PER HALLSTRÖM
DÖDA FALLET

DÖDA FALLET

EN BERÄTTELSE
AF
PER HALLSTRÖM

ILLUSTRERAD AF NILS KREUGER

STOCKHOLM.
Albert Bonniers förlag.

STOCKHOLM.
Alb. Bonniers boktryckeri 1902.

I.

Klockan i hörnet slog tolf slag, medan lodet hasade tungt mot fodralet, och kedjan gaf ett rostigt gnäll i verket. Genom något fel i det senare kommo ljuden med olika fart, först ramlande muntert nog på hvarann, men så med tveksamma uppehåll, som om de hade svårt att skiljas från det ljufva nuet och bringa in en oviss framtid.

För oss, som lyssna till klangen i fantasien, har den en egen ton. Där är ett haf af tystnad emellan, och ringarna breda sig i det stilla så ostörda af all annan rörelse, som om det varit något särskildt märkvärdigt med de sekunder, hvari tiden just då drog sitt rastlösa andedrag.

För de närvarande hade de ingenting sällsamt alls, utan voro blott en flyende del af våren i nådens år 1793, en vår, sent kommen och fort förrunnen som alla andra. Tänkte man någonting alls vid det störande bullret, så var det förvåning, att en klocka gick i ett dylikt näste, och ett trotsigt medvetande, att om det var för att mana gäster på dörren, så var syftet åtminstone för den natten och det sällskapet förfeladt.

Sällskapet var icke af bästa sort, stället icke heller. Men efter det sista slaget just förklingar, vilja vi hänga oss fast därvid, innan det är för sent, och dyka in i det längst förflutna och se oss omkring och göra oss hemmastadda där. Ty människor äro dock alltid människor, och behöfva just icke ömsesidig högaktning som förutsättning för ömsesidigt intresse, helst på så långt afstånd i tid.

Rummet var lågt med nedsotadt tak och bjälkar som hängde svankryggigt. Grofva och bruna bord och bänkar, det var hela möbleringen, jämte ett par bruna skåp med utsuddade rosor på och den redan nämnda klockan, en gång prydd på samma sätt. På väggen bredvid hängde en gammal luta, hvars pärlemorornament ensamt glimmade i allt det färglösa, som några fiskfjäll i ett nät. För fönstren sutto tillskrufvade luckor, och genom de runda hålen tittade idel svart tomhet.

Det gjorde också detsamma, ty därinne behöfde man för sin trefnad ingenting af yttervärlden och ingenting för ögat. Man redde sig ändå.

På midtelbordet bland flaskor och krus, glas och tenntallrikar, rykte fyra talgljus, som tycktes ha böjt både lågan och veken för draget af våldsamma skrattsalfvor och dröpo och dräglade sitt dropp till skäggiga och förkomna fysionomier, af någon likhet med de orakade, talgiga och rödögda ansiktena omkring dem. I en krets bakom strök, i en behaglig kontrast mot glädjen, den bekymrade och sömniga krögarmor och suckade och tänkte på sin säng och gned händernas yttersidor i förlägenhet och vaktade på order. Men bakom henne fyllde skuggorna i den tobakstäta luften rummets öfriga rymd och smälte på väggarna tillsammans med fläckar af nötning och smuts, så att det var, som om där funnits en ansenlig hop af dimlika väsen, ehuru den blott i första ringen tog helt kroppslig form.

Där var det inte fler än sju.

Johan Labbart, afskedad lektor i Hernösand, numera privatman — och helst så privat som möjligt — i den obskyra staden Sundsvall, var den till ålder och ställning mest framskjutne. Det förra visade sig i den hårpiska han bar, grå utan puder, öfvergående till grönska af fett och vanvårdnad liksom hans bruna rock, det senare i sättet hvarpå han bar den, som en motvikt mot den muntra och öfverlägsna uppnäsan, rätt ut som pipen på en tekanna. Han lifnärde sig på skulder och där dessa, utan hans eget åtgörande, sveko, på lektioner med köpmanssöner, dem han undervisade i främmande språk och genom sitt afskräckande exempel i försiktig och laglydig lefnadskonst.

Herman Feltstjerna, en fänrik som aldrig sett krig och en äkta man som aldrig sett fred, tillräknade sig själf platsen närmast efter honom, men lämnades af andra just ingen plats alls. Hans röst lät som kastad tillbaka ur en sprucken kruka, och hans vänner påstodo, att den gjorde så med förnuftigt skäl, och att det var det enda förnuftiga med honom. Fiender hade han inga — det var hans öde — men hans klandrare, hvilka voro alla de som användt honom i hans verkliga lifskall, landtmäteri, vidhöllo, att den räta linjen för honom var ett i alla afseenden ofattbart begrepp.

Hagdin och Willing, tvenne handelsbokhållare, bildade den egentliga medelklassen i sällskapet. Där var också öfver dem något uttryckslöst, som om de bakats — af samma deg — och vid jäsningen förlorat sin fysionomi. Det var folk som tänkte på order och läto bli på eget bevåg, spisade sina ärter och drömde om fläsk till dem. Roligt hade de icke haft, men aldrig reflekterat öfver orsaken. Som det var lika litet ondt som något annat i dem, passade de att fullständiga hvilket sällskap som helst och ansågos väsentligt bidraga till nöjet.

Lutad emot dem, som om han uppmärksamt lyssnade på dem, satt Niklas Lanthén. Det var emellertid bara en synvilla, som icke ens länge kunde smickra föremålen själfva, ty de visste så godt som andra, att han alltid satt och måste sitta så, böjd åt vänster. På högra sidan af halsen hade han nämligen ett så kalladt flenhus, jättestort och täckt af svart taft. Det var det mesta han egentligen bragt det till i lifvet, trots god vilja att komma sig fram, god flit som kopparslagaremästare och inga skrupler. Man tillskref detta hans yrkesmässiga lomhördhet och hans otur, som gjorde att han alltid instämde på orätt ställe och var ett offer för slumpen. Till och med hans sömn stördes af kroppslytet, ty det föreföll honom, att han i bädden låg bredvid sitt förfelade jag, och hans dröm tog formen af afundsjuka fantasier öfver hur mycket andra hade.

Nedanför dem alla satt en man af obestämd ålder, vid namn Jonas Pihl. Namnet var det enda säkra med honom, ty annars var där idel gåtor. Han tycktes icke veta dem själf, och som han icke var från trakten, hade han heller ingen att fråga. Att han en gång ägt något, ansågs sannolikt på grund af hans vana att dra fickan ut och in och stirra på dess tomhet, men hvad han ägt, om det varit en gård, en häst eller en tobakspipa, det var alldeles ovisst. Att han gjort något galet på ett eller annat sätt, det kunde hvem som helst se. Han hade ett kainsmärke intryckt, icke i pannan, där det knappt skulle ha funnits plats för det, men någonstans på ryggen, och dess befintlighet yppade sig i alla hans rörelser, hvilka för resten icke voro många. Han hade dykt upp i staden under krigsåren, satt sig på en varupacke vid hamnen och blifvit kvar. Det var nu hans yrke att sitta och vakta, gå ärenden, skrifva på diktamen en förträfflig stil — läsa tycktes han däremot ha glömt — samt sofva i kyrkan. Det sista gaf honom anseende af att vara en man, mot hvilken det förbrutits mer än han själf orsakat, och så kunde han uppehålla lifvet och klä sig tämligen anständigt i aflagda kläder. Som han regelmässigt söp sig dödfull vid tillfälle, hade man sympati för honom som en trots allt dunkel ärlig karl och bjöd honom gärna, ehuru icke i familj.

Det var sällskapet; alla mer och mindre skeppsbrutna, frestade de sin tillvaro på de magra smulorna från öfverflödets bord i den lilla kuststaden, som i sin ordning lefde ett allt annat än sorgfritt lif på landet bakom, täta skogar med föga folk, karga förhållanden och lång sömn i vinteridet. För tillfället skulle de dock icke ha bytt ut sin plats mot någon annan, ty om taket var lågt, så var glädjen bara desto närmare, och bordet med våtvaror, skorpor och kringlor, tobakskarduser och snusstrutar skulle godt ha räckt till för dubbelt så många.

Den de hade att tacka för allt detta, värden för kvällen, kungen för nuet och en obestämd tid framåt, skilde sig från sina gäster icke så mycket till det yttre, som med höga stöflar, grof rock och grofva lemmar var rustikt nog, men desto mer till hållning och uttryck. Han ensam bar i sitt väsen något obeskrifligt som angaf, att han var en karl med resurser, om icke i fickan, så i bröstet och hufvudet, hvilket är bättre. Han njöt som de andra af stundens sorglöshet, men för honom var den icke en lotterivinst, utan räntan på ett säkert kapital. Han var den ende i sällskapet som var nyrakad och slät — af respekt mot sig själf — och hans breda haka och skarpt tecknade munparti lyste nu i medveten värdighet i kapp med hans kvicka och förslagna ögon. Ansiktet, med stora och kraftiga drag, var en begåfvad bondes, men hans later och rörelser tydde på en man som sett sig om i världen. Hade det icke alltid varit från den bästa sidan, så var felet hvarken hans eller världens, utan af tillfällig art, och hade han fallit sju resor, som nog var möjligt, så hade det varit på fötterna liksom katten. Han hette Magnus Huss och var född i Boda by uppåt älfven, i små förhållanden, dem han tidigt försökt göra ansenligare. Så tillvida hade han också lyckats, att han ständigt skapat allt större hvirflar omkring sig; det hade varit hans lifselement som en simmande själhunds. Ur den sista hade han just dykt upp, ännu våt, glansig och munter af badet.

Det var ett handelsfallissement, förbundet med vådeld, men för öfrigt just inga poster på kreditsidan. Sina ovänners förhoppningar hade han dock kommit på skam och redt ifrån sig ansvar och borgenärer med en född segrares muntra behag. Vid nära fyrtio år stod han nu lika fattig, som han inträdt i det merkantila lifvet, hvilket var mycket, men lika rik också, hvilket var vida mer. Världen låg honom nu lika öppen att gå tillbaka in i som nyss för att gå ut, och hade han hittills intet annat vunnit än namnet »Vild-Hussen», så var heller ingenting förloradt. Benämningen tydde icke på några hans lynnes oarter, utan blott häpnaden, som hans syn på tillvaron och dess möjligheter väckt hos sinnen, hvilka fattade den förra som ett ärfdt klädesplagg, och de senare som utsikt att runda ut det med långsamt förvärfvad, men solid fetma.

Vild-Hussen stod upp med ett glas i hand och hällde rödt vin i glaset. Medan han med en åtbörd bjöd tystnad, bet han af och förtärde en half kringla, och själfva krögarmor, som nu hoppades, att man skulle ha vett att ge sig af, imponerades af hans hållning och samlade sig till högtidlig uppmärksamhet liksom i kyrkan. Bakifrån kunde man icke se den uppsluppenhet som lekte i hans ögonvrår och mungipor.

»Mina herrar,» började han värdigt, »hjärtans vänner, det gör mig ondt om er. Roligt har ni haft, men inte har jag talt om hvarför, och inte ens hvad det är vi dricka. Fyll i glasen, lyft dem till ögat, och säg mig hvad ni ser!»

De gjorde så och stirrade på de mörka kuporna med ett plötsligt vemod, som om de först nu fattat allt godts förgänglighet, men också med en orolig känsla i svalget, ty man kunde vara beredd på hvad puts som helst.

Spegelbilderna återgåfvo blott deras ansikten med breda munnar och förskönade drag — de hade ingenting att svara.

Vild-Hussen lugnade genast deras närmaste farhågor.

»Vin är det nog, men ser ingen något mera? Herr lektor, en prästkappa, som aldrig kunde ha kommit på värdigare skuldror, har kära bror för länge sen supit upp, men nu är det min blommiga nattrock. Rak i ryggen, Feltstjerna, för där sitter nu en eldgaffel med diverse annat, som borgenärerna föraktat! Hagdin och Willing ha snusat upp min rödrandiga katt utan att nysa, och Lanthén håller på att svälja ett brunt klädskåp som ansågs väggfast och på slutet var tomt. Jonas Pihl bolmar och drömmer, men inte om att en blifvande rådmansstol gått upp i rök. Det gör också detsamma. Skål, hjärtans vänner!»

Med undantag af Labbart förstod ingen riktigt, men de lydde honom ändå. Lektorn, som älskade att höja stämningen med personliga skämt, fann det vara tid att skingra grubblet med ett par sådana.

»Skönt för fänriken att slippa eldgaffeln mot hufvudet,» inföll han. »Bror misstar sig om skåpet, det är redan på väg ner, det syns på halsen.» Och han kunde icke neka sig att sjunga första strofen af en smädevisa mot kopparslagaren, hvars lifssträfvan han ägnade ett upplyst och godmodigt förakt:

»Lanthén, Lanthén,

han skrapa’ med de tunna ben,

han böjde djupt på nacken

för gård och grund och stenhus,

men hur han kröp och lockade,

och log och ljög och bockade,

blef tacken

ett flenhus.»

»Bror gör annorlunda, bror ger tusan i stenhuset. Det är rätt, allt på bordet, table rase! Men tänker du på att lämna oss? Det ser så ut.»

Och inför förvåningen vid denna nya tanke aktade ingen på de båda kränktas förtrytelse, hvarken Feltstjernas bredaxlade manlighet eller den andres kopparröda ansikte, som bredvid komplementet liknade en sol, hotad af totalförmörkelse. De glömde den också strax själfva, ty Vild-Hussen svarade, som om det gällt den enklaste sak:

»Så är det. Som bror ser, allt hvad jag äger är på detta bord, men om herrarna i sinom tid ramla under det, så är det där det ligger. Stor sak! Direkt härifrån far jag min väg, jag skuddar Sundsvalls stoft af fötterna på samma gång jag sköljer dess damm ur halsen.»

Detta lät ju lustigt nog, men som skämt var det för dristigt, som allvar för svindlande. Alla visste hvad det betydde att öfverge sitt hörn, där man var känd om också icke högaktad, där själfva den hund som skällde på en var bekant och inte bet, om man bara stod stilla. Där man var skrifven i kyrkboken och dymedels hade fått ett slags rättighet att vara till. Ge sig ut, där platserna voro upptagna, öfvertyga folk, att de skulle maka åt sig, hvem gjorde sådant onödd, och hvem lyckades? Jonas Pihl letade i sitt grumliga hufvud efter något dylikt minne, men utan visshet om hur det hade gått och med farhågor för det värsta.

»Bror skämtar,» sade de, »bror fördärfvar nöjet. Tala allvar!»

»Mycket gärna, om det skall göra det muntrare. Här är för smått för mig, jag tröttar ut ögon och fingernypor. Man knåpar och kretar på några stockar och bygger en båt och bränner tjära och rullar tunnorna i båten och litet plank ofvanpå och sist sig själf. Det blir en daler då och då, och så en silfversked, och den hänger man i skåpet och låser det. Man kommer ingen vart. Och så ligger hela landet tjockt af skog bakom, och älfvarna gå nästan tomma. Kom det fart i det där, och skogen fick resa, kunde man lägga en blank silfverslant på hvar stubbe, och alla skulle rulla hit ned. Skulle ni inte då ha lust att slå trissa, hva? Pass på bara om en tid! Jag ger mig dit upp och sätter i gång.»

»Hur sa bror? Uppåt landet! Nu skämtar du igen, Vild-Hussen.» Och förtjusta att få komma ifrån tråkiga och besvärliga tankar, efter man nu var tillkallad för att ha roligt, lutade de sig tillsammans i larm och skratt. Krögarmor, som insåg det hopplösa i sin väntan, fattade sitt beslut, smög in i rummet bredvid och gick till sängs, öfverlämnande åt försynen att rädda huset från eld och brand.

