Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and DP Distributed Proofreaders

BARON OLSON OCH ANDRA HISTORIER

AV SIGGE STRÖMBERG

STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.

STOCKHOLM 1919
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI

INNEHÅLL

BARON OLSON 7 TUSEN TJOG ÄGG 25 ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE 39 »DEN GYLLENE PLOMMONBLOMMAN» 44 EN RÄTTSFRÅGA 56 SVÅRSÅLD VARA 64 ARTIGHET I BARBACKA 70 JÄRNVÄGSSTREJKEN I FÄLANDA 77 EN SPRITAFFÄR 87 MAJUMBA 91 EN KRIGSLIST 107 EN ITALIENSK EPISOD 112 DJURVÄNLIGHET 121 EN LIVLIG JULAFTON 126 ETT SJUKDOMSFALL 139 VÄGEN TILL ENA PIGO 148 WATERMANS IDEAL 154 EN HEMSK HISTORIA 160 MOTORDRIFT 166 EN BRA MEDICIN 170 NUTIDA JÄRNVÄGSRESOR 176 MÖRKSENS GÄRNINGAR 180 MANNEN SOM VAR EN TIDTABELL 198 I SNÖSTORMEN 205 FÖRSTA APRIL 211 JOURNALISTIK I VILDA VÄSTERN 218

BARON OLSON

Direktör Askengrens 75:a »Zuleika» hade nyss kastat ankar i Lyngsö båthamn, jollen hade gjort ett par turer mellan kuttern och kajen, och direktören och hans sällskap, inalles fyra solbrända seglare voro på väg till restaurangen för att undersöka möjligheterna där. Visserligen fanns det möjligheter ombord, stora möjligheter, men en seglare vill ju alltid gärna göra små strandhugg, även om han är aldrig så välförsedd ombord, och det var därför med spänstiga steg och hoppfulla ansikten som direktör Askengrens sällskap nalkades restaurantens hägrande centiliter.

Kanske var det därför som direktören råkade knuffa till den unge man, som lugnt och värdigt steg ut genom restaurangdörren när direktören steg in.

»Förlåt!» sade Askengren och förde två fingrar till mösskärmen.

»Drummel!» svarade den unge mannen kallt.

Direktör Askengren stannade.

»Mitt namn är direktör Askengren», sade han. »Och jag är inte van att bli tilltalad på det viset.»

»Jag är baron Silverbuckla, och jag byter inte ord med ofrälse», svarade den unge mannen likgiltigt och fortsatte sin väg.

Askengren med besättning stannade förbluffade och såg efter honom.

»Säg ett ord, Askengren», sade direktör Boman och rätade på sina breda axlar, »så skall vi doppa honom ett slag. Då kanske en del av adelskapet går av honom.»

Men Askengren skrattade.

»Strunt i pojken, gubbar. Det måtte väl vara straff nog, att vara sådan där. Framåt på böljan blå! Centiliterna väntar!»

Några timmar senare, när sommarnatten låg över kobbarna etc. etc., nalkades direktör Askengren med besättning åter kajen för att släcka av med en liten nattgrogg ombord, och sedan sova litet tills det blev tid att ge sig av igen.

»Zuleika ohoj!» ropade Askengren och gasten svarade.

»Kom hit med jollen, Olson!»

»Kommer, direktörn!» Och snart skilde sig jollens silhuett från jaktens.

»Fö—hördömt skrik mitt i natten. Hupp!» sade en röst, vars förnäma nasalton något stördes av en viss sluddrighet, och baron Silverbuckla steg med något vajande gång fram ur skuggan av ett skjul.

»Nu», sade direktör Boman, »kan ingen makt i världen hindra mig att doppa honom.»

Men Askengren höll honom tillbaka.

»Mig lyster tala lite med denne stolte ädling. Stilla ditt blodiga svärd ett slag! Jag har en liten idé om hur man skall ta den värsta högfärden ur kroppen på honom.»

Silverbuckla stannade på två stegs avstånd från sällskapet och granskade dem genom sin monokel, som han med möda lyckades hålla kvar i högra ögonvrån.

»Här ska—va-hara tyst—hupp—om nätterna. Tyst, säger jag!»

»Gå er väg!» sade Askengren stramt. »Jag tål ingen inblandning av plebejer.»

Baronen vacklade ett par steg tillbaka.

»Ple-plebejer! Kallar ni me—hej plebej? En sådan oför—skörskämdhet!»

»Jag är greve Gyllenkrona, och jag byter inte ord med ofrälse!»

Askengren vände sig likgiltigt från honom.

»Ofrälse! Mitt namn är Silverb—buckla, baharon—hupp—Bilversuckbuckla!» sade Silverbuckla med stolthet. »Jag är ta mej kahatten inte ofrälse!»

Askengren blev genast idel älskvärdhet.

»Nå, det var en annan sak. Särdeles angenämt att göra barons bekantskap. Låt oss glömma vår lilla meningsskiljaktighet, baron, och följ med mig ombord på min jakt!»

Silverbuckla log och sträckte fram sin smala hand.

»Gläder mehej att träffa er, herr—hupp—greve. Vill ni föreställa—ställa mig för ert sällhällskap? Det skall bli mehej ett nöje, att gå ombord på er charmanta jakt!»

Och Askengren föreställde.

»Greve Lejonklo, greve Schaber och baron Bom—hm—Bolschevitch, rysk släkt, som ni förstår.»

Silverbuckla kom i gott humör.

»Verkligen—hupp—roholigt att träffa människor. Förut fahanns här bara boskap, så—hupp—jag måste roa mig själv i kväll. Lyckligtvis hade jag lite whisky, så…»

»Olson, för baron ombord!» sade direktör Askengren. »Baron Bolschevitch får nog plats i jollen också.»

Med något besvär hjälptes Silverbuckla ombord, och direktör Boman följde efter, men först sedan han utbett sig Askengrens medgivande att få kantra båten, och endast motvilligt förmåtts att avstå från sitt uppsåt.

När baronen med något besvär förts ombord följde de övriga ädlingarna efter, och sedan vidtog utan onödigt dröjsmål ett av de kraftigaste sjöslag Silverbuckla någonsin haft förmånen att bevista. Med energi och målmedvetenhet verkade Askengren för att innehållet i en helbutelj whisky skulle försvinna genom baronens strupe, och när detta mål efter en timme var uppnått, sjönk ädlingen tyst och stillsamt ned på durken, där han blev liggande, utan att med annat än en stönande andning röja att han ännu levde.

