Samlade skaldeförsök

SAMLADE SKALDEFÖRSÖK

Af PEHR THOMASSON

Stockholm, Hos J.J. Flodin, 1857.

Innehåll

Min Sångmö. Till Tonerna. Hvad jag helst ville vara. Det enda ordet. Den största boken. Svanen. Liljan. Perlan. Dufvan. Drufvan. Törnet. Perlbandet. Gossen och Filosofen. Stjernan. Flickan på Grafven (Barnsaga). Näktergalen (Saga, tillegnad Jenny Lind). Liljan och Fjärilen (Blekings-folkvisa). Den fattiges rikedom. Ung Erik och skön Karin. Ett lyckligt ögonblick. Till Blenda. Du är mig när. Vid hennes graf. Den förskjutne. Den blinde sångaren. Den döende Skalden. Hvi suckar du? Gud ser till mig. Nyårsbön. En blick på Kyrkogården. Lifvets Engel. Polacken. Blekinge. Skandinavisk Förbundssång. Till Svenska Bondeståndet. En Vinterqväll. Fatta Mod. Minnessång öfver Nils Månsson i Skumparp. Soldaten Stång. Äreskänken. Sångaren. Arbetarens sång. Den gamle knekten. Vallgossen. Tiggaregossen. Herdinnan. Sjömansflickan. Barnhus-Barnet. Spelmannen. Den Liknöjde. Torparens Morgonsång. Sång vid Majstången. Till Vårens första Lärka. Liten Visa. Till Henne. Qvinnotrohet. Ett Guldbröllop. Den fattiges öde (Sann händelse). Längtan från Staden (1842). En Mulen Stund.

Min Sångmö.

Jag är ett barn utaf naturen, Och känner inga reglors tvång: I skogen är jag född och buren Vid bäckens sus och källans språng Och derför kan jag icke sjunga Med konstlad ton och hycklad röst; Det bor ej smicker på min tunga, Ej näktergalar i mitt bröst.

Mitt enkla modersmål jag talar, Som jag af mina fäder ärft; Och om uti de stores salar Man tycker detta låter kärft, Mig rör det föga — ej bland lärde Jag vågar strängad harpa slå; För dem har endast konsten värde, Och annat allt de blott försmå.

Der bygdens glada ungdom dansar På ängen under gröna träd Och barnen binda sina kransar, Der vill jag också vara med Och sjunga ut hvad skönt jag tänker. Hvad gladt, som för min blick sig ter. Och lefva skild från verldens ränker: Det är min önskan — intet mer.

Till Tonerna.

Englabarn från högre zoner, Ljufva, milda harpotoner! Svingen jublande i qväll Öfver dalens blomstersängar Upp mot himlens stjerneängar Till Allfaders sängartjäll.

Fallen se'n i nattens stunder Såsom dagg till jordens lunder Ner i hvarje känsligt bröst, Gjuten frid i qvalda hjertan. Trösten sorgen, söfven smärtan, Med er oskuldsfulla röst.

Väcken kära barndomsminnen, Elden friska ungdomssinnen, Till att fatta rätt och skönt; Sväfven glade öfver verlden, Och på ljusa sångarfärden Kläden allt i hoppets grönt.

Sist när trötta handen domnar. Och i lifvets afton somnar In vid välbekanta ljud, Ljufva toner! klingen klingen. Och med frälsta anden svingen Hem till sångens milde Gud.

Hvad jag helst ville vara.

Helst af allt jag ville vara Blott en liten näktergal, Som fick fri och osedd fara På besök i hvarje dal, Sjungande och glad, Mellan blommor, blad, Uppå lätta vingar buren Öfver allt uti naturen.

Dagen om jag skulle hvila Gömd i doftrik rosenhäck, Och om qvällen lustigt ila Till den spegelklara bäck. Tjusa med min röst Hvarje tärnas bröst. Som i svala aftonstunden Trånar suckande i lunden.

När som nordens lunder inga Blad och blommor ägde mer, Skulle jag mig rastlöst svinga Dit, der evig sommar ler, Fjerran ifrån nord Till den södra jord, Land och städer se på färden; Finns väl gladare i verlden?

Det enda ordet.

I allt på hela denna jord Jag ser och hör ett enda ord, Som, hvar jag är och hvart jag går, För mina blickar står.

Uti naturen, blad för blad, Jag läser det i hvarje rad, Och hör det ljuda ur hvart bröst, Som känsla har och röst.

Det lyser klart på fästet blå, Det skrifvet står i minsta strå. Och, äfven i hvad större är, Af allt, som jorden bär.

Det klingar skönt i skog och dal Ur bröstet af hvar näktergal, Och jublande i höjden far På lärkans vingepar.

Men djup och outgrundlig är Den allmakt, som det innebär, Ty mitt förstånd kan fatta blott, Att allt är skönt och godt.

Jag ser det ordet likväl klart, Och hör det tona underbart I åskans knall, i stormens ljud; Ty detta ord är — Gud.

Den största boken.

Jag vet en herrlig bok — mot denna De andra äro ingenting! Så mycket snillrikt ingen penna Har tecknat än på jordens ring. Den är en öppen gudasaga, Med hvarje år i ny upplaga.

En outtömlig rikdom hyser Den inom sig så underbart; Hvartenda ord af vishet lyser, Hvart blad är strålande och klart, Som stjernesådda himlapellen Uti den klara vinterqvällen.

I lefvande bokstäfver prålar Den öfverallt, för blicken röjd, Och ler i återbrutna strålar Från fjellets solbeglänsta höjd Till dalens blomsterrika lunder. Der allt förkunnar Skaparns under.

Långt mera stort än konsten äger I den jag stundligt skåda får. Och mera skönt än skalden säger Omtonar mig hvarhelst jag går. Till permar äger den azuren, Och denna boken är — naturen.

Svanen.

Det sägs att svanen, tyst och stum, Ses ila genom tid och rum, Och börjar sjunga först i döden. Den sagan är som mången ann, Rätt nätt och täck, och kanske sann, Ty många äro lifvets öden. Jag vet en svan, mer underbar. Han på sitt ljusa vingepar I rymdens vida salar svingar, Och andas idel poesi, Hvar fjäder är en melodi, Hvart vingslag som ett tonfall klingar. Han gör ibland på en sekund En färd kring hela verldens rund, Och för hans tjusta blickar Hur solbelysta alla berg, Hur skiftande i rosen färg All jordens skönhet nickar. Der ligga skönt i morgonstund Så mången dal och palmelund, Om-armade af spegelsjöar, Och fågelsången klingar gällt Från liljekullar, rosenfält Och guldbeströdda blomsteröar; Här resa sig snötäckta fjell Mot himmelen i stjernklar qväll. Med pelarskogar, dunkelt gröna, Och strida elfven stänker opp Sitt silfverskum i granens topp, Som glänser rikt af perlor sköna; Men ack han skådar icke blott Hvad jorden äger skönt och godt, Han gästar äfven himlens salar. Med englarne bekant han är, Och utaf dem han hör och lär Det ljufva språk han stundom talar. När se'n han kommer till sitt bo. Han sätter sig i salig ro Och sjunger hvad han sett på färden. Men sången blifver endast matt, Ty för den rika själens skatt Har språket intet ljud i verlden; Och, denna svan, så snabb och fri, Är — skaldens rika fantasi.

Liljan.

Mig lyster till att sjunga allt om en lilja rar, hen raraste på hela vida jorden, Hon blommar både vinter och vår och sommardar I hvarje dal inom den höga norden; Af henne alla rosor och alla blommor små Och alla fagra blomster, som uppå ängen stå, Sin oskuldsfulla skönhet hafva lånat.

När alla andra liljor för höstens stormar dö, Står hon ännu uti sin fulla fägring Så röd som mognad drufva, så hvit som nyfälld snö, Så bländande som sommarnattens hägring, Så glad som lilla lärkan i rymdens blåa sal, Så tjusande som sången af nordens näktergal, Så vänehuld som skogens turturdufva.

Hon ångar idel glädje, hon sprider frid och tröst Till alla väsen i naturens rike, Hon gjuter med sin kärlek i hvarje manligt bröst En lefnads lust och sällhet utan like, Hon är det skönsta smycket i hela skapelsen En engel sänd till jorden från Gud i himmelen, Den liljan det är — nordens frida flicka.

Perlan.

Af alla perlor ingen finns, Och ingen tappas, ingen vinns Så dyrbar, som ett qvinnohjerta, Om det är troget, rent och godt, Och utaf ädel kärlek blott Med ömhet lindrar lifvets smärta.

Liksom en herrlig blomsterö Mildt doftar kring den vida sjö, Som leker vid dess täcka stränder, Det sprider tröstens balsamdoft Omkring bland jordens låga stoft, Hvarthän det på sin vandring länder.

I lifvets glada solskenstid Af lefnadslust och inre frid Det lätt som källans bubbla väller; I mulen tid, i sorg och nöd, Ja ända in i blekblå död Det lika varmt af kärlek sväller.

Om du en sådan perla har, Som skiner, strålande och klar, En stjerna på din lefnads himmel, Den som ditt bästa smycke göm, Och aldrig hennes värde glöm På marknaden i verldens hvimmel.

Dufvan.

Hilda har en snöhvit dufva, Som på fager blomstertufva Byggt sitt lilla lugna bo. Ifrån detta näste Upp till himlens faste Hon i menlös tro Hvarje qväll sin dufva sänder, Somnar se'n med knäppta händer

Under sömnen kommer dufvan Åter hem till blomstertufvan Med små barn från himmelen, Hvilka vänligt smeka Och i drömmen leka För sin lilla vän Hela natten om förtroligt, Derför sofver hon så roligt.

Denna underbara dufva, Det är Hildas aftonbön; Denna täcka blomstertufva, Ångande ocb mild ocb skön, Det är hennes späda hjerta, Fullt af tillförsigt och tro; Himlabarnen äro englar, Sväfvande kring vaggans bo.

Drufvan.

Jag har icke råd att dricka Fräsande Champagne-vin; Njuter likväl af en drufva, Mera doftande och fin.

På en snöhvit perlekulle, Lik en glödande rubin, Sväller hon alltjemt och ångar Af det kostligaste vin.

Utaf hennes ljufva nektar Dricker jag med hjertans lust, Dricker tills jag blifver rusad, Ack, af idel purpurmust.

Men fast jag den drufvan pressar Nästan hvarje dag och stund, Är hon lika röd och saftig, Ty hon är — min flickas mund.

Törnet.

Ibland det törne jorden bär Det gifves ett, som giftigt är Och mer än andra stingar; Det är dock ofta mjukt och skönt, Och som en ros bland sommargrönt Det doft omkring sig bringar, Som kännes sött till smak och lukt, Men är likväl maskstungen frukt, Som plågsamt fräter, tär och bränner I många runda Herrans år, Och ger ett troget hjerta sår, Som det i hela lifvet känner — Det törnet pressat tårar fler Än dagg till jorden fallit ner Ur känsliga och unga, Men frodas ändå ofta här, Ty du skall veta att det är — Ett svekfullt bröst med smidig tunga.

Perlbandet.

Vid sin enda dotters sjukbädd modren satt Och klagande sin hand på heta pannan lade. Men som en æolsharpa i luftig sommarnatt, Så flickan hviskande sitt sista afsked sade: "När jag blir död och bäddad ner i mullen, Sätt då ett litet måladt kors på kullen Och rista dessa orden deruppå: 'Af kärlek till en fattig yngling här i verlden, Som hon ej ega fick för högmodet och flärden, Upphörde detta unga bröst att slå'; Sätt sedan derintill min hvita älsklingsblomma, Till henne skall min käraste om dagen komma Och fälla tårar i den lösa sand; När se'n det blifver tyst kring land och vatten, Skall jag som engel komma dit om natten Och knyta mig af tårarne ett perleband; Det bandet skall mitt bröst för evigt smycka, På det min älskling känna skall igen Sin barndomsbrud hos Gud i himmelen, Och henne till sitt varma hjerta trycka."

Gossen och Filosofen.

En fyraårig gosse Satt tyst en aftonstund Och hänryckt blicken höjde Mot fästets stjernerund.

En filosof det märkte Och sporde gossen så: "Hvad är som dig förtjusar, Hvad tänker du uppå?"

"Jag tänker på hur vackert Det är i himlen — då En sådan skönhet strålar Och lyser utanpå."

"Tack gosse för de orden" — Den lärde sade ömt — "Jag mycket tänkt och forskat. Men denna tanke glömt."

Stjernan.

Nina, liten tärna, Satt invid en sjö, Såg en vacker sljerna Som en gyllne ö Simma i det klara vatten, Strålande i mörka natten.

"Hafsfru, gif mig denna Stjernas fina guld, Och jag skall bekänna Dig för evigt huld, Som en Gudom i vår kyrka, Och ej någon annan dyrka."

Så hon barnsligt tänkte, Och i böljans famn, Som en svan sig sänkte. Strax en andehamn Kom från ljusa stjernelanden Och drog Nina opp på stranden.

"Hör, min lilla flicka", Ljöd en stämma nu, "Upp mot himlen blicka! Stjernan ser du ju På den hvälfda himlabågen, Och dess afbild blott i vågen.

Så Guds rika under Stråla öfver allt Uppå jordens lunder, Uti hvar gestalt, Men från himmelen härstammar Allt det sköna, som här flammar.

Älska djupt naturen I Guds goda verk! På dess armar buren Lefver du — men märk Gud allena tillhör äran Dyrka honom … Mins den läran!"

Och den läran minnes Lilla Nina än… Men, ack, mången finnes Som förglömmer den — Som sig hand och stjernor väljer Och för dem sin himmel säljer.

Flickan på Grafven.

(Barnsaga.)