Men Vild-Hussen fortfor att tala, likt en man som lägger fram sin älsklingsidé och vet hvad den är värd. Hans ögon lyste, och hans tonfall förstorade hvart ord, som om han berättat en saga.

»Uppför Indalen, ett par mil från min hemtrakt, ligger ett kuriöst ställe, som heter Gedungsen. Det är som en låst dörr, och den som inte har nyckel kommer inte in. Nedanför ända till hafvet är bra nog bygd, en gård här och en lada där och skog förstås öfverallt. Men där är ingenting att göra i stort, andra har redan bitit sig fast och sågar litet och flottar litet, och där man sitter sitter man. Ofvanför Gedungsen, där är ett land! Stora skogar, som ingen har rört, timmerträd, som inte famnas af två karlar, berg och sjöar och forsar, milar mellan skorstensrökarna och milar igen, så långt en sate kan vandra med sex par näfverskor. Allt är låst af den dörren, och hör den till, som kan slå upp den på vid gafvel. För Gedungsen, ser ni, är en fors, men inte en vanlig fors. Laxen går inte uppför, om han så arbetar sig smal som en knif, han får inte hufvudet igenom. Nedför kommer ingenting, ja, fort nog kommer det i väg, men aldrig fram. Den gröfsta stock bryts sönder som vass i vårisen, späntas till stickor eller svarfvas till gryn. Bönderna ha funderat öfver detta i många herrans år. Kunde vi få litet förbi, ha de tänkt, så kunde det bli pengar af, kunde vi bara göra en ränna bredvid . . . Men intill forsen är berg och bredvid en hög sandrem med skog på. De hämtade dit en klok man, magister Stenius, och han mätte och räknade ut, hur mycket dagsverken det skulle ta att göra den där lilla rännan genom remmen. Så gräfde de och så hvilade de sig, och allt som de gräfde, rasade det efter dem. Så läto de bli. Det där fick jag höra om och for dit i höstas. Jag såg genast hur det hängde ihop. Ge mig hundra riksdaler, så trollar jag åt er, sa jag. Hur skulle det gå till? Det är min hemlighet. Den som arbetar bara med armarna och inte med hufvudet, kommer inte långt. Ser ni, jag tänker låta vattnet själft göra rännan, men det behöll jag för mig så länge. Spottpriset lockade, hundra riksdaler kunde man ju våga, alltså prutade man på summan. Då var jag bestämd. Det ingaf förtroende, och så slog man till om försöket. Var priset löjligt lågt, så tänker jag ta ut resten efteråt på ett eller annat sätt. Den som har nyckeln till ett rum, han lär väl vara den som styr och ställer i det. Förstår ni nu, hvad jag skall göra i skogarna?»

De förstodo det någotsånär, men tanken på att man kunde söka något hos bönderna föreföll dem obeskrifligt lustig.

»Bönder är ett satpack,» sade Labbart och blef dyster mot minnet af gamla oförrätter. »Jag varnar dig, det är ingen trohet i dem. När man spann sina intriger mot mig, svarade jag, att det var predikantens ensak, om han stod full på predikstolen, efter det icke alls hindrade honom att vinna bondsjälar för Gud. Hade jag inte rätt? Då reste de borst mot mig, de djuren. Och klockaren, också en bonde, klagade öfver, att han kom underst i trappan ibland. Var det inte hans plats, anvisad af naturen själf, skulle jag inte ha stött mig värre annars? Men jag fick gå ifrån prebendet och alltihop. Nå, sedan har jag då bara umgåtts med folk och är åtminstone nöjd åt det.»

»Naturligtvis hade bror rätt. Nu skall jag ta revansch för bror. Tror ni den som kommer till rätta med Gedungsfallet, blir ängslig för några bönder? Var lugna för mig! I en liten båt far jag härifrån, så att ingen af borgenärerna vet af det, i fyrspänd vagn vänder jag om en gång rätt snart. Då skall jag säga ett par ord till mina ovänner, men vännerna skall inte bli lottlösa. Lanthén skall få göra brännvinspannor, sådant behöfs, Feltstjerna skall få mäta så snedt han vill, bara det sker till min favör, alla skall få sitt. Skål för den dagen!»

Det var lätt att väcka hänförelse med sådana löften. Ett bräddadt glas på köpet, och alla trodde så visst som han själf på framtiden, efter den verkligen behöfde lifvas upp. Endast Jonas Pihl, som kanske redan fått för mycket, satt dyster och grubblande, måhända öfver bönderna, men utan att riktigt veta det själf. Labbart reste sig.

»Du är en stor man, Måns Huss,» sade han högtidligt. »När jag skådar tillbaka öfver historien, finner jag bara en att sätta vid sidan af dig. Det är Kristoffer Kolumbus. Från Palos hamn i Andalusien drog han ut med tre karaveller och sökte en gammal värld och fann en ny. Du sätter dig i en liten båt och söker, dristigare än han, en ny värld med detsamma. Måtte det inte bli den gamla du finner! Sedan knackade han ett ägg med lilländan i bordet, och det stod, till häpnad för alla som sågo det. Kanske vore det säkrast för dig att börja med ägget.»

Vild-Hussen blef så pass ond, som hans godlynthet och segervisshet tilläto det.

»Jag skall knacka bror med tjockändan i bordet,» svarade han, »jag skall visa, att alla hufvud i denna stad är sköra som ägg och knappt har bättre stoff i sig. Jag har inte talat om allt, men håll öronen öppna, när vårfloden kommer om ett år, så kanske det hörs något ända hit.»

Han höll inne, som om han yppat för mycket af sina tankar, men efter en blick rundt sällskapet och en vuxens leende mot sömniga barn, släppte han sig lös, och hans ord klungo af allvar.

»Det kan behöfvas, att man blir väckt. Hvarför sitter ni här och festar på en bankruttörs sista smulor, hvarför står jag som värd? Vi har varit dumma, alla människor är dumma. Ingen gör klart för sig, hvad det gäller. Man är sig själf närmast, det har man nog vetat, men man har inte haft mod att vilja sig tillräckligt väl. Därför står man med hål på armbågarna, fast man inga har knuffat undan, och bockar — kära bror hit och kära bror dit — och skrapar sig baklänges ut i kölden. Nu är jag trött på det, nu har jag lekt nog. Nu kommer det en tid, då man slår och trampar sig fram. De som makten har, de har skrattat åt oss ända till nu, men nu skrattar de inte. I Frankrike har man nackat en kung och sett, hvad hans hufvud var värdt. De har sjunkit i pris öfver allt, men de goda hufvuna har stigit. Nu kommer det en tid, då den kloke blir klokare, och den dumme skall borsta hans skor. Alla frukter skakas af träden, och den som inte får några med, har sig själf att skylla, ingen vill heller höra på hans gnäll. Det där har fallit mig in, när jag stått för rådsturätten och sett andra sitta. Nu tänker jag handla därefter, jag vet hvad jag vill och börjar på att gissa mig till hvad jag kan.»

Hela sällskapet satt tyst och förstämdt. Skulle detta vara att ha roligt? Visst hade de alltid känt med sig, att de icke voro precis af prima klass, men så förkomna som nu, hade de aldrig föreställt sig vara. Och Vild-Hussen växte i deras ögon i dankarnas sken och blef till något, som de icke kunde fatta. Detta prat om den nya tiden — underlig var den äfven i de osammanhängande rykten som nådde dem, och oroligt nog såg det ut nere i Europa. Men att det skulle vara detta! Visste Hussen mer än andra, eller var han bara förryckt, som folk brukat tro?

Men Labbart, som fortfarande ägde ett klart hufvud och förr haft både idéer och annat som ger människovärde, grubblade djupast. Han kom ihåg, att också han brukat tala om nya tider, men i en helt annan ton och med en massa vackert tillbehör, förnuft, rättvisa, broderskap — fortfarande med undantag för bönder och klockare — och det tusenåriga riket. Sedan hade han tappat bort det mesta i lättsinne och svir, men anno åttionio brukade det ännu lysa fram för honom, när ruset blef sentimentalt. Nu stirrade han mot de runda fönsterhålen och undrade, om det var månen som tittade in i dem, och om han redan såg dubbelt. Hur därmed måtte förhålla sig, något slags ljus var det i alla fall, natten var öfver, festen var snart förbi, och han frös.

Vild-Hussen såg också ditåt och hade samma tankar.

»Muntra då upp er, god’ vänner,» ropade han. »Det här är ju, som om jag fore bort för alltid. Jag kommer ju igen till er, med mera i fickorna och lika mycket i hjärtat. Då skall ni få se på! Jag står vid alla löften, sådan har jag alltid varit. Finns det ingenting i buteljerna längre, och hvar är den satans gumman? Sofver hon! Jag skall lära folk att sofva!»

Och han sprang till dörren och ropade ut henne. Hon var i blotta linnet, yrvaken och harmsen, gäspande som om hon haft åratals dvala att skaka bort. Den synen satte fart i alla, hvart oangenämt minne var försvunnet, och man hade det muntrare än någonsin förut.

Vild-Hussen gick till fönsterna och slängde upp luckorna. En kylig dager föll in och en underlig stillhet från den sofvande staden.

»Det är tid för mig att bryta upp,» sade han. »Bara en skål ännu!»

Det kunde inte vara möjligt. »Hjärtebror, en liten stund ännu! Vi ha haft så roligt. Det där kan inte vara solen, det är ju blåaktigt som om natten ännu.»

Men han blåste ut ljusen, och då sågo de alla med vemod, att ett lugnt och klart sken strömmade fram, och tiden rann förbi dem, och hvad den tog med sig var oåterkalleligt och muntrare och vackrare än allt som skulle komma. Krogrummet tog sig fult och armt ut med bara lutans pärlemor glimmande på väggen, och krögarmors linne var grått och otrefligt. Jonas Pihl gled från stolen ned i golfvet för att i drömmen söka fortsättning på trefnaden och skydd från allt det andra. Men Vild-Hussen stod trygg och leende och segerviss som hela tiden med förslaget lysande ögon och bred mun. Man såg på honom, och allt nattens prat tog lif igen i de omtöcknade hjärnorna.

Labbart sprang fram till fönstret med lyft glas, skugglik i det ännu svaga morgonljuset. »En afskedsskål då,» ropade han, »och lycka på färden. Du drar ut på ditt äfventyr, bror Huss, inte förstod jag riktigt hvad du vill, men ett kan du ha rätt i. Här ser förbannadt ut. Det kan vara bra nog ändå, man kan lefva och vara människa, helst i godt sällskap, med god traktering. Du har gifvit båda delarna och skall ha tack för en oförgätlig natt. Fångar du lyckan, så håll den fast, jag säger bara det, men jag vet hvad jag talar om. Nu följa vi dig på vägen, men det skall vara med musik. Starka hjärtan, bröder, allt är förgängligt!»

Därmed tömde han glaset, tog lutan från väggen och började stämma de strängar som funnos kvar på den, medan hurraropen ännu ljödo.

Vild-Hussen ruskade i Jonas Pihl för att säga farväl. Den druckne blickade upp mot honom, dyster och ovillig att bli störd.

»Jag låg och tänkte,» sade han, »jag var inte här. Jag var hemma och hade det godt. Du skulle låtit mig vara i fred.»

»Se så Jonas, jag reser. Farväl och på återseende!»

»Som du vill. På återseende då!» Och han sjönk tillbaka till sin dröm och sina minnen, där han hade sin lycka.

Men de andra stodo färdiga att följa på väg, raka, uppsträckta och högtidliga, som om det gällt något slags festlig procession. Labbart spelade på den gamla lutan en munter melodi, och tonerna sprungo fram lika nya och lätta som när de första gången gåfvo uttryck åt sällskaplig glädje och godt kamratskap i ett obekymradt lag. När han kom till tröskeln, stämde han upp med sin hesa tenor, den strof han först fick fatt på ur sitt rika förråd:

Si, natten är förliden,

en dallring genom rymden far!

Hvem vet hvad håfvor tiden

just nu i nypan för oss spar?

Sanden rinner.

Snart är timglashalfvan full.

Törsten brinner,

som girigbukens blick mot gull,

men svalkan oss hinner

med trenne skoflar mull.

Så bar det ut i den sofvande staden, och stegen trampade taktfast genom stillheten.

Ingen tänkte på att det var en flyende man följde, ty nu besjälade hans öfvermodiga visshet allesammans; man följde segraren som skulle göra stora ting, och det var Vild-Hussens nya tid, man ringde in med de sirliga och muntra ljuden af den gamlas musik. Förbi låga stugor gick man och lutande plank, där rönnar stodo som parkträd innanför och öppnade knopparna som små valna fingrar i kylan. Öfver trånga och gropiga gator drog man fram i gryningsljus, som blef allt gråare och nyktrare af tätnande moln. Det tänkte man icke på, man bar på äfventyrarens lycka, och man bar den högt öfver allt det vana och tarfliga omkring sig.

Man nådde båten och ruskade lif i roddarna, som somnat och frusit, och så tog man farväl af sin käre broder och gynnare, som såg tillbaka på alltihop med ett leende af förnöjelse, att ett tämligen eländigt kapitel af hans lif var slut, och ett nytt och bättre skulle börja.

II.

Vild-Hussen sof godt hela vägen genom Alnösundet och öfver Kringelfjärden, där dyningarna från hafvet rullade in och vaggade honom som ett barn. I floddeltats lugn vaknade han upp, mör af sin obekväma bädd på tofterna, men med klart och nyktert hufvud. Här har jag älfven, tänkte han, och satte sig upp att se på den som på ett lastdjur, han skulle lägga oket på.

Det var ett underligt, grått och dystert land. Holmar af uppsvämmad sand och lera, täckta af grå alder och vide, stucko knappt upp öfver vattenytan och speglade sig med suddiga och otydliga bilder i det glidande stoffet som trögt välte förbi. Rötter af buskar och svartnade ryggar af sjunkna stockar guppade upp och ned i det våta, bubblor af sumpgaser och mattskimrande fläckar af fett bredde ut sig och brusto i sär. Ett töckenland under tät och töcknig himmel, en flod som ej längre hade vilja, ej längre brus och röster och minnen, ett haf långt borta, som likgiltigt tog mot den ebbade pulsen för att åter draga den in i lifvets kretsgång.

Vild-Hussen frös litet efter sömnen och manade på sina roddare, ty han tyckte icke om hvad han såg. Här måste röjas bättre väg för mina flottor en gång, tänkte han. Det blir ett styggt göra.

De foro uppåt till Fjäl förbi marker, som började bebyggas, ljusgröna strandängar, gråa lador och på afstånd väggar af björk- och barrskog. Så krökte de tvärt mot sidan och foro igenom samma land ännu en gång. En tam älf, tänkte Vild-Hussen, brådtom har den inte, men den har breda axlar att bära på.

Nära Berga hörde han ett starkt och sällsamt ljud, från björn som brummade och katt som fräste och spann. Han riktade snabbt blicken ditåt och skrattade förnöjdt. Det började gå vågor omkring båten, flockar af skum och bubblor döko upp emellan dem, och längst fram stod som en hvit och lysande mur.

»Nu kan vi inte fara längre,» sade roddarna och lade i land för att söka ny båt och nytt folk på andra sidan forsen. Vild-Hussen gick under tiden och såg på denna. Han rynkade ögonbrynen åt den, som om han sett en flock pojkar i halsbrytande lek, men med samma förnöjelse i sitt inre, som en vuxen man med dylikt bakom sig alltid känner inför det.

Här börjar min älf, tänkte han. Det är en stark och okynnig sate. Så den tornar upp stockar på hvar sten, som om det vore myrstackstrån! Får man fatt i knuten, löser alltihop upp sig och glider vidare. Några skålpund krut skulle blåsa bort hela hindret. Och han skrattade godmodigt och räckte ut sin tjocka käpp för att kittla de närmaste skumhvirflarna. Såghuset bredvid fann han också lustigt. Med tre ramar för finbladiga sågar hölls det för mycket märkvärdigt och dyrbart där i trakten.

