SIGGE STRÖMBERG

VILDHJÄRNOR

Af Sigge Strömberg
har förut utkommit:

PRÄRIELIF

Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern.

2:dra upplagan — 9:de tusendet

Pris 1 krona
i alla boklådor.

VILDHJÄRNOR

AMERIKAHISTORIER
AF
SIGGE STRÖMBERG

Göteborg 1910
Åhlén & Åkerlands Förlag

SJETTE TUSENDET

Pappersleverantör:
GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA

GÖTEBORG 1910
ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.

Minnie från Montana.

Nummer B 2 var kanske inte den största ranchen i distriktet, men den var, trots sitt namn, A 1[1]. Den hade ett boskapsbestånd af flera tusen djur och två niggers, af hvilka den ene var mulatt, och femton cowboys ägnade sina bästa år åt att hålla reda på nämda boskap. Häri ingick gifvetvis skyldigheten att se till, att så många som möjligt af grannranchernas omärkta ungboskap vid tiden för boskapsmärkningen råkade blandas med ranch B 2:s.

I likhet med de flesta andra af sitt slag hade Jack Morrisons cowboys muskler af stål, men hjärtan af ett material som liknade vax, och fjorton af dem voro präriepojkar och gentlemän. Den femtonde var däremot irländare.

Irländare, dutchmen och dagoes[2] stå inte vidare högt i kurs ute på prärien, men de två förstnämda slagen räknas dock, åtminstone af de mera vidsynta och fördomsfria elementen, som hvita män, hvilka man kan supa, slåss och idka annat vänskapligt umgänge med utan att förlora sitt människovärde. Ja, det finns till och med en och annan, som behandlar dagoes som om de hade hvit hudfärg, ehuru man ju inte gärna skakar hand med dem när någon ser det.

Irländaren Pat Murphy umgicks således på fullt kamratlig fot med de andra pojkarna, och om han inte var särdeles populär, så berodde detta snarare på personen än på nationaliteten.

Pat var nämligen inte mors bästa barn. I annat fall skulle hans syskon inte ha varit vidare eftersträfvansvärda. Småaktig och mån om sig själf var han, och grälsjuk hade han varit, men hade i det fallet undergått en betydande förändring. Han hade nämligen märkt, att den som på denna punkt af jordklotet lider af grälsjuka, har alla utsikter att få den rena prärieluften insläppt i de ädlare delarna.

Pojkarna därute äro rätt goda människokännare, och bilda sig ofta instinktivt åsikter om en persons karaktär, som sedan visat sig vara korrekta. Om Pat sades ganska allmänt att han var lömsk och bakslug, men detta hade på intet sätt bevisats, och inverkade icke på pojkarnas uppförande mot honom, ty ute i västern dömer man ingen ohörd. Ja, man hänger sällan ens en neger, utan ganska bestämda misstankar om, att han måhända gjort något ondt.

De enda som bestämt undanbådo sig äran att räknas bland Pats intimare vänner voro Fighting Fred och Skallerorms-Bob. Dessa två afvaktade i stället med intresse den dag, då skarpskjutningen skulle taga sin början.

Utom dessa femton cowboys fanns å ranchen ännu en, men han räknades inte, ty han var bara pojken. Visserligen hade ett par år förflutit sedan han passerade myndighetsåldern och en hel del af de andra voro inte äldre, men han var en »tenderfoot», nykomling, ännu inte på långt när durkdrifven prärieman och därför trots allt »bara pojken».

Men att det fanns godt gry i honom, så »tenderfoot» han var, erkändes villigt. När han nyss kommit dit ut, blef han, som alla andra nykomlingar, lurad upp på en äkta ettersatan till häst, en »buckjumper» af renaste vatten.

Det var en svår stund för Tom — eller Tenderfoot Tom som han kallades — när han på detta omilda sätt fick sin första inblick i prärielifvets besvärligheter. Men han gaf sig inte.

Har ni någonsin suttit i sadeln på en broncho, som är intresserad af buckjumping? Det är vid sådana tillfällen man ångrar att man inte var snällare när man var liten, och besluter att bli officersaspirant i Frälsningsarmén, om man kommer ned med lifvet.

Man kommer ned! Hastigare än man anat, och oftast med lifvet. Men skulle man tilläfventyrs äfven ha sansen i behåll, måste man genast upp i sadeln igen, och försöka se ut som om man hade roligt.

Gör man inte detta, stämplas man som feg, och har för tid och evighet förstört sitt anseende i den orten, för att inte tala om att man blir driftkuku för alla distriktets innevånare, samt deras anhöriga och vänner.

Till och med de små, oskyldiga barnen, — en f. ö. i dessa trakter ytterst sparsamt förekommande företeelse — som man eventuellt kan möta när man rider in till staden för att ombesörja krogbesök och andra viktiga affärer, ha fula ord på tungan och alla fingrarna vid näsan, när deras vackra blå ögon skåda den olycklige främlingen.

Men Tenderfoot Tom klarade af mandomsprofvet med en hög grad af elegans och säkerhet. Tre gånger gick han, på grund af bronchons åtgöranden, till hvila i präriens långa gräs, medan alla stjärnhimmelns konstellationer passerade förbi hans ögon, men han klef käckt upp igen, och hade nog fortsatt med det tills han brutit nacken eller bronchon trampat ut hans hjärna, om inte pojkarna, efter tredje afsittningen, tyckt att det kunde vara nog, betygat honom sitt gillande och uppmuntrat honom med beröm och spritdrycker.

Sedan den dagen var Tenderfoot Tom accepterad som vän och kamrat till de fjorton präriepojkarne och gentlemännen, och ju bättre de lärde känna honom, desto mera uppskattade de honom, fastän han ibland uppträdde rent af obehagligt bildadt.

Ty Tom var »bättre folks barn» och kom ända från New York, där han haft något innesittarjobb, som folk har där borta i Östern. Han hade genomgått ett college och talade latin som en erkeängel. Så påstod åtminstone Revolver-Dick, som varit med en geolog, som undersökt trakten, på en tre veckors expedition, och därunder lyckats skaffa sig ett oerhördt kunskapsförråd.

Den ende, som inte kunde draga jämnt med Tenderfoot Tom, var Pat Murphy. Pat, som varit på prärien i många år, ansåg sig nämligen ha rätt att spela öfversittare gentemot en nykomling, och af denna förmenta rättighet använde han sig till en början gärna.

Tom, för sin del, tyckte inte om oenighet och brydde sig därför inte vidare om irländaren i tanke att han så småningom skulle ändra sitt uppförande. Men Pat blef endast värre.

En gång tog det dock slut. Det var en lördagseftermiddag, när Tenderfoot Tom och Fighting Fred stodo vid baren i en af stadens salooner, sysselsatta med smakprof af en ny whiskysort.

Då kom Pat in, gick fram till baren och beställde en drink.

»Nykomlingen betalar!» skrek han när bartendern begärde likvid, och skrattande kastade Tom ett par nickelslantar på disken.

»Är du pank, Pat,» sade han, »så kan jag lägga ut för dig.»

Men Pat vände sig till de öfriga gästerna och yttrade att nykomlingen inte vågade annat än lyda och betala.

