GÖTEBORGS-
FLICKOR

OCH ANDRA HISTORIER

AV

SIGGE STRÖMBERG

STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.

Sigge Strömbergs-böckerna
Vol. 6

STOCKHOLM 1921

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.:S BOKTRYCKERI

INNEHÅLL:

HERR FÅGELSÅNG I SOCIETÉN

Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid närmaste bord. Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra. Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.

Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten. Fågelsång ägnade hon inte vidare en blick.

»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet. Men förgäves. Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en direkt personlig förolämpning. Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av. Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.

Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne. Det var på Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap. Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.

»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»

»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.

»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad fröken heter.»

»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag heter Lingonhjelm.»

Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan själv, som sade:

»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»

»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.

»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med. För resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som helst. Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.

»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm. Men hans vita lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol — att få honom att sitta ordentligt gick inte — och såg till att han fick whisky och vatten. Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund. Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.

Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när han blev ensam med flickan.

»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston. »Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där pampiga jyckar.»

»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.

Fågelsång kände att han rodnade.

»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag — jag rör mig naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»

»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla uppträdande. Ledigt och otvunget — hallå, flickor, välkomna upp!»

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot villan.

Fröken Lingonhjelm föreställde:

»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»

Fågelsång bugade djupt.

»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga visit.

»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.

»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»

Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken. Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna. Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde. Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen.

När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:

»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»

Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.

Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.

»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.

En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara. Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden. Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.

»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en av sällskapet.

»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.

»Vem var den andra, som höll henne under armen?»

»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & Svensson där.»

Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.

TUR I SPEL

Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen något ut, när han seglade Östra Hamngatan fram i vidbrättad hatt, raglan och damaskerade skor, och det måste därför anses mycket oförsiktigt av hans vän Karlson att presentera sitt ideal för honom. Ty Anderblad var i flicktycke.

Följden blev också, att Karlsons aktier hos idealet sjönko till långt under pari i samma ögonblick som Anderblads och fröken Anna-Lisas blickar för första gången pejlade varandras djup, och i Anderblads ingalunda brandfria hjärta slog lidelsen ut i full låga. Det blev en skön kväll. Mitt för Karlsons näsa växlades snabba, talande blickar, handtryckningen vid avskedet blev litet mera intensiv än nödvändigheten påkallade och icke nog därmed. I ett obevakat ögonblick hade Anderblad lyckats utverka den skönas tillstånd att få möta henne även kvällen därpå.

De möttes! Och när de sedan i biografens halvmörker sågo »Kärlek och brotts» ljuvligt rysliga scener rullas upp på duken, vågade han vid de ömmare momenten sakta trycka hennes hand, och — —, låt oss förbigå detaljerna. Innan kvällen var förliden hade de båda slutit ett fast och tillfälligt förbund för hela livet.

Men, o ve, gud Amor har vingar. Knappt tre dagar därefter mötte Anderblad åter sitt öde på Hamngatan. Hon var smärt och smäcker, och rörde sig med en grace, som ställde hans dittills så dyrkade Anna-Lisa totalt i skuggan.

»Hon eller ingen», tänkte Anderblad, men beslöt samtidigt att det första alternativet skulle bli hans musik. Just då hälsade en av hans bekanta på henne och blev ögonblickligen huggen i kragen av Anderblad.

»Vad heter damen, som du hälsade på?»

»Angår det dig?» blev vännens om mera intresse än belevenhet vittnande svar.

»Säg, vad hon heter, så bjuder jag på en halva!» sade Anderblad ädelt, med diplomatisk takt ignorerande ohövligheten.

Vännen var göteborgare och följaktligen affärsman.

»Elsa Berglund, kassa hos Svenson & Jonson», svarade han därför prompt. »Säger vi Eggers då?»

Anderblad, som med stora krigskostnader vunnit första tumsbredden av den mark han tänkte erövra, följde med, — och mankerade mötet med Anna-Lisa.

Dagen därpå blev han, mot löfte om nya halvor, av kontorschefen hos Svenson & Jonson presenterad för fröken Berglund, och kampanjen var genast i full gång. Den blev rätt hård, ty en yngling skulle först petas, men mera än en vecka kunde hon icke motstå hans målmedvetna uppvaktning, och hans lycka stördes icke av att Anna-Lisa förklarat sig hata honom.