När direktör Askengren efter upprepade försök övertygats om att baronen omöjligen kunde förmås att svälja en enda droppe till ropade han på sin gast.

»Olson, kläd av den där karlen. Alltihop, även underkläderna!»

»Aj, aj, kommendrökapten!» svarade Olson, ty så var han dresserad att svara, och började genast att med snabbhet och omsorg utföra sitt värv.

»Klart, kommendörkapten!» rapporterade han en stund senare, när
Silverbucklas vita lekamen låg naken utsträckt på durken.

»Kläd nu på honom en skjorta, ett par byxor och en tröja av sina egna, men inte landgångsriggen, utan det sämsta han har, och lägg honom sedan i plikten.»

»Aj, aj, kommendörkapten!»

Snart nog låg Silverbuckla, iklädd en sjömans skepelse, och sov i plikten, och då fick Olson sin sista order.

»Gå nu i land, Olson, och tag kläderna med sig. Lämna dem på baron
Silverbucklas rum på hotellet. I morgon kväll möter han mig här.»

»Aj, aj, kommendörkapten», svarade Olson, varefter han tog kläderna och försvann ur historien.

* * * * *

»O, mitt huvud, mitt arma huvud!» stönade baron Silverbuckla, och sträckte ut handen efter ringledningsknappen. Han trevade några ögonblick över en grov plankvägg, återvann så småningom mera medvetande och slog upp ögonen.

Var i herrans namn var han? Han tänkte efter, men hjärnan snurrade som ett gyroskop, dock utan gyroskopets jämvikt. Allt var mörkt omkring honom och någonstans i närheten plaskade vatten, han tyckte sig stiga och falla. Dessa sjögångssymptom hade han förut erfarit när han vaknat utan att veta var han befann sig, så dem fäste han sig inte så mycket vid, men de främmande föremål, som hans i mörkret trevande händer stötte emot, förbryllade honom.

Hans hjärna klarnade allt mer trots det hårda och regelbundna dunkandet i tinningarna och så småningom började han förstå, att han befann sig ombord på en båt. Han funderade en stund, men kunde inte minnas något av föregående natts erfarenheter, med undantag av att han i sitt hotellrums enslighet druckit ett par, tre groggar med sig själv, och sedan gått ut för att promenera.

»Antagligen har vännen Gyllenkula kommit in till Lyngsö med 'Bianca', och jag har kommit ombord till dem och fått ett par groggar mer än jag tålde», resonerade han.

Han trevade omkring sig och fick tag i ankaret.

»Ja, visst, så är det!» tänkte han. »Och så har jag på något sätt drumlat ner i det här hålet, där dom har ankaret och de andra grejorna och det där ofrälse fät som sätter seglen åt dem och sitter till rors när det blåser. Nordström eller Söderman eller vad det nu är för osmaklig benämning han har. Fördömt sätt av pojkarna för resten, att låta mig ligga på det här ovärdiga viset.»

»Gyllenkula!» skrek han så högt han orkade. »Gyllenkula!»

Ovanför Silverbucklas huvud lyftes en lucka, och med ens var guds fria natur inne hos honom. Ett strålande solsken och en frisk bris fläktade svalt in och hans öron smektes av vågornas glada brus och knarrningarna från riggen av en jakt under segel.

Men några ögonblick senare förmörkades luckan av en människa. Det var en för Silverbuckla fullkomligt okänd man av fullkomligt ofrälse snitt. En stor, kraftig karl, solbränd och litet rödbrusig och i segelsällskapets uniform.

»Var är Gyllenkula?» frågade Silverbuckla med all den lilla värdighet han för ögonblicket kunde uppbringa.

»Upp nu med sig, Olson, och ligg inte där som ett svin!» svarade herrn i segeluniformen.

»Vem katten talar karlen till!» tänkte Silverbuckla. »Det såg min själ ut som om han riktat sig till mig.»

»Hör inte Olson vad jag säjer?» frågade karlen med skarpare röst. »Upp, säjer jag! Vi ha varit under segel i två timmar, men jag har verkligen varit hygglig nog att låta Olson sova ut. Men det kan jag tala om för honom, att om han en gång till kommer ombord i ett sådant tillstånd som i går kväll, så får han gå i land på ögonblicket.»

Silverbuckla häpnade. Karlen talade verkligen till honom. Det fanns ingen möjlighet att misstaga sig på den saken. Det var tydligen misstag på person, ett fruktansvärt misstag på person. Hela Silverbucklas inre uppreste sig emot att bli tagen för en Olson.

Mödosamt satte han sig upp, reste sig så småningom på alla fyra, och stod till slut i luckan. Vinden svepte kring hans brännande tinningar. Det kändes skönt.

Omkring honom låg Stockholms skärgård i strålande morgonsol, grönklädda holmar tecknade sig som en smaragdkant kring en fjärd där de vita gässen jagade varandra över vågtopparna. Själv befann han sig ombord på en tämligen stor segeljakt, som låg med näsan ut mot havet; ur sittrummet stirrade några glada, borgerliga ansikten under segelsällskapsmössor mot honom, och hög som ett torn stod den vilt främmande människa, som kallat honom Olson, på däcket ovanför honom, och betraktade honom med ett godmodigt, men dock mycket bestämt ansikte.

»Nåå, hur går det?» frågade han.

»Min herre!» svarade Silverbuckla stelt. »Hur jag kommit ombord på den här jakten vet jag inte, och ännu mindre förstår jag anledningen till att ni kallat mig Olson, men i varje fall känner jag er inte och anhåller att genast bli satt i land.»

Mannen i segelmössan skrattade.

»Bakruset sitter i ännu, tror jag. Hissa upp en pyts vatten och spola huvudet med, så blir nog Olson bättre. Och städa sedan i kojerna.»

Silverbuckla klev upp på däck, ställde sig mitt framför den talande och såg honom kallt i ögonen.

»Mitt namn är baron Silverbuckla och jag begär att genast bli satt i land.»

En kör av skratt steg upp ur sittrummet, och en av herrarna där reste sig.

»Det är bäst att slå en sladd om hans högvälborenhet och skölja honom ett slag. Jag har hela tiden tyckt att en doppning skulle göra honom gott. En sån jädrans baron! Titta på'n, gossar, så där ser en svensk ädling ut!»

