SKYTTES PÅ MUNKEBODA

SKYTTES
PÅ MUNKEBODA

HEMLIV I SKÅNE 1830

AV
MATHILDA MALLING

SJÄTTE UPPLAGAN

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright 1922 by Albert Bonnier.

HELSINGFORS 1922
HOLGER SCHILDTS TRYCKERI

Far och Mor

tillägnas tacksamt denna gamla historia hemma från Västra Göinge härad

Förf.

I.

Marssolen sken skarpt och klart på hela det långa vita husets framsida och in genom de något grönaktiga fönstren, som sutto högt upp. I den halvöppna förstugudörren ovanför den höga stentrappan stod Agneta och klippte med ögonen under den nystärkta kråkan, som var på för första gången i år, medan hon lätt rysande i den vasst bitande vårvinden band den stickade hjärtvärmaren över halsringningen. Därpå lyfte hon resolut med bägge händerna upp den tunna shalliklänningen, som med sitt storblommiga mönster på blekt gredelin botten såg ohyggligt urfälld ut — det såg hon först nu i solskenet.

Hon skulle bara ned i köksträdgården och se, om där icke funnos några snödroppar, hon kunde sätta upp på kusin Joachims kammare — det såg så bart ut på byrån med bara den stickade duken och spegeln. Och så ville hon — funderade hon ut, medan hon sprang över de höga, ännu frusna sparrissängarna — hänga de två små litografierna av kronprinsen och general Adlersparre, som knappt syntes över dragkistan därnere — på väggen ovanför hans säng. Det tyckte hon passade för en officer.

Inne i köket framför den öppna spiseln bakade Beata, röd i ansiktet och spänt påpasslig, »fattiga fänrikar» till kaffet. De, som misslyckades och blevo alltför brända, lade hon på ett fat för sig — de kunde bli bra att traktera tvätt-Brita och Färsingens Kerstin med nere i brygghuset.

I folkstugan gingo vävstolarna som vanligt. Hennes nåd, majorskan, tillät inte, att pigorna i otid togos från arbetet. I det hela gjorde hon inte så mycket väsen av kusin Joachim som flickorna. När man inte kom med mera heder, så …

Men inte visste Agneta eller Beata eller ens själva Karin Maria, varför kusin kom — mamma hade inte funnit det varken passande eller välbetänkt att säga dem orsaken till visiten. Och inte frågade de heller stort efter det — det var nog, att han kom, att någon kom. Där hade de nu gått hela vintern hemma på Munkeboda, och ända sedan lagmannens och prostens julkalaser och födelsedagsutklädningen hos faster Brita tjugondedag jul, hade de inte sett en levande själ utom den tyste baron Stjerne på Marieholm och gamla mamsell Fiken, som hjälpte till med sömnad och täckstickning och annat smått. Hon var nog både snäll och småtrevlig, mamsell Fiken, men nu hade de ju i så många år hört alla hennes historier, att de kunde dem nästan bättre än hon själv, och de enda nya, som kommit till på sista tiden, handlade allesammans om den elake Per Larsson på Bofors, som nyss i fyllan stuckit ihjäl sin svärfar med en kniv. Det kunde då i längden icke vara så muntert att alltid sitta och höra på!

Majorskan satt på sin vanliga plats vid fönstret och stickade gardiner »i vågor». Så mycken ära hade hon dock funnit sig i att visa Joachim, att hon i anledning av dagen hade satt undan stoppkorgen, alltid fylld med uråldriga fina lärftsdukar sedan farföräldrarnas tid, vilka hon letade upp innerst inne i de gamla linneskåpen och roade sig med att reparera. Där stod den nu betäckt av ett filerat överkast på dragkistan under porträtten av kronprinsen och general Adlersparre, vilka Agneta så lömskt spekulerade på att flytta.

Framme vid det ovala salsbordet framför långsoffan stod Karin Maria och ordnade kaffekopparna och satte fram högtidskannan och snipan av drivet silver. Hon hade sett litet tvekande på modern, när hon tog fram dem ur hörnskåpet och vecklade den gamla konstiga kannan — ursprungligen en dryckeskanna från Karolinska tiden, som en uppfinningsrik fru Skytte på den tiden, då kaffet blev modernt, låtit guldsmeden i Kristianstad sätta pip på — ut ur det gamla örngottsvaret, som vanligtvis omslöt den. Men majorskan bara knep ihop munnen och låtsade inte se det. Så tog Karin Maria och satte den på bordet.

Därpå lade hon ett par nya vedträn på brasan och tittade sig belåtet omkring för att ännu en gång skärskåda sina anordningar.

Det långa, av idel smala granbräder hopfogade golvet var så vitskurat, som det kunde bliva, och solskenet gjorde det riktigt bländande. Längs väggarna stodo de blanka, solida mahognymöblerna, stela och nymodiga — på var sin sida om dörren till förstugan ett klaffbord med mycket smal skiva och breda klaffar, så inventiöst inrättade, att de vid högtidliga tillfällen kunde sättas ihop till ett enda långt bord. De tre fönstren hade vita hemvävda långgardiner med knoppfransar — det var ett arbete av husets tre döttrar. I fönsterkarmen vid hennes nåds plats stodo två blommande hyacinter.

Över soffan hängde stora litografier av kungen och drottning Desideria i släta mahognylister. Mitt emellan dem, i en oval förgylld ram, ett porträtt i olja av Hedvig Elisabeth Charlotta, vilket »hon själv», medan hon ännu blott var hertiginna, givit åt mammas moster. Det hade förut haft sin plats inne i förmaket bland familjeporträtten, men då där aldrig eldades mera än två à tre gånger på vintern, hade mamma nu flyttat det in i salen. Hon tyckte om att någon gång emellanåt — åtminstone för mamsell Fiken — berätta historien om sin moster.

I tystnaden inne i matsalen hörde de, hur Agneta torkade sina fötter på granrisruskan i förstugan, innan hon flög uppför loftstrappan.

Beata kom in med de »fattiga fänrikarna» på en tallrik — ljusbruna, aptitliga — och lade dem till det övriga småbrödet i silverkorgen. Karin Maria stal sig till att kasta ännu en blick i den lilla dunkla långspegeln i hörnet, som för resten mest bestod av ram. Hon rättade på håret och muslinsschaletten, som var fäst med en nål över den urringade värkensklänningen.

— Nu tycker jag han snart kunde vara här! utbrast Beata otåligt.

Agneta skuttade nedför loftstrappan. Hon slog upp dörren mellan de båda klaffborden mittemot soffan och ropade högljutt in i rummet:

— Mamma! Flickor! Jag ser Ola Mattssons skjutstrilla uppe i backen. Det måste vara Joachim!

Mamma lade ihop stickningen. — Du är så god och kommer ihåg, att du säger kusin Joachim, när du talar med honom, hon såg strängt på sin yngsta dotter. Det var för galet, en sådan affär flickorna gjorde av den pojken! Agneta hade till och med gått och bundit det nya sidenbandet i sitt hår. Där satt nu den röda rosetten högt uppe i frisyren, framför kammen, mellan sidolockarna, som föllo ned över tinningarna, och bara hon rörde på huvudet, fläktade den kokett fram och tillbaka. Ja, själva Karin Maria hade sannerligen farmors pärlnål i schaletten — den, som annars bara kom fram vid de högtidligaste tillfällen! — Och Beata hade konfirmationshjärtat om halsen. Mamma såg det nog, men när det en gång skett, så var det bäst att låtsa, som om man icke märkte något; hon bara snörpte betänksamt på munnen, då hon långsamt och ordentligt lade ihop det vidlyftiga stickarbetet.

Men vad stod nu på? … Minsann var det inte mamsell Fiken, som gjort sig ärende — naturligtvis bara för att se »fideikommissarien»!

Mamsell Fiken öppnade tapetdörren mellan soffan och dragkistan och stack in ett litet förskrämt huvud med runda ögon och näsa som en fågelnäbb samt tre gråa papiljotter ovanför var tinning.

— Ack, söta hennes nåd lilla, jag ber tusen gånger om ursäkt! ropade hon alldeles konsternerad över att strax i dörren möta majorskans kalla, förvånade ögon. Jag skulle på barndop till klockarens i eftermiddag — därför har jag inte heller tagit upp håret ännu, hon for nervöst ursäktande med handen upp till papiljotterna — och så ville jag ju så gärna be att få låna Karin Marias nya skor, för mina, hon satte med ett visst koketteri fram en liten elegant fot i en rödsliten, uttrampad korsbandssko, de ägna sig ju inte precis för kalaser …

— Så gärna, mamsell Fiken, sade majorskan lika stel som förut. Gå efter skorna, Karin Maria.

— Nu? frågade Karin Maria motvilligt. Hon hörde trillan svänga in på gården.

Majorskan överskådade situationen. Hon sade kyligt och med stor värdighet till mamsell Fiken:

— Vi vänta löjtnant Skytte, min mans brorson, i eftermiddag.

— Jaså, svarade mamsell Fiken bara. Hon hade naturligtvis inte hört det.

Flickorna kastade osäkra blickar på varandra. Nu höll vagnen framför trappan — och pappa, som inte var hemma! Vem skulle gå ut i förstugan och taga emot? …

Majorskan stod och betänkte sig — nej, hon skulle inte få någon anledning till prat här, den gamla sladdertaskan!

— Mamsell Fiken får ursäkta, sade hon med sitt allra magnifikaste uttryck. Därpå öppnade hon dörren till förstugan och trädde ut — de tre flickorna gjorde sig långa på tåspetsarna och tittade över hennes skuldra.

Där stod han redan ute på stengolvet, högväxt och bredaxlad, i ytterstövlar och vargskinnspäls, med mössan i handen. Det tjocka, bruna håret hängde i en lugg ned i pannan, och det väderbitna, leende ansiktet med de klara, mörkblå ögonen var infattat som i en fin ram av två smala mörka »favoriter».

— Välkommen, min gode Joachim! hälsade majorskan mycket högt, mera med tanke på mamsell Fiken, som också stod och sträckte hals därinne, än på brorsonen, vilken belevat bockade sig, innan han pliktskyldigast blev omfamnad av faster Charlotte.

Inne i salen hälsade han på kusinerna. Han kysste dem alla tre på kinden och undrade på att Agneta verkligen blivit så stor.

— Ja, sade Agneta och fingrade på sitt skärp. Jag fyllde nitton i höstas …

Karin Maria stod redan med silverkannan i handen. Mamsell Fiken bad ännu en gång om ursäkt för sina papiljotter och blev ombedd att stanna och också dricka en kopp.

