SIGGE STRÖMBERG

DEN LJUSA SKALPEN

AF SIGGE STRÖMBERG

har äfven utkommit:

PRÄRIELIF

Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern.

Tredje upplagan. — Tolfte tusendet.

Pris 1 Kr.

Prässuttalanden om “Prärielif“:

“Sigge Strömbergs sannsagor och lögnhistorier höra till det slags nöjesläsning, som man verkligen slukar med förtjusning.“

Salaposten.

“En viss ledig slyngelaktighet öfver det hela roar.“

Dagens Nyheter.

“Man blir gärna glad åt “Prärielif“.

Ystadsbladet Aurora.

“Vi för vår del sätta “sannsagorna“ främst, men lögnhistorierna äro roliga de med.“

Västgöta-Korrespondenten.

VILDHJÄRNOR

Amerikahistorier.

Andra upplagan. — Tionde tusendet.

Pris 1 Kr.

Prässuttalanden om “Vildhjärnor“:

“Särskildt dialogen är sprudlande kry.“

N. D. A.

“Kryddad med en humor, som är ytterst sällsynt här i landet.“

Salaposten.

“Boken är något bland de roligaste man öfverhufvud kan få fatt på“.

Ny Tid.

“Vildhjärnor är en bland de roligaste böcker, som på sista tiden förekommit i bokmarknaden.“

Sk. Aftonbl.

Den ljusa skalpen

Nya präriehistorier

AF
SIGGE STRÖMBERG.

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
GÖTEBORG 1911

Pappersleverantör:
GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA.

GÖTEBORG 1911.
LANDERS BOKTRYCKERI A.-B.

DEN LJUSA SKALPEN

I.

Där »Vattnens fader» upptager det sparsamma flödet från Minnehaha — Det skrattande vattnet — sväfvade Dacotas lätta rökar öfver trädtopparna. Långt upp till Minnetonkas fiskrika sjöar sträckte sig deras skogar, som vimlade af allt slags vildt, i Mississippi simmade blanka laxar och feta kattfiskar och åt söder och väster rullade den vida prärien, där tallösa buffelhjordar betade, i väntan på, att den röde mannen af dem skulle utkräfva sin skatt.

Den stam af det stora Dacotafolket, som härskade öfver denna härliga näjd, hade till höfding den unge Blå Molnet, son till Stora Björnen, som efter en lång och ärofull lefnad trampats till döds under en buffelhjords fötter och gått till sina fäder på Den Store Andens rika jaktmarker.

Blå Molnet var en värdig son af sin fader, tapper krigare och väldig jägare, men han var dock en underlig man. Hans håg var icke som de andras. Ofta kunde han sitta nere i dalen vid Minnehaha och lyssna till hur den tunna vattenslöjan med en klang som ett sorglöst löje föll mot stenarna nedanför, eller stå på höjden nere vid floden och betrakta hur aftonens röda färger spelade öfver det blanka vattnet, som i en vid båge drog mellan kullarne mot prärien i söder.

Mycket undrade stammens män och kvinnor öfver hvar hans tankar voro i dessa timmar. Men ingen förstod. När någon af de förnämligare krigarne djärfdes fråga honom log han endast, men gaf aldrig något svar. Men ingen, icke ens den gamle medicinmannen, tänkte något ondt om honom därför, ty han var mild mot stammen och grym i striden så som hans fäder varit, och han ägde därför sina stamfränders hjärtan.

Men en stor sorg och oro gjorde han dem dock. Allt sedan hans tjugonde år hade stammens äldste önskat, att han skulle taga en squaw till sig, som kunde bo i hans wigwam och utföra det arbete, som icke fick fläcka en krigares händer. Men den unge höfdingen önskade det icke så. För stammens kvinnor hade han inga blickar, han älskade endast jakten och kriget, och sina mustanger, de snabba »stora hundarna», som gladde hans hjärta.

När så tjugutre somrar rullat fram sedan den dag då han först såg ljuset, beslöto de gamle att taga saken i egna händer, och de utsågo en hustru åt honom. Det var en kvinna af ädel börd som vann deras val, Snabba Hinden, flickan med ögon som eld och hår som präriens svartblå midnatt.

I det stora rådet kungjorde de gamle sedan sitt val, och ett gillande mummel gick genom församlingen, ty alla funno det godt, men höfdingens haka sjönk mot bröstet och han tänkte länge. När ansiktet åter lyftes var hans leende ljust och han böjde jakande sitt hufvud, gillande det val de gamle och vise gjort för honom.

Och när han sedan såg kvinnan vaknade mannen inom honom och han hungrade efter hennes skönhet och tog henne till sig och gjorde henne till sin squaw. Men till floden gick han aldrig mer.

Snabba Hinden bodde i Blå Molnets wigwam och gjorde hans arbete, och han gladdes åt hennes skönhet och hennes kärlek, åt den kopparröda, mjuka huden och de heta ögonen. Hans anseende inom stammen steg allt högre, ty nu var han sannerligen en man och en krigare, och hans ätt skulle lefva länge.

Så gick hösten, och snart svepte vintern sin hvita klädnad öfver Dacotas land, krigarna jagade sällan, utan hvilade i sysslolöshet kring eldarna i sina hyddor, och Minnehahas silfverlöje hördes icke mer, dess pärlande pizzicato hade förstummats af fjättrande is. Dacotas rökar blefvo tätare ty kölden var hård, och Dacotas krigare längtade efter våren.

I långa månader väntade de, tills Den Store Anden till sist förbarmade sig öfver dem, och åter lät sin sol så värme öfver landet. Då vaknade de röde männen ur sin vinterdvala, och fejade sina vapen, och när de första blommorna stucko upp sina hufvuden, gräfde de tomahawken ur jorden och redo, målade i gälla färger, mot söder för att finna en fiende. Blå Molnet var deras höfding, och hans rika fjäderprydnad vajade stolt när den vilda mustangen åter bar honom ut mot ära och segrar.

I många dagar redo krigarna söder ut öfver präriens vågor. Väl sågo de många hjortar, och äfven i fjärran betande bufflar, men de krigsmålade männen sökte ej nu sådant byte. De önskade skalper att hänga i sina gördlar och att pryda sina hyddor med. Men ingen fiende syntes, ty få voro de, som vågade beträda Dacotas land.

En dag, medan krigarna rastade och deras mustanger fredligt betade på kullarnas sluttningar, kom en spejare galopperande in till lägret. Han själf var trött och hans häst hvit af lödder, ty han hade ridit långt, men han hade goda nyheter att förtälja. En half dagsresa längre åt söder hade han sett hvita män. Hvita män med hvita vagnar, som sakta färdades fram öfver prärien. Han hade smugit sig nära och sett, att männen voro ganska få, och att de hade sina kvinnor med, men männen voro alla stora och starka och alla hade ljust hår samt buro långa bössor.

Då gladdes de röde männen, och de höllo rådslag och beslöto att anfalla blekansiktena. Sedan stego de till häst och redo mot söder, men dessförinnan ordnade de sina skalplockar, ty ingen visste hvem Manito ville kalla till sig.

Mot aftonen varskodde spejarne, att de hvite männen voro i sikte, och krigarna smögo sig försiktigt framåt efter att hafva lämnat sina hästar i en dalsänka. Gräset hade ännu icke hunnit långt, men var dock tillräckligt för att kunna dölja de röde männens hufvuden, när de från ett säkert afstånd bespejade blekansiktena.

Det var nu ganska sent på dagen, och solen gjorde sig redo att snart sjunka under horisonten, där aftonrodnaden flöt som ett eldhaf, kastande dallrande violetta flammor upp mot zenith.