»Sådant där byggde jag i vårbäckarna som pojke,» sade han åt förmannen, »är det don för Bergeforsen?» Och i det yppersta lynne tog han farväl af sina roddare och gaf dem ur sin knappa kassa drickspengar, som satte dem i förvåning.

»Man tänker visst inte fara tillbaka igen,» sade de, bekymrade öfver hans öfverdåd, trots förnöjelsen.

»Säg inte det!» Och han skakade af skratt. »Hälsa till Sundsvall och tänk på mig vid tillfälle!» Därmed steg han i sin nya farkost, som var mycket lång och lätt, tre bräder på hvar sida, lämpad för forsarna. Den roddes med korta åror och kringa tag, vattnet skursade om den skarpa stäfven, och den gled på skummet som skidor på snökammarna. Den tycktes känna sig fram själf mellan stenblock och stockar och efterliknade ändernas halft flygande och halft simmande rörelser. Fort gick det dock icke, ty älfven spjärnade emot som på trots, den blef allt grundare och stridare, och stränderna stodo branta på båda sidor. Vild-Hussen var road ändå. Framåt gick det, och han kände vattnet stöta och skälfva under sig, som en ryttare känner hästens tyglade vildhet. Ibland höll man på att svänga rundt; då grep han in med sin hvilade styrka. Ibland måste man lägga ned årorna och staka sig uppför.

Det var ett stort och vackert land. På höga strandnipor och toppiga holmar stodo björkarna lätta som dun och lyste bland svarta tallar och granar, rot vid topp, som om de klifvit på hvarandras axlar. Lindorna gledo mjukt efter backarna med silfvergråa lador, uppåt ådalarna glänste byarna skymtvis fram och här och där i fjärran blåa berg. Alltihop hade älfven skapat i evig nyckfullhet på ytan och evig sträfvan i djupet, älfven och vårarnas glänsande och drypande snö. Därifrån låg ännu friskheten och glansen kvar öfver det hela. I den frambrytande aftonsolen brunno lindornas gula blommor som förkroppsligadt ljus, björkarnas fina löf blef till gyllene gnistor och doft, luften var lätt till yrsel, och jordsvalorna ur branternas bon vimlade ut och in som humlor under muntert kvitter.

Vild-Hussen satt och såg ut öfver det som en kung mot sitt rike. Han mätte timmerträden med blicken och räknade dem fläckvis, han uppskattade åarnas styrka och stakade nya lopp för dem, han byggde sågar och kajer och drog bommar som kedjor öfver vikarna. Ständigt var där mer att se, och ständigt kastade sig hans hungriga tanke öfver det för att skapa om det, räkna ut värdet. Det är bara småsaker som fallit mig in förut, tänkte han, nu ser jag hvad det duger till för den som bara får ett ordentligt tag i det. Han såg på roddarna och folk, man då och då mötte på stränderna. Inga starka viljor här i dalen, tänkte han. Högvuxna karlar, men gängliga, likt träden på sydstranden, som måst sträcka sig ur skuggan. Grubbel i blicken, klena samveten. Var det svält eller bröstsjukdom, som gjort dem så magra? Han iakttog dem med förnöjelse, delade sin matsäck med dem och uppmuntrade dem med hårdhändta skämt, som man klappar kreatur, dem man fodrat. Vid en fors, där båten skulle bytas om, gjorde han slut på dagsresan och sof i närmaste stuga djupt och godt.

Dagen därpå fortsatte han färden i god tid, frisk och munter, sättande fart i alla, hvar han kom. Voro forsarna för häftiga, steg han godmodigt upp och gick på sidan. Det roade honom då att se hvirflarna djupt under sig, hela dalen tecknad skarpt och smått, omfattad med en enda blick, som roffågeln ser sin jaktmark. Han fann älfven tunn och liten och gladde sig åt att se den växa på vägen ned och pröfva dess kraft igen med årtagen. Så hann han förbi Arklo, Kårsta och Västerlaning. Det var ännu morgon, när han hvilade vid Indals färja.

Ett lustigare ställe hade han aldrig sett. Två små, små stall på strandängen, byggda af gråa stockar och med rönnar på torftaket. I det ena bodde färjkarlen, nästan utan husgeråd med en öppen glugg mot älfven, för att han skulle höra ropen, i det andra en hvit ko, som nu betade mellan smörblommorna i gräset. När mannen rodde öfver älfven, sände han lockrop till djuret, för att det icke skulle känna sig ensamt, och på återvägen måste han vända sig om gång på gång för att se det. Det var också allt hvad han hade. Det var icke ofta, han behöfde slita sig från kon, ty rörelsen öfver färjstället var ringa nog. Dessemellan satt han och stirrade mot andra stranden. »Den är så vacker,» sade han med traktens försiktiga och litet läspande tonfall, som tassade igen spåren efter sig likt skogsdjur, »där lyser solen grant, när det är kyligt här i skuggan. Och så det speglar sig sen! Men underligt är det, att därbortifrån ser det lika fint ut här. Ja, det är en välsignad värld om sommaren och ett godt, lugnt yrke, jag har fått.»

»Du får väl inte mycket för det, hva?»

»Å nej, det är visst och sant. Nog att hålla lif i kon om vintern, och så håller hon lif i mig. På vintern är det inte så roligt.»

»Men nu, nu är du nöjd?»

»Nu är det godt. Man får se så mycket. Där kommer bröllopsföljen, och man ropar så muntert efter mig, där är barn som skall döpas, ibland är det döda som skall öfver, till kyrkan däruppe förstås. Framåt aftonen, då solen lyser som vackrast därborta, för jag dem tillbaka igen, utom de döda, förstås, dem får jag inte mera se. Jag har min plats här och passar den. Utan mig skulle det inte gå. Det tänker jag ofta på, för jag har ju så god tid till det.»

Han tänkte på det nu, där han satt tyst med de långa lemmarna sjunkna i hvila och stirrade öfver till andra stranden i förvåning, att där kunde vara så vackert med björkarnas löf som grön eld och gyllene skyar i det mörka, och att tiden som älfven evigt flöt åt samma håll.

En lustig plats, tänkte Vild-Hussen. Stackars sate, här är det som om allting domnade af. Och han fick oro i sig, bröt upp med en nick och fortsatte sin färd.

Den vardt munter igen, vattnet blef ständigt grundare och stridare. Som länkar i en fläta slingrade det sig samman och löstes upp, krusigt och hvitt af fragga som af årens frost, men åldern tog icke på det, tvärtom blef det allt yngre och friskare af fjällflodens gröna kyla. Allt pilsnabbare gled det förbi båten, allt mer jäktande slogo årtagen ned som vingarna på en flyende and, men mer och mer långsamt mätte man ändå skuggan från nipornas grantoppar och afståndet mellan klippornas landmärken. Solvärmen kom bråd och brännande mellan molnen, vinden jagade ned efter dalströken, i allt var en snabbare och oroligare puls än eljes. Man kunde sitta och drömma sig tillbaka till pojkårens minnen och längta att få vända om och skjuta nedför — och vakna upp med ett leende.

Då var det att ta i och hjälpa till, ty roddarnas händer darrade, och tinningådrorna svällde, de orkade knappt ge svar på tal. Vild-Hussen satte stål i dem, pratade, räknade och mätte som förut, och tiden blef aldrig lång. Förbi Liden hann han och Sillre långa fors, där man fick gå bredvid, och Backbäcken och Jerqvistle, och sof om natten i Boda by.

Där var han född och hade minnen och kanske vänner, men han uppsökte intetdera slaget. Han visste, att man var fientlig mot hans företag, som kunde rubba laxfisket och kanske annat i dalen. Därför smög han sig tyst igenom och tog okänd in i en stuga. Nu hade han bara ett par mil till Gedungsfallet, icke tid att tänka på annat; hela natten hade han det nära sig i drömmen och begaf sig nästan i oro till mötet.

Älfven bar redan prägeln af den stängda porten bakom. Mörk och vild var den, med mycket större höjder än förr, och icke en röjning eller ljusning i skogarnas svarta dunkel. Där steg ingen rök, och ej ens den minsta lilla gråa mänskoboning lyste fram. Allt var orördt efter skapelsens dag, och mörker bodde ännu på djupet och under trädens täta hult. Fors vid fors fraggade grönsvart, ej ens en ringa sträcka kunde man kämpa sig uppför. Här och där trängde sig berggrunden fram i långa skiktade klippor, isigt kalla och bevuxna med mörk mossa och tallars slingrande rötter. Vild-Hussen gick så nära han kunde och mätte strömmens styrka med kastade stenar och barkstycken. Genom Utanede, Fors och Västerede byar skyndade han tyst och leende som en pojke på okynnesstig, ty där var redan folkstämningen hög mot de nya påfunden att rubba naturens ordning, om man också just ej väntade stora följder af dem. Människotankar tycktes honom lustiga och små, där han nu i dagar mätt sig med älfvens krafter.

I Västerede mötte ett brus ur fjärran, trots afståndet starkare och dofvare än förut på hela vägen. Där är det ändtligen, tänkte han, och sprang nedför backen. Mossiga stenar gledo under honom, småskogen af sälg och björk böjdes undan som för simtag och slogo samman bakom honom i sus och prassel. Hvart blad var täckt med fin dagg, som rann ned i droppar, den fuktiga luften skimrade i svag regnbågsglans kring hvart solknippe. Han såg ingenting af fallet, men rösten och andedräkten var tätt inpå honom. När han kom till stranden, slog vinden just den upptornade vattenmassans skum och rök ditöfver, han trefvade sig förblindad och halfkväfd åt sidan och höll på att falla. Han höll nästan på att bli rädd också.

Allting kokade, dånade och skälfde, det var icke vatten längre, icke fors eller fall, ingenting som kunde återges med ord. Det var en enda hvirfvel af vild kraft som brutit alla hinder och ingenting mer hade att kämpa mot och nu kastade sig ut i rymden för att söka ett mål för sin vilja, en mur att krossa eller dö invid.

I eviga tider hade det rasat och jublat, i eviga tider obesegradt, oförändradt, utan en minskning i ungdomsyr makt. I solen spände regnbågen sin skimrande triumfport däröfver, och vinden förmådde ej skaka dess hvalfstenar. Om natten flammade här stjärnorna större och blekare än annars genom daggfylld luft, och deras eviga tystnad skälfde inför den eviga orons röst. Hur snålt än vinterkölden bet, aldrig kunde den öfvervinna denna makt. Bubblorna brusto till isstoft och rök, skumskyarna vräktes som snö åt sidan, skogen blef glittrande sten, och klipporna brusto med dån, men lika stark steg forsens stämma, och lika muntert lekte den.

Ett par tusen fot ofvanför fallet kokade redan strömmen i oro. Hvitsjudande af häftighet trängdes den samman mellan klippor, så nära hvarann, att ett barn kunde kasta sten öfver svalget, och tog språnget ned, sextio fot eller mer, studsade mot dånande och rullande block, som maldes till sand i klyftorna, och steg rätt upp, ännu högre än den kommit ifrån, liksom för att blicka tillbaka på hvad den lämnat. Ett par tusen fot nedanför tog det igen, innan hvirflarna kämpat sig trötta mot hvarann, till något liknande ro.

Ingenting annat än denna öfverväldigande makt lefde och var verkligt, det andra blef skugglikt och stelt. Tiden själf var fången och hölls orörlig som regnbågen öfver svallet, som pelaren af ständigt bristande och ständigt förnyadt skum. Här ljöd sång för allas öron, om de också annars vände sig bort från sådan. Här stannade jägaren med fågelknippan och glömde sig kvar, här grät sägnernas spelman öfver sin litenhet och oförmåga och lade fiolen på stranden för strömkarlen att byta ut, och gaf sitt eviga lif som insats på köpet. Det sjöng för Vild-Hussen också. Där han klängde sig fast som en insekt vid backens buskar och gräs, liten bredvid detta väldiga, nedsudlad, dammig och drypande våt, tog hans företag nya och större mått för honom. Hans blick sköt fram, muntert förslagen som hos en sagornas segerfödde vallpojke, framtiden lyste med lycka och vinning. Han klargjorde sig grundlinjerna i markens läggning, det andra lämnade han åsido som bisaker, och när han var färdig, vände han sig bort. Allt skall gå fort som en dans, tänkte han, det där blir icke svårt att komma till rätta med.

Vid forsens utlopp ur sjön, fann han en båt och steg i den för att ge sig till andra stranden, där han skulle lägga den nya älfven. Han kom ihåg en historia, om hur en björn råkat illa ut på detta ställe.

Det var vårtid som nu, alltså hade han repat sig sen han vacklade ur idet, yr af sömn och mager, så att den smutsiga pälsen hängde som kläder, aflagda efter en annan. Han hade betat beskedligt och skyggt och sprungit för buller, suttit i solen som en sjukling med nosen lång och dragit luft, brummat och spunnit vid forsarna, hungrig på lax, som han ännu ej vågade söka. Nu hade han vuxit i krafter och begär med årstiden och kanske rifvit ett lamm eller par och kännt sig karl igen. Han skulle öfver sjön, och i förlitan på sin tolfmannastyrka tog han kosan för gen. Strömmen ryckte i pälsen, och han lade in litet mer kraft i simtagen, sugningen blef starkare, och han ändrade riktning. Det var för sent, djupet tyngde som bly vid ramarna, vattnet drog honom med sig, fast han piskade det till skum. Med öronen spetsade uppfångade han forsens brus och därbakom ett annat; han förstod hvad det var; hans små röda ögon vidgades i oro, och den själ, som trollbundits i hans inre, blickade fram i ångest. En sådan fara som hans förstår allt lefvande. Han kämpade med hela sin jättekraft och sitt vilda lifsbegär, men förgäfves; först långsamt, sedan allt snabbare och snabbare drogs han nedåt forsen, rytande af fasa och raseri. Ett par barn sågo honom från stranden och ömkade sin fiende. Hejdlöst medryckt, med stämman dränkt af bruset, hundra gånger sänkt i djupet och pröfvande den sista fasan, hundra gånger uppe igen och brottande med förtviflans styrka, drog han, som aldrig mött sin öfverman, sin sista färd, jämrande, maktlös och blind som en kattunge i forsens grepp. Som ett formlöst ting stupade han utför branten, tillplattades, slets sönder, tumlades om som en fläck af blod och grums och var borta.

Han hade bara en mans förstånd till sin tolfmannastyrka, tänkte Vild-Hussen. Det är bättre att ha tvärt om. Och han gled försiktigt utom faran i en vid båge och lade i land vid grusåsen.

Från kammen såg han älfloppet djupt nere, blankt och stilla mellan trädtopparna. Åt andra sidan låg den stora sjön ljus och klar mellan sollysta stränder. Forsen och fallet skymdes undan, och dånet därifrån försvagades mot vinden.

»Här skall älfven rinna,» sade han och stampade segervisst i marken. »Bäcken där från berget skall gräfva den efter som jag bestämmer. Här är vackert och lugnt, det är skönt att vara framme.» Hela de tre dagarnas färd låg för hans minne som ett muntert äfventyr, hela hans lif förut likaså. Det var förberedelser, pojkstreck och lek, och nu skulle allvaret börja och vinsten för mödan.

Sedan han upplifvat sin plan i alla smådrag, och lagt den färdig för sig, begaf han sig till sitt kvarter i närmaste bondgård, där allt hvad han ägde af jordiskt gods redan väntade på honom i en liten kista.

III.

Det var en vacker afton på vårvintern 1796 i kyrkoherden magister Daniel Elavi Frisendals kök i Ragunda by.