Karin Maria, smärt och förnäm med spetsrysch kring de vita, långa händerna, frågade bildat efter faster Anne-Ulla och kusin Lisen, som ju fått vara i Stockholm i vinter, och Beata, ännu het om kinderna efter bakningen, trugade välvilligt småbröd på mamsell Fiken, som redan radat upp en mängd sorter på tefatet. Men Agneta satt bara och såg ned i knäet, ned på sina små smala, av marsvinden illa medfarna, röda handleder — hon kände, att kusin Joachim hela tiden, medan han talade med de andra, förstulet höll ögonen på henne. Hon önskade att hon aldrig hade bundit det röda sidenbandet i sitt hår — ty det var naturligtvis det han tittade på …

Och medan Joachim Skytte artigt konverserade med faster Charlotte och Karin Maria om släktingarna i Stockholm och Kristianstad och lät sig Beatas »fattiga fänrikar» väl smaka, satt han hela tiden och undrade stilla på att han verkligen någonsin hade kunnat glömma, hur kusin Agneta såg ut — ty någon som liknade henne, hade han aldrig sett. Hon var så blond, att håret högst uppe på hjässan under den högröda rosetten nästan skiftade i silvervitt, och de många små lockarna, som från tinningarna föllo ned över kinder och öron, voro mjuka och glänsande som silke. Hennes ansikte var ännu barnsligt mjukt i dragen, hyn frisk och redan — så tidigt på året — en smula solbränd. Och så hade hon — det märkvärdigaste av allt! — ett par stora bruna ögon, bruna som brun sammet, dunkla och varma, när hon teg, skälmska och frimodiga, när hon talade. De passade så förunderligt väl till den lilla röda munnen, som var på en gång så vek och så trotsig med barnsligt neddragna mungipor.

II.

Uppe på det norra gavelrummet gick Joachim Skytte och packade upp sin koffert. Stugpigan Bengta hade hjälpt honom att lägga linnet i byrålådorna och hänga kläderna in i garderoben, men nu hade hon blivit avskedad med tack och tillsägelse, att löjtnanten helst ville sörja för resten själv. Det var då alltid något att taga sig till! I det blandade skenet från den sprakande och flammande björkvedsbrasan samt det enda ensliga talgljuset på byrån hämtade han från bottnen av den solida läderkofferten upp en efter annan av böckerna och placerade dem omsorgsfullt i den hängande bokhyllan på väggen.

Där var »Corinne» och »La nouvelle Héloise», några av Walter Scotts romaner och ett par av Voltaires tragedier vid sidan av »Die Räuber» och Ehrensvärds Italienska resa. Därtill några äldre svenska böcker och av modernare »Frithiofs saga», ett par häften av »Iduna» och »Poetisk Kalender» samt äntligen, flitigt lästa, Victor Hugos första Oder och ballader. Allt i allt en rätt betydlig boksamling för en tjugufemårig artillerilöjtnant, som aldrig gjort sig till med att vara belletrist och aldrig varit utanför landets gränser.

Han genomgick förstrött varje boks titel och strök ofta långsamt med handen över bandet, innan han satte dem på deras plats — på detta tanklöst smekande sätt, varpå den, som verkligen älskar läsning, alltid behandlar böcker. Därpå packade han upp ett gammalmodigt, konstigt inrättat skrivschatull, som förut tillhört en annan Joachim Skytte — det bar på locket initialerna J. S. och årtalet 1788 — öppnade det och ordnade dess innehåll på bordet framför fönstret.

Sedan fanns det, tyvärr, intet mera att göra. Han samlade ihop de få pappersomslagen, som åter sorgfälligt gömdes i kofferten, och gav sig till att spatsera fram och tillbaka i det långa rummet.

Du gode Gud! Här skulle man alltså vara tvungen att stanna hela långa våren och sommaren — vintern också kanske. Och det för en galen nycks, ett övermodigt infalls skull! Vad hade han med överstens käraste att göra? Flickslinkor fanns där nog av i Stockholm, och »röda Lotta» var i hans ögon icke en bit bättre än de andra. Men hon hade nu förgapat sig i honom. — Löjtnant Skytte log ovillkorligt vid minnet av det dråpliga dryckeslaget ute på Stallmästaregården, där han trots överste Stålkulas svartsjuka närvaro vunnit den röda Lottas tillfälliga och rätt passionerade bevågenhet. Och så hade han naturligtvis icke kunnat motstå den övermodiga lusten att spela gubben ett spratt. Yr i huvudet av vin och stulna kyssar, hade han burit tösen i släden, kört ifrån de andra inåt landet, stannat på första bästa gästgivaregård … stannat där två hela dagar, ända tills översten, rasande som en retad tjur, hade uppsökt dem. Därpå hade så den beryktade duellen utan vittnen följt — ett simpelt slagsmål, vilket han från början gjort allt för att undvika, men som den andre genom att hota med ridpiskan slutligen tvungit honom till. Joachim rynkade pannan i ensamheten, när han tänkte tillbaka därpå — det var förstås motbjudande att behöva prygla en gammal man, men stå och taga emot stryk som en skolpojke kunde han ju heller icke finna sig i. Och om han så ändå bara hade kunnat tiga, så hade Stålkula nog för sin egen skull låtit historien tystas ned, men arg och förbittrad på gubben, som han var, hade han icke kunnat motstå lusten att skryta för kamraterna med, hur han i dubbel måtto planterat ett »horn» i sin överordnades panna. Därpå hade kronprinsen och vederbörande fått nys om saken. Av hänsyn till gubben Stålkula, som ju heller inga lagrar skördat på affären, aktade man sig att draga historien inför krigsrätt, men för exemplets och disciplinens skull ansågs det nödvändigt, då saken inom officerskretsar var alltför bekant, att löjtnant Skytte tills vidare blev suspenderad.

Han undrade, om flickorna visste, varför i all världen kusin Joachim, som först nyligen från artilleriet i Kristianstad fått transport till Stockholm, så plötsligt måst lämna huvudstaden, och inte hade någon annan resurs än att taga sin tillflykt till släktens gamla stamgods Munkeboda. Naturligtvis visste de det! Inte hade väl faster Charlotte kunnat tiga med en så intressant historia, och Karin Maria, som ju korresponderade med flickbekanta i Stockholm, hade säkert fått det rapporterat alltsammans. Med tummarna i västfickorna blev han stående mitt på golvet och stirrade under sammandragna ögonbryn rakt in i ljuset — orolig, förargad, förödmjukad, rasande på sig själv och andra. Ända tills han på en gång kom till att småle: han hade plötsligt sett framför sig lilla Agnetas bruna ögon, stora, vidöppna, barnsligt förfärade över kusin Joachims förskräckliga mandater …

Nästa morgon vaknade han sent, utsövd efter resan och i bättre humör. Medan han klädde sig och ordnade det lockiga håret framför den lilla smala, fuktfläckiga spegeln på byrån, såg han icke längre så mörkt på tillvaron, och när han vid en blick ut genom fönstret fick syn på Karin Maria, som rak och ståtlig i sin rödrutiga värkensklänning, med schal över skuldrorna, barhuvad trots kölden, matade hönsen nedanför kökstrappan, började han efter hand känna sig mer och mer försonligt stämd gentemot utsikten att tillbringa sin tid på Munkeboda.

Han drog ett sista tag i fadermördarna, planterade en guldnål i den höga halsduken, fick fatt i sin brokiga sidennäsduk, som fallit bakom spegeln, och sprang raskt nedför trapporna.

Inne i salen satt faster Charlotte som vanligt vid mittfönstret mellan hyacinterna. Frukostbordet stod dukat — demonstrativt tomt med blott ett kuvert. Då Joachim bugade sig och, något generad, började ursäkta sig för sin sjusovaresömn, reste majorskan sig och ropade ut i köksdörren:

— Boel, värm ölosten och tag in maten. Nu är löjtnanten nere.

Därpå fördjupade hon sig åter i att taga upp maskor — Joachim tyckte, att han åter blev tio år under hennes ogillande, förebrående tystnad.

Då Boel, röd i ansiktet under hätteklädet, kom in med ölost, spickesill och stuvad potatis på en bricka, sade fastern, utan att lyfta ögonen från maskorna:

— Du får ursäkta, käre brorson, våra lantliga seder. Hos oss står frukosten på bordet klockan sju precis.

— Min goda faster Charlotte kan vara säker på, att klockan sju precis skall jag också infinna mig hädanefter.

Majorskan mildrades en smula genom hans artiga undfallenhet. Hon frågade honom nådigt, hur han sovit, och började tala om, hur ledsamt det var att det skulle vara råttor i den blå kammaren, fastän hon sannerligen hade stoppat både kungsljus och gröt med arsenik i hålen …

Efter frukosten drev Joachim tämligen ensam omkring på gården, som tycktes ligga alldeles utdöd i solskenet. Drängarna voro åt skogen och hämtade hem ved och bakris — man måste skynda att begagna tiden, medan de frusna kärren ännu voro farbara — och i köket gjorde pigorna i ordning till middagen, som för hela hushållet, folket såväl som herrskapet, skulle stå färdig precis klockan halv tolv. Den enda, som ägnade den främmande någon uppmärksamhet, var hans gamla bekanta, stugpigan Bengta, vilken borta vid köksfönstret satt och malde senap med en kanonkula i en träskål, som hon höll fast mellan knäna under det hon regelmässigt vaggade fram och tillbaka med kroppen. Ända ut på gården hörde han, i det han gick förbi, hennes långsläpiga stämma sjunga visan om jungfrun, som mötte

»ett gångande skepp, som fullt av grevar var»,

medan hon samtidigt i sin besvärliga ställning höll på att vrida huvudet ur led för att se efter honom.

Något uppmuntrad av denna uppmärksamhet — den enda han hittills rönt — fortsatte han sitt tysta men energiska letande efter flickorna, vilka tycktes sjunkna i jorden, och fick äntligen, då han på vinst och förlust ämnade träda in i brygghuset, syn på Beata, vilken från fönstret vid sidan av den tvärdelade brygghusdörren lutade sig fram ur vävstolen och vänligt nickade till honom.

Inne i det mörka brygghuset fann han efter något letande klinkan till vävkammardörren och trädde in.

Torvelden glödde friskt i den breda, nästan fyrkantiga järnugnen med en hemsk, något obestämd bataljrelief på framsidan. Solen sken in genom det grönaktiga, smårutiga fönstret, vid vilket Beata satt och nu reste sig från sin väv för att hälsa på kusinen.

— Vad här är trevligt, kunde Joachim, som under den sista halvtimmen känt sig fullkomligt husvill, icke låta bli att säga. Har kusin något emot, att jag slår mig ner en stund?

Beata röjde välvilligt undan spolar och skyttlar från den enda trästolen och bad honom artigt taga plats.