Blekansiktena redde sig för natten. Under många rop och piskrapp åt de tröga oxarna, sammankördes de höga, hvita vagnarna i en vid cirkel, i hvars midt en stor lägereld tändes. Hvad i öfrigt försiggick inom denna vagnborg, kunde de röde krigarne icke se, men hvad de däremot sågo, var, att två af de storväxta blekansiktena, med sina långa bössor under armen gingo vakt utanför vagnarna.

Så sjönk solen lik ett glödande klot bortom präriens rand, och västerns korta skymning tog vid med sitt dårande färgspel. Natten svepte fram öfver jorden och de hvite männens lägereld brann allt lägre.

Då höllo de röde krigarna rådslag, och Blå Molnet talade till sina tappre.

Medan jorden sof, sade han, borde den röde mannen angripa sina fiender, ty då voro deras skalper lättare att vinna. Då sofvo blekansiktena tungt som björnen om vintern. Men först skulle, längre fram på natten, en af spejarne smyga sig fram för att pröfva vakternas vaksamhet. Och alla krigarna grymtade sitt bifall. Sedan rullade de in sig i sina filtar och sofvo några timmar, men deras sömn var lätt som vildkattens.

Men när stjärnorna stodo som klarast voro de åter vakna, och följde med blicken Hale Ålen, tills han försvann i mörkret på sin väg bort för att pröfva de hvita vakterna. Snabbt och ljudlöst som en skugga smög han bort i mörkret och de hvita vakterna gingo lugna rundt vagnborgen eller värmde händerna vid den lilla eld, som de tändt upp åt sig där utanför.

Vid sidan af denna eld sågo de röde männen något, som de förut ej märkt. Det var en hund. Hur stor och af hvad utseende kunde de icke se, men deras skarpa ögon kunde dock urskilja djurets konturer.

Plötsligt lyfte hunden sitt hufvud och vädrade. De hvite männen gåfvo akt därpå och grepo sina bössor, och rödskinnen anade att Hale Ålen var i fara. Hunden steg upp och vädrade ånyo, raggen reste sig i dess nacke, och med ett kort, ursinnigt skall rusade den ut i mörkret.

En af de hvite männen ryckte en brand ur elden, svängde den öfver sitt hufvud så att lågorna slogo fullt ut, och kastade den i en båge åt samma håll som hunden sprang.

Ett ögonblick syntes i dess sken Hale Ålen, som rest sig upp på ena handen och med knifven i den andra var beredd att möta hundens angrepp. En enda flyende sekund syntes han, men det var nog. Den andre hvite mannen hade sin bössa lyftad, och i samma ögonblick som branden fräsande föll ned i gräset blixtrade hans skott. Och hundens ursinniga skall blandades med Hale Ålens dödsskri.

Krigarna gnisslade med tänderna i fruktlös vrede, men ingen af dem åstadkom minsta ljud. I deras hjärtan glödde hatet och hämnden, men de insågo, att det icke nu var rätta stunden att angripa.

Inom vagnborgen var nämligen nu allt i rörelse, torrt gräs kastades på elden, så att dess flammor stego allt högre, och de hvite männen med sina långa bössor i beredskap, spejade mellan vagnarna ut i mörkret. De voro nu alla beredda, och ett anfall skulle kosta allt för många tappra krigares lif, kanske sluta med seger för de långa bössorna.

Blå Molnet låg därför stilla i gräset borta på höjden och såg med hatfulla ögon mot de hvita vagnarna. Hade icke denna hund funnits, så hade hans krigare varit öfver blekansiktena oväntadt som präriens hagelbyar i sommarhettan, och deras skalper skulle snart ha hängt vid de tappres gördlar. Men lika godt. Innan Den Store Andens öga ännu en gång blickade ned på Dacotas land, skulle Hale Ålen vara hämnad, och Dacotas skulle åter kunna i lugn draga tillbaka till sina hyddor och jakten kring Minnetonka, medförande skalper och byte, ja kanske äfven fångar att binda vid pålarna och glädjas åt vid fästen i byn.

Medan timmarna alltmera skredo framåt lugnades de hvita männen i vagnborgen. Väl gick ingen till hvila i vagnarna, men de sutto hukade kring elden, som de åter läto brinna lägre. De båda vakterna gingo icke mera utanför af fruktan för smygande röda mäns knifvar, men mellan vagnarna spejade många ögon.

Blå Molnets krigare hade smugit tillbaka till sina hästar endast lämnande spejarna kvar, att vakta de hvites läger. Snart syntes dagens första strimma i öster, mörkret lättade sakta, och en blek grådager svepte nejden. Då beslöt den unge höfdingen att gå till anfall, ty nu visste han, att de hvite skulle tro all fara öfverstånden.

Försiktigt redo krigarna framåt, följande sänkorna mellan präriens vågor, och deras mustangers näsborrar voro ombundna, så att icke lukten af de hvite männens hästar, som af vinden fördes till dem, skulle komma djuren att gnägga.

Med stor försiktighet förde Blå Molnet sina män öfver den ljusnande prärien, tills det icke längre var möjligt att utan upptäckt rida vidare. Då inkallades äfven spejarna, och när alla de tappre samlats, lyfte den unge höfdingen sina vapen högt öfver sitt hufvud.

Detta var anfallstecknet. Dacotas hälar trycktes in i de vilda hästarnas sidor, och frustande rusade djuren framåt. Så höjde Blå Molnet åter sina vapen öfver hufvudet, och Dacotas’ gälla stridsrop rullade ut ur hundra strupar.

Som en stormil föllo de vildt framsprängande ryttarna öfver emigranternas läger. Väl hunno de hvita männen upp, men innan första skottet brann från deras långa bössor, voro de röde endast ett par hundra alnar från vagnborgen.

Men då möttes de af en vägg af eld, och de dödsbringande kulorna sände många krigare till Manito. Åter talade de hvita männens bössor, och åter föllo många af Dacotas tappre, men intet kunde hejda de öfrigas vilda anlopp.

Ännu en salfva hunno de hvite sända in i den krigsmålade hopen, men nu voro äfven krigarna nästan framme vid vagnborgen, och gingo med ännu ett blodkylande stridsrop till anfall mot denna.

Trots öfvermakten värjde de hvite männen sig med förtviflans tapperhet. De resliga, ljusa jättarna grepo sina bössor vid piporna, och mången indiansk skalle krossades vid försöken att äntra öfver och mellan vagnarna. Men hvinande pilar och mordiska tomahawks gjorde också sitt arbete, och det vardt snart nog tydligt att den hvita karavanen var dömd till undergång.

Blå Molnet kämpade främst bland sina tappre och gjorde gång på gång försök att tränga in i vagnborgen, men hvarje gång kastades han blödande tillbaka. Många af hans bästa kämpar hade stupat och när ett kolfslag träffade hans vänstra skuldra och slog honom till marken, upptändes han af vrede.

Med ett genomträngande skri kastade han sig kattvigt upp på en af vagnarnas tak, hans tomahawk hven genom luften och dess klinga bräckte pannbenet på den närmaste hvite, några af hans krigare följde honom, och utstötande stammens stridsrop, kastade de sig ned inom de hvites vagnborg.

Väl sjöngo bössorna dödssång för några af dem och bösskolfvarnas slag krossade andras hufvuden som äggskal, men nya ersatte ständigt de fallna. På alla håll klättrade rödskinn öfver vagnarna eller hoppade mellan dem, och nu var ingen där för att hindra dem. Striden hade blifvit ett slaktande. Tomahawkerna blixtrade och föllo, skalperknifvarna blänkte, indianernas vilda skrän och de sårades jämmerrop steg som en djäfvulsk kör mot himmelen.