Silverbuckla såg ned på sina kläder, och åter började världen snurra runt för honom. Var detta verkligen han? En sweather med hål för armbågarna prydde hans lekamen, och elegansen avslutades nedtill av ett par smutsiga blå byxor och dito smärtingskor med gummisulor.

Gode Gud, vilken toalett! Och hur hade han råkat bli klädd på det viset.
Han försökte erinra sig vad som passerat kvällen förut, men förgäves.
Det fanns ett stort tomrum i hans minne.

»Men mina herrar», sade han. »Det här är ett förskräckligt misstag, som för mig är fullkomligt oförklarligt. Jag är baron Silverbuckla, och bor för närvarande på Lyngsö. Jag har bott där den senaste veckan, och i går kväll gick jag ut för att ta mig en promenad. Sedan minns jag ingenting mer, varken hur jag kommit hit eller hur jag blivit klädd så här. Skulle herrarna möjligen kunna förklara saken?»

Askengrens ansikte mulnade.

»Mycke bakrus har jag sett», sade han, »och en hel del har jag själv varit utsatt för, men det här slår, ta mig tusan, rekord. Karlen tycks tro på vad han säjer. Antagligen har han drömt något när han låg nere i plikten full som en alika, och det sitter kvar i huvet på honom. Ryck upp sig, Olson, och gå ned och städa!»

»Men min herre, jag är—»

»Ja, jag vet att Olson är greve Gyllensilver och att han har legat på Lyngsö och vräkt sig bland societeten den senaste veckan, men jag vet också att herr greven heter Olson och varit min gast här ombord på 'Zuleika' i fjorton dar, och den sämsta gast jag haft, till på köpet, supig och okunnig, och om inte herr greven behagar lyda order, så ska tusan ta Olson.»

Silverbuckla greps plötsligt av två kraftiga nävar, omskakades som en vante, och slängdes akterut.

»Ner nu och städa, Olson, sen tar han svampen och torkar däcket, sen diskar han det som står kvar sen i går och sen lagar han frukosten. Rör på spelet, annars skall jag sätta liv i hasorna på honom.»

»Hörnu, min herre, jag protesterar mot denna ovärdiga be…»

»Tyst!» röt Askengren och kom närmare. »Inte ett ord mer om de där dumheterna, för då smäller det, förstår Olson.»

»Doppa honom, så blir han nog förståndigare», uppmanade grosshandlare Boman förhoppningsfullt, men efter en blick på Askengrens beslutsamma ansikte försvann Silverbuckla utan vidare protester ned i salongen.

Där satte han sig en stund och funderade över situationen. Den var omöjlig, totalt omöjlig, och dock var den faktisk. Han, friherre Baltzar Kasimir Silverbuckla, hade på något underbart sätt blivit iförd gamla paltor och placerad ombord på en främmande båt, bland fyra vilt främmande människor av upprörande ofrälse typ. Och dessa människor kallade honom Olson, och behandlade honom som om han vore gast ombord. Och detta tycktes de göra i god tro. Var han verkligen en Olson? Hade han varit gast ombord här i fjorton dar? Han stirrade in i ett stort mörker utan den minsta lilla ljusglimt. Nej, säga vad man säga ville, han var dock en Silverbuckla, och skulle hellre låta slå ihjäl sig än han gjorde drängtjänst åt någon, vem det vara månde.

Detta stolta och manliga beslut sammanstörtade dock lika plötsligt som det fattats, ty Askengrens solbrända ansikte avtecknades plötsligt mot himlen och livligt uppmuntrad av hans tillrop, började Silverbuckla städa.

Att koka vatten och diska blev hans nästa göromål, vilket utfördes först efter hot om allvarlig kroppsaga, sedan fick han tvätta däcket, servera en lättare sillfrukost och syssla med en hel del annat, som han aldrig drömt om att hans aristokratiska händer någonsin skulle behöva befatta sig med.

Mellan varje göromål, och ofta mitt under utförandet av de värv han fått sig ålagda, försökte han protestera och förklara sin identitet, men alla dylika försök nedtystades kraftigt och summariskt.

Och när han för sjunde gången blev befalld att langa upp vatten ur islådan teg han och lydde. Han hade kommit till insikt om, att protester inte tjänade till någonting; de ledde bara till obehag. Det bästa vore nog att tiga, och låta polisen ta hand om saken när han kom i land. Till dess beslöt han att resignera.

Under de närmaste två timmarnas segling uppväckte han därför sin arbetsgivares livliga gillande genom att lyda order, inte som en örlogsmatros visserligen, men han lydde i alla fall, och ådrog sig därigenom en serie uppmuntrande tillrop från grosshandlare Bomans sida, vilket dock, underligt nog, inte tycktes glädja honom så mycket som Boman avsett.

Men när man gjort an kajen vid Skärgårdsholms stad, och herrarna gått upp på hotellet, steg Silverbuckla i land. Vid ett hörn stod platsens poliskonstapel inbegripen i samtal med en kvinnlig bekant, och Silverbucklas blick var grym och hård när han nalkades denne lagens representant.

»Mitt namn är baron Silverbuckla!» sade han.

Konstapelns lantligt troskyldiga blick avspeglade en med tvivel blandad förvåning, och hans kvinnliga sällskap fnittrade till. De hade tydligen inte tänkt sig att en bärare av detta stolta, om ock något färska namn brukade se ut på det där viset.

Silverbuckla rodnade.

»Jag önskar ange en person, som tycks heta direktör Askengren, och som för närvarande uppehåller sig på hotellet.»

»Jaså», svarade konstapeln sävligt. »Va ä de som han sulle ha gjort då?»

»Han har med våld bortfört mig ombord på sin segelbåt och underkastat mig en upprörande skamlig behandling.»

Konstapeln såg fundersam ut, ett dylikt fall hade tydligen aldrig förr förekommit i hans erfarenhet. »Hm», sade han. »Och den däringa Askengren sulle ha gjort dä?»

Silverbuckla öppnade munnen för att svara, men avbröts plötsligt av en röst, som han redan kände allt för väl:

»Gå ombord, Olson!»

Bakom honom stod Askengren, och konstapeln gjorde vördnadsfullt honnör för segelsällskapsuniformen och det välmående utseendet.

»Gå ombord, Olson!» upprepade Askengren, och vände sig sedan till konstapeln. »Karlen är inte vid sina sinnens fulla bruk. Han har varit redlöst berusad kväll efter kväll ett par veckor, och nu har han huvudet fullt av sådana där underliga idéer.»

