E-text prepared by Jari Koivisto and Tapio Riikonen

THEOKRITOS' IDYLLER

i Disputationer utgifna

af

Axel Gabriel Sjöström

Helsingfors, hos J. C. Frenckell et Son, 1833.

INNEHÅLL:

I. Thyrsis.
II. Hexmästarinnan.
III. Amaryllis.
IV. Battos och Korydon.
V. Komatas och Lakon.
VI. Damoitas och Daphnis.
VII. Skördefest.
VIII. Herdeqväds-sångarene.
IX. Daphnis och Menalkas.
X. Milon och Battos.
XI. Kyklopen.
XII. Den älskade.
XIII. Dylas.
XIV. Kyniskas kärlek.
XV. Syrakusanskorna.
XVI. Chariterna eller Hieron.
XVII. Till Ptolemaios.
XVIII. Helenas brudsång.
XIX. Håningstjufven.
XX. Ungherden.
XXI. Fiskarene.
XXII. Dioskurerne.
XXIII. Älskaren.
XXIV. Liten Herakles.
XXV. Herakles lejondräparen.
XXVI. Bakchantinnorna.
XXVII. Daphnis och flickan.
XXVIII. Sländan.
XXIX. Favoriten.
XXX. Adonis' död.

I Idyllen.

THYRSIS.

Thyrsis,

Ljuft är suset af talln, getväktare, hvilken derborta
Ruskar sin krona vid källornas våg; ock ljufveligt är din
Pipas ljud; näst Pan det andra priset du toge.
Finge guden en bock, den behornade, geten du vunne,
Finge guden en get som sångpris, föll på din andel 5
Killingen! Killingens kött är så godt, tills henne du mjölkat.

Getherden.

Ljufvare är din sång, fårherde, än sorlande vattnet,
Som sin våg nedgjuter ifrån bergspetsen, den höga.
Finge sångens gudinnor en tacka till segerbelöning,
Du erhölle till pris ett diende lamm; men om dessa 10
Heldre täcktes ett lamm, du tackan skulle bekomma.

Thyrsis.

Sig, vid nympherna, sig, getväktare, vill du dig sätta
Här vid sluttande kulln, der porsen sig frodar, och blåsa
Syrinxpipan; men jag mellertid skall valla din gethjord.

Getherden.

Ej, fårherde, det höfs, ej höfs oss blåsa på pipa 15
Middagstiden; vi ridas for Pan. Ty tröttad af jagten
Hvilar han vanligen då, och du vet, den guden är amper,
Sitter ju jemt på hans näsa också den bittraste galla.
Men (du känner, o Thyrsis, de qval, som Daphnis har lidit,
Äfven i herdasång förnämst bland alla du anses,) 20
Kom, vi må sätta oss ned vid en alm midt framför Priapos
Och källnymphernas stod, der herdarne redt sig en hvilbank,
Och der ekarne stå; men sjunger du, liksom i täflan
Fordom en gång du qvadde i lag med Libyern Chromis,
Jag dig gifver en get, två killingars moder, som mjölkad 25
Trenne gånger om da'n, två ståfvor till bräddarna fyller,
Ger den djupa stånkan, med vax, det doftande, bonad,
Som, tveörad och ny, ännu tycks lukta af stickeln.
Kringom bräddarnas öfversta rand framslingrar sig murgrön,
Murgrön, med helichrysos besprångdt, kring detta sig snärja 30
Refvor med herrligsta frukt i saffranfärgade klasar.
Under dessa man skådar en mö, ett gudarnes konstverk,
Prydd med kappa och dok; bredevid skönlockige männer
Under vexlande ord hit och dit, den ene och andre
Tvista; deraf likväl ej ungmöns hjerta bevekes. 35
Utan med mysande mun anblickar hon stundom den ene,
Stundom hon kastar sin håg på den andre. Desse af kärlek
Länge och fåfängt fika med ögon som nattvak röja.
Närmst till dessa är gjord en fiskaregubbe, en skroflig
Häll, der brådskande släpar till varps det väldiga nätet 40
Gamle mannen, en äflande lik som häftigt arbetar.
Just man skulle nu tro, att han fiskar af all sin förmåga,
Ty så sväller i nacken hvarendaste sena för gubben;
Fast gråhårig, likväl hans kraft är ynglingen värdig,
långt stycke ifrån den i sjön arbetande mannen 45
Frodas purpurdrufvornas mängd ett tjusande vinberg.
Liten en pilt, som sitter uppå stengärdet, bevakar
Stället, och strax bredevid man ser två räfvar; den ena
Lunkar snaskande träden omkring, den andra mot gossens
Matsäck ställer försåt och ärnar ej lemna den lille, 50
Förrn frukosten hon snattat, och bragt drufvaktarn till korta.
Han mellertid hopflätar af halm grannt giller för syrsor,
Häftande hop det med säf, och vårdar sig hvarken om matsäck,
Eller om rankor, dessmer han glades åt arbetets framgång.
Rundt kring stånkans brädd sig slingrar den böjlige björnklon 55
Äkta aiolisk klenod; att bringa din själ i förvåning.
Åt kalydoniske kramaren jag för henne betalte
Utom en get, en stor ostkaka af hvitaste getmjölk.
Aldrig ännu hon kom vid min lapp, men gömmes i skåpet
Ovidrörd; högst gerna jag vill dig henne förära, 60
Om du, käraste, sjunger för mig det älskliga qvädet.
Ej afundas jag dig, du gode, det ringaste; sången,
Tör du ej spara åt glömskans regent, den dunkle Aides.

Thyrsis.

Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Thyrsis är här från Aitna och stämman, J hören, är Thyrsis'.
Hvarest voren J, nympher, då Daphnis förtvinade, hvarest?
Monne i Peneus' herrliga dal, eller monne i Pindos'?
Ty J vistades ej vid den ymnige floden Anapos,
Icke på Aitna's topp och vid Akis' heliga vatten.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! 70
Honom schakalernas flock, och vargarna honom betjöto,
Honom lejonet sjelft, då han dött, begret i sin öken.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Mången ko vid hans fot, mångtaliga tjurar och qvigor,
Många kalfvar jemväl frambölade sorgsne sin klagan. 75
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Steg så Hermes tillförst från berget, och sade: O Daphnis,
Ho ansätter dig? ho upptände ditt hjerta så häftigt?
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Stego så oxarnes herdar och getternas, stego så lammens. 80
Alle frågade, hur det var fatt. Steg äfven Priapus
Neder, och, stackars min Daphnis, han sad': hvi smäktar du? Flickan
Förs på ilande fötter omkring hvar kalla och dunge,
(Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!)
Sökande dig. Rådfattig du är och en tölper i älskog. 85
Dig koherde man kallat, och nu getväktarn du liknar.
När getväktaren ser, hur bräkande gettren bestigas,
Ögonen smäkta der före att sjelf han ej blifvit en getbock.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Äfven för dig, då du ser småflickorna, huru de skalkas, 90
Ögonen smäkta, att icke med dem du träder i dansen.
Desse ett endaste ord koherden ej svarte, men envist
Bar hän kärlekens qval, och bar det till lefnadens ände!
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Kom så den tjusande Kypris också med leende later, 95
Leende dolskt, och likväl hon hyste fiendtliga tankar,
Sade: du skryter, o Daphnis, alltså att du vinner min Eros;
Är du ej sjelf mellertid af Eros, den skräcklige, vunnen?
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Daphnis henne derpå genmälte: förderfliga Kypris, 100
Kypris' förhatliga du, o Kypris, af dödlige afskydd,
Allt bebådar ju, allt, att solen är ren för oss bergad;
Daphnis i skuggornas land till och med blir Kärlekens pina.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Kypris' möte med herden du minns? — — — Gå åter till Ida, 105
Gå till Anchises, ty säf här vexer, och ekarne derstäds!
[Här kring kuporna svärma så gladt de flitiga bina.]
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Än är Adonis i ungdomens kraft, ty han vallar ju fåren,
Skjuter ju harar ännu, och allt slags byte förföljer. 110
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
Ställ dig återigen inför Diomedes i härnad,
Skrytande så: jag Daphnis betvang, nu manar jag dig ut!
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
O J vargar, schakaler, och björnar i skrefvornas hiden, 115
Faren då väl! Jag, Daphnis, ej mera med eder i skogen
Går, eller dalarna, nej, eller lunden, farväl Arethoisa,
Och J floder, som välfven från Thymbris ett tjusande vatten!
Älskade sångmör, börjen en sång, na börjen en herdsång!
Daphnis är jag, densamme som härstäds vallade korna, 120
Daphnis är jag, som vattnade förr här tjurar och kalfvar.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!
O Pan, Pan, om du är på Lykaiosberget, det höga,
Eller det stora Mainalos du kringvandrar, så nalkas
Sikulers ö, samt lemna nu Helikes udde, och lemna 125
Lykaonidens resliga vård, af gudar beundrad.
Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!
Kom, o konung, och tag den med vax hopfogade, granna,
Håningdoftande pipan, hvarå munstycket är krokigt!
Ty af Eros i sanning jag ren bortsläpas till Hades. 130
Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!
Nu, J violer, vexen i törnhäck, vexen på björnklo,
Blomme uti enbuskarme sjelf den sköne narcissen!
Allt förbyte gestalt, och päronen mogne på furun,
Derför att Daphnis dör, ock hyndan må slitas af hjorten 135
Täfle med näktergalen om pris bergsskrefvornas uggla!
Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!
Sedan detta var sagdt, han slutade. Än Aphrodite
Önskade rädda hans lif, dock Moirernas samtliga trådar
Brustit. Till Acherons flod hänvandrade Daphnis, och hvirfveln 140
Slukade nymphrens vän, den af sångmör icke förskjutne,
Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!
Och du, välan, gif stånka och get, att, sedan jag mjölkat,
Offer åt sångens mör jag må bringa. O, hell er, J sångmör!
Hell er! En annan gång jag vill sjunga ett vackrare qväde! 145

Getherden.

Måtte din tjusande mun uppfyllas af håning, o Thyrsis,
Fyllas af håningskaka, och kostliga Aigilos-fikon
Vare din spis! mer fägnar din sång än älsklige Tettix'.
Här, tag stånkan! min vän, se, huru hon doftar behagligt!
Kunde väl snarligen tro, att hon tvättats i skönhetens kalla. 150
Kom, Kissaitha, var snäll! Nu mjölka du henne! J getter,
Dansen ej så, att bocken ej gör det fula med med eder!

II. Idyllen.

HEXMÄSTARINNAN.

