PARLAMENTSHUSET I OTTAWA

GENOM CANADA

RESESKILDRINGAR

FRÅN 1904

AF

P. WALDENSTRÖM

STOCKHOLM · AKTIEBOLAGET NORMANS FÖRLAG

STOCKHOLM, TRYCKT HOS P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG 1905

FÖRSTA KAPITLET.

Inledning. — Olika linjer och båtar.

Canada är ett i allmänhet ganska obekant land, men det har på senare tider börjat att tilldraga sig en allt större och större uppmärksamhet både i Förenta Staterna och i Europa. I svenska tidningar har man ofta talat om den ständigt växande emigrationen dit. Berättelser om och från Canada, som man läst i samma tidningar, ha gått stick i stäf emot hvarandra. Somliga hafva berömt landet, andra hafva klandrat det med lika stor ifver. Ja, man har till och med satt i fråga att på allmän bekostnad skicka lämpliga personer ut till Canada för att närmare studera dess förhållanden, på det att man måtte kunna gifva den svenska allmänheten säkra underrättelser. Hos mig uppstod af denna och andra anledningar en önskan att en gång få se detta land och göra en resa genom detsamma. Den tanken hade jag redan då, när jag år 1901 besökte Förenta Staterna.

Sedan det hade blifvit bestämdt, att jag skulle resa, meddelade jag mig strax med vänner och bekanta dels i Canada, dels i Förenta Staterna. Ty komme jag till Canada, så var det klart, att jag äfven skulle besöka Staterna.

Nu gällde det att välja ångbåtslinje. Jag kunde nämligen resa öfver England direkt till Canada med den s. k. Canadian-Pacific-linien. Men jag kunde också taga vägen öfver New York för att från New York med järnväg färdas vidare till Canada. Jag beslöt mig för det senare.

Men åter hade jag ett val att göra mellan de många linjer, som gå mellan Europa och Förenta Staterna. Som bekant, har England flere ståtliga linjer. Tyskland har också på de senare årtiondena uppträdt såsom täflande med England. Emellertid har redan länge en dansk linje existerat, och denna har under de sista åren lagt sig till med tre nya, präktiga båtar, Oscar II, Hellig Olav och United States. Linjens namn är Skandinavien Amerika Linjen. Den har sitt hufvudsäte i Köpenhamn med agenturer i Sverige, särskildt i Stockholm.

Efter åtskilligt funderande valde jag denna linje, sedan jag hade erfarit, att en af dess båtar skulle gå från Kristiania just vid den tiden, då det var lämpligast för mig att resa.

Det bär af.

Den 14 juli skulle ångbåten gå. Det var Hellig Olav, en synnerligen präktig båt. Jag är verkligen glad, att jag kom att välja denna linje. Emellertid hade den näst föregående danska båten, Norge, förlist utanför Skotland. Mellan 6- och 700 passagerare hade drunknat, och människor sade mig: »Huru vågar du resa med en sådan linje?» — Jag svarade: »En olyckshändelse kan inträffa på hvilken linje som hälst.» Att det ifrågavarande skeppsbrottet verkligen var en olyckshändelse, torde framgå däraf, att den grundliga undersökning, som i Köpenhamn företogs, ledde därtill, att kaptenen blef fullständigt frikänd.

Hvar och en, som gifver sig ut på en resa, måste göra sig förtrogen med den tanken, att han kan råka ut för en olycka. Risken är icke särdeles stor. Lyckligtvis hända sådana där olyckor mycket sällan, men alltid är det möjligt, att man själf kan komma att vara med vid ett dylikt tillfälle. Hvarken jag eller min hustru eller min dotter, som ock följde med, kände därför den ringaste fruktan, när vi stego om bord på den ståtliga ångaren. Huru en sådan affärd tar sig ut, kan läsaren se af teckningen på sidan [6].

När man reser med en engelsk linje, måste man först fara öfver Nordsjön med en Wilsonbåt. Och på dessa båtar behandlas emigranter ofta på ett upprörande sätt. Sedan gå de i land i Hull och färdas därifrån på järnväg till Liverpool, där de stundom måste tillbringa ett eller par dygn, innan de få gå ombord på den Atlanterångare, som skall föra dem öfver till Amerika. Detta allt är mycket besvärligt och förenadt med många obehag. Man hör därför ständiga klagomål. Men Wilson-linjen är utan konkurrens mellan Göteborg och Hull och kan därför göra, som den vill, och skratta åt alla klagomål. Går man däremot med den danska linjen, så stiger man ombord i Köpenhamn eller Kristiania eller Kristiansand, får sin bestämda plats och ser sedan icke land, förrän man är i New York. Dessutom är det ej ringa fördel, att besättningen är skandinavisk, så att man kan tala sitt eget modersmål med dem utan att behöfva tolk.

Man har svårt att göra sig en föreställning om de stora Atlanterångarna, därest man icke sett någon af dem. Hvilka väldiga kolosser! Och dock synes man icke hafva nått gränsen. Alltjämt byggas större och större. Cunardlinjen har nyss (1905) satt en makalös koloss i sjön. Den heter Caronia. En föreställning om dess storlek torde läsaren kunna göra sig, när jag på sid. [8] visar dess skorsten. Omkullagd kunde den tjäna som tunnel för en dubbelspårig järnväg.

Att allting i första klass — hytter, salonger, matsal, upppassning, mat m. m. — är luxuöst, alldeles öfverdådigt och öfverflödigt luxuöst, det säger sig själf. Det är sig likt på alla linjer. Det är bara en sak, som fattas: på första klassens promenaddäck finnas nämligen inga sittplatser. Hvarje passagerare måste själf hyra en stol. Det kostar en dollar för resan. Stolarna, som ägas af ett särskildt bolag, äro mycket tarfliga men rätt bekväma att sitta i. Detta är sig också likt på alla atlantiska ångbåtslinjer, och det vore en väldig reform, som säkert skulle hälsas med glädje, om någon af linjerna själfva hölle stolar åt passagerarne. Det vore en skandinavisk linje värdigt att gå i spetsen.

I andra klassen är också allting mycket präktigt, icke öfverdådigt men väl förstklassigt. Anspråken växa alltjämt och konkurrensen tvingar bolagen att följa med.

Af större betydelse än detta är dock den frågan: Huru har man det i tredje klassen? Ty där reser det största antalet. Till svar på denna fråga skall jag här lämna några upplysningar och råd, som emigranter göra väl att taga vara på.

Se sid. [7].

Det är med Skandinavien Amerika Linjen såsom med alla andra. Den har äldre och nyare båtar. De förra äro mindre, ej så präktiga eller bekväma som de senare. Och dock voro de på sin tid utmärkta. Men anspråken stiga, och hvad som berömdes för 15—20 år sedan, det klandras nu. Sådan är tidens gång. Däraf komma nog de olika omdömena om en och samma linje. De äldre båtarna hafva i regeln lägre priser. Det lockar många, och rimligt är ju det. Men då få de nöja sig med att sakna många bekvämligheter, som de nyare båtarne bjuda på. Det är så äfven, när man hyr en våning på land. Det finnes billigare och dyrare våningar, och i en våning, där hvarje rum kostar 100 kr., får man icke vänta att få det så fint och bekvämt som i en våning, där rummen kosta 2- 3- 4-hundra kronor. Men när nu någon läst beskrifningen öfver en resa med en af de modernaste båtarna och beslutit sig för att resa med den linjen, så väljer han för prisets skull en af dess äldre båtar. Där får han det inte så, som han läste i beskrifningen. Han blir missnöjd och anklagar beskrifningen för lögn och hela linjen för skoj. Och så uppstå de olika omdömena.

Det är därför nödvändigt, att hvar och en, som ämnar resa, gör sig på förhand reda för, icke blott hvilken linje, utan äfven hvilken båt han bör välja, samt i hvarje fall beräknar såväl fördelarna som kostnaderna. Det är alltid förargligt att ha väntat bättre, än man får.

Men sedan man bestämt sig för en viss båt, så bör man också välja plats, ej blott klass utan äfven plats. Inom alla de olika klasserna finnas nämligen olika belägna samt olika bekväma och därför olika dyra platser. I första klassen t. ex. finnas hytter på öfre däcket, hytter på de undre däcken, hytter som ligga åt utsidan och hafva fönster på väggen, samt hytter som ligga inåt båten och hafva sekundärt ljus. Därtill kommer, att det finnes hytter med olika antal sängar (2—4—6 st.). Det är klart, att sådana olikheter betinga olika priser.

På samma sätt gifves det olika platser inom tredje klass. Där finnas på de moderna båtarna en stor mängd hytter med olika läge (åt utsida eller inåt) samt med olika antal sängar (2—4—6—8). Dessa äro mycket snygga, fastän enkla, synnerligen förträffliga för familjer, allrahälst om de hafva små barn. Men så finnas där stora gemensamma sofsalar både i fören och i aktern. De kunna innehålla 2—3 hundra sängar, alltsamman järnsängar, två öfver hvarandra, indelade i kvarter med där emellan löpande gator. Där nere ser det ut som i kasärner på lägerplatserna i Sverige. Och det går ju mycket väl an, ehuru det kan ha sina obehag.

Tredje klass hytt på Hellig Olav. Se sid. [12].

Det säger sig alltså själft, att man äfven inom tredje klassen har minst tre olika klasser. Priserna äro också olika. Hvad alla hafva lika, det är mat och gemensamhetsrum. Det är därför en villfarelse, när folk tror, att alla tredje-klass- eller, såsom det vanligen kallas, mellandäckspassagerare, skola hafva det lika i allt. Denna villfarelse gör, att de, som få det sämre än andra, bli missnöjda och klaga bittert på hela linjen. En klok resande skall därför se till, att han, innan han köper biljett, får ett prospekt jämte planritning af båten med dess olika lokaler, så att han på förhand kan göra sig förtrogen med, huru han kommer att få det. Och så bör han ha »klara papper», som man säger. Ombord på Hellig Olav voro tre tjänstflickor från Söderhamn (troende). De hade ett bref från agenten, som lofvade dem plats i ett rum, där de skulle bli 8, högst 10 personer: Något sådant stod icke i biljetten, som endast lydde på mellandäck. De fingo sig anvisade sina platser i ett af de stora gemensamhetssofrummen i aktern. Då vände de sig till mig och visade mig brefvet. Jag gick därmed till pursern, den man, som har den ekonomiska förvaltningen om hand, och de blefvo öfverflyttade till en förträfflig hytt med två fönster.

Alltså: man skall ha klara papper och icke »tro» mer, än hvad som står skrifvet. Men har man klara papper, då skall man göra sina rättigheter gällande utan att pruta. Man har ingen tack för, att man icke »står på sig», och öfverallt kan man råka ut för underordnade tjänstemän, som krångla. Det kan hända både på ångbåtar och på järnvägar. Bolagen rå icke för sådant. Det sker mot deras vilja, och man gör dem en god tjänst, om man anmäler det.

En annan sak, som gifver — äfven på de bästa båtar — anledning till beröm å ena sidan, klagomål å den andra, är att den enes och andres resa sker under så väsentligt olika väderleksförhållanden. Den ena gången är hafvet lugnt, vädret godt, nästan ingen sjösjuk. Då kan man ha uppe ventiler öfverallt samt hålla rent i alla vrår. Öfverallt är det luftigt och skönt. Då smakar också maten bra och betjäningen är förträfflig. En annan gång är vädret ruskigt, det stormar och går sjö. Större delen af passagerarne äro sjösjuka samt ligga där och kräkas om hvarandra och öfver hvarandra. Sidoventilerna måste stängas till, på det ej sjön må slå in. Det blir osundt, förfärligt osundt. De inre ventilationsapparaterna, huru förträffliga de än må vara, förslå icke. Öfverallt ropas på betjäningen, och den räcker icke till. Så skrika barnen omkring redlösa mödrar, som ej kunna hjälpa dem eller hålla dem rena. Af deras orenlighet förpestas luften än ytterligare. Under sådana förhållanden te sig sakerna helt annorlunda. Nu komma klagomål öfver orenlighet, osund luft, dålig betjäning, osmaklig och dålig mat o. s. v. Och de klagande äro icke de sjösjuka, ty dessa sakna i allmänhet reflexionsförmåga, utan klagomålen komma från dem, som äro jämförelsevis friska, i synnerhet om de gå med en smula kväljningar i maggropen.

ANDRA KAPITLET.

Hellig Olav. — Resan öfver Atlanten. — Ankomsten till New York.

Men jag återvänder till Hellig Olav. Den är byggd år 1902 och är fullkomligt modern. Den är 153 meter (515 fot) lång, 17½ meter (58 fot) bred, har dubbla bottnar utefter hela längden och är indelad i många af hvarandra oberoende, vattentäta rum, har en maskin om 8,000 hästkrafter och gör 15—16 knops fart.

Allt är inrättadt med så stor bekvämlighet som möjligt. Båten är byggd i England och har kostat omkring fem millioner kronor. För det priset bör man också få något. All belysning sker genom elektriska ljus i alla klasser och hytter och salar. I första klassens hytter på öfre däck finnes bredvid ringledningen telefonlur, så att betjäningen icke behöfver springa upp till hytten, när man ringt, utan genast genom telefon kan få veta, hvad man vill.

Hellig Olav har ett mycket stort antal hytter för tredje klassens passagerare. På sid. [10] ser läsaren, huru en sådan ser ut. Anordningarna i öfrigt äro äfven sådana, att jag öfverallt bland dess passagerare hörde belåtenhet uttalas. En riktigt omdömesgill person var predikanten Vincentius från Mönsterås, som nu reste tillbaka till Amerika med hustru och sex barn. Han var tredje klass passagerare och hade en stor hytt. Och han var mycket belåten. Själf vistades jag ju också mycket i tredje klassen. I allmänhet måste hvarje klass' passagerare hålla sig inom sitt område, men jag hade på särskild framställning fått bolagsstyrelsens skriftliga medgifvande att vistas ungefär, hvar jag ville, för att predika Guds ord. Och jag var därför i tillfälle att se, huru det var.