»Tro inte på honom», inföll Silverbuckla. »Jag är baron—»

»Jaså, är han baron nu», avbröt Askengren brutalt. »I förmiddags påstod han att han var kejsar Wilhelm. Det går visst nedåt på rangskalan. Vill konstapeln vara god och se till att han kommer ombord, och att han stannar där. Och hör inte på hans dumheter.»

Silverbucklas protester tjänade till ingenting. Konstapeln grep honom i armen och förde honom ombord på »Zuleika», och höll sig sedan envist på kajkanten ända tills Askengren med sällskap kom ombord.

Hemresan blev inte angenäm för Silverbuckla. Ett par upprorsförsök kvävdes summariskt, och till slut fann han sig åter, fast med ytterlig motvilja i att utföra Askengrens befallningar.

Det var långt lidet på eftermiddagen när de åter närmade sig Lyngsö båthamn, och Silverbucklas hjärta lättades när han såg att »Zuleika» höll nästan rätt in mot kajen. I Lyngsö visste alla vem han var, och nu skulle vedergällningen drabba Askengren och hans medbrottslingar.

Därför lydde han också med överraskande villighet när Askengren sade:

»Opp, Olson, och lägg ut friholtarna.»

Men när Silverbuckla stod böjd ut över relingen för att lägga ut en friholt reste Boman sig ur sittrummet och lät sin handflata med ett väldigt slag drabba den blå byxbak, som var riktad mot honom.

Som en torped sköt Silverbuckla ut från sidan, och när hans huvud några ögonblick senare kom upp ur vattnet, låg »Zuleika» för fulla segel ut från honom.

»Adjö Olson!» dånade Bomans kraftiga röst över vattnet. »Tack för sällskapet. Sina kläder finner han i Silverbucklas rum på hotellet.»

Fyra solbrända nävar vinkade farväl åt honom, och med dröjande tag sam baron Silverbuckla mot land,

TUSEN TJOG ÄGG

Det är onödigt att i detalj relatera de orsaker, som kommo Bill och mig att plötsligt lämna Minneapolis. Det må vara tillräckligt att nämna, att vi startat ett tidningsföretag, vars mål var den svensk-amerikanska ungdomens andliga höjande, och vår ekonomiska stödjepelare i detta lovvärda företag var en skomakare, ägare av fem tusen dollars.

Efter tre månaders verksamhet, under vilken den svensk-amerikanska ungdomen icke märkbart höjts, återstod av vårt kapital endast skomakaren, och dagen innan nästa tryckeriräkning skulle betalas kommo Bill och jag överens om, att ett luftombyte skulle vara välgörande för oss.

Nästa förmiddags sol såg oss stiga av tåget i Bismarck, Nord Dakotas huvudstad, och efter att ha tvättat oss i stationens toalettrum och fått ett par biffstekar inombords, kände vi oss färdiga att ta ett tag med livet.

Varför vi utvalt just Bismarck till verksamhetsfält minns jag inte, kanske var det endast därför att biljettpengarna räckte dit, och dessutom gav oss tre dollars tillsammans att leva av tills vi lyckats göra någon affär, vilket vi ansågo vara minimum men dock tillräckligt.

»Well», sade jag när frukosten var undanstökad. »Vad ska vi nu hitta på,
Bill? Har du något förslag?»

»Inte precis», svarade Bill lugnt och självsäkert. »Men jag kommer nog snart med ett, skulle jag förmoda. Min hjärna brukar alltid kläcka det rätta förslaget i det rätta ögonblicket.»

Jag opponerade mig inte. Det var Bill, som föreslagit att vi skulle lämna Minneapolis, och jag måste erkänna att det förslaget var klokt.

»Kom», fortsatte Bill, »nu går vi ut och tittar på sta'n. Den ser så festlig och flaggprydd ut, att något måste vara i görningen.»

Det var det också, ty just den veckan avhölls »North Dacota State Fair»—Nord Dakotas Statsutställning—en större marknad som årligen förekommer i de flesta av unionens stater, och vid vilken statens produkter utställas, samt en massa cirkusar, karuseller och andra marknadsnöjen locka de många tusen lantbor, som strömma till staden under utställningsveckan. Och stadsborna med för resten.

»Vid marknaden måste det finnas något jobb för oss», sade Bill. »Där finner vi alldeles säkert någon som har användning för ett par starka, friska karlar med gott sätt, fördelaktigt utseende och motvilja mot kroppsarbete. Vi promenerar dit, så får vi samtidigt se sta'n!»

»Du har rätt!» sade jag. »Vid marknaden finns alltid något att göra. I värsta fall kan jag förevisa dig som dvärg.»

»Dvärg!» sade Bill förtrytsamt. »Sex fot och två tum.»

»Ja visst! Världens största dvärg naturligtvis. Det blir en utmärkt attraktion! Skaffa bara ett tält så—.»

»Håll muggan!» sade Bill. »Det där är dumheter, men något slags göra får vi säkert. Marsch framåt!»

Sakta vandrade vi genom gatorna i solskenet mot den utkant där utställningen var uppställd. Strömmen av festklädda människor och flaggprydda vagnar gled förbi. Hela sta'n var på benen.

Plötsligt stannade Bill och vädrade i luften.

»Jag känner en doft», sade han.

»Ja», svarade jag, som kände doften utan att vädra. »Det är vätesvavla.
Jag känner igen den från nattluften i kasern, när jag var beväring.»

»Du har det», sade Bill. »Och eftersom det står 'eggs wholesale' på skylten över det där planket, så är det tydligt att grossören i ägg fått ett parti förstört av den sköna värmen.»

»Förmodligen», svarade jag. »Come along!»

»Nej, vänta ett ögonblick», sade Bill. »Dessa ruttna ägg är säkert till salu billigt—»

»Å, håll—»

»Tyst! Stör mig inte! Jag har en idé! Vänta! Jo visst! Jag har det, jag har det, unge man! Vår förmögenhet är gjord!»

Och utan ett ord vidare rusade han in genom ägghandlarens port, och jag följde naturligtvis efter.

Innanför porten stodo tio lådor och en mycket bekymrad man. Det var lådorna som luktade.

»Jädrans värme», sade Bill innerligt. Bill var en stor psykolog.

»Ja, fy fanken», instämde karlen med en värme, som inte stod klimatets efter. »Här står jag nu med tio lådor ägg, tjugu tusen ägg, gossar, platt fördärvade så de stinker.»

»Det är för galet», sade Bill. »Ni måste ha bort dem genast. Lukten känns ute på gatan, och det missrekommenderar er affär.»