Hvar är min lager, o Thestylis, säg? hvar kärlekens trolldryck?
Kransa mig offerpokaln med purprade bindeln af fårull;
Jag vill besvärja den älskade man, som nu mig bekymrar.
Som på tolfte dagen ej skänkt ett besök åt den arma,
Och som ej åtsport alls, om vi dött eller äre vid lifvet, 5
Som ej knackat på dörrn, den förarglige! Säkert har Eros
Fört hans flyktiga håg till en annan, och sjelf Aphrodite.
Till Timagetos' kämpareban skall jag vandra i morgon,
Att jag den falske må se, och bannas for sådana ofog.
Nu med trolldomars kraft jag honom förtrollar. O måne, 10
Skicka ditt klaraste sken, då jag tyst anropar din gudom,
Jemte Hekate ock i tartarn, af hundarna fruktad,
När bland dödas grafvar hon går och svartnande bloden.
Hell dig, Hekate, hell, förskräckliga, för oss till målet,
Dessa kryddor förläna en kraft, ej mindre än Kirke 15
Sina gaf, och Medeia, och gaf Ferimede, den blonda!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Kornmjöl, brännas i elden nu först; strö mera och mera,
Thestylis! Säg, osälla, ditt vett hvart är det förfluget?
Är då för dig, skamlösa, också jag vorden ett gyckel? 20
Strö, och derunder säg: jag kringströr benen af Daphnis!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Delphis mig högligen kränkt, men jag min lager för Delphis
Bränner; och likasom den högt sprakar i flammande elden,
Snart uppgången i rök, att ej ens dess aska vi finne, 25
Så försvinne, o Delphis, jemväl din lekamen i lågan!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Likasom jag, med hjelp af en gud, vaxbilden försmälter,
Så försmälte af älskog nu strax ock Myndiern Delphis!
Likasom kopparsnurran omkringsvänga, måtte han äfven 30
Utanför dörren hos oss kringsvängas af kärleksgudinnan!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Nu sker offer af kli. O Artemis, äfven i Hades
Den stenhårde du rörde, och allt hvad eljes är styfsinnt.
Thestylis, redan för oss, hör, hundarne tjuta i staden, 35
Ren gudinnan på gatorna går, låt klockorna ljuda!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Skåda, hafvet är tyst, och vindarne alla ha tystnat,
Men ej tystnat den tårande sorg, som bor i mitt hjerta,
Utan för honom allen' jag glider, som gjorde mig usla 40
Till ett skändadt barn och föraktadt, i stället för hustru.
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Vin tre gånger jag gjuter, och säger derjemte, du bålda:
Antingen älskare sluts i hans famn, eller ock älskarinna,
Blefve så stor hans glömska, som Theseus berättas tillförne 45
På ön Dia förglömmt skönlockiga mön; Ariadna!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Hippomanes är en vext hos Arkader; efter den rasa
Samtlige fålarne bergen omkring och de hurtiga stöna.
Såge jag Delphis så inrusa i denna min boning, 50
Sjelf en rasande lik, från glänsande kämparebanan!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Detta bråm från kappan hos mig förlorade Delphis,
Nu jag sliter det sönder, och kastar i sprakande elden.
Ve, ve, Kärlek, du sleme, hvarför fastsög du dig, hvarför 55
Drack du, en polens igel, min blod till yttersta droppen?
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Ödlan krossar jag nu, och i morgon jag bringar dig giftdryck.
Theatylis, här tag smörjan emot, och stryk den på tröskelns
öfversta rand, som du vet, vid hvilken i sanning ännu jag 60
Hänger med hjerta och själ; (mig aktar han icke det minsta.)
Säg, då du spottar derpå: det är Delphis' ben som jag smörjer.
Iynxsnurra, du, drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Men nu, vorden allen', hur skall jag begråta min kärlek?
Hvadan börja? och hvem åbragte mig slika bekymmer? 65
Gick nu Eubulos' dotter, Anaxo, som korgbärarinna,
Genom Artemis' lund; otaliga skaror af annat
Vildbråd följde prestinnan i tåg, och derhos en lejinna.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Men Teucharila — hvile hon sött! — den Thrakiska amman, 70
Boende nära vår port, besvor mig och bad på det högsta,
Att festtåget bese. Jag olycksaliga flicka!
Följde henne i släpande skrud af kostelig bomull,
Prydd i talar, som gifvit åt mig till låns Klearista.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! 75
Redan till Lykon's hus var hälften af vägen passerad,
Då jag såg Eudamippos oss nalkas vid sidan af Delphis.
Blondare var ungsvennernes skägg än skön Helichrysos,
Brösten skinande mer — långt mer, än du, o Selana,
Ty de lände då just från skolans herrliga mödor. 80
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Ack, hur jag såg, hur jag rasade, hur vardt uslingens hjerta
Såradt! Fägringen all hänflyktade, festliga tåget
Märkte jag ej; ej huru jag kom hem åter tillbaka,
Visste jag; feberns flammande glöd i grund mig förstörde. 85
Tio dagar jag låg i min säng och nätterna tio.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Blef derjemte min hy fullkomligen lika med Thapsos,
Håret från hufvudet föll alltsamman; ej annat var öfrigt,
Ån benknotor och skinn; hvem fanns, som jag ej besökte? 90
Gick jag förbi en endaste knut, der bodde en trollkäring?
Dock jag ej lindring fick; sin kos blott flyktade tiden.
Gissa då, hvadan han kom min älskog, du höga Selana!
Derföre sade jag sanningen rent åt Thestylis, tärnan:
Hör nu, välan du, skaffa mig bot för tärande sjukan! 95
Myndiern helt och hållet har fängslat mig stackare. Skynda
Till Timagetos' kämpareban, att honom bespeja;
Ty dit vandrar han städs, der finner han ljufligt att vistas.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Strax då du märker att ensam han är, o, vinka förstulet, 100
Säg; dig kallar Simaitha! och tyst den älskade hitfölj,
Så jag talte; hon gick, medbringaode ock till min kammar
Delphis, den glänsande sven; och såsnart jag honom bemärkte,
När lättfotad han gjorde ett skutt dörrtröskelen öfver,
(Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!) 105
Kallare vardt jag än is från hufvut till föttren, ur pannan
Droppade svetten ned, likt dagg, som alstras af summan,
Ej jag förmådde öppna min mun, nej, icke så mycket,
Som de jollrande barn tilltala sin moder i sömnen,
Utan min fagra gestalt var alldeles stel som en vaxbild. 110
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Men då den kärlekslöse mig såg, vid golfvet han fäste
Ögonen, satte sig ned på min bädd, och sittande talte:
Sannerlig har du, Simaitha, så långt nu hunnit framför mig,
Som jag i kapplopp nyss förbi hann fagre Philinos, 115
Efter du kallat mig hit till ditt hem, förrn sjelf jag mig infann.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Sjelf jag kommit ändock, ja, kommit vid ljuflige Eros,
Tredje man eller fjerde som giljare längre på qvällen,
Äpplen i barmen besparda, en skänk af guden Lyaios, 120
Med hvitpoppel på hufvut, Herakles' helga bekransning,
Genomsnodd öfverallt af purpurfärgade slingor.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Hade ni tagit mig mot, rätt kärt det varit; en hurtig,
Ja, en dejelig sven jag kallas af alla kamrater. 125
Ock jag varit förnöjd, om du gett mig en endaste kyss helst.
Men om ni jagat mig hän, om dörren af rigeln igenstängts,
Hade i sanning yxor och bloss jag hämtat till eder.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Nu bekänner jag först, att jag tack är skyldig Kythere; 130
Näst Kythere den andra är du, som ryckt mig ur elden,
Du sötunge, som kallat mig hit i din trefiiga kammar,
Ren till hälften förbränd. Ock kärleken tänder ju ofta
Långt mer flammande glöd än sjelf Liparaiern Hephaistos.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! 135
Guden med slemt raseri ur jungfruburen en ungmö,
Ja, ur en sofvarm bädd från sidan af maken en maka
Jagade. Så han talte, och jag, dåraktiga, trodde,
Fattade gossen i hand, och böjde mot svallande bädden.
Snart slog hjerta mot hjerta så varmt, ack, kinderna brunno 140
Hetare nu än förut; vi jollrade ljufligt tillsamman.
Och, att jag ej må snacka dig trött, du hulda Selana:
Allt det bästa var gjordt, och vi begge förnöjde vår lystnad.
Än till i går han ej tadlade mig i ett eller annat,
Ej jag honom; i dag mellertid kom till mig Philista's, 145
Flöjtblåsarinnans mor, som år mor också åt Melixo,
Kom på besök, när hästarne just till himmelen buro
Rosenarmiga Eos utur Okeanos' vågor.
Mig mångt annat hon sad', och huru sig Delphis förälskat.
Men om en flicka väckte hans glöd, eller också en gosse, 150
Visste hon ej så precis; så mycket hon visste, att alltid
Drack han i omängdt kärestans skål, och slutligen bortsmög,
Lofvande ock utsira det hus, som han mente, med kransar.
Detta den fremmande talte för mig; hon ljuger ej nånsin.
Ty väl kom han om da'n tre gånger förut eller fyra, 155
Och förvarte hos mig oljflaskan, den Doriska, ofta.
Nu tolf dagar ha gått, då jag alls ej skådat den falske.
Mig han visserlig glömmt, och hyser en annan i hjertat?
Nu vill jag hexa med trolldomens dryck; men qväljer han än mig,
Skall han, vid Moirerna, snart få klappa på skuggornas portar. 160
Så förderfveligt gift jag åt honom i kistan förvarar,
Som en Assyrisk gumma mig lärt tillreda, o drottning!
Nu lef väl, du, och styr till Okeanos fålarnes anspann,
Vördade! Jag vill bara mitt qval, som sjelf jag mig påtog.
Hell dig, Selenaia, ljushyiga! Hell er, I andra 165
Stjernor, ledsagarinnor åt nattens fredliga strålvagn!

III. Idyllen.

AMARYLLIS.

Åt Amaryllis jag egnar min sång; mellertid skall min gethjord
Gå bland bergen på bete, och Tityros getterna valla.
Vakta du gettren, min Tityros, du, kärälsklige hjertvän,
Och till källan dem drif, min Tityros; tag dig till vara
För den Libyske, grå getbocken, att icke han stängas! 5
O Amaryllis, så skon, hvi tittar du ej ur din grotta,
Nämnande mig, som förut: sötunge? kanske du mig hatar?
Synes jag dig på närmare håll plattnäsig måhända,
Och långskäggig, mitt gull? Du nödgar mig gripa till repet!
Ser du, jag tio äpplen har med! Jag plockat dem derstäds, 10
Der du mig plocka befallt, och i morgon jag bringar dig andra.
Skåda min hjertförtärande sorg! O, måtte jag bytas
Till ett surrande bi, då smög' jag mig in i din grotta,
Båd ormbunkarna genom och murgrön, hvilka dig omge.
Nu först känner jag Kärlek: en grym gud! Säkert lejinnans 15

Jufver han sugit, och fött af sin mor uppfostran i öknen;
Han, som tände mig an, och sårade ändatill benen.
Du med förtjusande ögon, o du, stenhjertade, famna
Herden, och låt mig taga en kyss, svartögiga flicka!
Är ju ändock en ljufvelig fröjd i de gäckande kyssar. 20
Sannerlig skall du mig nödga påstund, att slita i stycken,
O Amaryllis, så kär, den murgrönskrans jag dig sparat,
Flätande in silleri, det doftiga, flätande rosor.
Ve, hvi qväljes jag så, jag, usle? du hör då mig icke!
Felsen kläder jag af, och störtar mig neder i hafvet, 25
Der hvar fiskaren Olpis uppå tonfiskarna lurar.
Om jag ej dör, helt säkert likväl jag gjort dig ett nöje.
Detta försporde jag nyss, när frågande, om du mig älskar,
Vallmobladet ej alls gaf smäll, anslaget med handen,
Utan emot min fylliga arm bortvissnade genast. 30
Sade mig sanning också Agroio, sållprophetissan,
Som nyss, plockande ax, skördmännerna följde: att jag väl
Hel och hållen är din, men du mig ej aktar det minsta.
Väl jag min hvita get, två killingars moder, dig sparat,
Som svartlätta Erithakis ock, en dotter till Mermnon, 35
Önskar sig hon skall få den, då du högmodig mig gäckar.
Nu jag i högra ögat förnam ryckning. Måhända
Kommer hon? jag mellertid skall sjunga, mot pinien lutad.
Kanske hon blickar mig an; af demant dock är hon ej tillskapt.
När Hippomenes fordom sig önskade jungfrun till maka, 40
Vann han med äppel i hand kapplöpningen; ack, Atalanta,
Huru hon såg, hur hon rasade, hur hon försänktes i kärlek!
Siarn Melampus dref från Othrysberget till Pylos
Hjorden, och ändtlig i famnen af Bias hvilade Pero,
Hon, den tjusande mor åt förståndiga Alphesiboia. 45
Har ej Adonis likså, då han vallade fåren på bergen,
Ändatill fullt raseri väckt kärlekens glöd hos Kythere,
Att hon döde svennen ej ens ur armarna släppte?
Lycklig prisar jag ock Endymion, slumrande evigt
I oändelig sömn, jag Iasion prisar, o ungmö, 50
Som på sin lott undfick, hvad oinvigda ej säges.