Blå Molnet släckte sin blodtörst, nya skalper hängde vid hans gördel, och hans tomahawk dröp af blod. De hvite hade dukat under, alla voro dödade, alla, alla, män, kvinnor och barn, och Dacotas stam hade rönt stor ära. Väl hade de hvite försvarat sig som män och många af hans tappre hade stupat, men för dem, som fallit i striden, skulle fester hållas och stammens kvinnor skulle klaga högt till deras ära.

Krigarna undersökte nu vagnarna för att taga, hvad för dem kunde vara af värde, och de funno där filtar, bössor och yxor. Men där funnos också många af de redskap med hvilka blekansiktena gräfde i jorden, och som de röde krigarna föraktade, och de försmådde att taga dem.

Men från de krigare, som undersökte den största vagnen, kom ett högt rop, och höfdingen skyndade dit. Längst inne under tältet låg en hvit kvinna, som det tycktes, död. Men från hennes hufvud flöt ett svall af lockar, ringlande ned öfver den hvita halsen och glänsande som flytande guld.

Den unge höfdingen böjde sig ned, och han såg att hon andades, den hvita strupen höjdes och sänktes nästan omärkligt. Hon var icke död, endast medvetslös. Det kom en glimt af lystnad i hans ögon när han såg det rika hårets bucklor och hans högra hand sökte skalperknifven. Präktigare skalp skulle ingen i Dacotas land äga, den var värdig att pryda en höfdings hydda.

Men när vänstra handen grep efter lockarna, ringlade sig en af dessa som en orm kring hans ena kopparröda finger. Med ett förskräckt rop ryckte han handen tillbaka och skalperknifven föll från hans hand, fastnande mellan vagnsgolfvets plankor.

Samtidigt öppnade den hvita flickan ögonen och mötte Blå Molnets blick. Den unge höfdingen stod stilla. Aldrig förr hade han sett sådana ögon. De voro blå som präriens vårhimmel och mystiskt djupa som Minnetonkas mörka vatten.

Ett andedrag möttes deras blickar, så kom verkligheten åter till henne, hennes ögon vidgades af fasa, och med ett skri sjönk hon åter in i medvetslöshetens barmhärtiga famn.

Men i Blå Molnets inre vaknade en känsla, en vekhet icke värdig en krigare af Dacotas stam, sådan som fordom tog honom under sommarens röda kvällar. I hans öron ljödo Minnehahas glittrande löje och han mindes de blå dagrarna öfver »Vattnens faders» blanka yta.

Och han svepte sin röda filt om den hvita flickan, lyfte henne upp på sin mustang och red, följd af sina segerdruckna tappre, mot norr, mot sin stams hyddor.

II

Under ekarna vid Minnehaha gingo de röda männen, mätta af blod och fester. I dagar hade kvinnorna klagat, och rika skänker af vapen hade de dödade krigarna fått med till de sälla jaktmarkerna, så att de som tappre män och store jägare kunde draga därin.

I Blå Molnets hydda bodde den Snabba Hinden icke mer. Den hvita flickan, Solhåret, hade tagit hennes plats, ty hon gladde höfdingens hjärta. Dock var hon alltid sorgsen, och ingen hade sett ett leende på hennes läppar, men väl spår af tårar på hennes kinder. Och i hennes ögon, milda som hjortens, glänste ofta hatet till när blicken riktades på den unge höfdingen. Och Snabba Hinden såg och gladdes, ty hon hatade denna hvita kvinna som tagit hennes plats, men än mera hatade hon höfdingen som förskjutit henne, som dock var den skönaste af stammens kvinnor.

När hon till höfdingen sade, att den hvita bruden hatade honom, visade han kallt bort henne eller slog henne med käppar, och hennes hat växte sig allt större. Men den hvita flickan var rädd, och vågade af fruktan för sitt lif ej visa honom sitt hat, utan mottog hans smekningar, och han trodde att hon älskade honom, fastän sorgen plågade henne. Och för att ej göra henne ytterligare sorg prydde han ej längre sin hydda och sin gördel med de hvite männens torkade skalper.

På andra sidan Mississippi, strax ofvan det stora fallet bodde en hvit man. Han var en modig man, känd för sin säkra bössa och sin kännedom om helande örter, och han var Dacotas vän. Han hade fällor i floden och å prärien och jagade ostraffadt å Dacotas land ty han helade ofta deras sår och skadade ingen af dem.

Till honom gick Snabba Hinden, ty hon visste att hans kula träffade sitt mål, och hon ville väcka hans vrede mot Blå Molnet för att få sin hämnd utkräfd.

Den hvite jägarens panna mörknade när han hörde berättelsen om de många skalper af hvita män som krigarna medfört från sitt krigståg, och när hon berättade om den hvita flickan, mörknade han ännu mer. Dock litade han icke på henne, ty han förstod väl, att hon icke kommit till honom för den hvita flickans skull utan för sin egen.

Han förstod hennes mening att väcka hans vrede mot höfdingen så att han skulle döda denne. Då skulle stammens hämnd drabba ej blott honom, utan också den hvita flickan, som var af samma blod, och dunkelt skönjde han, att äfven detta ingick i Snabba Hindens syften. Icke så att förstå, som om hon skulle önska hans död, men hon offrade honom gärna om hon därigenom kunde nå kvinnan.

Han lät dock icke henne ana hvad han tänkte, utan sade henne afsked med stor hjärtlighet och lofvade att inom kort besöka lägret. Och hon fäste sina blickar på honom och log, och då han log mot henne tillbaka gick hon nöjd hem, ty hon var skön och trodde att han nu skulle göra allt hon bad honom.

Många dagar dröjde det icke förrän den hvite jägaren besökte Dacotas läger, och han blef mycket väl mottagen af de krigare, som icke voro borta på jakt. Gärna berättade de för honom om sin strid med de hvite männen, och med stolthet visade de för honom de många skalper de tagit, och den hvite jägaren kände vreden stiga inom sig, ty ehuru de röde männen voro hans vänner voro de hvite dock hans bröder, och blod kommer alltid att förblifva tjockare än vatten. Han lät dock intet synas af de tankar han hyste.

Äfven höfdingens hvita brud såg han, och såg hennes ögons tysta bön om hjälp, och hans vrede blef till hat, ty den hvita bruden var ung och skön, och äfven jägaren var ung. När han kom åter till sin hydda var hans sinne oroligt, och dag och natt voro hans tankar hos höfdingens hvita brud. Hennes stora, bedjande ögon hade brännt sig fast i hans själ, och han såg dem alltid framför sig.

Så blef det, att hans steg allt mindre sällan leddes bort till hyddorna vid Minnehaha, och ofta följde han Dacotas på jakten. Då brände ofta bössan i hans hand, när Blå Molnets fjäderprydnad vajade mellan stammarna framför honom, men han tänkte då på, att höfdingen trodde honom vara sin vän, och han sköt därför icke ehuru han ofta kunnat det.

Men den hvita flickans bedjande blick förföljde honom.

Snabba Hinden väntade på sin hämnd, och när den icke kom smög hon åter till den hvite jägarens hydda. Hon trodde att hon tjusade honom med sin skönhet och bad honom, att han skulle döda höfdingen, som förskjutit henne. Hon skulle sedan göra honom till höfding öfver Dacotas, hvars vän han var, och hon skulle bo i hans wigwam.

Men den hvite jägaren log, ty han tänkte endast på flickan med de bedjande ögonen, och bad Snabba Hinden vända åter till sin stam. Och Snabba Hinden gick, men från denna stund hatade hon äfven honom.