Samtalet gick till att börja med rätt trögt. Dels var Beata litet blyg, och dels var hon rädd för att mamma skulle komma och se, hur lat hon var. Ty inte passade det sig, att hon hela tiden satt och slamrade med väven, då hon skulle underhålla kusin Joachim. Inte förrän han tillfälligtvis kommit att nämna, att han sett faster Charlotte övervaka utläggandet av vävräckorna på blekplatsen — den goda vårsolen skulle nyttjas — kom det riktigt liv i samtalet.

De talade om trakten, som Joachim knappt sett sedan sin barndom, och han frågade efter vilket umgänge det egentligen fanns på orten.

Beata nämnde pliktskyldigast prostens och lagmannens, »men det var så långt borta», hon suckade. — Och så, det kom litet dröjande, liksom tvekande, baron Stjerne på Marieholm.

— Nils Olof Stjerne? frågade Joachim intresserad. Det hade funnits liksom ett slags hemligt förbehåll i hennes röst, vilket tydligen lovade mera och väckte intresse.

— Ja … Beata satt och gungade med foten på tramporna och vägde skytteln i handen med nedslagna ögon.

— Nå? … forskade Joachim uppmuntrande. Det var ju klart, att hon hade något att säga, som hon hellre än gärna ville ut med.

— Han kommer hit ofta, fortfor hon i samma ton.

— Såå? … Kusin Joachims ögon blevo mer och mer avvaktande och frågande.

Beata böjde sig en smula fram i vävstolen och sade med litet lägre stämma, nästan viskande:

— Han är så gott som förlovad med Agneta.

— Nej! utbrast Joachim, icke precis misstrogen, men förbluffad.

Beata nickade blott tvärsäkert bekräftande, i det hon hastigt sköt skottspolen igenom varpen, trampade till och slog i.

Joachim reste sig upp och stödde sig mot vävstolen.

— Men hon är ju endast ett barn, sade han ogillande, mot honom.

— Mamma vill det, fortsatte Beata sina förtroenden, glad över att ha någon att prata med. Men hon hade ändå hellre önskat, att det blivit Karin Maria.

— För det att hon är äldre?

— Ja, naturligtvis … Och så är hon förståndigare. Mamma är så rädd för, att Agneta inte skall kunna ta gamla friherrinnan på rätta sättet.

Joachim Skytte teg. Han stod och tänkte sig lilla kusin Agneta som den tjocke fyrtioårige Nils Olof Stjernes friherrinna. Omedvetet drog ett uttryck nästan av vedervilja över hans ansikte.

— Men, Beatas stämma sjönk igen, det tjänar i alla fall inte till något, vad mamma vill, för hon får nu aldrig i världen syster Agneta till det.

— Inte? Joachims intresse var åter väckt. Varför inte, kusin Beata? Sitta som friherrinna på Marieholm, tycker jag just skulle vara något för lilla Agneta — som ser ut som en prinsessa, tillade han långsammare, nästan för sig själv.

Beata svarade icke. Hon satte en ny spole i skytteln och knep ihop läpparna med ett uttryck, som vältaligare än alla ord sade, att hon nog visste mera, men att ingen makt i världen skulle förmå henne att säga det.

— Berätta! envisades Joachim, mer och mer nyfiken.

Beatas fasta beslut vacklade genast.

— Om kusin lovar, att inte säga det — inte för någon! Hon såg allvarligt upp.

— Inte för en levande själ. Så sant mig Gud hjälpe, bedyrade han högtidligt.

Beata var nu icke längre i stånd att hålla på hemligheten längre. Hon böjde sig fram och viskade hastigt:

— Jo, för jag tror alldeles bestämt, att Agneta är kär i en annan.

— I vem? inföll Joachim energiskt. Vet inte kusin vem det är?

— Ja, se, det vet jag rakt inte, bekände Beata modfälld, och jag kan omöjligt räkna ut det. Men någon måste det vara, ty allt sedan vi dansade tjugondedagen hos faster Brita på Råsnäs, är hon inte densamma mot Stjerne och tål inte att se honom.

En skugga föll över Beatas vita väv. Det knackade muntert på rutan, och Agnetas söta ansikte inramat av ylleschalen, som hon höll ihop under hakan, tittade in.

— Säg ingenting, kusin Joachim — för Guds skull, viskade Beata. Flickorna skulle aldrig förlåta mig …

Agneta slog upp dörren på vid gavel. Hon ryckte schalen från huvud och skuldror och förde bägge händerna upp till håret utan att strax ge akt på Joachim, som stod i skuggan, lutad mot vävstolen.

— Kusin Joachim! ropade hon förvånad, i det hon plötsligt fick ögonen på honom. God morgon, hon neg för honom. Är kusin här?

— Ja, vi ha suttit och filosoferat litet på morgonkvisten, kusin Beata och jag, sade Joachim ogenerat och hälsade.

— Över vad? undrade Agneta nyfiket med sina klara, bruna ögon i hans utan att ännu sänka armarna från koaffyren, som hotade att ramla ned.

— Å … över giftermål och kvinnor och kärlek och sådant där. Inte sant, kusin Beata? retades han med kusinen, som satt och rynkade ögonbrynen och gjorde hotande hemlighetsfulla miner med ryggen åt Agneta.

— Över kärlek … återtog Agneta långsamt, liksom ovillkorligt. Jag undrar …

Hon sade icke mer, rodnade till under Joachims frågande och oroade blick. Så satte hon sig hastigt ned vid rocken mitt i rummet och började spola den halvspunna spolen färdig. Beatas ögon mötte mystiskt menande, nästan triumferande Joachims.

— Det är ingenting att undra på, sade Joachim långsamt efter en paus, med ett uttryck, som flickorna, ifall de känt till ordet och förstått det, skulle kallat cyniskt. Nu kallade de det bara överlägset och tyckte till och med, att det klädde honom. Det får nog kusin lära alltsammans i sinom tid — när kusin blir gift.

Agneta såg blygt upp från sin spole. Vad han då såg präktig ut i den bruna klädesrocken, som satt så väl, den höga, brokiga västen och det fina linnet över sidenhalsduken! Hennes blick sjönk ned på de åtsittande eleganta benkläderna och de nätta, blanka stövlarna.

Gud vet, undrade hon ovillkorligt, om han alltid ämnar gå så fin i vardagslag!

Joachim mötte hennes blick, hennes öppna, oförställda beundran smickrade hans fåfänga och satte honom strax i gott humör.

— När man blir gift, upprepade Beata skeptiskt, med djupt föraktlig betoning. Nej, lär man det inte förr, så lär man det minsann inte då!

Joachim brast ut i skratt. Han kunde förstå, att de åsikter, hans kusin av sin moder bibringats angående äktenskapet, icke voro särdeles romantiska. — Man kan ju tänka sig, sade han muntert, välvilligt docerande, att en flicka kan bli gift med en man, hon älskar. Han talade till Beata, men såg på Agneta, som ännu djupare sänkte huvudet över det surrande spinnrockshjulet.

Beata fnyste föraktligt till. — Det händer aldrig, knappt ens i romanböcker.

Den ovilja och cyniska stämning, som nyss, då han hörde det projekterade giftermålet mellan baron Stjerne och lilla Agneta, gripit den unge Skytte, slog på en gång plötsligt om. Han kände sig med ens, gentemot kusin Beatas principiella tvivel, åter besjälad av denna svärmiskt-romantiska tro på den verkliga, äkta, sanna kärlekens allmakt, vilken han funnit uttryckt hos de flesta av sina älsklingsdiktare, och som vid de ungdomliga kamratgillena lärt honom att i så varma och inspirerade ord tolka det intryck, kvinnan, kvinnligheten, »das ewig weibliche», så långt han kunde minnas tillbaka, gjort på hans lättrörliga hjärta. Lutad mot vävstolen, med ena armen bakom nacken och huvudet böjt en smula tillbaka, började han ivrigt och allvarligt utveckla sina teorier, prisa kärlekens lycka och allena saliggörande inflytande på livet. De mörkblå ögonen strålade under den ungdomligt släta, vita pannan, över vilken det bruna håret oredigt föll fram, och den djupa klyftan i hans runda skägglösa haka blev liksom djupare — rörlig och uttrycksfull under hans entusiastiska tal. Beata hade för länge sedan upphört att väva. Hon satt och fingrade på skytteln, med det lilla huvudet tankfullt på sned mot muslinsschaletten, utan att riktigt våga se upp på kusinen, medan Agneta med handen på spinnrockshjulet, lätt framåtböjd, med halvöppen mun och vitt uppspärrade ögon följde var rörelse i hans ansikte. Det hade ursprungligen varit Joachims mening att bevisa Beata, att kärlekens lycka också vore tillgänglig i äktenskapet — ja, egentligen hörde hemma där — men efter hand som han talade, kom han, hänförd av sina egna ord, helt och hållet bort från ämnet och talade blott om kärleken i allmänhet, om mannens kärlek till kvinnan, oberoende av band och lagar. Och de namn han nämnde: Julies och S:t Preux’ namn, Frithiofs och Ingeborgs namn, hans citat av Eigils jublande utrop hos Oehlenschläger:

Jeg har min Helga! Hörer det, I Sale …

allt detta bevisade ju i själva verket ingenting om lyckan i äktenskapet, men flickorna märkte det icke; liksom han själv hade de för länge sedan fullständigt glömt utgångspunkten. Han talade ju som en bok, en dikt, och han talade om kärlek — det var dem nog.

Detta passionerade föredrag om hjärtats rätt hade fullständigt brutit isen, de kände sig nu som gamla bekanta och kallade varandra helt oceremoniöst och förtroligt för »du» och vid namn alldeles som syskon. Med anknytning till den älskade Frithiof, kommo de in på litteraturen — de voro allesammans livligt intresserade av den nya nationella diktningen, men av utländska böcker kände flickorna icke till stort mer än sina gamla franska skolböcker. De »contes» och franska tragedier mamma hade, voro i regeln inlåsta och lästes blott högt för språkets skull, i urval och under kontroll. Joachim berättade för dem om de tyska romantikerna och deklamerade stycken av »Don Carlos» och »Die Räuber» — mer för sitt eget nöje än kusinernas, som blott ofullständigt förstodo tyska. Det hade icke brukats på mammas tid; franska hade de däremot, som nästan alla »bättre folks barn» lärt ungefär samtidigt med modersmålet. Då Joachim såg, att de trots all god vilja omöjligt kunde dela hans beundran för Carl Moor och markis Posa, avbröt han sig plötsligt och ropade med livlig entusiasm:

— Men så finns det en fransos, som heter Victor Hugo. Han är helt ung, knappt äldre än jag. Ni kan tro, han kan skriva.

Och i den gamla vävstugan på Munkeboda, där så många tusentals alnar av linne- och blångarnslärft vid ljudet av psalmer och sävliga folkvisor mödosamt knogats ihop av fruar och fröknar och pigor, började nu den unge Skytte för sina kusiner deklamera modern europeisk romantisk poesi.