Hurudan maten är i tredje klass, torde läsaren finna af följande matsedlar, tagna ur högen:

En söndag: Frukost: Smörgås med pålägg, fiskbullar, kaffe. Middag: Soppa med makaroni, oxbringa med sås och potatis. Kvällsvard: Smörgås med pålägg, ragout, te.

En torsdag: Frukost: Smörgås med pålägg, kalfkött med ris, kaffe. Middag: Köttsoppa med kål eller ris, färskt kött med pepparrotsås och potatis. Kvällsvard: Smörgås med pålägg, lamkött med bruna bönor, te.

Tredje klass matsal på Hellig Olav.

Till hvarje måltid hör godt råg- och hvetebröd. Hvarje dag kl. 3 e. m. serveras kaffe med bröd. Kl. 10—3 hafresoppa och mjölk för sjuka och för barn.

Af matsalen i tredje klass ser läsaren en bild på denna sida. För snyggheten finnes inom samma klass utom tvättställ m. m. äfven badrum, fem till antalet.

Kaptenen var en synnerligen älskvärd och angenäm man, tämligen ung. De öfriga officerarne om bord voro också mycket hyggliga. Skulle någon af de underordnade gifva anledning till befogade klagomål, så är jag viss, att den förfördelade kan påräkna ögonblicklig rättelse, om han vänder sig till befälet. Men hvad ingen kapten och inga anordningar kunna hjälpa, det är den ohyggliga sjösjukan. När den kommer på och passagerarne börja kräkas öfver hvarandra, då hjälper ingenting annat än tålamod.

Det är ett intressant kapitel att studera folklifvet på en sådan här båt. Här resa hela familjer, som gå okända öden till mötes. De hafva sålt allt sitt i fäderneslandet och hoppas nu att få det bättre i Amerika. Här resa hustrur med barn. Deras män ha rest några månader eller år förut, de ha kommit sig för i det nya landet och hämta nu de sina till sig. Dessa äro ett stort antal, och att hustrurna äro glada att nu få återförenas med sina män och få igen pappa åt sina barn, det är naturligt. Till dessa hörde en ung norsk fru med två älskliga små barn. En annan fru (judinna), som jag talade med, hade med sig sju barn, det äldsta 11 år, det yngsta 5 månader. Hon var ryska. Hennes man var skräddare och hade kommit sig så pass för i Amerika, att han förtjänade 15 dollars i veckan. Man tänke sig, hvad det vill säga för en hustru att med en sådan skara barn ensam, utan hjälp, göra en sådan resa. Men »det måste gå», sade hon. Och så gaf hon sig till tåls. Hvad ville hon annat göra?

Här resa vidare ensamma män och kvinnor, som utvandra för att med de krafter, de äga, söka en bättre utkomst, än de kunnat finna i sitt fädernesland. Skola de lyckas? Skola de misslyckas? Lyckas de, så får man höra af dem. Misslyckas de, så försvinna de.

Slutligen hade vi bland emigranterna några barn. Alltså hade vi en tioårig flicka, som reste till sina morföräldrar i Minnesota, likaså tre moderlösa barn — två gossar om 11 och 10 år samt en flicka om 8 år — som reste till sin far i New York, dit han förut utvandrat för att söka utkomst för sig och sina små.

»Men, frågar någon, är det då icke farligt att sända ut små barn på en så lång resa?» Nej, icke alls. De få så många »tanter» och »farbröder» om bord, att de ha det riktigt bra. Till mig skref en fru från Stockholm om de tre moderlösa och bad mig se till dem, hvad jag kunde. Det gjorde jag också dagligen, och jag såg, att de hade det så bra, som de kunde önska. Likaså den där tioåringen, åt hvilken jag blef farbror »på köpet». De åto och drucko och sofvo och rustade och lekte och voro glada, alldeles som alla andra barn. Dem fattades ingenting. I New York möttes de tre moderlösa af sin pappa, och den tioåriga, som skulle till Minnesota, blef ej ensam. Många af emigranterna om bord skulle också dit. Det går så bra, så bra. Jag återsåg flickan sedan i S:t Paul, Minnesota.

Predikan om bord.

Två gånger hvarje dag under resan höll jag korta bönestunder med bibelförklaring om bord: kl. 9 på morgonen på däck, kl. 8 på kvällen i tredje klassens matsal. En af passagerarne tog en fotografi af en sådan bönestund på däck, Läsaren ser den på denna sida. En annan bild, en förträfflig hvardagsbild, tagen af samme passagerare, kan läsaren se på sid. [17]. Det är tredje klassens promenaddäck.

När det första söndagens f. m. kl. 11 ringde till gudstjänsten — det skedde på en stor gongong — passerade vi förbi det ställe, Rockall, där ångaren Norge så nyligen hade förolyckats. Ombord på vår ångare hissades flagg på half stång, ett uttryck af sorg öfver de många hundra, som funno sin graf i hafvet, men också en maning till oss att besinna, huru snart det kan vara gjordt att gå till botten.

Innan jag slutar detta kapitel, måste jag tillägga några ord om de anordningar, man på Hellig Olav har för människornas räddning i händelse af olycka. På hvarje resa måste linjens alla ångare löpa in i Kristiansand. Där kommer en »sjörätt» ombord för att kontrollera, att lifbälten, räddningsbåtar, brandredskap o. s. v. äro i full ordning. Efter ångaren Norges undergång har denna undersökning blifvit mycket sträng.

För somliga större räddningsbåtars nedsättning i vattnet äro linjens ångare försedda med de af den svenske ingeniören Welin i London uppfunna utmärkta davitarna, som borde i lag vara påbjudna för hvarje passagerarefartyg. Med sådana davitar kunna två man på 30—40 sekunder sätta båten i sjön, lastad med folk och proviant; med de nu brukliga davitarna erfordras 8 à 12 man och fyra gånger så lång tid. Dessutom sker sjösättningen med fullkomlig säkerhet, äfven då fartyget rullar eller har slagsida.

Då Aberdeen-linjens nya ångare »Miltiades», utrustad med Welins »Quadrant Davits», för någon tid sedan låg förankrad på Sidneys redd, utspelades följande lustiga komedi. Det var söndagseftermiddag och hundratals festklädda invånare hade kommit ut för att bese fartyget. Bland mängden befunno sig också stadens mayor och fullmäktige samt en mr Chris, Sidneys champion i simning. Tidningarna hade haft mycket att berätta om de nyheter, som funnos att beskåda ombord på »Miltiades», och Welins davitar hade också omnämnts såsom någonting högst förträffligt. För att underkasta detta påstående praktisk pröfning, hade en medlem af hamnstyrelsen i all tysthet vidtalat mr Chris att vid lämpligt tillfälle »ramla öfver bord».

I ett nu ljuder ett skärande skri akterifrån: »en man öfver bord». Bestörtningen blir allmän, kvinnorna blekna, men genom villervallan tränger signalen från båtsmannens gälla pipa. Innan man hinner draga andan, äro fartygets tolf lifbåtar i vattnet och sträcka i kapprodd ut till den olycklige. Och då fyra duktiga matrosarmar inom några ögonblick hugga tag i mannen och omildt slänga honom ned på bottnen af båten, löser sig spänningen ombord i ett skallande hurra. Kort därefter står mr Chris åter på däcket och försäkrar, att han »aldrig hann bli ordentligt våt!» Så kvickt gick det.

Det går stilla och lugnt. Se sid. [16].

Det ingifver en känsla af trygghet att se dessa anordningar, och ett svenskt hjärta känner sig stolt öfver att veta, att det är en svensk uppfinning, som i tidernas längd säkert skall bli till räddning för ofantligt många människolif. Det är bara förargligt, att någonting så genomenkelt har låtit vänta på sig så länge.

TREDJE KAPITLET.

Sjukdom ombord. — Ankomst till New York. — Bridgeport Conn. — Providence R. I. — Proctor Vt.

En resa med de nya danska båtarna från Kristiania till New York går på 9—9½ dygn, när intet hinder tillstöter. Och fortare kan man just ej komma med någon annan linje. När jag reste från New York lördag morgon den 31 december 1904 med Cunardlinjens snabbgående ångare Campania, så kommo vi till Liverpools redd fredag kväll, in i hamn lördag morgon. Det var en ovanligt god färd. Man sade, att Campania ej på sex år gjort dess make. Passagerare, som skulle till Sverige, foro omedelbart med bantåg till Hull, där ångbåt låg färdig att afgå till Göteborg. De anlände till Göteborg måndag f. m., alltså efter nio dygns resa.

Men det går icke alltid så där utan hinder. En envis tjocka — stundom äfven hård storm — kan förlänga resan flere dygn. Vi hade ingen storm, men en envis tjocka. Farten måste, medan tjockan varade, inskränkas till hälften, och det sinkade oss mer än ett dygn. Emellertid var detta jämförelsevis ganska lindrigt. Cunardångaren Ivernia, som samtidigt var på väg till New York, råkade på New Foundlands bankar ut för en sådan tjocka, att den måste ligga stilla i fyra hela dygn.

Ett annat hinder tillstötte också. Det försenade oss flere timmar, men hade kunnat bli mycket svårare.

Vy af staden Proctor Vt. Se sid. [24].

Att sjukdomsfall inträffat ombord, det visste vi. Men hur det förhöll sig med sjukdomen, därom gingo obestämda rykten. Man hviskade om smittkoppor och karantän och dylikt. Jag trodde, att alltsammans endast var en tillställning för att göra alla ombord villiga att låta vaccinera sig. Emellertid blef jag tagen ur min villfarelse, då vi på måndags morgon nalkades land och den gula flaggan hissades på förmasten. Denna flagga betyder, att det är smittosam sjukdom ombord. Nu började vi litet hvar bli oroliga för en möjlig karantän. Detta är det svåraste äfventyr, man löper på en resa till Amerika. En amerikansk medicine professor ombord berättade för mig, huru för någon tid tillbaka ett kolerafall hade inträffat på en af de tyska ångarne med den påföljd, att ångaren med samtliga passagerare måste läggas i karantän under 10 dagar.

Emellertid blef det icke så farligt för oss. En amerikansk läkare kom ut till vår ångare, anställde en grundlig(!) undersökning, som slutade därmed, att endast de passagerare, som bodde i samma afdelning af tredje klassen, där koppfallet hade inträffat, fördes i land till karantänplatsen på Long Island. De voro 200 personer — judar allesamman — och skulle ligga i karantän 6 dagar. Det blef en extra kostnad för ångaren på 1,200 dollars — en dollar pr dag och passagerare.

När läkareundersökningen pågick, måste alla tredje klassens passagerare marschera förbi de bägge läkarne i led på två och två. Det blef en lång procession. Den skulle också passera uppför en trappa, och det måste »gå undan», såsom man säger. Sådant var icke alla i smaken. Ett par svenska fruntimmer vände sig till mig och sade högst förgrymmade: »Här blir man föst såsom boskap». De kunde icke sätta sig in uti situationen. Besättningen lämnade all den hjälp, som kunde begäras, med att lyfta saker och barn uppför trappan o. s. v. Men om någon stannade för att prata eller titta, så fattade en sjömansnäfve honom i armen eller lade sig en sjömanshand på hans rygg och hjälpte honom vidare, och det kallades af somliga för »fösning». Jag blef riktigt ledsen på de två svenska kvinnorna. En sådan där händelse är ju alltid obehaglig, och enda sättet att göra obehaget så drägligt som möjligt är att tåligt finna sig i det oundvikliga och lyda kommando.

Många berättelser med klagomål äfven i andra afseenden, det är min öfvertygelse, bero säkerligen på passagerarnes oförstånd eller på deras eget förvållande.

Marmorgrufvan i Proctor. Se sid. [24].

Vid ankomsten till New York möttes vi af åtskilliga vänner, och det kändes underligt att nu igen för tredje gången vara i Amerika. Vi fördes direkt till pastor Ellströms hem i Brooklyn. Hvilken rusning och hvilket buller! Stora, väldiga arbetsåkdon skramla på de ytterst illa stenlagda gatorna, så att man kan bli bedöfvad. Elektriska spårvagnar löpa i alla riktningar, så att man är i fara att bli öfverkörd af en, medan man försöker att vakta sig för en annan. Och så uppe i luften de upphöjda järnvägarna med deras bullrande, långa tåg, som draga mer än en million passagerare hvarje dag. Det är icke möjligt annat, än att allt detta skrammel och väsen, all denna rusning och brådska måste göra människorna nervösa. Nu har man ock byggt en underjordisk, dubbelspårig järnväg, som går under New York. Den skall gå vidare under floden East River och dyka upp i Brooklyn. Jag har talat om den i mina reseskildringar från 1901. Vidare håller man på att grundlägga en ny, väldig bro mellan New York och Brooklyn. Det är, som om inga kommunikationsmedel räckte till för denna oändliga, forsande ström af människor.

I Brooklyn voro vi på tisdagen (den 26 juli) ute och åkte och besågo bland annat Greenwoods kyrkogård, den finaste kyrkogård, som finnes i världen. Den är något rent underbart. Ej långt därifrån åkte vi genom en härlig park, som jag icke förr sett. Öfverallt i Amerikas stora städer lägger man stor vikt på att äga vidsträckta och vackra parker. Och det bästa af allt: i dem få inga rusdrycker förekomma. När skola vi i Sverige en gång komma så långt? Hos oss är det snarare så: vill man ha en krog, så anlägger man en park, ty en park utan krog är nästan ett nonsens. Dock förekommer sådant, ehuru sällsynt. I Gäfle t. ex. ha vi allt hittills lyckats bevara vår härliga stadsträdgård från någon krog. Men sedan omkring 30 år tillbaka finnes ett stadsfullmäktigebeslut, att staden skall bygga ett värdshus där. Ännu har dock detta beslut ej blifvit verkställdt.

