hennes spel väkt hos honom.

Med en drottninglik åtbörd räkte hon sin fiol åt systern, för att hon skulle lägga in den i lådan; sedan gick hon fram till lady Mary Bracken och gjorde en lätt bugning för henne.

— Jag har spelat tre gånger, sade hon. Månne det icke är nog? Jag är mycket trött och ville gärna komma i ro.

Sedan skakade hon hand med värdinnan och styrde, åtföljd af Margot, kosan rakt mot dörren. På sin väg genom salen hälsade de åt höger och vänster med de sällsammaste, högtidligaste bugningar som om de varit ett härskarepar.

III.

Molto espressivo.

— Du milde himmel, i dag är det då mycket att göra, förkunnade lady
Mary ifrigt morgonen därpå.

— Låt oss för all del i världen i ro äta vår frukost! svarade hennes nevö tämligen otåligt och tillade sedan högst inkonsekvent: Hvad ha vi då att göra? Konserten eger ju inte rum förr än på eftermiddagen?

— Klockan precis tre, sade lady Mary. Men teaterrepresentationen försiggår ju på torsdag och i dag på förmiddagen måste vi alldeles afgjordt ha den första repetitionen. Jag hoppas, att du kan din roll, käre John?

— Om jag skall bekänna sanningen, svarade sir John med ett sorglöst skratt, så har jag ännu icke sett på den; men det går nog. Du ställer väl inte till repetitionen före tolf? Då har jag ju god tid på mig.

— Hvad spelar ni då för en roll? frågade Valérie, som satt midt emot honom.

— Åh, jag är alltid le jeune prémier. Vågar jag fråga, hvad det är som så roar er, mademoiselle? — Ty Valérie brast plötsligt ut i ett klingande skratt.

— Ah, I ären värkligen för roliga! ropade hon. Jag har redan förut sett det. Ni tager emot hufvudrollen i ett stycke: Ni kastar icke ens en blick på den tils just före repetitionen och sedan inbillar ni er, att ni kan spela den!

— Det hoppas jag! sade sir John mycket stött. Jag tror att man i allmänhet tycker, att jag kan spela, icke sant, tant Mary? Jag vet, att det ofta faller sig besvärligt för mig att jämt nödgas vara med och spela.

— Han anses för en af de bästa dilettanterna i England, svarade lady Mary förvånad och tillika en smula retligt. Han kommer aldrig, aldrig af sig!

— Han kommer aldrig af sig! utropade Valérie strålande af belåtenhet. Som om det vore alt! Ah, dessa dilettanter! Se på värkliga skådespelare, folk, som hela lifvet igenom endast spela teater. Hvad göra de, när de skola uppträda i ett nytt stycke? De studera, studera och studera! De ha i veckor och månadtal repetition två gånger om dagen; de inöfva hvarje detalj. Men när dilettanter taga ihop med ett stycke — nå ja, omedvetet, komiskt härmande. John Croft — stycket skall uppföras i öfvermorgon. Bra! Och första repetitionen blir om par timmar. Enorm tid! De ha ännu icke sett på sina roller — men de bli nog färdiga! Ack, slutade hon, återfallande i sin vanliga ton, hvad det är komiskt.

Croft rodnade ända upp i pannan; han var tillräckligt ung för att finna det obehagligt att bli utskrattad. Han vände sig därför till den bredvid honom sittande Margot och sade med en skymt af djärfhet i sin ton:

— Er syster tyckes vara mycket noga underrättad om skådespelarekonsten. Kanske hon haft för afsikt att bli skådespelerska?

Margot rätade upp sig i hela sin värdighet.

— Min syster nöjer sig med att vara konstnärinna i musik. Orsaken hvarför hon har så noga reda på skådespelarekonsten är, tillade hon rodnande, att en mängd ryktbara skådespelare umgingos i vårt föräldrahem. Det gjorde dem ofta ett nöje att gifva min syster dramatisk undervisning, ehuru hon blott var ett barn.

Den enkla förklaringen besegrade Croft helt och hållet och han bedyrade i försonlig ton, att detta värkligen var en fördel, som kom ytterst få till del.

Men lady Mary försökte genast draga praktisk nytta af Margots förklaring och sade, att det var en god sak att vinna två så väl förberedda krafter för sin representation.

— I skolen båda två få roller i mitt stycke, sade hon skrattande och lämnade sällskapet åt dess konstnärliga debatter.