Men lyckan blev kort. Efter fjorton dagar lät hon förstå, att hon önskade vissa garantier för hans kärleks varaktighet, och när Anderblad tyckte att det ingen brådska var med förlovningen, förälskade hon sig genast åter i sin förre gosse och Anderblad stod ensam i den kalla världen. För att demonstrera gick han genast och lyckliggjorde lilla Signe Lundgren, som länge förgäves falkat efter honom.

Signe var dock alltför mycket kär, och han alltför litet. När hon för åttonde gången på samma dag ringde till honom, blev han därför ohövlig i telefon och hon måste, för sin självaktnings skull, bedja honom att inte vidare besvära sig för hennes skull. Så var den saken klar, och Anderblad åter fri.

Det var nu som försynen ingrep med sitt finger, om för att straffa eller uppmuntra Anderblad må vara osagt.

En förmiddag, när han satt lutad över fakturaboken, anlände ett expressbud med en liten rosafärgad biljett, vilken Anderblad, med en aning om kommande olycka, bröt och läste. Den lydde så här:

Käraste Karl Oskar!

Förlåt att jag varit elak mot dig. Jag älskar dig så och ångrar mig alldeles gräsligt. Möt i kväll! Din

Signe.

Anderblad stoppade ned dokumentet.

»Sablar!» sade han tyst och lidelsefritt, och fortsatte sitt arbete.

Men när han gick till middag, mötte han utanför porten Anna-Lisa, som log med hela ansiktet och gav honom den upplysningen, att han fick följa henne hem.

»Tänk, vad du är snäll!» svarade han, mera varmt än uppriktigt.

»Det förtjänade du — och så var jag elak mot dig förut. Men jag ångrade mig genast.»

Anderblad teg, men befarade det värsta.

»Blev du mycket ledsen?»

Han såg på flickan. Hon var onekligen söt. Tja — varför inte?

»Jag blev alldeles förtvivlad», ljög han alltså fermt. »Och det går nog aldrig över», tillade han dystert.

»Stackars min gosse!» — det låg en oändlig ömhet i tonen. — »Vet du — jag har heller inte varit riktigt glad sedan dess. Och därför så —»

»Så?»

»Åh, ingenting!»

De hade hunnit hennes port, och hon räckte honom sin hand. Han tog den, sköt henne före sig in i porten och kom tio minuter senare ut med belåtet, om än litet tankfullt utseende.

Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta förrän telefonklockan störde hans ljuva ro, och han hörde Elsas sopran i luren:

»Är du ond på mig, Karl Oskar?»

»Du har behandlat mig grymt, men ändå — — nej, aldrig!»

»Så hjärtegod du är! Ser du, jag måste ringa på dig. Åh, du förstår inte vad en flicka kan känna — —»

Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom framåt.

»Jag trodde, att du hade glömt!»

»En kvinnas kärlek är evig. Jag gick tillbaka till Einar, därför att jag blev ond på dig, men — — Håller du ännu av mig, Karl Oskar?»

»Mer än något annat i hela vida, vida världen», deklamerade han med en värdighet, som förrådde vana.

»Oooo! Säg ett ord, och jag är din!»

»Älskade!» andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara väl funnet, ty svaret kom genast:

»Jag möter dig i kväll vid kontoret! Einar vill träffa mig, men han skall få besked.»

Så ringde hon av.

När klockan slog sju på aftonen beredde Anderblad sig att gå, och kastade en blick genom fönstret för att se om Elsa var där. Blixtsnabbt drog han sig tillbaka med blod som stelnade av fasa, ty där ute gick icke blott Elsa, utan även lilla Signe och den blonda Anna-Lisa, alla tre betraktande varandra med hätska blickar.

»Himlar och kaffe! Hur skall det här gå?» stönade han, men gick samtidigt ut i tamburen och ställde sig framför spegeln, där de kvinnliga kamraterna brukade se efter om deras hattar sutto tillräckligt snett för att anses kunna sitta rätt.

»Du är allt en tusan till karl, Anderblad», sade han till sig själv. »De ä’ galna i dig allesamman och jag undrar inte på det. Men fy sjutton en sådan stund jag får om de få tag i mig. Jag måste vänta tills de gått.»