En annan härlig sak i de amerikanska parkerna är, att folket får slå sig ned i gröngräset utom på de nysådda tegarna. Det är klart, att man därigenom blir tvungen att oftare så om tegarna. Men det är ringa besvär och kostnad i jämförelse med den glädje och nytta, som folket, och i synnerhet barnen, ha af att få tumla om på gräsmattorna. När skall det hos oss komma därtill? Nu äro alla besökande inskränkta till de sandiga gångarna.

På tisdagen voro vi inbjudna till middag på Fridhem, ett utmärkt trefligt hem för tjänarinnor, som missionsförsamlingen i Brooklyn äger. Där mottagas på det vänligaste tjänsteflickor, som komma från Sverige för att söka plats, likaså svenska tjänarinnor, som för tillfället äro utan plats, eller som vilja taga sig någon hvilotid. Där få de alla goda råd, där äro de ock eftersökta af amerikanska fruar o. s. v. I ett för allt betala de 3½ dollars i veckan, ett ofantligt billigt pris, som dock är tillräckligt, för att anstalten skall bära sig. Huset, som har 16 rum jämte 2 badrum o. s. v., är en heder för församlingen. När jag 1901 var i Amerika, så bodde Fridhem i hyrd lokal. Sedan dess har församlingen köpt detta nya hus jämte ett därintill beläget, som användes till pastorsboställe och innehåller 17 trefliga rum.

Redan på onsdagen måste jag fara vidare till Bridgeport, en stad som jag ej förr sett. Därifrån nästa dag till Providence R. I. I bägge dessa städer predikade jag i stora amerikanska kyrkor, som välvilligt upplåtits, och som voro fullsatta af svenskar.

Sjukhuset i Proctor. Se sid. [24].

Dagen därefter var jag i Boston. Där fick jag icke heller stanna längre än till nästa dag, då jag reste till Proctor i Vermont. Det är en ny stad, landtlig, treflig, utmärkt vackert belägen i en natur sådan, att man nästan måste tro sig vara i Ångermanland. Staden är anlagd af en man vid namn Proctor, en från början fattig pojke, som här fann oerhörda marmorberg och genom dem blifvit mångmillionär. Härifrån skeppas marmor ut till nästan alla världsdelar. Arbetarnes villkor äro synnerligen goda. Den kontanta betalningen är visserligen icke så stor, att den icke på många andra ställen är större. Men därtill komma andra synnerligen betydande ekonomiska förmåner, hvilka göra, att arbetarne trifvas godt. Sålunda äro genom bolaget alla arbetare olycksfallförsäkrade utan något bidrag från deras egen sida. I händelse af olycksfall erhåller arbetaren half aflöning, så länge han ligger sjuk. Dör han, så får familjen 500 dollars (= 1,875 kr.). Bolaget har anlagt nödiga butiker för stadens behof, men har däraf ingen annan inkomst än 4 proc. af byggnadskapitalet samt en mycket måttlig hyra för lokalen. All vinst af affärsrörelsen delas mellan arbetarne i mån af deras inköp. Sålunda återfingo dessa för år 1903 ej mindre än 10 proc. af, hvad de vid sina köp hade utlagt. I staden fanns ett fattighus med två gubbar och tre af sin förrymda moder öfvergifna barn. För öfrigt funnos där inga fattiga, som behöfde hjälp af andra. På alla sätt är där sörjdt för arbetarnes bästa. I staden finnes ingen försäljning af rusdrycker, och det är icke den minsta förmånen. Bostadshusen äro små trefliga villor, en för hvar familj. Till stor del ägas de af bolaget och uthyras till billigt pris. Hyrorna belöpa sig till ej fullt 3 proc. af, hvad husen kostat. Vill någon arbetare skaffa sig eget hem, så bygger Proctor åt honom, såsom han vill ha det, och sedan får han göra månatliga afbetalningar därå. När han betalt 40 proc. af summan, skrifves huset på honom såsom ägare, och han får för resten lämna inteckning, som belånas af sparbanken. Alla pastorer bo hyresfritt. Sjukvården är på ett utomordentligt sätt ordnad, dels genom ett utmärkt sjukhus, dels genom en här af sjuksköterskor, som vårda de sjuka i deras hem. All sjukvård är kostnadsfri för arbetarne och deras familjer. Bolaget har också byggt ett utmärkt hus för Kristliga föreningen af unga män och bidrager årligen till verksamheten där med 2,000 dollars. Äfven på flera andra sätt visar Proctor välvilja mot sina arbetare. Så t. ex. skänkes på den årligen återkommande tacksägelsedagen en kalkon m. m. till hvarje gift arbetare. Mig syntes Proctor vara ett paradis i smått.

Detta oaktadt hade just nu befallning ankommit från grufarbetarnes fackförbunds chef, att alla arbetare, som tillhörde förbundet, skulle strejka för att visa sig solidariska med strejkande kamrater på andra håll. Befallningen träffade endast några italienare, men åtlyddes af dessa. Man säger, att fåren äro dumma. Men så dumma äro de aldrig, att de betrakta räfven såsom sin vän och hjälpare, medan han står och gnager köttet af deras ben. Det är bara arbetarne, som göra det. Men det kommer väl en tid, då de vakna. Och då kan det väl hända, att de upptäcka, att de kunna göra sig nytta af huden på sina räfvar. På sid. [19], [21] och [23] kan läsaren se några bilder från Proctor.

I Proctor mötte oss en svensk från Winnipeg i Canada. Hans namn var Andrew Hallonqvist. Det var genom honom hela denna resa var planerad, och han var vår outtröttlige och oegennyttige ledsagare eller förare genom nästan hela Canada. Både jag och de mina stå i mycket stor tacksamhetsskuld till honom. Men därtill återkommer jag längre fram.

Det vore ofantligt mycket mer att säga om de nu nämnda städerna, både hvad angår deras borgerliga och kyrkliga förhållanden. Men jag måste skynda till Canada. För resten har jag om New York, Boston och Providence skrifvit vidlyftigt i mina förra skildringar, till hvilka jag hänvisar.

FJÄRDE KAPITLET.

Om emigrationen.

Innan jag går vidare, torde det vara skäl att göra några reflexioner öfver utvandringen från Sverige till Amerika.

Denna emigration är en företeelse, som med rätta har väckt mycken oro i vårt land. Den spelar också en högst betydande roll i Sveriges utvecklingshistoria. Antalet emigranter är olika år mycket olika. Det har funnits år, då det, efter afdrag af antalet invandrare, gått upp till framemot 40 tusen, men också år, då det varit mycket lågt. År 1902 utvandrade 45,504 och invandrade 6,511. Af utvandrarne gingo mer än 41 tusen till Norra Amerika. Det var den högsta emigration, som någonsin förekommit. Däremot utvandrade år 1894 endast 13,358, däraf 9,550 till Norra Amerika, medan invandrarnes antal samma år var 10,425. Året 1903, som var ett starkt utvandringsår, hade ett utvandrareöfverskott af i rundt tal 32 tusen.[^[1]]

I medeltal torde man kunna antaga, att 25,000 människor utvandra från Sverige hvarje år. Om jag beräknar, att hvars och ens uppfostran och utbildning har kostat Sverige 2,000 kr., så räknar jag ganska lågt. Men det gör i alla fall 50 millioner kr. Antar jag vidare, att hvarje emigrant i medeltal i pengar, kläder och andra saker, inberäknadt kostnaden för biljetten, har med sig 200 kr., så gör det ytterligare 5 millioner, alltså en summa af 55 millioner kr.

Karta öfver Canada.

Man talar om, att svensk-amerikanarne årligen till Sverige skicka hem rätt betydande belopp. Så vidt man kan beräkna deras summa, utgör den omkring 6 à 7 millioner pr år. Detta dock endast under de senare åren. Visserligen må Sverige vara tacksamt för denna gåfva från anförvanter till anförvanter. Men jämför man densamma med den summa, som rullar ut åt motsatt håll, så blifva dessa millioner icke mycket att tala om.

I Canada beräknar man det ekonomiska värdet af hvarje invandrare till 1,000 dollars. För 25,000 gör det mellan 90—100 millioner kr. om året, i sanning en vacker summa från Sverige till Amerika.

Detta är dock icke det värsta. De personer, som utvandra, utgöra i regeln den kraftigaste och bästa delen af svenska nationen. Det svider i ens svenska hjärta, när man på en emigrantångare närmare betraktar de 5—600 svenskar, som äro på färd till det stora landet i väster. Man märker bland dem visserligen en eller annan gammal gubbe eller gumma, som af försigkomna anförvanter hämtas öfver till Amerika; men i det stora hela äro de ungt, kraftigt folk, 20—30-åringar af båda könen, glada, hurtiga arbetare, fulla af förhoppningar att kunna i det främmande landet bereda sig en bättre ekonomisk framtid än i sitt gamla fädernesland.

Samma känsla erfar man, när man, såsom jag ofta gjort, i Amerika står och talar till stora skaror af landsmän. Vid ett sådant tillfälle brast min hustru ut i häftig gråt, när hon såg den stora församling, som kommit för att höra Guds ord — allesammans svenskar i sin bästa ålder, trefligt och väl klädda, stilla och uppmärksamma.

Anledningen till den stora utvandringen är nästan uteslutande af ekonomisk art. Visserligen hör man talas om ynglingar — eller ynklingar — som utvandra för att undkomma värneplikten. Understundom anföres också såsom skäl, att vi i Sverige icke hafva så stor frihet som i Amerika, icke så utsträckt rösträtt o. s. v. Men om än sådant i vissa fall kan vara orsaken till, att en person utvandrar, så är dock den ekonomiska sidan i 99 fall af 100 den bestämmande.

Svenskar, förut bosatta i Amerika, som hafva lyckats, skrifva till vänner och bekanta blomstermålningar, skicka dem tidningar och broschyrer och annat, som kan locka dem att komma dit öfver. Utan tvifvel äro också arbetsförtjänsterna stora för dem, som vilja arbeta, och som duga till någonting. Men ofantligt många duka under. Och det får man sällan veta om. När ett fartyg seglar öfver hafvet, och stormiga sjöar spola en del af passagerarne öfver bord, så hör man icke vidare af dessa. Endast de, som lyckligt komma öfver, låta höra af sig. Och så är det med dem, som utvandra. De, som duka under i kampen för tillvaron i det nya landet, dem hör man ej vidare af. Man begrafver dem och glömmer dem. Från deras graf förnimmer man intet ljud; men de, som få det bra, de låta höra af sig, och det inverkar lockande på sådana, som af en eller annan anledning hafva, eller, i många fall rättare sagdt, känna det tungt i det gamla fäderneslandet samt längta efter någonting bättre.

Se sid. [35].

Den emigrationsrörelse, som på detta sätt uppstår, skall man förgäfves försöka stäfja genom varningar eller enfaldiga emigrantlagar. Varningarna uppfattas endast såsom förestafvade af afundsjuka eller andra orena bevekelsegrunder. Och den svenska emigrantlagen, ja, den är så lätt att kringgå, att det vore bättre, om ingen sådan lag funnes. Den, som icke har rättighet att utvandra enligt denna lag, behöfver blott resa öfver till Köpenhamn eller annan europeisk sjöstad för att där stiga ombord på en emigrantångare och gifva sig af. De agenter, som vilja hjälpa sådana emigranter, behöfva endast sälja dem biljett till Köpenhamn, till Hamburg, till Liverpool och sedan gifva dem ett kvitto på deponerade medel, hvilket kvitto berättigar dem att hos hufvudkontoret i de nämnda städerna få biljett öfver till Amerika eller annan världsdel.

För resten: om en människa kan bereda sig bättre utkomst och en trefligare tillvaro i en annan världsdel, hvarför skall man hindra henne? Mänskligheten har ock, så långt som historien går tillbaka, befunnit sig i en ständig vandring för att söka bättre utkomst. Så har Europa blifvit befolkadt, och nu är det Amerikas tur. Denna vandring har alltid — i stort sedt — gått från öster till väster. Det ser nästan ut, som om den vore dikterad af en naturlag, hvilken det är fåfängt att försöka motarbeta. Det var också af begynnelsen Guds bud, att människan skulle uppfylla jorden, och det kan icke ske annorledes än genom utvandring.

Emellertid kan denna utvandring antaga onaturliga proportioner, såsom den väl redan gör. Sverige bör därför göra allt, hvad i dess förmåga står, för att reformera missförhållanden samt bereda folket större trefnad i sitt fädernesland. Endast en sådan trefnad kan bilda en effektiv motvikt mot utvandringslustan. Och då utvandringen, som vi sett, har sin grund i ekonomiska förhållanden, så är det i första rummet angeläget att söka höja vårt lands näringslif. Därigenom skulle arbete och utkomst beredas alltjämt växande skaror af folket, och arbetaren skulle i eget hem i sitt fädernesland finna den trefnad, som han nu söker i andra världsdelar.

Härtill bör läggas äfven en annan sak, som folk sällan tänker på, men som är af stor betydelse. Vi göra i Sverige alldeles för litet för att sprida kännedom om landet bland dess innebyggare. I Amerika däremot göres allt, hvad göras kan, i detta syfte. Man blir bokstafligen öfversållad med broschyrer, med eller utan illustrationer, hvilka framhålla de fördelar, som de respektive staterna ha att bjuda på i ekonomiskt afseende, i skolväsende och annat sådant. De skuggsidor, som kunna finnas, vidröras icke. Broschyrerna hafva nämligen det uppenbara syftet att locka folk dit. Och sådant inverkar. Det goda, som framhålles, verkar ett hopp, som gifver mod och kraft att öfvervinna svårigheterna.

Svenskarna äro i allmänhet ganska reslustiga. Men de hafva sällan lust att resa för att lära känna sitt eget land. Om ett nygift par slår sig lös och gör en bröllopsresa för att se sig om i världen, aldrig kommer det i fråga, att de göra denna resa i Sverige. Nej, då skola de fara till Italien eller Schweiz eller andra länder. Det är, som om Sverige icke hade något att bjuda på, som vore värdt att lära känna. I Schweiz och Italien träffa de kanske samman med engelsmän, amerikanare, fransmän, som underrätta dem om, att en resa i Sverige och Norge är vida, vida intressantare, på samma gång den är billigare än en tur i de nämnda länderna.