Om Pat anat hur stort inflytande på hans hälsotillstånd och renommé de orden skulle ha, så hade de säkert aldrig blifvit yttrade, men framtiden ligger ju förborgad för oss dödliga.

Tom insåg, att förolämpningen inte kunde få passera oanmärkt och gick därför helt lugnt fram till irländaren och inviterade honom att stiga ut på bakgården.

Något sådant hade Pat inte väntat, men det gick inte an att neka, och ett par minuter senare stego en förvånad irländare, en beslutsam nykomling och en lifligt intresserad åskådareskara ut på bakgården.

Menigheten bildade ring och en af gossarna åtog sig att vara referee, ty fullt sportmässigt skulle det gå till.

I brist på gong-gong klappade refereen i händerna, och folknöjet tog sin början. Det hölls vad för och emot, och den allmänna tacksamheten mot de bägge ynglingar, som arrangerat den angenäma förströelsen, var mycket stor.

Redan i första omgången hade Pats, redan förut ganska omtvistade, skönhet hunnit blifva betydligt reducerad. Det är ovisst, om hans mamma velat kännas vid honom om hon haft tillfälle att säga sin mening, ty tandsättet var inte fullt så komplett, som tre minuter förut, näsan var tillplattad och blödde, och omkring ena ögat syntes ett rödt parti, hvilket inom kort kunde väntas antaga en vacker blå färg.

Sport idkas nämligen som något mera än ordinarie studium vid Förenta Staternas universitet, och Tom hade under sin studietid varit rätt framstående inom denna fakultet.

På grund af god skolunderbyggnad i detta fall lyckades han bespara refereen besväret att ropa »time» efter andra omgången, ty knappast hade de mötts igen, förrän irländaren träffades af en »left swing» på högra sidan af underkäken, och de, som hållit på Tom, kunde börja inkassera sina vinster, medan refereen sökte väcka lif i Pat genom ett ämbar kallt vatten.

Detta lilla intermezzo bidrog inte i någon större mån till att åstadkomma ett bättre förhållande mellan Pat och Tom.

Pat tycktes till och med känna sig stucken på grund af den behandling han varit utsatt för, men han lät aldrig, genom ord eller gärning, förstå att han ens mindes saken.

Sina öfversittaremanér hade han dock lagt bort. Han kanske ansåg att hans kroppskonstitution icke var sådan, att de riktigt lämpade sig.

Lifvet på en ranch är fritt och härligt — men hårdt. För en person, som är frisk och af naturen kraftig och som noggrannt undviker att ställa sig framför laddade skjutvapen, är det mycket hälsosamt, men är man svag, oerfaren nog att neka när man blir anmodad att skåla eller på annat sätt sjuklig, bör man hälst välja sin vistelseort i ett annat klimat.

Prärielifvet gör en stark karl till en jätte, en svag samlas till sina fäder, om han inte är förståndig nog att i tid dra sig tillbaka.

Tom mådde utmärkt, trifdes godt, fick många vänner och förkofrade sig allt mera i konsten att rida en buckjumper, snara en tjur, skjuta träff på en uppkastad slant och dylikt. Allt saker som en prärieman bör kunna. Och så gingo två månader den ena den andra lik med hvardagarna på hästryggen och lördagskvällarna i staden, där man spelade kort, dansade eller drack whisky.

Men en dag kom ett nytt intresse. Det vände upp och ned på hela ranchen, satte pojkarna till att använda sina andra skjortor och bästa stöflar midt i rama hvardagslaget, och kom dem att öfverhufvud taget bli måna om sitt utseende och uppförande.

Det är ju då inte svårt att förstå af hvilket slag det där intresset var. En tös, naturligtvis.

Saken var den, att Jack Morrison helt plötsligt fick för sig, att ett kvinnligt väsen borde finnas i hans hus. Det fanns ju alltid den utvägen, att han kunde gifta sig, men det var inte i Morrisons smak. Giftermål är ju både dyrt och obekvämt, — lagen lägger äfven i Syd Dakota något litet hinder i vägen för ombyte, — och kan under alla omständigheter ha lika farliga som vidtomfattande konsekvenser.

Han afstod därför från att »fånga lyckan», som det heter i missromanerna, och skref i stället till sin bror, som var ranchman i Montana och bad att få låna hans yngsta dotter, miss Minnie.

Pojkarna hade inte den minsta aning om allt detta, och när Minnie en vacker dag kom, slog hon ned som en blixt från klar himmel.

Hon var en äkta prärietös, född och uppfostrad midt i boskapslandet. Rida, skjuta och kasta lasso kunde hon lika bra som någon af pojkarna, och i uppträdandet var hon frisk, hurtig och kamratlig, precis sådan som pojkarna ville ha henne.

Men hon var nästan för vacker att bli släppt så där oförberedt öfver dem. Klassiska voro hennes drag ju inte precis, men det hvarken fordrades eller önskades. Den klassiska skönheten passar mera i möblerade rum med Steinwayflygel och brysselmattor än på hästryggen i västra Syd Dakota.

Det kolsvarta, lockiga håret hängde fritt öfver axlarna och stod som en sky under den grå cowboyhattens breda brätten.

Och ögonen! Amerikanska flickor ha ofta stora, gråblå ögon, hvars outgrundliga djup och drömmande uttryck föga passa samman med det nervösa, jäktande lifvet i dollarns land.

Men de prärieflickor, som af en nådig försyn blifvit begåfvade med sådana ögon, ha också däri något af viddernas fria öppenhet och af präriens blå nätters sällsamma mystik. Det är inte godt för en mans sinnesfrid att se för djupt i sådana ögon. De kunna också blänka kallt som stål ibland.

Pojkarna beundrade allesamman Minnie så som män, vana vid hufvudsakligt manligt sällskap beundra den enda kvinna som finns bland dem. Men knappast fanns det väl någon bland dem som gick och blef sentimental för hennes skull, ty hennes pappas högar af dollars voro stora, och pojkarnes väl små.

De tänkte i stället på Minnie som en katolik på madonnan. Som något högt och vackert, som man borde ta all hänsyn till — och hade all orsak att vara god vän med.

Men Tenderfoot Tom var ännu för grön för att veta sin plats enligt prärieetikett, och kanske äfven hans uppfostran hade del i, att han kunde tala med Minnie utan att bli tafatt som de andra pojkarna.

Och han talade också med henne. Så snart han hade tillfälle att försumma sitt arbete för att ägna tid åt henne, så grep han det lika säkert som att det alltid fanns en plunta i Whisky-Petes bakficka. Pojkarna gillade inte riktigt det där, men de sade ingenting. Det är inte brukligt där ute att lägga sig i andras affärer. I synnerhet om den andre skjuter bra.

När Murphy fick klart för sig att Tom på allvar »slog för» Minnie, började äfven han kråma sig för henne. Dels för nöjet att få vara i opposition mot Tom, dels för att om möjligt kunna slå honom ur brädet.

Minnie tycktes inte föredraga någon af dem framför de andra pojkarna, fastän hon visserligen ofta var i samtal med Tom. Men det var han, som ställde om det. Murphy behandlades precis som om han alls inte visat något intresse för henne.