»Nous parlons des héros, du ciel, des chevaliers …»

ljöd det klangfullt och patetiskt ända ut i brygghuset till majorskan, som häpen stannade ett ögonblick, innan hon kom sig för att lyfta upp klinkan. Och då hon öppnade dörren, såg hon bägge sina yngsta flickor sitta med händerna i kors på blanka vardagsförmiddagen, röda om kinderna och med tårar i ögonen, medan kusin Joachim mitt på golvet stod med rynkade ögonbryn och handen tragiskt utsträckt emot henne.

Sannerligen, en ny tid hade runnit upp på Munkeboda! Också där hade seklets tredje årtionde begynt!

III.

Flickorna bodde också uppe på loftet — i gavelrummet mittemot Joachims. Uppe i den stora kammaren mot söder, där det var sol nästan dagen igenom, bodde de alla tre tillsammans. Väggarna voro icke tapetserade som i de andra rummen, utan från farfars tid målade med brokiga, tropiska fantasilandskap på blå bakgrund: mest höga palmer som beskuggade små kaffebruna hyddor, vaktade av idylliska infödingar. Farfar hade själv på lediga stunder målat dem liksom dörrstyckena nere i förstugan.

Rummet var möblerat med gamla, vitlackerade, gustavianska möbler — lantligt klumpiga — som majorskan vid sitt giftermål kasserat i förmaket. I den breda utdragssängen, som var hopskjuten om dagarna, lågo Beata och Agneta, och liggsoffan mittemot, med överdrag av hemvävt, rutigt bomullstyg, hade Karin Maria, som den äldsta, för sin egen del. Framför soffan stod rummets praktmöbel: ett gammalt ovalt bord med mörk marmorskiva och tjocka, buktade ben, som en gång varit förgyllda.

När Joachim gick till och ifrån sitt eget rum, såg han ofta dörren till kusinernas stå öppen. Var gång han kom över det mörka loftet och tittade dit in, bländades han nästan, som om han såg in i själva solen — så ljust var det alltid där inne, nu på vårsidan. Emellertid såg han Karin Maria på taburetten framme vid fönstret sitta och öva sig på harpan, eller Beata uppkrupen i den breda fönsterkarmen sticka tidigt grönt till kanariefåglarna i buren, som hängde mitt i det breda fönstret, vilket med sina många små rutor nästan liknade väggen i ett drivhus. Farfar hade inrättat det så, ty här uppe — mitt i solskenet, föraktande alla övliga målaretraditioner — hade gubben, som var egen i allt, haft sin »atelier».

Joachim kunde ännu tydligt minnas farfar, flickorna hade däremot blott en dunkel hågkomst av honom som en liten vithårig gammal man, böjd i ryggen av gikt, men med ett par klara blå ögon, skälmaktiga och milda, och ett fint rödlätt ansikte, skrumpet som ett vinteräpple. Gikten hade farfar fått redan under kriget i Finland anno 88, men det var dock först efter det han som gammal man legat med lantvärnet på Rügen och farit så förfärligt illa, som han börjat gå så hopkrupen. Det var efter den tiden, sedan han äntligen kommit hem till Munkeboda igen, som han slagit sig på att måla. Han gick då sällan utanför gården, utan satt däruppe på gavelrummet i solskenet och komponerade sina fantastiska landskap eller läste ny fransk och tysk poesi — han var en stor beundrare av Ossian och Châteaubriand, och många av tavlorna voro hans egna fantasiillustrationer till »Atala» och »René». Tidningar tålde han på sin ålderdom icke att se — »Grevesmöhlensk litteratur» kallade han dem föraktligt. Vid statsvälvningen den 13 mars hade han varit Adlersparres anhängare och — som lantvärnist och skåning av gammal snapphanesläkt — hållit på den danska tronföljden. Han hade en gång varit en ivrig politiker och oppositionsman — Gustav III och hans regemente hade han aldrig kunnat fördraga — men mot slutet av sitt liv förlorade han mer och mer intresset för allt vad som tilldrog sig i riket. Efter det sista tronföljarvalet, då hans gamla livlighet ett ögonblick tycktes blossa upp på nytt, hörde icke ens hans söner honom någonsin yttra någon politisk mening i inhemska frågor. Däremot deltog han alltid med liv och själ i vad som försiggick ute i Europa, och kejsarens fälttåg följde han med stort intresse: de stora bragderna, utförda på avstånd, ägde för hans soldat- och konstnärsfantasi beständigt hela sagans och miraklets tjusning.

Han hade varit mycket svag för sin sonson och namne, lille Joachim. Pojken var född på Munkeboda den 2 december 1805 och med segerhuva; då budskapet från Austerlitz omsider nådde upp till Västra Göinge härad — det var bortåt jultiden — lät gubben farfar hämta upp den sista flaskan av den gamla tokajern, som legat i källaren allt sedan Carl Niklas Skytte kom hem från Wien år 1738. Han klingade högtidligt med sina söner och sin sonhustru — Joachims glada och vackra moder — och sedan han doppat sitt lillfinger i vinet, stack han det i munnen på ungen — var man född med segerhuva på själva Austerlitzdagen, så skulle man få veta om det!

Och Joachim fick veta om det. Den 2 december firades alltid, så länge farfar levde, med särskild högtidlighet, och med sin dristiga, lättrörliga, äkta Skytteska fantasi såg gossen sig alltid under hela sin barndom i andanom predestinerad till både marskalksstaven och hertigkronan. Och farfar tog honom aldrig ur hans illusioner — han upplevde icke Waterloo!

När Joachim kom från sin kammare, hade han alltid bra mycket mera lust att spatsera in till flickorna mitt emot än ned till faster Charlotte, men hittills hade han alltid lyckligt besegrat denna frestelse. Inte för det, att det i något annat hus skulle ansetts opassande mellan så nära släktingar, men han visste, att faster Charlotte ansåg det så — när det var honom, det var fråga om.

Faster Charlotte hade aldrig tyckt om Joachim, först och främst för det hon inte själv hade någon son och gossen, såsom ende sonsonen, efter farfaderns testamente skulle ärva Munkeboda, och sedan för det han var så »étourdi». Historien med överstens Lotta, som hon kände till i alla detaljer, hade naturligtvis inte bidragit att höja honom i hennes gunst — hon ansåg honom nu nästan moraliskt fördärvad.

Flickorna hade alltid mycket att göra: de vävde, broderade, övade sig på klaver och harpa och läste ännu vissa timmar i veckan franska för sin moder, som själv hade fått den gamla gustavianska uppfostran och icke gillade någon annan. Hur gärna Joachim än ville sällskapa med dem, fick han nästan aldrig tillfälle därtill. Sedan faster Charlotte hört honom deklamera modern poesi i vävstugan, misstrodde hon honom ännu mer än förut.

För det mesta vistades han ute i skog och mark, var intresserad av skogshygget och vårbruket, som nu började. Emellanåt tog han sig en lång ridtur — red, så att skummet stod om hästen, bara för att rida; en gång gjorde han visit i prästgården och en annan gång hos lagman Sköldborgs, men det gjorde han icke om igen, ty lagmanskan och alla döttrarna började strax, den ena mera indiskret än den andra, pumpa honom angående baron Stjernes frieri till Agneta, vilket i hög grad tycktes intressera dem. Till Marieholm for han icke, ehuru det låg närmast Munkeboda — han »kunde inte med friaren», anförtrodde han Beata, och så söp man för resten så förtvivlat där, att ifall han bara en gång skulle försöka att hålla Nils Olof stången, slutade det förmodligen med att han drack ihjäl sig.

Sanningen var, att han icke kunde fördraga att se Nils Olof Stjernes rödbrusiga ansikte med de lugna, utstående blå ögonen — det irriterade honom, bara han tänkte på det. Han kände gentemot honom en hemlig, oövervinnlig, egentligen alldeles oförnuftig och ogrundad antipati, som vissa ögonblick kunde växa nästan till hat — så olidligt var det honom att tänka på att den tjocke, flegmatiske tölpen en gång skulle ha Agneta, vilken — det svor han på mer än en gång — var den vackraste flicka han kände, trots det hon bara var från skånska landsbygden och därtill hans egen köttsliga kusin, som han kunde minnas, från det hon låg i linda.

Om kvällarna lade Joachim patiens, »la Blocade de Copenhague», spelade »Svarte Petter» med flickorna och mamsell Fiken eller bezigue med farbror Niklas, som, när han blev livad vid en toddy, alltid berättade ungefär samma historier från 1814, då han varit med hären i Norge, eller glada ungdomsminnen från sin garnisonstid i Stockholm, där han svärmat för Fredrika Löv och Inga Åberg och alltid roat sig präktigt trots Gustav Adolfs trista regemente. Klockan tio reste sig faster Charlotte, om det så var mitt uti en patiens eller en historia — kände efter, om hörnskåpet och mahognyskänken voro riktigt låsta, gav den av döttrarna, som »hade veckan», sina instruktioner för morgondagen, under det hon lade ihop stickningen och släckte det ena talgljuset vid sin bordända.

— Seså, Skytte, sade hon myndigt, nu är det tid för ungdomen att komma i säng.

Farbror Niklas reste sig — det föll varken honom eller någon annan in att sätta sig upp emot den enväldiga majorskan, som redan stod vid dörren med det andra talgljuset i handen, vid vilket Joachim tände sin vaxstapel för att lysa sig själv och flickorna uppför trappan. Men faster Charlotte stod troget och väntade i den kalla förstugan, tills hon sett ungdomen skiljas åt uppe i den halvmörka loftssvalen, innan hon tog ljuset med sig in i sängkammaren, där det sparsamt släcktes och utbyttes mot en »pråsa». Och den livsglade och äventyrslystne löjtnant Joachim Skytte måste finna sig i att bli körd i säng som en skolpojke klockan tio — han måste finna sig i det, ty här uppe i Västra Göinge härads magraste ödemark hade man sannerligen inga som helst andra resurser för natten än att beskedligt krypa till kojs. Han förbannade faster Charlotte och hela menagen på Munkeboda, läste en smula och sov som en stock till klockan halv sju, då en av flickorna vanligtvis ängsligt knackade på dörren och bad honom för Guds skull skynda sig ner, ty mamma blev ju så ledsen om hon fick vänta med ölosten.

Flickorna hade han snart blivit intim med — i synnerhet Beata, som var så vänlig och munter och hjärtegod. Karin Maria bråddes väl mycket på faster Charlotte — hon var stel och förnäm och »gav sig air», men när man talade med henne, insåg man snart, att hon både var mera tänkande och mera erfaren än systrarna. Hon hade tillbragt ett par vintrar i Stockholm och Kristianstad, och Joachim var från början mycket mera bekant med henne än med de yngre flickorna. Agneta var ju bara barnet, men … Men hon hade några satans ögon, lilla kusin Agneta!