Hur man vandrar från Förenta Staterna till Canada. Se sid. [38].

Jag har farit vida omkring i världen, men ingenstädes har jag sett så vackra, så hänförande naturscenerier som i Sverige och Norge. Och den skandinaviska halfön har jag genomkorsat i alla riktningar från Trelleborg till Nordkap.

Men det är icke endast landets natur, som behöfver bli mer bekant för dess inbyggare, utan äfven landets industri, jordbruk och resurser i alla riktningar. I Amerika höll jag flere föreläsningar om Sverige, och ofantligt många svenskar blefvo icke litet förbluffade, då jag för dem skildrade, hvad Sverige är, och hvad det har att bjuda på, samt därvid gjorde jämförelser med amerikanska förhållanden. Lika väl som de kände de amerikanska förhållandena, lika okunniga voro de om motsvarande svenska. De flesta af dem voro därför vana att från sin, om ej höga, så dock breda, amerikanska ståndpunkt se föraktligt ned på Sverige. Ty hvad de icke kände till, det trodde de icke heller fanns. »Sådant ha vi aldrig vetat om Sverige förr», sade de.

Vi lida brist på korta, populära, liffulla skildringar af svenskt landskap, svenskt lif, svenskt arbete, svensk natur, svenska utvecklingsmöjligheter o. s. v. Och det är en brist, som kan och bör afhjälpas. Turistföreningen utför ett högst berömvärdt arbete, men den ser Sverige endast från turistsynpunkt, och det är ej nog. Hushållningssällskapen i hvarje län borde taga denna sak om hand.

Arbetareförhållandena i vårt land äro också helt andra än i Amerika. Och det befordrar i sin mån utvandringen. Jag har många gånger hört svensk-amerikanare säga, att de omöjligen kunna trifvas i Sverige, ty när de se arbetet här, huru lojt och dödt det är, och huru säfligt det går, så få de riktig feber. I Amerika är det rutsch och kraft och uthållighet i arbetet. Därför blir det också produkter af och arbetsförtjänst. Den amerikanske arbetaren har i förhållande till det, som han uträttar, i medeltal vida mindre än den europeiske och särskildt den svenske. Men i förhållande till den tid, som han arbetar, förtjänar han mycket mer. Hemligheten är, att han verkligen arbetar. Han står icke och pratar och snusar och funderar, utan han arbetar. Och skall han förflytta sig från ett ställe till ett annat, så går han icke och drar benen efter sig, såsom i Sverige, utan är rask i sina rörelser, så att det är en lust att se därpå. Också är hans arbete öfvervakadt af basar, som ej tåla något slarf. Jag försökte en gång i en fabrik att tala med en svensk arbetare, men han pekade på basen och lät mig förstå, att om han gaf sig till att prata med mig eller någon annan, så blefve han snart afskedad.

Montreal. Se sid. [45].

En svensk arbetsförman i Amerika sade till mig: »När vi få nya arbetare från Sverige, så hålla de på en hel dag med att göra det, som vi uträtta på två timmar. Men när de fått vara här en tid, så är det samma fart i dem.»

Af en sådan arbetsamhet mår arbetaren i alla afseenden väl. Hans själfkänsla stärkes. Han känner, att han duger till något. Han ser resultat af sitt arbete, ett resultat, som han med stolthet kan peka på, och han har god inkomst. Detta gifver sig uttryck i hans bref till hembygden, och det sporrar andra att också försöka sin lycka. Så befordras emigrationen.

Men är det då omöjligt att till vårt land öfverflytta en likadan arbetslust och duglighet? Ja, det synes nästan så.

De arbetarerörelser, som för närvarande genomgå vårt land, hafva icke till mål att väcka kärlek eller intresse för arbetet eller glädje öfver att genom samma arbete åstadkomma ett godt resultat. Tvärt om gå de ut på att inskärpa hos arbetaren den tanken, att han skall med så litet arbete som möjligt försöka förtjäna så mycket penningar som möjligt.

Till följd däraf arbetar den svenska industrien under så osäkra och svåra förhållanden, att man må förundra sig öfver, att den kan hålla sig uppe. Och det hämnar sig allra värst på arbetarne själfva, hvilka icke kunna få betaldt för den tid, de söla bort, utan endast för det arbete, som de åstadkomma. Men när de nu höra, huru bra arbetare förtjäna i Amerika, hvad under då, att de vända fäderneslandet ryggen och begifva sig dit? Att där väntar dem ett arbete, som motsvarar förtjänsten, det tänka de icke på. Men när de väl öfvervunnit de första svårigheterna och riktigt kommit in i den amerikanska farten, då går det bra, då må de väl, då skrifva de hem och tala om, huru bra de ha det i Amerika, emot hvad de hade i Sverige. Och verkan däraf visar sig snart hos dem, som mottaga brefven.

FEMTE KAPITLET.

Vi komma till Canada.

Men låt oss fortsätta vår resa. Vi lämnade Proctor kl. ½-4 en morgon och voro om ett par timmar inne i Canada. Detta land var ju också närmaste målet för denna min resa.

Canada är ett mycket stort land, så att det kan taga emot allt det folk, som kommer för att där söka sig ett hem. Man skulle kunna lägga in Sverige 16—18 gånger i Canada. Huruvida Canada är större eller mindre än Förenta Staterna, må vara ovisst. Jag har sett olika uppgifter därom. Se bilden på sid. [29], där Uncle Sam (den personifierade bilden af Förenta Staterna) står och beskådar kartan och undrar, om ej Canada är större. Båda delarna kunna möjligen vara sanning. Om man icke medräknar de stora delar af landet, som äro obebodda och obeboeliga, blir det mindre, i annat fall större.

En annan jämförelse kan ock vara ägnad att visa landets storlek. Canada är 40 gånger så stort som Storbritannien och Irland. Frankrike, Italien och Sicilien tillsammans skulle man kunna lägga in 10 à 11 gånger i Canada. Engelska Indien är endast en tredjedel så stort som Canada, och dock har det en befolkning af 300 millioner, medan Canada ej har mer än omkring 6 millioner. Sex millioner invånare på en yta af 8 millioner kvadratkilometer gör ej mer än ¾ människa på kvadratkilometern, medan Sverige på samma ytvidd har 12, Storbritannien 134 och Belgien 228 invånare. Blefve Canada en gång lika tätt befolkadt som Storbritannien, så skulle det få 1,072 millioner invånare. Och den dagen kan komma, men inte blir det i morgon.

En karta öfver Canada finner läsaren på sidan [27].

Den, som först upptäckte Canada, var Leif Eriksen, en norrman från Island. Det var omkring år 1000, eller nära 500 år förrän Columbus, som vanligen kallas Amerikas upptäckare, var född. Den första europé, som trängde djupare in i landet, var en fransman vid namn Cartier, som kom dit år 1534. Sextio år senare kom en annan fransk upptäcktsresande vid namn Champlain dit. Han trädde i underhandling med landets urinnebyggare, som voro indianer, och gjorde Canada till en fransk koloni. Canada var då endast en ringa del, af hvad det nu är.

Isgång å Montreal. Se sid. [45].

Under tiden hade en stor mängd engelska kolonister invandrat och bosatt sig i östra Canada invid Atlantiska hafvet. De ofta återkommande krigen mellan England och Frankrike berörde äfven Canada. England eröfrade det första stycket däraf år 1713, och 1763 afträdde Frankrike hela Canada till England. Sedan dess har Canada förblifvit den engelska kronan troget. När de längre söderut belägna engelska kolonierna på 1700-talet gjorde uppror mot engelska kronan och bildade den republik, som sedan dess kallas Amerikas Förenta Stater, så utvandrade från dessa kolonier 25 tusen lojala brittiska undersåtar och bosatte sig i Canada.

Genom hela Canada från Atlantiska oceanen till Stilla hafvet går Canadian Pacific järnväg, som är den längsta i världen. Den är med bilinjer öfver 8,000 engelska (nära 1,200 svenska) mil lång, d. v. s. nära nog så lång som Sveriges alla järnvägar tillsammantagna. Den blef fullbordad år 1885. Dessutom finnas andra järnvägar och för närvarande byggas med feberaktig ifver väldiga linjer, så att inom några år torde man där ha 2 om inte 3 parallella järnvägslinjer från Ocean till Ocean.

År 1902 funnos i Canada järnvägar till en längd af 19,000 engelska mil eller 3,000 svenska, d. v. s. nära nog sammanlagda längden af alla Sveriges järnvägar och landsvägar. Det kapital, som är nedlagdt i dessa järnvägar, belöpte sig 1902 till omkring 1,000 millioner dollars, det är ungefär 3,750 millioner kronor eller mellan 3 och 4 gånger så mycket, som Sveriges både stats- och privata järnvägar år 1902 kostade tillsammans. Antalet vagnar på alla Sveriges järnvägar var år 1902 något mer än 39,500, på Canadas 80 tusen.

Hvad trafiken på Canadas järnvägar angår, så är den kolossal. Inkomsterna utgjorde år 1902 ungefär 84 millioner dollars eller 750 millioner kronor, medan samtliga svenska järnvägar lämnade en inkomst af betydligt mindre än hälften. Driftkostnaderna utgjorde 68 % af samtliga trafikinkomster, ungefär som på svenska statens järnvägar.

När man nu besinnar, att befolkningen i Canada icke är mycket större än i Sverige, så kan man förstå, hvilken liflig rörelse det måste vara uti landet. Också befinner sig befolkningen i en ständig och hastig tillväxt. År 1871 var Canadas befolkning i rundt tal 1,100,000 människor, 1891 var den mellan 4 och 5 millioner, 1902 hade den nått till nära 5½ och är väl 1905 fullt 6 millioner. Af denna folkmängd bo 2¼ million i Ontario, 1¾ million i Quebeck, omkring 1 million i provinserna vid Atlantiska hafvet, resten i »Västra Canada». Antalet män är i alla provinser mycket större än antalet kvinnor. Sålunda komma på 100 män i British Columbia ej fullt 60 kvinnor. Det är icke mycket för männen att välja på, men goda utsikter för kvinnorna.

År 1898 invandrade 31,900 personer, däribland 9,120 från Förenta Staterna. År 1903 invandrade 128,364, däribland 47,000 från Förenta Staterna. Fortfar en sådan stegring några tiotal af år till, så kan man lätt räkna ut, hvad som skall bli af Canada. En pikant bild af invandringen till Canada från Förenta Staterna kan läsaren se på sid. [31]. Uncle Sam står och ser på och säger: »Där det finnes pengar att göra, där skall Ni finna en amerikanare.» Ett diagramm här bredvid visar på ett inlysande sätt, huru invandringen ständigt växer. Den svarta delen af pelarne betecknar antalet af dem, som invandra från Förenta Staterna.

Den rullande materialen på de canadensiska järnvägarne är, kan man säga, alldeles likadan som i Förenta Staterna. Man har i regeln icke, såsom hos oss, vagnar afdelade i kupéer för 4—6 personer[^[2]], utan långa salongsvagnar, afsedda för 70—80 passagerare. Midt igenom vagnen leder en gång, och in- och utgången är på vagnens ändar. På ömse sidor om gången äro sittplatserna. Hvarje säte har rum för 2 passagerare. Dessa säten äro stoppade och klädda med schagg, hvilket är odrägligt i sommarhettan och dammet. Ryggstöden äro rörliga, så att de kunna kastas öfver åt bägge sidor. Ingen passagerare behöfver därför åka baklänges. Tåg, som göra färder på längre sträckor, äro försedda med s. k. parlorvagnar på dagen och sofvagnar om natten. Parlorvagnarna äro synnerligen bekväma, men man måste betala en särskild, ganska dryg afgift för att få sitta i dem.

Sofvagnarna äro inrättade alldeles som motsvarande vagnar i Förenta Staterna, d. v. s. efter Pullmans system. Nästan hela vagnen utgör en enda stor salong med 24 bäddar. Hvarje bädd är afsedd för 2 personer. Då får man emellertid ligga ganska trångt. Bäddarna äro lagda längs utefter vagnen och icke på tvären, såsom hos oss. De äro liksom i våra andra klass sofvagnar inrättade i två våningar. Man klifver upp i den öfre bädden på en trappstege. Några dörrar att stänga om sig finnas icke, utan framför bäddarna hänga tjocka gardiner.

Dessa sofvagnar äro mycket obekväma, då man skall kläda af sig eller kläda på sig. Man kan taga af sig en del utanför gardinen, men det mesta måste man draga af sig eller på sig i bädden. Och det i liggande ställning. Afståndet mellan den undre och den öfre bädden är nämligen icke så stort, att en karl af ordentlig längd kan sitta och kläda sig i bädden. Det är därför en ganska besvärlig gymnastik, när man skall kläda sig.

Några skilda afdelningar för män och kvinnor finnas icke. Damkupéer förekomma ingenstädes i Amerika, vare sig i dag- eller nattvagnar. Jag tror, att det skulle betraktas såsom en förolämpning mot nationens manliga del, om man satte i fråga att införa sådana, ty utan tvifvel är det ett dåligt betyg för den manliga befolkningens hyfsning, att det skall behöfvas särskilda kupéer för kvinnor. Det hände många gånger, när jag reste genom Canada (liksom i Förenta Staterna), att jag kunde ha ett fruntimmer i bädden öfver mig och ett eller två fruntimmer i bädden midt öfver gången. Hos oss skulle naturligtvis sådant icke gå an; men det måste jag säga till den amerikanska nationens stora heder både i Canada och i Förenta Staterna, att, så vidt jag sett — och jag har rest många nätter på dessa tåg — där aldrig förekommer något, som på ringaste sätt skulle kunna såra ens den mest finkänsliga kvinna.

Den yttre anständigheten i Amerika är mycket större än hos oss. Jag har aldrig i Amerika hört, att en kvinna behöfde vara rädd att bli antastad af män, om hon en kväll ginge ensam ute på gatan. Ja, anständigheten kan ibland gå nästan för långt. Sålunda läste jag i en Omahatidning i maj 1905 följande notis: »Två unga makar blefvo härom dagen arresterade, emedan de kysste hvarandra på öppen gata, och domaren dömde dem till 4 dollars böter och kostnader.»