Han gick in på kontoret, tog morgontidningen, som hela dagen legat oläst på hans pulpet, satte sig och började läsa för att fördriva tiden. Det första han fick se var följande notis:

»En göteborgare med tur. Enligt vad från säker källa uppgivits skall en vinst i Hamburgerlotteriet om 120,000 mark ha tillfallit prokuristen K. O. Anderblad härstädes.»

Han läste notisen tre gånger och det blev allt mera klart för honom, att tur i spel inte nödvändigtvis behöver betyda otur i kärlek. Så slängde han tidningen i ett hörn, reste sig, sårad i sitt innersta, och förbannade i otryckbara ordalag dels de tre damerna, som endast velat åt hans vinst, dels, och ännu mera, den omständigheten, att han icke hade någon lott. Sedan detta var väl uträttat, satte han sig åter och skrev tre brev, alla av samma lydelse:

Min fröken!

På förekommen anledning får jag meddela, att jag aldrig spelat på lotteri, och skall därför, om Ni så önskar, ha nöjet presentera Er för min vän Lundbom, som har utsikt att inom kort ärva en äldre, sjuklig och förmögen farbror.

Med största högaktning

K. O. Anderblad.

När breven voro klara lyfte han sin högra hand mot takpanelningen och svor en dyr ed att aldrig under några omständigheter ägna en blick åt något feminint väsen.

Därpå tog han hatt och rock samt gick till fönstret för att se om luften var ren. De tre voro borta, men på andra sidan gatan svävade en ängel i tunnbandskjol och blåröd hatt.

Anderblad kände ängeln och rusade i nästa sekund utför trappan för att ännu en gång söka fånga lyckan.

PRISSE

Prisse var tax av födsel och ohejdad vana och ägdes av bankbokhållaren Gustav E. Stenblad, som i sin tur ägdes av farmacie kandidaten Lucia Cederberg, vilken unga dam tjänstgjorde å ett av stadens apotek. Gustav och Lucia älskade nämligen varandra inbördes som ungt folk för sed hava, och voro litet smått förlovade. Prisse älskade allt som Gustav tyckte om, utom punsch och cigarrer, och därför hade även han sålt sin lilla fyrbenta själ till farm. kand. Lucia Cederberg.

Det faller av sig självt att Gustav under sådana omständigheter skulle ha många ärenden till apoteket, fastän han inte såg det minsta sjuk ut. Om dagarna brukade han titta in och köpa aspirinpulver, som sedan i halvkilopaketer presenterades till en ogift tant, som hade flugan på pulverförgiftning, men om kvällarna, när Lucia hade nattvakt, smög han dit med Prisse i hälarna. Prisse fick då tjänstgöra som förkläde tills både han och Gustav obevekligen kördes ut klockan halv tio, ty Lucia ansåg inte att det passade sig för en ung flicka att ta emot besök senare än så.

Så voro Gustav och Lucia mycket lyckliga, och om än deras läppar var tredje dag, efter Lucias vaktkvällar, voro litet sönderkyssta, så gav det ju endast Gustav en kärkommen anledning att köpa cerat hos Lucia.

Men ett paradis är inte något paradis om där inte finnes en orm, och detta oundvikliga attribut anlände också så småningom. Den kom i en mycket behaglig skepnad, nämligen i form av fröken Sylvia Rosenblom, vars pappa nyss gått till de sälla jaktmarkerna. Och som ingen mammon får förekomma där, hade han sett sig nödsakad att vid avresan lämna sina rikhaltiga världsliga tillhörigheter i sin enda dotters vård.

Gustav träffade Sylvia på en bal, och blev genast bländad. Visserligen måste han för sig själv erkänna att hon, fastän söt, inte gick upp emot Lucia, men däremot var ryktet om hennes kova stort och lysande. Möjligen mera stort och lysande än bemälda kova själv.

Nu kom en sorglig tid för Lucia. Gustavs smak för aspirinpulver svalnade allt mer. Nästa nattvakt var han tvungen att gå på sammanträde och kunde bara stanna en kvart, gången därpå var han bortbjuden och kom inte alls, och nästa gång brydde han sig inte om att ge något motiv för sin bortovaro. Och Lucia besvärade honom inte heller. Tjänstvilliga väninnor hade upprepade gånger med illa dold glädje rapporterat att Gustav varit synlig ute i sta’n med Sylvia Rosenblom, och Lucia fick härigenom sin misstanke bekräftad, att en annan kjol kommit emellan. Alltså grät hon en skvätt, blev sedan indignerad, lagade till ett morfinpulver, tog det, och såg så åter världen med lugna ögon.