Rummet var stort och lågt, och det klara västerljuset från trånga fönster blef blått mot skuggorna och härdens eldsken, som lyste rödare och muntrare än vanligt i kontrasten. Där var fullt af folk, ty alla gärdens tjänare sutto samlade efter vinterns långa vana, men icke längre tysta som då och stirrande mot nattsömnen. Hvar gång dörren öppnades, kom där i en fläkt af mjuk och fuktig luft liksom ett friskt andetag från hvad som hände därute.

Detta var i och för sig ingenting märkvärdigt, det var solen som kommit igen. Redan i juldagspsalmen hade man bebådat honom, och i Annandagens Staffansvisa hade man på förhand bragt ödmjuk tack för hvad han skulle föra med sig under året. Nu först var han här, ty han hade sina vägar att gå och fick ej akta på otålighet. Ljus skänktes i öfverflöd, snön blef tunn på backarna, hur omärkligt den än runnit bort, i allas inre var det något som smälte och glittrade, och de hvardagligaste ord blefvo muntra.

Jungfru Magnil, som annars var tyst nog, ehuru det gjorde en glad att se henne så rask och spänstig, var språksam i kväll och lockade andra att tala. Det fanns kanske en särskild orsak därtill, utom den som alla kände. Litet utom kretsen satt en ung herre med ett godt och vänligt ansikte och litet främmande min. Han var släktinge till herr Daniel och hade kommit långt ifrån, kanske ända från Stockholm. Magnil var också släkt till husets herre och kände väl därför särskildt för den nykomne. Herrskapsfolk var hon ändå icke riktigt, ty hon hade vuxit upp på nåder i huset, och hur hon växte hade icke mätts på dörrposten som i fråga om egna barn. Det hade gått lika bra och lika fort i alla fall, katekesen kunde hon utantill och bäst stycket om arbetet och hälsan, och skulle kanske kunnat läsa äfven annat, om hon haft något. Skrifning och bågsöm voro dock för henne lika stora hemligheter som för pigorna. Men till tjänstfolket hörde hon icke heller, ty utan att hon själf gjorde något för det, föll det ingen annat in, än att hon skulle åtlydas, och man afbröt henne icke i talet. Alla höllo af henne och voro ense om, att hon skulle ha en plats för sig, där eldskenet lyste bäst.

Magnil hade fått drängen Mats att tala om sitt dagsarbete. Det bestod sedan flera år endast i att hålla huset med vildt och fisk, ty regelbundet tungt göra tålde han ej längre vid, och ingen förstod sig bättre än han på skogen. Det skulle då möjligen varit hans hund som bar samma namn, troligen först efter ett skämt, men som genom ett värdigt och allvarligt uppträdande gjort det fullt till sitt eget och äfven för egen del respekteradt. Han hade de rätta märkena för en skogshund, tre valkar på hvar sida af gommen, en ärt i bogljumsken och skarklöfvar på fötterna. Gammal-Mats — han kallades så till åtskillnad — påstods ha samma märken och därtill, som äkta afkomling af finnsläkt, vara luden liksom den yngre. Säkert är, att de trifdes bra ihop. Drängen hade ett brunt, bredt och kantigt ansikte med mörka ögon, nästan utan hvita, liksom ett djurs.

Han berättade med lifliga åtbörder, som den hvilken sällan släpper orden lös och därför har de motsvarande bilderna närmare knutna intill dem, nästan kroppsliga i samma stund de nämnas.

Kvällen förut, då skaren frös till i solnedgången, var han ute på skidor och fann bergsluttningen mot öster, där tjädrarna kommo dånande i träden. Han hörde tuppen grymta för att klara strupen till morgonens spel. Långt före gryningen gaf han sig dit med bloss. Det var som om han körde hål i det tjocka mörkret, och han hukade sig ned för att det icke skulle ramla på honom. Han släckte och stod och väntade, medan det blef grått. Den som icke varit med om detta, den visste ingenting. Hjärtat bultade hörbart i bröstet, och man sträckte på halsen för att kunna lyssna. En strimma ljus rann upp, ja knappt ljus, bara ett fladdrande, som om det var på väg långt bortifrån. Träden sträckte sig öfver en, allting väntade.

Magnil hejdade sitt surrande hjul med fingret och sträckte sig framåt, äfven hon, med ansiktet lysande i eldskenet. Det fuktade garnet hängde som en spånad af eld. När hon hörde honom, förstod hon hvad de väntade på, både han och skogen och djuren. Det var våren, hela dess oro var där. »Nå? Var där ingen?»

Gammal-Mats slog ett par blosstickor mot hvarann, så att ett sakta men mycket tydligt knäppande ljud hördes. Hunden lystrade till och skalf.

Så hade det kommit, långsamt först, men sedan fortare och fortare, som om ljusfladdret blifvit hörbart, tills slagen flöto samman i en darrning. Då kom »klånken». Han härmade den med en smackning uppe i gommen och gaf sedan en följd af skarpa hväsningar. Det var tjädertuppen som »sisade» i hänryckning öfver sin sång och morgonen, som fylldes af den. Då hörde han ingenting, och jägaren tog tre långa steg eller språng, icke mer, och höll stilla som förut. I sats efter sats närmade han sig på detta vis.

»Då dansade ju du som tuppen! Vid dina år.»

Ja, om de också varit dubbelt så många, hvem ville inte dansa till den musiken! Ingenting kunde jämföras med den. Man glömde allt, och snön kunde lika väl vara hvita blommor i sommarnatten. Till slut såg man fågeln, stor och svart. Han satt som rusig med halfslutna ögon och märkte och brydde sig om ingenting. Vid sisningen knäppte man hanen och sköt, när den kom igen i nästa vers. Då faller han, så tungt att kvistar bräckas af under honom, men skulle kulan gå förbi, vet han ingenting af, och man kan ladda på nytt.

»Hur många gånger fick du ladda då, Gammal-Mats?»

Han skrattade godmodigt och tryggt. »Det skulle vara, om jag råkade på tjäderkungen, som ingen kan träffa annat än med silfverkula. Han sitter i högsta åsens högsta gran och sjunger för hela landet. Han sitter kvar, tills han glänser som guld i solen, och hans sång dallrar som af guldsträngar ut öfver vidderna.»

»Har du kanske sett honom också?»

Jägaren blef hemlighetsfull och förtegen. Äfven det kunde hända. Det fanns mycket i skogen. Men det var lyckofågeln. Sköt man på honom med vanligt skott, miste man den lycka man hade.

Magnil smög en blick till främlingen för att iakttaga, om han hörde på och förstod, hvad han kommit till för ett land. Hon mötte hans blick, som var mycket ljus, och vände sig genast bort för att kunna le. Hvilken kväll, och hur roligt det var! Aldrig hade lågorna dansat så röda, aldrig hade dagern legat så underligt lätt in i rummet, aldrig hade hon väntat sig så mycket af våren. Tänk nu, hur det kom! Hvar morgon tog solen ett stort steg mot norr och var ändå tidigare där, än dagen förut, hvar middag låg skuggan kortare och blåare. Snart skulle hela stora sjön ligga ljus och stilla att vagga fram på. Lyckan, den sköt man då i flykten bara med en önskan, och som en silfverkula glänste aftonstjärnan.

Hon fortsatte att locka ur den gamle drängen berättelser och sägner, dem han annars gömde väl på, skogens hemligheter från alla tider. Ju dystrare de voro, desto mer lockade de henne här vid brasan, desto muntrare blef det.

Han talade om grafvarna från digerdöden. Man fann dem ibland, där det förr varit röjd bygd, men träden nu stodo så täta och svarta af fukt, att man icke kunde se hvad tid det var på dagen. Man hade då icke orkat gräfva ner alla lik, bara lagt dem i rader, täckt med ris och fällt träd öfver, för att icke vilddjuren skulle släpa bort dem. De hade också byte nog ändå. Boskapen lopp hemlös och råmade om nätterna utanför tomma fähus, hästarna jagade oskodda omkring, i skrämsel för sina skuggor, skällkornas bjällerljud dränktes i gungflyarna, och hundarna blefvo rofdjur igen och hetsade i svultna flockar efter getter och får. De öfvergifna barnen i ödegårdarna glömde bort att tala, mättade hungern med bär och svamp och veko undan för hvarann som fiender, när de möttes. Det var som om allt mänskligt lif skulle dö ut, och världen bli tom. För björn och ulf var det härliga tider, de åto sig mätta och feta, de vande sig att ingenting frukta och redde sig kulor i boningshusen. I klockstaplarna bodde uggla och uf med klockorna tysta öfver sig, och deras skrik ringde helgen in.

När folket hämtade sig ur sin dvala och skulle fresta lifvet igen, då samlade skogen sina hopar till strid. De hade pröfvat herraväldet, de gåfvo det icke godvilligt igen. De hade upptäckt människornas svaghet och druckit deras blod, nu sågo de dem djärft i ögat och skredo först till anfallet. Länge var kampen oviss. Ur ödebygderna trängde nya flockar fram, de ville icke blott försvara sin mark, de ville vinna ny ända till hafvet, med gnistrande ögon lurade de i mörkret. Då, sades det, vaknade tron på gamla vilda gudar. Man offrade igen till jättedödaren Toregud, till den store jägaren Ode Sidhatt och Frö som skrämmer nattens djur med sin blick. Den stora striden tycktes kommen, och nu gällde det manligt mod och ingenting annat. Och hvem som hjälpte, det lämnade Gammal-Mats osagdt och oafgjordt, alltnog, landet vann man igen, som det nu låg, men långa tider tog det, innan det blef helgadt igen med klockringning.

Magnil hade aldrig hört detta förr och stirrade in i det med stora ögon. Det hade kostat att vinna det landet, det var värdt mycket. Nu var det så vackert, men med järn och eld hade skogen trängts undan, där nu fönstren glimmade i västerljuset. Det var skönt att lefva där.

Hon satte fart på rocken igen och fick berättaren på nytt spår.

Det var sägnen om den onda prästen, »Spå-Herr-Ola», en gestalt från djäfvulstrons mörkaste tider, som blifvit mytisk och af hvar trakt i skogslandet kräfdes som dess tillhörighet. Han hade vändt hela sin starka själ mot det onda, man visste icke hvarför, kanske som ugglan flyger rätt in i bålet. Han gjorde inga våldsgärningar, som gamle herr Peder i Håsjö, som mördade sex lappar på gästabud, döddruckna och klämda mot väggen med bordet. Han gjorde värre än så. Han satt tyst i sin ensamma gård och spann ofärd öfver trakten. Han förmådde allt, hans blick kunde splittra sten som kölden. Han hatade allting och kufvade det under sig i skräck, han läste och läste i sina svartkonstböcker, och när han vände bladen, flammade norrskenet upp i frosten. Han såg ned öfver bygderna, och han såg genom timmerväggar och hjärtan och tankar. Han sände trollskott på folk och fä, förfrös tegarna, dödade fisken i sjön och ripan i småskogen. Han blåste eld i girigheten och vände människorna från hvarann, hvar och en fikande efter sitt. Han satt som klyftans jättefigur af svallis och sten högst uppe och såg, hur allting stelnade under honom. Som en sådan föll han också. En halfgammal dräng i hans tjänst, en tok, som hållits skrämd mer än någon, blef kär och kastade svartkonstböckerna på elden för att värma flickans fötter, då han varit för lat att skaffa bränsle. Och Spå-Herr-Ola fick slag af ursinne öfver människors barnslighet och dumhet, och allt blef godt igen.

Detta skrattade alla åt så hjärtligt, som om de hört det för första gången. Magnil fick lof att smyga en blick åt främlingen för att ännu en gång se, om han förstått. Och om det nu var hans ögon, som redan stodo leende mot henne, om det var brasan och sista glimten af vårkvällen, som var så munter, alltnog hon kände en glädje och ysterhet, aldrig förr erfaren.

Det klang af bjällror utanför dörren, en häst frustade högt, och där lades en hand på klinkan. Magnil såg ditåt öfver sin snurrande rock och mötte Vild-Hussens blick. Hon hade aldrig tyckt om den, och nu mindre än någonsin. Den lyste af småsluga tankar, den tycktes ständigt räkna och var kall i sin liflighet. Draget från dörren var också kallt, och just nu frös snön till skare därutanför. Hunden Mats hade ögonen mot den nykomnes skugga, morrade mot den som mot ett kroppsligt och oroväckande ting, med nackhåren resta och sin vanliga värdighet aflöst af ett styggt uttryck af skrämsel och ovilja.

»Hut racka,» sade Vild-Hussen och glömde honom strax, »här ser för trefligt ut! Här sitter I som snälla barn.» Och som Magnil midt i eldskenet var kretsens medelpunkt, fäste han sin uppmärksamhet vid henne. »Du har blifvit stor, flicka, på de här tre åren, hur har du burit dig att bli så vacker?» Och med det galanteri mot landtliga skönheter, som han lärt sig vid disken i forna tider, och trodde vara, hvad man påräknade af en världserfaren man, steg han fram och tog henne hårdt under hakan. Hennes färg blef därvid ännu djupare, och hon slet sig förtrytsamt lös. Det tyckte han heller icke illa om, och han mätte hennes framsteg i ohöljd beundran, som man ser på en uppvuxen unghäst. Han fortsatte godmodigt och dröjande:

»I sitter här så andäktiga. Är magistern hemma, och har han tid för små världsliga bestyr, eller är han upptagen med att tänka på rakt ingenting, som alla andra? Det har man inte gjort här nu i alla fall, det syns på dig, Magnil, och alla pigorna. Här har berättats kärlekshistorier, det vill jag våga min gamla stöfvel på.»

Flickan svarade honom snäft: »Herr Daniel är hemma, och jag tänker han tar emot hvem som helst.»

»Så så, till och med mig, menar du. Men den andra frågan svarar du inte på. Det behöfs inte heller. Hvad skulle du annars ha i hufvut? Ingen som ser dig kan heller tänka på annat, ha, ha.»

»Gammal-Mats har berättat historier från skogen.»

»Ramsor, som I alla kan utantill. Vänta till våren, så får I någonting nytt att tala om. Då smäller det.»

»Ja, det ha vi nu hört i tre år, men ännu går forsen åt samma håll för allt hans skryt. Den lär väl göra så allt framgent, tänker jag.»

Vild-Hussen rynkade ögonbrynen med ett mörkt och rufvande uttryck, som om han grubblat öfver en stor oförrätt. »Du tänker så, I tänker alla så, och handlar därefter, och här sitter man inklämd i ert gamla skräp.» Men han glömde sin förtrytelse i ett triumferande skratt. »Nej nu tecknar det sig annorlunda. När all den här snön får smälta . . . Det rycker redan i isen, det blir en älf som den icke varit i mannaminne. Har det dröjt, skall det gå desto fortare nu. Se upp, säger jag, se upp!»

Hans ansikte bar spår af den besvikenhet, han vidrörde, och han syntes flera år äldre än när han kom till trakten. Ryggen var en smula böjd, och tinninghåret grånadt, ögonen hade byggt på samma luftslott framför tre vintrars glödbrasor och fått något halfförryckt och fantastiskt i sitt uttryck under den spelande slugheten. Men nu var han vid godt humör af sin snabba färd och sina utsikter och tyckte bra om allt hvad han såg och mest denna flicka, hvars lustiga lilla trots skulle böjas så lätt som det andra.

»Sitt här med edra gamla historier, så länge,» sade han godmodigt, »det kan I behöfva. Får jag mitt i ordning vid forsen, kommer I nog till mig. Det blir en kvarn som mal bara blanka speciedalrar, och den som kommer först får mala först. Då blir det nog fart i er. Men hvem har vi här? En främmande herre!» Och han gick förbindligt bugande fram emot honom med en kontrast i rörelserna mot nyss, en halft ödmjuk och halft skrytsam värdighet, som stack i ögonen äfven på den ovana åskådaren.