Hon lät honom dock ingenting veta om sitt hat, utan bidade sin tid, ty han kom fortfarande ofta till stammens läger, och hon visste, att han icke väl kunde undgå att önska hjälpa den hvita flickan.

Det hände stundom, att den hvite jägaren talade med höfdingens brud, och hon anropade honom då om hjälp och befrielse ur sin fångenskap, berättade hur hon sett sina närmaste dödas, hur hon, afsvimmad i vagnen, vaknat till sans på höfdingens häst. Hur höfdingen påtvingat henne sin ömhet, som hon icke vågat tillbakavisa, och hur hon hatade sin röde make öfver allt annat.

Då värmdes jägarens hjärta, och han svor att rädda henne, om det så skulle kosta hans eget lif, och han bad henne hålla sig redo till nästa fullmåne.

Allt oftare besökte han nu lägret, jagade och bytte till sig många skinn, hvilka han med en pålitlig indian sände österut till bytesstationen vid fort Quincy, hvarifrån han i utbyte fick mjöl, krut, eldvatten och äfven guldmynt, hvars värde de röde männen ej förstodo, men som jägaren behöfde för sin flykt. Men när han af stammens krigare bytte till sig två snabba mustanger, jublade Snabba Hinden, ty hon förstod hans afsikt.

När fullmånens tid kom, foro de flesta af stammens krigare ut på jaktstigen, ty det var då godt att jaga om natten, men den hvite jägaren red icke med dem. Han dröjde i skogen vid Minnehaha, och hans vän Blå Molnet var med honom.

Den hvite jägaren hade önskat att äfven Blå Molnet skulle följa sina krigare på jakten, men höfdingen lämnade numera ej gärna trakten kring lägret, och fann sig väl i sin hvite väns sällskap. Snabba Hindens ögon voro alltid öppna under denna tid, och sällan lämnade hon den hvita flickan utom synhåll.

Så hörde hon också hur en natt ugglan tre gånger tjöt utanför lägret, och hon smög, tyst som en skugga, ut ur sin faders hydda bort mot höfdingens. Dold bakom träden såg hon där, hur den hvita flickan smög ut ur höfdingens wigwam, och möttes af den hvite jägaren, hon såg dem smyga bort mellan stammarna, tyst och spårlöst som nattens vind, och hörde sedan, med örat mot marken, mustangernas galopp bortdö i öster.

Länge låg hon så lyssnande, långt sedan ljudet försvunnit, och hennes själ var fylld af en omätlig glädje.

Först när så lång tid förflutit, att de flyende borde ha hunnit passera floden och vara ett godt stycke väg på andra sidan, reste hon sig från marken och gick fram till höfdingens wigwam. Med ett enda ryck slet hon undan hjortskinnet, som stängde öppningen, och ropade högt hans namn.

Men ingen rörde sig. Då gick Snabba Hinden in i hyddan för att se hvad som händt, ty hon visste, att höfdingen hvilade där.

Blå Molnet låg på en hög af skinn och en hjorthud var vårdslöst kastad öfver honom. Hans bröst häfdes af tunga andetag och öfver hans näsa och mun var bunden en duk, som luktade starkt af en tung, bedöfvande doft. Den örtakunnige hvite jägaren hade gjort sin sak väl.

Snabba Hinden löste hastigt knutarna, kastade duken i ett hörn af hyddan och började häftigt skaka höfdingen för att få honom vaken. Men utan resultat. Då sprang hon snabbt ned till strömmen, till Minnehaha, och doppade ett kläde i det kalla vattnet. Äfven medtog hon något vatten i ett kärl.

Det kalla klädet kring pannan och ett par klunkar friskt vatten nedför strupen återgaf höfdingen snart medvetandet och han började förstå hvar han var, fastän hans hufvud ännu var tungt och hans pulsar bultade. Han förde sin hand till pannan, ty han var ännu trött, och frågade efter den hvita flickan.

Men Snabba Hinden log ett bittert löje och lät honom veta, att den hvita brud, han skattade så högt, flytt tillbaka till sitt eget folk, flytt med den hvite jägaren, som han kallade sin vän och sin broder.

Då afskakade höfdingen sin dvala, och sprang upp. Med ögon, som gnistrade af vrede befallde han Snabba Hinden att säga sanningen, och hon sade honom hvad hon först sagt, visade honom duken, som genomdränkts af det söfvande giftet, och spåren efter de flyendes moccasiner i den mjuka marken.

Då sammansnördes höfdingens hjärta af stor vrede och sorg, ty han hade trott, att den hvite jägaren var hans vän och icke hade en dubbel tunga. I inhägnaden uppsökte han sin mustang, kastade den röda filten öfver dess rygg, och red i galopp bort mot öster.

Strax nedom det stora fallet — som nu kallas St. Anthony — sam hans häst öfver Mississippi, och i samma vilda galopp red han till den hvite jägarens hus.

Där var allt tomt, alla vapen och andra ting af något värde voro borta, och askan på spiselstenarna kall. På många timmar hade ingen eld brunnit där, och Blå Molnet förstod, att flyktingarna icke besökt stället. Då lät han sin häst sakta följa flodstranden, tills hans öga, ett stycke nedom fallet, upptäckte spåren af deras hästar. Spåren gingo åt öster, och han följde dem ridande i galopp.

Så följde Blå Molnet de flyende i många timmar, ibland afstigande för att noga undersöka märkena efter deras hästars hofvar, dessemellan ridande så fort den uttröttade mustangen orkade springa. Hela den långa natten rullade förbi. Solen höjde sig rakt framför honom, steg allt högre, och stod slutligen vid middagshöjd, när han ändtligen upptäckte en smal rökstrimma som stod lodrätt upp i den stilla luften.

Då hoppade Blå Molnet af hästen, och smög försiktigt framåt, medan mustangen följde på afstånd, gående framåt eller stannande på sin herres vink.

Snart nog var han tillräckligt nära flyktingarnas läger för att kunna se hvad som där försiggick. Vid sidan af en liten eld låg den hvita flickan och sof med en bredskyggig hatt öfver ansiktet, för att skydda det mot de brännande solstrålarna. Ett stycke från henne satt jägaren på huk med bössan öfver knäna, men äfven för honom hade middagshettan blifvit för stark, och han sof med hufvudet nedsjunket mot bröstet, som om Dacotas höfding och stam varit minst tusen mil därifrån.

Ljudlöst smög Blå Molnet framåt. Som en orm gled han genom det höga gräset och hans svarta pärlögon voro riktade mot den hvite jägarens hufvud.

Snart var han nära nog. Han reste sig upprätt och drog tomahawken ur gördeln. En sekund måttade han, så hven vapnet genom luften och den tunna klingan bet djupt i jägarens hjässa.

Det gick en darrning genom mannens kropp, han gjorde ett svagt försök att lyfta hufvudet, sjönk sedan åter tillsamman och gled sakta omkull på gräset.

Den unge höfdingen böjde sig, och hans blick veknade när han lade handen på den hvita flickans axel. Hon rörde sig i sömnen, vaknade, lyfte hatten från ansiktet och slog upp ögonen. Men när hennes blick mötte höfdingens, ropade hon till af förskräckelse och sprang upp.

Blå Molnet böjde sig framför henne, och bjöd henne bestiga hans häst, som nu kommit fram till sin herres sida, men hon rörde sig icke, och hennes blick irrade vildt sökande omkring, tills hon fick se jägarens döda kropp. Då gaf hon till ett skarpt skri och sprang bort till honom, kastade sig högt gråtande på marken och betäckte hans kallnande ansikte med kyssar.