Men om Gustav glömde Lucia, så fanns det dock en, som inte svek henne.

Det var Prisse.

Hans lilla hundhjärna kunde inte fatta varför de sedvanliga apoteksbesöken inställts, ty i hans tycke voro dessa en mycket förmånlig institution. Han blev nämligen alltid undfägnad med skorpor och småbröd på apotekskvällarna, och detta tilltalade honom mycket. Men han var dock alltför väl uppfostrad för att förhäva sig därhän att han reagerade mot sin herres och härskares vilja, utan han följde fortfarande Gustav lika troget, och slickade Sylvias hand med samma energi som förut Lucias.

Så en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sällskap vägen förbi apoteket, och Lucia tittade i samma ögonblick ut genom fönstret.

»Det var väldigt vad den flickan tittade på dig», sade Sylvia.

»Hon är väl kär i mig», förmodade Gustav. »Alla fruntimmer ä’ som galna efter mig.»

»Ja, är det inte vad jag alltid har sagt? Det gör ingenting hur en karl ser ut», anmärkte Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just replikera något obehagligt, när Prisse kilade uppför apotekstrappan och ställde sig där, viftande med svansen.

»Kom Prisse», röt Gustav med onödig stränghet, men Prisses svans fick ännu bättre fart. Ett nytt rytande hade endast till följd att Prisse började skrapa på dörren.

»Vi fortsätter, och ger sjutton i hundrackan. Han är ju galen!» sade Gustav ilsket.

»Ja, vi gör väl det!» svarade Sylvia i så foglig ton, att Gustav borde anat oråd. Hennes misstankar voro nämligen väckta, och hon hade beslutat att undersöka hur det förhöll sig med flickan i fönstret som tittade så väldigt.

Redan på kvällen hade hon med ett par tjänstvilliga väninnors hjälp fått veta hela historien och ansåg sig skamligt bedragen. Gustav hade ju naturligtvis svurit att hon var den enda han någonsin älskat.

Som hon nu var litet romantiskt anlagd beslöt hon att gråta sig till sömns den kvällen, som det brukas i böcker, men redan när hon knäppte upp blusen började sorgen övergå i förtret och långt innan hon fått av sig håret var hon pin ilsken. Då satte hon sig och skrev ett svavelsyrat brev till Gustav, och så somnade hon lugnt och glatt, i känslan av att hon gjort sin plikt.

När Gustav dagen därpå sexton gånger förgäves sökt att träffa Sylvia, insåg han, att det verkligen var slut, och som Lucia just då hade vaktkväll, beslöt han att gå på besök hos henne och ordna till, så att allt blev bra igen.

Klockan halv nio anlände han alltså med en låda konfekt i handen och Prisse i hälarna till apoteket. När Lucia i luckan såg vem det var, gav hon till ett rop av glädje och överraskning och slängde upp dörren på vid gavel.

»Nej, se välkommen, Gustav, så roligt att du hittade hit en gång. Stig in!»

Med minen av en segrande härförare steg Gustav in i vaktrummet, dit Prisse redan kilat i förväg. Men i dörren stannade han. Där inne satt nämligen en ung man, som kelade med Prisse och i ersättning blev tillgivet slickad på hand. Han reste sig när Gustav kom in, och Lucia kom glädjestrålande fram.

»Får jag lov att föreställa min gamle vän herr Stenblad, min fästman löjtnant Söderflycht!»

MANNEN OCH HANS ÖVERMAN

Handelsagenten Sven R. Pehrsson var som bäst sysselsatt med att läsa i morgontidningen, när det pinglade på hans bordapparat.

»Pehrsson, Blomlind & C:o», svarade han med sin vederhäftigaste affärsröst, men slog genast om, när en mjuk sopran frågade:

»Träffas grosshandlare Pehrsson själv?»

»Det är jag!» svarade Sven R. artigt. »Varmed kan jag stå till tjänst?»

»Åh, är det ni, herr Pehrsson? Så roligt. Det är Kerstin Johnsson. Tack för senast!»

»Nöjet är uteslutande på min sida», fortfor Sven i samma anda som förut. »Ytterst angenämt att ni ville ringa, så att jag ännu en gång fick njuta av er ljuva stämma, etcetera.»