Att fienden Tom hade, om än obetydligt, flera tillfällen att agitera för sin sak, retade Pat, och hans fåfänga sårades af, att Minnie inte utan vidare visade, att hon föredrog honom, ty i likhet med de flästa andra, trodde han sig vara oemotståndlig, icke anande hvilken själsansträngning det kostade en person med normalt utveckladt skönhetssinne att se honom i ansiktet. Förhållandet mellan Pat och Tom blef häraf icke märkbart innerligare.

De talades inte vid numera utan att det var fullkomligt oundvikligt, och när de någon gång växlade ord, urartade det oftast till ett stilla gräl, som bildade ett angenämt afbrott i ranchlifvets något enformiga gång.

Pojkarnas intresse för sakens utveckling var mycket lifligt. Det var inte frågan om hvem, som skulle ta tösen, som intresserade dem, ty man var fullt på det klara med, att hon skulle skratta åt båda två. Men den stora frågan var hvem som först skulle introducera artilleriet i saken.

Allmänt önskade man att Tom skulle ta sitt förstånd till fånga, och vid lämpligt tillfälle ställa till ett litet fyrverkeri för irländarens räkning, ty i annat fall, skulle Pat ganska säkert börja skarpskjutningen.

Och det är en rätt stor fördel att vara den förste som skjuter. Det enda i hela, vida världen, som är viktigare, är att träffa. Ty råkar man bomma, har man intet annat att göra än att söka få förlåtelse för så många synder man hinner påminna sig innan den umgängesvän man nyss skjutit på ombesörjer ens frånfälle.

Chancerna för att Tom skulle ta initiativet till användande af eldvapen i någon utsträckning voro dock skäligen små, ty hans uppfostran nere i Östern hade gjort honom till motståndare af »våldsdåd», som han kallade detta oskyldiga tidsfördrif.

Således funnos alla utsikter för att Pat en vacker dag skulle gifva anledning till att Toms plats vid ranchen förklarades till ansökan ledig.

För att i någon mån minska dessa utsikter läto emellertid Skallerorms-Bob och Fighting Fred på ett rätt genomskinligt sätt antyda, att den, som använde Tenderfoot Tom som målskjutningstafla, kunde beräkna att få åtnjuta en snabb och smärtfri hädanfärd.

Det fanns nog en del ofördelaktiga sidor hos Pat, men inte ens hans värste fiende kunde påstå, att han onödigtvis äfventyrade sin personliga säkerhet, och på grund af denna Pats fördom gick Tom skottfri. I stället började Pat fundera på något sätt att få Tom att resa tillbaka österut eller komma bort på annat sätt, som icke fordrade Pats personliga ingripande.

Om Minnie såg hur det stod till med pojkarna vet man inte, men plötsligt inträdde en förändring i hennes sätt mot dem.

Hon började nämligen allt mer visa, att Pat funnit nåd för hennes ögon, och allt efter som Pats aktier stego, visade hon Tom allt större kyla. Pat blef naturligtvis förtjust öfver den vändning sakerna tagit, och var i glädjen nära att förlåta Tom att han existerade, men lyckligtvis gick han inte till en sådan ytterlighet.

Tom å sin sida blef förvånad. Han kunde alls inte förstå anledningen till det hastiga omslaget, men efter en hel natts intensivt tänkande kom han till det resultat, att han varit för het, och att Minnie på detta sätt ville visa honom, att han borde hålla sig på afstånd.

Men Toms anlag lågo inte åt det hållet. Hans yankeeblod råkade i svallning, och den enda följden af Minnies kyla blef, att han uppvaktade henne desto trägnare.

Den triumferande irländaren, som trott att Tom skulle erkänna sig slagen och draga sig tillbaka, upptog denna ihärdighet som en personlig förolämpning, och hans gamla önskan att på ett eller annat sätt få bort Tom blef allt starkare.

Vid den tiden for högfärdsdjäfvulen i Jack Morrison, ranchens ägare, så att han gjorde en resa till Chicago. Där tog han alla stadens sevärdheter i grundligt betraktande, och som det hände sig, att kapplöpningar höllos just då, faller det af sig själf att han skulle besöka dem.

Det var oomtvistligt att Morrison var en god hästkännare, och sedan han tagit de anmälda hästarna i betraktande, gick han, tvärt emot sina vänners råd, och satsade en ansenlig summa på en unghäst, »Lady Bess», hvilken allmänt ansågs vara en »rank outsider».

Men tur och fackkunskap i förening hade kommit Morrison till hjälp vid gissningen, och »Lady Bess» passerade mållinjen nära ett helt hästhufvud före närmaste medtäflare, hvilket hade till följd att Morrison vann sin insats många gånger om.

Detta åter hade till följd, att Morrison fäste sig vid hästen och fick lust att äga den, och med präriemannens vanliga impulsivitet gick han direkt och frågade efter priset.

Det var högt! Före löpningen hade man nog kunnat få fullblodsstoet för moderat pris, men i samma ögonblick som dess nos passerade mållinjen först, sprang summan i höjden.

En sådan bisak som priset generade dock inte Morrison, när det föll honom in att han önskade äga något, och när han återkom till B 2, medförde han, till allmän förvåning, fullblodsstoet »Lady Bess», ännu på pannremmen bärande den blå rosett, som betecknar en första pristagare.

Om den aristokratiska »Lady Bess» beräknat att få ett likadant stall, som innan hon beträdde kapplöpningsbanan, så blef nog ankomsten till prärien en missräkning för henne, ty resurserna i den vägen äro inte stora därute. Men det byggdes ett skjul åt henne, och den minst användbare af pojkarna, Tenderfoot Tom, fick förtroendeuppdraget att ägna henne den omsorgsfulla skötsel ett sådant djur behöfver, för att kunna hållas i form.

Men chicagobesök och dylika extravaganser gå till pängar, och fastän Morrison var välbärgad, låg hans kapital fastlåst i boskap, fastigheter och andra reella värden, och det hände på så sätt, att han började lida brist på kontanter.

Detta blef snart kändt bland pojkarna, och Tom blef därför inte särdeles förvånad, när Pat en dag kom till honom med order från Morrison, att genast rida in till staden och söka sälja »Lady Bess» till en af stadens pampar för 800 dollars kontant. Pampen hade förut själf bjudit detta belopp för djuret, en sak, som Tom visste mycket väl, och Tom förstod att Morrison nu beslutat att sälja fullblodet, som dock var ett lyxdjur, för att få reda pängar. Priset tydde äfven på, att han var i behof af kontanter, ty han hade själf gifvit betydligt mera.

En halftimma efter det Tom erhållit ordern satt han därför i sadeln på sin bästa häst och red, förande fullblodet i tygeln, mot staden, utan att någon lade märke till hans affärd.

Som nämt hade Morrison två niggers, af hvilka den ene var mulatt, och det slumpade sig så, att den äkta niggern var inne i stallet, när Pat framförde sitt ärende till Tom strax utanför, och när Tom ridit sin väg, träffade negern sin något ljusare kamrat och meddelade honom den intressanta nyheten, att »massa Morrisons vackra häst skulle säljas.»

Halfblodet blef mycket förvånad öfver underrättelsen, ty han fungerade som tjänstflicka i huset och hade inte hört ett ord om saken, fastän han visste med sig, att han samvetsgrant lyssnat vid alla dörrar, och således icke borde vara okunnig om hvad som hände.