»Förlåt mig,» sade han, »jag kan godt förstå, att det är magisterns släkting, unge herr Unæus. Hitkommen för att studera mänskligt lif, om man så skall kalla det. Inför en belefvad man, som haft tillfälle att se andra seder än på bondlandet, får jag be om ursäkt för mina egna. Äfven jag har sett världen, fast det börjar bli längesedan nu, men det kunde hända, att jag ser den igen. Mitt namn är Magnus Huss, fordom borgare i en otacksam stad, i dag ingenting och i morgon allt, alldeles som tredje ståndet i Frankrike anno åttionio. Man kallar mig Vild-Hussen nu, och jag är en oförstådd man. Hvarför jag heter så, får någon annan förklara, ty jag har litet brådtom till er vördade farbror. Magnil kan göra det, men säger hon något ondt om mig, så tro henne inte. En fnurra kommer så lätt på tråden, ni förstår, men vi två känner hvarann.» Det roade honom att framhäfva denna på stället uppfunna förtrolighet, och sedan han tagit ett sirligt afsked, som med artigt dold förvåning besvarats, blinkade han åt den förtrytsamma flickan och gick samma väg han kommit.

Den unge mannen var på detta sätt inryckt i kretsen, och som hans nyfikenhet var stor nog, vände han sig frågande mot Magnil. Hon var röd och harmsen och sparade på orden.

»Det är han som skall göra rännan förbi Gedungsforsen. Han pratar alltid tok och skräflar, därför heter han Vild-Hussen.»

Mera brydde hon sig icke om att säga och satte åter fart i sin rock. Men de andra gåfvo historien om företaget. Mycket fyndigt, nästan som med trolleri hade han gjort sitt. Det var en underlig karl. Man var litet rädd för hur det skulle sluta. Han pratade om en sjösänkning, hade bildat något slags bolag för den jord som skulle vinnas, och satt upp papper som ingen var klok på, men alla skrifvit under. Han hade blandat sig i allting och öfverallt. Ehuru det hela såg ut att bli till ingenting, som naturligt var, ty hvem kunde göra något åt älfvar och fall, som Gud bestämde om, önskade ändå många, att han varit borta.

Gammal-Mats hade suttit tyst hela tiden, ty det rörde sig om saker som icke lågo inom hans område, men nu gaf också han sin mening med de mörka ögonen lika hemlighetsfulla och barnsliga som under sägnerna nyss.

»Det är intet godt med honom,» sade han eftertryckligt, »han ser inte på oss som man bör se. Ingen vet heller, hvad han skrattar åt och hvad han vill.»

Och man blef slagen af att hund och husbonde tycktes alldeles öfverensstämma i sin mening och vände sig från ämnet, som man brukade göra det med ting, där man icke bottnade.

Magnils rock surrade fortare och fortare och fyllde ensam stillheten. Hon var ännu förtrytsam öfver Vild-Hussens beteende. Förr hade han aldrig gett akt på henne och behandlat henne som ett barn. Det var icke längre muntert, skymningen hade brutit in, och det var en kväll som alla andra. När hon såg på främlingen, undrade hon, hvad han egentligen var, hvad han ville där, och hvad han tänkte på. Hon ångrade sig, att hon lockat samtalet i gång och lagt sig och andra öppna för honom med deras oerfarenhet och enfald. Man skulle icke visa sig så, ty när allt kom omkring, var man lika mycket värd som hvem som helst.

Den unge mannen å sin sida såg ofta på henne och fann henne vacker, där hon satt reslig och stel i eldskenet. Han log i sitt inre åt den vidskepelse och vantro, han fått skymta, men som han älskade människorna bara därför att de voro människor, och ännu mer naturen, därför att hon var natur — han uttalade ordet oftast på franskt sätt — tog han ett lifligt intresse i det hela, och hans löje blandades med vemod, som när en vuxen tänker på sig själf som barn. Han beslöt att använda den tid, han för åtskilliga orsakers skull var nödgad att tillbringa i denna landsbygd till att upplysa och förädla människorna, och det var med ett visst nöje han tänkte på, att det föll sig närmast att börja med Magnil.

IV.

Det var rätt svåra år, Vild-Hussen hade tillbragt i Ragunda, sedan han kom dit från färden uppför älfven, viss om framgång och darrande af otålighet att gripa sig an. Allt var lätt och muntert då, själfva den ljusa sommarnatten, som ingen helt vande sig vid, hur ofta den kom igen, tycktes lofva underverk.

Han hade genast satt fart i arbetet och kommit den trögaste att förstå, att här var fråga om något stort och uppseendeväckande. I mansåldrar förut hade man stirrat på den stora sandåsen, som stängde vägen för alla framsteg, man hade räknat och pröfvat krafterna utan tro på, att det skulle leda till något. Det var för stora mått på det, man hade att öfvervinna, och människor voro små och fattiga. Hur man än ansträngde sig, skulle nog allt förbli som det var och från eviga tider bestämts att vara.

Äfven hans plan, fyndig och djärf, som den föreföll, hade man antagit under öfverrumplingen af hans talförhet, och vintern hade nästan bragt den i glömska. Nu fick man se, att det var annat än ord.

Som Vild-Hussen genast sagt, människoarmar förmådde icke mycket, om de icke läto hufvudet sitta öfverst, flit hjälpte föga utan lycka och dristighet. Midt på åsens högsta topp öppnade han liksom på trots anläggningen. Han gräfde en djup brunn där, ingen förstod rätt hvad det skulle gagna till. Men undan gick det, själf stod han på bottnen och sjöng de uppsluppnaste visor, medan han kastade sanden öfver axeln till mannen ofvanför. Ju längre ned man kom, dess fortare rasade väggarna — det var som att gräfva sin egen graf — men Vild-Hussen sjöng muntrare och arbetade flinkare ju värre det tedde sig. Dessemellan var han långt därifrån uppe i skogen, timrade bockar och holkade ur rännor af de tjockaste tallstammarna och fångade upp Boängsbäckens vatten i dem. När brunnen var färdig och plankfodrad, ledde han dit flödet — det var meningen med det hela, och när den fyllts, öppnade han luckan mot Lokängen som låg djupt nedanför. Vattnet bröt sig fram med stor fart, öfversvämmade, larmade, skar sig en djup väg i sanden och slet undan det gröna. Det var förargelse för Västeredsborna, som miste sitt hö, men detta var till en del förutsedt, och kungl. maj:ts nådiga tillstånd var inhämtadt för den saken, mot ersättning af hvad som gick till spillo.

Nu kunde hvar och en se, att Vild-Hussen icke pratat i vädret, hans anseende steg i Ragunda och Stugun, och man började tro, att han nära på kunde göra hvad han sagt. Desslikes steg hatet i Västerede och byarna nedanför, och där blef hans rykte ännu större, efter fantasien lättast påverkas af fruktan och bekymmer. Det var inte bara höet det gällde, utan laxfisket. Ingen kunde veta, hur det skulle stå sig, om där blef väg förbi fallet. Smulorna åt hvar voro ändå icke för många, och det hade alltid varit en källa till förnöjsamhet, att uppe i sjön hade folk ingen storfisk att skryta med. Därtill började kloka män upplifva den gamla oron för att följderna af det som var å färde icke kunde beräknas. Fallet stod väl där det stod, men sändes en del af vattnet på ny väg, kunde det göra ofog nog, om man ej var varsam, och det misstänkte ingen Huss för. Han skulle knappt gått säker, om han gett sig dit ned, men det gjorde han aldrig. Han höll sig uppe på sin höjd och skrattade hvar gång han sände ut en ny flod mot dem. När rännan var utgräfd, gjordes en ny brunn, längre inåt, och därifrån fortgick det likadant. Allt lofvade en snabb fullbordan.

Då började om nätterna alla slags olycksfall med vattenledningen. Bockar rasade i kull, och när man såg efter, voro de genomsågade, rännor försvunno och hittades långt därifrån med hugg och hål i, och snart hittades de icke alls, eller bara svedda spillror efter dem. Ingen kunde bevisa, hvem som gjort det, men alla visste det. Det var naturligtvis Västeredsmännen, och främst utpekades en karl vid namn Sven Olsson. Svag i hufvudet hade han alltid varit, och de långa vintrarna, då just ingenting annat fanns att göra, hade han grubblat öfver hvad försynens mening var med allting. Skulle man stiga upp, skulle man bli liggande? Det ena som det andra var fullt af snaror. Människan gick i blindo, och blott ett var visst; hon skulle vara ödmjuk och akta sig för att förändra något, ty vid Nahons loge blef Ussa slagen af Guds vrede, emedan hans hand rörde vid arken till att hålla den upprätt. Han kammade icke ens sitt röda och lurfviga hår, hans tankar stodo stilla under det. Nu hade han blifvit alldeles förryckt af detta nya påhitt, som man talade så mycket om, ty man var icke van vid nya tankar i skogsmarken. I hans dunkla hjärna blef det till hotande synd och ofärd, detta försök att ingripa i den allsmäktiges rådslag och göra väg, där sådan icke skulle vara. Han stod hela dagar och stirrade i fallet, som om Forskarlen hade förgjort honom, och ruskade sitt hufvud och grät ymnigt. Många andra tänkte ungefär som han.

Vild-Hussen grät icke öfver motgångarna, tvärtom gällde nu hans skämt ständigt Sven Olssons röda lugg, och han dref på sitt folk ifrigare än någonsin.

Han unnade sig ingen ro, om nätterna höll han vakt med bössa och aflossade ibland ett skott för att sätta sig i respekt. Men hans lynne fördystrades af trötthet och missmod, och han var inte längre så munter, som han syntes. Arbetet gick för långsamt, den dyrbara tiden rann bort, fortare än Gedungsens vatten. Alla slags klagomål och lagsökningar hotade att skrämma hans parti, och man trodde icke så visst på planen. Han började hata denna storfors, som rullade och brusade fram med uråldrig vanas makt; äfven han brukade vallfärda till den från sin sida och stod långa stunder och grubblade vid den. Den blef honom en personlig fiende, dum och vild som den tokige mannen i Västerede, öfvermäktig och hotfull med en vilja motsatt hans. Där var samladt allt som han hade att öfvervinna, och det var vida starkare än han trott.

Sommaren och hösten, arbetstiden gick; han var långt från färdig, och vårfloden skulle gå förbi honom, när den kom. Ett helt år var bortkastadt. En natt, som han stod där, laddade han, drifven af ett raseri, som han själf icke begrep, sin bössa med kula och sköt af den midt i fallets högsta och hvitaste hvirfvel.

Som han gjort det, kände han sig frysa öfver ryggen och lyssnade genom dånet efter ett skrik. Han hade visst icke förlorat den tro på mytiska väsen, som barndomens skrocksagor inympat i honom, Forskarlen var en verklighet för honom, ehuru han vant sig vid att låtsas, som om han icke fanns, liksom mycket annat, som enfaldigt folk fäste sig vid till skada för sin framgång i lifvet. Nu väntade han sig se honom, och alla slags historier om naturmakterna döko upp i hans minne, deras dystra evighet och gåtfulla väsen, deras hämndlystnad och vana att kräfva lif för skymf. Men han såg ingenting, och hörde knappt ens skottet, som dränktes i bruset. Hvirfveln stod lika hvit i månskenet med tidens bristande bubblor, där var intet blod och intet sår. Han skrattade åt alltsammans och mest åt sig själf och gick att sofva.

Sofva fick han nog af, ty den långa vintern kom, då han knappt kunde göra något annat. Att sitta i den låga bondstugan och se mor laga mat med alla andra stirrande omkring sig, var det lif? Söndagen ärter med rofvor i, veckan gröt, det var tidräkningen. Bordsbönerna så långa, att läckerheterna kallnade. Det var det värdt! Att byta tankar med folket tjänade ingenting till, ty de hade inga att ge i stället; affären blef klen. Berättade man något för dem, visste man icke, om de begrepo ett ord. De sutto där nöjda och undergifna — var det människor eller träbeläten? Vintern rufvade deras hufvud som en höna på boägg, ingenting kom det fram. Tänkte någon, blef det till sjuka, till grubbel, misstankar som rotade sig allt djupare, afund eller girighet, men mest fruktan och bäfvan för domen och evigheten, som just icke kunde bli värre än den redan var. Men de flesta tänkte icke alls, de sofvo. Uthussysslorna togo så ringa tid, det var bara litet vedhuggning och jakt — ripfångst med snaror — kölden ströp allt lif. Vild-Hussen blef förändrad. Han hade aldrig haft stor respekt för sina medmänniskor, men tagit dem som de voro, funnit det trefligt ibland dem och skämtat i godmodigt förakt som en stor hundvalp bland små. Nu frös godmodet till i besvikenheten och otåligheten, föraktet blef kvar, och det hade inte långt till hat. Allting var ju fientligt, mörkret kväfde ljuset, snön kröp slickande upp mot stugfönstrets matta värme och ville mura en graf af drifvor, kölden bet i stockarna som hårda tänder, vinden stack med nålar. Såg man ut, låg jorden svartblå och hvit under tung himmel och tärde sig själf i tomt grubbel, björnen sof i idet och drömde om blod.

Hans planer blefvo allt dristigare och ifrigare i den tunga sysslolösheten, han ville kufva allt, rå om allt, ha hög ockerränta på sitt slumrande kapital. Han skakade af sig missmodet och gaf sig ut bland människorna, bullrande, skrattande och mångordig som förr, men han hade inte längre roligt själf, och liksom en girigbuk förlorar sinnet för hvad som kan fås för penningarna och hamnar i förryckt kärlek till själfva det sterila medlet, blef mer och mer den hårda makten hufvudsak för honom. Ingenting fick göras i denna lilla värld utan honom, allt skulle länkas så, att det låge färdigt för honom i framtiden, allt skulle förutses. Han sådde ut misstro och tillförsikt, fiendskap och vänskap, han knöt samman intressen och förväntningar vid sitt företag, tände åtrå efter det nya och leda vid det som var. Han höll fram utsikten till en sänkning af sjön som följd af det förändrade älfloppet; då gällde det att vara med och dela bitarna af den vunna marken. Det måste sättas upp i skrift och vara färdigt så att ingen fick något, som kunde hållas utanför. Han forskade i de obestämda rättigheterna till skogen, han sådde frön till blifvande tvister, och framför allt vande han alla vid att i honom se den som ensam öfverskådade det hela.

Många ville ingenting ha att göra med allt detta, de höllo fast vid sitt invanda och åto hellre sitt bröd utan sofvel än de riskerade att komma en annans rätt för när. I dem såg han sina värsta fiender, och förbannade deras dumma förnöjsamhet med all den fäderneärfda enkelhet den rotade i.

Sommaren kom med nytt mod, nya svårigheter och ny seger; till hösten låg det ändtligen färdigt. Vintern följde, likadan som den förra och värre genom upprepningen, men nu skulle det dock bli slut, bara vårfloden hann dit.

Men den kom aldrig, älfven krympte ihop och blef obetydligare än i mannaminne, ingenting kunde göras. Sanden i hans ränna rasade ned i torkan, det var som att börja på nytt igen. Försiktiga män ville nu, att han skulle använda tiden till att bygga dammar. Det kunde visa sig nödvändigt, sade de, ty man måste veta, hur långt man gick. Det insåg han bättre än de, men mindre än någonsin ingick det i hans planer. Nej, hvad väsen och oreda än blef följden däraf, nu ville han slå ett riktigt slag och visa hvem som rådde till sist. Allting hade varit honom emot, och nu hatade han icke blott folket utan hela nejden och den ljusa sjön, där man förde sitt obekymrade sommarlif, som om allt varit i sin ordning. Beträffande byarna därnere, kunde hans fiender gärna få känna på skräck och se hvem de trotsat; det skulle lära dem respekt för framtiden. Alltså vände han bort varningarna med skämt och gräfde sin ränna bara djupare.