Fröken Johnsson var nämligen välskapad och Sven R. icke oemottaglig för kvinnlig fägring, fastän han var övertygad ungkarl och ämnade fortsätta med det. Som bekant finns det endast en som har det bättre än en lyckligt gift man, och det är en lyckligt ogift dito.

»Ser ni herr Pehrsson», fortsatte fröken Kerstin, »jag vänder mig till er i en mycket delikat affär.»

»Alla order ombesörjas prompt och med full diskretion.»

»Vad tänker ni om mig, om jag ber att få träffa er?»

»Tänker om er?» upprepade Sven R. »Att säga det skulle bli för mycket här i telefon. Ord kunna för resten knappast uttrycka det.»

Ty Sven visste att ord äro billiga, men ändå ganska användbara ibland.

»Vad ni är god, herr Pehrsson!»

»Jag är den bästa människa jag känner», försäkrade Sven övertygande.

»Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från kontoret.

Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.

Tysta promenerade de vid sidan av varandra framåt gatan, han väntande på att få veta vad hon hade att säga, och hon på Gud vet vad. Vem vet väl vad en kvinna tänker på?

Till slut bröt hon tystnaden.

»Snälla herr Pehrsson», sade hon. »Jag tänker bedja er göra mig en stor tjänst.»

»Gör det!» sade Pehrsson uppmuntrande.

»Men jag kan knappast med att göra det.»

»Genera er inte för mig», uppmanade han, men han tänkte: »Hon kan väl i jösse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti på mig.»

Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en mästerligt gjord rodnad började hon:

»Ni känner ju Karl Äppelbom!»

»Ja, fy tusan!»

»Ser ni, han och jag, hm....»

»Jasåå! Han och ni, det hade jag ingen aning om.»

»Ja, det var ju ingenting bestämt, men i alla fall, ni förstår.»

Sven förstod mycket väl, han var ju inte själv utan erfarenhet på området.

»Men i går», fortsatte hon, »såg jag honom i sällskap med en annan flicka.»

»Ett sådant nöt! Har han ingen smak alls?»

»Nej! Och nu vill jag inte vara med längre.»

»Det är rätt, stå bara på er.»

»Jag hatar honom.»

»Bravo! Fortsätt med det!»

»Men nu måste ni hjälpa mig. Som ni förstår, vill jag dra mig med heder ur spelet, och därför ... hm, jag vet inte hur jag skall säga det ... vill ni ... hm ... vara snäll och låtsa, som om ni vore väldigt kär i mig?»

Och hon vände sitt rodnande ansikte mot husväggen. Där det för resten fanns en lämplig butiksruta att spegla sig i.

»Det skall jag visst låtsa», svarade Sven beredvilligt. »Det är inte svårt alls.»

»Och ... och så skall jag låtsa....»

»Att ni är förbaskat kär i mig, ja! Det är jag med om. Så ska’ vi träffas och möta Äppelbom och bräcka honom. Utmärkt! Kom så gå vi till Bräutigams till att börja med.»

De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt.

Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, när »dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! Ännu närmare dig!»

Ett par dagar senare träffade han Äppelbom och gjorde honom sällskap ett stycke.

»Jag ser, att du går och drar med Kerstin Johnsson nu för tiden», sade denne unge man.

»Retar det dig?» frågade Pehrsson vänligt.

»Nä, inte alls. Vad angår det mig?»

»Du har ju ränt efter henne så förbaskat förut, har jag märkt.»

»Jag? Känner henne knappt. Men hon kanske har varit intresserad av mig. Det håller jag inte alls för otroligt.»

»Det gör jag!» svarade Sven ilsket. »Efter vad hon sagt om dig.»

»Vad har hon då sagt, om jag får fråga?»

»Att du är den störste idiot hon känner», upplyste Sven mera beredvilligt än sanningsenligt.

»Hon känner ju dig!» anmärkte Äppelbom icke utan hetta.

»Ja, men du är den störste idiot, hon känner, har hon sagt.»

»Det är lögn!»

»Det tror jag inte, för hon kan ju inte gärna känna någon större.»

»För resten ger jag sjutton i vad hon tycker. Jag är nätt och jämt presenterad för henne, och vi ha inte bytt tio ord.»

»Det var väl därför hon inte hann fråga dig om det.»

»Vilket om?»

»Om det inte gjorde ont att ha ett sån’t ansikte som du», spottade Sven ut, och avlägsnade sig sedan i god tid för att undvika handgripligheter.