När han en stund senare träffade Minnie dröjde han därför inte, utan uttalade sitt djupa beklagande af det faktum, att massa Morrison beslutat att göra sig af med sin fina häst.

»Hvar har du fått tag i de där dumheterna, Sam?» frågade hon. »Massa Morrison ämnar naturligtvis behålla »Lady Bess».

Då anlade Sam ett omsorgsfullt instuderadt förbittradt utseende och utropade:

»Då djäkla svart nigger ljugit för mig! Jag slå ryggen af satans Jumbo! Säkert, missie!»

Men Minnie, som blifvit nyfiken, bad Sam lugna sina heta känslor och redogöra för hvad Jumbo sagt.

Detta var just hvad Sam hela tiden velat, och han återgaf beredvilligt Jumbos berättelse, ehuru utsmyckad och ompolerad på ett sätt, som mera passade hans rika fantasi.

Minnie fann saken totalt oförklarlig. Sedan hon genom förhör med Jumbo, och efter borttagande hvad de båda mörkhyade gentlemännen tydligen tillagt ur egen fatabur, fått klart för sig hvad som egentligen passerat mellan Pat och Tom, förstod hon ännu mindre meningen med det hela, men hon kände instinktivt, att det låg något under.

Om någon annan än Pat framfört ordern, hade hon antagligen tagit det hela för skämt, men hon kände allt för väl förhållandet mellan Pat och Tom för att veta, att de icke gärna skämtade med hvarandra.

Hon befallde därför niggrerna att tiga med saken och beslöt att på egen hand skaffa ljus i den, om inte händelsernas utveckling af sig själf gick tillräckligt snabbt för att klarlägga frågan.

Till den ändan tog hon under någon förevändning Morrison med sig ut, och föreslog att de skulle gå och se på »Lady Bess». Detta hennes åtgörande kom händelserna att utveckla sig ganska snabbt.

Skjulet, eller stallet, som det ju skulle heta, var tomt, och när Tom inte heller syntes till på den plats, där han brukade rasta hästen, började Morrison undra hvart han tagit vägen, ty Tom hade stränga order att hålla sig å endera platsen med fullblodet, och det var dittills inte kändt, att han öfverskridit befallningen.

Bland de öfriga hästarna i corralen fann man ej heller »Lady Bess». Då fick Morrison se Murphy, ropade honom till sig och frågade, om han sett till Tenderfoot Tom och »Lady Bess», eller visste hvar de funnos.

Pat såg mycket förvånad ut.

»Bless you!» sade han. »Tenderfoot red åt stadshållet till med »Lady Bess» vid tygeln, och sade att den skulle bort och säljas på er order. Nog tyckte jag att det var litet egendomligt, ty jag vet ju hur stort värde ni sätter på den, men, begorra, jag kunde väl inte tro annat än att det var sant.»

Morrison hade genast sin åsikt om saken klar och Murphy anslöt sig entusiastiskt till den.

Det var naturligtvis fråga om häststöld, utan förmildrande omständigheter, och inom några minuter voro ett tiotal af pojkarna uppbådade, och beridna på friska hästar på väg efter Tenderfoot Tom. Morrison och Minnie kompletterade dussinet.

För pojkarna, som lärt sig känna och uppskatta Tom som en förstklassig kamrat, var saken ofattbar. Hästtjuf! Han var väl den siste de skulle kunna tro om något sådant och om inte bevisen varit så absolut fällande, hade nog ingen af dem trott det heller.

Om det inskränkt sig till litet afyttring af närmaste ranchägares ungboskap, skjutning på sheriffen eller annan lindrigare förseelse, så hade nog takten i galoppen varit så långsam, att flyktingen mycket väl kunnat hinna undan, äfven om han ridit en halt, sadelbruten häst. Men med häststöld är det något helt annat. Det är ett brott, och skall straffas med ögonblicklig hängning, en åtgärd som dock här försvårades af den omständigheten, att det inte fanns ett träd inom en radie af hundra mil.

Murphy visste emellertid råd för det, ty han underrättade högt och tydligt, att eftersom Tom ljugit för honom och dessutom stulit hans principals häst, skulle han skjuta Tom som en dingo, så snart han kom inom skotthåll.

Men Skallerorms-Bob, som red nära intill, drog fram sin Coltrevolver och synade den noga, innan han stoppade ned den i hölstret igen, och Pats rika ordflöde stannade af och försvann som en bäck rinner ut i sanden.

Morrison å sin sida gaf order, att ingen fick använda vapen utom i nödfall.

Närmaste ranch låg jämförelsevis nära Morrisons, och när man passerade den, fick man den underrättelsen, att Tom nyss förut ridit förbi i sakta mak, förande »Lady Bess».

Här ökades styrkan med fem man, ehuru de tyckte att det var underligt, att en hästtjuf red så lugnt innan han var säker för förföljare. Pat förklarade att han naturligtvis ridit sakta förbi för att icke väcka misstankar, och förklaringen accepterades, fastän en af ranchens pojkar svor på, att Tom ridit sakta hela vägen. Det syntes på hästarna.

Det dröjde inte länge till, innan man fick Tom och hästarna inom synhåll. Han red fortfarande sakta framåt, utan att fråga efter att en blodtörstig hop förföljare var honom i hälarna.

Nu ökades galoppen. Hästarna flögo fram öfver marken och närmade sig Tom allt mer och mer. När de voro omkring en engelsk mil bakom honom, vände han sig om och fick syn på dem, men i stället för att, som man kunnat vänta, kasta sig upp på fullblodet och söka komma undan, stannade han för att invänta dem.

»Han ger sig!» skrek Pat och jagade på sin häst.

Men Skallerorms-Bob och Fighting Fred, slöto upp på hvar sin sida om honom.

»Sakta i backarna!» ropade Fred. »Så där bär sig ingen hästtjuf åt! Om Tenderfoot ämnat stjäla den hästen, så har jag, fördöme mig, också tänkt lägga mig till med den här irländaren.»

Och Freds tal gillades, galoppen saktades och några minuter därefter red man lugnt fram till Tom.

Minnie red främst, och när hon satt af följde de sexton männen hennes exempel.

»Stand back!»

Kort, klart och öfverraskande kommo orden och för de förvånade männens blickar tedde sig en ovanlig syn.

Ett par steg framför Tom stod Minnie som en beskyddande valkyria, och i hvardera af hennes små händer blänkte en Smith & Wesson af aktningsvärd kaliber.

Lydande den magiska kraft, som ligger i de två små orden, stodo männen orörliga som gjutna i brons. Endast Pat Murphy tog ett steg framåt och förde handen mot hölstret.

Minnies vänstra hand lyftes ögonblickligen. Det blixtrade till! Irländaren förde handen mot hjärttrakten, raglade ett par steg åt sidan och sjönk tillsamman framför de öfrigas fötter.

Då stoppade Minnie ned sina vapen, lade armen kring Tenderfoots nacke och sade:

»Kom Tommy! Låt oss rida hem.»

[1] A 1. (Lloyds högsta klass för fartyg) i engelskan något förstklassigt.

[2] Dutchmen: eg. holländare, betecknar i västern äfven skandinaver och tyskar. Dagoes: mexikaner, italienare o. dyl.

En kärlekshistoria.