Hufvudet värker; det rör dig ej alls. Jag sjunger ej längre.
Här jag ligger försmådd, här skola mig vargarna fräta:
Detta som håningen sött tör rinna dig utföre strupen!

IV. Idyllen.

BATTOS OCH KORYDON.

Battos.

Säg mig, o Korydon, säg, hvems äro väl korna? Philondas'?

Korydon.

Nej; men Aigon's de äro. Han gaf dem åt mig till att vallas.

Battos.

Plär du kanske dem alla om qvälln ock mjölka i tysthet?

Korydon.

Nej; ty kalfvarne di, och gubben bevakar mig noga.

Battos.

Men koherden, jag undrar, hur långt han ställde sin kosa? 5

Korydon.

Har du ej hört? han till Alpheos' strand bortföljde med Milon.

Battos.

När har med egna ögon han ens fått skåda oliven?

Korydon.

Säges ju täfla likväl med Herakles i mod och i styrka.

Battos.

Skröt så min moder om mig: du är bättre än förr Polydeukes!

Korydon.

Hädan med ett tjog får och med spaden på nacken han bortgick. 10

Battos.

Milon vor' väl i stånd att taga från himmelen månen.

Korydon.

Råmande här mellertid nu qvigorna yttra sin saknad.

Battos.

Stackare de, minsann! Hvad jemmerlig herde de funnit!

Korydon.

Stackare visst! och de vilja numer ej äta, ej dricka.

Battos.

Qvigan derborta åtminstone har ju idliga benen 15
Qvar. Eller lefver hon visligt af dagg, som Tettix i skogen?

Korydon.

Visst ej! stundom af mig hon vallas vid strida Aisaros,
Och erhåller en kostlig portion af det finaste strandgräs,
Stundom dansar hon kring djupskuggiga berget Latymnos.

Battos.

Spinkig är ock eldfärgade tjurn. O, måtte en sådan 20
Lampriadernas stam erhålla, hvar gång som de bringa
Hera sitt offer; förty illfundig är hela den slägten.

Korydon.

Men han drifs mellertid till träskets mynning, och Physkos,
Drifs till Neaithos' våg, der allt det herrliga vexer,
Aigipyros och Meliss, sköndoftande, jemte Konyza. 25

Battos.

Ve, ve! skola så korna jemväl, olycklige Aigon,
Vandra till dödens regent, då du söker en vanskelig seger.
Syrinxpipan, du fogat ihop, nu höljes af mögel.

Korydon.

Nej, visst icke; o nej! ty när han begaf sig till Pisa,
Skänkte han henne åt mig: jag är smått en pipare äfven, 30
Och framdrillar såder båd Glauka'a visor och Pyrrhos'.
Kroton sjunger jag; herrlig är ock den staden Zakynthos,
Samt den i öster belägna Lakinion-udden, der Aigon,
Knytnäfskämpen, allen' uppslukade åttio bullor.
Der han vid hofven fattade tjurn, och neder från berget 35
Förde, och gaf Amaryllis till skänk. De samtliga qvinnor
Hofvo ett gällande skri; koherden skrattade bara.

Battos.

O Amaryllis, så skön, dig ensam förgäte vi aldrig,
Fastän du dog. Som gettren jag älskar, så stor är min saknad.
Ve, ve, särdeles plågsamma lott, som mig ödet beskärde! 40

Korydon.

Mod visst tarfvas, min Battos! kanske är det bättre i morgon.
Hopp bland lefvande bor; hopplöse de äro, som hängått.
Himmelen ock nu hvälfver sig klar, nu drabbar med skurar.

Battos.

Mod då! Jaga du kalfvarna hän; de ju gnaga olivens
Qvistar, de olycksaliga. Pst, hvitmage, derborta! 45

Korydon.

Pst, Kymaitha, till kullen, till kulln! hörsammar du icke,
Eller jag kommer, vid Pan, och jag gör slemt slut på dig genast!
Skyndar du icke din kos? Se, åter hon smyger sig hitåt!
Hade jag blott krumstafven tillhands, jag skulle dig klappa!

Battos.

Korydon, se då på mig! se på mig, vid Zeus; nu på stunden 50
Just af en tagg vardt stungen min häl. Hur froda sig icke
Tistelbuskarna här! Den kalfven må vargen anamma!
Flängande henne att nå, jag sårades. Märker du intet?

Korydon.

Jo, jo, redan jag har den i naglarna; tag du den styggan.

Battos.

O, hur litet ett styng så reselig bjesse förskräcker! 55

Korydon.

Går du till berget, så gå barfotad ej nånsin, min Battos,
Ty vägtörnen invid pingstblomman på berget sig froda.

Battos.

Hör mig, Korydon, säg, är gubben väl ännu förpickad,
I svartögonbrynade tös'n, som han dyrkade fordom?

Korydon.

Skam, som frågar! jag sjelf kom nyligen gubben på spåren, 60
Just då han stod bak stallet, och stod fördjupad i älskog.

Battos.

Hå, lösaktige gubbe, din ätt i det närmaste täflar
Med Sutyriakers ätt, eller ock klenvadige Paners!

V. Idyllen.

KOMATAS OCH LAKON.

Komatas.

Getter, vakten er väl för Lakon den der, Sybariten,
Fåraherden, som nalkas; i går bortstal han min getpels.

Lakon.

Pst, från källan er kos, små tackor! o, märken I icke
Denne Komatas, som nyss mig Syrinxpipan ifrånstal?

Komatas.

Syringxpipan? … och du, kantänka, en slaf hos Sybartas, 5
Skulle en Syrinx någonsin egt! hvi är dig ej mera
Nog, att med Korydon hväsa i lag på pipan af halmstrå?

Lakon.

Den som mig Lykon gaf, friborne! jag undrar hvad getpels
Lakon någonsin stal dig ifrån? säg, bäste Komatas;
Ej Komatas en gång, husbonden din, egde en kudde. 10

Komatas.

Just den spräckliga, Krokylos gaf, då han nymphren till ära
Offrade geten; men du, vrångsinnte, då redan af afund
Tvinade bort, och slutligen nu du gjorde mig naken.

Lakon.

Icke vid Pan, strandguden, o nej, visst icke har Lakon,
Son till Kalaithis, roffat din pels, eller ock må jag springa, 15
Arge sälle, i fullt raseri från klippan i Krathis!

Komatas.

Icke, vid nympherna, nej, kärrnympherna, icke, min hjertbror, —
Måtte de städs förblifva mot mig välsinnta och milda! —
Icke din Syrinxpipa Komatas å hemlighet bortstal!

Lakon.