Lilla Emma gick så dyster Till de dödas hem en natt Sörjande sin tvilling-syster, Hon på grafvens kulle satt, Hviskande med barnslig stämma: "Anna, sofver du väl än? Har du glömt din lilla Emma? Känner du mig ej igen? Minns du ej hur gladt vi lekte Förr i dalens blomsterland, Och hur ömt oss mamma smekte

Med sin sammetslena hand, När vi i den ljusa sommar Sprungo mellan skogens trän, Plockade små sköna blommor, Lade dem i mammas knän? Minns du ej hur gladt vi logo, När som skogens fåglar små Sina muntra driller slogo Under himmelen den blå? Vi oss önskade att vara Tvenne lärkor, som med fröjd Fingo jemt kring rymden fara Sjungande i blånad höjd. Minns du af hvad himmelskt värde Pappa sade bönen är, Samma afton han oss lärde: 'Gud som hafver barnen kär?' Allt var förr så gladt och roligt; I vårt lilla lugna bo Slumrade vi tyst förtroligt I en stilla menlös ro, Drömde att på liljestänglar Emot himlens blåa rund Vi med hulda syskon-englar Sväfvade i sällt förbund… Minns du dessa ljufva tider, O, så kom till mig igen! Vet att jag af saknad lider, Äger ingen barndomsvän, Som kan mina dockor sira, Fast jag siden har och gull; — Som kan blomsterkransar vira, Fastän utaf blommor full Lunden är, och uppå kullen Rosen nyfödd mot mig ler — — Hu, det är så kallt i mullen… Stackars syster, kom! jag ber."

Så den lilla Emma beder, Fäller tår på liljehy. Då en engel sväfvar neder På en rosig purpursky Ifrån stjernehvalfvet höga, Svanehvit med krona på. Emma lyfte opp sitt öga; Lilla engeln sade då: "Jag bor ej i svarta mullen: Jag i himlens salar är. Bättre rosor än på kullen, Bättre blommor dofta der; Bättre sånger, bättre toner, Än som skogens fåglar slå, Ljuda i de klara zoner Ofvan stjernorna de små. Der jag längtar att få sluta Dig på nytt uti min famn Och med dig för evigt njuta Salighet förutan namn. Men vill du till himlen komma, Vill du bland de sälla bo, Vårda ömt din lefnadsblomma: Oskuldshjertats rena tro!"

Nu på skära silfvervingar Engeln emot höjden for; Men för Emmas öra klingar Än hans lära, som hon tror.

Näktergalen.

(Saga, tillegnad Jenny Lind.)

Solen sjunker ned från fästet Bakom skogens mörka bryn, Dufvan ilar glad till nästet, Lärkan tystnar uti skyn; Men i blomsterrika dalen, Sjunger lilla näktergalen.

Liten gosse, satt jag ofta Ute hela natten lång, Der som ängens rosor dofta, Lyssnande uppå hans sång, Med en innerlig förtjusning Invid bäckens milda susning.

En gång — just som dagen grydde Öfver mån-försilfrad dal, Och de nätta elfvor flydde Suckande till böljans sal — När jag länge lyssnat hade, Hänryckt jag till honom sade:

"Lilla fågel, om din tunga Jag en timma ägde blott, Glädligt jag dä skulle sjunga Och ej klaga på min lott — Hvarför bor i dina sånger Städse trånad, sorg och ånger?"

"Gosse, hör min lefnadssaga!" Svarade strax sångarn mig… "Om jag stundom höres klaga, Kan det väl förundra dig: Jag var förr en lycklig qvinna. Verldens största sångarinna.

Öfverallt i land och städer, Der jag höjde sångens röst, Spridde som ett vestanväder Glädjen sig till alla bröst: Menniskor i millioner, Tjuste jag med mina toner.

Dyrkad jemt som en gudinna Af en fåfäng menskohop, Glömde jag att vara qvinna; Söfd af smickrets bifallsrop Blef jag stolt i håg och sinne: Högmod växte opp derinne.

Straffad blef jag för min villa, För min dårskap och dess flärd — O, jag hade handlat illa Och var icke bättre värd! Ödet mig för rätta ställde Och ett sådant utslag fällde:

Himmelen dig bjöd att fara Öfver stoftets trånga verld, Och i ödmjukhet förklara Sångens gudom på din färd; Men din skapare der ofvan Har du glömt, som gett dig gåfvan.

Derför skall du rastlöst ila Öfver hela verldens rund, Dag och natt förutan hvila Klagande i hvarje lund, Så i Södern, som i Norden, Näktergal benämnd på jorden.

Evigt skall du dock ej tona, Ty en Jungfru, skär och ren, Skall i sångens verld försona Hvad du brutit har. Och se'n Får du dig förklarad svinga Dit, der englaharpor klinga.

Sagd var domen. Och allt sedan Jag som liten fågel far Sorgligt klagande, emedan Minnet af hvad förr jag var Hvilar tungt uppå mitt hjerta — Derför denna bittra smärta.

Men förlossningstimman stundar Efter många tusen år: Snart skall jag från jordens lunder Flytta till en evig vår Och ej mer med smärta tona — Jenny Lind skall allt försona".

Så, o ädla sångarinna, Näktergalen sjöng för mig; Och jag lofvade att bringa Sagans enkla ord åt dig. Göm dem, honom till ett minne I ditt varma sångarsinne!

Liljan och Fjärilen.

(Blekings-folkvisa.)

Der stod en fager lilja Allt uti grönan lund Och blickade mot solen Den arla morgonstund; Hon gladde sig åt lifvet I snöhvit blomsterskrud, Och var i daggjuveler Så smyckad, som en brud.

En fjäril flög att gillja Densamma morgonstund, Kom så till fager lilja Allt i den gröna lund; Af hennes fägring tjusad Han föll i stoftet ner Och sade till den sköna: "Ack, hör den bön jag ber!

"Låt mig med dig få lefva, Du hulda, väna vif! Jag skänker dig mitt hjerta, Min kärlek, och mitt lif, När andra fjärlar svärma I yra blommors lag, Skall jag invid din sida Förnöja dig hvar dag.

"Ditt anspråkslösa väsen, Din oskuldsfulla själ Har fängslat håg och sinne! Jag svär att bli din träl, Och dig för evigt älska I glädje, lust och nöd, Så länge som jag andas, Intill min bleka död!"

Och späda liljan trodde Den sockersöta skalk, Och öppnade för honom Sin ljufva honungskalk; Han flög deri berusad, Och lifvets balsam sög, Men till en ros i dalen Han straxt från henne flög.

Den arma liljan sörjde Sin fjäril bitterlig, Och fällde många tårar Uppå sin lefnadsstig. Hon före middagsstunden Stod blek, och sorgligt log; Då kom en vänlig dufva. Och henne med sig tog.

Men fjärilen, som listigt Från liljan flög sin kos, Och tänkte glädje finna I kalken hos sin ros, Han fann sig grymt bedragen; Ty bladen föllo ner, Och endast hvassa törnen I stället han nu ser. —

Den liljan var en flicka, Som i sin oskuld log; Och fjäriln var en gosse, Som henne grymt bedrog; Och dufvan, det var döden Som kysste flickans mund. Och hennes ande sände I englarnes förbund.

Men rosen var en enka Rik uppå gods och guld, Som nu den gossen plågar Allt för sin otro skuld. Han smärtans törne känner, Och äger ingen ro — Så händer det med alla, Som bryta ed och tro.

Den Fattiges Rikedom.

En morgonstund, när solen sken På löfvad gren, Och orren flög i topp, Stod Blenda uti skogen grön, En lilja skön, Nyss vecklad ur sin knopp.

Allt var så herrligt, ljuft och friskt, På björkens qvist Sjöng siskan för sin vän, Och trasten slog i lummig gran, Mot blånad ban Flög lärkan gladligen.

Men Blenda stod i sorg försänkt, Så tåredränkt Som ros i qvällens stund; Ur bröstet mången suck sig smög, Som vingad flög Till himlens stjernerund.

Ack stackars Blenda hon var kär, Och kärlek är Ibland förunderlig, Den kännes samma ögonblick, I vexladt skick. Båd' glad och sorgelig.

Hon älskade ung Olof ömt, Och hade drömt I natt en dröm, så grann; Han henne älskade igen, Dock icke än De sagt det för hvarann.

Ett hinder mellan dem det var, Ty Blendas far Fått guldet på sin lott, Men Olof egde ingenting På jordens ring, Mer än en hydda blott.

Hon ville gerna dela den Med hjertats vän, En ren omöjlighet! Ty hennes far, med gods och gård, Var sträng och hård. Och derför nu hon gret.

Men bäst hon gret, smög Olof fram Bak ekens stam, Der han sig hade gömt; Kring hennes midja, blyg och varm, Han slöt sin arm. Alldeles som han drömt.

Han sade ej ett enda ord, Men genast gjord Var hjertats bigt likväl, Två smultron stötte en sekund På perlegrund, Och själ försjönk i själ.

Hvad denna stund var gudaskön! På englars bön En salighet den göt I tvenne oskuldsfulla bröst. Som utan röst Ett himmelrike njöt.

Hur kort blef icke glädjen dock, En fjäderflock Den flög i blinken bort; Ty Blendas far var stadd på jagt I samma trakt, Och kom mot dem helt fort.

Att få sin Olof Blenda bad, Men gubben qvad: "Är du förryckt, mitt barn, Du skall dig ha en mäktig man, Som lysa kan, Och ej ett fattigt skarn.

Ung Olof blef helt lingonröd, Hans blod det sjöd Så hett i modfull barm; Det lade sig dock hastigt nog, Och nu med fog Han svarte utan harm.

"Nyss var jag arm, nu är jag rik, En konung lik, Ty Blendas hjerta är En grufva, utaf kärlek full, Och mer än gull Den skatten är mig kär."

"Jag äfven tvenne händer har, Som alla dar Jag flitigt bruka plär, Dertill ett sinne, friskt och gladt, En dyrbar skatt Och rikedom det är."

Den gamle åt det talet log, En suck han drog Och sade: "Svärmare! Vill flickan ha en narr, får gå, Men hör nu på: Jag vill er aldrig se!"

Med dessa ord han vände sig Till skogens stig Och vred mot hemmet dref. Till lilla hyddan Blenda gick Med glädjeblick, Och Olofs maka blef.

Nu nöjda med sin ringa lott De lefva godt Och sjunga der med fröjd. Men Blendas fader lider nöd Bland öfverflöd, Ty han är aldrig nöjd.

Ung Erik och skön Karin.

Ung Erik mötte Karin sin På skogens ödestig Och sade: "Vill du blifva min, Så skall jag älska dig Som maka uti nöd och lust Allt intill lifvets sista pust."

Skön Karin rodnade och log Och svarade: "Välan — Jag älskar dig, det vet du nog, Så ömt som älskas kan; Men om du skulle svika mig Den högste Guden löne dig."

"Förr skola stjernor falla ner Som perlor till vår jord, Än jag dig nån'sin öfverger — Gud hörer mina ord Och straffe mig till evig tid Om jag ej trofast blir dervid."

Så talte Erik ömt, och slöt Skön Karin till sin barm Och från dess rosenläppar njöt En kyss så lång och varm. Ack, sälla voro begge två… Till julen skulle bröllop stå.

Ur Eriks famn sig Karin slet Och hem mot hyddan lopp; På munnen brände kyssen het, Och pulsen i galopp Väl hundra slag i hjertat slog För hvarje vingadt steg hon tog.

Dock mera lugn hon blef, när som Hon allt för modern sagt Och denna med ett men och om Sitt bifall dertill lagt, Samt äfven några varnings-ord Hur falskheten är stor på jord.

Att Erik ej otrogen var Det visste Karin väl, Och derför alla söcknedar Med lifvad håg och själ Hon snällt frän rock till väfstol gick, Att allt till julen ha i skick.

När veckan ändtligt var förbi Och söndagssolen sken, Flög hon så glädtigt som ett bi Till täppans åker-ren Och blommor plockade i hast Och band en färgrik blomsterqvast.

Med denna på sin psalmbok gick Hon sedan till Guds hus, Och säkert var, att Erik fick Den innan solens ljus Hann sjunka bakom bergen ner, Och han fick kanske ändå mer.

Så flydde månader och dar; Snart sommarn vek sin kos, Och hösten kom och Karin var Nu mer den enda ros Som blommade i lundens snår Så yppigt som en blomrik vår.

En söndag satt hon hemma sjelf I ljufva drömmar säll Och speglade sig i den elf, Som rann förbi dess tjäll; Hon satt der än när modern kom Helt rörd från Herrans helgedom.

"Min dotter", sade modern ömt, "Jag sorger till dig bär: Ung Erik hafver dig förglömt, Han har en annan kär. Det lystes första gång i dag — Att det är sannt försäkrar jag."

Med tårad blick och bleknad kind Steg Karin hastigt opp. Och, lätt som skogens unga hind, Hon tog ett rysligt hopp Djupt ner i elfvens kalla våg, Der hon likt vattenliljan låg.

* * *

Om trenne veckor Erik for Till kyrkan med sin brud Och inför altarrunden svor Vid alla verldars Gud Att henne uti lust och nöd Med trohet älska till sin död.

Ur templet bröllops-skaran skred Med fröjdefull musik Allt efter ortens bruk och sed, Men mötte der ett lik Vid kyrkogårdens gröna port — Det bars till grafvens stilla ort.

"Hvem är den döda, som man bär?" Ung Erik sporde nu. "Du säkert henne minnas lär: Skön Karin är det ju, Som döden i förtviflan fann." Så svarade en gammal man.

Blek såsom döden till att se Och mörk som stjernlös natt, Med hemska ögon stirrande, Hof Erik upp ett skratt Så vildt som ufvens hesa skrän. Och lopp från bröllopsskaran hän.

Nu irrar han båd' natt och dag I vanvett bygden kring Med dystert vridna anletsdrag. Ej ro på jordens ring Han får i sina lefnads dar, Ty falskt han kärlek svurit har.

Men djupt i jordens hulda sköt Skön Karin njuter ro, Och sofver der en sömn så söt I grafvens lugna bo — Och dit går mången ömsint mö Att tårar fälla, blommor strö.

Ett lyckligt ögonblick.

Det var en vacker Juninatt Som jag vid Blendas sida satt, Och hennes mjella hand så fin Låg darrande i min.