Fred älskade Adelaide med hela sitt mycket unga hjärtas glöd, så som endast en ung man om aderton år kan älska, men han älskade Huldah icke mindre. Hjärtat har ju fyra rum.

Fred var emellertid gentleman, fastän han af ett oblidt ödes nyck kommit att byta fäderneslandets lugna torfva mot det nya landets guldbemängda jord, och ansåg sig som sådan icke böra inleda förbindelse med någon af de unga damerna, förrän han definitivt bestämt hvilken af dem som skulle få nöjet att bli hans ledsagarinna genom lifvet. Ty för lifvet skulle det vara.

Fred var verkligen mycket ung.

Men det var inte lätt för Fred att välja mellan dem. Adelaide var en lång blondin, född i Staterna, men skämdes ändå inte för sina föräldrars svenska nationalitet. Hon gjorde sin insats i kulturarbetet som stenograf och maskinskrifverska på ett större affärskontor.

Huldah var liten och mörk, och hennes dialekt lät åhöraren ana, att det dekorativa h, som fanns i slutet af hennes namn var en nyare ackvisition, som icke medförts från den värmländska hembygdens leende dalar.

Hon verkade som glansstrykerska på en oerhördt liten tvättinrättning.

Det var, som nämndt, alldeles fördömdt svårt för Fred att välja. Huldah såg bäst ut, men var tyvärr hopplöst obildad, Adelaides utseende var mera alldagligt, men intellektuellt höjde hon sig betydligt öfver den hulda Huldah.

Den sociala skillnaden mellan dem var, enligt amerikansk uppfattning, allt för obetydlig för att spela någon nämnvärd roll.

En vacker dag i vårbrytningen när Fred var på besök hos Huldah, fick han det glada budskapet, att han vore välkommen till en bal, som flickorna i tvättinrättningen skulle hålla nästa lördagskväll i butikslokalen. De flästa af flickornas bekanta, både manliga och kvinnliga, voro bjudna, och nästan alla hade lofvat komma.

Fred blef naturligtvis mycket glad öfver inbjudningen. Åtminstone sade han så. Men i sitt stilla sinne var han inte vidare trakterad af utsikten att få frottera sig mot skandinaviska timmerhuggare, brädgårdsarbetare och annat folk af samma slag, gladt, snusigt och högröstadt. Ty Fred hade ännu inte vistats så länge i Staterna, att hans åsikter hunnit bli vidare demokratiserade.

Ju mer han funderade på saken, desto ovilligare blef han, och till slut beslöt han att inte gå. Men om han uteblef efter att ha lofvat ansåg han det inte vara skäl att uppsöka Huldah vidare, ty hon skulle utan tvifvel ana orsaken och då vore det ju förkyldt. I stället skulle han ägna sig helt åt Adelaide.

Beslut och handling äro, som bekant, ett hos mannen, två hos kvinnan och tre hos barn och tjänstefolk. Fred var en man, ehuru en rätt senfödd sådan. När beslutet var fattadt, ringde han således upp Adelaide för att fråga om hon hade lust att gå på teatern på lördagskvällen.

Adelaide var ledsen, »very sorry, indeed,» men hon kunde inte följa med. Hennes mäst älskade tant hade nämligen kommit till staden och Adelaide kunde inte lämna henne, fastän hon så gärna, så gärna skulle velat gå med Fred.

Fred öfvervann på stället sin motvilja mot mindre unga fruntimmer, som inte brytt sig om att gifta sig, och föreslog att tanten skulle följa med. Men det gick inte det heller, ty tanten var religiös och tålde hvarken karlar eller teater, förklarade Adelaide.

Well, det var tydligen ingenting att göra vid, utan att uppskjuta teaterbesöket och bida tiden. Fred fogade sig således och gjorde en dygd af nödvändigheten genom att åka hem i ordentlig tid den kvällen.

Vid 8-tiden riskerade han alltså lifhanken med ett språng upp på en framrusande elektrisk spårvagn, som gick till 6:te avenyn, där han bodde. Det var godt om rum i vagnen och Fred fick plats i ett hörn, där han kunde göra det bekvämt åt sig. Han ämnade just försjunka i studiet af en tidning, när han borta i vagnens andra hörn fick se Adelaides askblonda lockar.

Nej, Fred blef inte glad, och gick inte fram och hälsade heller. Han inte ens nickade tvärs öfver vagnen eller sökte draga hennes uppmärksamhet till sig. Ty i obehagligt nära grannskap till de askblonda lockarna dvaldes en äkta svensk ynglings lingula peruk.

Det gick upp ett stort ljus för Fred. Detta var således tanten, den mest älskade, religiösa tanten, som hvarken tålde teater eller karlar.

Freds s. k. tro på kvinnan, ramlade i ett ögonblick, han kände hur det kylde kring hans varma, klappande hjärta, och i stum förtviflan sjönk han ned bakom sin tidning. Det såta paret hade inte observerat honom.

Vid ett gathörn stego de af och snuddade i förbifarten vid Fred, som försökte göra sig så liten som möjligt bakom tidningen för att inte bli sedd. Han lyckades också undvika detta, och när han tittade ut genom rutan efter dem, såg han Adelaide förtroligt sticka sin arm under den unge mannens.

Då förstod han att det vore fördelaktigare för honom att gå på balen, och hädanefter uteslutande ägna sig åt hulda Huldah.

Följaktligen for han hem och klädde om sig, och befann sig en halftimma senare i precis det sällskap han beräknat. Men Huldah tog emot honom så öfversvallande vänligt, och hennes vackra ögon strålade så klart, att han utstod allt för hennes skull. Han öfverraskade till och med sig själf med att tycka det hela vara roligt.

Och det var minsann ingen ledsam tillställning. Dansen tråddes med lif, lust och tjockbottnade snörkänger, och glädjen och dammet stod högt i tak.

En af karlarna var specialist på »gig», och en annan hade jämn sysselsättning med att i en vattenhink hämta skummande milwaukeeöl från närmaste krog. Pängar till öl och musik satsades af de manliga deltagarna.

Men Freds största nöje var att i dansen trycka Huldahs svällande barm mot sitt heta bröst, och han sökte vaksamt efter tillfälle att få tala vid henne i enrum, ty hennes läppar frestade.

Framåt natten kom till sist det efterlängtade tillfället. Han stod i rummets ena ända strängt upptagen vid ölhinken, när han såg Huldah kasta en blick omkring sig och försvinna genom dörren till den mörka tvättstugan.

Fred lämnade genast hinken åt sitt öde, ty varma kyssar smaka bättre än kallt öl. Sakta och lugnt gick han, utan att väcka uppmärksamhet, utefter väggen och följde i ett obevakadt ögonblick Huldahs exempel.

Tvättstugan tycktes vara tom, men i ett litet rum därinnanför lyste det svagt, och dit styrde Fred, ljudlöst och försiktigt, sina steg.

Kommen till dörren stannade han. Ty i det lilla rummet, som upplystes af ett ensamt ljus i en ölbutelj, stod Huldah med båda armarna om halsen på en grofväxt timmerhuggare, som med synbart välbehag tryckte sina snusiga läppar mot hennes svällande mun.