Satte jag tro till ditt prat, jag toge mig Daphnis' bekymmer. 20
Derföre nu, om du vill uppsätta en killing, (ej hela
Världen är det) nu välan, skall jag sjunga med dig, så du kiknar.

Komatas.

Suggan stridde en strid med Athene: se, här har du kidet;
Men nu måste du ock uppsätta ett lam, som är välgöddt.

Lakon.

Hundsfott, säg mig, är så sångpriset för hvardera lika? 25
Ho väl klippte sig raggen för ull? ho ville väl mjölka
Stinkande hyndan, då mjölka han får unggeten; som killat?

Komatas.

Den lik dig är så viss på sin sak, att täflaren vinna:
Surrande fluga mot Tettix. Och derföre är nu mitt kid ej
Fris mot pris; (jag sätter då opp getbocken) men börja! 30

Lakon.

Icke så brådt! ty du står ej på glöd; du skall gladare qväda
Sittande der i lunden i skygd af vilda oliven.
Iskallt vatten störtar sig der, ock vexer derjemte
Gröngräs; bänken du ser; gräshopporne prata i runden.

Komatas..

Visst ej brådska; mig skär dock i själn, att du djerfves mig skåda 35
Midt i synen så frankt, ehuru jag lärde dig konsten,
När du var glop ännu; så tack förvandlas i otack.
Mata du valpar af varg och af hund, att de måga dig äta!

Lakon.

Tänk, jag ej minns hvad dugligt af dig jag förnam eller hörde
Någonsin än, afundsame, du högst skamlige meser! 40

Komatas.

När jag var sta der du vet, och du qved så; men getterna alla
Stodo och bräkte, förty getbocken var mäkta beställsam.

Lakon.

Djupare varde än så dig, pucklige, grafven ej heller!
Kom mellertid, kom dit, och du sjunger din yttersta herdsång.

Komatas.

Icke kommer jag dit. Här ekarne vexa och säfven, 45
Här kring kuporna svimma så gladt de flitiga bina;
Väller också vatten utur två källor; i träden
Fåglar qvittra; der borta hos dig är icke en likdan
Skugga; ifrån sin höjd ock pinien kottar omkringströr.

Lakon.

Sannerlig skall du dig sträcka hos mig på ull och på förskinn, 50
Blott du vill komma. Hvad svällande bädd! Den raggiga bockpels
Hemma hos dig, han stinker än mer än egaren stinker.
Jag framsätter en ymnig pokal med hvitaste fårmjölk,
Nymphren till ära; jag sätter en ann med doftande olja.

Komatas.

Men om du kommer till mig, du på mjuk ormbunke dig sträcker 55
Och på poleja, som blommar, och getskinn ligga derunder;
Fyrfaldt vekare äro de visst än fållar af fårskinn.
Jag framsätter åt Pan mjölkståfvor, åtta till antal,
Åtta skålar jemväl med kakor, fulla af håning.

Lakon.

Strax då täfla med mig, och begynn härstädes din herdsång; 60
Trampande egen jord, håll ekarna! hvem skall oss dömma,
Hvem? o, måtte ändock oxherden Lykopas nu nalkas!

Komatas.

Icke jag alls den mannen vill ha, men om dig så lyster,
Skole vi ropa hit vedhuggaren, som nu der borta
Samlar hoa dig ljungbuskar ihop; det är ju vår Morson. 65

Lakon.

Ropom!

Komatas.

Höj du din röst!

Lakon.

God vän, oss låna ditt öra,
Och kom hit för en stund! Vi täfle ehvem som en bättre
Herdsångsmästare är. Du, kärlige Morson, ej röje
Hvarken våld för mig, ej heller du hålle med honom!

Komatas.

Ja, vid nympherna, ja, vän Morson, hvarken Komatas 70
Mer åtnjute din gunst, ej heller denne du gynne!
Den fårhjorden der fjerran, Sybartas från Thurion tillhör,
Gettren du skådar, min vän Sybariten Eumaras' äro.

Lakon.

Hvem åtsporde, vid Zeus, antingen Sybartas den hjorden
Tillhör, eller är min, skamlöse? hur faseligt talträngd! 75

Komatas.

Käraste du, hör hit, jag sanningen städse förtäljer,
Utan att skryta, men du är särdeles fallen for stickord.

Lakon.

Hej då, så sjung, om du sjunger, och släpp dock vännen till staden
Åter vid lif! O Paian, du är rätt talfor, Komatas.

Komatas.

Sånggudinnorna hafva mig kär långt mera än sångarn 80
Daphnis; åt dem två getter helt nyss jag offrade äfven,

Lakon.

Ja, och Apollon mig högt älskar; åt honom en kostlig
Vädur fostrar jag opp; snart Karneafesten är inne.

Komatas.

Utom två, tar tvillingar födt hvar get som jag mjölkar,
Flickan ser mig, och säger: du stackare ensam dem mjölkar! 85

Lakon.

Pytt, pytt, nära ett tjog handkorgar fyller med fårost
Lakon, och stjäl sig på blomstren en kyss af fägraste svennen.

Komatas.

Ock Klearista kastar på mig, getherde, ett äppel,
Går jag med gettren förbi, samt hviskar ett ljufveligt smekord.

Lakon.

När släthakige Kratidas mig, fårväktare, möter, 90
Tänds han i låga; det glänsande hår kring skuldrorna fladdrar.

Komatas.

Men jemförliga ej anemoner, ej njupon ju äro
Med törnrosen, hvars hackar invid stengärdena vexa.

Lakon.

Så med ollonen ej bergäpplena heller, de förra
Hafva ett saftlöst skal, likt ekens de sednare ljufligt 95

Komatas.

En ringdufva jag ämnar påstund åt min flicka förära,
Som jag ifrån enbusken vill ta, der hon sitter i boet.

Lakon.

Sjelf jag åt Kratidas vill förära, till kappa, jag äfven,
Finaste ull, såsnart som jag klippt svartaktiga tackan.

Komatas.

Pst, i killingar, bort från vilda oliven, och beten 100
Här vid kulln, på hvars sluttande brandt porsbuskarne vexa!

Lakon.

Går du från eken ej bort, du Konaros der, och Kynaitha?
Der åt öster söken er mat, der äfven Phalaros!

Komatas.

Men jag har af cypress mjölkståfva, har äfven en drycksskål,
Verk af Praxiteles' hand; åt flickan jag dessa förvarar. 105

Lakon.

Ock vi ege en hund, hjordvänlig, som vargarna dräper;
Honom åt pilten jag ger, att förfölja hvartendaste vildbråd.

Komatas.

I gräshoppor, som plän städs öfverspringa mitt gärde,
Skaden för mig vinrankorna ej; de äro så unga,

Lakon.

O Tettiger, I skåden hur jag getväktaren eggar; 110
Skördemännerna sannerlig så uppeggen I äfven.

Komatas.

Räfvarna hatar jag städs, tjocksvansarne, hvilka i Mikon's
Vinberg lunka hvar afton omkring, och drufvorna snaska.

Lakon.

Så jag hatar jemväl tordyflarne, hvilka Philondas'
Fikon glufsa uti sig, och föras af vindarnas fläktar. 115

Komatas.

Minns du, när knuff på knuff jag dig gaf, och med grinande gipor
Hit du dig Svängde och dit, och höll dig vid eken derborta?

Lakon.

Sådant minnes jag ej, men då här Eumaras dig fastbandt,
Och på puckelen gaf, förträffeligt känner jag detta.

Komatas.

Någon, o Morson, sticknas minsann; såg, märkte du icke? 120
Gå nu och ryck från grafven påstund förtorkade Skiller!

Lakon.