Allt var så tyst, blott då och då Vi hörde tvenne dufvor små, Som hviskade i lindens bo Om kärlek, hopp och tro.

"Ack, Blenda!" sad' jag, "i mitt bröst Der hviskar samma ljufva röst, Låt oss tillsammans lefva så Som dessa dufvor små."

Hon gaf mig ej ett ord till svar; Men från dess blåa ögonpar Fick jag en vänlig bifallsnick — Ett lyckligt ögonblick!

Till Blenda.

Du fagraste bland tärnor, Du vänehulda mö, Min lilja i det gröna, Min ros bland vinterns snö, Med dig hur ljuft att lefva, Hur sällt en gång att dö Och hän på toner sväfva Till salighetens ö!

Den brud jag länge älskat, I dig jag funnit har, Ty innan jag dig kände, Mitt ideal du var. Som nu — i drömmen ofta Du hvilat på min arm; Som nu — jag många gånger Har tryckt dig till min barm.

Den känsla, som låg domnad På djupet af mitt bröst, Fick lif af dina kyssar Och värma af din röst. Hvad skönt jag sedan diktat, Hvad ädelt som jag tänkt, Det har ditt rena hjerta Åt mina uttryck skänkt.

Och derför, hulda Blenda, I både ve och väl Jag skall dig troget älska Af all min håg och själ. Med dig hur ljuft att lefva, Hur sällt en gång att dö, Och hän på toner sväfva Till salighetens ö!

Du är mig när.

Fast jag är här, och du är der, Så tro ej att du fjerrran är, Ty öfverallt uppå min stig Jag ser och hör blott dig.

I vårens prakt, i solens ljus, I vindens spel och bäckens brus, Ja i allt skönt naturen ter, Blott dig jag hör och ser.

I hvarje tanke, hvarje dröm, I hvarje känsla, mild och öm, I allt jag tänker eller gör, Blott dig jag ser och hör.

Det gifs i himmel och på jord Ej bild, ej föremål, ej ord, Som skulle kunna hindra mig Att se och höra dig.

Som tvenne droppar, fällda i En liljekalk, en perla bli; Så våra väsen äro ett I både ljuft och ledt.

Tro derför ej du fjerran är, Fast jag är här och du är der, Ty hvart min färd i verlden bär, Du är och blir mig när.

Vid hennes graf.

Engel i det fjerran höga, Som en stund emot mig log, Inga tårar vill jag fälla Vid din graf — jag gråtit nog — Men för verlden vill jag sjunga. Hur du lefde, hur du dog.

Blyg som vårens första sippa, Mild som nyfödd ros i lund, Ren som svanen, när han badar Sig i hafvets djupblå grund, Hälften engel, hälften qvinna Lefde du på jordens rund.

Ljuft, som liten fjäril somnar I en doftrik rosenknopp, Och en harpoton förklingar, Dog du hän i saligt hopp, Och på hvita dufvovingar Sväfvade till himlen opp.

Nu på rosenmoln du sitter Ibland ljusets sångarhär, Och min sångmö här på jorden Har också en stämma der; Derför sörjer jag dig icke, Fast du var mig hjertans kär.

Den Förskjutne.

Misskänd af verlden, Föraktad och ringa, Har jag på färden I lifvet nu inga Som dela min smärta, Som känna mitt hjerta, Ty jag är förskjuten.

Hånad af vänner, Som stulit min lycka, Dubbelt jag känner Hur smärtorna trycka; Så nätter som dagar Jag suckar och klagar, Ty jag är förskjuten.

Hon, hvilkens kärlek Jag aldrig kan glömma, Lönat med smälek Min känsla, den ömma. O, qvalfulla minne, Du plågar mitt sinne, Ty jag är förskjuten.

Bröder, jag äger En tröst dock i striden, Som rikt öfverväger Allt annat i tiden: Fast menskor mig svärtat, "Ty Gud ser till hjertat", Jag är ej förskjuten!

Den blinde sångaren.

(Visa, tillegnad H. Ohlin.)

Det var en tid jag klagade, en tid jag sorgsen var För det jag icke kunde skåda verlden; Men nu jag tackar Herran, som af sin godhet har Mig gifvit sångens tröst till ljus på färden. Ty är det mörkt för ögat, så är det klart likväl På botten af mitt hjerta, på djupet af min själ, Der tonerna som fjärilar ljuft slumra.

De fjärilar jag väcker, när smärtan någon gång Vill lägra sig utöfver själ och sinne, Och såsom lärkor flyga de upp uti min sång, Och ljust och gladt blir åter snart derinne; På bönens dufvovingar de fly till himmelen, Och följda af små englar de vända om igen Med tröst till hjertat, som var nyss bedröfvadt.

Så skön ej någon tafla naturen företer, Hur bländande och grann hon än må vara, Som den jag ofta vaken i mina drömmar ser. När sångens svanor själen genomfara; En verld af rosenlunder och liljekullar full, Der milda Alfer leka på skyarna af gull, Står leende för mina slutna blickar.

Haf tack o gode Fader i himlens ljusa sal För denna outsägligt dyra gåfva! Med foglarna i luften, med lundens näktergal Min röst skall städse dig af hjertat lofva. Haf äfven tack, du allmänhet, som skonsamt lyssnat till Min anspråkslösa visa, min enkla sångardrill; Den blinde skall din godhet aldrig glömma.

Den döende Skalden.

Jag trifs ej här nere i skuggornas dal, I lifvets förvillande öcken, Der dygden försmägtar i sorger och qval Och sanningen svepes i töcken. Ifrån denna onda och ränkfulla verld, Som närer inom sig blott oro och flärd, Jag längtar till himmelens salar.

När lossas de fjettrande bojor och band, Som hålla i stoftet mig fången? När kommer jag till det förlofvade land, Som ofta jag drömt om i sången? När blifver det verklighet utaf mitt hopp, Och när får jag flytta dit opp, dit opp Till himmelens stjernströdda salar?

Min ande, hvi längtar, hvi spörjer du så? Var stilla och tålig i striden! Snart skall din befrielsetimma väl slå Och du sväfva renad ur tiden. Dig kläd uti oskuldens snöhvita skrud — Der kommer bevingad en engel från Gud, Som manar till himmelens salar.

Hvi suckar du!

Hvi suckar du, som på din bana Knappt första steget tagit ut? Var glad — se lifvets blomsterfana Står leende och bjuder: njut! Ja, njut och drick ur nöjets källa, Men drick dig vis derur likväl! Hvad se'n i framtiden må gälla, Du möta kan med öppen själ.

Hvi suckar du som stark och frodig Står i din fulla middagsglans? Träd upp mot tidens villor modig, Och vinn dig ärans lagerkrans! Vik ej, fast ondskan hotfull vinkar Med bleka, vridna anletsdrag! Den är ej man, som hugg-rädd blinkar För våldets tunga hammarslag.

Hvi suckar du, som stödd mot stafven Af ålder krökt med krämpor går? Var lugn — snart i den djupa grafven Du dina lemmar hvila får. Hvi blickar du alltjemt i gruset, En slaf inunder korset böjd, Se upp till rätta fadershuset, Som strålar klart i himmels höjd!

Hvi suckar du, som har af ödet Fått gods och guld i öfverflöd? Med villigt hjerta dela brödet Åt nästan, som är stadd i nöd! Det goda, som du gör din like På vandringen i lifvets dal, Skall bli belönt i himmelrike, Så lyder evangelii tal.

Hvi suckar du, som arm och ringa För hvarje dag bekymmer har? Ack, dina qval de äro ringa Mot Hans, som verldens synder bar. Arbeta träget, bedja, vaka Och vara tålig, from och nöjd Och älska, lida och försaka, Är summan utaf lifvets fröjd.

Gud ser till mig.

Jag fruktar ej, hur än må gå Hur ringa ock min lott må blifva, Jag vet jag skall min utkomst få Af Honom, som blott godt kan gifva; Och derför går jag trygg min stig I denna tro: Gud ser till mig.

Gud ser till mig. Det ger mig mod Att emot verldens villor strida. Jag vet att Han är vis och god, Och skulle jag i kampen lida, Så styrker, stödjer Han mig visst Och hjelper både först och sist.

Gud ser till mig. Det är min tröst I motgångens och sorgens timma. Han gjuter lugn i upprördt bröst Och låter glädjens facklor glimma; Han sorgekalken vänder om, Blott jag är tålig, nöjd och from.

Gud ser till mig. Det är mitt hopp; I alla dunkla lefnadsskiften Han styrer så mitt vandringslopp, Att jag till sist får ro i griften, Och evig fröjd i himmelen, Dit anden städse längtar hän.

Ja, Gud mig ser. Hvad gör väl då Att menskor klandra och fördömma, De se blott hvad är utanpå, Men icke hjertats tysta gömma; Ack, såge de en gång dit ner, De skulle ej fordömma mer.

Nyårsbön.

Du tidens nya genius, som svingar, Ur österns port på morgonrodnans vingar, En ljusets engel, strålande och skön, Tag mot mitt hjertas enkla morgonbön!

Ser du en enka, suckande i nöd, Och barn, som ropa, klagande, på bröd, Och sjuklingar, som qvida under smärtan; Gjut tröstens arladagg i deras hjertan.

Ser du en ung och oerfaren mö, Som hvilar kindens ros i handens snö, Och drömmer svärmande om dar som komma; Låt ingen frostvind härja hoppets blomma.

Ser du en yngling, stadd på villoväg, Ett kraftigt varningsord i örat säg; Men ser du en för ljus och frihet strida, Blif då en trogen ledsven vid hans sida.

Ser du en man, som redligt kämpar för Det rätta och det sanna, som sig bör, Låt honom icke under kampen digna, Hans goda engel var, hans verk välsigna.

Träd upp, en sanningens och fridens tolk, Med lugn och allvar ibland nordens folk Och väck till handling alla dufna sinnen, I kraft af nutids röst och fäderns minnen.

Låt en och hvar sig känna fri och säll I stad och land, i hydda, slott och tjäll, Men, först och sist, vår gode Kung bevara För onda råd och smickrets falska snara.

En blick på kyrkogården.

Hvi bäfvar man för grafvens gömma Hvi rädes man för hennes frid? Här är ju ljufligt till att drömma, Ej störd af verldens sorl och strid.

Här är så tyst. — I sommarqväll Ett saligt lugn på platsen rår, Och hägrar kring de gröna tjällen, Dem aftondaggen perlbesår.

Här är så skönt! — Som stjernor Bland spridda moln på fästet blå, Så lysmaskar i gräset glindra Bland korsen, som i mullen stå.

Här är så sällt. — I rolig hvila De döde sofva lugnt i fred. Och goda andar glade ila På gästbesök till jorden ned.

Här önskar jag mitt stoft må gömmas, När själen flyger ur sitt bo, Och må det rummet gerna glömmas, Blott hon får evig fröjd och ro.

Men skulle någon vänlig tärna En blomma strö på kullens sand, Min ande skall från strålrik stjerna I drömmen trycka hennes hand.

Lifvets Engel.

Vid Lycksalighetens Eden Engeln stod med draget svärd. Men på töckenhöljda heden, Af förtviflans Furier tärd, Menskan gick i mörka tankar Med ett skuldbelastadt bröst, Hoppet egde intet ankar, Minnet egde ingen tröst.

Hvart hon skygga blicken slungar, Hvilken syn och hvilka ljud! Blixt på blixt från Fästet ljungar Genom molnets svarta skrud. Vreda åskor högljudt knalla, Som det vore domens dag, Strida hagelskurar falla Såsom täta hammarslag.

Stormens starke ande ryter På mång tusen tungomål, Genom pelarskogen bryter Han så skarpt som slipadt stål; Hur han hviner, hur han tjuter, Rysligt är att lyssna till, Af förstörelse han njuter, Och förstöra blott han vill.

Hafvet svallar högt och larmar Under fasligt skri och knot, Hårdt i sina kalla armar Vill det famna jordens klot. Bäckarne som floder svälla Med ett gräsligt dån och gny, Och den aldraminsta källa Sprutar bubblor högt i sky.

Jorden, förr så grön och herrlig I den sälla Edens tid, Ligger, gulnad och förfärlig, Utan inre ro och frid; Ty från Skaparen i höjden Har förbannelsen gått ut, Och med glädjen, friden, fröjden Tyckes evigt vara slut.

Ingen fogelchör hörs klinga I den dystra skogens natt. Sångens vänner rädde svinga, Jagade af ufvens skratt; Ormen som en masugn hväser, Björnen brummar der han går. Lejonet af mordlust jäser, Tigern söker menskospår.

Ingen klarögd måne lyser, Ingen stjerna blickar ner, Lifvets källa bottenfryser, Rymden mörknar mer och mer. Ingen vänlig engel svänger Ljusets fackla, klar och mild, Himlen som en likduk hänger Dyster, hotande och vild.

"O! hvad här är hemskt och öde", Suckar menskan djupt och tungt. "Vore jag ibland de döde, Fick jag kanske sofva lugnt; Döden, döden vill jag famna, Intet lif jag mer begär, Skall jag ock för evigt hamna Ibland mörksens andehär."

Så i afgrundslika tankar, Med ett skuldbelastadt bröst, Och ett hopp förutan ankar Och ett minne utan tröst, Dignar menskan slutligt neder I en törnbevuxen dal, Genomträngd till alla leder Utaf bittra samvetsqval.

Plötsligt flammar det kring rymden, Himmel, hvilken gudasyn! På ett rosenmoln sig svingar lätt en Engel ner från skyn.

Åskan tystnar, himlen klarnar, solen går i öster opp, Och naturens hjerta klappar, sprittande af lif och hopp.

Vilda stormen sig förbyter i en luftig vestanvind, Spelar gladt i trädens kronor, smeker fallna blommans kind.

Hafvet ligger slätt och stilla som ett genomskinligt glas, Bäcken silfverperlor rullar, källans bubblor gå i kras.

Jorden grönskar, blomsterslägten stå på nytt ur dvalans stoft. Rosor ånga, blommor fylla luften med sitt balsamdoft.