När höfdingen såg detta mörknade han, ty han höll henne mycket kär. Han ryckte sin knif ur gördeln, kastade sig öfver henne och tryckte knifven till skaftet i hennes rygg. Och när han gjort detta, föll det som en dimma öfver hans själ och han dansade en krigsdans kring den slocknande elden. Sedan ryckte han knifven ur flickans rygg, lät den göra en skåra rundt hennes hufvudsvål och fäste så den ljusa skalpen med de långa, solglittrande lockarna vid sin gördel.

Därefter besteg han åter sin mustang och fortsatte ridten österut.

III.

På fort Quincys jordvall gick en soldat på vakt. Det var afton och fortets portar hade nyss stängts för natten.

Oroliga rykten hade på senare tid trängt fram till fortet, rykten om, att flera af nordvästerns stammar åter tröttnat på freden och gräft tomahawken ur jorden. Därför hade fortets portar förstärkts, palissadernas spetsade pålar undersökts och förnyats och posterna fått sig ålagd den strängaste vaksamhet.

Posten gick sin enformiga gång fram och åter på jordvallen med bössan hängande öfver axeln, då och då stannande för att uppmärksamt granska horisonten eller växla ett par skämtsamma ord med någon kamrat där innanför.

Rakt i väster, där den nedgående solen hängde, uppdök plötsligt en ryttare, som med sakta fart red fram mot fortet. Allt mer närmade han sig, och fastän aftonglöden smärtade soldatens ögon, var det honom snart tydligt, att den ankommande satt stelt och ovant i sadeln.

Allt närmare kom ryttaren, försvann bakom en kulle, men när han åter blef synlig stod silhuetten af en indian i en höfdings fjäderprydnad skarp mot den röda himmeln.

Soldatens hand sökte geväret och han ansträngde sina ögon för att upptäcka, hvilken stams målning den röde höfdingen bar. Men han var ännu allt för aflägsen. Allt soldaten såg, var en ljus fläck vid höfdingens ena sida, en fläck som glänste till, när indianen vände den sidan mot ljuset, och soldaten undrade mycket hvad detta kunde vara.

Den trötta mustangen bar sakta sin ryttare framåt, och soldatens blick lämnade icke den ljusa fläcken. Allt närmare kom ryttaren, redan syntes Dacotas bjärta målning och pannbandets röda färg. Men soldatens blick var riktad mot den ljusa fläcken, ty nu såg han hvad det var.

Det var en skalp, med långa, vajande ljusa lockar, som var fäst vid höfdingens gördel och räckte långt nedåt hästens sida. Skalpen af en hvit kvinna. En skalp, som berättade sin egen saga.

Då kom det en röd slöja framför soldatens blick, hans tänder pressades hårdt tillsammans och han höjde sin bössa, tog noga sikte på indianens bröst och tryckte af.

En vettskrämd mustang utan ryttare galopperade vildt bort öfver slätten, och i gräset, med sitt lifs blod sipprande ut i präriens gröna matta, låg Blå Molnet, Dacotas unge höfding.

SKÖNE JIMS OMVÄNDELSE

I sin barndom var Jim Ferris, — ende son till Pete Ferris, mera känd under namnet Falskspelar-Pete — icke den renligaste unge man som staden Harristown kunde uppvisa. Snarare företedde hans anletsdrag, äfven för en flyktig betraktare, en icke obetydligt mörkare yta än de öfriga ungdomarnas, och det vill inte säga så litet. När man därtill lägger att unge Jacks hår var af en intensiv rödaktig färgton och hans ögon voro så små, att det fordrades en viss vana för att kunna upptäcka den gröna färgen, så kan man förstå att hans utseende inte var allt för uppseendeväckande dekorativt. Han kallades också Sköne Jim, och artade sig till att bli en utmärkt präriegosse, om boskapen blott kunnat tåla hans utseende. Men det har ofta blifvit stampede för mindre anledning än så.

Men när den älsklige pilten vuxit så pass stor, att han började kunna tugga tobak och svära själf, flög högfärden i kroppen på Falkspelare-Pete, och han beslöt att ge pojken uppfostran. Sagdt och gjordt. Han engagerade ett par negrer att tvätta Jim, gaf honom ett par kostymer, stoppade en check i hans ficka och skickade i väg honom till Minneapolis, Minn.

Åren gingo och unga Jim blef kvar i Minneapolis, tillväxte i visdom och ålder, fastän knappast i nåd, samt kom från skolan in på Minnesota University.

Men då hände det, att gamle Falskspelar-Pete sköt skarpt på sin bäste vän, men sköt bom, och som Pete var ganska tät, blef det en rätt vacker summa som Jimmy fick i arf.

Det var en sensommarafton, när västgående expressen ett flyende ögonblick stoppade i Harristown för att aflämna en passagerare och litet bagage. Att expressen stannade där hörde inte till de mest hvardagliga händelserna, och en mängd stadsbor flockades därför vid stationen för att åse händelsen och fälla sitt omdöme om passageraren.

Han väckte ett visst uppseende. En kostym af grått rutigt tyg slängde kring den gängliga kroppen, på det röda håret satt en elegant fasonerad panama, och på fötterna blänkte ett par brednosiga pråmar af blankskinn. Och så kragen! Tänk bara, löskrage i Harristown! Och till på köpet midt på blanka hvardagen och af en sådan höjd att den skar sin bärare under öronsnibbarne!

Vid stationshusets ena hörn stodo en del ynglingar tillhörande stadens societet. Renhåriga samt lindrigt berusade unga män med enkla seder och gula björnskinnschapparejos, för att nu inte nämna det otvungna sätt hvarpå de handskades med ord och skjutvapen.

När dessa fingo se främlingen, blefvo de genast intresserade. De hade aldrig förr varit i tillfälle att iakttaga något fullt så praktfullt, och när han passerade dem kunde inte Alligator-Bob underlåta att framställa den enkla frågan:

— Kommer rästen af menageriet efter?

Främlingen stannade, spände ögonen i Bob och frågade med en röst, som skalf af vrede och själfuppskattning:

— Var det mig ni talade till?

Men Bob hörde inte. Han var alldeles för strängt upptagen med att beundra löskragen.

— Ja, men erkänn att det är vackert! sade han till Canada-Joe, och Joe svarade med af djup rörelse darrande stämma:

— Himmelskt!

Men han menade nog blankskinnsskorna, som han nyss spottat en blaska på.

Då råkade Rägnbågen skåda in under panamahattens brätte och log genast ett igenkännande leende. Med ett ryck slet han hatten af främlingen, gjorde en gest åt hans ansikte, talade och sade:

— Boys! På detta ansikte, om man så får kalla det, kan ingen misstaga sig. Två sådana ha säkert inte gått ur mästarens fabrik. Företeelsen här är Sköne Jim, som rest ut för att bli lika bildad som han är missbildad. Vår barndoms lekkamrat har kommit hem!

Ett gladt, igenkännande sorl hälsade Jim efter dessa varmhjärtade ord och skaran var genast beredd att på Johnsons saloon eller något annat näringsställe fira den förlorade sonens återkomst. Men Sköne Jim Ferris blef arg, ryckte till sig sin hatt, bad präriepojkarne byta om klimat och gick direkt hem.

Ryktet om Sköne Jims hemkomst spred sig hastigt i staden, och hela Harristown var ett enda stort småleende vid tanken på löskragen. De flesta hade aldrig sett en sådan pjäs förut och den yngre manliga befolkningen afvaktade med intresse den stund då Jim skulle visa sig ute.

Men den yngre manliga befolkningen fick en svår knäck, ty när Jim, dagen efter sin ankomst, uppenbarade sig i en kostym af hvit bomullsflanell, möttes han af den yngre kvinnliga befolkningens lifliga sympati. Kvinnan är nu en gång sådan.