Då förlorade Fred tron på lifvet, smalt diskret in i mörkret, och gick tillbaka ut i danslokalen för att bortslösa sitt hjärtas bästa känslor på en linnesömmerska med valkar i håret och tre löständer i öfverkäken.

En valmanöver.

Den, som läst den lärorika uppbyggelseskriften »Prärielif», känner rätt väl till en stad, som heter Harristown.

Den är belägen långt borta i utkanten af Syd-Dakotas ofantliga, gräsbevuxna slätt, många mil västligare än den plats, där den längst framträngde nybyggarens ståltrådsstängsel annekterat prärien för odling och kultur.

Begreppet »stad» kan ju, icke utan skäl, anses vara ganska sväfvande i dessa trakter, där alla samhällen, från den syndiga metropolen där fem- à sex- — ja, kanske sju- eller åttatusen människor myllra, till den mera anspråkslösa kommun, som består af två hus och en höstack, anse sig ha rättmätiga anspråk på nämnda beteckning.

Dock må ingen låta förleda sig till det misstag, att Harristown endast uppfyller minimifordringarna. Detta är nämligen outsägligt ohälsosamt, om man befinner sig inom hör- och skotthåll för någon af stadens manliga innevånare.

Harristown är nämligen ett i stark utveckling stadt samhälle. Den har flera hundra invånare, ett åttiotal envåningshus, aderton krogar, en diversehandel, där man säljer allt, från en slåttermaskin till en stärkkrage — inom parentes kan anmärkas, att den förra artikelns omsättning betydligt öfverstiger den senares — ett apotek, där man tillhandahåller cigarrer, borstar, tvål, räfgift m. m. — och äfven, fastän i ringa mån, medicin —, bank, järnvägsstation samt doktor och begrafningsentreprenör, de senare kompletterande hvarandra.

Befolkningen är till sitt sätt otvungen och behaglig. Ofta mera otvungen än hvad som är behagligt. Den gör lika lätt vänner som ovänner och bjuder lika gärna på whisky som på bly.

Beundrar man blott staden, och säger ja och amen till allting, så vinkar hela Harristown med en butelj smygdestillerad whisky, men den som kritiserar, riskerar att bli illa bemött, och får trösta sig med att hans lifförsäkring kommer att göra änkan mera begärlig.

I detta idylliska samhälle skulle man en gång välja borgmästare i stället för den gamle, som helt hastigt lämnat denna jämmerdalen, när han ex officio var sysselsatt med att hjälpa sheriffen vid infångandet af en förbrytare.

Det var en gammal bra borgmästare Harristown hade haft, och stadsborna hedrade hans minne med ett så grundligt graföl, att man blef tvungen att samtidigt begrafva tre vanliga medborgare, som vid den anslående fästligheten råkat stå i vägen, när någon af deras vänner önskade affyra sin lilla kulspruta.

Dessa tre dödsfall gåfvo naturligtvis ökad glans, åt grafölet och förlängde det betydligt, hvilket hade till följd att Harristowns befolkning först en vecka efter den ursprungliga högtidligheten blefvo i stånd att föranstalta om val af ny borgmästare.

Men äfven verkningarna af denna fest förgingo till slut, och friska och energiska började harristownborna agitationen.

Republikanska förbundet anordnade en afton enskildt möte i Johnsons saloon för utseende af kandidat, och Demokratiska föreningen sammanträdde samma afton i Pat Flanagans förfriskningsställe i samma lofvärda syfte. Nykterhetspartiet höll konferens i sin privata bostad. Det hade nämligen köpt hem en bytta öl.

Att icke alla de inlägg som gjordes i den politiska diskussionen vid mötena voro torra, skönjdes nogsamt på valmännen efter sammanträdenas slut.

När de båda grupperna på hemvägen råkades, uppstod, delvis på nämnda grund, ett animeradt slagsmål, hvarunder sheriffen, som var republikan, fick två framtänder inslagna af metodistprästen, som var demokrat.

När slagsmålet slutat, tågade skaran samfäldt till apoteket, ty samtliga voro mer eller mindre i behof af plåster och liniment, men apotekaren, som visste sin plikt som demokrat, nekade att betjäna andra än Demokratiska föreningens ledamöter.

Nykterhetspartiet hade icke deltagit i slagsmålet. Det låg nämligen, fullt som ett ägg, hemma och sof med den tomma ölbyttan i famnen.

Dagen därpå tillkännagaf stadens tidning, Harristown Tribune, med feta typer, att republikanerna, som var att vänta, utsett stadens mest framstående och aktade medborgare, kreatursuppfödaren öfverste Ed. J. Potter som kandidat till borgmästarebefattningen, och prisade i högstämda ordalag mr. Potters dygder.

Demokraterna hade — fortfarande enligt samma källa — sin natur likmätigt nominerat kreatursuppfödaren öfverste Hammersmith, hvilken tidningen ville beteckna som stadens sämst ansedde, och således som demokratisk kandidat mest lämplige man. Dessutom ville tidningen fråga, om någon af dess läsare kunde förklara den bekanta företeelsen, att de flesta af traktens ranchmän vid senaste boskapsmärkning funnit sina hjordar af ungboskap betydligt mindre än de beräknat, medan öfverste Hammersmiths flock var öfverraskande stor.

Nykterhetspartiet hade nominerat sig själf, och tillbrakte dagen med att i några vänners sällskap utrota rusdryckerna på öfverste Smiths krog. Nykterhetspartiet hette för rästen Jerry Winkle.

Artikeln i Tribunen hade närmast till följd, att öfverste Hammersmith infann sig på tidningens byrå för att träffa redaktören öfverste Mills, men då han fann de framstående republikanerna krögaren öfverste Johnsson, diversehandlaren öfverste Patterson, sheriffen m. fl. alla väl beväpnade, afstod han från de säkerligen ganska skarpa anmärkningar han ämnat göra och nöjde sig med att förnya sin prenumeration.

Fastän demokraterna inte hade någon tidning till sitt förfogande blefvo de dock icke svaret skyldiga. Dagen därpå fann man nämligen öfver allt i staden uppklistrade plakat, med uppmaning att rösta på Hammersmith.

Dessutom fanns å plakaten öfverstens nästan till oigenkännelighet förskönade porträtt samt en fråga till öfverste Potter. Man önskade nämligen veta, om icke direktören vid Illinois statsfängelse i Joliet skulle kunna förklara det egendomliga förhållandet, att en chicagoresa, som Potter företagit i sin ungdom, kommit att räcka två år och sex månader, i stället för tre veckor som beräknadt var.

Allt eftersom dagen för valet närmade sig tilltog valstriden i häftighet. Hvarenda vägg i staden var fullklistrad med de olika partiernas plakat, och knappast hade det ena partiet satt upp ett nytt, förrän det andra klistrade ett ännu nyare öfver.

Republikanerna hade hela tiden de bästa utsikterna, tills Tribunen i ett tanklöst ögonblick beskyllde Hammersmith för att vid ett tillfälle ha skjutit sju negrer. Detta höjde genast Hammersmiths popularitet till den grad, att hans val redan var så godt som säkert och republikanerna började gå omkring och se misslynta ut.

Då ansåg Potter tiden vara inne att suspendera valkommittén och taga frågan i sina egna händer, och detta gjorde han på ett sätt som var en prärieman värdigt.