Allt sedan det första ögonblicket han såg henne, tänkte Joachim mest på Agneta. Hon var så oberäknelig — emellanåt så barnsligt yster, så okonstlat förtroendefull och öppenhjärtigt pratsam, emellanåt åter så skygg och misstänksam, så sluten och stilla, att han kunde bli helt nervös och het om öronen samt gå och undra på »vad han hade gjort henne», eller om hon »hade hört något om honom». Så kunde hon ibland, när han icke såg på henne, sitta och följa honom med sin fientligt allvarliga, undrande, mörka blick, som han kände utan att vilja möta den, ty då — det visste han — slog hon strax ned ögonen, och den lilla veka munnen knep trotsigt ihop sig. Han var då alltid övertygad om, att hon satt och tänkte på historien med översten och den förbannade röda Lotta. Ty naturligtvis hade icke mamsell Fiken, som förmodligen snusat upp alltsammans, kunnat ha tand för tunga, om än faster Charlotte — det märkte han — kunnat det. Men däri tog han nu fel. Flickorna — till och med själva Karin Maria — visste lika litet nu, som då han kom, och ansågo egentligen hans vistelse på Munkeboda blott som ett vanligt, om än något förlängt, släktbesök.

Det var en dag mitt i april — en solig förmiddag med barfrost — som den unge Skytte kom hem från en av sina vilda ridturer. Som vanligt, då han steg uppför trappan, möttes han av ljusstrimman, vilken från flickornas otäta kammardörr brandgul silade sig över loftet, och då han nyss hade sett faster Charlotte i potatiskällaren, sysselsatt med att inspektera potatisen, som »började gro», följde han denna gång sin regelmässigt återkommande ingivelse att »hälsa på flickorna».

Ännu i höga stövlar och sporrar, med ridspöet under armen och mössan i handen, knackade han på dörren.

— Stig in! ropades det genast ogenerat.

Han öppnade dörren och såg Agneta balanserande på fönsterkarmen sticka in några blekgröna stjälkar i buren till kanariefåglarna. Hon blev så förvånad när hon såg honom, att hon höll på att förlora jämvikten.

— Kusin Joachim …

Hon ville i en fart hoppa ned på golvet men vrickade foten och skulle ha fallit, om han icke raskt sprungit fram och fångat henne i sina armar.

— Men Agneta, hur i all världen bär du dig åt!

Hon hade blivit helt blek och såg förskräckt upp till honom med de stora bruna ögonen rakt under hans. Han var varm och upphettad av den hastiga ritten i den skarpa vårvinden, som han på backarna måst kämpa sig fram emot, en smula bländad, liksom förvirrad av det rika solljuset — nästan utan att veta vad han gjorde, tryckte han lilla Agneta fastare intill sig och släppte henne icke igen. Deras ögon möttes i en lång, leende blick.

— Gör det ont, kusin Agneta? mumlade han.

Och med en förvirrad, svindlande känsla — utan att kunna göra sig reda för varifrån den kom — viskade Agneta, att hon »trodde nog», att det gjorde ont — i foten …

— Sätt dig ned! Han satte henne varligt men bestämt ned i soffan, och innan hon kunde ana, vad han ämnade göra, böjde han ett knä framför henne och löste hastigt korsbandsskon från foten.

— Men kusin Joachim … Hon rodnade, men lät honom hållas — en smula generad, men ännu mera nyfiken, leende böjd fram över honom.

— Om man frotterar den en smula, så går det över, han gned försiktigt den lilla varma foten i den hemstickade bomullsstrumpan mellan sina händer. Han såg upp och deras ögon möttes igen.

Så böjde han sig djupt ned och gjorde, vad han naturligtvis aldrig skulle ha gjort — han lutade sin kind mot vristen och kysste den.

Det hördes springande steg i trappan. Agneta, röd som blod om kinderna och ända ned på halsen, satte foten hårt mot golvet, och Joachim sprang upp.

Det var bara Beata. Hon kom in med det stora förklädet fullt av matäpplen, en skål och ett par silverknivar i handen.

— Nej, se kusin Joachim! sade hon litet handfallen, men ändå inte så värst förvånad.

— Ja, dörren stod öppen, och då jag såg Agneta hålla på att falla ned från fönsterkarmen … förklarade han en smula osammanhängande och inte fullt sanningsenligt.

Beata hörde inte på. Hon ville passa på att få Agneta till att hjälpa sig med att skala äpplena till tårtan, medan mamma inspekterade potatiskällaren. Om kusin Joachim ville underhålla dem — så mycket bättre!

Därpå slogo de sig allesammans ned omkring praktbordet med marmorskivan. De röda skalen hopade sig i smala ringlar framför flickornas platser, och de kluvna äpplena blevo rödbruna i skålen, medan de pratade.

Mamma var så noga med att få den där äppeltårtan färdig i dag, då det bakades, och stora ugnen ändå var uppvärmd, ty krigsrådet Fagerhjelm hade, på hemväg till Kristianstad, annonserat sig med hela sin familj till i övermorgon.

— Jag visste det nog, Beata samlade med bägge händerna ihop skalen, som lågo kringspridda på hela bordet. Jag visste det! Karin Maria tappade kammen, när hon kammade sig i morgse, och skatorna ha skrattat hela dagen. Det betyder alltid, att det kommer främmande.

— Tusan hakar! skrattade kusin Joachim och sträckte välbehagligt benen i ryttarstövlarna ifrån sig. Då få de inte ofta öppna munnen, era stackars skator.

— Och tänk så väl, att den dumma kalkonhönan nästan höll på att dränka sig i drankasluffen i dag och bröt benen, annars hade mamma visst aldrig nänts att bestå den åt farbror Fagerhjelms!

— Jag tycker inte, jag har hört talas om honom förr, inföll Joachim betänksamt. Han bodde inte i Kristianstad på min tid.

— Nej, det är också bara helt kort tid sedan han flyttade dit, men mamma är syssling med frun. Han är från Småland, tillade Beata med den litet medlidsamma, nästan föraktliga betoning, varmed en genuin göing talar om smålänningar.

— Och Susen har varit i pension i Växjö och talar uppländska, pladdrade Beata vidare.

— Fröken Fagerhjelm! parodierade Agneta skälmskt med ett rätt vällyckat försök att säga hårda r.

— Och tänk, det gör inte ens kusin Joachim, som har varit så länge i Stockholm! Beata såg bort på honom med erkännande beundran.

— Det gör ingen skåning, som har aktning för sig själv, svarade Joachim tvärsäkert.

Agneta började nu fullständigt återvinna sin fattning. Hon lade bägge armarna i de korta, rödrutiga värkensärmarna på bordet och böjde sig skälmaktigt fram:

— När nu kusin Joachim får se Susen … Hon erfor ett retande, hittills okänt nöje i att »bry» Joachim.

— Min Susen, min Susen — admirabel! Quelle figure! härmade Beata uppsluppen krigsrådet och vred ett par inbillade mustascher uppåt. Krigsrådet hade harskår och bar skägg.

— Och så beundrad hon är! fortfor Agneta i samma ton. Hon har redan varit förlovad med tolv gradpasserare!

Joachim skrattade högt och böjde sig fram för att riktigt se in i Agnetas skälmaktigt segervissa, retsamt leende bruna ögon. — Och så unnar kusin Agneta mig att bli den trettonde! sade han med låtsat förebrående, med ögonen i hennes.

— Nej, den förste löjtnanten! svarade Agneta med en liten mockant komplimang. Hennes ögon fingo plötsligt omedvetet ett uttryck av övermod och jublande triumf, i det hon rätade på sig och kastade nacken en smula tillbaka. Nu är det tid, att Susen begynner på ett nytt dussin, dussin!

— Agneta! Agneta! varnade Beata ogillande, i det hon reste sig upp och med fatet på armen beredde sig att gå.

Men Joachim skrattade med full hals — han tyckte, att han för var dag mer och mer »upptäckte» sina kusiner.

Agneta hade också rest sig upp från sin plats i soffan och gjorde sig med en viss nervös brådska i ordning att genast följa systern. Joachim höll artigt dörren öppen för Beata, som med det rågade fatet i båda händerna redan var ute på loftet. När Agneta gick förbi, böjde han sig fram emot henne.

— Hur går det med foten, Agneta?

Och hon, som nyss varit så skalkaktigt säker och leende munter, gled förbi honom röd som blod ända upp till hårfästet och med en skygg, halvt förtrytsam, halvt bedjande blick ur sina nu nästan svarta ögon.

Förstugudörren där nere öppnades raskt utifrån.

— Mamma! viskade Beata, redan halvvägs nere, dämpat varnande upp genom trappans halvmörker.

IV.

Fram emot aftonen dagen innan gästerna väntades, just då pigorna höllo på att städa gästrummen, medan döttrarna själva under majorskans överinseende bäddade sängarna, så att hon kunde vara riktigt säker på att bolster och linnelakan fördelades på rätta sättet, och att de bästa örngottskuddarna med äkta spetsar och de blå sidentäckena från hennes bröllop tillräckligt omsorgsfullt och ostentativt placerades på de sängar, hon bestämt dem för, körde en chäs med två främmande herrar in på gården. Agneta såg dem först genom stora gästrumsfönstret, och utan att varsko någon eller säga ett ord, smög hon sig i samma ögonblick ut ur rummet och skyndade sig hals över huvud upp på vinden.

Litet efter kom köksan springande in och bad, att hennes nåd för guds skull strax ville komma, för baronen från Marieholm och en annan herre stodo redan i förstun.

Majorskan gav hastigt ett par order, skickade bud på majoren och löjtnant Skytte, samt försvann skyndsamt in i förmaket, som av sparsamhetsskäl tyvärr ännu icke blivit eldat.

Då hon småleende och fryntlig med nyaste hårklädseln på huvudet, som likväl i brådskan kommit en smula på sned, trädde in i salen, fann hon redan herrarna där före sig, vilka raka och högtidliga stodo borta vid det ena klaffbordet med ryggen emot henne och ansträngt betraktade ett ytterst otydligt kopparstick över slaget vid Breitenfeld högt uppe på väggen.

Det började strax krusas och komplimenteras, och majorskan bad så många gånger om ursäkt, för det att ingen hade varit tillreds att taga emot herrarna.

Baronen förklarade ytterst omständligt, att han och hans vän ett par dagars tid varit i Kristianstad för att söka tinga på en smula foder åt kreaturen — som vanligt fram på vårsidan, hade naturligtvis hans eget tagit slut. Nu tillät han sig att göra en titt inom på Munkeboda och kanske — ifall det icke alltför mycket besvärade herrskapet — stanna där aftonen över.