»Tag en cigarr», sade karlen. »Ni har fullkomligt rätt, gossar, men hur skall jag bli av med dem. Inget folk i dag, alla är på utställningen, och om jag hade något folk, så ville de inte dra i väg med ett så stinkande lass nu när det är så gott som helgdag. Jag ville ge tio dollars för att bli av med eländet.»

»Hit med långschalen», sade Bill, »och låt oss låna er handkärra, så skall min kamrat och jag köra bort äggen för er. Dels är vi främlingar i sta'n, så oss gör det ingenting och dels vill vi gärna hjälpa er.»

»Tag en cigarr till», sade karlen, och tio minuter senare knogade Bill och jag ut genom ägghandlarens port med tio doftande lådor på en kärra och tio härliga dollars omsorgsfullt nedstoppade i Bills högra byxficka.

»Du är ett snille, Bill», sade jag utanför. »Den här saken gick storartat. Nu gäller det bara att bli av med eländet. Ska vi ställa kärran och kila, eller ska vi välta ut dem på gatan?»

»Äggen!» svarade Bill. »Gosse, gosse, du blir aldrig miljonär! Det, som du nu bevittnat är endast förspelet, pass på, nu går strax ridån upp för det stora dramat. Hugg i!»

Jag högg i, kärran rullade framåt, och jag gjorde den observationen, att en hel del gott folk vände sig för att titta på den, fastän den närmade sig dem bakifrån. Doften måtte ha varit rätt stark. Men så var det också många ägg.

»Vart menar du att vi ska hän med den här ådekolongen?» frågade jag
Bill.

»Till utställningen», svarade han endast.

»Och sen?»

»Vänta, så får du se!»

Jag kände hans envishet och svaghet för dramatiska effekter och teg därför, tills vi stodo mitt i positivlåten utanför festplatsen, som lyste riktigt lockande med sina flaggor och vimplar och vita tält.

Då stannade Bill.

»Se där», sade han, »där är just den plats, som vi behöver.» Och han pekade på en obebyggd tomt med en lergrav i mitten och ett plank på andra sidan. »Stå här och vakta kärran, så skall jag ordna det hela.»

Efter en kvart eller tjugu minuter kom Bill tillbaka bärande ett rep och ett par stolpar samt hammare och spik.

»Saken är klar», sade han. »Jag har hyrt tomten och planket där borta för i dag, och nu har vi bara att sätta upp affären. Ser du, yngling, vi ska slå lös en bräda i planket där, såga bort en bit på mitten och spika det dit igen på sådant sätt att det blir ett hål i planket, stort nog för en karl att sticka ut huvudet genom.»

»Och sedan—»

»Sedan sätter vi naturligtvis rep runt tomten här, ställer ägglådorna innanför och så börjar affären. Ser du tältet där inne på utställningsplatsen: 'Slå negern i skallen så får ni en fin cigarr', står det med stora bokstäver över ingången. Du vet hur det går till: en neger sticker ut huvudet genom ett hål i en vägg, och man försöker träffa honom med en boll. Jag ämnar arrangera något liknande här, fast med ruttna ägg i stället för bollar. Säg uppriktigt om du tror, att det finns en enda man här i dag, som inte med förtjusning kommer att ta emot detta tillfälle att slå en neger i skallen med ett ruttet ägg. Här behövs inga cigarrer till lockbete. Fem cent stycket, sex för en kvartsdollar. Nettoförtjänst över åtta hundra dollars.»

Så stod idéen klar för mig i all sin enkla storslagenhet. Vår neger i hålet skulle ta loven av varenda annan liknande inrättning på utställningen. Här skulle vi stå utanför området och bokstavligen konkurrera ihjäl de legitima företagen. Men det fanns en svårighet och jag påpekade den:

»Bill», sade jag. »Idéen är lysande, briljant, underbar, men hur tänker du få tag i en neger, som står för det bombardemanget.»

»Oroa dig inte för den saken», svarade Bill. »Var dag har sin egen plåga; allting ordnar sig.»

Det tog oss inte lång tid att få allt i ordning: hålet upptaget, tomten inhägnad med repet; och ägglådorna placerade innanför.

»All right», sade jag när allt var klart, »var ha vi nu negern?»

»Tja», sade Bill, »det gäller flera hundra dollars per man, så nog bör en neger kunna anskaffas. En konstgjord går lika bra som en äkta, tycker jag, så jag har en krullperuk och en stång brunt smink här i paketet.»

En hemsk misstanke vaknade i min själ.

»Vad har du tänkt dig?»

»Joo, du spelade neger förbaskat bra på den där kostymbalen i Svithiods
Hall, du minns. Skulle inte du—»

»Eller du», sade jag, högst indignerad.

»Jag bidrar med idén, vilket är det värdefullaste. Den, som är trög i hjärnan böte med kroppen. Det gäller pengar, yngling, och—»

»Spara munlädret du», sade jag. »Jag gör det aldrig.»

Men i detsamma satt Bills näve som ett skruvstäd i min nacke.

»Tänk efter, unge man, du gör det nog till slut.»

Jag tänkte efter allt under det jag gjorde mitt bästa för att sparka benen av min käre kamrat, och först sedan jag stiftat intim bekantskap med jordskorpan och tagit ett par munnar fulla av den tomt där det följande dramat skulle utspelas, ändrade jag mening och gick in på saken.

Snart stod jag alltså, svart i ansiktet, iklädd krullperuk och med en säcktrasa om halsen på andra sidan planket med huvudet ut genom hålet. Och för att omintetgöra alla försök till flykt surrade Bill fast mig sedan jag kört igenom huvudet och alltså var hjälplös.

Mina känslor tvinga mig att endast i största korthet skildra det som nu följde. Bill ställde sig vid ägglådorna, upphov sin röst och vrålade:

»Kom hit alla friska pojkar! Slå negern i skallen med ett ruttet ägg.
Fem cent stycket, sex för en kvartsdollar. Hör hit alle man!»

Det dröjde knappt en minut förrän ett par karlar stannade. De tittade på mig och en av dem slängde med en vårdslös gest åt Bill ett mynt, samt fick i utbyte två ägg. Jag stod i spänning.

Så kom det första ägget farande. Det var visserligen en bom, men träffade naturligtvis planket, och äggets vidriga innehåll gav mig en dusch från vänstra sidan. Brrr!