Skogens sångarskara svingar jublande mot blånad höjd, Berg och dalar, fjell och lunder skalla utaf idel fröjd.

Skön är verlden, ack, men skönast Engeln står i snöhvit glans, Smyckad med en purpurmantel och en strålrik stjernekrans.

Såsom smycke öfver barmen han en strängad harpa har, Och till armband tvenne lyror, klara som ett stjernepar.

För den minsta vindflägt harpan klingar ljuft en melodi, Och de båda lyror stämma in i salig harmoni.

Mildt och leende han helsar jorden med en vänlig nick, Lyfter sedan upp mot höjden rörd en obeskriflig blick.

Svanehvita handen lägger han på menskans bröst till slut, Hviskar med en himmelsk flöjtton: "Blicka upp och lifvet njut!"

Menskan, nyss i qvalen domnad, vid förtviflans mörka ort, Slår sitt öga upp och vaknar vid det ljusa hoppets port.

Hänryckt af den ljufva fägring, som sin glans kring henne spred, Faller hon med knäppta händer framför Engelns fotter ned.

Stum hon ligger der och vågar Ej för Engelns blick, som lågar, Skåda upp mot dagens sken, Ljufva känslor genomfara Hennes själ, hon tror sig vara På besök i elysén.

Barmen häfves lätt för vinden, Friska rosor smycka kinden, Skiftande i liljeskrud, För den hoppets eld, som bränner, Och den salighet, hon känner, Äger hon dock intet ljud.

Äntligen hon lyfter sakta Blicken upp, för att betrakta Engeln, strålande och skön; Faller sedan åter neder, Och med rörda känslor beder Hjertligt denna enkla bön:

"O! hvem är du, gudasände? Det är likasom jag kände Dig från paradisets tid, Denna tid, som, hur jag gråter, Aldrig mera kommer åter Med sin herrlighet och frid.

"Der på sammetslena ängen, Knäppande på harposträngen, Sjöng du hvarje aftonstund; Alla fröjdades och tego, Blommorna på marken nego, Djuren nickade i lund.

"Silfverflodens perlesusning Stannade i rörd förtjusning Vid din himlaburna sång, Och den lilla spegelbäcken, Gömd af täcka rosenhäcken, Glömde sina ystra språng,

"Edens sångarfåglar logo, Och blott bifallsdrillar slogo Då och då i skogens sal. Vinden, hänryckt vingen sänkte I en blomkalk. Månen stänkte Perlor öfver hvarje dal.

"Allt du visste att berusa, Och med sångens magt förtjusa, Mig dock aldramest likväl. När jag dina toner hörde, Underbara känslor rörde Sig på djupet af min själ.

"Säg då, hvem du är, ty lifvet Blef af dig mig återgifvet Och en verld att lefva i. Jag vill tacka dig, du gode. Och om i min makt det stode Din — ja din för evigt bli."

Menskan så. Men Engeln svingar Upp på skära liljevingar, Och ur hennes åsyn far; Ljufligt dock hans stämma klingar Från en purpursky och bringar Henne dessa ord till svar:

"Treenig, som den Gud mig sände, Jag till mitt andeväsen är, Med blott min ankomst nyss jag tände Nytt lif i hvad som jorden bär, Ty lif och fröjd i allt jag gjuter, Och Lifvets Engel är mitt namn. I Dikt, Musik och Sång jag sluter Trefaldigt verlden i min famn.

"Den sanna dikten är och blifver En skapelse i kärlek gjord, Musiken ordnar den och gifver Förklaringsglans åt hvarje ord; Och sången smälter dem tillsamman, Hugsvalande i milda ljud. De äro tre, men ett, likt flamman Och väsendet hos verldars Gud.

"Förutan dessa tre en öcken O! menniska dig verlden blef, Der famlande i tviflets töcken, Du liksom nyss i mörker dref, Med qvalets ormar i ditt hjerta, Med afgrunds marter i din själ, I namnlös sorg, i namnlös smärta, En syndens slaf, en dödens träl.

"Men genom dem du redan finner Dig säll i lifvets låga dal, Och genom dem du en gång hinner Till himlens ljusa fröjdesal.

"Der får du tydligt se och höra Bland englarne i ljusets sfer, Hvad själens inre blick och öra Blott dunkelt kunnat ana här.

"Tro icke att jag mig fördöljer, Fast du ej mera skådar mig; Ty som osynlig jemt jag följer Och sprider frid och fröjd till dig; När smärtans skuggor vilja lägra Sig öfver dina ögonbryn, Jag låter glädjens solsken hägra I granna färger för din syn.

"När orgelns brus med sången svingar I bön och andakt upp till Gud, Jag frid åt qvalda hjertat bringar I psalmens högtidsfulla ljud; När glada jubelhymner skalla Uti naturens blomstersal, Du hörer mina känslor svalla I bäck och flod, i lund och dal.

"Vid vaggan mina toner ömma Dig vyssa in i drömmen blid. Vid grafvens bädd de ännu strömma Till dig med hopp och tröst och frid. Ja, öfverallt bland lifvets öden Jag sprider idel ljus och fröjd, Och lyfter anden sist i döden Ur stoftets band till himlens höjd.

"Ack, lär dig då att evigt älska Allt ädelt, snillrikt, skönt och godt, Och jag skall såsom engel gästa Din hydda eller ock ditt slott. Men först och sist se upp mot höjden Och tacka endast Herran Gud, Som nådigt skänkt dig denna fröjden, Ty jag är blott — Hans sändebud."

Den sista tonen dog. Nu menniskan sig böjde I hjertats djup inför all kärleks Gud, Och sedan "fallets stund" hon första gången höjde Sin röst till lof i sångens helga ljud.

Polacken.

En stormig qväll, för icke längesedan, Satt jag på stranden invid Östersjön, Och såg hur böljan tumlade sig nedan Mot klippans fot, båd' hvit och grå och grön. Den klara solen hade sjunkit redan I vester ned bakom den gröna ön — Och svarta åskmoln skymde himlapellen, Der ingen stjerna lyste fram i qvällen.

Men stormen lade sig. På fästets bana Gick månen fram uti en stjernekrans, Och spred sin klarhet. Som en segerfana Låg hafvet skimrande i strålfull glans. Och Elffruns stämma hördes vänligt mana De glada elfvorna till lek och dans. Strax, lydige sin herrskarinnas vilja, De svängde kring på bonad silfvertilja.

Allt var så ljuft och gladt. Som i en spegel, Jag blickade utåt den blåa ban, Då blef jag varse fjerran från ett segel, Som flöt på ytan fram, liksom en svan; Framåt det sväfvade i afmätt regel Delfinen likt, som är vid hafvet van. Snart stod ett litet vingadt skepp vid randen Utaf den lugna, skogbeväxta stranden.

Ur skeppet reste sig en manlig hjelte, Klädd som han kommit ifrån härnadståg, Ett svärd, till hälften draget fram ur bälte, Vid sidan hang och sken som sol-lyst våg. Men blickens vilda eld i tårar smälte Och sorgligt leende han kring sig såg. En bleknad qvinna höll han ömt i famnen Lik vattenliljan, gungande i hamnen.

"Välkommen" — sade jag — "till svenska jorden, Hvem än du är och hvart du kommer från! En säker fristad bjudes dig i Norden Bland blåa fjäll och strida strömmars dån, Du vänskap finna skall, ej blott i orden, Hos mig och hvarje redlig vikings-son! Välkommen derför hvem du än må vara!" Han steg i land och hördes vänligt svara:

"Välkommen!… Ack! det ordet ljufligt klingar I mina öron som en segersång, Och frid till stormuppfyllda hjertat bringar: Upprepa det, o yngling, än en gång! Kanske min brud, som här på armen hvilar, Slår ögat opp dervid, och ler och smilar.

O, nej! O, nej! Hon slumrar lugnt och stilla, Som barnet i sin hulda moders famn. Det är forbi, hon fick sitt hjertblod spilla; Förgäfves nämner jag den huldas namn; Ty hon är död och kan ej mera svara… Hur det gick till, skall jag för dig förklara:

I Södern, närmare den varma solen Der låg i fordna dar ett mäktigt land Som kallades och kallas ännu Polen Fast derutöfver har gått eld och brand. Ett fritt och hjeltemodigt folk der bodde Som blott på Gud och tapperheten trodde.

Men krigets åska gick med storm kring verlden Och svepte himlens ljus i moln och damm. Allt stort och ädelt sköflades på färden, I Polen strök den som en stormvind fram. En svärm af getingar kan döda björnen, En svärm af vildar togo Polska Örnen.

All frihet var förlorad på minuten; Polonia, mitt arma fosterland, Blef snart i våldets grymma armar sluten, Och hårdt belagdt med centnertunga band, Och öfver fria männers hvälfda grafvar Fram vandrade en mängd af sorgsna slafvar.

För friheten, den höga, himlaburna, Vi kämpat se'n i många herrans år, Och lagrar skurit, som vid tidens urna Stå grönskande, hur vred än stormen går. I Häfdens helgedomar bör du leta, Om du vill våra bragders öden veta.

Men hvad ej Häfden ännu hunnit teckna För dig, jag tolka skall, så godt jag kan, Och om af harm dervid du skulle blekna, Bevisar det att du ännu är man… Först vill jag dock på vänlig blomstertufva Nedlägga dig min hulda, hvita dufva.

Nu suckar Polska folket, smidt i bojor, Behandladt som en nedrig röfvarhop: Från högaste palats till lägsta kojor Hörs endast jemmer, sorg och klagorop. Ljus, frihet, sanning, dessa gudaorden Har våldet bannlyst ifrån fosterjorden.

Bort till Siberiens hemska, öde trakter Nu släpas den, som yrkar rätt och väl, Och sedan djupt i grufvans dolda schakter Han vandra får, en hånad lifstidsträl. Mång tusen själar uti qvalfull möda Der, under slafveriets ok, förblöda.

Barn ryckas ifrån fäder, systrar, bröder, Och makar måste genast skiljas åt. En vink af herrskaren, — som allt föröder — Och strax är det förbi. Ej hjelper gråt Och böner, ifrän sönderslitna hjertan; Tyranner endast le åt bittra smärtan.

Hämnd! ropar derför späda barnets hjerta, Hämnd lågar i hvarenda ynglings bröst, Hämnd suckar modern under namnlös smärta, Hämnd fordra gångna fäders klagoröst, Och dubbel hämnd bor här inom mitt sinne, Ett sjudhett Hekla brinner jemt derinne.

Nyss reste sig en hop af ädla männer: För Polens frihet reste de sig opp, Och såsom fosterlandets sanne vänner De väpnade sig i det glada hopp Att hämndens timma redan hade slagit Och verldens jätte sista steget tagit.

Framåt! det skallade och svärden hveno Så skarpt som nordanvindens friska sus Och gyllne rustningar i månglans skeno Som klara stjernor i Allfadrens hus. Förliden natt var det i striden herrligt Att stå, fast blodet strömmade förfärligt.

Vi kämpade, men för att mera lida, Vårt olycksmått det var ej rågadt än. Från striden flög jag till min flickas sida Att finna tröst hos henne: hjertats vän. Det är så ljuft sig veta älskad vara, För kärleken försvinner hvarje fara.

Glad satt jag i en paradisisk villa Och tryckte hennes mjella, hvita hand. Hon log mot mig så vänligt ömt och stilla Som englar le i ljusets fosterland; Vi njöto hvad ej språket kan uttrycka Två kärleksdruckna själars sanna lycka.

Det var för mycket. Plötsligt ljuda röster Och blanka sablar blixtra rundtomkring; Kosacker nio, vilddjur ifrån Öster Omgåfvo oss, som ulfvar i en ring. 'I ären fångna!' hörs en stämma dundra. Nej! sade jag, vi tagas ej af hundra.

Jag drog mitt goda svärd med lust och gamman Och raskt min flicka drog en klinga med, Det blef en strid. Till slut dock allesamman Jag nederhögg, — som lian mäjar säd; Men ve! Min brud hon nedsjönk, matt och sårad, Utaf ett giftigt dolkstygn genombårad.

Blek ligger hon nu här. Se dödens engel Har härjat hennes friska rosenkind. Hon liknar liljan, bruten från sin stängel I förtid ned af någon stormig vind. Blod droppar än från svandunshvita barmen Och sargad är den runda sköna armen.

Hit har jag henne fört, till Svenska jorden, Och beder om en stilla graf deri, Lugn skall hon slumra i den fria norden; Sjelf var hon till sitt väsen stolt och fri; Derför skall hon ej i den jorden hvila, Utöfver hvilken endast slafvar ila.

Till hemmets stränder vill jag sedan tåga Och kräfva blodig hämnd för älskad mö. För Polens frihet vill jag lifvet våga Och kan jag icke segra, kan jag dö. Friskt mod inom mitt varma bröst jag hyser På himlen ännu hoppets stjerna lyser."

Så sagt. Han redde nu en graf och sänkte Sin bleka lilja djupt i mullen ner, — Hvad han dervid inom sin hjerna tänkte, Vet endast Gud som hjertats kamrar ser. Men morgonsolen klart på fästet blänkte — På hennes strålar kom en andehamn Till grafven ned och spred en himmelsk fägring, Svann sedan åter bort, liksom en hägring.

Tyst främlingen till skeppet återvände, Se'n han med blommor sirat kullens sand; Det hvita seglet högt i topp han spände Och flög som hafvets örn mot hemmets strand. Till afsked dessa ord jag honom sände: "Strid tappert än en gång för fädrens land!… Det rätta, sanna, segra skall med tiden!… Hell dig och hell det svärd du bär i striden!"

Blekinge.

Här fins ett landskap i vår nord, Som Blekinge vi kalla, Det alldra skönaste på jord, Hur prisets dom må falla. Tror du det ej, kom hit och se Hur allt i sommarns drägt syns le.

Så långt som ögat skönja kan Hvad rägring prakt och under; Som på en tafla om hvarann Se kullar, dalar, lunder I bländande förtrollning stå Omfamnade af sjöar blå.