Den tredje vintern rågade måttet. Nu hade han gärna sett hela nejden öde och offrat alla sina utsikter för den tillfredsställelsen. Men efter han intet förmådde i denna riktning, och äfven insåg hur barnsligt och dumt det skulle varit, klamrade han sig fastare vid sitt hopp och sina planer. Hans munterhet blef vildare, men icke mindre förslagen, han for rundt bygderna i brännvinsfester och gjorde fattigdomen fattigare och behofvet otåligare; där steg ett rödt ljus upp genom skorstenarna och skar i mörkret som norrskenets flammor.

När nu våren kom och lofvade så godt, steg glädjen honom som ett rus åt hufvudet. Han kunde icke sitta stilla, han for ikring öfver allt, som om han måst vaka öfver sitt, att ingen tog bort det. Det roade honom att gå högt uppe på höjderna och se ned öfver landskapet, där det glimmade och lyste som idel silfver i sol och smält snö, med bergen blåa bakom och i sjön en blå strimma efter älfvattnets lopp, som hvar dag blef bredare. Det låg alldeles som nyskapadt där, muntert, så att det tog andan af en, och ungt, som om aldrig en vinter gått fram öfver det. Det var hans, lika visst som om det rymts i hans breda flata hand. Det stod icke emot längre. Om man kunde säga så om ett dödt ting, så nästan log det emot honom.

Alltsedan han sett Magnil i prästens kök den kvällen, kom hon oupphörligt för honom vid denna syn, utan att han brydde sig om att undra hvarför. Kanske var det för att han också blef ung med allt det unga, och glömde den tid som gått, kanske bara emedan hon varit så trotsig, och det kunde roa honom att nu på lek bryta sådant efter allt allvaret. Han började få lust att äga henne också. Tyvärr var han öfver den ålder, då man för en ringa insats vann det man ville ha. Då fick han väl ta henne till hustru, han kunde ju börja på att tänka på sådant nu. Hon var fattig — bah, han skulle ju bli rik. Förresten kom han ihåg, att hon ägde en hemmanslott, tämligen kringskuren af Gud vet hur pass lagliga åtgärder. Den kunde för honom bli just det fotsteg han behöfde för att gripa in och omkring sig i trakten. Hon hade blifvit mycket vacker, lång och grann — hård och stolt i ögonen, men det betydde ingenting. Rask som han var i beslut, tvekade han icke alls att nu fatta ett nytt. Hon skulle också bli hans.

Det var icke mycket att göra åt saken ännu, men hvar gång han mötte henne, skämtade han med henne. Hon gaf korta svar eller inga alls, men det betydde föga. Det var flickors sätt att leka en smula själfständiga, medan det ännu var tid. Tyckte hon inte om honom, var det värst för henne; alltid gaf man med ifver bort en beroende varelse, när det kom därhän.

V.

Olof-Gabriel Unæus var son till en präst, som från sin födelseort, Nordmaling, genom diverse gynnsamma omständigheter råkat förflyttas till och ta fäste i själfva hufvudstaden, ja vissa lyckliga predikosöndagar själfva hofvets soliga luftkrets. Där utvecklade han, alldeles som om han varit född till det, ur puppan de finaste svarta vingar — hans prästkappa var af siden, och honung låg jämt på hans tunga — och lätt, fast allvarligt, sväfvade han som en sammetsfjäril bland de blommor hvilka, om de också sett sin bästa tid, dock icke på långt när vissnat. Ingen kunde som han vara sträng i principen och mild i tillämpningen, ingen blåste vältalighetens såpbubblor så fulländadt runda och skimrande och med så mycket luft i som han. Själfva dopets vatten fick, stänkt från hans vårdade händer, en obeskriflig soupçon af parfym, och andens dufva på hans skuldra kuttrade idel kärlek och vemod som i Arkadiens lunder. Visst kunde det hända honom som andra, att publiken halfsof under hans tal, helst efter särskildt ansträngande fest- och dansdagar, om det var mycket varmt, men inga störande drömmar smögo sig in i medvetandet, endast ett mjukt vaggande. Och när man i själfva slutet ryckte till och med vidöppna blickar mötte hans, fanns däri icke ett spår af kunskap om hvad som passerat, utan blott en god mans lugna samvete och styrkande serenitet. Följden var, att han också fick det så godt, som han förtjänade, och hade han ägt det ringaste sinne för politik, kunde han ha blifvit biskop, ja ärkebiskop. Men för riksdagsintriger och komedispel hade han ingen håg, hans musa var idyllens. När bubblan brast för pistolskottet i operahuset, drog han sig undan till ett behagligt och bekvämt prästadöme på landet med många herrgårdskarosser, hvita lamm i gröngräset, smultron och grädde och ofördärfvade bönder, som i hvar bordsbön antogos prisa öfverheten och världens gång, med sparris för de stora och förnöjsamhet för de små. Slätkammade med vatten hvar söndag, gladde de hans öga, som älskade se lycka, och hans tid var lugn och blid, och själfva hans pudel liknade förvillande ett välfödt och kortbent får. Hans enda bekymmer var sonen.

Olof-Gabriel var en vacker gosse, dunig och rosig som en persika och med klara, litet runda ögon, som ifrigt brunno mot allt som var nytt och godt. Som han hade ett vekt sinne, gjorde det honom ondt att ingen respekt kunna ha för faderns sätt att lefva och taga lifvet, hvilket han fann kallt och konstladt. Han sade »hjärta», medan man förut sagt »bildning», »Gud», där man talat om förnuft, och »känsla», där man tegat still men ofta känt. I den ålder då man har svårt att i umgänge med människor finna rätta tonen, och tillskrifver detta brist på röst och öra hos de andra, och då all stil förefaller linjerad och död, flydde han till »människan», sådan han kände henne i sitt inre, och hon utan tvifvel borde vara, och till naturen, som han stiliserade på nytt, utan att veta hvar han tog mönstret. Den var mycket huld och så fylld af känslor, att den formligen smalt hvar kväll, i synnerhet, om det var aftonrodnad, men så kry ändå, att den om morgonen — och mycket tidigare, än en ung dyrkare orkade gå upp — stod färdig igen, som om ingenting passerat. Pilarna gräto sig till en bastant vidd om lifvet, björkens bark stod hvit, för att två sälla själar skulle finna och gemensamt konturrita det hjärta som klappade innanför, blommorna blickade oskuldsfullt, liljor nästan allihop, och fåglarna, hvars arter han icke skilde på, sjöngo om kärlek, men ingen så vackert som dufvan, som bara suckade. Lycka, det var egentligen, hvad allt rörde sig om, eller också intressant och känslofull olycka som smakade ännu bättre. Han hade redan flera gånger älskat hopplöst, liksom träden sträcka sig mot aftonskyn, med lika litet allvarliga ansträngningar, som deras, att öfvervinna afståndet. Han hade brunnit som vattnet, med mera låga än glöd, och resignerat som klippan i stel och romantisk ensamhet. Han hade fört dagbok öfver det hela och gladt sig åt att finna spegelbilden där ännu vackrare och mer melankolisk än verkligheten, alldeles som insjöns afteckning af stränderna.

Men hvarje människa har mer än en sida, och den tid, han lefver i, likaså. Olof-Gabriels var revolutionens, och sammanslingrad med egoistisk känslofullhet gick genom världen en vacker och manlig tro på människors godhet och frihetens välsignelser. Lyckokrafvet blef till ett rop på rättvisa, och de blickar som vändes friska och fuktiga från drömmen, sågo därför icke mindre klart hvad som brast i verkligheten. Han var för ung att ha nåtts af desillusionen vid de första blodiga öfverraskningarna, och hans hänförelse hade icke hunnit mattas i klok försiktighet.

Hans far, den gamle hofmannen, tog honom ej helt på allvar och fann svalget dem emellan betydligt smalare än sonen. Honom föreföll det mest vara frågan om ett annat mod på klädedräkten, men han ansåg det nya hälsofarligt nog, och var tillräckligt erfaren för att inse, att långt fler bli martyrer för nya moder än för nya öfvertygelser. När det gick så långt som till skandaler i tal och skrift i Uppsala, blef han rädd, att detta skulle stänga den unge mannens karriär, ifall intrycket fick verka. Han måste låta honom försvinna för en tid, och då det varit att gå ur askan i elden att sända honom till utlandet, erinrade han sig, att han någonstans i ett hörn af Jämtland ägde en troligen hedersman till svåger, och sände honom dit i all hemlighet som en flykting.

Olof-Gabriel antog denna pröfning med förtjusning. Den långa slädfärden i pälsar och enformighet styrkte honom i känslan, att han var en martyr, och att lifvets lycka för honom var slut, gaf honom förträfflig aptit, när kosten icke var för usel, och under alla förhållanden en ännu bättre sömn. Han kom fram, förvånad, att det kunde finnas så mycket barrskog och snö, och att människor lefde midt däri, men fann godt behag i de senare, som voro naturens ofördärfvade barn utan allt kryperi. Han beslöt sig för att stanna där, så länge ett omildt öde ännu förunnade olja åt hans lampa. I farbrodern upptäckte han en mild man, som läste Posttidningarna en månad försenade, men icke mindre oförtrutet blossade tobaksrök till ekot af kanonerna i söder och grundade öfver, hur allt skulle sluta. Fastern var en beskäftig fru, ständigt skinande ren som af såpa med håret stramt och hufvudet litet trångt, lika vältillfreds i sin rustika enkelhet, som hennes bror, stadsråttan, i sin ost. Kusinerna voro för små och osnutna att vara något för honom, annat än texter till betraktelser, när de stodo i aftagande rad vid måltiden, som piporna i en orgel, hur vinkeln pekade hän mot vaggan eller grafven som alltings begynnelse och slut. Den enda han icke genast fick klar för sig, hvarken till ställning eller natur, var Magnil.

Hon åt icke med vid bordet, utan drog sig tillbaka, när hon dukat, som om hon haft för brådt att hållas inne. Hon gjorde äfven andra tjänster, hela dagen, men af sig själf, som om hon just funnit på dem. Matmodern kom oftast för sent med sitt härskarord och tyckte icke om detta, men höll god min inför det påtagligt ändamålsenliga. Flickans hållning var för rak, för att i allmänhet kallas vacker, men som hennes rörelser voro ovanligt snabba och lätta, tänkte man icke därpå. Hennes ögon, djupa, men ändå ljusa, höllo på afstånd utan skygghet eller ovänlighet. Fast begränsad vid den ålder, då hennes kön är som skapadt att böja sig mot stöd, höll hon sitt unga kvinnohjärta upprätt som en flamma i stillhet. Först hade hon visat en nyfiken och barnslig öppenhet, men den hade strax gått öfver. Att Olof kallade henne vid namn som alla andra, och hon sade »Herr», förde ingenting af öfver- och underordnad med sig. Den tonen felades för resten äfven annars bland dessa bönder, som aldrig känt annan rangskillnad än prästens patriarkaliska. Olof fick snart veta, att hon var aflägsen släkting till herr Daniel, men icke af prästsläkt själf i de närmare leden. Hennes namn var Ram, och hon var beroende för sitt bröd, ty den hemmanslott hon ägde, hade nästan bara skogen kvar, och en ensam flicka kunde därmed göra ingenting.

Han var mycket intresserad af henne, han visste knappt hvarför. Redan med detsamma han kommit, en kväll vid köksbrasan, då han hört på en del rätt tokigt prat, som gaf en underlig förnimmelse af vår och främmande lif, hade denna samlat sig kring henne. Allt som årstiden skred fram, och det gick fort i år, sysslade hans tankar mera med henne. Det var så mycket som förändrades, och han kände knappt igen sitt eget jag. Dessa granar och tallar, dem han sett på mest som kulisser, mellan hvilka det egentliga teaterstycket, den känslosamma idyllen, spelades ut, började stå som lefvande äfven de. I svartblåa, oerhörda sträckningar reste sig skogshöjderna bakom hvarann, vattnen glittrade kyligt lugna emellan, det var stort och ensligt. Men flyttfågelsflockar gledo och stannade högt uppe i luften, spejade nedåt, stötte ut skrin af glädje och sänkte sig i raka linjer mot ödemarkerna. De kände igen detta, de hade sina hem i det landet och älskade det. Människorna älskade det också, de talade icke om det och tänkte kanske icke på det, men deras rörelser blefvo snabbare, deras ögon ljusare, allt som ljuset och rörelsen kom åter. Det blef förvånande vackert, underbart lätt och muntert, med en glädje som liksom luftens dryck eggade med sin friska kyla. Äfven här hade lyckan sitt bo. Den var olika hvad han förut hade tänkt sig, men jorden var också större, än han vetat af. En idyll i mörkt och moll var en idyll i alla fall, och den unga naturdyrkaren sträckte ut armarna mot detta nya och väntade på hvad det skulle göra med honom, van som han var att smälta in i stämningar.

*

En morgon kände Olof-Gabriel solstrålar stryka öfver ögonlocken, och de korta sekunderna af kamp mellan verklighet och sömn vidga ut sig till en tidlös rymd af gyllene lätthet, af frigjord flykt och okroppsligt sväfvande lycka. Han drömde något, omöjligt att fånga i ord och begrepp, som angenäma drömmar oftast äro det, men när han öppnade ögonen vek det icke bort som annars. Det lyste från kammarens hvita och fattiga väggar, det förnams i ljud och känsel som en dallring i luften, hvilken småningom blef till ton. Det är lärkan, tänkte han, jag har hört den förr, men när och hvar?

Fortfarande som i en dröm, klädde han sig så omedvetet raskt, att han knappt visste af, när han stod färdig, och nickade mot de torftiga möblerna i gladt igenkännande af verkligheten. I samma stilla undran lyssnade han till trappstegens knarrande läten under foten, som om det varit hviskande och skrattande röster, han kom ut i farstudörren och såg framför sig.

Där stod Magnil vid brunnen med armen på stången, som långsamt sjönk med sin kubbe, medan repet med ämbaret gled upp ur djupet, och vattnet, skvalpande öfver kanterna, glänste som idel silfver och droppade med klingande mörka återljud. Flickan stod som stöpt af samma glans, fast mot luftens sol, men med ljuset brinnande och flyende i konturerna och i det bara hufvudets hår.

Han gick mot henne utan att hälsa, nu som i drömmen var dylikt onödigt, och man behöfde inga ord. Hon såg honom, hennes rörelse stannade af, och armen låg darrande sträckt efter träet.

»Får jag dricka?» Och utan att vänta på svar, svängde han ämbaret emot sig och höll munnen intill. Aldrig hade han känt en sådan dryck. Den var kall, som om den kommit oändligt långt ifrån och bragt med sig barndomens hissnande intryck af sjö och djup och kvällande lif. Den gaf ett luftigt rus af glädje att vara till. När han skrattande torkade friskheten från kind och haka, skrattade Magnil tillbaka, och ingenting var emellan dem.

»Har du sofvit godt, Magnil?»

Hon skrattade åter. »Det är längesedan jag steg upp. Som alltid, tänker jag. Och du?»

Ingen af dem tänkte på, att de duade hvarann.

»Drömde du något, Magnil?»

»Hvem minns det? Drömde du själf?»

»Jag tror det, och just det här måtte jag ha drömt. En sådan morgon!»

De sågo ut emot den, båda två. Ljuset hade ännu detta sväfvande, som hör till dagens början, helst då daggen varit stark. Björkarnas späda löfverk brann som gyllene dimma och tycktes kunna lyfta sig från de hvita stammarna och lösas upp. Gräset gnistrade som om en regnbåge yrt ned i stoft där. Skogshöjderna voro som lugna blåa moln, och sjön var slät och klar som öppna rymden emellan.

De visste båda två, att de hållit af hvarann allt från början. Hvarifrån skulle annars allt detta vackra ha kommit? Tiden fick icke gå ifrån dem nu.

»Ser du sjön, Magnil? Hvarför skulle vi icke fara ut på den?»