Allt hade dock gått väl, om inte Jim, inseende sina chanser, lagt beslag på Alligator-Bobs ordinarie flicka och promenerat med henne utom staden. Bob följde efter, arg som ett bi, och vid stranden af en liten pöl hann han sin barndomsvän och tillhöll honom i ett rikt blomsterspråk att skaffa sig en flicka själf och inte slå för andras.

— Skaffa mig en själf, svarade Jim lugnt. Det är just hvad jag håller på med, ser du väl.

Då gaf Alligator sin gamle vän en liten puff för magen, och Sköne Jim dolde skyndsamt sin elegans under pölens lugna yta. Han var emellertid snart uppe igen och gaf Alligator och hans flicka en storslagen inblick i engelska språkets rika möjligheter.

När Alligator och den trolösa gått, beslöt Jim att låta kläderna torka, innan han gick in i staden. Han vred därför af sig dem, spred ut dem på marken och lade sig bredvid för att tillbringa en halftimma medan de torkade, med att utfundera någon riktigt infernalisk hämd på Bob, och andra läskande tankar.

Men bomullsflanell krymper gärna när det blifvit vått, och när Jim åter skulle draga på sig kläderna, visade rocken en absolut obenägenhet att gå på, medan byxorna förvandlats till knäbyxor och inte ville låta sig knäppas, fastän Jim tilltalade dem på ett sätt, som röjde stor oratorisk begåfning.

Till slut fanns inte annat att göra, än att draga på sig kläderna så långt det gick och sedan i språngmarsch ge sig af hemåt. Men det går inte särdeles fort att springa i förkrympta byxor, och Harristowns befolkning hann därför, till sin stora och hörbara glädje, följa med. Den gjorde nämligen med största beredvillighet sällskap ända till Jims hem.

Fem minuter sedan befolkningen sett Jim försvinna inom sin dörr, kom han åter ut. Men han var nu, som hvarje annan människa, klädd i vidbrättad sombrero, högklackade stöflar, gula björnskinnschapparejos och sexskjutare.

Och med den senare i beredskap gick han ut för att tala ett par ord med sin barndomsvän Alligator-Bob.

FOR CONGRESS

Kampanjen för de stora novembervalen var i full gång i Harristown, politik var samtalsämnet för dagen, politiska motståndare idkade umgänge å bakgårdar och andra rymliga platser, och öfver staden låg en air af hemtrefnad och karbol. Som vanligt vid novembervalen hade läkare och apotekare säsong, och ej heller begrafningsentreprenören hade anledning att klaga öfver stagnation i affärerna, ty en del Harristownbor voro verkligen enfaldiga nog att inte gå ur vägen, när en blybit kom farande genom atmosfären.

Större delen af Harristowns befolkning var delad i två partier, republikanerna och demokraterna, men det fanns dock en jämförelsevis neutral sektion, och det var denna de andra arbetade på att fånga. Till den ändan hade republikanerna, hvilka arbetade på att återinsätta den gamle kongressmannen Smiles på sin plats, utlyst ett möte, där Smiles skulle visa hvad han dugde till, och de hade inbjudit den demokratiske kandidaten, öfverste Baylie, att slå Smiles på fingrarna, om han kunde.

Egentligen hade det varit meningen att anordna en boxningsmatch mellan de båda kandidaterna för att sedan ena sig om »the best man», men sedan Smiles fått veta, att Baylie vägde 20 kilo mera än han själf, fann han detta förfarande oparlamentariskt och förfäktade ifrigt den åsikten, att de båda kandidaterna skulle i hvar sitt tal framhålla sina resp. förtjänster.

Well! The Harristown Tribune, stadens största, mest spridda och enda tidning, slog på stora trumman och skröt öfver det kommande mötet på ett sätt, som väckte till och med de rätt tränade stadsbornas uppmärksamhet, och när mötet började, voro Harristowns valmän så godt som mangrant församlade.

Den för tillfället hyrda musikkåren spelade ett vackert, ehuru något oredigt musikstycke, hvilket af anföraren med stor energi förklarades vara »Home, sweet home», hvarefter den demokratiske kandidaten — som af artighet tillåtits att först yttra sig, för att Smiles sedan skulle få tillfälle att bevisa att allt han sagt var lögn — steg upp på tribunen, såg sig med värdighet omkring och sade:

— Fria, amerikanska medborgare! Det skulle roa mig att veta, hvarför vi ska sucka under republikanernas tunga ok! Vi behöfver’t inte, säger jag. Den som säger, att vi behöfver det, är välkommen ut på bakgårn om en kvart. — Kastar du det där ägget, Johnson, så skjuter jag tvärt. — — Länge nog ha vi haft Smiles, den idioten, i kongressen, det kan vara tid på att skicka dit en annan. Och ni ska skicka mig. Jag är en ärlig — Johnson, stå inte och måtta, jag råder dig det! — en ärlig demokrat, som inte stjäl och tar mutor som de andra fähundarna. — Vore du inte skyldig mig tjugu dollars, Johnson, så förbaska mig — — — Hva tror ni att Smiles har tjänt sina pengar på? Stulit ungboskap, svarar ni förstås, och det är tusan så rätt, men det är inte allt. Det är folkets pengar, medborgare — — —.

Plask!

Johnson siktade väl, och det ruttna ägget träffade precis mellan ögonen, insvepande Baylies anletsdrag i en doftande, gul slöja.

Valmännen jublade, och öfverstens språk var särdeles omväxlande, när han torkade äggulan ur ögonen och gaf sig i väg efter krögare Johnson, som erinrat sig, att han stämt möte med en person i andra ändan af staden och skyndsamt gifvit sig af dit.

Republikanen, Smiles, klef ögonblickligen upp på tribunen för att utnyttja motståndarens fall, men demokratiska föreningens ordförande steg genast fram, öfverlämnade en kålrot och en spegel, samt anmodade Smiles att jämföra och se, om han kunde skilja en kålrot från ett kålhufvud.

Valmännens glädje var uppriktig och äkta, och man kan icke påstå, att de sökte dölja den. Hvarje gång Smiles gjorde ett försök att säga något, steg jublet allt högre, och när han till slut fann det bäst att klifva ned från tribunen, lät det nästan som frälsningsarmén, och taket lyftes märkbart.

Då smålog öfverste Mills, redaktör för Harristown Tribune, och gaf ett tecken åt musiken, som genast åter stämde upp »Home, sweet home», ehuru nu på en annan melodi. Musiken hade ett lugnande inflytande, och när det blef tyst, steg Mills upp på tribunen, talade och sade:

— Harristownbor och verkliga gentlemän! Vi stå nu inför den något egendomliga situationen, att vi visserligen ha valmän, men ingen kandidat. Ty vi få väl anse, att herrar Baylie och Smiles frånträdt sina kandidaturer. Och detta är kanske mindre förlust, än man är böjd att tro, ty Baylie, fastän han i öfrigt inte har andra fel, än att han är litet opålitlig i kortspel och håller fördömdt usel whisky, har dock ett väl hetsigt temperament. Ett temperament, som knappast skulle passa i Hvita Husets gyllene salonger och Kapitoliets marmorsalar. Smiles däremot är, om man bortser från hans lilla böjelse att tillägna sig nästans lösegendom, en mycket hederlig och präktig karl. Men hans intelligens är icke stor. Hans hjärnsubstans skulle, om den placerades under en fingerborg, känna sig som en kackerlacka i en katedral. Och sådant duger heller inte.