Se dessa täcka blomsterfält, Der klara bäckar dansa, Och bokeskogens gröna tält, Som bergens toppar kransa. Der sitta fåglar på hvar gren Och bada sig i solens sken.

Hör vattenfallets glada brus Och luftens sångarskara Och källans sorl och vindens sus, Dem qvällens ekon svara… Det hela är ett eden likt, På sång och vackra flickor rikt.

Skandinavisk Förbundssång.

Vid ljusets helga fana Vi svära denna stund All Svea, Nore, Dana I broderligt förbund Utgöra ett tillsamman I med- och motgångstid! "Den drabbe Thor med flamman", Som bryter edens frid!

Vi trenne Gudar dyrka, Men blott i en person: Vi tre till lif och kyrka Vi äro en nation Och skola det förblifva, Så länge solens bloss Och månens silfverskifva Ses lysa öfver oss.

Må verldens åskor bullra Helt nära då och då, Och "österns jätte" mullra, Vi frukta ej ändå, Ty slutna tätt tillhopa, En bergfast kämpakrets, Vi trotsa fritt Europa Med runesvärdets spets.

Hör fädrens klingor slamra Högt jublande i Nord Och bergens dvergar hamra Sitt bifall under jord. För frihet, ljus och gamman Framät i djupa led! "Den drabbe Thor med flamman", Som bryter denna ed!

Till Svenska Bondeståndet.

Du fordna bondehär, du landets friska kärna, Som gick från hus och hem att folkets frihet värna, Som enkel var i drägt och trofast uti ord, Säg, lever ej din kraft som förr i högan nord? Ack jo, jag hör hur än, bland våra berg och dalar, I stormens friska gång och flodens brus du talar Om mannamod och tro och hugstor kämpastrid, Och bragder utan tal från en försvunnen tid, Om männer, som med kraft sin egen bana röjde Och ej för annan gud än himmelens sig böjde. I bröder, om i arv från fordom odalmän I ägen i behåll en frihets gnista än, Som kan ge lif och mod åt edra tryckta sinnen, Och om I vörden än de tappre fäders minnen, O, läggen då strax bort allt tomt och uselt prål, Som tär likt rost och mal på Sveas blanka stål, Ja, läggen bort allt prål, allt utländskt uti seder, Och varen svenske män!… Min sångmö manar eder — Vid allt hvad heligt är, vid bergens runeskrift Och ekarna, som stå på murad kämpagrift, Vid Carlavagnens bloss, vid nordens höga minnen, Ja, vid allt ädelt, stort som lifvar edra sinnen — Till tarflighet och dygd och ädla tänkesätt. Vi ha' en Kung, som vill att frihet, sanning, rätt, Skall gälla nu som förr i höga nordanlanden; O träden derför fram med allvar uti anden, Mot mörker och förtryck, med vett och styrka strid! Det stundar innan kort kanske en stormig tid, Som fordrar mannakraft så väl i ord som handling; Ty skall vårt land bestå, behöfs en snar förvandling — — Från Åreskutans spets till mörkblått Öresund Finns ingen ärlig svensk som ej af hjertans grund Hörs ropa: "Genast bort med allt det murkna gamla, Oss lyster längre ej att bland ruiner famla." Nu tiden inne är ett frihetstempel bygga, Inom hvars pelarhvalf vi kunna vandra trygga. Och dertill fordras främst upplysning, vett och mod; Ty visdom är den lots, som öfver tidens flod För statens skepp i hamn emellan skär och öar, Hur vildt än hafvet går och kastar sina sjöar… Upp derför, bröder! Nu med djerfva steg framåt På ljusets, bildningens och hoppets glada stråt! Mot våld och barbari, i broderlig forening, Må gladt vi träda fram och säga ut vår mening Som männer höfves! Ja, må bondens fria tal Sig göra gällande kring fjällar, fält och dal. Väl kunna än som förr, när Svea låg i bojor, Befriare gå fram ur låga bondekojor.

En Vinterqväll.

Hör, hur nordanvinden susar Friskt omkring dig hvar du står; Se, hvad prakt, som sinnet tjusar, Hvart du än i Svitjod går; Och du skall ej längre prisa Söderns qvalmuppfyllda jord, Ty hvad har du väl att visa Mot en vinterkväll i Nord.

Himlens runda fäste skiner Som kristall, en kupa, full Af de ädlaste rubiner Och det mest utsökta gull; Bleka äro väl dess stjärnor, Men de se hit ner så klart, Som de unga bygdens tärnor Se på något underbart.

Svärmiskt drömmande och stilla Vandrar månen, nattens sol, Men hvad glans och tjusningsvilla Råder ej vid nordanpol! Norrskenet i tusen strålar Flammar upp vid skogens bryn.

Och i regnbågsfärger målar Halva himmelen och skyn. Jorden, i snöhvita drägten, Ligger som en somnad brud, Medan friska nordanflägten Rimfrost strör i hennes skrud, Som likt äkta pärlor blänker Emot månens klara ljus; Skönare du dig ej tänker Smycken i Allfaders hus.

På det höga fjellets kanter Kämpevålnader ses gå, Klädda rikt i briljanter, Silfverskägg och rockar blå; Tunga svärden skarpt de svinga, Likasom i härnadsfärd, Gnistor fram ur stålet springa Tätt som ur en smideshärd.

Men i dalen, hvart du blickar Är blott lif och rörelse; Furuskogen står och nickar, Majestätlig till att se Här och der en koleld sprakar Fram ur djupa gruvschakt, Och ett blekrödt eldregn skakar Vidt omkring den hela trakt.

Insjön, lik en silfverbrygga, Ligger genomskinligt klar, Och med sinnen, friska, trygga, Öfver böljans sal man far, Lätt som fraggbestänkta vågen Häfves för en östanvind, Fort som pilen ifrån bågen Löper emot värnlös hind.

Strömmen jemt mot kölden strider, Blir besegrad allt ibland, Men han bryter dock omsider Sönder alla isens band, Och mot hafvets sköte rusar Oförvägen, glad och fri; Vattenfallet klangfullt brusar Som en orgel melodi.

Ur hvart hus och koja glimmar Klart ett sken från spishäll, Gladt förflyga qvällens timmar Inom nordens låga tjäll; Gubben framför brasan qväder Hjeltevisor för de små, Gumman sig i vävstol gläder, Flickan lustigt spinner trå'.

Hör, hur tunga hammarn klingar Som en klocka i hvar by! Se, hur röken lodrätt svingar Gnistrande mot blånad sky! Inom smedjan frie männer Smida svärd till fejd och strid; Hur de bita verlden känner Ända ifrån Odens tid.

Allt är skönt och stort och herrligt, Hvad du skådar eller hör; Folket, modigt, fritt och ärligt, Ingen ovän fruktar för. Det är klang i strömmens toner, Det är kraft i nordans ord; Glad försmår jag Söderns zoner Herrligare är i Nord!

Fatta Mod.

Det är sannt, att lifvet äger Många sorger och besvär, Men om rätt man överväger, Det ej någon sorg beskär, Som man ej i tid kan dämpa Genom bön och tålamod, Blott man vet att kraftigt kämpa, Blott man vet att fatta mod.

Tro ej alla, som predika Om vår verlds eländighet; Många blott af vana skrika, Andra uttal pjunkighet. Verlden är, hvad den har varit, Ömsom både ond och god, Ingen ännu vilsefarit, Som har vetat fatta mod.

Hvarför denna vecka klagan: "Jorden är af sorger full", Tag emot den gifna agan För din egen välfärds skull; Men misströsta ej i striden, Tro att Gud i allt är god, Snart är sorgens dag förliden, Blott du vet att fatta mod.

Är du ung, och lifvet dansar Lekande framför din syn, Fullt af täcka blomsterkransar, Fallna likasom från skyn, Och det skulle plötsligt hända Att det törne blir af allt, Fatta mod, ty Gud kan vända Törnet i en blomgestalt.

Seglar du i hoppets julle Uppå lyckans falska haf, Och din lätta farkost skulle Vilja gå med dig i qvaf På fördolda skär och bankar, Pejla djupet med ditt lod, Refva seglen, kasta ankar, Vet att hurtigt fatta mod.

Faller du från ärans höjder Ner i intets tomma famn, Och de flykta, jordens fröjder, Som en bleknad andehamn: Fatta mod! — den sol, som ilar Neder bakom fjellets topp, Endast några timmar hvilar, Innan hon går åter opp.

Om din ljusa stjerna slocknar, Eller går i molnen ned, Och det rundtomkring dig tjocknar, Der du står på ödslig hed; Fatta mod! — ej foten slinter På din nattomhöljda stig, Genom tidens labyrinther För ett högre väsen dig.

Söka hvassa tungor piska Dig med tadlets nässelblad, Bry dig ej om hvad de höviska, Utan modig var och glad; Väl de kunna etter spruta I din lefnads varma blod, Men de måste skamligt sluta, Blott du vet att fatta mod.

Skulle dina vänner ila Före dig på dödens stig, Stör ej deras ro och hvila Med en klagan sorgelig. Du och jag och alla andra Skola samma väg derann; Fatta mod, men icke klandra Hvad som icke hjelpas kan.

Om du är så fattig vorden, Att du verkligt lider nöd, Trampa icke modlös jorden, För att få en beta bröd; Lyft din blick mot himlens salar Och fall ned i ödmjuk bön, Gräf se'n uti berg och dalar, Och du får en riklig lön.

Jorden nekar ingen födan, Som med mod arbeta vill, Rikligt gifver hon i grödan Hvad din nödtorft hörer till; Sjelfva bergen kunna dägga, Kunna gifva märg och must, Om du blott med flitens slägga Dundrar på af hjertans lust.

Har du under vexelrika Lifvet någon mö dig fäst, Och hon skulle vilja svika, När du älskar som mest, Fatta mod, och sucka icke, Som en narr, ditt kärleksqval: Öfverallt, varhelst vi blicke, Flickor fins i tusental.

Men om du en ädel maka Utaf himmelen har fått, Modigt strid och lid och vaka, Att förljufva hennes lott. Qvinnan, Skaparns mästerstycke, Om hon älskvärd är och god, Värdig är att älskas mycke För sin kärleks tålamod.

Står du ensam och förskjuten, Och all verlden går emot, Fatta mod, ty på minuten Tystnar ofta stormens knot; Tänk, fast morgonen är mulen, Och sin skugga kring dig drar, Och, fast middagen är kulen, Kan dock qvällen blifva klar.

När som Engelbrekt utsträckte Armen mot förtryckets här, I mång tusen bröst han väckte Samma modiga begär; Modigt visste han att frälsa Svea ifrån slaveri, En den andra kunde helsa Åter såsom Svensk och fri.

Ingen konung Wasa blifvit, När bland Dala-folk han stod, Om han hade rådlös drifvit Och ej vetat fatta mod. Modigt Carl den tolfte ställde Upp sin här i Narva slag, Ingen enda modet fällde Derför denna hedersdag.

Den som modigt vill, kan timra Sjelf sin egen ärestod, Se hur hoppets stjärnor skimra Klart i verklighetens flod; Skapa sjelf sin egen lycka, Under måttliga begär, Och sin levnads afton smycka Med hvad Gud behagligt är.

Derför bör du aldrig klaga Uppå ödets hårda lott, Ödet är en gammal saga, Gjord för barn och dårar blott; En och hvar kan ödet dämpa Genom bön och tålamod, Blott man vet att kraftigt kämpa Blott man vet att fatta mod.

Minnessång öfver Nils Månsson i Skumparp.

Bland frie odalbönder än Ditt namn på ryktets vingar Med vördnad nämns af Svenske män, Och ej så fort förklingar; Ty ibland Dannemän du står, Likt eken uppå hällen, Som brottats många Herrans år Med stormarna på fjällen

Med öppen blick du trädde fram Och talte, hvad du tänkte; Ett drag af fordna Göthers stam, Som ingens ära kränkte, Framlyste ur din ädla själ, Stod tecknadt på din panna; Din lösen var: "för Allmänt Väl, Det Rätta och det Sanna."

Ej blef du fram i dagens sken Af andras vishet buren; Sjelf röjde du dig väg allen, Okonstlad som naturen. Sjelf byggde du ditt Riddarhus, Och kämpade i tiden För frihet, ära, rätt och ljus, Och segrade i striden.

Det lumpna dagens pris ditt bröst Med vishet lugnt försmådde, Ej smickrets gift bemängda röst Ditt mannahjerta nådde. Så fast som klippan står i nord, Hur verldens åskor ljunga, Så fast stod du vid hvarje ord, Som gick ifrån din tunga.

Väl hväste tadlets ormar kring Dig på din lefnadsbana; Men sluten i din brödraring Du höjde ljusets fana, Och ristade med djerfva drag I folkets bröst de orden, Som stå med guldskrift i vår lag: "Sann Tryckfrihet i Norden!"

Se här, du stolta riddarhop, Som yfs i dina sinnen, Och grundar dina frihetsrop På fädrens stora minnen: Hvad hjärtats adel verka kan Till fosterlandets ära, Det visar denna ärans man, Som stred för ljusets lära.

Se här, I bröder! Lefver än Bland oss hans stora minne; Så lâtom oss som Svenske män, Med allvar i vårt sinne, Uppå den grundval, han oss lagt, Ett frihetstempel bygga, Och så med enighet och magt Vårt framtids-väl betrygga.

Soldaten Stång.

(Se Fryxells Berättelser ur Svenska Historien del. 4, sid 299, samt del 6, sid. 115.)

Du manliga, du Svenska sång Ljud högt som forsens larm, Och väck med dånet af din gång Friskt mod i hvarje barm! Flyt lätt som vattenfallets språng, Men stålsätt dina ord Och tala om Soldaten Stång, Förgäten snart i nord.

Han var en stor och ståtlig man Med alnslångt skägg och hår; I blicken hjeltemodet brann, Liksom när åskan slår. Hög stod han som ett skogvext berg Bland Sveas krigare, En vanlig karl var blott en dverg Mot honom till att se.