Ock jag pikar, o Morson, en viss; du saken begriper.
Dig nu till Hales begif, och gräf dig der Kyklaminos!

Komatas.

Himera flyte af mjölk i stället för vatten; och Krathis,
Må du glöda af vin; hvart sumpgräs alstre nu frukter! 125

Lakon.

Rinne för mig Sybaritis också af håning, och tösen
Öse med embaret der bikaka hvar morgon, för vatten!

Komatas.

Kytisos alltid hos mig och Aigilos getterne tugga,
Mastix trampa de på, och på mjölonris de sig vältra.

Lakon.

Ock för fåren hos mig finns alltid Meliss att förtära, 130
Rosorna lik uppblommar dervid den ymniga Kistos.

Komatas.

Icke jag älskar Alkippa, hon kysste mig ej här om dagen,
Fattande öronen; fastän jag gaf åt henne en dufva.

Lakon.

Man jag älskar dessmer Eumedes, ty när jag åt honom
Räckte min syrinxflöjt, han kysste mig, ack, så behagligt. 135

Komatas.

Ej, o Lakon, är rätt, att med näktergalen en skata
Tvistar, och ej härfågeln med svanen; du, usling, är trätsjuk.

Morson.

Sluta bjuder jag nu fårväktarn. Åt dig, o Komatas,
Morgon lammet beskär; sen du hemburit ditt offer
Nymphren, åt Morson påstund affärda en kostelig stekbit! 140

Komatas.

Jag skall sända vid Pan. — Nu, killingars samtliga skara,
Hoppsan och hejsan! ty jag utbrister i flinande gapskratt
Mot fårväktaren Lakon, för det jag ändtligen vunnit
Lämmet åt mig; till himmelens höjd jag hoppar för eder.
Varen vid godt mod nu, hornbärande getter; i morgon 145
Skall jag er samtligen tvätta i källan vår, i Sybaritis.
Hej, storstängare, du hvitpels, om du näkas en enda
Af små getterna här, jag piskar dig, innan jag offrar
Nymphren mitt lam. Se, åter till vägs! — Ja, måtte jag vara,
Om jag ej piskar dig blöt, Melanthios, icke Komatas! 150

VI. Idyllen.

DAMOITAS OCH DAPHNIS.

Daphnis, — så hände en gång — oxherden, sin hjord och Damoitas
Drefvo till samma ställe på bete, o Aratos! Den andre
Var gullskäggig, den ene besjunad, och båda vid källan
Satte sig middagstiden om sommarn, och sjöngo som följer.
Daphnis började först, ty han först ock mante till täflan. 5

Daphnis.

Kastar ju, o Polyphamos, uppå din hjord Galateia
Äppel, och kallar dig, getherde, en tölper i älskog;
Och du på henne ej ser, du usle, du usle; men sitter
Blåsande grannt på din Syrinx. Nå se, nu hon kastar på hunden,
Honom som följer med fåren som väktare — Hunden han glafsar, 10
Skådande ut åt sjön; men de små skönt plaskande vågor
Återspegla hans bild, der han löper på stranden af hafvet,
Akta, att ej han rusar emot förtjuserskans vador,
När hon stiger ur sjön — samt sliter det dejliga hullet,
Hon på eget bevåg hit och dit far, likasom tistelns 15
Torrkade fjun kringdrifs, när herrliga sommaren steker;
Hon sin älskare flyr, och hon jägtar den henne ej älskar;
Hon råstenen jemväl bortvältrar från stället; ty ofta
Skönt, hvad icke är skönt, för kärleken syns, Polyphamos!
Efter honom begynte Damoitas att qväda så ljufligt. 20

Damoitas.

Sjelf, vid Pan, jag det såg, när hon kastade äppel på hjorden,
Och hon ej undgick, nej, mitt ena, så kära, med hvilket
Jag på sistone ser; men Telemos, olyckspropheten,
Han hembringe förderf, och åt barnen bevare förderfvet!
Men ock sjelf deremot jag henne, i barmen, ej påser, 25
Men jag säger mig älska en ann; hon, hörande detta,
Mig afundas; o Pajan, och platt förtvinar; ur hafvet
Far hon i fullt raseri, kringskådande grottor och hjordar.
Tyst jag tussar min hund, att skälla; ty förr då jag henne
Älskade, smög han sin kos till benen, och morrade vänligt. 30
Detta, kanske då hon ser mig göra, hon stundligen sänder
Bud, men jag skall stänga min dörr, tills ändtlig hon svurit,
Att sjelf här på vår ö mig reda ett kosteligt läger.
Äfven ej är så led min gestalt, som folket berättar.
Ty helt nyligen såg jag i sjön (han var blank som en spegel;) 35
Och skönt syntes mitt skägg, skön syntes min endaste ögsten
(Såsom åtminstone jag det tyckte), och tändernas strålglans
Sken ur kristallen fram, mer hvit än den Pariske marmorn.
Att ej förtrollas, jag spottade mig tre gånger i barmen;
Ty det lärde mig nyss prestgumman Kotyttaris göra, 40
[Hon som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.]

Knappt var sången förbi, då Damoitas pussade Daphnis,
Gaf så sin Syrinxpipa, och han gaf kostliga flöjten.
Blåste Damoitas på flöjt, så spelade Daphnis på Syrinx.
Kalfvarne dansade alla påstund i det svallande gräset. 45
Ingendera nu vann, ock de obesegrade skildes.

VII.

SKÖRDEFESTEN

Hände sig så en dag, att jag och Eukritos gingo
Från sta'n Kos till Halens; vår tredje man var Amyntas.
Ty åt Deo beredde en skördfest nu Phrasidamos
Samt Antigenes, begge Lykopeus' söner, om nånsin,
Karlar af gammal stam; från Klytia ledde de ätten, 5
Och från Chalkon, hvars fot framkallade källan Burinna,
Medan han stödde mot hällen sitt knä. Kring stället af almar
Bildas en lund, och utaf svartpopplar, med ypperlig skugga,
Hvilka i form af hvalf utbreda de grönskande löfven.
Hälften af vägen ännu ej hade vi hunnit, ej heller 10
Hade vi Brasitas' värd i sigte ännu, då vi råkte
En vägfarande man, god sångare, hemma från Kydon;
Lykidas var han till namn, och till värf getherde; enhvar strax
Kände mannen igen; ty han var getherde i allo.
Så tätraggig och lurfvig han hade på ryggen en getbocks 15
Hvitgrå skinn, som stinkte besatt af nyliga löpet;
Men med den snodda gördelen var fastsurrad om bröstet
Åldriga kappan; i handen han höll sin krokiga herdstaf,
Skuren af vild oliv; och han sade mig, grinande fryntligt,
Med småleende blick (ty på läpparna fastnade skrattet): 20

Simichidas, hvart bär det nu af, så sjelfvaste midda'n,
Nu, när till och med ödlan sig tager en lur på staketet,
Och toffslärkorna ens ej nejderna plä kringflyga?
Går du som bjuden gäst till gelag, eller trampar i vinpress
Hos nån borgare? — Så, då du har framvandrar på vägen, 25
Dånar hvarendaste sten, som träffas af pjexornas sålor.
Honom svarade jag: vän Lykidas, alle berätta,
Att du din Syrinx bäst bland samtliga herdarna spelar,
Likasom, bland skördmännerna ock; det fägnar mitt sinne
Särdeles, fast likval jag menar mig visserlig vara 30
Äfvenså god. Som du. — Skördfesten jag går till, ty vänner
Beda ett offermål åt den fagerbeslöjade Deo,
Egnande förstlingens gård, ty åt dem uppfyllde gudinnan,
I högst rikeligt mått, den kornförträffliga logen.
Men nu, välan, (ty vår väg är gemensam och dagen gemensam, 35
Låtom oss sjunga) kanhända den ene den andre förnöjer.
Ty ock jag kan drilla en ton, och af alla en utmärkt
Sångare kallas jag väl; dock är lättrogen jag icke,
Nej, visst icke! Ty jag, i min tanke, ej vinner i sångkonst
Hvarken Sikelidas' son från Samos, ej heller Philetas, 40
Utan, en groda lik, jag med gräshopporna täflar.