För att nu icke samhället skall bli helt utan representant i kongressen, vill jag uppställa mig som den neutrala fraktionens kandidat, och hoppas jag, att herrar republikaner och demokrater förena sig med denna fraktion vid det kommande valet. I öfrigt har jag intet att tillägga, utom det att de af herrarna, som ämna rösta på mig, äro välkomna att taga ett glas med mig hos Johnsons snedt öfver gatan.

Bifallet kom alla västerns seismografer att registrera jordbäfning.

CHARLEYS STORA KUPP

Charley, operasångaren och ledamoten i det illustra lag, som om vintern brukade hålla till vid Chicago avenue, låg i gräset och rökte cigaretter.

Framför honom låg Lake Superiors väldiga vattenspegel lik en ofantlig sköld af blått stål, ofvanför hvälfde sig en kristallklar sommarhimmel och i träden öfver hans hufvud sprungo och snattrade ekorrarna.

Charley rökte cigaretter.

Hela denna härlighet, som naturen tycktes ha ställt till endast för att förljufva den tid han tänkte tillbringa i norra Michigan för att hämta krafter till de triumfer, hvilka hittills lömskt undanhållits honom, hade inte den ringaste inverkan på hans humör. Ty Charley var mörk i sin själ!

Orsaken var den vanliga!

När Charleys humör någon gång afvek från det normala tillståndet, kunde man nämligen med största trygghet framkasta den gamla frågan: »Ou est la femme?» Den var aldrig omotiverad.

»Kvinnan» var i detta fall miss Rose Leyton, dotter i rätt nedstigande led till järngrossören med samma efternamn i Chicago.

Denne ägde nämligen en villa vid den badort, där Charley slagit sig ned, och dottern, som såg bra ut, lyckades ganska snart uppväcka denne unge gentlemans lifliga intresse. Och det var ju inte så svårt.

För en man med Charleys erkända talang i dylika saker var det en ytterligt enkel sak att bli presenterad för flickan. De blefvo hastigt vänner, och inom en vecka var han hennes slaf.

Men — ty alltid skall det finnas ett »men» — lilla Rose hade äfven en annan slaf, mr Robert Scott, son till en läderhandlare i Chicago, som äfven ägde en villa vid badorten, och det var befintligheten af denne slaf nummer två, som gjorde Charley missnöjd.

Han ansåg sig nämligen ha goda skäl att befara, att denne unge man, på grund af närmare bekantskap och andra orsaker, stod i högre gunst hos Rose än Charley själf, och ett så abnormt sakförhållande var ju inte ämnadt att göra honom belåten med lifvet.

Dessutom var saken särdeles försvårad därigenom, att Charley denna gång beslutat att göra allvar af affären. Efter moget öfvervägande hade han till och med kommit till det resultatet, att han för Rosies skull vore villig att öfverge sin teaterbana, där lagrarna hittills växt så sparsamt, och — ja — att bli järnhandlare, om svärfadern in spe absolut önskade det.

Och så såg det ut som om denna storartade offervillighet icke alls skulle tagas i anspråk. Han hade ju länge märkt att Rose flirtade alldeles våldsamt med den idioten Scott, och när han därtill betänkte alla andra omständigheter, som stötte till, och som alla voro till den andres förmån — —.

Charley var inte glad! Charley rökte cigaretter!

— Charley!!

Ropet kom nedifrån stranden, och Charley satte sig genast upp, lifligt intresserad. Den rösten kände han endast allt för väl.

— Chaarleey!!!!

Ytterst på bryggan stod en hvitklädd flickfigur och vinkade åt honom med en röd parasoll. Hon hade tydligen sett honom ligga uppe i backen under ekarna och tyckt att det funnes lämpligare sysselsättningar för en ung man på en sådan härlig dag.

Som en blixt bar Charley i väg nedåt.

— Hallå, Rosie! — ropade han till hälsning, innan han kommit halfvägs och svängde vildt sin panama.

— Charley! Jag har tråkigt! — sade hon kokett, när han hunnit fram. — Du skall ta mig ut i motorbåten!

Charley bugade djupt.

— Med nöje! Är det något annat, som min härskarinna önskar, så öppna endast rosenläpparna!

— Att du inte är dum.

— Omöjligt! Medfödt! Men båten skall vara klar om ett ögonblick.

Några minuter senare gled Rosies pappas motorslup i en elegant sväng rundt brygghufvudet och stack af utefter kusten. Lake Superiors klara vatten kastades i pärlande kaskader upp framför bogen, och vågsvallet bröt den blanka ytan långt utåt sjön. Charley satt och såg på flickan, och ju mer han betraktade henne, desto mera kokade det inom honom. Hon var retande vacker när lockarna af luftdraget fladdrade kring ansiktet, glänsande som en gloria i solskenet, och de små groparna i kinderna lockade honom. Och ändå kanske aldrig —! Den fördömde slafven nummer två!

Aldrig! Det var ett ord som Charley icke tyckte om. Aldrig? Det vaknade en tanke inom honom, en djärf idé. Om han blott vågade —. Ett par sekunder tvekade han. Så ökade han slupens hastighet till den högsta möjliga, aderton knop, och lät ratten snurra.

Motorbåten lydde villigt roder, och med vattnet forsande framför stäfven rusade den rakt ut mot horisonten.

— Nu går det bra, Charley! — ropade Rosie förtjust, när båten ökade farten. — Så skall det gå.

— Ja, så skall det gå! — svarade Charley lugnt som en man, den där fattat sitt beslut, och som intet kan rubba.

Rosie hade förtjusande roligt och pratade i ett, medan båten rusade mot norr. Charley, som hastigt öfvervunnit det symptom af nervositet han i början känt, hjälpte efter bästa förmåga till med att hålla målron vid makt, och det hela artade sig till att blifva en mycket lyckad liten utfärd.

Plötsligt kom Rosie att kasta en blick mot kusten, som nu var långt aflägsen akteröfver.

— Nej, men Charley, så långt ut vi kommit!

Charley vände sig lugnt om och såg, och hans tänder slöto sig allt fastare tillsammans, ty nu visste han, att det afgörande ögonblick han länge väntat, ändtligen var inne.

— Ja, vi äro rätt långt ut, — bekräftade han.

— Vi måste vända nu.

— Måste? Inte måste man göra en sak, som man inte vill! Jag tycker att vi ha det trefligt här ute på vidden.

— Ja, det förstås. Men hvad tror du att pappa skulle säga, om han visste det här?

— Det vet jag ungefär. Men det blefve alldeles för långt att repetera. Det fordrades volymer.

Rose skrattade.

— Var säker på det, du! Vi få lof att hålla oss närmare kusten, jag vill inte försätta pappa i det där trefliga humöret. Vänd nu, Charley!

Charley tog fram en cigarr, snoppade den noggrannt, skar med yttersta omsorg af pappersbandet, såg på hur det försvann i kölvattnet och tände sedan cigarren.

Rose blef otålig.

— Nåå, Charley!

— Nåå, Rosie!

— Tänker du vända nu då, när du fått den oerhördt viktiga cigarrtändningen öfverstökad?

— Är du rädd att bli sjösjuk?

Rose blef ond på allvar.

— Inga dumheter nu, om jag får be! Förstår du inte, att det alls inte passar sig för oss två att fara ensamma så långt ut?

— Joo då! Det förstår jag visst det.

— Nå, hvarför vänder du inte då, människa?

Charley smålog, lugnt, kallt.

— Hvarför skall man nödvändigt vända? Det finns land på andra sidan sjön också.

— Skämta inte, Charley, utan vänd genast. Se själf! Snart se vi inte land längre.

Och verkligen. Båten hade gått med god fart. Rundt omkring låg horisonten i en cirkel, endast rakt akterut bruten af Michigankustens allt mer blånande band.