Ett dråpligt svärd han ärft af far, Blankt som en solskens-dag; Detsamma först hans stamfar bar Uti Bråvalla slag. Skarpt var det som ett vinterny Och lyste likaså, Som strålen af en ljungeldssky På himlarunden blå.

Så rustad för sin ärfda tro Och för "kong Gösta", gick Han som helt ung ur hyddans bo Med trottsig min och blick. Förutan sköld och hjelm han drog I striden med besked, Och med sin blotta handkraft slog Rätt mången kämpe ned.

Men blef det hett i härnadsfärd, Drog han sin tröja af, Och svängde se'n sitt goda svärd Som en förtrollad staf. Der haglade tätt om hvarann Stridt tunga slag på slag; Han nidhögg fem och sjutti man Vid Stangebro en dag.

Så hurtig knekt bar intet land I verlden förr väl sett: Tretusen man med egen hand I krig han döden gett. Och tiotusen Ryssar jemt — Ett rätt ansenligt tal Han med sin bistra uppsyn skrämt På flykt åt skog och dal.

Från far till son en sägen har I Ryssland gått alltse'n Om denna kämpe, som dem var Till fasa, skräck och mehn. När nordanvindens friska fläkt Förbyts i storm och gny, Tro de det är hans andedräkt Och korsa sig och fly.

Dock icke blott i stridens larm Han fäktade så käckt; Ty, för det rätta ständigt varm, I fred han oförskräckt Sin mening öppet sade ut Mot svek och barbari, Och var från början intill slut Till själen svensk och fri.

Ännu i ålderns sena dar, Se'n hjessan blivit grå, Den allra skönsta man han var, Der han på post sågs stå I Stockholms slott vid Kungens dörr Ett lefvande bevis, Att nordens hjelteslägt var förr Båd' ädel, stark och vis.

Ty ofta, säger "krönikan", Sågs Gustav Adolf stå Vid sidan utav denne man Och lyssnade uppå Hans tal om flydda lefnadsår, Om bragdrik kämpastrid; Och högt, som stormig bölja slår, Slog Kungens bröst dervid.

När sist han somnade utaf Och gick till annan verld, I testamente han då gaf Åt Konungen sitt svärd, Som tacksamt äreskänken tog Till lidandets försvar… Hur han det se'n i striden drog, Det vet nu en och hvar.

Du krigare, som nu så spänd Bland buller gny och bång, Går styf och stolt med svärd vid länd, Lär af Soldaten Stång Att slåss för kung och fosterland, När pligten manar dig Att tåga ut med svärd i hand På östanfärd i krig!

Äreskänken.

Lyft hatten af för gubben der Med ålderns snö i håret! Ett svärd han vid sin sida bär, Fast han är bra till åren. Han dragit det med hjertans lust, Och stått med mod och ära I mången blodig fejd och dust För fosterlandet kära.

Det svärdet är hans allt, men tänk, För guld han ej det släpper, Ty som en kunglig äreskänk Han det vid länden knäpper; Dess bragders mängd med liflig blick Han täljer, glad till sinnes. Hur det gick till, när han det fick, Min sångmö noga minnes.

Vid tredje Gustafs sida stod Han stolt vid Walkiala, Och utan bössa eller lod Han sjöng sin krigarskala. Med blotta svärdet fram han drog Mot fiendernas leder, Och såsom löf i gulnad skog Han männer fällde neder.

Väl femtio och fler ändå Han mejade med svärdet, Som mogna ax och vissna strå Ses falla uppå gärdet. Så föllo Ryssar, der han gick Och många sågos springa För blotta elden af hans blick Och suset af hans klinga.

Det icke första gången var Som skäggig Ryss fick falla För Sveriges bästa tvillingpar, Dem jern och stål vi kalla; Men ej se'n många Herrans dar Han blödt för sådan glafven, De flesta trodde att det var Kung Carl, som gått ur grafven.

Alltsedan hedendomens tid I hela Svea rike Man knappt i någon enda strid Sett denne kämpens like, Ty Thore Storm, så heter han, Var i de unga åren En jättelik och ståtlig man, Och lefnadsfrisk som våren.

Vid stridens slut Kung Gustaf tog Den tappre varmt i näfven, Och sade högt, i det han log Och drog sin klinga äfven: "Tag, käcke stridskamrat, mitt svärd Till minne utaf striden, Du är den äreskänken värd! Mer skall du få med tiden."

Med vördnad Storm nu svärdet tog; I fiendens leder Han dragit det med hjelte fog Och bär det än med heder; Men något mera för sitt mod — Och det gör honom lika — Han aldrig fått, den kämpe god, Ty äfven kungsord svika.

Lyft därför hatten af min vän För silfverhårig gubbe, Du ser ej många slika män, Ty, som en kärnfrisk stubbe, Han nu bland idel småskog står I Svears krigartempel. O, yngling, när i strid du går, Följ gamle Storms exempel.

Sångaren.

Med harpan i handen jag börjar min färd Och finner på vandringen hela Guds verld Så innerligt rolig och fager. Allt herrligt och stort förtjusar min syn Från molnet, som seglar deruppe i skyn, Till sippan i solljusets dager.

Vid framtida minnen, ruiner och grus, Vid ståtliga borgar och halmtäckta hus Min klangfulla harpa jag strängar, Ej sorgligt som klagande fågeln i bur, Nej, glädtigt som fjäriln i Herrans natur Far fram öfver blommande ängar.

Helst dröjer jag dock uti skogarnes sus; Mig gläder de larmande flodernas brus Och vinden, som spelar i träden; Mig gläder de ljungande åskans skräll Och lundernas löfrika grottor och tjäll Och fåglarnas himmelska qväden.

Mig gläder de speglande sjöarnes glans Och böljornas sorgfria, lekande dans Och dimmornas praktfulla hägring; Mig gläder de sorlande bäckarnes gny Och liljornas skära, försmäktande hy Och rosornas glödande fägring.

Mig gläder de lifliga hjordarnes språng Och herdarnes enkla, okonstlade sång Och älvornas ringdans i parken; Mig gläder de landtliga tärnornas fröjd Och oskuldens lekar i dal och på höjd Och vilddjurens frihet i marken.

Så vill jag då sjunga — dig öppna mitt bröst — Om allt, som mig gläder, med jublande röst Och prisa Gud Fader, som gifvit Mig sångens förmåga i stället för gull, Ty silfver och gull är ej annat än mull, Så står det i bibeln ju skrifvet.

Arbetarens Sång.

Väl somliga sucka och klaga sin tid För stenar och träd uppå marken, Men jag tycker lifvet är glädje och frid, Mot mig ler hvar blomma i parken; Och därför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda — ingen mer har uppå marken.

Förrän solen går opp, jag vid arbetet är, En lätting är sämre än djuren. Min börda, fast tung, jag med tålamod bär, Och gläds åt den fria naturen; Och derför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda — ingen mer har.

När svetten den lackar från panna och kind Och solen i "synen" mig bränner, Då helsar jag glädtigt den svalkande vind, Och frisk omkring hjertat mig känner; Och därför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda — ingen mer har.

Glad blickar jag ut de odlade fält, Och ser på den vexande gröda, Och tackar vår Herre, som så har beställt, Att tusenfallt lönas min möda. Och derför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda — ingen mer har.

När aftonen kommer, så går jag förnöjd Mot trefliga hyddan tillbaka; Der möts jag i dörren med glädje och fröjd Af barn och kärälskelig maka, Och därför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och foda — ingen mer har.

Den gamle knekten.

"Friskt mod, framåt, min fot, gå på, Håll takten nu som förr, Till höger vänd! Hurrah… se så Träd inom bondens dörr!

Guds frid, båd' far och mor! I qväll En gammal krigsman ber Om hvila i ert lugna tjäll — Jag orkar knappast mer."

"Sitt ned, min vän! Du är väl matt? Lyft påsen från din rygg — Du skall få ligga här i natt Och sova lugn och trygg!"

"Stor tack! Visst är jag trött och tung, Se'n hjessan blifvit grå… Förr var jag liflig, rask och ung, Helt annat var det då.

Som pilt jag afsked bjöd åt mot Och tog mitt svärd i hand; Vid Gud jag utan tvekan stor Att tjena kung och land.

I ledet stod jag stolt och grann Och skyldrade gevär; Mitt gamla tempo än jag kan — Se det gick till så här…

Men ej ett svärd till lek jag bar, Som krigaren gör nu, Ty utan skryt jag varit har Och stridt i slagen sju.

I Finland miste jag ett ben — Nu har jag ett af träd. En kula kom, som pep och hven, Och vips så strök det med.

På knä jag fäktade ändå Ha, det gick lustigt nog… Der föllo ryssar ned som strå Och löf i gulnad skog.

Vid Leipzig fick jag femton sår, Som blöda än ibland — 0, det är tungt vid sjutti år Att gå med staf i hand!

Men ännu tyngre är den lott Att lida nöd och brist Och skörda hån och smälek blott Af verlden först och sist.

Dock ingen klagan, arma bröst! Snart har du kämpat ut — Det lider emot livets höst: Den långa dag tar slut."

Så sjunger gammal knekt och går. Från dörr till dörr och ber Om bröd, till dess han sist af sår Och hunger dignar ner.

O, fosterland, din son han var, För dig han stridt och blödt — Ett ansvar stort hos Gud du har: Af brist på vård han dött.

Vallgossen.

Må andra klandra lyckan sin Och på sitt öde klaga, Jag är förnöjd med lotten min Lyss till min lefnads saga! Med getter, bockar, får och lamm Jag stryker som en stormvind fram I skogen.

Jag gläder mig åt Guds natur Och friskt min visa trallar. Men stundom blåser jag i lur Att det i bergen skallar, Och brådskande med fasligt gny Strax alla markens rovdjur fly I skogen.

När som jag matt och törstig är, Så godt är källans vatten, Och blir jag hungrig, mogna bär Jag plockar uti hatten Och äter se'n af denna rätt Och litet bröd mig nöjd och mätt I skogen.

Nog vet jag hvarje fågelbo, Hur högt de än må bygga, Men aldrig stör jag deras ro: För mig de leva trygga Och sjunga hela dagen lång Om tidens fröjdefulla gång I skogen.

Vid middag solens heta brand Min hjord i skuggan svalkas, Men på den täcka flodens strand Jag leker då och skalkas, Och bygger qvarnar i hvar bäck Och hus i hvarje löfrik häck I skogen.

När himlen blifver mörk och grå Och vreda åskor knalla, Och blixtar efter trollen slå Och strida skurar svalla, Då läser jag blott fader vår, Och sedan trygg min bana går I skogen.

Sist när som solen sjunker ner, Jag driver hjorden samman, Och under sång mig hem beger Med hjärtlig fröjd och gamman; Små blommor bär jag äfven hem Till henne — tyst, jag vet väl hvem I skogen.

Så går min tid med lustig fart Förutan sorg och oro, Och stor och stark jag blifver snart; Ack, om jag nu det vore, Jag byggde mig ett litet hus Bland björkarna vid bäckens sus I skogen.

En hydda för min trogna vän, Som dela vill min lefnad, Jag önskar mig — nog får jag den! Se'n har jag ro och trefnad, Och bryr mig ej om någonting På hela vida jordens ring I skogen.

Tiggaregossen.

Jag stackare lille får vandra omkring Och svälta och frysa och tigga; Jag har ingen glädje på jordenes ring; Hvar natt jag på golfvet får ligga; Dock somnar jag lugn och lugn jag uppstår, Ty ofta jag läser mitt: Fader vår!

Min fader han vill icke kännas vid mig, Min moder allredan är döden; Ej någon i verlden sig vårdar om mig, Ej någon mig hjelper och stöder; Dock vandrar jag trygg; hvarthän som jag går, Ty ofta jag läser mitt: Fader vår!

Ack, lycklig är sparfven, som äger ett bo, Som äger en vän och en maka; När aftonen kommer, så kan han få ro — Men jag får i stället då vaka, Och bedja och klaga förrän husrum jag får, Dock ofta jag läser mitt: Fader vår!

Så tungt är att leva i nöd och i tvång, Till stöd ha blott tiggarestafven; Dock hoppas jag lifvet väl slutas en gång, Jag derföre längtar till grafven; Ty ljufvelig slummer och hvila jag får I grafven, när sist jag har läst Fader vår!

Herdinnan.

Tiden ståndar aldrig still, Timmarna som svalor fara. Sörja må hvem helst som vill, Jag vill glad och lustig vara. Fåglar, blommor och träd Glädjas och fröjdas med — Hvi skulle jag sucka och klaga?

Trasten sjunger gladeligen I naturens stora kyrka: Han, som jag, väl har en vän Att i ro och tysthet dyrka. Dufvan kuttrar på qvist, Källan porlar så friskt Och bäcken hörs susa i dalen.

Lilla lärkan ljufligt slår Högt i rymdens blåa salar, Hennes sång jag väl förstår: Hvarje ton till hjärtat talar. Tjädern spelar i topp, Orren leker… Hopp, hopp! Se ärlorna trippa på ängen.

Göken gal i löfrik ek, Mygg och bi i stora flockar Svärma lustigt om i lek, Skatan skrattar, anden lockar Sina käresta små Ut bland böljorna blå, Der snöhvita svanorna segla.

Öfverallt är frid och fröjd: Endast muntra, glada väsen Sväfva kring från dal till höjd Ibland blommorna och gräsen — Ingen klagande röst, Intet suckande bröst Mitt öra förnimmer i skogen.

Sorla lifligt, muntra bäck! Källa, porla friskt i dalen! Dofta rikligt, rosenhäck! Duva, kuttra ömt i alen! Min älskling kommer snart, Kysser mig — det är klart — Och se'n står vårt bröllop till hösten.

Sjömansflickan.

Med våta ögon ser jag på böljorna de blå Som hotande och villda mot klippeväggen slå, Ty långt i fjerran är Den som jag håller kär. Men jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.