Men han funderade mycket över Äppelboms påstående.

Dagen därpå träffade han Kerstin som vanligt för att promenera en stund. De gingo Östra Hamngatan och när de hunnit till Hallbergs stannade Kerstin.

»Kom nu, ’fästman’ lilla, så få vi se om de ha några vackra förlovningsringar i fönstret.»

Sven kom genast.

»Ska’ vi gå in och köpa ett par», sade Sven, »bara för att bräcka Äppelbom?»

»Gud, så ni skämtar, herr Pehrsson», kvittrade Kerstin. »Det vore väl att gå litet för långt.»

»Jag menar blodigt allvar», skämtade Sven vidare. »Ska vi?»

Fröken Johnsson teg ett ögonblick.

»Sven!» kom det sedan, tyst och mjukt.

Det klack till i Sven R. Han anade en kommande olycka och skulle helst ha velat rymma, men det var för sent.

»Om du verkligen håller riktigt av mig så!» fortsatte den mjuka rösten.

Vad skall man svara på sådant? Sven betänkte sig.

»Kanske ni ... du föredrar att vänta litet, innan vi bekantgöra det för världen, lilla flicka», sade han i ett sista försök att rädda sin frihet. Men det lyckades inte.

»Åh nej, Sven. Vi gör som du vill. Alla människor må gärna veta om vår lycka.»

Med det tog hon Sven under armen och tog honom med sig till Hallbergs.

REFERATET

»Kvinnor!» sade journalisten med en maliciös betoning på ordet. »Fy tusan!»

»Inte så, inte så!» sköt skalden in. »Kvinnan är sammanfattningen av allt, som vi män —»

»Jag vet! Sådan där goja språkade jag också förr i världen. När jag var gymnasist. Men nu har jag vuxit ifrån det.»

Journalisten tog en ny cigarrett.

»Min erfarenhet av kvinnkönet är mångsidig och rikhaltig, och jag har aldrig fått anledning att anlägga dina åsikter om det. Men så skriver jag ju heller inte poem.»

»Dikter, förlåt.»

»Bien! Men av alla kvinnor jag träffat, finns det en, som jag aldrig kan glömma.»

»Såå! Et tu, Brute!»

»Åh, inte på det sättet. Det är bara det, att jag aldrig kan förlåta henne.»

»Låt oss höra historien!»

»Den ställer mig visserligen själv i en litet löjlig dager, men i alla fall, låt gå.

Det är rätt länge sedan det hände nu. Jag var reporter i Nyheterna, och som ni kanske minns, så ansågs jag inte höra till de sämsta. Men jag var ung på den tiden, och det var inte utan att ett par vackra ögon kunde göra mera intryck på mig än vad som är hälsosamt för en man i yrket.

Vid den tidpunkten började det osa litet skandal kring Nationella Smultronbolaget och vi fingo nys om att ett hemligt styrelsesammanträde skulle hållas i direktörens villa utanför staden, och redaktionssekreteraren kallade mig till sig:

’Wall’, sade han. ’Jag vill ha ett referat av det mötet, och du skall skaffa mig det.’

’Hur i herrans namn vill du — —’

’Det blir din sak! Se till att jag får referatet bara. Sättet är mig likgiltigt.’

Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring på gatorna. Jag begrep fullkomligt vad referatet betydde, och att varenda redaktion i staden var villig att sälja sin själ för att få det. Men jag förstod också, att smultronfolket inte ämnade släppa ut ett ord och voro på sin vakt.

Plötsligt rycktes jag ur mina funderingar av en härlig syn. Det var en kvinna, och en kvinna sådan, att till och med vår skalds gudabenådade penna skulle komma till korta om han försökte beskriva henne. Lång, smärt, elegant, och rörde sig med fullkomlig grace och självmedveten behärskning.

Jag var bländad, bedårad helt enkelt, och halvt omedvetet vände jag om och följde efter. Mitt beslut var hastigt fattat, jag måste bli bekant, och som jag icke kunde finna på något annat sätt i en hast tog jag upp en femma, steg fram, hälsade och frågade om hon tappat den.

Hon smålog, kastade en hastig blick i sin väska och svarade, att den inte var hennes. Sedan var det ju lätt att fortsätta, och jag lyckades få följa henne ett par kvarter tills hon skulle in i en butik.