Majorskan förklarade artigt, att det naturligtvis icke kunde vara frågan om besvär då det gällde så kärt främmande, och vred redan i tankarna beslutsamt av nacken på tre av sina bästa tuppar, medan hon med detsamma gjorde ett hastigt överslag över, hur mycket det kunde tagas ifrån kalasmaten till i morgon afton, utan att subtraktionen märktes.

Nu kom majoren in, i nystärkta fadermördare och på förhand i gott lynne vid utsikten till ett parti whist och en extra stark romtoddy på kvällskvisten.

Medan majorskan åter försvann för att skyndsamt ge order om eldning i kontoret — förmaket kunde det ändå inte tjäna något till att tänka på — började de tre herrarna tala om foderbristen och nattfrosten och svårigheten att få gott utsäde.

Baron Nils Olof Stjerne till Marieholm — »friaren», som Joachim kallade honom — var en storväxt, starkt byggd herre på ungefär fyrtio år, blond, fyllig och rödbrusig, med hög kal panna och stora, utstående blå ögon. Han ansågs i allmänhet för att se bra ut, ansiktet i sin helhet påminde något om de vanliga Gustav Adolfsporträtten, men det tunga, dästa och en smula stillastående melankoliska i hela hans uttryck missklädde honom. Emellertid var han ingalunda i något avseende — om man också ej tog i betraktande hans rang och Stjernesläktens anseende — omöjlig som man till även en så ung och vacker flicka som Agneta Skytte.

Det var också med en obehaglig känsla av att icke egentligen ha något som helst rimligt skäl till sin oövervinnliga motvilja för honom och det projekterade partiet, som Joachim, då han trädde in i rummet, hälsade på baronen. Han hade under sin Kristianstadstid träffat honom flera gånger, och då närmast tyckt riktigt bra om honom som en hederlig och oförarglig om än något tystlåten sällskapskarl. Varför i all världen skall det tjocka odjuret ha kastat sina ögon just på Agneta, tänkte Joachim, åter gripen av denna besynnerligt nervösa vedervilja för faster Charlottes älsklingsprojekt, som strax vid Beatas första ord därom fattat honom, i det han på samma gång hjärtligt skakade hand med friaren och frågade, hur han mådde i det förbannade aprilvädret.

Bredvid baron Stjerne satt hans gode vän och permanente sällskapsbroder Figge Wallqvist. Han var en herre på nära sextio år nu, liten, mager och skinntorr, med ovanligt väl bibehållet mörkt hår och en stor romersk näsa, som åt hela hans ansikte gav något visst förnämt pretentiöst. Förmodligen stod denna ytterst aristokratiska näsa i förbindelse med hans anspråk att räkna nära släkt med en av Sveriges kungar. Figge Wallqvist gick nämligen med tämligen stor säkerhet och gällde för att vara en sonson av Fredrik av Hessen. Utom näsan och namnet Fredrik hade han också från sin furstlige farfader ärvt en viss smidig slughet och skrävlande, grovkornig gemytlighet, som gjorde honom till en gunstling i herrsällskap. Denne illegitime konungaättling svärmade och levde för, vad han efter ett par stora toddar högtidligt plägade kalla »legitimitetens idé» och »blodets rätt». Och som han lärde, så levde Figge Wallqvist. Han hade på sin tid under statsvälvningen och de följande oroligheterna hållit strängt på den legitime Gustav IV Adolf, och sedermera — också av rent svärmeri för legitimitetens idé — som frivillig under Bernadotte deltagit i de allierades fälttåg mot den »korsikanske usurpatorn», såsom han alltid kallade fransmännens kejsare. Han hade varit med om intåget i Paris och haft den stora glädjen att se Vendômekolonnen störtas. Utom dessa nämnda yttre och inre furstliga egenskaper hade stackars Figge emellertid ingenting vidare ärvt efter sin glorvördige farfader utan levde nu mest på sina vänner, vilka till tack för hans kända gemytlighet och rikliga förråd av fruntimmers- och andra historier, både månader och år underhöllo honom som sällskapsherre. Sitt egentliga huvudkvarter hade han emellertid på senare tider på Marieholm, där Nils Olof Stjerne, ensam och trött av sin moders, änkefriherrinnans, despotiska regemente, fann en viss tröst i gamle Figges sympati och stora livserfarenhet.

Karin Maria kom in och neg världsvant för de bägge herrarna, i det hon samtidigt lät pappa veta, att det nu var i ordning och eldat på kontoret, ifall herrarna ville ta sig ett parti innan supén.

Baron Stjerne hade sett så väntansfull ut, då dörren öppnades. När det blott var Karin Maria, som visade sig, vände han ett ögonblick, liksom besviken, bort huvudet. Det var så länge, hela långa sex veckor, sedan han varit på Munkeboda, och under hela denna tid hade han ej en enda gång sett Agneta. Figge, vilken som sagt hade rykte om sig att förstå sig på kvinnor, hade nämligen livligt rått honom att hålla sig borta en tid och »låta tiden och saknaden verka».

Efter att ha växlat några hövlighetsfraser med äldsta fröken, utvandrade herrarna lydigt till kontoret — i Karin Marias stämma hade nämligen legat en dold order, som de allesammans förstodo. Blott Joachim stannade kvar.

— Skall kusin inte också gå? frågade Karin Maria litet otåligt. Hon stod och väntade på att få börja med dukningen, som i afton ålåg henne.

— Jo … Var är … han höll på att säga Agneta, men ändrade sig instinktivt, då han mötte Karin Marias inkvisitoriska blick, och frågade i stället: Var är Beata?

— Uppe och gör sig i ordning, svarade Karin Maria kort. Och därpå litet spotskt, då Joachim ännu dröjde:

— Vet kusin kanske, var Agneta är? Hon står nämligen inte till att finna.

— Nej! Joachim skrattade till, plötsligt i gott humör, liksom lättad av att veta, att hon åtminstone icke stod och gjorde toalett för »friaren». Men, om du vill, kusin, skall jag göra mitt bästa för att finna henne.

Han mötte mamsell Fiken i förstugan — hon hade som vanligt luktat främmande — gav henne kort besked om, var hon kunde finna Karin Maria, och sprang raskt uppför loftstrappan.

Ett ögonblick stannade han och lyssnade, om han ej skulle höra röster från flickornas rum — men nej, det lät verkligen, som om Beata vore allena. Därpå öppnade han på vinst och förlust, driven liksom av instinkt, dörren till den så kallade »yttre handkammaren», varest majorskan förvarade en del gammalt skräp och ställde undan saker, som icke brukades.

Det första han fick syn på därinne i den bleka, kalla vårskymningen, var också mycket riktigt Agneta, uppkrupen i en gammal släde från 1700-talet, målad, och framtill uppåtböjd som en snäcka. Hon hade svept in sig i en skinnfäll och fördrev tiden med att studera en gammal trasig bok, hon tillfälligtvis funnit däruppe. När hon fick se kusin Joachim, rodnade hon starkt och beredde sig genast att lämna sin tillflyktsort.

Han klev över några gamla lårar, som stängde passagen, stötte i förbifarten med huvudet till ett par talgljus — de hängde radvis under loftet i långa snören, uppträdda på vekarna, för att blekas — och nådde äntligen fram till den sålunda barrikaderade kusinen.

— Men, Agneta, han dämpade ovillkorligt stämman, i det han utan vidare slog sig ned på kanten av släden, som hon ännu ej hunnit lämna. Du sitter ju och blir dödligt förkyld häruppe.

— Neej, sade Agneta dröjande. Trots fällen frös hon så att hon huttrade i sin tunna klänning och sina bara armar. Jag … jag skulle bara söka något häruppe …

— Nu äro de inne i kontoret och kommer inte in före supén. Joachim såg menande på henne i det han dristigt gick rakt på saken.

Agneta knep ihop läpparna och såg ned. Hon rörde sig inte i släden.

— Agneta! Joachim lutade sig fram och hans stämma ljöd ännu mera dämpat. När du nu rakt inte vill ha honom, så …

— Jag kan inte, mumlade Agneta passionerat, utan att se på kusinen. Jag tar gift eller springer till skogs, om mamma tvingar mig.

— Ingen skall tvinga dig, viskade han upprörd och fick i halvmörkret fatt i hennes hand, som han, utan att riktigt veta vad han gjorde, våldsamt klämde i sin. Hur kan du tro, att någon skulle kunna våga?

— Om han bara hade velat ha någon av de andra, viskade Agneta modlöst. Mamma vill det så förfärligt gärna. På hennes födelsedag till sommaren har hon sagt, att det skall eklateras.

— Aldrig, utbrast Joachim häftigt, aldrig, så länge jag lever, skall Nils Olof Stjerne få dig. Och då Agneta nu med en plötslig känsla av lättnad över att ha någon att förtro sig till och i hjälplös tillit till hans beskydd, bävande under den blott halvt förstådda lidelsen i hans ton och ord, på en gång förlorade all självbehärskning och snyftade högt med ansiktet nere mot skinnfällen, böjde han sig fram över henne, tröstande, ömt, och deras ögon möttes inne i slädens mörker.

— Jag svär dig, Agneta, att om du någonsin behöver … behöver … du förstår … Han viskade otydligt, förvirrat, med en stämma, som stockade sig. Du åtminstone skall få den lyckan att följa ditt hjärtas röst.

Beatas förtroende angående »den andre» spökade ännu stundom, om än svagt, i huvudet på Joachim. Hans sunda förnuft sade honom nämligen, att den nogräknade, romantiska och därtill litet satiriskt anlagda Agneta icke så lätt hade kunnat finna någon passabel flamma i denna öken. Men emellanåt, då han kände sig upplagd för melankoli, dröjde hans tankar bland annat också vid denne mystiske »fridstörare», som han då fann för gott att kalla honom.

Agneta tycktes inte riktigt sentera kusinens ädelmod, hon bara böjde huvudet djupare ned. Joachim betraktade henne först förvånad och därpå … Plötsligt såg han — vågade han se — något annat i hennes djupa rodnad.

— Eller … eller … Skulle Beata ha misstagit sig? Det är inte för du föredrar en annan, som …? frågade han hastigt, ännu halvt svartsjuk, trots allt sunt förnuft.

— Jag, mumlade Agneta förvirrad, föredraga en annan? Vad i all världen skulle det då vara för en?

— Ja, du har rätt, ropade Joachim plötsligt övermodigt. Vad skulle det då vara för en? Här!

I samma sekund möttes deras blickar: Agnetas brydd, men skälmsk och en smula öm, Joachims … ja, i det ögonblick Joachim såg in i sin kusins oskyldiga ögon och läste deras uttryck, kom han till att småle — ännu mera skälmskt än hon, som nu bet sig i läppen och långsamt vände bort huvudet, ännu ömmare och en liten smula förläget.

Agneta gav plötsligt till ett lätt rop — hennes ögon stodo fästa på handkammardörren, som med spöklik ljudlöshet öppnades utifrån. Gudskelov, det var bara Beata!