Då sir John hörde, att de båda unga damerna äfven skulle spela med i stycket, ville han icke stå efter för dem, utan började flitigt läsa på sin roll. Men han hade aldrig varit så styf och stel på någon repetition. Han råkade ur den ena förlägenheten i den andra och slutligen märkte han, att han var föremål för sina medspelandes munterhet.

Hans roll fordrade, att han skulle göra den lilla fiolspelerskan sin kur. I den afgörande scenen skulle hon snyfta och gråta af svartsjuka och han skulle vara mycket olycklig däröfver och använda alla de ömma konster, medels hvilka man vågar hoppas att kunna lugna en svartsjuk älskarinna. Sir John föll tillbörligen på knä och började sina bedyranden. Han kämpade formligen efter ord, men utan att gifva akt på sina repliker. Valérie tyktes värkligen också vara mycket upprörd och brast ut i hjärtslitande snyftningar; men det föreföll honom slutligen, som om det rykt i hennes ansikte, hvilket hon försökte gömma bakom näsduken, och som om ett leende glidit fram öfver detsamma och småningom öfvergått till ett häjdlöst, om också undertrykt skratt.

— Det vore bra roligt att veta hvad det var, som beredde er ett så stort nöje, sade han, då scenen var förbi.

— Ni var värkligen för komisk, skrattade Valérie, medan hon torkade tårarna ur ögonen. Edra kärleksförklaringar läto med er engelska mauvaise honte så stela som en konfessionel bordsbön.

— Huru skulle jag då säga det? frågade Croft med denna utmanande djärfhet, som så ofta utgör den förolämpade unge mannens enda resurs.

— Jag skall visa er det, om vi hinna, efter lunchen och om vi få reda på någon lugn och stilla plats, där vi kunna repetera, svarade Valérie. —

Efter lunchen föreslog sir John trädgården som det lämpligaste ställe i och för en repetition.

— Nere på den bortersta terrassen kunna vi vara fullkomligt ostörda.

— Kom då, Margot! ropade Valérie och fattade systerns arm, vi skola repetera för monsieur ensam.

De smögo sig obemärkt ur huset och skyndade bort till det anvisade stället. Valérie ilade förut öfver de jämna gräsmattorna och hoppade från den ena sluttningen till den andra, medan sir John och Margot långsammare följde efter.

— Är det här? frågade hon och gled in genom ett båghvalf i den taxushäck, som omgaf den sista terrassen. Sedan stannade hon midt på den solbelysta platsen och klappade händerna: Ack hvad här är vackert! Detta är feernas land!

Hennes blick gled öfver den sammetslena gräsmattan, som var omgifven af täta, omsorgsfullt klipta häckar. Midt på terrassen plaskade en fontän i en förvittrad stenbassin; blomsterrabatter sträfvade upp ur den saftiga grönskan ända bort till häcken och vid terrassens bortre ända såg man ett halmtäkt lasthus, hvars dörr helt inbjudande stod öppen.

Likt ett irrbloss hade hon fladdrat omkring öfver alt och undersökt allting. Plötsligt blef hon helt allvarsam.

— Se här Margot, tag nu boken, sade hon. Du måste hjälpa oss, när vi staka oss — eller, rättare sagdt, när monsieur stakar sig, ty han är inte alls säker på sin roll. Det lilla lusthuset står här som enkom för vår skull. Jag sätter mig här. Nu kommer ni in; ni finner mig tout en pleurs, ert hjärta har smält och ni bjuder till att trösta mig — är det icke så? Nu skola vi börja — jag gråter, som ni ser. — Ack, ack! Att han kan vara så grym! — — — — Nå, hvarför kommer ni inte?

— Hvad skall jag säga? vände Croft sig ångestfullt hviskande till
Margot.

— Célia i tårar — värkligen i tårar! hviskade hon till honom. Är det möjligt — att hon ändå har ett hjärta?

— Ja, ja, så var det; jag hade alldeles glömt det. — Och han upprepade: Célia i tårar, värkligen i tårar — han stötte emot ett trädgårdsbord och försökte skjuta det åt sidan — är det möjligt — att hon ändå har ett hjärta? Célia, min älskade, kan det vara för min skull?

Men längre kom han icke.

— Förlåt, mademoiselle, men jag kan omöjligt falla på knä här, det är inte utrymme därtill.