Mitt ansikte måste ha visat vad jag kände, ty karlen, som från början varit rätt loj, fattade ett livligare intresse för min person, och skickade av ägget nummer två med fruktansvärd kraft. Bom igen, men en ny doftande dusch.

Några förbigående hade stannat för att titta, egendomligt nog tyckte de visst att det såg roligt ut, för de skrattade och ett par av dem kastade slantar till Bill. Nu började äggen vina på allvar.

Plask, pladaplask, plask-plask slogo de mot planket, den gula smörjan stod som en sky omkring mig, och folkhopen borta hos Bill började bli livlig. Allt flera människor samlades där borta, skrattsalvorna dånade och den första fullträffen hälsades med hurrarop, som kallade dit folk från alla håll.

Sedan vet jag inte mera vad som hände där borta vid repet, men äggsmattret mot planket steg från ett brus till ett dån och från ett dån till en rytande orkan. Hur Bill hann langa ut så många ägg förstår jag inte, men han påstod själv, att han fick en viss vana att gripa sex ägg i taget och slunga dem till kunden med ena handen medan han inkasserade med den andra.

Själv var jag borta från världen. Jag stod i ett moln av rutten äggula, den stänkte på mig från alla håll, fyllde ögon, näsa och mun, rann runt mitt huvud och nedför planket omkring och bildade en sjö nedanför mig.

Och alltjämt smattrade ägg runt planket i alltmera tätnande salvor, och om jag ibland var nära att lämna detta jordiska piggade en ny fullträff upp mig till fortsatt existens. Tid och rum plånades så småningom ut för mig, och den enda skymt av medvetande som fanns kvar i min hjärna var begreppet ruttna ägg. Hela min omgivning, atmosfären som jag inandades, jag själv, hela världen var ruttna ägg. Och svagt trängde till mina igenmurade öron ljudet av hundrastämmiga jubelrop några meter borta.

Hur länge det dröjde innan jag märkte att äggorkanen tunnade av och slutligen upphörde vet jag inte. Bill påstod att det endast var tre timmar; för mig verkade det tre veckor.

Men innan min hjärna fullkomligt fått klart för sig att bombardemanget var slut, drog någon mig bakifrån ut ur hålet och när jag utmattad sjönk ihop på marken, sköljde en ström av kallt vatten över mitt huvud.

Jag slog upp ögonen. Bill stod bredvid mig med en pyts i handen.

»Du skötte dig fint, gosse», sade han, och sken som en sol. »Du var präktig, helt enkelt. Ska du ha dig en pyts till, så blir du kry.»

När livet återvänt i mig gingo vi till ett ställe, där vi trots förbudet kunde få en verkligt rafflande råwhisky, och jag förmodar att jag den kvällen skaffade mig ett rykte som stor älskare av varan.

Men äta kunde jag inte, och när uppassaren föreslog ägg såsom varande lättätet, var han närmare döden än han anade.

Och litet bakom var jag hela tiden tills vi delade upp kassan och jag fann att min del var fyrahundratrettioen dollars och sextiofem cents. Då blev jag mig själv igen, och Bill, som förefallit litet bekymrad, lyste upp.

»Du gosse!» sade han. »Jag har en god idé till, en idé som kan skaffa oss lika mycket kosing till.»

»Nå, vad är det?» frågade jag med endast lindrigt intresse. Jag hade ju pengar.

»Jo, i morrn går vi omkring till alla stans ägghandlare och köper opp ruttna ägg och—»

Jag slog inte ihjäl Bill; nej, det gjorde jag verkligen inte, men jag reste mig utan ett ord och gick ensam ut i natten.

ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE

Den unge mannen, som sakta gick framåt gatan, var blåögd och ljushårig, betydligt bägge delarna, hans byxben slängde vida ovanför ett par knöliga skor, och under nacksnagget var skinnet rakat. Jo då, det var en svensk-amerikan.

Den uppfattningen fingo också Anton Fröjd-Karlsson-Grönsten och Johan
Järnhand, och de försiktigt närmade sig den unge mannen, ty Grönsten och
Järnhand voro ett par framstående medlemmar av bondfångarnas skrå, och
de vädrade sköna, amerikanska långschalar i svensk-amerikanens plånbok.

Den ljushårige tittade uppåt husväggarna och smålog överlägset.
Trevåningshus! Att de gitte bygga sånt. Nej, om de hade minsta begrepp
om saker och ting så skulle de smälla opp tio-tolv våningar i sänder.
Mer kunde man väl inte begära här i gamla landet.

Han väcktes ur sina drömmerier av en röst. Och rösten var Grönstens.

»Beg pardon, mister. Kan ni säja mej hur jag skall gå för att komma till järnvägsstationen?»

»No!» svarade den ljushårige.

»Inte? Ja, då får jag fråga någon annan. Se jag är främling i stan, kommer just från Amerika. Det är ett land det, skall jag säga herrn. Det är annat än Sweden.»

Den ljushårige log överlägset.

»Yes, jag vet! Kommer också just därifrån.»

»Åh, nä men det var roligt—»

Bekantskapen var snart formerad, och en liten stund senare sutto tre »svensk-amerikaner» inne på ett kafé och läskade sina strupar med krisöl, och de skröto i munnen på varandra om hur mycket pengar de förtjänat där ute i det underbara landet.

»Se här!» sade Grönsten och bläddrade vräkigt i en plånbok stinn av reklamlappar, som vid flyktigt påseende liknade sedlar. En riktig tusenlapp och ett par hundralappar höll han fram till närmare inspektion.

»Här bräcker du ingen!» sade Järnhand och vinkade med en lika stinn sedelbok, där det också fanns några äkta hundralappar. »Visa nu att du också har pengar, Jackson!»

Svensk-amerikanen ändrade inte en min, men drog upp sin plånbok, och lät en bankanvisning på femton tusen dollars glimta framför bondfångarnas lystna ögon.

De växlade en blick. Här var ett kap att göra. Järnhand beställde in vin. Vinet dracks, och mera vin dracks och ännu mera vin togs in. Men när de tre korten kommo fram vägrade Jackson i alla fall i vändningen; han spelade inte kort, sade han.

»Visst ska du spela när vi bjuder på vin», så Grönsten hotande. »Du ska väl inte bara sitta och bli bjuden utan vara kamrat också.»

»Well», hickade Jackson, som fått lite för mycket. »Jag skall bjuda på middag med champagne i stället. Fast jag har inga kontanta pengar. Måste i banken först, vänta här, grabbar.»