Så jag på allvare sade. Getherden, leendet fryntligt,
Svarte: jag skänker dig strax herdstafven, emedan en äkta
Telning af Zeus du mig är, utbildad till idelig sanning.
Mycket förhatelig synes han mig, byggmästarn, som äflas 45
Lika hög med Oromedon's topp uppföra en bostad:
Sånggudinnornas fåglar ock så, då mot Chiiske sångarn,
Kraxande, utan det ringaste gagn, de sig förarbeta.
Men nu välan, fritt låtom oss snart herdqvädet begynna,
Simichidas! — Se till, du min vän, hurvida dig täckes 50
Denna min sångstump, hvilken jag nyss på berget har utkläckt.

Lycka åt Ageanax på dess sjöfärd till Mitylana,
Både när sunnan jagar, vid vestliga kiden, de våta
Vågor, och när på Okeanos står med föttren Orion,
Blott han Lykidas, tänd i lågor utaf Aphrodita, 55
Räddar, ty brinnande är den kärlek till honom jag hyser!
Ock Halkyonerna lugne så böljornas svallning, som hafvet,
Äfvensom östan och vestan, som upprör tången i sjödjup!

Halkyonerne mest ju utaf de blåa Nereider
Älskas bland fåglars här, som sitt rof uppfångar ur hafvet. 60
Måtte nu Ageanax på sin sjöfärd till Mitylana
Finna en gynnsam vind, och till hamnen lyckligen hinna!
Jag, den dagen, en krans af dill eller rosor kanhända
Eller en levkojkrans kring hufvudet knyter, och öser
Mitt Pteleatiske vin ur blandningspokalen, vid brasan 65
Makligen sträckt; mellertid skall man rosta mig bönor i elden,
Till armbågen dessutom åt mig skall bädda ett läger
Af Konyza, Asphodelos, af mångkrusigt Selinon.
Tanken fästad vid Ageanax jag gladligen dricker,
Läppen mot bägrarna tryckt, allt ändatill yttersta dråggen. 70
Skola så blåsa på flöjt två herdar, den ene Acharner,
Och Lykopit den andre; bredvid skall Tityros qväda,
Hurusom Daphnis förr, oxherden, för Xenea glödde,
Hur han kring bergena smög, och hur ekarne honom begreto,
Samtlige de som vexa på strändren af Himeras-floden, 75
När han trånade bort, som snön försmälter på Haimos',
Athos' och Rbodopas' berg, eller Kaukasos' yttersta klinter;
Qväda kan skall, hur förr getherden i rymliga asken,
Efter sin herres nidingsbefäl, vardt lefvande inlaggd,
Hur han med läckraste blommor utaf trobbnäsiga bina 80
Matades, medan de flögo från ängen till doftande cedern,
Derför att sångmön gjutit i mun hans ljufvelig nektar.
Ack, du sälle Komatas, dig sådana fröjder föruntes,
Du i asken var stängd, med håningskaka dig bina
Närde, och så från början till slut tillbragte du våren, 85
O att, medan jag lefver, med mig du bland lefvande vore,
Hur jag då ginge på bergen i vall med din ståtliga gethjord,
Glad att höra din röst, då inunder ekar och furur,
Sjungande skönt, du hvilade dig; min bäste Komatas!
Och när detta var sagdt, han slutade; genast derefter 90
Jag uppstämde såhär; vän Lykidas, nympherna mycket
Annat kostligt mig lärde, enär på bergen med korna
Vall jag gick, som måhända till Zeus' thron ryktet har burit,
Ges dock skönare sång visst icke, än den som jag ärnar
Nu undfägna dig med. Hör på! — du är vän till de sångmör. 95

Nöso Simichidas till ju Eroterne; ty han, den arme,
Älskar Myrto så högt, som våren af killingen älskas.
Men Aratos, som mest af sagde mannen är omtyckt,
Hyser af hjertat till gossen begär, Det känner Aristis,
Redelig man och förträfflig, som icke att sjunga vid cittrans 100
Samljud Phoibos en gång vid sin trefot ville förmena; —
Vet, hur för gossen Aratos i flammande låga är upptänd.
Honom, o Pan, du som Homola's fält, det sköna, besitter,
Må, okallad, uti den älskandes armar du föra,
Antingen späde Philinos det är, eller också en annan! 105
Huldaste Pan, om detta du gör, de Arkadiske svenner
Aldrig med Skiller på axlar och länd dig någonsin mera
Gissla måtte, enär af kött för litet är framsatt;
Derest du annat besluter, så svide din hela lekamen,
Söndersliten af naglar, uppå brännässlor du ligge; 110
Då må i vintrens strängaste köld på Edonernes fjellar
Bredevid Hebros' flod och nära till björnen du dväljas;
Måtte om sommarn du gå längst borta hos Aithiopeer,
Under de Blemyers häll, dän Neilos mera ej skådas!
J, som lemnaden Byblis' och Hyetis' ljufliga källa, 115
J, som det höga fästet bebon hos blonda Diona,
O, J Eroter små, som liknen de rodnande äpplen,
Skjuten med bågen åt mig den tjusningsfulle Philinos,
Skjuten; — men vännen sin den olycksfulle ej aktar.
Ren är hans hull mer vekt än päronet; flickorna säga: 120
Aj, aj, käre Philinos, din fägrings blomma förvissnar!
Framdeles mera vid dörrn ej skola vi vakta, Aratos,
Framdeles mer ej taga ett steg, och den tidige tuppens
Skrik må gifva en annan till pris åt pinande frysning;
Molon ensam är unnadt, min vän, att plägas med sådant; 125
Vi må sköta vår ro, infinne sig äfven en käring,
Som kan spotta och bort från oss afvärja det fula!

Så jag qvad; herdstafven åt mig, med kostelig mysning
Likasom nyss, förärade han, till en Musernas' gästskänk.
Mannen dervid tog af åt venster, och vägen till Pyxa 130
Vandrade hän, men jag och Eukritos till Phraidamos
Ställde vår gång, med den sköne Amyntichos, der vi på djupa
Bäddar af mastix' doftande blad oss sedan lade,
Lade oss, hjerteligt nöjda, på nyss afplockade rankor.
Popplar och almar i mängd högt öfver vårt hufvud nu hördes 135
Susa; och nära intill, en nymphrens heliga källa
Ur bergsgrottan sipprade fram, och sorlade trefligt,
Men i de skuggiga grenar en hop Tettiger, så solvarm,
Pladdrade allt om hvaran enträget, i fjerran en steglits
Bland törnhäckarnas taggiga snar ömt pittrande hördes; 140
Der toffslärkor nu sjungo och fink, der suckade turturn,
Der de gyllene bin kringsurrade källornas bräddar.
Rikelig sommar doftade der, der doftade frukter.
Päron rullade oss vid fötterna, äpplen vid sidan
Rundeligen och rikt; derhos nedstörtade ymnigt 145
Qvistar med plommon på, som bågnade neder till marken.
Från vinkrukornas lock fyråriga vaxet man löste.
J Kastaliska mör, som bebon Parnasiska höjden,
Monne väl nånsin uti stengrottan hos Pholos en dylik
Bägare ställt för Herakles å bord den åldrige Cheiron. 150
Monne väl nånsin ännu fårherden vid floden Anapos,
Sjelf Polyphamos, den starke, som slungade hällar från berget,
Sådan nektar förfört att skutta omkring i sitt fårstall,
Sådan en herrlig dryck, som J då utblandaden; nympher,
Bredevid åkergudinnan Damater' altare? — Måtte 155
Jag i dess kornhög än få fästa min väldiga vanna,
Måtte hon le dervid, med knippor i händren och vallmo!