Men jag återvänder till tågen och dess vagnar.

I hvardera änden af sofvagnen finnes toalettrum, ett för kvinnor och ett för män. I somliga vagnar finner man äfven ett s. k. state-rum, afsedt för smärre sällskap eller familjer på 4—6 personer. Priset är där mycket högre än uti vagnarna för öfrigt. Något synnerligen bekväma äro dessa rum icke heller, emedan de ligga midt öfver vagnshjulen, hvilket vållar mycket obehagliga skakningar, i synnerhet när vagnarne sakta fart och bromsarne skrufvas till.

Windsor Hotel, Montreal. Se sid. [46].

Uppassningen i sofvagnarna ombesörjes af negrer, en i hvarje vagn. De pläga få drickspengar, vanligen 25 cents (nära en krona) för natt och person eller bädd, och det bör göra en vacker summa pr år.

Utom dessa vagnar förekommer ett slags s. k. turistvagnar. De äro ej så fina men synnerligen väl inrättade. Bäddarna äro äfven goda. Dessa vagnar äro afsedda för personer, hvilkas ekonomi gör det nödvändigt för dem att färdas så billigt som möjligt. De begagnas i synnerhet af familjer, som resa med många barn eller resa långa vägar. Priset är också afsevärdt billigare än i de vanliga sofvagnarna. I änden af hvarje sådan vagn finnes ett kök, där passagerarne kunna gå in, koka kaffe eller te och värma den mat, de föra med sig i sina matkorgar.

Med tågen följa naturligtvis restaurationsvagnar, och den mat, som i dem serveras, är mycket bra. Men priset är också tämligen högt. En god s. k. sirloin steak för en person kostar t. ex. 70 cents eller 2 kr. 60 öre. Uppassningen består af negrer, mer eller mindre svarta. Hvar helst jag rest på Amerikas järnvägar, har jag aldrig sett en hvit uppassare i deras restaurationsvagnar. Men många äro genom uppblandning så pass litet svarta, att man stundom kan tveka, om de äro af negerras. Emellertid räknas de som negrer, om de bara ha en aldrig än så liten smula svart blod uti sig.

Hvarje bord har rum för 4 spisande, och för hvarje nytt parti, som sätter sig till bords, lägges alltid dit en ren duk. Så snart man sätter sig till bords, kommer uppassaren och fyller ett glas med friskt vatten framför hvarje kuvert. Under hela måltiden ser han också till, att det alltid finnes vatten i glaset. Detta är en förträfflig anordning, som äfven förekommer — så vidt jag vet — på alla hotell i Amerika. Följden däraf är, att man mycket sällan ser människor sitta och dricka vin eller öl vid bordet. På hela min färd genom Canada såg jag icke mer än en enda gång ett spisande sällskap dricka öl. De voro sannolikt tyskar. Endast en gång såg jag ett sällskap dricka vin. De voro sannolikt fransmän. Hos oss däremot är den vanliga drycken öl. Att en uppassare i en restaurationsvagn eller i matsalen på ett hotell skulle utan särskild rekvisition komma och servera friskt vatten — nej, det förekommer ingenstädes.

En svensk, som reste i Amerika, och som ej kände till dessa förhållanden, bad, då han satt vid matbordet, att få en flaska öl. En annan gäst, en fru, vände sig till honom med den anmärkningen: »Ni måste vara utlänning.» Denna anmärkning generade honom så, att han från den stunden aldrig gjorde om det.

Ett tredje slag af vagnar gifves i Canada, så kallade kolonistvagnar. De ha träsäten och äro så inrättade, att passagerarne kunna själfva bereda sig en bädd, ifall de föra nödiga sängkläder med sig. Biljettpriset i dessa vagnar är naturligtvis billigare än i de andra.

Victoria Square i Montreal. Staty i brons af drottning Victoria. Se sid. [46].

Biljettpriset i Canada är öfver hufvud 3 cents för engelsk mil. Det gör ungefär 75 öre för svensk mil. I parlorvagn och sofvagn tillkommer en extra afgift af omkring 15—25 öre för svensk mil. Att resa från Halifax vid Atlantiska Oceanen till Vancouver vid Stilla Hafvet, en sträcka af 3,662 eng. mil (alltså vida längre än från Liverpool till New York) och en färd på 5 dygn, betingar ett biljettpris af 92½ dollars, hvartill kommer sofvagnsbiljett 24 dollars. Det gör i svenskt mynt vid pass 437 kronor, hvartill bör läggas för mat m. m. omkring 50 kronor.

Emellertid kan det där, såsom hos oss, bli billigare, om man har returbiljett eller rundresebiljett eller s. k. exkursionsbiljett, motsvarande ungefär hvad vi kalla rabattbiljett. Då jag nu reste genom Canada, var det en stark resandeström till Vancouver. Där skulle nämligen hållas stort läkaremöte, och de resande fingo färdas fram och åter för enkel biljett — alldeles som det går till hos oss i Sverige.

Farten på de canadensiska järnvägarna är ganska stor. Som jag nämnt, utgör afståndet mellan Halifax och Vancouver 3,662 engelska mil. Att tillryggalägga denna sträcka på 5 dygn eller 120 timmar, förutsätter en fortkomst af 30½ engelska mil eller mellan 4 och 5 svenska mil i timmen. Besinnar man, att däri äro inberäknade alla uppehåll vid stationer, så kan man säkerligen beräkna tåghastigheten till i medeltal 5 svenska mil i timmen. I förhållande till en så oerhördt lång sträcka — mer än tre gånger afståndet mellan Malmö och Luleå — och med hänsyn till de utomordentligt bergiga trakter, som banan genomgår, särskildt då hon passerar de Klippiga bergen, är detta en stor hastighet. Sveriges snabbaste tåg tillryggalägger vägen mellan Stockholm och Malmö — 618 kilometer — på 12 timmar och 25 minuter, hvilket gör 5 svenska mil i timmen.

På hvarje lokomotiv finnes en stor ringklocka — alldeles som i Förenta Staterna. Den pinglar ständigt, när tåget går genom en stad eller annan tätare befolkad plats, när det skall passera en järnvägskorsning eller annars behöfver varna folk för att komma i vägen.

Canadian Pacific järnväg har många svenskar i sin tjänst, och på de svåraste ställena i Klippiga bergen sades det mig, att banmästarne voro svenskar.

SJETTE KAPITLET.

Montreal. — Ottawa.

Men nu komma vi till Montreal, Canadas största stad. Klockan är endast 8 på morgonen. Staden ligger på en ö, som bildas af två floder, nämligen Ottawa och S:t Lawrence. Vi taga in på ett hotell, skaffa oss en vagn och göra en åktur genom de förnämsta gatorna och platserna. Vädret är det allra härligaste, och varmt är det, så att det förslår.

Montreal är en ganska gammal stad. Den första gång man hör talas om platsen är 1535. Det var då en indiansk by. Den förste europé, som besökte densamma, var den förr nämnde fransmannen Cartier. Byn blef ödelagd under ett krig mellan två indianstammar, men på dess plats grundades 1642 en stad vid namn Ville Marie de Montreal. Afsikten var att där upprätta, såsom det hette: »ett verkligt Guds konungarike». Den franska expedition, som grundade staden, utrustades uteslutande för detta ändamål, och berättelsen om expeditionens öden och framgångar vet att tala om gudomliga uppenbarelser genom röster och syner och underbara händelser, medelst hvilka Gud gaf tillkänna sitt välbehag öfver expeditionens företag.

Under en lång tid var staden ständigt utsatt för anfall af de kringboende indianerna, hvilket gjorde, att man måste från Frankrike skicka dit ett regemente soldater.

På 1670-talet hade staden ett invånareantal af 1,500 själar. Detta antal växte dock ganska snart, sedan man omgifvit staden med befästningar och inom dessa byggt ett citadell. I midten af 1700-talet räknade den omkring 4,000 invånare.

Montreal var den sista plats i Canada, som fransmännen kunde behålla mot engelsmännen. Men 1760 måste de uppgifva densamma. Under amerikanska frihetskriget försökte Franklin gång efter annan att öfvertala Montreal att förena sig med revolutionen mot det brittiska väldet, men staden motstod alla sådana försök.

Under de sista årtiondena har Montreal gått framåt ofantligt. 1891 hade det nära 217,000 invånare. 1904 var invånarnes antal något öfver 323,000, således på 13 år en ökning af ungefär 50 proc.

Montreal ligger vid foten af ett ganska högt berg, kalladt Mont Royal, ett fransyskt ord, af hvilket namnet Montreal har bildats. En ståtlig boulevard, gående i zigzag, för upp till toppen af Mont Royal, från hvilken man har den härligaste utsikt öfver staden. Se teckningen på sid. [33].

Klimatet är mycket varmt om sommaren och kallt om vintern. För nordbor är det dock icke för kallt. På sid. [36] kan läsaren se en vinterbild därifrån. Det är isgång på S:t Lawrencefloden. Och dock ligger Montreal sydligare än München och Wien i Europa.

Affärslifvet i Montreal är storartadt. Bank of Montreal har det största grundkapital bland alla banker i Norra Amerika och är i detta afseende den 5:te i ordningen i hela det brittiska riket.

Spannmålshandeln är synnerligen stor. Här ofvan ser läsaren en s. k. elevator eller spannmålsmagasin, ett af de största i världen. Det är 80 meter högt och har kostat omkring 2 millioner dollars.

Staden har en mängd sågverk, som sysselsätta 20,000 arbetare och värdet af det sågade virket går upp till omkring 80 millioner dollars eller 300 millioner kronor årligen.

Montreal har att bjuda på flera sevärdheter. På sidan [40] och sidan [42] kan läsaren se åtskilliga vyer därifrån. Den första visar Windsor Hotel vid Dominion Square. Det är stadens förnämsta hotell. Det har att bjuda på 800 sängplatser. Priset varierar mellan 3½ och 5 dollars i dygnet. Den andra vyen är en liten öppen plats, kallad Victoria Square.

De förnämsta sevärdheterna äro emellertid de stora katolska katedralerna. Tre fjärdedelar af befolkningen är nämligen romersk katolsk. Och de katolska katedralerna äro öfverallt på jorden byggnadskonstens främsta mästerverk. I Montreal är det i synnerhet två, som tilldraga sig uppmärksamheten. Den äldsta är Notre Dame, byggd 1824. Det är en af de största kyrkorna i Amerika, 85 meter lång och 40 meter bred. Den har plats för 12,000 gudstjänstbesökande. Se sid. [47]. I det ena tornet hänga icke mindre än 11 klockor. En väger 12 ton och är den tyngsta kyrkklocka, som finnes i hela Amerika. Från tornets topp har man en härlig utsikt öfver staden, dock icke jämförlig med den man har från Mont Royal.

Den nyaste katedralen är S:t James, byggd efter mönstret af S:t Peterskyrkan i Rom. Den grundlades år 1868. Den inre höjden är 26 meter. Öfver taket höjer sig en väldig kupol. Den är omkring 85 meter hög och 27 meter bred. Den prydes af ett kors, som är 6 meter högt. Läsaren kan på sidan [49] se en vy af dess yttre och på sidan [50] af dess inre.

Bland de protestantiska kyrkorna intages det främsta rummet af S:t James metodistkyrka.

Montreal har åtskilliga storartade välgörenhetsinrättningar. Den förnämsta af dem är Grey Nunnery, ett stort sjukhus för hittebarn, föräldralösa barn, åldringar och svaga. Det grundades år 1738 af några barmhärtighetssystrar. Anstalten, som har 520 systrar och 240 noviser, är en af de största i sitt slag i hela världen.

Bland läroanstalter intager Mac Gill University det främsta rummet. Det har för närvarande 1,100 studenter med 150 professorer.

Hvad stadens yttre angår, så är den mycket reguliert anlagd. Gatorna äro i den öfre delen af staden breda och raka. Elektriska järnvägar korsa staden i olika riktningar. En linbana går äfven uppför Mont Royal.

Från Montreal gick vår väg vidare väster ut. Vår färd gällde nu staden Ottawa. Vägen var ej lång, endast 17 svenska mil, som tillryggalades på omkring 3½ timmar.

Notre Dame i Ottawa. Se sid. [46].

Ottawa ligger i östra änden af provinsen Ontario och är en ny stad, föga mer än 50 år gammal. År 1858 upphöjdes den af drottning Victoria till hufvudstad i Dominion of Canada. Förut hade flere andra städer — bland dem i synnerhet Montreal — stridt om den förnämsta platsen. Tvisten slets af drottning Victoria, som utvalde Ottawa till hufvudstad. Från den tiden har ock staden gjort allt för att visa sig värdig den höga plats, den intar bland Canadas städer. Dess tillväxt har varit mycket hastig. I midten på 1850-talet hade den 10,000 invånare. 1861 hade den nära 30,000 och för närvarande har den öfver 60,000. Invånarne äro hufvudsakligen af fransk eller brittisk härkomst. Den ena parten är ungefär lika talrik som den andra. I anseende till religionen är den franska delen af romersk-katolsk tro, den andra af protestantisk.

Ottawa har ett synnerligen framstående läge vid den stora och breda Ottawafloden, just där denna förenar sig med en af sina bifloder. Staden är synnerligen reguliär och husen mycket vackra. En liflig industriell rörelse råder därstädes, i synnerhet i trävaruaffärer, och värdet af den årliga trävaruexporten därifrån går till 15—20 millioner kronor.

Hvilka stora möjligheter till industriell utveckling Ottawa har, kan man förstå däraf, att inom en omkrets af 6 svenska mils diameter ligga vattenfall med, enligt beräkning, tillsammans flere hundra (mellan 8 och 9 hundra) tusen hästkrafter.

I närheten af staden ligger en experimentalfarm, som omfattar 230 har. Där kan man få se prof på alla landtmannaprodukter, som Canada har att bjuda på.