Nej visst, det fanns intet skäl. Blott att dagen kräfde sitt arbete som vanligt.

»Vänta tills i kväll, då ha vi hela natten för oss. Nu blir det aldrig mörkt.»

Nej, det fanns ju icke ens någon natt, allting var förändradt. Och med denna öfverenskommelse bytte de sin kärlek lika enkelt, som barn bli hvarandras »bästa vänner». Det var så olika hvad Olof-Gabriel hittills drömt om den ömma passionen, att allt detta knappt föll honom in. Det var idel dumheter, och ingenting annat var nu af värde, än att skymta Magnil tid efter annan under dagens bestyr, byta några ord med henne, detsamma hvilka, ty blicken och leendet var allt, och vara hos henne, när det blef kväll.

På sjön var sedan deras värld, den var icke lik något annat. Ljus och stor var den, som nuets oändlighet. I väster ett strömdrag i djupet, som krusade ytan, därifrån kom vattnet ur okända skogar. I öster slöt den sig samman, och forsen blef snabb mot Gedungsfallet med den hvita dimman öfver trädtopparna. Däremellan var vidden stor, och utsikterna växlade ständigt. Det var branta stränder, där björkarna böjde sig fram för att se sin krona, men de mötte blott hvita stammar och darrande kvistverk, dräkten var ännu lätt som en doft. Det var vikar mellan ängssluttningar, så lugna och glansiga, att båtens svall for fram genom spegelbilden, som om de gula blommorna rörts för sakta vind, men där var ingen vind, och luften stod still om allt. Höga berg fanns där också, mörka af barrskog eller nakna och tunga af sten som ännu höll vinterkölden kvar. Små holmar simmade på vattenytan, och blommande sälg och vide spredo sin matta honungsdoft därifrån efter draget af rodden. Allting var blekt, men tydligare än om dagen, då solen brann i hvar glansyta, det var våren utan oro.

Olof-Gabriel talade mycket, när det var Magnils tur att sköta årorna. Hon lyssnade då mest, ty den taktfasta rörelsen vingade tankarna, men orden höll den tillbaka. Det behöfdes icke heller svar, blicken var nog, allting låg öppet mot himlens öppna rymd, och ingenting behöfde gömmas. Ibland, när något måste göras klart med frågor, höll båten inne sin fart och stod stilla, liksom en fågel hvilar på vingarna med luft öfver och under. Han öppnade hela sin själ, berättade om hur han vuxit upp, och hur trångt han funnit det bland människorna. Det fann hon förklarligt nog, när hon hörde, hur de lefde och ängslades för hvarann. Men talet om »Naturen», hans enda tröst, tyckte hon icke om. Först trodde hon, att det var något fint och bortkrångladt fruntimmer, och var svartsjuk och skygg mot tanken, men när hon förstod, att det var frågan om vatten och jord och himmel, förvånades hon, att de kunde vara så olika därnere. Hon längtade icke dit och såg sig omkring på sin stilla och starka värld.

Men han talade också om allvarligare ting, om sina idéer, som han lidit för, men som voro tidens och därför födda till seger. Han nickade och stammade af ifver och sökte sina vältaligaste ord för att riktigt göra sammanhanget klart för henne, hans stämma fick gossars uppriktiga tonfall utan ett spår af förkonstling, och ögonen stodo öppna och stora mot gossarnas framtidsvärld, som om några år skulle stå verklig. Hon måste förstå detta, och säkert fattade hon det lätt med det naturliga förståndets skärpa och hjärtats omedelbarhet. Alla människor voro lika, och alla voro de goda. Hvad de ville var lycka, och naturligtvis skulle de också nå den, när de icke längre i blindhet hindrade hvarann. Då skulle alla skrankor man och man emellan falla, och jorden räcka till för alla långt bättre än förut. Man hade varit dum. Orättvisa och tyranni hade bredt sig midt i solen, men nu var det nästan öfver, förnuftet bröt igenom hjärnspökena, och man nalkades med stora steg lycksalighetens och förbrödringens tid. Därför var det skönt att lefva just nu.

Hon lyssnade tyst och uppmärksamt på honom, och naturligtvis hade han rätt som alltid, men ibland tycktes det henne så enkelt, att hon förvånades öfver hans häftighet att bevisa det. Ibland märkte hon, att hon icke kunde följa med ännu. Visst voro alla lika. Hjälplösa föddes de, i möda växte de sig starka, ty man fick ingenting för intet, en man var en man, och alla skulle en gång ligga lika lågt. Men jorden var hård att plöja och skulle väl så bli, lycka fanns där visst, men också mycket annat, det var icke lätt att se vägen för sig. Ojämnt var det också deladt på många sätt, det kände hon bäst, där hon satt så okunnig och hörde på hans ord som ur fjärran. Men hon var lätt till sinnes öfver att han icke märkte det, och förde med sina unga och starka armar årorna, så att båten ilade fram. Sjön var ljus som hoppet, och svårigheter funnos icke.

När det var hennes tur att tala, fann hon sitt lif snart berättadt. Föräldrarna hade hon tidigt mist, men hos herr Daniel hade hon fått tak. Hon hade alltid gjort rätt för sig efter förmåga, dagen hade aldrig varit lång. Om somrarna hade hon varit till hjälp i fäbodstugorna högt uppe, där natten var ännu ljusare och tystare än här, och skogarna lågo under en som moln. På vintern hade hon nystat garn vid brasan och lärt sig spinna själf och hört på pratet. Där hade hon mött honom, och så var det slut.

Olof-Gabriel kunde icke låta bli att undra öfver henne och finna henne sällsam. Som ett träd på sin högsta kvist bär en lysande frukt, oberörd af händer och vård, endast nådd af sol och dagg och himlens vindar, bar hon sitt väsen. Fast hon skänkte bort det, omedelbart som frukten faller, när tiden är inne, blef det icke riktigt hans, liksom man i drömmen aldrig får grepp på det man hittat. Hon behöfde intet stöd, allt blef enkelt och klart för hennes blick, och hennes knappa ord liksom stängde för hennes inre. Hon hörde ihop med den blanka sjön och strändernas vilda friskhet, allvarlig midt i glädjen, tyst af främmande tankar.

När de stego i land, gaf hon honom den smekning, han nästan mist åtrån efter, darrade till i hans famn som ett skyggt och fångadt djur och gjorde sig lös. De följdes åt genom det daggiga gräset, som lämnade spår efter stegen, och hörde trastarna börja drilla, som om hvar vattendroppes glans blifvit till klang. De skildes åt med bara en handtryckning och ett »god natt». Men den unge svärmaren satt uppe och såg morgonen lösa af natten nästan utan annan skillnad, än att fågelsången blef allt mångfaldigare, tills allting sväfvade i sol, som den första gången han blifvit helt hemma där. Hvad detta skulle leda till visste han icke och förmådde knappt tänka på det. Det var så olikt allt hvad han upplefvat, och lika svårt att bringa tillsammans med hans värld, hur han än skapade om den, som drömmens syner med verklighetens. Men det var onödigt och dumt att grubbla därpå. Allt var på samma gång så enkelt och skulle forma sig lika omärkligt som sommarnatt blef till sommardag.

VI.

En kväll, när Vild-Hussen for hem sent från något bestyr uppåt bygden, fick han se en båt på sjön med ett par i, greps af nyfikenhet att veta, hvilka det var, rodde försiktigt närmare och spejade likt en jägare som söker sig inom skotthåll. När han kände igen personerna, var det som om bössan gått af och träffat honom själf, och han blef så förvånad, som en erfaren man kan bli det. Han hvisslade till, höll in årorna och satte sig tillrätta att tänka.

Det var då alldeles som förgjordt för honom här uppa. När helst han var säker på någonting, var det just det som svek. Nu steg vattnet hvar dag i sjön och var redan högt uppe i rännan, tre år af det mödosammaste arbete och olidlig väntan lofvade att ge sin skörd. Så kom det här! Denna nya plan, först tillkommen på lek, hade ombildats i hans fantasi till en hufvudsak; blef den förfelad, var det icke mycket med det hela, ingen böna i gröten, ingenting roligt längre. Det var hörnstenen till hela hans framtidsbyggnad. Skulle nu en annan komma och nappa bort den för honom, det vore ett alltför dåligt exempel! Han öfverlade i första häftigheten, om han skulle ränna deras båt i sank, låta den okynniga valpen dra försorg om sig själf och framföra sitt ärende direkt till flickan. Eller vända om till prästgården, väcka upp herr Daniel med ett rop, att elden var lös, och fria genom fönstret. Båda förslagen voro tilltalande och svarade väl mot hans föreställning, om hur dylika delikata ting borde skötas, men vid närmare eftertanke, fann han dem öfverdrifvet våldsamma. Faran var icke så stor, han kände den unge mannen.

Han hade talat med honom och herr Daniel flere gånger, och under den respekt, han skänkte deras högre värdighet, föraktade han dem ohöljdt personligen. Hvad var det för folk? Där satt den gamla och stirrade med förlästa barnaögon mot det förflutna och talade om, hur det borde ha varit, och den unga pratade sig varm om framtiden, och öfverlade om, hur den skulle bli, och sådant kunde de disputera rätt hetsigt och länge om och bli goda vänner igen, medan maten hade kallnat. Ingenting förstodo de, om hur brådt det gällde att gripa sig något an, för att det skulle bli gjordt.

Han kunde lugnt vänta till morgondagen, ty den token skulle icke tänka på annat än prata under tiden, och mer eller mindre af den varan spelade ingen roll. Han ropade några skämtsamma ord åt dem, som de strax glömde bort, och satte fart på båten för att hinna hem och sofva.

Emellertid blef de ungas sammanvaro, genom att på detta sätt röjas för en främmande, också förändrad för dem själfva. Förut hade den knappt haft att göra med verkligheten, utan varit en värld för sig själf, så fullkomligt lugn och lycklig, som annars bara minnet är det, då tråden mot det ovissa är afklippt. Nu stod framtiden där, i och med att en annans tanke sysslat med dem och deras, men den var lätt att se fram emot, två tillsammans. Sjön var ljus som alltid och båten snabb, och utan att de brydde sig om att tala om det, kände de, att afgörandet nu var dem närmare. Det kunde bara vara ett.

Dagen därpå var Magnil muntrare än någon sett henne ens under denna muntra vår. Arbetet gick som på lek, och hvar gång hon steg öfver tröskeln ut i det fria, gnolade hon till, liksom svalorna öfver hennes hufvud gåfvo upp ett muntert läte, när de kastade sig öfver bokanten.

På eftermiddagen ropade fostermodern på henne med en särskildt beställsam och högtidlig ton i stämman. Hon skulle komma upp, in i herr Daniels rum, med detsamma.

Hvar gång hon förr fått en dylik maning, och det var längesedan nu, hade det gällt någon tillrättavisning för verkliga eller inbillade förseelser. Fru Sara sköt i dylika fall mannen för sig, ty hon förstod sig icke på de rätta orden med denna stolta och tysta natur, som hon aldrig kunnat med. Prästen svarade man icke, hans stämma förde med sig minnet af syndabekännelsen, och man stod skyldig i hvilket fall som helst. Magnil kom ihåg sin barnsliga rädsla och sin känsla af ovärdighet, och nu midt i lyckan blef den ännu starkare. Hennes blod rusade mot hjärtat så fort, att hon i ett ögonblick kände, hur det blef öfverfullt och stockade sig. Hela hennes glädje drog sig också samman där, allvarlig och nästan smärtsamt djup. Ty detta kunde blott betyda en sak, Olof-Gabriel hade talat. Det skulle han ju göra, som den man han var, och just för att han icke sagt något om det, hade hon väntat det visst, just nu. Men ändå, hur ofattligt var det icke! Hon blef ödmjuk och vek som aldrig förr, inför lyckan kände hon sig som ett brottsligt barn, liksom förr inför prästen. Hennes hufvud svindlade, och hon blef alldeles hvit, där hon släpade sig uppför trappans steg med tunga fötter, men bröstet så lätt, som om det haft vingar. Det måste kännas så, när man dog, men det ville hon inte nu; och hon log emot sin oförnuftiga glädje, ömt och blekt som en trött mor, rädd att släppa barnet ur famnen. Hon hade ingen likhet alls med den gamla Magnil, som bar allt sitt så fast slutet inom sig.

Det tyckte fru Sara också, där hon tog emot henne i trapprummet, och hon hade aldrig känt så mycket för henne som nu. Där ser man hvad giftas gör för en flicka, tänkte hon, och det fann hon också naturligt. Hon var förnöjd på en gång öfver utsikten att få den främmande ur huset, och öfver att hon själf skulle få att styra därmed i den trefligaste af de förströelser som återstodo för en mogen fru. Hon tog henne vid handen och myste vänligt.

»Jag ser, att du förstår, hvad det är frågan om, barn,» sade hon, »och det kunde jag väl gissa också, fast jag ingenting visste af. Lugna dig nu! Visst var det öfverraskande, och det är ju en man, som kanske är mycket öfver, hvad man kunnat vänta för dig. Men sådant händer ofta, och det går lättare, än man kunnat tro.»

Magnil visste knappt till sig. Där stod fostermodern, som aldrig tyckts vara hennes vän, och tog det på detta sätt. Hon hade misstagit sig på allt, hon ångrade sig nu, att hon varit som hon varit. Hon skulle velat ta henne i famn, men hon kunde icke ens tänka på henne nu; det fick komma efteråt. Hennes ord voro också så lustigt små. Öfver henne — ja visst, hvem tänkte annat, och hvem var han inte öfver? Öfverraskande — nej, underbart var det. Hon hörde herr Daniel tala genom dörren, torrt och nyktert, utan den ringaste upprördhet. Allting var förvånande. Bakom dessa bräder stod lyckan och väntade henne, lifvet i ständig helgdagsdräkt, och ingen tycktes finna något märkvärdigt däri. Hon var rädd för att gå vidare.

»Han är därinne,» frågade hon, ehuru hon visste det förut, bara för att vinna några ögonblick.

»Ja visst. Så gå då in till honom. Han kan bli otålig och åtra sig. Vi ha redan svarat förstås, men det är ju liksom inte riktigt färdigt, förr än du har gjort det själf. Var nu morsk, det gäller ju bara en gång.» Och fru Sara drog henne beskäftigt med sig, som om hon fört en krusande gäst till bordet.

Dörren gick upp, men solen, som låg in genom fönstren, fyllde det nakna och ljusa rummet så tätt, att allt hvad som fanns där liksom löstes upp, och hon ingenting kunde urskilja. Med ens var det förvandladt. Det var ju icke han som stod där, men en annan, och hvem? Just den hon afskydde mest af alla.

Det var icke sol längre, bara ett hvitt och rått, pinsamt tydligt ljus, som svepte om Vild-Hussens grofva figur och herr Daniels pulpet och bokhyllor och kom allt att synas så fattigt och fult, som hon aldrig sett något förr. Det var detta som väntat på henne, medan hon gick dum och hoppfull som ett barn, och trodde, att världen förändrats. Den var sig nog lik, nu såg hon det, och hon måste också bli sig lik. All glädje var lögn, och hon stod ensam som alltid med bara sig själf att lita på. Hon skulle nog stå profvet. All hennes vekhet föll ifrån henne som ett kastadt plagg, och hon var lugn och rak igen med ögonen mörknade och hvar fiber i kroppen i sin makt.

Herr Daniel talade, antagligen till henne, mycket vänligt och omständligt nog, ehuru hon kände på greppet af hans hand, att han var ifrig att få komma till punkt och lämna hennes ifrån sig, dit den skulle höra. Hon kunde icke lyssna till orden, också hon väntade bara på detta med munnen allt fastare och hårdare. Fru Sara stirrade på henne, men som vanligt vaggad i ett slags sömnig uppbyggelse vid mannens stämma, gaf hon icke akt på, hur hon förändrats. Det som hände var en fullständig öfverraskning för alla närvarande, och icke minst för henne själf.