Dagen före valet kom han nämligen in på Harristown Tribunes redaktion och kastade ett papper på bordet med orden:

»Tag in den här notisen!»

Redaktören tog upp papperet och läste:

»Dödsfall. Det är vår smärtsamma plikt att meddela våra läsare, att en af vår stads mest aktade och ansedde medborgare, öfverste William George Hammersmith, hastigt afled i dag på middagen. Hvarje man i vårt samhälle skall, med uppriktiga känslor af sorg och saknad, följa denne ädle, oförliknelige man till hans allt för tidigt öppnade graf. Frid öfver hans minne!»

Redaktören såg förvånad upp från manuskriptet.

»Är Hammersmith död?» utropade han. »Jag såg honom för knappt en timme sedan frisk och kry.»

Öfverste Potter spottade med osviklig säkerhet en tobakssats på en fluga, som satt sig i solskenet på väggen midt emot.

»Död?» sade han. »Hammersmith? Nej, det är han inte. Men han skall tala på ett valmöte om en stund, och jag har tänkt att titta dit ett slag.»

Bröllop med förhinder.

Freddie, tecknaren, såg blek och förstörd ut, när han kom upp på de två rummen vid Chicago avenue, där laget var församladt vid en anspråkslös aftongrogg. Tyst steg han inom dörren och slog sig ned i en ledig karmstol, lutade hufvudet i händerna och gjorde en nekande åtbörd, när en flaska Pickwick Rye whisky och en sodavattensifon sköts fram mot honom.

Denna senare åtgärd lät oss förstå, att något allvarligt var å färde, och Willy, skalden, fann sig föranlåten att kläda sitt deltagande i ord.

»Hvad sjutton är det fatt med dig,» frågade han därför med mjuk röst. »Du ser ju ut i ansiktet som liket efter en bagare, som dött af bleksot.»

Något som liknade en snyftning skakade Freddies kropp, och han riktade mot oss en blick så full af tragik, att vi måste ta groggarna i botten för att rädda oss från en för tidig död genom skrattkramp.

»Kamrater!» sade han högtidigt, med darr på rösten, och vi exploderade igen.

Då blef Freddie ilsken!

»Grina i hälsicke, edra missbildade hospitalsaspiranter, men skaffa er nya fysionomier först, så att er likhet med er darwinska stamfader icke blir fullt så i ögonen fallande,» var den vänliga anmodan han riktade till oss.

»Förståndet, om man så får kalla det, börjar återvända,» anmärkte Charley, tenoren.

»Tydligen!» instämde Johnny, novellisten. »Ty han börjar åter använda sitt forna, formsköna blomsterspråk. Vi kunna kanske nu börja hysa någon liten förhoppning att få höra honom på ett relativt förnuftigt sätt berätta om sin senaste, säkerligen oerhördt tragiska, erfarenhet.»

»Hälst utan svammel,» tillade Willy.

Freddie tog den nyss ratade whiskyflaskan och blandade sig en grogg.

»Fy tusan sådana kamrater man har,» sade han. »Här kommer man själsligt förkrossad och väntar sig sympati, men finner man någon? Jo, i hälsingland! Man blir utskrattad af en samling fångrinande individer, som på grund af ärftlig belastning och medfödd obegåfning i förening med en sjuklig svaghet för andra personers kontanta tillgångar funnit sig tvungna att brådstörtadt lämna det land, som haft olyckan att se dem födas, och där ingen, utom polisen, vill se dem återkomma.»

»Vi gilla inga själsligt förkrossade herrar,» anmärkte Charley kallt. »För öfrigt var det ju intressant att få en inblick i de motiv, som kom dig att lämna gamla landet. Jag har för rästen länge trott att det var nedärfda brottsliga anlag, i förening med den påtagliga obegåfningen.»

»Tillåt mig påpeka att jag lika litet som operapubliken är trakterad af att höra din röst,» svarade Freddie. »Men om herrarna försöka att hålla sig lugna, skall jag tala om hvad det är som gjort mig nedstämd.»

»Han är återställd,» hviskade Willy till Johnny, och fick till svar en instämmande nick.

Freddie såg skarpt på dem, men när inga vidare anmärkningar gjordes, sjönk han bekvämt tillbaka i sin stol och frågade:

»Ni ha ju klart för er, att jag var litet förlofvad med Betty Johnson, förmodar jag?»

»Ja visst!» kom det unisont till svar, och Charley såg litet mörk ut, ty han hade själf en kortare tid bland andra älskat äfven Betty, tills Freddie genom sin energi och större koncentrationsförmåga, efter en lång och häftig konkurrens lyckades remplacera honom.

»Det är slut nu!» sade Freddie kort.

Charley smålog.

»Jag har alltid sagt, att hon inte länge kunde vara nöjd med dig.»

Charley kan konsten att säga en replik på ett försmädligt sätt, och situationen såg ett par ögonblick ganska hotande ut, men sedan Willy underrättat, att den, som öppnade fientligheter kom att aflägsnas genom fönstret, kunde faran för förvecklingar anses för tillfället afvärjd.

»Hon har inte tröttnat på mig,» protesterade Freddie. »Men en herre som heter Chester och är affärsman med inkomster har kommit emellan, och hon anser tydligen, att det där är bättre affär.»

Indignationen var allmän, och så intensiv, att till och med Charley greps af den, och Freddie kände sig både tröstad och uppbyggd.

Alla gåfvo på en gång luft åt sin harm och orden »bracka», »knodd» m. m. förekommo i sällskap med ett urval af andra invektiv ymnigt i den del af svenska talspråket, som satte rummets atmosfär i dallring.

»Vi ha ingenting att säga om karlen,» sade Freddie till slut, när allt ofördelaktigt, som öfverhufvud taget kan yttras om en person, redan sagts om herr Chester. »Han har full rätt att slå mig ur brädet om han kan, men det är lumpet handlat af tösen. Och Betty, som jag trodde så blindt på.»

»Jag har alltid funnit något opålitligt hos den flickan,» upplyste Charley. »Tänk bara, att rata en sådan som Freddie för att ta en merkantil bracka, det är helt enkelt upprörande!»

»Det är en förolämpning mot hela laget,» ansåg Willy, »och laget måste hämnas.»

»Hämnas!» Freddie gapskrattade. »Jag har ju en gång sagt, att han har inkomster, och som de flesta dylika i detta barbariska land gifter han sig naturligtvis bums. Hur vill du då bära dig åt?»

Då kom Johnnys talang till sin rätt. Han var en karl med idéer, en karl, som aldrig blef bet i någon situation, och han var redo att rädda äfven denna.

»Jo, det skall jag tala om för herrarna,» sade han lugnt.

Det blef tyst i rummet när Johnny utvecklade sin plan. Den var djärf, det medgafs, men det var ej något hinder, snarare tvärt om, och när Johnny slutat, antogs hans förslag med acklamation, ty vi ansågo redan lagets ära räddad.

Ett par dagar därefter gick Freddie och köpte en blomsterbukett, som han inte hade råd till, och stegade med den beslutsamt upp till den sköna Betty. Inte för att rehabilitera sig, som man skulle kunna tro, utan därför att han tyckte, att »de borde skiljas som vänner». Åtminstone uppgaf han den orsaken för Betty.