"Till hösten är jag åter hos dig mitt unga vif", Så sade han, och slöt mig förtroligt till sitt lif, Men dagarna de gå Och böljorna de slå Och intet kommer vännen hur än jag vänta må.

Emellan oss är skog och sjö och äfven berg och dal, Emellan oss är frid och fröjd och äfven sorg och qval; Ty långt i fjerran är Den som jag håller kär Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.

Jag suckar och jag klagar jag tåras och jag ber Och spejande som falken utefter hafvet ser. Och dagarna de gå Och liljorna de slå Men intet kommer vännen hur än jag vänta må.

Ack, om jag hade vingar som fågeln högt i sky, I denna qväll jag skulle till andra länder fly, Ty långt i fjerran är Den som jag håller kär Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.

Ja länge har jag väntat, nu är min enda tröst Att när ej hjertat mera kan klappa i mitt bröst, Och inga dagar gå Och inga böljor slå Så får jag råka vännen i himmelen den blå.

Barnhus-Barnet.

Sjung, arma hjerta, sjung! Med stämma, späd och ung Din sorgsna lefnads-gång Uti en enkel sång.

Vid ingen moders bröst Kan jag få hemta tröst, Och slumra, blott en stund, En enda ljuflig blund.

Vid ingen faders hand Jag vandra får ibland, Att hemta kraft och stöd Mot oförrätt och nöd.

Med inga syskon små Får jag i lunden gå, Och svärma om i lek Vid lätta vindars smek.

Jag vet ej far och mor, Ej syster eller bror; Och hur jag grubbla må, Jag vet det ej ändå.

Likt fågeln inom bur, Som skådar Guds natur, Men den ej njuta får; Så ock min tid förgår.

Inom den trånga cell, Från morgon intill qväll, Försmäktar jag hvar dag, Blir lidande och svag.

Jag tänker ofta så: Hvi såg jag lifvet då, Ej någon menska vill Mitt hjerta höra till?

Hvart djur, på marken är, Det vård och omsorg bär Om sina ungars hop, Och känns vid deras rop.

Men menskan ensam blott Åt ödets grymma lott Kan lemna sina små; Hur skall jag det förstå?

Uti en farlig verld, Bland dårskap, synd och flärd, Och laster och begär, Jag ensam lämnad är.

Ty icke far och mor, Ej syster eller bror Jag nånsin veta får Hur grubblande jag går.

Men ett jag vet och tror: Högt öfver molnen bor En Gud i Himmelen, Som är de spädas vän.

Spelmannen.

Bästa lifvet under solen Är att vandra med fiolen Öfver både land och stad, Stråken drilla, spela, stampa, Takten trampa Städse lustelig och glad.

Hvar jag på min vandring länder Är jag utaf alla känder; Spelar jag en "visstump" blott Börja genast gamla, unga Glädtigt sjunga, Alla nöjde med sin lott.

Gnider jag en polska åter Som på "nya viset" låter, Hej och hoppsan, hvad det går! Gubben nickar gladt i sängen. Pigan, drängen Svänga kring i alla vrår.

I den fattigaste koja Höres glada röster stoja, När jag stryker upp en vals. Barnen bli af fröjd besatta, Hoppa, skratta, Känna icke hungern alls.

Sjelfva tiggaren, som fryser, Spärrar munnen upp och myser När jag stundom "klinkar" till. Liten, som i vaggan gråter, Slumrar åter Vid en ljufvelig "kadrill".

Så i lekstugan som salen, Vid en majstång och på balen, Hvar jag stämmer min fiol, Glädjen far på lösa vingar, Jublar, svingar, Lärkan lik, mot dagens sol.

Därför vill hvar fager tärna Ha en speleman så gerna Till sin enda, såta vän. Men jag känner deras snara; Hvarje fara Har jag lyckats undly än.

Den Liknöjde.

Glada sång, ljud fritt i skogen, Att det skallar rundt omkring! Fast min flicka ej är trogen, Gör det mig dock ingenting: Nog det finns väl flickor flera — Hvad behöver jag "krusera"! Fastän hon var nätt och grann, Hoppsan, snart tar jag en an!

Hoppsan, snart tar jag en annan! Om hon ock mig öfverger, Skjuter jag mig ej för pannan, Liksom det ej funnes fler. Flickor finns så tätt som blommor: En bortgår, en annan kommer. En till slut skall jag väl få, Hoppsan, fast jag mistat två!

Fast af två jag sviken blifvit, kan den tredje väl bli min. Men om ödet så har skrivit, Att hon också ger mig hin, Då jag svär att aldrig mera För en flicka kurtisera, Utan heldre all min tid Lefva sjelf i ro och frid!

Torparens Morgonsång.

Ur havet stiger solen så rosenröd och blid, Och alla fåglar sjunga i det gröna. Haf tack, o milde Fader, för nattens stilla frid Och för den ro jag i mitt bo fått röna. Af sömnen styrkt jag åter med helsa, kraft och fröjd Mitt arbete begynner — så hjertans glad och nöjd — För maka, barn och hydda.

Jag känner mig så lycklig. Hvad det är gladt och ljuft Att lefva ibland skogar, berg och dalar, Att dricka källans vatten och andas himlens luft Uti naturens friska blomstersalar. Allt under vindens vexling gå timmarna med hast, Och yxa, plog och spade jag sköter utan rast För maka, barn och hydda.

Hvad det är sällt att äga en egen åkerlapp Och derpå lägga ner sin flit och möda, Väl kan det stundom hända att grödan blifver knapp, Men aldrig har jag ännu saknat föda. Ty Han, som matar sparfven och kläder jorden grön, Har rikligen välsignad båd' arbete och bön För maka, barn och hydda.

Se râgen står i blomma och kornet skjuter ax Och glada hjordar beta uppå marken Och bien dra ihopa till honung och till vax Och päronträd och apel stå i parken… Allt detta jag planterat så glad i håg och sinn Och skall, om Gud behagar, till hösten bärja in För maka, barn och hydda.

O, Herre Gud i höjden, som vext och näring ger Ät allt, som finns på hela vida jorden, Till dig i dag och städse jag utaf hjärtat ber: Låt ymnighet och frid slå ut i Norden, Men skulle ovän komma och gästa Svea land, Låt mig i striden draga med farfars svärd i hand För maka barn och hydda.

Sång vid Majstången.

Livets glädje är så kort Som midsommars-natten, Flyger som en vårvind bort Öfver land och vatten.

Låt oss derfor njuta den, Medan blodet svallar! Älska, dansa, sjung, min vän! Så natur'n oss kallar.

Skogen, klädd i hoppets färg, För ditt öga lyser. Solen drömmer bakom berg, Rodnar, ler och myser.

Se, nu slår hon ögat opp, Likt en blygsam flicka. Strålande af fröjd och hopp, Dalens blommor nicka.

Fjäriln svärmar, göken gal Med en sorgfri tunga; Och i rymdens blåa sal Tusen lärkor sjunga.

Bäcken, sorlande och fri, Slingrar mellan stenar. Allt i fröjd och harmoni Sig med oss förenar.

Söker sorgen någon gång Att ditt hjerta vinna, Fäll en tår och sjung en sång, Och den skall försvinna.

Hoppsan, gosse, lustigt sväng Med din unga tärna! Låt det gå i fullan fläng — Flickan följer gerna.

Som en blek och tynad ros För den kalla vinden, Flyger glädjen snart sin kos Lätt som snabba hinden.

Låt oss derför njuta den, Medan blodet svallar! Älska, dansa, sjung, min vän! Så natur'n oss kallar.

Till Vårens första Lärka.

Välkommen lilla lärka till min fredliga dal, Bygg på tufvan ditt bo, Ingen stör der din ro, Bland de leende blommornas tal.

Med längtan har jag blickat efter dig mången gång I det svindlande blå, Men du kom ej ändå; Denna vintern har varit så lång.

Sjung ut för mig din glädje både morgon och qväll, Och lär mig att nu Lefva lycklig som du I Naturens uppfriskande tjell.

Strö toner omkring dig som vintern strött snö Och gjut i mitt bröst Sångens himmelska tröst, Ty i sång vill jag lefva och dö.

När se'n du svingar åter utöfver land och sjö Låt sångarens själ Göra sällskap jemväl Till den eviga kärlekens ö.

Liten Visa.

Aldrig nånsin jag förglömmer Lilla såta vännen min; Om jag vakar eller drömmer Står hon ständigt för mitt sinn.

Vandrar jag i gröna lunder, Skådar jag blott öfverallt Bland naturens många under Hennes smidiga gestalt.

Lyssnar jag till lärkans qvitter Eller ock på bäckens språng. Som af lif och glädje spritter, Mins jag hennes glada sång.

Lockar skogens hulda dufva Makan till sitt varma bo, Hör jag i den stämman ljufva Hennes ord om evig tro.

Susar vinden för mitt öra Som en salig harpoton, Tycker jag mig endast höra Henne, ty så hviskar hon.

Blickar jag i månskensqvällen Upp mot himlens stjernekrans, Ser jag der på blåa pellen Hennes milda ögons glans.

Derför kan jag aldrig glömma Lilla såta vännen min, Jag må vaka eller drömma: Ständigt står hon för mitt sinn.

Till Henne

Farväl — jag får ej mer dig trycka Som förr intill mitt varma bröst. Du var min lefnads skönsta lycka, Du var mitt enda hopp och tröst.

Nu får jag aldrig mer i qvällen Förtroligt vid din sida gå Ut till de kära barndomsställen, Att höra näktergalen slå.

Nu får ej mer min lyra klinga För dig i dalens blomsterfamn, Och skogens echo skall ej bringa I återljud ditt kära namn.

Förflutna äro nu de stunder, Som jag med dig upplefvat har, Då timmar gingo som sekunder, Och blotta minnet är mig qvar.

Hvad är som skall oss så åtskilja? Jag vet du troget älskar mig. Jag läser tydligt hjärtats vilja: I blicken den förråder sig.

Du är den rika verldens dotter; Derför kan jag dig aldrig få. Hvi gaf oss ödet skilda lotter, Då lika hjärtan i oss slå?

En gång du sanna skall de orden I dina framtida levnads dar: Att ingen älskat dig på jorden Så ömt och troget som jag har.

Farväl — lef lycklig dina dagar Och glöm mig evigt, om du kan! På ödets vilja jag ej klagar, Men lider tåligt som en man.

Qvinnotrohet.

En herreman, så stolt och båld, Som ägde tunnar guld Och flera hemman i sitt våld, Fick se en flicka huld, Bland parkens stammar ensam gå Och talade till henne så:

"Mitt vackra barn, hvad heter du? Säg mig ditt ljufva namn, Och sätt dig vid min sida nu I skogens blomsterfamn! Vi vilja språkas vid en stund Förtroligt här i enslig lund."

"Mitt namn är Elin… men jag får Ej längre dröja här, Ty dagens sol snart nedergår, Och jag skall plocka bär. I korgen, som jag har åt mor — Hon väntande i hyddan bor."

"Ack, Elin, ingen flicka söt Och skön som du jag sett. Kom, hvila i mitt öppna sköt! Jag beder blott om ett: Gif mig en enda liten kyss… Var icke rädd — ej någon lyss."

"Nej, nej, jag lofvat har vid Gud Att ingen kyss ge bort Förrän den dag jag skall stå brud — Ack, det blir innan kort, Och då skall Gustaf hafva den; Från barndomen han är min vän."

"Hvad du är barnslig, blyg och from, Som sådant pjollra kan! Din Gustaf vet ju ej derom, Ej heller någon ann. Du skall få penningar… se här… Låt mig nu få hvad jag begär!"

"O nej, o nej, jag är ej fal För penningar och guld: De hjelpa ej för samvetsqval Och spe och evig skuld! Ett fredadt bröst är mera värdt, Har jag i katechesen lärt."

"Bedraga vill jag icke dig — Tro hvad jag säger nu: Till slottet skall du följa mig Och blifva der min fru! Af pärlor, silfver skall du få, Långt mera än du kan förstå."

"Nej, nej, mig lockar ingenting; Af silfver nog jag har, Ty vet att en förlofningsring Jag fick se'n några dar Af Gustaf som jag älskar ömt, Och den har jag vid hjärtat gömt."

"Hör, Elin — Gustaf fattig är, Ett torp jag honom skänkt; Men heligt inför Gud jag svär, Du har min ära kränkt, Och torpet tager jag igen — Lef se'n i sorger med din vän!"

"Gör som du vill! Jag lefver säll, Om än bland snö och is; I ödemarken i ett tjäll Jag leta skall min spis, Blott jag vid Gustafs sida får Framlefva mina lefnadsår."

"Ej hjelper smicker eller hot — Men vet i alla fall, Att, om det också sker med knot, En kyss jag taga skall Och till mitt hjärta trycka dig, Förrän du slipper ifrån mig."

"Jo, pyttsan!" Med en sidoblick Gaf Elin skälmskt till svar Och kastade sin korg och gick. Med den stod herren qvar Och suckade: "En narr är den, Som gäckar qvinnotroheten!"

Ett Guldbröllop.

I en liten halmtäckt hydda Mellan gråa, dystra fjäll, Som mot köld och stormar skydda, Satt ett åldrigt par, en qväll,

Krya voro än de gamla, Som i deras lefnads vår; Ingen kunde se dem "famla", Fast de räknat sjutti år.

Gubben tälgde på en skopa Framför brasans muntra sken, Sopte spånorna tillhopa, Lade dem i spiseln sen.

Slog ett slag på messings-dosan, Tog derur en kraftig pris, Förde långsamt den till näsan, Nyste se'n på karlavis.

Gumman flitig satt vid sländan, Nickade alltjämt och spann, Misste då och då trå-ändan, Men på nytt den åter fann.

"Kors! hvad tiden fort försvinner" — Sade gumman — "vet du, far, Något jag mig nu påminner, Som du säkert bortglömt har."

Gubben fick ej tid att svara, Förrän dörren gångar opp Och der kom en liten skara Glada barn med lek och hopp.

"Goda mormor, mamma sände Mig till er med mjölk och gryn." Sad' en flicka, och sig kände Glad som fogeln i skyn.