— Är ni här? sade Beata. Hennes röst var låg men ytterligt förvånad. Jag kunde rakt inte begripa, vad det var, som tisslade och tasslade här uppe på loftet.

Joachim vände sig nu också om, utan att släppa Agnetas hand, som han höll fast under fällen.

— Agneta sitter och är rädd för friaren, viskade han med en undertryckt, jublande, pojkaktig uppsluppenhet, som stötte Beata, men, märkvärdigt nog, inte Agneta det allra ringaste.

— Att kusin kan skämta, förebrådde den sympatiserande Beata indignerad. Stjerne själv går väl någorlunda an, fastän han är rysligt tjock och förfärligt tråkig, men kusin skulle bara se gamla friherrinnan!

Agneta hade sakta dragit sin hand ur Joachims. Hon vecklade sig nu ut ur skinnfällen och stod litet obeslutsam utan att våga se upp på honom och utan att kunna komma förbi. Han såg det och reste sig genast.

— Men du får i alla fall in och snygga dig litet, återtog den praktiska Beata. Så rufsigt ditt hår är! Och mamma förlåter dig aldrig, om du icke tar åtminstone violetten på.

»Violetten» var ett familjesmeknamn på Agnetas urfällda shalliklänning. Beata själv ståtade i en storfasonerad röd köpetygsklänning och doftade av eau de lavande.

— Ja, jag får väl det, sade Agneta ovanligt undfallande, i det hon stilla gick förbi kusin Joachim utan att se upp på honom.

När den unge Skytte efter detta intermezzo äntligen kom in till herrarna på kontoret mottogs han med förebråelser från farbror Niklas över att ha undandragit sig fjärdemanskapet. Gamle Figge böjde sig fram för att ta hem ett stick och sade släpande, redan litet lallande på rösten, i det han såg upp med sina rödkantade ögon:

— Inte så sträng, bror Niklas! … Man är ung, man är kavaljer! Inte sant, herr löjtnant? Man har inte tre vackra kusiner för intet …

— Prat! avbröt gubben Niklas, som satt med otur, förargad.

Men Figge Wallqvist lät sig inte bekomma. Han stack Skyttens knekt med sin kung och sade i samma ton som förut:

— Vem av de tre gracerna — om man får vara så indiskret att fråga — är det nu löjtnanten har unnat sitt äpple? Och då Joachim stående vid spelbordet, bibehöll en föraktlig och indignerad tystnad, fortfor han: Eller är det kanske någon nymf i de lägre regionerna? … Förnuftigt, min son, mycket förnuftigt! Där uppnår man i regeln det … det, som skall uppnås … med betydligt mindre tidspillan.

— Skytte är heller inte känd för att spilla tiden i dylika saker, inföll Nils Olof Stjerne ovanligt livad, med en genomskinlig allusion på det ödesdigra Stockholmsäventyret.

De skrattade allesammans högljutt och med en behaglig känsla av kamratskap och ömsesidig världsmannaaktig förtrolighet. Joachim kände sig plötsligt oändligt uppstyltad och dum, som nyss kunnat på allvar förarga sig över gubben Figge.

Han tackade för rådet i lika gott humör som det blivit givet, drack brorskål med gubben, som proponerade, och då samtalet visade tendens att övergå till politiken, bidrog han ivrigt att leda det in i denna fåra.

Gubben Figge kom med ett par rätt vassa utfall mot den härskande dynastien, som aldrig — oaktat det gemensamma fälttåget mot den »korsikanske usurpatorn» — på grund av sin brist på legitimitet riktigt förstått att vinna hans bevågenhet. Joachim, som naturligtvis, i likhet med den övriga ungdomen, icke brydde sig stort om kungen men däremot uppriktigt såg landets hopp i kronprinsen, tog ivrigt till orda och försvarade varmt den »i frihet borna kraften och dugligheten». Gamle Figge skakade på huvudet och spottade föraktligt ut den ena bussen efter den andra.

— Prat! sade han. Det hjälper ta mig fan inte någon att vara »boren i frihet», det kan var oäkta unge i socknen pråla med. Nej, vad det kommer an på i en sådan ställning är auktoritet — den legitima auktoriteten. Det är den hemlighetsfulla och odisputabla rätt blodet ger, som det kommer an på.

— Rätt! Rätt! ropade Joachim hetsigt. Man födes nu för tiden varken till rätt eller makt — den, som har kraft därtill, erövrar det alltsammans.

Nils Olof Stjernes annars så tröga blod började också komma i svallning. Han kände sig kränkt på det ordnade samfundets, på ridderskapets och adelns vägnar.

— Han är ju jakobin, fullblodsjakobin! ropade han argt, med blicken vädjande till sin blivande svärfar.

Gamle Niklas Skytte satt och knäppte betänksamt mot locket på sin snusdosa. Vid brorsonens djärva ord kunde han icke hjälpa, att han kände släktens heta, upproriska snapphaneblod liksom rinna livligare i ådrorna. Han ville icke stöta Stjerne, som naturligtvis, naturligtvis, hade rätt, men … Han klappade nästan smeksamt Joachim på skuldran med denna hemliga släktsympati, vilken liksom magnetiskt meddelas och uppfattas, och utan att låtsa om baronens indignation, sade han godmodigt lugnande, med ett försök att vända det hela i skämt:

— Ja, visst är han jakobin, det ligger ju i släkten. Det har jag själv varit, så det förslog, år 89 för fyrtio år sedan, och det var också gubben far min på sin tid 1772. Han lärde nu för resten aldrig att förlika sig med dem, som makten hade. Men annars så … han tog sig en pris. Det går nog över. Det brukar alltid gå över.

— Inte hos mig! svor Joachim, nu het på allvar. Nog vet jag, att vi nu i Svea rike sitta upp till öronen i hyckleri och gemen feghet, men …

— Håll! Håll, unge vän! Gubben Figge reste sig högtidligt upp, och utan att någon egentligen visste, hur det gick till, voro de plötsligt mitt inne i ett politiskt kannstöperi, i vilket allt ständernas kiv och skrävel under 20-talets oroliga riksdagar gick igen en miniature.

Supén, som, tack vare besväret att fånga och plocka tupparna, serverades alltför sent, var inte särdeles trevlig. Dels voro herrarna, med undantag av Joachim, som disputerat mera än han druckit, och Stjerne, som tålde ett oxhuvud, något väl tunga i huvudet av den rikliga förplägningen på kontoret, dels var majorskan i dåligt lynne över att det så dragit ut på tiden. Flickorna voro stillsamma och högtidliga — friarens närvaro verkade alltid deprimerande på dem. De höllo sig tätt tillsammans i en klunga, och varken Nils Olof Stjerne, som dock hela aftonen uppriktigt och otåligt längtat att få se en skymt av den utvalda, eller Joachim, som med svartsjuk påpasslighet höll ögonen på honom, kunde komma åt att yttra ett ord till Agneta. Hon satt vid bordet mellan Beata och Karin Maria och slog knappt upp ögonen en enda gång under hela aftonen.

Majorskan var långt ifrån missnöjd med sin dotters hållning. Det tillhörde en flicka att vara »retirée» i dylika saker, och dessutom ansåg hon det rent av för god politik så länge icke partiet definitivt var eklaterat.

Tidigt nästa morgon körde friaren och gubben Wallqvist hem. En lam inbjudning — med hänsyn till den bedårande fröken Susen, som väntades, ansåg majorskan det icke riktigt klokt att göra den särdeles presserande — att stanna dagen över, blev artigt avslagen. Stjerne försökte ännu en gång komma åt att möta Agnetas blick, men lyckades icke. I den mulna aprilmorgonen stod hon och neg för honom på trappan med envist nedslagna ögon, medan han modlös och i dåligt lynne grep tömmarna och smackade på vallacken.

V.

Klockan sex på eftermiddagen — just då Joachim mitt på gårdsplatsen i en lång lina motionerade unghingsten Ajax, som, instängd hela dagen, vild av friska luften och yr av att oupphörligt blott springa i cirkel, nästan höll på att falla i sken — körde krigsrådet Fagerhjelms gamla gullackerade heltäckare in genom grindarna. Joachim hade så tillräckligt nog att göra med att lugna Ajax, som — med näsborrarna nedåt, stramt hållen tillbaka — stod och skrapade med frambenen och frustade, att han var tvungen att överlåta åt farbror Niklas att hjälpa damerna ur ekipaget. Först när de efter mycket högröstat tal på trappan och i förstugan och många ursäkter, för att de »så här utan krus mitt på blanka vardan kommo och hemsökte herrskapet», väl blivit installerade i det nu äntligen uppvärmda förmaket, vågade Joachim sig uppför trappan till sitt rum, där han — med tanke på de tolv beundrande gradpasserarna — gjorde en ytterst omsorgsfull toalett med sina allra bästa kläder och en soupçon välluktande pomada i tupén.

När han äntligen var färdig och gick igenom salen, höll Beata, biträdd av Agneta och mamsell Fiken, redan på att duka fram supén på de nu inventiöst sammanfogade tvillingklaffborden, svagt belysta av en ensam kökspråsa på skänken. Tapetdörren till köket stod på vid gavel, och en aptitlig lukt av den halvdränkta kalkonen slog emot honom jämte det förvirrade skramlet av grytor och pannor, som lyftes av och på, samt mitt igenom alltsammans det gnisslande ljudet av knivar, som skurades med järnfilspån. Agneta med famnen full av tallrikar kastade en hastig, skygg, liksom ironiskt fientlig blick på hans omsorgsfulla toalett, i det han gick förbi. Beata hade också ögonen med sig och kunde inte hindra sig från att med en menande blick knuffa systern i sidan.

Inne i förmaket, högtidligt halvmörkt under de fyra tända glaslampetterna — två på var långvägg — underhöll faster Charlotte borta i soffan två magra fruar i höga hårklädslar med många konstgjorda blommor och löslockar nedåt kinderna. En ung — eller åtminstone yngre — flicka i urringad, ljusblå bombasinsklänning och spetsnäsduk mellan två fingrar »talade hemligheter» med Karin Maria i hörnkanapéen, medan unge Fritz Fagerhjelm, som annars egentligen »låg» i Lund, under mycket skämt försökte att lura ut, vad de sade. Inifrån majorens kontor hördes redan brickorna slamra mot brädspelsbordet.

Med vederbörlig högtidlighet blev löjtnant Skytte föreställd för krigsrådinnan och hennes syster, kaptenskan Ekebeck — yngre och något fylligare än den andra — samt fick äntligen efter åtskilliga bildade fraser, som ceremoniellet ovillkorligen fordrade, lov att vända sig till fröken Susen.