Den arma flickan trodde honom så som han förut trott henne, och bjöd honom på kaffe utan att ana det lömska motiv, som hvilade fördoldt i denne samvetslöse mans svarta själs innersta gömslen.

De skildes som vänner! Som mycket goda vänner, och Freddie grät och bedyrade — med tanke på blomsterbuketten och allt annat han slösat bort på mr Chesters blifvande fru — att han hela lifvet skulle räkna henne och den merkantile till sina dyrbaraste bekantskaper.

Ingen må dock tro, att Freddie var så sentimentalt anlagd, att han fäste sig det ringaste vid huruvida de skildes som vänner för lifvet eller dödsfiender, när de ändå nödvändigt skulle skiljas, och det var totalt oförenligt med hela hans läggning att betala ut pängar för blommor åt en annans fästmö med mindre än att han kunde beräkna skälig valuta.

Och den här gången hade Freddie fått just den valuta han önskade.

Det hade lyckats honom att få i gång ett ganska förtroligt samtal, och följden var, att han fått veta en hel del detaljer om bröllopet. Han visste hvilken dag och timme det skulle äga rum, och hade fått rätt i sin förmodan att det skulle ske snart. Ja, han visste hur brudens klädning skulle se ut, hvad brudgummens frack skulle kosta, hur dags automobilbolaget fått order att hämta brudgummen och en hel del andra detaljer, hvilka bruden var finkänslig nog att servera den förkrossade beundraren.

När han kom hem och aflade rapport, var han således sprängladdad och långt ifrån förkrossad. Hans lynne var tvärtom särdeles godt, en omständighet, som Charley satte i samband med förekomsten af ställen där läskedrycker serverades, på vägen mellan Bettys bostad och Chicago avenue, hvarpå Freddie gjorde diverse anmärkningar rörande Charleys sångröst och härstamning.

Sedan vi tagit i sär Freddie och Charley, diskuterades aktionsplanen. Våra ägodelar sammanräknades och befunnos tillräckliga och Charley erbjöd sig dessutom att låna femtio dollars af en bekant, att användas dels till betäckande af Freddies fylleriböter, dels till oförutsedda utgifter.

Så kom bröllopsdagen och laget gick i spänning. Tack vare blomsterbuketten hade Freddie blifvit bjuden, men han sände återbud under beklagande af att han blifvit tvungen att resa bort, och skickade genom en bekant telegram från Omaha.

Vigseln skulle förrättas klockan half åtta, och automobilbolaget hade fått order att hämta Chester precis klockan sju, men vid sextiden ringde det i bolagets telefon och åkningen inhiberades.

När Chester, elegant och punktlig, på slaget sju steg ut ur sin port, stod likväl en lyxauto väntande utanför. Chauffören, som hade halfva ansiktet betäckt af ett par väldiga goggles, vidrörde mössan och öppnade dörren, och Chester steg in.

Tillbakalutad mot de mjuka dynorna dvaldes han i det blå, drömmande ljusa drömmar om den antagligen snart nog kommande tid, då han som egen hvete- eller bomullsjobbare skulle på detta sätt glida fram öfver asfalten i egen lyxvagn och med fru Betty Chester vid sin sida.

Auton susade fram med god fart, styrde behändigt genom gatutrafiken, svängde rundt ett hörn och for uppför en sidogata.

Chester blef förvånad.

»Inte är det här rätta vägen» tänkte han, och med munnen mot taltratten sade han så också.

Chauffören endast nickade utan att vända på hufvudet.

»Genväg naturligtvis!» tänkte Chester. »De här chaufförerna ha ju så väl reda på alla gator och gränder, som ingen annan har en aning om.»

Så sjönk han åter bekvämt tillbaka mot dynorna, och hans tanke frammanade Bettys älskliga ansikte inramadt i ett hvitt flor och med orangeblommor i håret.

Autons fart ökades. Vagnen svängde rundt hörn och körde bakgator, tills Chester alls inte visste hvar han befann sig. Han började redan bli orolig, ty mycket kan inträffa i en storstad, och man har ju inte revolvern med på sitt bröllop, när vagnen svängde in på en bred aveny, körde upp för den ett stycke och stannade utanför ett hus.

Då blef Chester ond.

Med ett hopp var han ur vagnen och underrättade chauffören i mindre välklingande ord om, att han kört till fel adress.

»Jag har mina order från kontoret, sir!» svarade chauffören, »och efter dem kör jag!»

»Ni hör hvad jag säger!» brusade Chester ut. »Ni har begått ett misstag och kört fel!»

»Begår inga misstag, sir!» kom svaret lugnt och själfsäkert.

Chester blef utom sig, och dansade af ilska en solodans på trottoaren, ty han hade inte lång tid på sig, och ville ogärna komma för sent till bröllopet.

»Ni är en fördömd drummel, hör ni det!» skrek han. »Var viss om att jag skall anmäla er för bolaget och om ni inte mister er plats, så heter jag inte Reginald B. Chester.»

»Har du det där ansiktet på dig om söndagarna också?» frågade chauffören vänligt, ehuru något omotiveradt. »Kanske du använder flor då, för att inte ditt släkttycke med din mormor skall framträda så bjärt?»

Med det rörde han ett par handtag, och vagnen rusade uppåt avenyen, lämnande den mållöse Chester kvar på trottoaren.

»Otrefliga krabater, de där chaufförerna!» anmärkte en elegant, äldre herre, som kommit ut ur närmaste hus ett par ögonblick förut, och tydligen ämnade fortsätta nedåt gatan.

»Jo, det vill jag lofva,» svarade den olycklige brudgummen. »Inte nog med att han kört mig fel, utan att han är ovettig också, och kör till sist sin väg, lämnande mig stående kvar här.»

»Det är ju alldeles oförsvarligt,» instämde den äldre herrn indignerad. »Och sådant bör eftertryckligen beifras. Min herre kanske till på köpet hade viktiga affärer att uträtta?»

»Skulle tro det! Jag skall på bröllop, min herre! Mitt eget bröllop! Vigseln skall förrättas om tio minuter och här står jag och kan inte annat.»

Den äldre herrn blef mycket upprörd, när han fick veta hur det stod till.

»Det här är ju förskräckligt, det är alldeles rosenrasande! Ni måste naturligtvis genast telefonera efter en ny vagn. Min telefon står till er tjänst och ni behöfver inte bli allt för mycket försenad. Den här vägen, var så god!»

Chester tackade, och följde den vänlige mannen in. De stego upp för en trappa, mannen öppnade en dörr, bjöd mr Chester stiga först in och steg själf efter.

Chester befann sig i ett stort rum, hvars möblering och dekorering icke kunde undgå att väcka en viss förvåning hos honom. Herrar af stadgad ålder bruka nämligen mera sällan ha sina väggar öfversållade med nuditeter.

Några vördnadsvärda gråhårsmän, som i vårdslösa ställningar suttit eller halflegat å soffor och stolar, med väldiga grogglas framför sig, stego vid hans inträde upp och besvarade med stor grandezza hans artiga hälsning. Endast en af dem, som de öfriga kallade Charley, låg kvar där han låg och inskränkte sig till att beskyddande vinka med handen.

»Stig in!» sade den förste herrn välvilligt. »Slå er ned, och tag en grogg!»