Såsom hufvudstad i Canada är Ottawa också residens för generalguvernören samt säte för Canadas parlament. Parlamentsbyggnaden är en af de vackraste, som jag någonstädes på mina resor har sett. Den är belägen på en höjd, från hvilken man har en hänförande utsikt öfver staden, floden och hela omgifningen. Den byggdes på 1860-talet för en kostnad af 5 millioner dollars eller 18 millioner kronor, ungefär 3 gånger hvad riksdagshuset i Stockholm kostat.

Alldeles intill parlamentet ligger parlamentsbiblioteket, också en ofantligt vacker och praktiskt inrättad byggnad.

Tornet på parlamentsbyggnaden är 70 meter högt. Byggnadens längd är något öfver 150 meter och det betäcker en yta af två hektar. Dess inre motsvarar äfven dess yttre. En bild af detsamma ser läsaren på titelplanschen.

Bland öfriga byggnader inom staden må särskildt framhållas de, som äro afsedda för högre och lägre undervisning. På sidan 53 kan läsaren se en bild af en af dessa, den så kallade Normalskolan.

I Canada lägger man — liksom i Förenta Staterna — synnerligen stor vikt på undervisningsväsendet. För dess utveckling sparas inga kostnader. På sidan [55] kan läsaren se ett folkskolehus, som täflar med de största, som vi ha i Stockholm. Det är Public School i Brantford i Ontario.

Hufvudsätet för det vetenskapliga lifvet i Canada är Toronto, som också ligger i Ontario. På sid. [57] kan läsaren se bilden af en högre läroanstalt där, kallad Upper Canada College. På sid. [59] en teknisk skola.

Sådana ståtliga byggnader för undervisningens behof ser man öfver allt i de mera betydande städerna. På landsbygden och i de mindre städerna äro skolhusen vanligen mycket enkla.

S:t James Katedral. Se sid. [46].

För utbildande af lärare gör man mycket stora ansträngningar. Man aflönar också lärarne väl. Det torde icke dröja synnerligen länge, innan Europa måste se sig i afseende på skolväsendet öfverflygladt både af Canada och af Förenta Staterna. Det har förr varit ett ordspråk, att allting i Amerika, särskildt undervisningen, skall vara synnerligen ytligt, och visserligen må erkännas, att det så har varit, men med hvarje år förändra sig förhållandena till det bättre. Ingenstädes förstår man bättre än i Amerika sanningen af ordspråket: Kunskap är makt.

Skolhusen äro rikligt utrustade med allehanda undervisningsmateriel af yppersta beskaffenhet. Däremot tycktes skolarkitekterna icke ha haft mycket begrepp om vikten af att skaffa lärjungarne tillräckligt med ljus i lärosalarne. Skolhusens ståtliga yttre motsvarades i detta afseende icke af praktisk inredning.

S:t James. Se sid. [46].

Vi kommo till Ottawa på aftonen. Strax på morgonen voro vi ute på åktur i härligt väder genom den mycket intressanta staden. Därefter gjorde jag besök hos Deputy minister of interior, mr. Smart, en synnerligen angenäm man. Han steg upp i vår vagn och förde oss vidare omkring. Under hans ledning kommo vi till parlamentshuset. Det har jag nyss beskrifvit.

Vår gode minister förde oss genom parlamentshuset. Där presenterade han oss för förste ministern, som var »mycket glad att få se oss». Han var en synnerligen fin man. När jag sade honom, att jag tänkte särskildt studera skolväsendet, så svarade han: »Vi böra gå till Sverige för att studera skolväsende, icke tvärtom». Och däri hade han nog rätt. Men nu var jag ändå där, och alltid är något att lära.

Det var ledsamt, att vi ej hade mer tid på oss uti Ottawa. Minister Smart ville nödvändigt bjuda oss på middag i sitt hem, och det var riktigt påkostande att säga nej. Han själf syntes också riktigt ledsen. När vi sade honom, att vi måste vara i Winnipeg torsdag morgon, och att vi nu hade »sett allting i Ottawa», så svarade han: »Nej, ni har icke sett min hustru och mina sju barn, det mest sevärda af allt».

SJUNDE KAPITLET.

Resan från Ottawa. — Canadas statsförfattning.

Från Ottawa gick vår väg vidare till Winnipeg. Det är en sträcka af 1,304 engelska mil eller omkring 200 svenska, som tillryggalades på 45 timmar. Vägen är mycket omväxlande, men i allmänhet ganska öde. Under en sträcka af 200 engelska mil följer den stranden af Lake Superior. Detta är den största sötvattensjö, som finnes på hela jorden. Den är nära 600 km. lång och 260 km. bred, där den är som bredast, och har en areal af 65,000 kvadratkilometer. Medeldjupet är omkring 300 meter. Sjön mottager vatten från 200 floder och strömmar och har ett stort antal öar. Dess kust är irregulier och har en längd af omkring 2,300 kilometer. Den består mest af berg. Vattnet är utomordentligt kallt äfven midt i sommaren. Sjön är synnerligen fiskrik, och dess hvitfisk hör till de mest välsmakande läckerheter, man kan få äta.

På många ställen stupa bergen nästan rätt ned mot sjön, och för järnvägen har man där måst spränga banvallen in på själfva bergväggen. Mångenstädes löper också banan igenom långa tunnlar.

För en svensk resande är det ganska egendomligt att på denna färd passera Uppsala och 10 km. därefter Karlstad, vidare Östersund och slutligen Kalmar. Det är naturligtvis svenska emigranter, som hafva gifvit platserna deras namn.

Medan vi nu sitta på tåget, kan det vara skäl att begagna tiden till att något resonera om Canadas statsförfattning.

Canada är en engelsk koloni. Dess officiella namn är Dominion of Canada, och dess statsförfattning är bestämd genom den s. k. British North America Act, som sanktionerades af drottning Victoria 1867. Denna författning är en blandning, kan man säga, af Englands och Förenta Staternas. Canada lyder under engelska kronan så till vida, att Englands konung äfven är Canadas konung. Hans myndighet i Canada representeras genom en i Ottawa residerande generalguvernör, som utnämnes af honom och är ansvarig inför honom. Han kan af konungen afsättas när som helst. Alla generalguvernörens regeringshandlingar ske i konungens namn. I utrikespolitiken är Canada helt och hållet bundet vid engelska kronan, som ensam bestämmer allt, som rör förhållandet till främmande makter. Canada har således inga egna diplomater eller konsuler, kan icke ingå traktater med andra makter o. s. v. Högste befälhafvare öfver Canadas milis tillsättes också af konungen.

Normalskolan i Ottawa. Se sid. [48].

Vid generalguvernörens sida står ett ministerråd. Dess medlemmar ha säte i parlamentet och äro ansvariga inför detta för alla regeringsåtgärder, alldeles såsom i England.

Canada har sitt eget parlament eller riksdag. Det består af två hus, ett öfverhus och ett underhus, alldeles som i England. Öfverhuset kallas senat och består af 78 medlemmar, som utnämnas för lifstid af engelska kronan. De kunna dock af senaten själf afsättas, om de begå något brott eller göra konkurs. Senaten har i fråga om lagstiftning samma myndighet som underhuset, utom när det är fråga om skatter eller statsutgifter, ty dessa bestämmas uteslutande af underhuset. Anklagelser mot ministrarne kunna icke heller göras af senaten, utan endast af underhuset.

Underhuset kallas House of Commons och består af 213 medlemmar. Dessa väljas af folket för en tid af 5 år. Huset kan dock af generalguvernören upplösas när som helst på ministerrådets tillstyrkande. Då måste nya val anställas.

Canadas parlament sammankallas af generalguvernören en gång om året. Det får icke stifta några lagar, som strida mot, hvad Englands parlament kan hafva beslutit rörande Canada, eller som beröra Englands förhållande till främmande makter eller dess suveränitetsrättigheter för öfrigt. Mot hvarje sådant beslut har engelska kronan veto.

Landet är deladt i provinser och s. k. territorier. Dessa senare blifva ock med tiden provinser. Två af dem ha år 1905 blifvit det. Provinserna hafva en ganska stor själfstyrelse, alldeles som staterna i den amerikanska unionen. Hvarje provins har en guvernör, benämd Lieutenant Governor, men han är icke, såsom i Staterna, vald af folket, utan af generalguvernören. Han är tillsatt för 5 år men kan när som helst afsättas. Han är chef för den exekutiva makten. Vid hans sida står ett råd. Hvarje provins har också ett eget parlament eller riksdag. Inför detta äro rådets medlemmar ansvariga. Parlamentet har den lagstiftande makten i allt, som rör endast provinsen och icke Canada i dess helhet. Det består i två provinser af två »hus» eller kamrar, ett öfverhus och ett underhus, alldeles som i Förenta Staterna, öfverhusets medlemmar äro utnämnda af guvernören på lifstid, men kunna afsättas såsom senatorerna. Underhusets medlemmar väljas af folket, som därvid har allmän rösträtt. Valperioden är 4 år utom i provinsen Quebeck, där den är 5. Guvernören har upplösningsrätt beträffande underhuset.

I alla de öfriga provinserna (utom dessa två) består parlamentet af endast en kammare, hvars medlemmar väljas af folket för en tid af 4 år. Guvernören kan dock upplösa kammaren, när han finner sig ha anledning därtill.

Public School i Brantford, Canada. Se sid. [48].

De s. k. territorierna ligga i Västra Canada. Några af dem ha i det närmaste likadan själfstyrelse som provinserna. De andra, däremot icke.

Folket i allmänhet synes vara mycket belåtet med sin statsförfattning och anser den bättre än Förenta Staternas.

Hvad angår de religiösa förhållandena; så råder där fullständig religionsfrihet. Ingen statskyrka finnes där. Hvar och en har rätt att tillhöra hvilket religionssamfund, han önskar, eller att icke tillhöra något samfund alls. Alldeles som i Förenta Staterna.

Detta skulle nu konsekvent leda till, att ingen religionsundervisning eller andaktsöfning förekomme i skolorna. Så är dock icke fallet. Religionsundervisning förekommer icke, men väl andaktsöfningar. Framför mig ligger en liten skrift, som innehåller regler för »religiösa öfningar» (religious exercises) i folkskolorna, antagna år 1900. Boken skall enligt föreskrift finnas i hvarje skolhus till lärarens bruk. Enligt lagen för folkskolan (the public schools act) skola andaktsöfningar hållas i öfverensstämmelse med dessa regler. Dock äro de icke obligatoriska, utan beror det på skolrådet i hvarje skoldistrikt att bestämma, om de skola hållas eller ej. Föräldrar och målsmän äga ock makt att befria sina barn från deltagande däri. Andaktsöfningarna hållas vid slutet af hvarje dags skolarbete och bestå i läsning af valda stycken ur bibeln samt bön. På det de icke må bli »sekteriska», så är det genom »reglerna» bestämdt, hvilka stycken som få läsas. Bland dessa förekomma dock så pass »sekteriska» stycken som Joh. 1:1—18, Luk.2:8—20 m. fl. Vid läsningen får icke förekomma någon förklaring. Bönen skall hållas efter ett bestämdt formulär, som i öfversättning lyder sålunda: »Barmhärtigaste Gud, vi ägna dig våra ödmjuka och hjärtliga tacksägelser för din faderliga omsorg, hvarmed du har bevarat oss denna dag, och för de framsteg, som vi genom din hjälp kunnat göra i nyttig kunskap. Vi bedja dig, att du må i vårt sinne intrycka alla goda lärdomar, som vi hafva mottagit, och välsigna dem, så att de må befordra vårt timliga och eviga väl. Förlåt oss, vi anropa dig, allt hvad du har sett att vi felat i våra tankar, ord och gärningar. Må din goda försyn ännu leda och bevara oss under den mellantid af hvila och vederkvickelse, som nu stundar, så att vi må bli väl beredda att inträda i morgondagens plikter med förnyad kraft till både kropp och själ. Och bevara oss, vi åkalla dig, nu och för evigt både utvärtes till våra kroppar och invärtes till våra själar, för din son vår Herre Jesu Kristi skull. Amen.» — Därefter följer Fader vår samt den apostoliska välsignelsen: »Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes gemenskap vare med oss alla i evighet. Amen.»

Till följd däraf, att ingen egentlig religionsundervisning förekommer i de offentliga skolorna, ha religiösa samfund, som äro angelägna om sådan undervisning, därför upprättat högre och lägre skolor och universitet för den ungdom, som tillhör deras samfund. Dessa skolor åtnjuta stora friheter, och konkurrensen mellan dem och de offentliga skolorna inverkar mycket hälsosamt åt bägge hållen.

Upper Canada College i Toronto, Canada. Se sid. [49].

Det är icke så lätt att undvara all religion i folkets uppfostran. Det är statens rätt och plikt att begagna alla medel, som kunna höja folkets moral. Att religionen är det förnämsta af dessa medel, därom kan ej vara tu tal. Ty utan religiös tro finnes ingen moral. Fördenskull är den religiösa uppfostran ett ytterst viktigt statsintresse, och det finnes ingen gröfre social villfarelse än den tanken, att religionen är en privatsak, med hvilken staten ingenting har att skaffa.

Men medan vi ännu äro inne i provinsen Ontario, må vi ock skäligen ägna några ord åt själfva provinsen. Den är omkring 120 tusen kvadratkilometer större än hela Sverige, men den har icke fullt hälften så många invånare. I Ontario bo i medeltal endast 4 personer på hvarje kvadratkilometer. Här är alltså godt rum för en mångdubbel befolkning. Vore Ontario så tätt befolkadt som Sverige, så skulle det ha mer än 7 millioner invånare. Nu har det icke en tredjedel däraf. Befolkningen är dock mycket ojämnt fördelad, i östra delen tätare, i den västra mycket gles. Och denna senare del är den ojämförligt största.