"Kära morfar", vänligt sade Nu en gosse späd och fin, Och i gubbens händer lade Ned en flaska utländskt vin.

"Pappa, mamma komma sedan", Sade båda på en gång, "Vi ska sjunga, vi ha redan Lärt en liten bröllopssång."

"Hvad kan detta väl betyda", Sade gubben, "skynda dig, Kära mor, att hyddan pryda, Jag skall genast raka mig."

Gumman började att pyssla Flitigt med båd' fot och band, Hade mycket till att syssla, Log i mjugg åt far ibland.

Torkade af skåp och fönster, Bredde ut en duk på bord — Väfven efter gammalt mönster — Hvit som nyfälld snö på jord.

Satte blanka kopparpannan Öfver elden i sin spis, Hällde mjölk och gryn ur kannan, Dubbelt mer än vanligtvis.

Tog den stora ljusastaken, Som blott nyttjades om Jul, Från den blanka messingshaken — Han var grannt förkyld och gul.

Tände tvenne stora, sköna Värmeljus i den mörka qväll, Strödde litet korn till höna, Smekte kisse, som var snäll.

Medlertid satt gubben glader Inom barnens muntra lag, Talte stolt om sin farfader, Som var med i Narva slag:

"Tjugo Ryssar slog han neder Med sin värja, som bet hvasst; Kungen sjelf slog djupa leder, For på fältet fram med hast.

Farfars svärd i arf jag äger — Öfver sängen hänger det; Fem och tjugo mark det väger Säkert, om jag minnes rätt.

Rostigt var det till den dagen Finland blef från Sverige skildt, Då blef det så blankt som dagen, Ljungande så skarpt och vildt.

Jag var redan gammal vorden, Ägde icke kraft, som mod, Annars skulle det i norden Åter druckit Ryssars blod.

Än vid midnattstimman slamrar Det på väggen med stor makt, Liksom dvergen då han hamrar Vredgad inom grufvans schakt.

Det vill säkert ut att strida, Och en aning säger mig, Att det en gång vid din sida Gosse, skall på nytt i krig.

Derfor skall du ärva svärdet Efter mig du unga örn, Lät mig se du känner värdet; Strid och fäkta, som en björn!"

Pilten log och tacksamt tryckte Gamla morfars varma hand, Som en kung han re'n sig tyckte, Hjärtats fackla stod i brand.

Nu steg måg och dotter, båda På en gång, i hyddan in; Det var rörande att skåda. Gubben blef så glad i sinn.

Bad dem vänligt sitta neder Främst på hyddans bästa bänk, Sade: "Er ske pris och heder För er gåfva och er skänk!"

Mycket språkade tillsamman, Om besynnerliga ting, Måg och svärfar med hvarannan, Medan barnen "gömde ring".

Men i köket mor och dotter Hjelptes åt att laga mat; Som der icke fanns karotter, Lades fisk och gröt på fat.

Ändtligen var maten färdig, Hvar och en vid bordet satt; Nu steg mågen opp helt värdig, Tog i silfverbägarn fatt;

Höjde den helt högt, och sade: "Femti år ha gjort sin rund Se'n J båda, unga, glade, Knöto kärlekens förbund.

Många sorger med hvarandra Ha'n J delat denna tid; Ödets lag bör ingen klandra, Alla få den kännas vid;

Men långt mera fröjd och lycka Himlen Er gifvit har: Helsans rosor kinden smycka, Glädjen bor i blicken qvar.

O, mån J, med fröjd och gamman, Ännu lefva många år, Som ett lyckligt par tillsamman, Förrän sista timman slår!

Skål, för hvad J hafven varit, Skål, för edra framtids dar, Hjertlig skål för Brudeparet! Gud välsigne Mor och Far!" —

Gladt instämde allesammen I en bön för deras väl. Och de gamle sade: "Amen!" Af allt hjerta, håg och själ.

Så tillsammans, kärt förtroligt, Lefdes hela natten om… Man med litet kan ha roligt, När man blott är nöjd och from.

Den Fattiges Ode.

(Sann händelse.)

Barmhertighetens nådeport i trång.

Nicander.

Som ett fridsbud rundt kring nejden, Klingade i qvällens tystnad Klockans malm från herregården, Och förkunnade arbetarn Att hans frihets timma slagit. Knappt hann skogens echo åter Ifrån bergets grottor svara På dess sista ljud, förrn Ola, Som på åkern grävde diken, Kastade sin tunga spade Långt ifrån sig — lyfte sedan Litet på den slitna hatten, Och med grofva lintygsärmen Torkade sin våta panna. Tog derpå sin läder-ränsel. Fyllde den med bark och syra Och gick vacklande mot hemmet, Sorgsen uti håg och hjerta. Sorgsen, ty han tänkte säkert På de fordna glada dagar, Då han ännu stark och frodig Växte upp bland bygdens drängar, Hade helsa, kläder, föda Och en fästmö på köpet, Rosig som en sommarmorgon. "Då var roligt till att lefva; Men nu är det annorlunda." Så han tänkte. Strök ur ögat Litet vatten, och omsider Trädde inom öppna dörren I sin lilla, låga koja, Vänligt helsande: "godafton."

"Ack välkommen", ljöd en stämma, Och ifrån sin stråbädd reste Sig hans bleka, sjuka maka, Med ett litet barn vid barmen; Och från golfvet sprungo fyra Nakna ungar upp och sträckte Sina händer jemmerfulla. Bedjande om blott en beta Bröd att stilla hungerns smärta. "Många dagar ha vi fastat Och det svider så i bröstet… Käre, gif oss endast något"… Stum tog Ola fram en knippa Syra och bland barnen delte. Gick till sängen fram och sade: "Anna, Anna, hela dagen Har jag gräft på åkern diken, Utan att det minsta smaka, Endast för att kunna spara Detta lilla hem åt eder, Som jag har så hjertligt kära. Tag och ät, och om du sedan Orkar stiga upp från bädden, Skola vi af bark och syra Litet bröd åt barnen baka." Honom svarade hans hustru: "Käre Ola, ät allena! Sjelf förmår jag icke mera Af det svarta bröd förtära; Ty det gifver ingen föda Åt den lilla, som jag närer Vid mitt bröst, jag arma moder. Gif mig blott en droppe vatten, Förr'n jag dör; ty icke längre Vill jag qvar på jorden leva." —

"Nej, vid Gud", sad' Ola sorgligt, "Dö, det får du ej, af hunger. Jag skall ut och skaffa föda, Menniskor om hjelp anropa, Och om än de voro hårda Som den kala, gråa klippan, Kunna de väl icke neka, Då jag tiggande dem beder. — Om en timma är jag åter. — Trösta dig till dess, mitt hjerta; Efter stormen, regn och sorger, Låter Gud ju solen skina… Glädje kommer efter smärta, Trösta dig dermed, mitt hjerta."

Nu tog Ola vangringsstafven, Mätte skogens smala gångstig Fort, som krafterna tilläto. Kom så fram till herregården, Mötte straxt vid porten Grefven; Räckte ut sin hand och sade:

"Ack, ers nåd, der hemma ligga Barn och maka, sjuka, svaga, Färdige att dö af hunger. Öfver dem er mildt forbarma." "Usling", ropte Greven harmfullt; "Har jag icke hela året Hulpit dig och likväl kommer Du med slika klagovisor. Gå och kom ej mera åter." "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola; Gick så fram till kyrkobyen, Kom till rike Nämdemannen, Bad om blott ett enda qvarter Mjölk, till lindring uti nöden. Vredgad svarar Nämdemannen: "Tiggare, så tätt som flugor, Stå här hela da'n och skrika, Veta icke hut om qvällen. Likväl hafva vi beslutit: Hvarje by skall föda sina. Gå och kom ej mera åter!" "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola; Gick så vidare till Prosten, Satte sig längst ned vid dörren, Talte om sitt hårda öde. Prosten reste sig från bordet, Gäspade helt tungt och sade: "Jag kan icke hjelpa alla! Gå till Grefven, som du tjenar. Han har lofvat att försörja Sina fattiga för sommarn. Gå och kom ej mera åter." "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola, Och gick stapplande på gården. Plötsligt kallade en stämma, Mild som flöjtens ljud i kvällen, Honom till att återvända, Och med lättadt hjerta ställde Han sin kosa in i köket. Der fick han utaf Prostinnan Tvenne kannor mjölk och tvenne Stora kakor bröd, som gåfva. Med ett: "Gud välsigne eder!" Tog han afsked af Prostinnan, Och gick fröjdefull mot hemmet.

"Anna, Anna", ropte Ola, "Dö, det skall du ej, af hunger! Barnen skola det ej heller; Ty, ifrån Prostinnan bringar Jag båd' mjölk och bröd tillräckligt Att oss allesamman mätta… Nu är tid att vara glade…" Glade blevo också alla. Barnens matta blickar lyste Klart, som morgondaggens droppar Lysa i små blomstrens ögon, Och så fort som sädesärlor, Trippande på åkern plocka Kornet upp ur svarta mullen, Plockade små barnen hvarje Smula bröd, som föll på golfvet Upp och stoppade i munnen. Men den stackars Anna kunde Ej det minsta bröd förtära. Endast litet mjölk hon hällde Uppå sin förbrända tunge, Prisande derjemte alla Goda människor och Ola. Mest för det hon ej fick höra Barnens jemmerrop i natten.

Redan hade sömnens engel Stänkt sitt valmodoft i hyddan, Och försänkt i ljuvlig slummer Barn och maka, — när som Ola Smög ifrån sin hustrus sida Och gick ut i vilda skogen. Här föll han på knä och sade: "Fader! Du, som ser till hjärtat, Styrk mig uti denna stunden, Och förlåt mig, om jag syndar, Ty jag har för morgondagen Ingen hjelp i vida världen, Och jag kan omöjligt längre Se hur barn och maka svälta. Styrk mig derfor, milde Fader! Och förlåt mig, om jag syndar"… Så han bad. Steg upp från marken Tog en knippa furugrenar, Lade dem vid stuguväggen, Lockade ur stål och flinta Eld, och blåste sedan varligt Tills det började att brinna. — Sorgligt glad i själ och hjärta Gick han nu intill sin maka, Slingrade kring henne armen, Sjönk så neder invid barmen, Ögonen tillsamman lyckte, Och en kyss på kinden tryckte.

Medlertid flög stormens ande Fram och härjade derute, Blåsande alltjämt på elden, Som i alla fyra hörnen På den sommartorra hyddan Spridde hungrande sin flamma… Taket föll uti detsamma, Och de blefvo alla — döde… Gråt med mig vid deras öde Du, som har ett menskohjerta; Men gå bort, med blod och smärta, Du, som i ditt överflöd Nekar uslingen få bröd.

Längtan från Staden.

(1842.)

Jag längtar hä'n från stadens qvalm Till skog och dal och sjö. På landet under björk och alm Jag lefva vill och dö.

Här är väl roligt några da'r Att gå och se uppå Hur herrar, damer, par om par, Med stolta steg framgå.

Här finnas många stora hus, Och granna äfvenså; Men lefva jemt i sus och dus, Är vådligt ändå.

Hvar menska glömmer att hon är En menska, tror jag visst; Man pratar, ljuger, skrattar, svär Och bugar först och sist.

Farväl, o stad, med all din prakt Och all din herrlighet! I fjärran dal, i okänd trakt Ett bättre hem jag vet.

Der är så ljuft att lyssna till Den glada lärkans sång Och orrens lek och trastens drill Och bäckens muntra språng.

Der hemtar jag vid källans brädd Min dryck ur hennes sköt, Och njuter se'n på blommors bädd En sömn så god och söt.

Der spelar vinden nu som förr I skogens täta snår — Och vid den lilla hyddans dörr Min väna flicka står.

Hos henne, skild från stadens qvalm, Jag lefva vill och dö På landet under björk och alm Bland skog och dal och sjö.

En Mulen Stund.

Hemskt hviner stormen genom öde lunden, Och sopar marken ren i kulen höst, Men ännu hemskare på hjertegrunden En storm hörs hvina i mitt eget bröst, Der lidelsernas hvirvelvindar hejdlöst rasa Och svepa allt i mörker, natt och fasa.

Det var likväl en tid för mig då lifvet Låg skimrande i hoppets ljusa glans, Då det på hvarje blad deraf stod skrifvet, Att tro och vänskap uti verlden fans; Den tiden flytt, jag tror ej sådant mera, Ty menskligheten känner ingendera.

Nej, stolta mänsklighet, du är och blifver En rosa sminkad hycklerska som går, Och under svekets helgonmantel drifver Ditt fräcka gyckelspel från år till år, Du säger dig från själva himlen stamma, Men jag tror förr du är en afgrundsflamma.

Det visar du fullkomligt i din vandel, Som är en väfnad af bedrägeri Med Dygd och Samvete du driver handel Och smider nästan lömskt i slaveri, Du smädar oskulden, du ler åt smärtan Och droppar sorgens gift i ädla hjärtan.

För dig finns intet heligt här på jorden, Och ingen himmel lär du tro uppå, Väl är du englamild och söt i orden Men djefvulsdragen skymta fram ändå Inunder masken af den lånta drägten Förstelnande, som bistra nordanflägten.

Jag känner dig… du skall ej mer mig dåra Med fagra löften och med sirligt tal, Väl kan du ännu länge hjärtat såra Och fråssa sniket af dess bittra qval. Men — aldrig kan du fängsla detta sinne, Och sångarfåglarna, som bo derinne.

Så diktade jag vildt i feberyra Till tröst för hjärtats sjuka fantasi, Men sångens engel rörde vid min lyra, Och allt blev åter frid och harmoni. Förlåt mig mänsklighet de djerfva orden, Ty mulna stunder gifvas ock på jorden.

Men dessa fly, och ack, de ljusa komma Som lärkor qvittrande i grönklädd vår Och hoppets rosor spricka ut och blomma Och glädjens näktergal i barmen slår Och bättre toner ifrån lyran klinga, Ty, "Skaldens sorger äro ändå inga".