’Mitt namn är Wall, i Nyheterna’, sade jag innan vi skildes.

’Så intressant’, svarade hon leende. ’Jag har hört mycket talas om er.’

’Verkligen?’

’Ja, ni lär ju vara den smartaste reporter i sta’n.’

Så gick hon, men glömde visst att säga sitt eget namn. Och jag funderade mycket över hur hon kunde ha hört mitt. Det var ju på den tiden annars inte mycket känt utom kamratkretsen.

Nå, man är ju tidningsman framför allt, och snart hade jag glömt flickebarnet för att välva de vildaste planer om hur jag skulle komma åt det efterlängtade referatet. Jag måste ha det, skulle ha det, och tog en spårvagn ut till direktörens villa.

Klockan var nära halv åtta på kvällen och det var redan mörkt, när Smultronbolagets styrelsemedlemmar började komma. Jag räknade dem, och fann snart att samlingen var fulltalig. Då hoppade jag över staketet på ett mörkt, skyddat ställe, och smög fram till villan.

Det var ljus i ett hörnrum, och mot gardinen såg jag skuggorna av flera personer. Så fälldes persiennerna ned. Sakta smög jag runt huset. Ett fönster i första våningen stod öppet. Jag tvekade ett ögonblick, men inte längre. — Man gjorde väl inte sina första lärospån i Amerika för ro skull. — Så tog jag ett tag i stuprännan, svängde mig upp och klättrade in.

Hur jag smög mig fram till ett rum, beläget intill hörnrummet, och där, vid ljuset av en ficklampa, tog ett minutiöst referat av sammanträdet, hör inte hit. Nog av, jag fick det, och smög mig bort när herrarna skulle till att skiljas. Och en sabla sak var referatet. Det var det, som sprängde humbugen.

Jag äntrade ut samma väg som jag kommit, tog ett fritt språng över några krusbärsbuskar — och stod ansikte mot ansikte med min bekantskap från eftermiddagen. Jag erkänner att jag tappade koncepterna.

’Såå, herr Wall i Nyheterna’, sade hon. ’Ni har slagit er på inbrott?’

’Ja — hm — nej’, stammade jag.

’Åh, jag förstår så väl’, svarade hon. ’Tidningarna ha redan börjat tala ont om stackars pappa, och nu har ni lyssnat till sammanträdet och ämnar krossa honom.’

’Pappa? Vad?’

’Ja, just pappa. Jag är dotter till Benson, direktören för Smultronbolaget.’

’Åh!’

’Och nu är pappa i svårigheter, som han säkert skulle reda upp, om bara pressen lät honom vara i fred, men han skall störtas, och kallas brottsling, och ni — ni skall göra det.’

Hennes röst hade börjat darra allt mera, och när hon talat slut sjönk hon ned på en trädgårdsbänk med ansiktet i händerna och skakade av snyftningar.

Nå ja, jag var ung då. Och dum, mycket dum. Och jag tålde inte att se en kvinna gråta.

Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt bröst, förde undan hennes händer och kysste det uppåtvända, tårdränkta ansiktet gång på gång.

’Gråt inte, gråt inte, flicka’, viskade jag. ’Här! Tag manuskriptet. Bränn det, gör med det vad ni vill.’

Med det lade jag anteckningsblocket med det dyrbara referatet i hennes lilla hand, kysste henne ännu en gång och gick.

Vår tidning hade dagen därpå ingenting från sammanträdet, men jag var nära att få slag, när jag öppnade ’Morgonskriet’.

Där stod referatet, mitt referat, fullständigt exponerande Smultronbolaget och försett med fyrdubbla rubriker.

Och inte blev jag mycket gladare när jag med första posten fick en biljett av följande lydelse:

Bäste herr Wall!

Tusen tack för referatet. Det var just vad jag ville ha, men som jag uppgivit allt hopp om. Ni blir väl inte ond när ni får höra, att ’direktör Bensons dotter’ i verkligheten är ’Morgonskriets’ nya kvinnliga medarbetare. För övrigt voro väl kyssarna tillräcklig ersättning för ert besvär.

Eder tillgivna

Alice Krona,

alias fröken Benson.

»Det är historien, gossar, och jag anser, att man måste vara skald för att se något förmildrande hos en sådan kvinna. Skål!»