Allting göres också för att förmå farmare dels från Europa, dels från Förenta Staterna, att invandra och slå sig ned inom dessa vidsträckta områden. I synnerhet vill man ha svenskar. När jag i Ottawa blef presenterad för förste ministern, så sade han: »Laga, att mycket svenskar komma hit; vi behöfva mycket svenskar.» Jag svarade: »Vi behöfva svenskarne i Sverige, och det finnes rum för dem äfven där.»

Västra eller, som det ock kallas, Nya Ontarios areal beräknas till 140 millioner acres eller omkring 70 millioner har. Där bjudas invandraren stora fördelar. Hvete, råg, hafre, timotej, potatis och andra kulturväxter äro där så förträffliga som någonstädes i Norra Amerika. Marken är jungfrulig och ger länge skördar år efter år, utan att den behöfver gödslas eller på annat sätt skötas.

Hvar och en, som därstädes vill »taga land», s. k. homestead, vänder sig till en af kronan förordnad agent, som lämnar alla nödiga upplysningar. Hvar och en man, som är öfver 18 år och hvarje änka med barn under 18 år, som bo hos henne, har rättighet att erhålla 100 acres land utan annan betalning än de 10 dollars, som erläggas för registreringen. Om det utvalda landet till någon större del består af berg eller ofruktbar jord, så kan kronoagenten låta honom få ytterligare 100 acres. Har mannen familj med ett eller flere barn under 18 år, som bo tillsammans med honom, så har han rätt att få 200 acres fritt land. Dessutom har han rättighet att köpa andra 100 acres för 50 cents pr acre kontant, om han gör det på samma gång, som han tar det fria landet. I så kallade townships, som äro utlagda i lotter om 320 eller 160 acres, kan nybyggaren icke erhålla mer än 160, men har rättighet att köpa andra 160 acres efter 50 cents pr acre kontant. Sedan han fått landet, är han skyldig börja att bearbeta det och göra detta inom en månad. De plikter, som sedan åligga honom, äro:

1) Han måste rensa och uppodla åtminstone 15 acres. Däraf skola 2 acres rensas och uppodlas årligen under de första 5 åren.

Teknisk skola i Toronto. Se sid. [49].

2) Han skall bygga ett beboeligt hus, minst 6½ meter långt och 5 meter bredt.

3) Han skall verkligen och utan uppehåll bo på sitt land och odla det under 5 år, sedan han tagit detsamma i besittning. Dock har han rättighet att för affärer eller för arbete, som han åtagit sig hos andra, tidtals vara borta, dock icke mer än 6 månader på ett år.

Om han äger 2 lotter, har han rättighet att utföra det föreskrifna odlingsarbetet på båda lotterna eller endast på en af dem. Om han jämte det fria landet har köpt ytterligare 100 acres, så måste han i regeln inom 5 år rensa och uppodla åtminstone 15 acres däraf. Dock om denna lott ligger nära intill den lott, på hvilken han bor, så kan han befrias från denna skyldighet, förutsatt att han har odlat 30 acres på den lott, där han bor.

Inom 20 år från den tid, då han bosatt sig på sin lott, kan han icke på något sätt afhända sig densamma, därest hans hustru icke ger sitt bifall därtill; men om hustrun är vansinnig, eller lefvat skild från honom 2 år, eller om han ej har hört af henne på 7 år, så kan domaren förklara honom berättigad att utan hennes hörande sälja sin egendom.

Det sålunda erhållna landet är icke ansvarigt för skulder, som mannen ådragit sig, innan han fick lagfart på detsamma. Medan landet äges af honom, som tagit det i besittning, hans hustru eller arfvingar, så är det ock under 20 år efter besittningstagandet undantaget från ansvarighet för hans skulder, därest dessa icke bero på inteckningar, tagna efter lagfarts erhållande. Det kan icke heller under denna tid utmätas för skatter.

Om ägaren dör, vare sig före eller efter erhållande af lagfart, och lämnar änka efter sig, så är hon berättigad att öfvertaga landet, så länge hon förblifver änka.[^[3]]

När någon invandrar för att bosätta sig och taga land i Canada, så äger han rätt att tullfritt införa ej blott sina kläder, utan äfven all utrustning, som hör till ett hushåll, äfvensom alla redskap och åkdon och dylikt, som hör till åkerbruket, och som han ägde 6 månader, innan han invandrade till Canada.

Må man icke undra på att sådant lockar många människor. Med rätta säger också en författare: »Att gifva en fattig man penningar är honom icke alltid till hjälp, men gif honom ett hem, där han kan göra sig en god utkomst för sig och sin familj, och han skall inom få år blifva en oberoende man, som kan hjälpa sig själf och andra. Detta är verkligen den bästa välgörenheten.»

ÅTTONDE KAPITLET.

Manitoba. — Winnipeg.

Vi komma nu in i provinsen Manitoba och äro därmed inne i, hvad man kallar västra Canada. Med vårt tåg följer en emigrantvagn. Den ser ut som en annan vagn och har sofplatser inrättade alldeles såsom de vanliga sofvagnarna. Men sängkläder måste emigranterna hålla sig själfva eller också vara utan och ligga på bara trä. Bland emigranterna fick jag höra funnos sex svenskar. Jag gick in i deras vagn för att göra deras bekantskap och läsa Guds ord för dem, hvilket de voro tacksamma för. De syntes vara något vemodiga, och det är icke att undra på. Att komma ut till obekanta bygder bland obekant folk efter att hafva lämnat hem och anförvanter, det måste göra äfven det hårdaste hjärta vekt. Jag minnes, huru det var, när jag och mina bröder första gången kommo till Uppsala. Sedan vi hade fört våra saker upp i vår bostad, öppnat våra säckar och dragit fram våra sängkläder midt på golfvet, satte vi oss ned på dem och gräto. Men det går öfver. De flesta sår — äfven hjärtesår — läkas med tiden. Och väl är det.

Såsom man kan se af kartan (sid. [27]), är Manitoba till formen nästan en kvadrat. Det är slättland, omkring 155 tusen kvadratkilometer stort, en tredjedel af Sveriges område. Jorden är utomordentligt fruktbar. Klimatet är kallt om vintern och hett om sommaren, men är icke ohälsosamt. Våren inträder i början af april eller slutet af mars och öfvergången till sommar sker hastigt. Hösten är i allmänhet mycket behaglig och räcker in i november.

Det hufvudsakligaste sädesslaget i Manitoba är hvete. Men äfven råg, korn, hafre och potatis odlas i stor mängd. År 1898 exporterade Manitoba mer än 7 millioner hektoliter spannmål, vilket motsvarade omkring 36 hektoliter pr inbyggare. Detta måste ju anses oerhördt. Hvetets kvalitet är synnerligen utmärkt. Canadas hvete är mycket hårdt och tungt och räknas såsom det bästa i hela Amerika. Strået är också mycket långt och groft. En lustig bild däraf ser läsaren på sid. [65]. Det är Uncle Sam och John Bull, som åka tillsammans genom ett hvetefält i Canada. Uncle Sam har hört sägas, att Canada skall vara ett vackert land, men han kan icke se det för det höga hvetets skull.

Afkastningen af hvetet är också betydligt större än i Förenta Staterna. I medeltal skördas i Förenta Staterna per hektar 9,10 deciton (= 910 kilogram) hvete, i Canada 13,20, hvilket är nära 50 % mer.

Tillväxten af hveteproduktionen i Canada belyses genom närstående bild, som visar, huru många millioner bushels hvete som skördats åren 1863, 1873, 1883 och 1903.[^[4]]

Sammalunda förhåller det sig med öfriga sädesslag. Kornet i Canada gifver per hektar en medelskörd af 14,70, i Förenta Staterna 13,09, hafren i Canada 14,60 i Förenta Staterna 9,42 deciton. Och det är betydlig skillnad. Af intresse må dock vara att se, att medelskörden i Sverige af hvete är 14,83, af korn 14,37, af hafre 13,60, d. v. s. af hvete och hafre något mer, af korn något mindre än i Canada.

Huru hastigt utvecklingen försiggår i västra Canada, har man förträffligt, om än öfverdrifvet förstås, såsom det alltid måste vara i Amerika, afbildat genom den teckning, som läsaren ser på sid. [67]. En indian beklagar invandringen, som på sex månader (!) förvandlat hans bästa jaktmarker till sädesfält med stora magasin och järnvägar. Om invandringen och tillväxten i folkmängd har jag förr talat. Och invandringen växer alltjämt. En dag i maj 1902 kommo, enligt hvad jag såg i en Canadatidning, ej mindre än omkring 2,700 invandrare till Montreal, dragna af 5 extratåg från New York. Regeringen i Canada beräknar att under 1905 få mottaga 140 tusen invandrare för västra Canada. De stegrade öfverfartspriserna från Europa tyckas icke hafva vållat någon minskning mot 1904, då biljetten kostade hälften mot nu.

Hvad särskildt angår Manitobas utveckling, så göres den åskådlig genom här bifogade bild, som visar dess hveteproduktion i bushels.

Men vi komma nu till Winnipeg.

Winnipeg är en ung stad, ej mer än omkr. 30 år gammal. År 1870 hade platsen endast 240 invånare. År 1881 fick den sitt nuvarande namn, förut kallades den Fort Garry. Sedan Manitoba blifvit provins och Canadian Pacific järnväg blifvit färdig, utvecklade sig staden på ett sätt, som för oss svenskar är svårt att fatta. Dess invånareantal lär vara omkr. 80 tusen, men den har en utsträckning vida större än Stockholm. Sämre stadsdelar finnas där med gator af bara lera och trottoarer af halfruttna bräder. Men en mycket stor del af gatorna äro lagda med asfalt, breda präktiga boulevarder. Läsaren kan på sid. [70] se ett stycke af en gata i Winnipeg. Den heter Main Street. Elektriska spårvagnar löpa i alla riktningar, så att man är i tillfälle att åka bort många slantar om dagen. Och där åkes mycket. Att åka är också nödvändigt, om man vill komma någon väg.

Vid Main Street ligga Hudson Bay kompaniets affärslokaler. Detta kompani är väl det äldsta och kanske största af nu existerande bolag i världen. Det bildades år 1670. Af engelska kronan fick det monopol på pälsverkshandeln öfver ett område ungefär så stort som hela Europa. Och detta monopol varade nära 200 år. Bolaget utvecklade en oerhörd energi och affärsskicklighet. Det använde i sin tjänst 3,000 europeiska agenter samt flere tusen indianer. I slutet på 1700-talet bildades ett konkurrerande bolag i Montreal. Striden emellan de bägge bolagen var skarp och öfvergick stundom till blodiga bataljer. Men till sist (år 1820) förenade de sig till ett bolag under det gamlas namn. Såsom sådant drifver det allt fortfarande oerhörda affärer hufvudsakligen i pälsverk. Men dess landbesittningar såldes år 1869 till engelska kronan för 5½ million kronor.

Winnipeg är i afseende på söndagens helgd en riktig engelsk stad. Där hvila både människor och djur och maskiner. Endast predikanterna äro i selen. Inga spårvagnar gå den dagen. Inga lastvagnar synas på gatorna, endast en eller annan droska — jag såg en, säger en. Bantågen stå ock stilla utom de långa genomgående passageraretågen. Och folket lär lägga mycken vikt på att få hafva sin söndagshvila orubbad.

Öfver Winnipeg går hela emigrantströmmen till västra Canada och ej så litet af strömmen till de nordligaste delarne af Förenta Staterna, särskildt Dakota. Där tagas emigranterna emot i ett af regeringen upprättadt och underhållet »emigranthus», där de finna logis samt få alla goda råd. De som ämna »taga land», få alla upplysningar där, och de som vilja ha arbete, få anvisning på sådant, så vidt möjligt är. För svenska emigranters tjänst är där anställd en svensk, som bott i Canada mer än 20 år. Det är den förr omnämnde Hallonquist, en förträfflig man, till hvilken de kunna med fullt förtroende vända sig. Han är också outtröttlig i sitt arbete. I hans hem bodde jag och min hustru och min dotter under de dagar vi vistades i Winnipeg. Där åtnjöto vi den allra mest älskvärda gästfrihet och tjänstaktighet.

Svenskarnas antal i Winnipeg är ganska stort, och många af dem hafva bildat svenska kyrkliga församlingar. Den äldsta är missionsförsamlingen, som i jan. 1905 firade sitt 20-års jubileum — hon gaf sig ej ro att vänta med jubilerandet, tills hon fyllt 25 år, som annars är den vanliga tiden. Församlingen bildades den 25 januari 1885 och bestod då af tio medlemmar. Hon är icke blott, som sagdt, den äldsta svenska församlingen i Winnipeg utan ock den äldsta skandinaviska församlingen i hela Canada.

Se sid. [62].

Den konstitution, som antogs vid församlingens organisering, är ännu i hufvudsak gällande inom församlingen och visar, att hon står på skriftens klippfasta grund, när det gäller hennes församlingsprinciper. Dessa principer kunna sammanfattas i följande tre punkter:

1. Vi intaga endast troende.

2. Vi intaga alla troende.

3. Vi utesluta de ogudaktiga.

Under den första tiden af församlingens existens sammankommo vännerna ganska ofta till bönemöten i husen. Dessa leddes skiftesvis af församlingens mera begåfvade medlemmar. Men snart tillsattes en kommitté, som fick i uppdrag att skaffa en lämplig lokal, och det dröjde inte länge, förr än den kunde rapportera till församlingen, att den köpt ett hus för det öfverraskande billiga priset af 50 dollars. Detta var sålunda församlingens första kyrka. En stor skylt med namnet sattes på detta skjul, till stor förlustelse för engelsmännen, som nog tyckte, att det var en märkvärdig kyrka.