Han försökte resa sig, men sjönk tillbaka.

»Det är inte värt du går ut», sade Järnhand välvilligt. »Hit med anvisningen så skall jag hämta pengarna åt dej, så får du sitta här och nyktra till under tiden.»

»Vill du det?» sade Jackson, glatt överraskad. »Det var hyggligt!»

Han fiskade upp checken ur plånboken, men hejdade sig med en misstänksam blick just när han var i begrepp att räcka fram den.

»Det är ett stort—hupp—förtroende», sade han tveksamt.

»Visst», sade Järnhand lite ängsligt. »Men vi har väl förtroende för varandra!»

»Jag skall följa med och se efter att han uträttar det ordentligt», försäkrade Grönsten.

»Nähä», sade Jackson plötsligt. »Vi har förtroende för varandra. Lägg opp era plånböcker på bordet! Hick! Nå opp med dom!»

Bondfångarna lydde tvekande.

»Seså», fortsatte Jackson. »Nu ligger dom där. Jag vet att det är mycke pengar i dom. Nu vaktar jag plånböckerna medan ni går i banken. Jag har förtroende för er och ni för mig.»

Bondfångarna växlade åter en talande blick. Det var ju cirka två tusen i äkta sedlar i plånböckerna, men checken var på över femtio tusen i svenskt mynt. Bytet var gott!

»Hit med checken!» sade Järnhand. »Så ska vi hämta pengarna.»

Jackson strök åt sig plånböckerna och stoppade dem i fickan, sedan lade han anvisningen på bordet.

»Skynda er tillbaks, pojkar», ropade han efter bondfångarna när de försvunno genom dörren.

Men knappast var dörren stängd förrän svensk-amerikanen plötsligt blev nykter, betalade sin förtäring och med spänstiga steg avlägsnade sig bakvägen.

Dagen därpå meddelade tidningarna, att polisen äntligen fått sak mot de kända bondfångarna Järnhand och Grönsten. De hade häktats under försök att prångla ut en falsk check i banken. När de häktades dukade de upp den gamla vanliga historien, att de fått checken av en obekant person.

»DEN GYLLENE PLOMMONBLOMMAN»

Skeppar Broman stod på Ida Mathildas däck och log som en sol. Omkring honom utbredde sig Nagasakis hamn med sitt myllrande vimmel av fartyg i alla storlekar, från små korthuggna bogserare till Nippon Yusen Kaishas väldiga linjeångare. En yankeeliner, som varit inne för inspektion, gled just ut.

Bromans lyckliga blåa blick följde oceanvinthunden, som stack ut mot det solglittrande havet. »Mongolia of San Francisco» stod det i aktern, och skepparn myste.

»Snart så är det jag, som reser över till Frisco på en så'n där baddare», mumlade han belåtet för sig själv. »Det är annat, det, än att lusa sig fram med gamla Ida Mathilda.—Jungman! Klar med giggen, jag skall ro över till bergensaren där borta.»

Bergensaren var en norsk trampångare, svart och smutsig som det kol den brukade föra, från toppen av de stubbade masterna ända ned till vattenlinjen. Men kapten Pedersen, som mötte skeppar Broman vid fallrepet, var en slående motsats till sitt fartyg. Han var nämligen klar att gå upp till sin mäklare, och landgångsriggen var splitt språngande ny; köpt i Cardiff på sista resan.

»God aften, kapten Broman», sade norrmannen och räckte fram sin näve till hälsning. »Det var fanden vad de ser lykkelig ud. Har det hänt Dem noget?»

Skeppar Broman log från öra till öra, och hans väldiga näve drabbade hans norska kollega i ryggen med ett slag, som skulle ha tagit andedräkten från en mindre massiv man.

»Joo, det kan kapten hoppa opp och kyssa sig på», sade han och halade upp en blå telegramblankett ur fickan. »Här är nyheter så det förslår! Jag har just fått kabel hemifrån att skutan är såld och skall överlämnas till köpare här.»

»Är det något att vara så glad över?» frågade norrmannen, som vi hädanefter låta tala svenska.

»Om det är», svarade Broman. »Jo, ge sig katten på det, kapten. Skutan är såld för tvåhundrafemti tusen och vi gav bara åtti för den gamla skorven när vi köpte henne ifrån Finland.»

»Hå, fanken!»

»Jojomensan! Och jag äger fjärdedelen i den, kapten. Vad tycks om det?
Sätter in tjugutusen lock och får igen sextiotvå fem.»

Norrmannen lyfte på mössan och klådde sig betänksamt bakom örat.

»Ja, det är kriget», sade han. »Allt tonnage har ju gått upp i orimliga priser, men så är frakterna också orimliga. Hemma i Bergen är dom miljonärer allihop så gott som. De är skeppsredare där en och varann som kapten vet.»

Skeppar Broman brydde sig inte om att svara. Han hade för mycket annat att tänka på.

»Nu, jädrans, kapten», svarade han. »Nu ska vi ta och sätta sprätt på Nagasaki ett slag. I kväll är det jag som bjuder, och så mycket skall jag säga kapten, att det är inte lönt att han räknar med att komma ombord i natt mer. Jag tar min styrman med, det gör väl inget? Det är en hygglig pojk hemifrån Grebbestad och lite släkt till mig för resten. Vi tre ska visa dom små gulbruna japparna hur det går till när skandinaviska pojkar är ute på härjningståg.»

* * * * *

Den trio, som något senare på kvällen hemsökte det ena efter det andra av Nagasakis europeiska hotell, var väl ägnad att tilldraga sig uppmärksamhet även av annan anledning än ett tämligen uppsluppet humör. Det var tre blonda nordmannatyper, med ögon blå som det hav där de hörde hemma, och med axlar som kom de små atletbeundrande amerikanskorna att se sig om efter dem både en och två gånger. Och ingen blickade förgäves, ty de tre unga männen voro alltid färdiga med ett småleende eller en blinkning, när de märkte att ett vackert ögonpar riktades åt deras håll.

Endast styrman Bryngelson var något reserverad. Han var i sällskap med förmän och överordnade.

Men inte ens i Nagasaki äro de stora hotellen öppna natten igenom, och innan de tre sjömännen på allvar tyckte sig ha börjat sjöslaget stodo de på gatan utan huld och skydd, medan deras senaste tillflyktsort obevekligt stängde sina portar.

»Nu går vi och hälsar på japparna», sade kapten Pedersen. »När dom vita männen inte vill ta emot oss längre, så söker vi tröst hos de bruna kvinnorna.»