När Vild-Hussen steg fram vid talets slut, med ögonen lysande af förnöjelse, för att ta sitt i besittning, blef hennes harm henne öfvermäktig, och hon slog honom midt i hans breda leende, så att han vacklade tillbaka.

»Det var för honom,» sade hon utan en darrning i rösten, »det var nog för sådana som han. Han vet själf hvarför. Nu har jag att svara er, herr Daniel. Jag är tacksam för allt hittills, och äfven detta, efter I trodde han var god nog åt mig. I har nog ingenting sett, nå det kan göra detsamma, men nu bör det vara nog taladt om det.»

Prästen stod stum af förvåning. Han var en långsam man, och hade knappt fattat hvad som händt, men det syntes, hur blodet steg honom åt hufvudet. »Midt för mina ögon …» sade han. »Du får allt förklara dig bättre.»

»Efter det så skall vara. Om det hade varit en annan, hvem som helst, så skulle jag tackat, men ändå sagt nej. Jag vet hvem jag är, och att jag inte är för god för dem, men hustru åt någon, det vill jag inte bli. Men han där! Ser I då inte, hvad han gjort af oss, vet I inte, hvarför han kommit hit? Han har lagt folket under sig, allting har han blandat sig i, och allting vill han förstöra. Ingen är som förr, han har pratat i alla öron. Vinning och vinning och ingenting annat, afundsjuka och snålhet, det har han sått ut. Man har mist lusten att arbeta, man bara väntar på hans planer. Af dem blir det ingenting godt, på sådant bygger man ingenting. Här var rum för alla; får han hållas, blir det bara rum för honom. Men här skall han inte lefva, och han borde aldrig ha kommit hit.»

Vild-Hussen blef blek, icke af förolämpningen, ty från en flicka räknade han den icke stort, men han fann hennes ord farliga. Hon förstod för mycket, och fick icke yppa mera. Man måste vända bort det.

»Du talte nog inte riktigt sant,» sade han. »Inte skulle du säga nej till alla. Om det varit den unga herrn här, som du var ute med i natt i båten, hade det kanske låtit annorlunda. Kanske har du redan sagt ditt ja, eller också behöfs det knappt mer?»

Detta gaf herr Daniel nytt att tänka på, och han glömde genast det andra, som tyckts honom obegripligt nog. Hans vrede hade nu också hunnit bli färdig. Han var ansvarig för sin släktinge, så länge han var där, och fann den antydda saken allvarlig nog.

»Hvad vill det säga, Magnil,» frågade han kort.

Det visste hon knappt. Som hon stod här, efter den grymma besvikning hon genomgått, ensam med idel fiender emot sig, tycktes henne det föregående med allt sitt ljus som något overkligt. Det var slut nu, så visst som hennes dumma förhoppning nyss brast, men det rörde ingen annan.

»Mellan honom och mig,» svarade hon fast. »Det råda vi själfva för.»

Detta var icke det svar som herr Daniel väntade och kräfde. Det var full bekännelse utan ånger, det var fullkomligt sedefördärf. Han måste gå tillbaka till sin skrangliga skrifpulpet, där han brukade samla sina tankar öfver människors lif i allmänhet. Han kunde icke finna de rätta förkrossande orden, och flickans hållning hade något så underligt stolt och oberördt, att han blef blyg inför henne.

Men fru Sara kom till hans hjälp. Med den erfarna kvinnans skonslösa uppfattning af sitt kön, hade hon genast förhållandet alldeles klart för sig, och sparade icke på uttrycken af sitt förakt. Värst föreföll henne förmätenheten i den upptäckta intrigen och tillbakavisandet på detta sätt af ett anbud, som man bort vara stolt och tacksam öfver. Det var ett slag i ansiktet till och med på henne själf. »Fall på knä,» slutade hon, »och tigg, din tiggerska, om förlåtelse för att en ärlig man narrats att tänka på dig till hustru. Du kan vara glad sedan, om du får behålla ditt hörn och din brödkant här.»

Magnil hörde på henne, allt blekare och blekare. Det gällde att se klart och raskt fatta sitt beslut. Det närmaste var afgjordt, men hon letade ännu efter det som sedan skulle följa.

»I har aldrig kunnat med mig,» sade hon. »Jag har vetat det förr, och borde inte ha stannat här. Jag skall också gå nu.»

Man blef tyst af förvåning igen. Så långt hade ingen menat det. Att lämna sitt hem där, det var icke lek. Det lif hon vuxit upp i och vant sig vid, det lefdes icke någon annanstans i trakten. Ingen hade heller mycket att dela med sig äfven af det tarfligaste. Det var som att släppa ut en hund att sörja för sig själf.

»Tokerier,» sade fru Sara och tog det icke på allvar. Och prästen, som fortfarande förvånades öfver flickans lugn och undrade, hvad det kunde bottna i, frågade dämpadt:

»Och hvart skulle du gå? Tänk dig för, barn!»

Men nu hade hon redan funnit det. Hon skulle icke ut i vildmarken och dö, på det sättet kände hon ingen lust att sluta, om också allting blifvit tomt och kallt. Det fick man icke, det var alltför bekvämt.

»Dit jag hör. Där I aldrig borde ha tagit mig ifrån. Antingen är man ett eller är man det inte. Här har jag varit hvarken tjänare eller herrskap. Men er, herr Daniel, tackar jag i alla fall. I har menat väl, och så vidt jag kunnat, har jag sökt göra rätt för mig.»

Därmed gick hon, och man såg på hvarann och försökte göra klart för sig, hvad som verkligen passerat och hvad som blifvit uppenbart under händelsernas snabba följd.

Vild-Hussen följde dock strax efter, han hade det tämligen färdigt för sig och fick brådtom att hinna upp flickan. Han fann henne i köket utan vittnen och gick emot henne med en blandning af skygghet, beundran och förlägenhet, som tog sig lustig ut mot hans sluga och öfverlägsna blick. Han talade med dämpad röst i barnsligt uppriktiga, hviskande tonfall.

»Du slog mig du,» sade han skamset. »Det skall du inte göra mer, men jag tycker inte mindre om dig för det. Jag förstår mig kanske inte på det rätta sättet att tala med flickor, jag har inte lärt mig mycket i den vägen. Man har farit hårdt fram med mig, och då blir man hård igen. Det begriper du godt, eller hur? Men mot dig menar jag inte så, och det där jag sa om den andra, det var bara en liten list. Det förstår jag väl så godt som någon, att ni inte haft något farligt för er. Hvad skulle det vara med en sådan där tom handske? Det är en karl du behöfver, och här har du en, som håller af dig. När du stod där uppe, tänkte jag just: det finns bara en flicka i världen, som skulle reda sig så bra. Du gjorde oss ju snopna allihop. Men du skall inte tala så där om mig, hysch, aldrig mer. Det kan förstöra allt. Du vet inte hvem jag gör det för heller, och hvad det blir af det hela. Nu blir det snart uppenbart. Det är bara för dig. Det förändrar saken, hva? Skulle det inte roa dig att visa henne där, fru Sara, hvem som kan växa öfver axlarna på henne?» Och han pekade och hötte med fingret i förvirradt galanteri och ett återfall i det öfvertygande sätt, han brukade använda i affärsaftal.

Magnil såg bara förbi honom, synbarligen upptagen af annat. Hennes panna bar veck af begrundan, och ögonen betraktade allt, som om det var mycket främmande. Hon ryckte på axlarna och svarade icke ett ord.

»Du är ond på mig ännu, och kanske är det bäst att vänta. I alla fall vet du, hvar du har mig. Det där, du pratade om, det var väl att ge dig ut bland bönderna? Där passar du inte, tro du mig. Här är det slut, och då har du bara mig kvar, som väntar med uppräckta händer. Men du kunde behöfva litet hjälp och råd redan nu.»

Hon svarade fortfarande icke, och han förstod, att det var förgäfves han talade. »Jag betraktar mig bunden ändå och får väl se tiden an. Det var ändå bäst att säga ifrån med detsamma. Nu är det gjordt.»

Och han sade sitt opåaktade afsked och gick.

VII.

Magnil mötte Olof-Gabriel tidigare än vanligt nere vid björksnåret på vägen till sjön. Det var icke dit, hon ämnade gå, och hon väntade sig ej heller att finna honom. Han visste af ingenting och kom sorglöst och vänligt leende fram emot henne. Vid åsynen af honom blef hennes ansikte ljust igen så snabbt, att han intet märkte annat än en mycket begrundande blick, men den var alltid litet allvarlig.

»Får jag följa dig? Låt oss fara ut redan nu, medan solen är uppe!»

Hon såg sig kring och fann, att den var så. Sjön låg och gnistrade bak de gnistrande löfven, allting var mycket ljust och gladt. Hon betraktade det med ett innerligt ömt vemod, som blef ännu mjukare mot hans blick, men genast fast och nästan strängt igen. »Inte ditåt nu, men du kan följa med ändå. Jag har något att säga dig, kom!» Hon vek af på vägen åt kyrkan till, och Olof-Gabriel såg, att hon bar på en nyckel i handen. Hon skall väl hämta någonting, tänkte han, och gick med vid hennes sida, tyst också han, efter hon tycktes vilja det så.

Kyrkan låg på krönet af en nipa med sjön under sig och omkring sig snår af rönn, vildros och björk, allt smärt och högvuxet och nästan liknande bara skuggor af ting i det starka och låga solljuset, som svepte om det från rot till topp. Det var en liten fattig byggnad af gråsten och murbruk med brant spåntak, mycket gammal och likadan ännu i dag som när man först böjde knä för en gud där i vildmarken. Med sin gård utan vårdar, där till och med graftufvorna nästan alla sjunkit tillbaka igen i marken, gjorde den ett kallt och ödsligt intryck. Magnil satte in nyckeln bland portens runslingor och låste upp. De stego in och kände genast vinterkylan från de tjocka murarna breda sig omkring dem. Där var tämligen mörkt, ty fönstren sutto högt uppe, få och trånga från tiden innan glaset kommit i bruk. En målning längst framme bakom altaret stod som otydliga skuggor emot dem, och rundt omkring var rappningen fläckad af ålder och visade människoliknande figurer som flydde och kommo igen för fantasien. Det var som om där icke varit tomt. Träverket på altarskranket, predikstolen och orgelläktaren öfver ingången var utskuret och brokigt måladt i ornament och figurer, stora fyrbladiga blommor i djuprödt och grönt, hoptryckta kapitälsirningar, de tolf apostlarna i rad, Moses, Kristus, Aron och två änglar.

Trots färgrikedomen såg det dystert ut, likt blommor dem solen icke når; blott en spjutlik stråle sköt in på sned och nådde på altarskåpets pinoscen bödelns figur med hans brunröda gissel. Mellan golfvets plankor af jättefur såg man i de breda springorna grafkällaren därunder med balsamerade lik af präster och en och annan officer från krigs- och orostider. Karl den tolftes porträtt med peruk och till häst, trampande ned fiender med röda fanor, satt strängt och mörkt på väggen som de dödas kung.

Magnil tog sin följeslagare vid handen och drog honom med sig fram till altarringen. Där föll hon på knä, och för det fasta trycket af hennes grepp följde han rörelsen, stirrande och lätt rysande af häpnad. Af gammal vana vågade han icke tala högt på en sådan plats, utan hviskade sakta: »Hvad är det du gör, hvad är det du menar?»

Hon svarade ej med detsamma, höll hufvudet högt och blicken lugn och öppen mot altarbilden och rörde läpparna långsamt och tydligt som i bön. Så vände hon sig mot honom och talade med klar stämma, som af återljudet från de kalla murarna fick en underlig prägel af stränghet och föruttillvaro. Det var som om den klungit på den platsen under sekler ur allvarliga bröst.

»Nyss, för bara en timme sedan, såg jag oss båda för mig här på detta sätt. Jag var mycket glad — och dum, jag vet icke allt hvad jag hoppades och trodde. Nu ta vi afsked ifrån det, vi båda, sedan blir det från hvarann. Hit kom jag redan som barn och ofta sen. När jag glömde bort något och blef påmint om det. Här är platsen för mig att komma ihåg, hvem Gud är, hvad han vill, och hvad jag är.»

Olof-Gabriel förstod ingenting eller ville ej ge sin aning rum.

»Afsked,» hviskade han, skyggt som förut. »Hvarför så? Hvad är det då som har händt?»

Hon talade om det i så få ord som möjligt, utan att ens vidröra hvad hon känt. Nu skulle hon lämna sitt hem och söka sig ett nytt hos en bonde i Lien nedåt sjön. Man hade sjukt där, man skulle säkert gärna ta mot henne. Annars ginge hon någon annanstans, alltid fanns det plats för henne. »Det behöfver icke vara sista gången du träffar mig, om det faller sig svårt,» slutade hon, »men jag kommer ej längre att se det i dig som förut. Jag vet ju nu, hur orätt och dumt det var.»

Han hade svårt att göra klart för sig alla dessa nyheter. Minst kunde han förstå, att något förändrats dem emellan genom Vild-Hussens tilltag, och han skulle kunnat skratta åt det, om han varit någon annanstans, och icke Magnils allvar varit så djupt.

»Hvad skulle det vara,» sade han, »vi äro ju desamma som förut. Öfver mig har ju ingen af dem något att säga. Tvärtom» — och hans ungdomliga oppositionslust reste sig munter och modig från altarkransen — »tvärtom trampar ju jag på dumma fördomar. Skulle en tidens son låta sig skrämmas af sura miner? Det ser icke så ut rundt omkring i världen.» Men han talade fortfarande något dämpadt för ställets skull.

Magnil såg på honom rakt och forskande, medan hon reste sig upp från golfvet.

Han följde henne i rörelsen och ville fortsätta ut, viss om att vara vältaligare där, men hon grep hans hand och höll honom fast.

»Tänk efter,» sade hon, »tänk riktigt klart! Det har jag gjort, jag har inte sparat mig. Om jag följer dig — du har ingen plats för mig nu, men du kan ju få en — jag passar inte där. Jag blir densamma som nu och alltid, men du kommer att se på mig annorlunda, liksom de andra. Icke sant?»

Han försökte tänka, men lyckades icke väl. Magnil, det var ju Magnil, sjön, skogen, vattnet vid brunnen, suset i furorna och den underliga natten som icke var någon natt. Aldrig skulle han glömma det, men lösrycka henne därifrån, det gaf ingen bild. Bara en ängslig längtan och ett fastklamrande vid minnet.

»Du ser,» fortsatte hon, »det är icke meningen, och jag vill inte heller. Jag skulle blygas, som om jag vore naken, därborta, och jag har ingenting att blygas för. Och om du stannar här — jag har jord, och det kan bli ett hem, men möda tar det, ty här får man ingenting på lek — då passar inte du. Du är god och tror allting om så godt, hvar sommar lefver du upp för mig. Och om vintern gömmer jag dig väl i minnet och nickar åt dig, när jag behöfver något ljust. Men inte kunde du stanna här.»

Han rodnade mörkt, och hans vekhet steg mot ögonen och gjorde dem fuktiga. Han stod som en man vid en rämna i isen, oupphörligt spände han viljan till språng, men hvar gång höll hennes blick honom tillbaka. Och rämnan emellan dem blef bredare under dröjsmålet. Han fann icke ett ord och blygdes bittert däröfver.

»Du tar ju allt mitt mod ifrån mig. Hvarför gör du så?»

»Därför att jag har tänkt och sett. När jag fick ögonen öppnade nyss, såg jag hur allting är. Hoppet är hälften lögn och hälften fruktan, det är för barn som inte orka bära tungt. Här har jag ofta lärt det ändå, och hvar gång fann jag, att jag räckte till för mycket mer.»