Att hålla predikant hade församlingen ej råd till, utan kallade en pastor Moström från Minnesota att komma dit en gång i månaden och predika. Snart ökades detta till två gånger i månaden. Herr Moström erhöll ett arfvode af 15 doll. i månaden. Men däraf var ej mycket kvar, sedan han betalt sina resor. Han hade nämligen 100 eng. mil att resa. De 15 doll. betalades af en enda person, den ende som nu finnes kvar af de tio, som först bildade församlingen. Hans namn är M. P. Peterson. Han kallades för »rike Peterson», emedan han ägde ett litet »krypin» till hus, och han var den ende svensk, som ägde eget hus på platsen den tiden. Men i själfva verket var M. P. Peterson fattig och förtjänte sitt uppehälle som vattenkörare. Det var därför en stor uppoffring af honom att sålunda underhålla predikant. Nu har Herren välsignat honom äfven i det jordiska, men numera finns det åtskilliga andra, som göra lika stor insats i församlingen som han. Och det är ju rättvist. Många af församlingens medlemmar äro nu välbärgade.

Samtidigt började man med söndagsskola och syförening.

Det lilla bönehuset blef snart, så godt som strax, otillräckligt, och församlingen började planlägga för att bygga ny kyrka. En tomt inköptes, och där börjades genast uppförandet af den nya kyrkan, som kostade omkring 725 dollars. Invigningen skedde i slutet af juni 1886. Nu hade församlingen äfven råd att kalla en pastor.

Redan 1890 var kyrkoskulden betald. Församlingen tog från det året ett väldigt uppsving. Det vardt liksom en ny tid för församlingen. Skandinavernas antal började mer och mer att ökas på grund af den tilltagande invandringen. Mycket folk kom på mötena och en väckande ande var rådande. Kyrkan blef för liten, hvarför församlingen efter åtskillig öfverläggning bestämde sig för att låta tillbygga den. Det skedde på sommaren 1891 och tillbygget kostade omkring 400 dollars. Mötena fortgingo sedan i den tillbyggda kyrkan under ett stort tillopp af åhörare. Frid och endräkt rådde i församlingen och verksamheten gick märkbart framåt. På något öfver ett år fördubblades medlemsantalet och församlingen åtnjöt stort förtroende af alla.

Församlingen hade också glädjen att vid denna tid utsända tvänne af sina egna medlemmar såsom Jesu vittnen till hedningarna.

Se sid. [63].

I början af 1893 hade verksamheten utvecklats så, att församlingen fann sig nödsakad att se sig om efter en tomt, hvarpå en större kyrka kunde byggas. Lyckligtvis erbjöd sig då ett tillfälle att köpa den nuvarande kyrkans tomt för ett pris af 1,300 dollars.

Men nu inbröt en mycket bekymmersam tid. Det såg nästan ut, som om församlingen skulle bli alldeles ödelagd genom de vanliga striderna om barndopet. Många skilde sig från henne för att sluta sig till den nybildade baptistförsamlingen.

Dessa strider vållade, att det tilltänkta nya kyrkobygget måste hvila. Först 1897 vågade man gripa sig an därmed. Det skedde ock med sådan kraft och amerikansk fart, att kyrkan kunde invigas den 31 oktober — Lutherdagen — samma år. Kyrkan är af trä med beklädnad af tegel, enkel men treflig samt väl belägen.

Verksamheten utvecklade sig nu i en sund riktning och antog en mera fast och bestämd karaktär. Missionsnitet fick nytt lif och uppoffringarna för verksamhetens befordran gjordes med glädje. När jubelfesten firades, var församlingen alldeles skuldfri.

När jag var i Winnipeg, hade församlingen en pastor vid namn Florell. Nu har han lämnat sin pastorstjänst för att helt ägna sig åt den af honom grundade tidningen Canadaposten, som utgifves i Winnipeg. Tidningen var en liten tingest men hade goda anlag. Den utgafs två gånger i månaden, men nu (1905) är beslutadt att utgifva den såsom veckotidning. Den har säkerligen en mycket god mission att fylla.

De svenska missionsföreningarna i Canada äro icke många, men de bildade ändå år 1904 ett själfständigt svenskt missionsförbund, hvars organ Canadaposten är. Den som därför vill ha reda på missionsverksamheten i Canada, bör skaffa sig den. Den innehåller äfven många andra underrättelser om Canada.

NIONDE KAPITLET.

Nya Stockholm. — I Winnipeg. — Utflykt till Dakota och Minnesota.

När jag kom till Winnipeg, pågick där utanför staden en utställning, omfattande hela Canada. Den var till anordningen ytterst primitiv. Där såg man inga planteringar eller blomstergrupper eller trefliga paviljonger eller vackra montrer, nej, allt i den vägen var så tarfligt och rassligt som möjligt. Man hade uppenbarligen ej velat kasta bort pengar på dylikt. Ej heller hade man brytt sig om att vidtaga några anstalter för att från platsen sopa bort allt det skräp, som öfverallt låg omkring på marken. När utställningen är slut, tänkte man väl, så kommer nog en dag en storm, och då blåser allt det där bort. Hvad man ville visa, det var sakerna, och där funnos verkligen vackra saker att skåda. Industriafdelningen var ej synnerligen anmärkningsvärd, ehuru där ju förekommo bra saker, och konstafdelningen — jag önskar, att jag vore »konstkännare», så att jag ägde förmåga att förstå och beundra allt möjligt målarekludd, men nu är jag det icke. Dock funnos där taflor, som äfven jag tyckte mig förstå, porträtt utförda på det gamla maneret, d. v. s. fint utarbetade, så att man icke behöfde stiga långt tillbaka för att slippa se färgklunsarna och penseldragen. Hvad som däremot var utmärkt vid utställningen, det var landtbruksafdelningen. Hvilka kor och hästar och svin! Och hvilka jordbruksprodukter af alla slag! Allt från Canada, allt utställdt för att visa, hvad Canadas jord duger till.

I Winnipeg stannade jag flere dagar. Jag höll fem föredrag där. De höllos i en isländsk kyrka, som missionsvännerna för ändamålet hyrt. Deras egen kyrka var för liten.

Ett af mina föredrag handlade om Sverige, och det intresserade mina åhörare så lifligt, att man föreslog och beslöt att till svenske konungen afsända ett telegram. Det fick följande lydelse: »Skandinaver, talrikt samlade, bedja att få uttrycka sin orubbliga kärlek till konung och fosterland». På detta telegram ankom tidigt på morgonen följande dag helt oväntadt och öfverraskande konungens svar: »Hjärtligt tack. Oscar». När det vid nästa möte upplästes, mottogs det med handklappningar.

Main Str. i Winnipeg. Se sid. [63].

Ehuru svenskarna där icke alls tänka på att återvända till Sverige, så hafva de dock hjärta för det gamla landet, och det är ju godt. Men det är en känsla, som dör ut. De som varit mycket länge i Amerika, hafva växt in i de amerikanska förhållandena så, att Sverige blifvit dem ganska främmande. Icke kände de heller Sverige mycket, när de lämnade det. De som voro barn, när de med sina föräldrar reste till Amerika, och ännu mer de, som äro födda af svenska föräldrar i Amerika, kunna naturligtvis icke ha någon känsla för Sverige. De äro amerikaner, de tala ogärna svenska, äfven om de lärt det i hemmet. På gatan, i skolan, sinsemellan tala de alltid engelska. De äldres bemödanden att hålla svenska språket uppe bland de unga äro ofta mycket berömvärda. Men amerikaniseringen fortgår med kraften af en naturlag. Och något egentligt ondt ligger väl ej däri. De äro ju amerikaner, och de förblifva det. Amerika är deras hem, och då är det naturligt, att de känna sig hemma där. Gamla Sverige må med vemod se efter dem. Men de komma icke tillbaka.

Bland personer, som jag besökte i Winnipeg, må nämnas stadens borgmästare och provinsen Manitobas guvernör. Af dem blef jag icke litet hedrad. Borgmästaren gaf middag för mig, till hvilken voro inbjudna, utom min hustru och dotter, några på platsen boende svenskar samt ett par amerikanare. Middagen hölls på ett hotell, och såsom något ovanligt efter svenska seder må nämnas, att borgmästaren uppmanade en af gästerna, en pastor, att bedja till Gud, innan vi började spisa. Guvernören uttryckte sin ledsnad öfver, att han med sin familj bodde på sommarnöje ute på landet, tre timmars väg från Winnipeg, han var endast för tillfället i staden. Annars hade han velat se oss hos sig. Han var en synnerligen fin och angenäm man, och hans palats var mycket ståtligt. En guvernörs lön är 10 tusen dollars och boställe. Men han väljes endast på 4 år, och han anses på den tiden få sätta till så mycket af sin egen förmögenhet, att nöjet blir honom ganska dyrt. Tager han emot omval, så ökas kostnaden.

Under min vistelse i Winnipeg gjorde jag en utflykt till Fargo i Dakota och ett par städer i Minnesota. Vid gränsen måste jag ej blott tullbehandlas utan äfven examineras: hvad jag hette, hur gammal jag var, hvar jag var hemma, hur jag kommit till Amerika, med hvilken båt, hvar jag hade landstigit, hvad jag ämnade göra i Staterna, hur länge jag ämnade bli där m. m. Det skrefs upp. Jag vardt alldeles förvånad. Det var alldeles, som när jag år 1900 kom till Arkangel i norra Ryssland. Efter en stund förnyades samma examen af en annan tjänsteman fastän i kortare form. Det är ingen lätt sak att komma in i Förenta Staterna nu för tiden. Immigrationslagarna blifva ständigt strängare. Ofta blifva också immigranter hindrade att komma in. En svensk flicka, som kom öfver Winnipeg, blef sålunda, då jag var där, hejdad vid gränsen och återsänd till Winnipeg, emedan hon ej hade 10 dollars i kassa. I Canada är det lättare att komma in, ehuru man äfven där har ganska bestämda immigrantlagar.

Huru strängt det kan vara, därom läste jag i en amerikansk tidning en gång följande: En kvinna från Canada, som reste till San Francisco, blef på ångbåten bestulen på sina penningar. När hon kom till San Francisco, fick hon såsom medellös ej landstiga där. Hon måste stanna ombord och återvände med samma ångbåt till Canada. Men där träffade henne precis samma öde. Endast med stor svårighet och genom andras bemedling lyckades hon komma ur klämman.

Min väg gick öfver ändlösa slätter, till en del betesmarker, till en del böljande hvetefält. Det är en Guds välsignelse ej blott för Amerika utan äfven för Europa, att dessa fält finnas och bära så oerhörda skördar. Enligt de af vår högt förtjänte statistiker G. Sundbärg utarbetade statistiska tabellerna 1902 har Europa en nästan årlig brist på brödsäd, en brist som år 1901 beräknades till omkring 10½ mill. ton eller 26 kilogram pr inbyggare, år 1891 till 52 kilo o. s. v. Hur skulle det gå med Europa, och ej minst med Sverige, om man icke hade de stora hvetefälten i Amerika att tillgå? Emellertid nalkas med ej små steg den dag, då Förenta Staternas befolkning själf konsumerar sitt hvete, och då blir det Canada, som får förse Europa med dess behof.

Från Winnipeg bar det af lördag morgon den 13 aug. västerut ungefär 10 timmars resa per järnväg och sedan 20 mil på skjuts. Dessa 20 mil åkte vi på 4 timmar, ty det var bara amerikanska mil, af hvilka nära 7 gå på en svensk. Och så kommo vi till nya Stockholm. Här fingo vi härberge hos en f. d. skånsk skollärare, som heter Hofstrand. Han är predikant och såsom sådan mycket verksam. Han är tillika farmare, men hans farm skötes mest af hans söner. Det var riktigt rörande att höra berättas om, hur de första nybyggarne här hade det. Han var en af dem. O, hvilka försakelser och vedermödor! Men nu är allt genomkämpadt, nu ha koloniens invånare det bra. Allenast det må nämnas, att orsaken till att Hofstrand lämnade sin skolläraretjänst i Sverige och flyttade till Amerika, var svårigheter, som han hade att utstå från kyrkoherdens sida, därför att han icke kunde förmås att bränna mitt porträtt, som han hade på väggen. Nu är han glad och belåten, och hans hustru likaså. Hans jord bär rika skördar utan annat arbete, än att han plöjer, harfvar och besår den. Gödsling förekommer ej. Där man behöfver göra sig af med gödsel, där bränner man upp den.

Stock Yards i Winnipeg. Se sid. [75].

Nya Stockholm ligger i Assiniboia, ett af Canadas territorier, hvars omfång är nära 200 tusen kvadratkilometer, alltså icke långt ifrån så stort som halfva Sverige. Dess längd i öster och väster är 450 eng. (70 sv.) mil, dess bredd i norr och söder 205 eng. (= 30 sv.) mil. Se kartan på sid. [27]. Den östra delen är utmärkt åkerbruksland, den västra delen lämpar sig mer för boskapsskötsel.

Jordbruksförhållandena i östra Assiniboia likna mycket Manitobas. Hvete och hafre äro de förnämsta sädesslagen. Gräsväxten både på höjderna och i dalarne är yppig. Rotfrukter af alla slag trifvas utmärkt. Jorden behöfver ingen gödsling. Af skog finnes mindre tillgång, men kol förekommer i stor mängd. Hvad som där behöfves, är folk — mycket folk, ty den närvarande befolkningen i hela Assiniboia uppgick år 1903 ej till mer än omkr. 70 tusen. Af dessa bodde omkr. 50 tusen i östra delen. Här ligga millioner hektar land och vänta på plogen, som skall förvandla prärien till böljande sädesfält.

Det hvete, som odlas i östra Assiniboia, är af utmärktaste beskaffenhet, hårdt och tungt och betingar ett pris, som ofta med 10—25% öfverstiger priset för mjukare sorter.

Västra Assiniboia ägnar sig, som sagdt, hufvudsakligast till boskapsskötsel. Dock finnes där äfven stora vidder jordbruksland. Det kraftigt närande gräs, som betäcker jorden, synnerligen det underbara buffelgräset, gifver både sommar och vinter en utmärkt föda åt hjordar af oräkneliga kreatur. Fårafveln är utomordentligt storartad och fåren beta ute både vinter och sommar. Man ser ofta hjordar af 2—3 tusen får. Hvarje hjord har sin herde, som fåren känna och följa. Till sin hjälp har herden ett antal väl dresserade hundar, som noga se till, att inga får söndra sig från hjorden.