Charley såg beundrande rundt omkring sig och vände sig sedan till flickan:

— Det är storslaget, Rosie!

— Ja, det är det. Men vi få i alla fall vända tillbaka. Vänd nu!

— Nej! — kom det kort och bestämdt.

— Hvad menar du? — utropade Rose, hälft skrämd.

— Att jag helt enkelt inte tänker vända. Det finns land på andra sidan också.

— Canada!!

— Ja, Canada! Vi hinna dit i morgon.

Flickan hade sjunkit ned på däcket och stirrade rädd, förvånad, förvirrad, på Charley.

— Men — men det går ju inte för sig! Hvad skall folk säga?

— Att vi rymt tillsammans, naturligtvis. Sådant händer ju ofta.

Länge sutto de tysta, medan motorn hostade och båten orubbligt rusade mot norr. Kusten sjönk allt mera borta i aktern.

— Cha-a-arley — kom det till slut darrande, och det var gråt i rösten. — Då kan vi ju aldrig komma hem igen.

— Jo — svarade han. — Men inte ogifta.

Åter blef det tyst en stund, så kom flickan bort och satte sig bredvid honom. Hon var nu fullkomligt lugn.

— Charley, — frågade hon, — hvarför gör du detta?

— Och det frågar du! — svarade han med plötsligt allvar.

— Vet du risken?

— Fullt!

— På mitt vittnesmål blir du häktad, när vi komma fram. Du får straffarbete helt enkelt.

— Jag vet det!

— Och du kan icke undvika det.

— Kanske! Jag har en möjlighet.

— Och den är?

— Att du icke aflägger det där vittnesmålet.

Paus.

— Men om jag gör det? — Rösten var nu inte fullt så säker.

— Så var vinsten värd insatsen.

Sakta drog hon sig närmare honom.

— Håller du då verkligen så mycket af mig, Charley? — Återigen var det gråt i rösten.

— Det gör jag, liten.

Då skrattade hon till.

— Men det är allt bäst att du vänder i alla fall, Charley. Benzinen räcker inte halfvägs till Canada, och det — det där kan ju göras lika bra hemma.

Motorbåten fick sköta sig själf en stund, ty Charley hade armarna upptagna på annat håll.

ÄDLA HJÄRTAN

Det var snart sagdt ett underverk, att Bill Harrison tolererades i Harristown. Måhända var det likheten mellan hans och stadens namn som gjorde det, måhända det, att man vant sig vid hans små svagheter, egendomligt var det i alla fall. Ty en större lymmel har väl sällan slitit en svinskinnssadel.

I hela staden fanns inte en person, som icke hade fullt klart för sig, att Bill för längesedan bort placeras på en telegrafstolpe, eller ägnats någon liten uppmärksamhet, när man kände lust att öfva sig i skjutning, men hur det var, så hade det icke blifvit af.

Det var inte så mycket hans boskapsstölder som retade Harristownborna, ty boskap fanns det ju i alla fall godt om; och för öfrigt, ho var den, som kunde kasta första stenen? — men att han hade en ovanlig tur i kortspel utan att man dock kunde komma på honom, när han ansade den, och att värdeföremål ofta kommo bort, när han var närvarande och man icke var noga på sin vakt, retade de öfriga. Ty det måste finnas en gräns.

Så var det hans kamrat, en gråtmild, svartmuskig gynnare, som gick under namnet »Sonny», och inte ansågs vara mera ren i ullen än Bill själf, fast han påstods vara mera anlagd åt det religiösa hållet och tjänstgjorde som något slags ambulerande samvete för Bill. Han hade ett smilande, inställsamt sätt, som inte tilltalade pojkarna, och ett rykte gick, att en postdiligens en gång blifvit plundrad ute i Montana, medan »Sonny» och några af hans vänner hedrade trakten med en visit.

Bill och »Sonny» lefde sitt rika lif i och omkring Harristown, försvunno ibland, döko åter upp, spelade poker och faro och hade alltid godt om pängar, fastän ingen hade officiell vetskap om hvar de kommo från.

Men en dag gick det för långt.

Tidigt en morgon väcktes samhällets vapenföra män af sheriffen och diversehandlare Patterson, och anmodades att genast sitta upp. Under natten hade nämligen en obekant person brutit sig in i Pattersons butik, öppnat kassaskåpet, en större låda af korrugerad plåt, och lagt sig till med femton hundra dollars i kontanter, som stadsförvaltningen anförtrott ofvanbemälda kassaskåps säkra riglar.

Först af allt hade sheriffen uppsökt Bill Harrisons enkla boning för att höra, om nämnde gentleman möjligen kunde gifva någon ledtråd, men fann då, att Bill funnit luftombyte hälsosamt. »Sonny» hade däremot varit hemma, men som han förra kvällen burits hem från Flanagans krog och var litet svårväckt, ansågs han oskyldig och fick ligga.

Snart nog var befolkningen på benen, och sheriffen började göra efterforskningar, men utan resultat, hvarför han tog med sig tre man och red österut för att söka flyktingen på den leden, medan andra grupper af pojkarna redo åt olika håll.

Den grupp, som red väster ut, bestod af Patterson, Store Steve, Fighting Fred och ett par väl beridna och träffsäkra ynglingar till, hvilka beslutat att fånga Bill Harrison död eller lefvande, om han fanns åt deras håll.

Efter några timmars ridt kommo de till grannstaden Big Rock, så kallad efter ett mindre stenblock, som låg midt på Storgatan och var stadens stolthet. Där hade man tänkt hvila och låta sina hästar få en mun gräs, medan deras herrar läskade sig med ett glas. Vatten, naturligtvis. Men det gick inte alls. Ty på Pattersons fråga om Bill varit synlig, fick man det svaret, att han ridit genom staden för flera timmar sedan, och haft så brådt att han endast hunnit köpa en stång tobak. Hvad hade han nu gjort för rackartyg igen?

Det blef genast lif i gossarna, friska hästar anskaffades i en handvändning, och så bar det af på nytt. Vid nästa ranch hade man också sett Bill, men han tycktes nu icke ha så stort försprång, och som förföljarne bytte hästar vid hvarje plats där det gick för sig, vunno de raskt på honom och fingo honom fram på eftermiddagen i sikte.

Nu höll man sig dold i sänkorna mellan rullpräriens dyningar, ty man ansåg det fullkomligt onödigt att Bill skulle få veta att man var så nära. Det kunde oroa honom. Och man får ju vara hänsynsfull mot en person, som kanske är nervös.

Bill tycktes emellertid vara rätt sorglös och sparade sin häst, han tyckte väl att han nu var tillräckligt långt borta från Harristown, för att icke behöfva vara orolig, och pojkarna voro inte mera än en kilometer bakom honom, när han vände sig om, och fick syn på diversehandlaren, som ridit upp på en kulle för att titta efter de femtonhundra.

Genast blef det lif i spelet. Bill satte sporrarna i sin häst, och bar af som en blixt, och de andra följde exemplet. Men Bills häst hade hela dagen burit sin ryttare, medan de andras djur voro jämförelsevis hvilade, och de vunno hastigt på honom.

Snart var det endast ett par hundra meter, som skilde dem åt, och Bill, som såg att spelet var förloradt, höll in sin häst, och väntade dem med skjutjärnen färdiga.

Genast spredo förföljarne sig, svepande in på honom i en vid båge och äfven de med blottadt artilleri. Bill höjde revolvern och vände sig mot Patterson, som kom anstormande med de andra, och diversehandlarens lif hängde ett ögonblick på ett hår, men Fighting Fred räddade det genom att tjänstvilligt placera en kula i Bills häst, som stupade på stället, och kastade sin ryttare i en kullerbytta på marken.