ETT SJÖMANSÖDE

Kaptenseleven Karl Johan Klyvarbom kom seglande sydväst till syd uppför Hamngatan för laber bris. Vid Kungsportsbron fick han se en lämplig kjol vaja nedåt Kungsparken, och fastän det var mitt på blanka eftermiddagen gjorde Klyvarbom en skarp gir åt styrbord, slog ut ett par rev i seglen för fartens skull och strök för sina goda femton knop ned i riktning mot den lockande kjolen.

Enligt all naturens ordning skulle Klyvarbom ha hunnit flickebarnet, tilltalat det, avsnoppats och gått ut på nya strövtåg, och då hade det just inte heller varit något särskilt att skriva om. Men det gick inte så. Ty just när Karl Johan var nära att hinna upp henne, intervenerade ödet i form av en mycket välpressad ung man, som kom runt ett hörn, hälsade bekant på flickan och gjorde henne sällskap mitt för Klyvarboms näsa.

Nu är det ju så, att ingenting sårar ett sjömanshjärta djupare än att bli ersatt av en annan karl hos ett fruntimmer, och fastän kaptenseleven inte hade den minsta himmelska eller jordiska rätt till flickebarnet, så sjöd det dock i hans inre när han sackade allt längre bakåt, sjöd på ett sätt som bådade ont för den välpressade.

På något avstånd följde han det såta paret genom gatorna, och när de passerade genom Slottsskogens grindar gladdes hans ondskefulla hjärta och han drog sig så småningom allt närmare.

På en lämplig, skuggig och folktom plats ansåg han det vara skäl att handla, steg därför fram och placerade kraftigt och målmedvetet sin massiva sjömansnäve i basen av den välpressades oklanderliga nackbena. Den välpressade sprang fullt ofrivilligt några meter, och när han sedan vände sig om för att se om det var en ek som ramlat över honom, fick han se Klyvarbom göra sin djupa reverens för det skrämda flickebarnet.

Då blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frågade vad meningen var. För att klargöra detta dängde Karl Johan till honom igen, så att han gick till vila ett par minuter på närmaste gräsmatta.

»Det skall du ha för härom kvällen, din lymmel», röt Karl Johan.

»Härom kvällen?» kved den andre svagt. »Jag har aldrig sett er förr.»

»Aldrig? Försök inte. Jag känner nog igen er, det var ni, som antastade min syster härom kvällen och bar er illa åt, men ni kom undan då.»

»Nej, men Gustav», kvittrade den sköna. »Det skulle jag aldrig ha trott om dig.»

»Det är en sabla lögn», svarade Gustav indignerad. »Jag antastar aldrig någon.»

»Han nekar, alltså är han skyldig», avkunnade Klyvarbom.

»Ja, det är ju alldeles tydligt», instämde flickan, ty resonemanget var ju fullkomligt kvinnologiskt.

»Nej, men Karin — —»

»Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. Gå din väg.»

»Ger du dig inte i väg på fläcken, så sablar —», understödde Klyvarbom och började veckla upp rockärmarna.

Gustav hade tydligen ingen lust att göra vidare bekantskap med sjömansnävarna och drog sig sakta bort.

»Adjö då», sade han, men ingen svarade. Kommen ett stycke bort stannade han, vände sig om och tittade, så drog plötsligt ett leende över hans ansikte och han begav sig halvspringande på väg mot staden.

Klyvarbom och flickan slogo sig ned på närmaste bänk och han, som gratulerade sig själv till sin diplomatiska begåvning, njöt obeskrivligt av att ljuga en fruktansvärd historia om Gustavs svåra försyndelser.

Detta fortgick ostört en god stund, men plötsligt uppenbarade sig Gustav åter på valplatsen, nu klädd i spanskrör och en grovlemmad svart och vit bulldogg.

Klyvarbom började känna sig obehaglig till mods när han såg dem komma, och hans oro var icke oberättigad.

Både han och flickan reste sig när Gustav kom.

»Ja, nu är jag här igen», sade denne glatt och lyfte på hatten.

»Då går väl jag», svarade Klyvarbom.

»Det gör ni nog inte», sade Gustav vänligt. »Pass på honom, Cesar.»

Cesar steg fram och nosade intresserad på Klyvarboms byxor, och sjömannen kände hur knäskålarna slogo mot varandra vid tanken på att han möjligen också ämnade smaka.