Joachim svor strax på, att hon var — ta mig tusan — inte så illa, fröken Susen! Hon var mager, det hörde ögonskenligen till familjen, men hon hade humör. Hon skulle strax »hälsa löjtnanten så ofantligt» från en massa gemensamma bekanta i Småland och brukade därunder sina stora blå ögon så väl, att Joachim, plötsligt uppspelt och i gott humör, gratulerade Kristianstadsborna till en ny ackvisition, som därtill var så »entreprenant». När Agneta efter en stund, med en menande blick på sin moder, kom in och neg för att anmäla supén, fann hon redan kusin Joachim i en sentimental position lutad över fröken Susens kanapé, där han stod och viskade komplimanger, blandade med dunkla ord om olyckan att vara en främling och därför oförstådd, medan Karin Maria, indignerad över denna opassande, brådstörtade kurtis, broderade som för livet vid sin stramaljbåge utan att vidare bekymra sig om unge Fritz, vilken modlös satt bredvid och tuggade på sina naglar.

Majorskan reste sig upp och bad herrskapet hålla till godo med en enkel smörgås. Man fick genom hennes sökt anspråkslösa ton intrycket av, att det hon bjöd på icke kunde uppvägas med guld. Majoren och krigsrådet, bägge litet rödare i ansiktet än vanligt, kommo ut ifrån kontoret och Joachim blev på nytt presenterad.

— Vid min ära och min förmögenhet! Krigsrådet sköt ut magen och klingade med ett par gamla napoleondorer, som han alltid bar i västfickan, medan han i en rund båge beundrande förde Agneta ut ifrån sig. Du kan, min själ, vara stolt över yngsta stumpan, min hedersbror!

Agneta rodnade, med huvudet hjälplöst på sned och kramade förläget med den hand, hon hade fri, i sin korta shalliklänning. Hon kände, att alla sågo på henne.

— Är vi för stor till att ge gamla farbror en kyss? fortfor den bedagade kavaljeren galant högröstat. Och utan att vänta på svar, slog han armen om livet på den unga flickan och kysste henne.

Joachim hade liksom de andra vid krigsrådets komplimang vänt sig om och sett på Agneta — hon var förtjusande i sin friska, barnsligt omedvetna grace med de flickaktigt sluttande skuldrorna och den mjuka nacken lätt böjd, bländvit under ljusskenet. Han hade plötsligt alldeles glömt bort fröken Susen, och när den »gamle libertinen» — som han hädanefter för sig själv kallade det galanta krigsrådet — utan vidare kysste henne, rynkade han ovillkorligt pannan, upprörd och harmsen över att hon — Agneta — verkligen kunde finna sig i en sådan oförskämdhet.

— Om min nådiga kusin tillåter, krigsrådet bugade sig för majorskan, som värdigt nedlåtande lade två fingrar på hans arm, medan farbror Niklas välvilligt rundade sina armar för de bägge magra systrarna i soffan, och Susen, då löjtnanten icke tycktes vilja göra min av att eskortera henne, smeksamt lade armen om livet på den ännu trumpna Karin Maria.

Där bugades och krusades, medan den husliga Beata, röd och varm, bjöd tallrikar till smörgåsbordet och majorskan persvaderade. Agneta — med en obestämd motvilja för att vara tillsammans med de andra — gjorde sig ärende att stanna i förmaket genom att lägga divansmattan till rätta och flytta på stolarna, som kommit i oordning.

— Agneta, mumlade Joachim bredvid henne.

Det var något i hans stämma, på en gång fordrande och ödmjukt bedjande, som plötsligt gjorde henne rebellisk.

— Kusin Joachim! spratt hon till förvånad, liksom om hon förut alldeles icke märkt honom i rummet. Men … hon såg sig om, var har du gjort av Susen?

— Agneta! Han sträckte ut sin hand efter hennes men tordes plötsligt inte taga den. Agneta drog sig litet tillbaka och såg mörkt, oförsonligt på honom.

— Jag sade dig ju, att du strax skulle bli förtjust i Susen — hon är så perfektionerad …

— Åt helvete med Susen! utbrast han plötsligt otåligt, lågt men energiskt och tog resolut fatt i den lilla handen, som han drog intill sig i ett fast tag. Du … han såg ned och harklade sig. Om du ännu en gång låter den gamla brännvinskaggen taga sig friheter, vrider jag om halsen på honom!

Agneta satte upp ett par stora, oskyldiga ögon:

— Men Joachim … en sådan rar gammal farbror! …

Men hennes ögon hade varit alltför oskyldiga — de narrade honom icke! Utan att släppa henne med blicken, som nu var oförställt öm och munter, halvt frågande — liksom han ville, men icke tordes be om mera — förde han handen sakta upp till sina läppar.

— Lilla Agneta, mumlade han.

Efter maten, då de alla utom majorskan och krigsrådinnan, som »togo ut» en ny stickning, spelade kort om pepparnötter och brända mandlar, var Agneta så uppsluppen, att Karin Maria mer än en gång varnande blinkade till henne och försökte rycka henne i kjolen under bordet. Joachim såg nu, att hon förstod att bruka sina ögon lika väl som någonsin fröken Susen och hon hade ett sätt att låta unge Fritz, då han vann, få kyssa hennes händer — vilka hon likväl regelbundet i yttersta ögonblicket drog till sig igen — som gjorde honom både kall och varm, där han satt mellan kaptenskan Ekebeck och fröken Susen. Och det allra värsta var att det klädde henne, detta övermodiga, barnsligt utmanande koketteri med alltför tydlig adress. Trots sin förargelse och oro kunde Joachim inte låta bli att småle, medan han å sin sida ivrigt ägnade sig åt fröken Susen, som med händerna på ryggen och ansiktet rakt under hans oupphörligt lät honom gissa udda och jämnt på nötkärnor, vilka de så tillsammans åto upp under många viskningar och halvkvävda skratt, under starkt ogillande av den artiga men indignerade Karin Maria.

Efteråt gissades det charader. Moster Netten, som alla flickorna kallade kaptenskan och vilken Joachim under kurtisen vid kortspelet lärt sig att respektera som ett gladlynt och tolerant förkläde, gick i spetsen — hon var outtröttlig i att finna på rim.

»Mitt första är ett trä,

mitt andra är ett vatten,

mitt hela är ett fä

från sporrarna till hatten!»

läste hon upp från det halva ark skrivpapper, som majorskan frikostigt bestått till detta nöje.

Joachim och fröken Susen stucko huvudena ihop och kommo med de mest äventyrliga tydningsförslag — ingen kunde gissa charaden.

— Men mon Dieu! ropade kaptenskan och viftade sig graciöst med papperet — den varma punschen och pepparnötterna hade efter hand kommit temperaturen att stiga i det nyeldade förmaket, kan verkligen ingen av er komma underfund med det? … Det är naturligtvis min man! Eke-bäck. Det är då klart som dagen. Löjtnanten känner ju honom?

Hon satte sina runda blå ögon, omisskännligt lika systerdotterns, på honom med ett så lustigt uttryck av okonstlad förvåning, att Joachim strax brast ut i skratt och nästan kom att undra över, att han icke genast på en så träffande beskrivning igenkänt den hederlige kaptenen.

Men alla tre flickorna Skytte voro chockerade. De sutto och sågo ned i knäet, och Beata viskade till unge Fritz, att hon inte kunde begripa moster Netten.

— Hon menar ingenting ont, tröstade henne unge Fritz. Men när hon var ung, var det bara god ton att inte vara hjärtnupen, när man talade om äkta hälften.

— Mamma skulle aldrig säga något sådant om pappa, försäkrade Beata, ännu indignerad.

— Nej … Fritz betänkte sig litet och såg ut, som om han just icke tyckte, att det var något så stort företräde hos majorskan. Men tant Skytte är ju också så ovanligt seriös!

Det drog ut på kvällen, men ingen ville gå och lägga sig: det var så sällan man såg någon ungdom på Munkeboda. Karin Maria fick kusin Joachim att hämta ned harpan ifrån gavelrummet och sjöng ett par bitar av Geijer, som voro alldeles nya, samt den beundrade »Hulda Rosa» och »Blommorna».

De sutto alla högtidliga, nästan andäktiga längs väggarna och hörde på, plötsligt liksom matta av allt skratt och prat. Faster Charlotte flyttade sig högre upp i sitt soffhörn och såg sig myndigt omkring, stolt över äldsta dottern. Dörren till »kontoret» öppnades ljudlöst, och genom röken från långpiporna, vilken som en bölja slog in i förmaket, skymtades två framsträckta röda ansikten.

Joachim hade omärkligt ömsat plats och satt nu bakom Agneta. Utan att tänka på det hade han lagt handen över ryggstödet på hennes stol, och plötsligt kände han, hur hennes nacke omedvetet sjönk ned däremot. Han rörde sig icke, satt stilla som en mus, medan hennes mjuka nacke förtroendefullt, han tyckte nästan smeksamt, fortfor att vila mot hans hand.

Hennes runda, vita skuldror blevo i halvdunklet, mot det blå möbelöverdraget ännu vitare — hade det varit fröken Susen eller en annan flicka, vilken som helst, hade han icke tvekat en minut att trycka sina läppar däremot: det hade blott varit ett gängse tillfällighetsgalanteri, alldeles i sin ordning. Men hur det nu kom sig — när det var Agneta, så nändes han icke. Kanske mest av fruktan för att någon kunde se det och komma med en eller annan skämtsam eller ekivok anmärkning, vilken — det kände han plötsligt med stor bestämdhet — i detta ögonblick skulle vara honom i hög grad emot. Den enda smekning — om det ens kunde kallas så — han tillät sig gentemot sin kusin var att, i det han lutade sig över henne, lätt trycka sin kind mot hennes mjuka hår.

— Lilla Agneta, mumlade han ännu en gång. Detta fattiga och enkla smekord var det enda, som nu föll honom in — han, som annars brukade ha så många uttrycksfulla och tillbedjande adjektiv i beredskap för det täcka könet.

Agneta hörde det och, plötsligt medveten om hans närhet, reste hon hastigt upp det bakåtlutade huvudet och satt under den övriga sången rak som ett ljus, blott en liten smula framåtböjd under hans blick, som hon kände.

Karin Maria slutade med ett par långa, dallrande ackord. Joachim reste sig upp bakom Agnetas stol och sade — med en röst som hon icke riktigt kände igen — hastigt, energiskt, snubblande över orden:

— Nu ska vi dansa!

Ingen kom sig för att göra någon invändning. Kaptenskan Ekebeck satte sig genast, oombedd, liksom på kommando, till klaveret. Utan att bjuda upp, tog Joachim i den allmänna förvirringen, medan de andra röjde undan bord och stolar från golvet, Agneta i sina armar och dansade ut. Det var den från Tyskland importerade valsen, som nu på senare tider blivit högst modern, även här i landsbygden.