»Visst fanken», instämde Broman. »Om vi skulle fara till ett tehus och se på geishorna?»

»Är du galen?» frågade norrmannen. »Dricka teblask, är det vad du vill?
Fast geishorna är ju ….»

Styrman Bryngelson hostade lätt.

»Annars skulle jag kunna visa vägen till ett annat hus, där man slipper att dricka te», sade han.

»Vad får man där då?» frågade Broman.

»Man får något, som dom kallar för saké och som smakar ungefär som brännvinet hemma. Lika starkt är det åtminstone.»

»Det gillas», sade norrmannen. »Och geishor finns väl där?»

»Nog finns det jäntor, alltid», svarade Bryngelson. »Men om det är geishor vet jag inte. Dom kallar dom visst yoshis.»

Kapten Broman gjorde plötsligt ett luftsprång, slog ihop klackar och händer och gav till ett tjut, så att den lille japanske poliskonstapeln, som stod ett stycke därifrån, vördnadsfullt bugade sig och beklagande slog ut med händerna, varmed han antagligen ville antyda, att dylika tjut helst icke borde förekomma.

I nästa ögonblick bugade han sig en gång till. För att ta upp en amerikansk silverdollar, som glimtade till i luften och slog ned framför honom.

»Kör i vind», skrek kapten Broman. »Nu har vi druckit champanj och vin bland grevar och baroner. Nu ska vi dricka brännvin ett slag. Sätt i gång, styrman.»

»Vi åker väl,», sade Pedersen och vinkade på tre rickshakulier, som alltsedan herrarna kommo ut från hotellet avvaktande dröjt i närheten. De travade fram, sjömännen äntrade upp i kärrorna, utan att i någon mån utveckla den vighet, som annars utmärker deras yrke, och så bar det i väg.

Bort från de moderna stadsdelarnas blandning av occident och orient bar det i väg, in på rent japanska smala gator. Outtröttligt travade de kraftiga löparna med sitt glidande, vargliknande lopp. Så körde de in genom en gatuport, svängde ned i det som borde ha varit en rännsten, och stannade utanför ett hus, där en rad vaggande papperslyktor utefter taklisten lyste på en vägg, som i hela sin längd och tredjedelen av sin höjd upptogs av träburar, vilkas spjälor lyste matt av förgyllning i det bleka skenet.

»Här är det», sade styrmannen och hoppade ur rickshan. »Om dagarna sitter jäntorna i burarna.»

»Åh, i hälsingland heller!» sade skepparen.

»Jo, jo, det är min själ sant», intygade norrmannen. »Det är bruket här i landet. Kom så går vi in!»

I dörren möttes de av en underdånigt leende fet japan, som under de mest underbara vördnadsbetygelser förde sina gäster in i ett stort vackert rum, upplyst av ett otal brokiga papperslanternor, som dinglade var en sådan möjligen kunde placeras. På väggarna lyste brokiga kakemonos med fåglar, blommor, samuraier och det heliga Fujima i skön blandning, på golvet lågo mattor och kuddar strödda, för övrigt var rummet bart.

»Fasen så enkel möblering», anmärkte Broman med ett flin. »Inte så mycket som en stol att sitta på.»

Den fete japanen tecknade mot kuddarna och inbjöd på dålig engelska de högtärade herrarna att taga plats, och eftersom intet annat tycktes vara att föredraga, uppfyllde de tre vikingarna välvilligt denna rimliga begäran.

Genast trippade ett par snedögda skönheter in med saké, risbrännvin, på lackerade brickor, andra skönheter började knäppa på strängaspel och åter andra trådde dansen. Och det var icke barnkammardans.

Kapten Broman var förtjust.

»Skål, styrman», skrek han. »Det här var inte dumt påhittat. Tag emot här, jäntor!»

Och hans tunga silverdollars slogo som ett underbart slagregn mot golvets smala bambutiljor.

Denna exponering av rikedom och en frisk vilja att skiljas från den tilltalade i högsta grad den fete japanen, och han närmade sig under djupa bugningar.

»Högtärade herre! Jag skall visa er det bästa mitt usla hus har att bjuda. Edra högtärade ögon skola vila på den skönaste bland de sköna, på Kinumé, 'Den gyllene plommonblomman'.»

Han gav ett tecken. Musiken tystnade, och de små yoshis, som nyss dansat, drogo sig mot väggarna. Ett nytt tecken, en dörr drogs åt sidan, och in kom Kinumé.

Hon gjorde skäl för sitt namn, »Den gyllene plommonblomman», ty hon var liten och lätt och skir som ett av plommonträdets skära blom, hennes förgyllda läppar logo, och som en fladdrande fjäril dansade hon in, hennes fötter tycktes knappast röra golvet, hennes gula kimono, översållad med plommonblommor i guld, böljade än vitt, än smekte den mjukt kring linjer, som kommo kapten Broman att känna en hissnande känsla i bröstet. Inte ens de fem skramlande sköldar av försilvrad plåt, som slängde omkring Kinumé, förmådde dölja det faktum att hon var Nagasakis skönaste yoshi.

»Det är en jänta för mig, det!» skrek skeppar Broman. »Den skulle jag ha lust att ta med mig hem till Sverige.»

Norrmannen skrattade.

»Köp henne!» sade han. »Dom här pikerne är till salu har jag hört.»

Broman var genast med på saken.

»Hör hit», skrek han åt jappen. »Jag köper jäntan där. How much?»

Med en flott gest drog han upp en packe engelska sedlar ur plånboken och kastade dem åt japanen.

»Räcker det där?»

Styrman Bryngelson vaknade upp ur den halva dvala allt dryckjomet försatt honom i.

»Men kapten», protesterade han. »Det är ju nära tvåhundra pund.»

»Håll mun, det har jag råd till», skrek Broman. Och styrman teg.

Japanen, i hast allvarlig, tog upp sedlarna och räknade dem. Så bugade han sig djupt och stack dem i barmen, försvann och kom tillbaka om en stund med ett långt papper, fullskrivet av japanska bokstäver, vilket han lämnade skepparen.

»Den gyllene plommonblomman» tillhörde kapten John Broman.

* * * * *

Tidigt nästa morgon fick Ida Mathildas jungman det ovanliga nöjet att ro en ung japanska i land. Hon var klädd i gul guldbroderad sidenkimono med skepparns gamla ulster utanpå, och hennes läppar buro spår av förgyllning.