VIII. Idyllen.

HERDEQVÄDS-SÅNGARENE.

Uppå de höga bergen en gång fårherden Menalkas
Mötte — så sägs det — Daphnis, den fagre, som vallade korna.
Hvardera var ännu gullockig, och hvardera ungsvenn,
Hvardera kunnig på pipan, och hvardera kunnig att sjunga.
Först, anskådande Daphnis, så hår begynte Menalkas. 5

Menalkas.

Sjunger med mig du, Daphnis, som vallar de råmande korna?
Dig jag vinner i sång, så mycket mig nånsin behagar.
Daphnis derpå gaf honom ett svar i följande ordlag.

Daphnis.

Syrinxblåsare du, o Menalkas, de ulliga fårens
Herde, du vinner mig aldrig i sång, hvad helst dig må drabba. 10

Menalkas.

Vill du det således se, vill då ock utsätta ett sångpris?

Daphnis.

Vill det visserlig se, vill ock utsätta ett sång pris.

Menalkas.

Men hvad skole vi sitta, som är oss båda behagligt?

Daphnis.

Jag uppsätter en kalf; sätt du ett lamm, som är morlikt.

Menalkas.

Icke vill jag uppsätta ett lamm, ty kinkig är far min, 15
Äfvensom mor; om qvälln uppräkna de samtliga fåren.

Daphnis.

Nå, hvad sätter du upp? hvad pris skall segraren vinna?

Menalkas.

Syrinxpipan, den sköna, jag gjort, med stämmorna nio,
Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan,
Henne satte jag upp; af min fars uppsätter jag intet. 20

Daphnis.

Jag besitter jemväl en pipa med stämmorna nio,
Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan.
Nyss jag gjorde den, än det svider i detta mitt finger,
Ty af röret, som spjelkte i tu, det sårades illa.
Men ho dömmer oss? ho åhörare mände oas vara? 25

Menalkas.

Än om vi ropade hit getherden som sitter der borta,
Der åt killingar små den hvita hunden så glafsar? — — —

Gossarne ropade; strax getherden, som hörde, sig infann.
Gossarne sjungo; och strax getherden var villig att dömma.
Först, af lotten bestämd, nu började piparn Menalkas. 30
Sedan i vexlande gång föll Daphnis in, ock så fortgick
Herdeqvädet; och först begynte Menalkas som följer.

Menalkas.

Dalar och floder, gudomliga slägt, om nånsin Menalkas,
Syringxblåsaren, qvad eder behaglig en sång,
Lemnen, så sannt jag det önskar, åt lammena bete, men kommer 35
Daphnis med kalfvarna hit, vare det ymnigt jemväl!

Daphnis.

Källor och gräs, förtjusande ängd, om någonsin Daphnis,
Näktergalarna lik, höjde sin drillande röst,
Göden min boskapsdrift, och skulle till eder Menalkas
Komma, med glädje också finne han rikligen allt! 40

Menalkas.

Vår öfverallt, och gräs öfverallt, och jufren så stinna
Ses af mjölk öfverallt, lammen de vexa så fort,
Hvar den tjusande flickan sig närmar, men vänder hon ryggen,
Herden han tvinar sjelf, likasom blommorna, bort.

Daphnis.

Fårena der och getterna der få tvillingar, bina 45
Fylla kuporna der, ekarne högre man ser,
Hvarest Milon går, den fagre, men vänder han ryggen,
Boskapens vallare sjelf, boskapen magrare blir.

Menalkas.

Bock, du de hvita gettrens gemål, der skogen är djupast, —
J trubbnäsor också, killingar, släcken er törst! 50
Ty derstädes är han; gå, kullige, säg du åt Milon:
Proteus äfven, en gud, vallade hvalarna sjelf.

Daphnis.

Icke mig Pelops' jord må unnas att ega, ej heller
Gyllne talenter, och ej springe jag vinden förbi!
Men med dig i min famn jag här vid berget vill sjunga, 55
Skåda de betande får och det Sikeliska haf.

Menalkas.

Skräckeligt ondt är vintren för träna, för bäckarna torrkan,
Fällan är fåglarnas pest, nätet de vildare djurs;
Dejliga mön är mannens begär. O fader, o du Zeus,
Ej jag älskat allen', ock du är flickornas vän. 60

Så i vexlande skick ungsvennerne höjde sin stämma.
Men den sista sången begynte Menalkas som följer.

Menalkas.

Sköna mig kiden och skona, du varg, de drägtiga getter,
Och ej gör mig förnär, fast, liten, jag vallar så många!
Hej, Lampuros, min hund, hur tung en sömn nu betar dig, 65
Ej bör sofva så tungt den som vallar i lag med en gosse.
Och J får, J mågen ej dröja att mättas af veka
Gräset! och änskönt annat igen uppvexer, ej tröttnen!
Pst, nu beten och beten, och jufrerna fyllen J alla,
Att sitt lammen må ha, jag mitt i korgarna gömma. 70

Dernäst åter sin sång så Daphnis begynte att qväda.

Daphnis.

Flickan, med ögonbrynen, i går ur sin grotta mig äfven
Såg, då jag kalfvarna dref, och mig fager nämnde och fager;
Sannerlig ej jag svarte derpå med ett endaste stickord,
Utan gick min väg, nedslående ögonen blygsamt. 75
Ljuflig är qvigans stämma och ljuf är tonen i pipan;
[Ljufveligt bölar kalfven också, och ljufveligt korna.]
Ljuft om sommaren är, att sig sola vid rinnande vattnet.
Ollonen äro åt eken en prydnad, och äpplen åt apeln,
Kalfven åt kon, men sjelfvaste kon är en prydnad åt herden. 80

Gossarne sjöngo nu så; getherden han talte som följer.

Getherden.

Ljufvelig är din man, och behaglig, o Daphnis, din stämma;
Bättre förnöjer att höra din sång, än att snaska af håning.
Syrinxpipan då tag, ty de qvädandes pris har du vunnit.
Lär da mig konsten också, allt medan jag getterna vallar, 85
Vill jag i lärarelön dig gifva den kulliga geten,
Som till brädden hvar gång och deröfver fyller sitt mjölkkärl.

Så vardt pilten förnöjd, sprang upp och klappade händren,
Segrande, likasom ock hjortkalfven dansar kring modren.
Så den andre nu vardt förbluffad och sorgsen i sinnet, 90
Liksom en nygift tös da'n efter bröllopet ängslas.

Och alltsedan var Daphnis den förste af herdarna aktad,
Och, späd gosse ännu, han fick sig najaden till maka.

IX Idyllen.

DAPHNIS OCH MENALKAS.

Sjung nu en herdsång, Daphnis, och först påbörja du qvädet,
Först påbörja du qvädet, och sen uppstämme Menalkas,
Medan kalfvarna di, och tjurarne slippa till korna;
Må de beta tillsamman, och bland löfhängena vanka,
Utan att hjorden lemna, men mig herdqvädet du sjunge 5
Först och därefter återigen genmäls Menalkas!

Daphnis.

Ljufligt är kalfvens ljud, då han bölar, och ljufveligt kons ock,
Ljuflig är Syrinxpipan, och herden, och ljuflig min stämma.
Jag har vid svalkande vattnet en bädd, på hvilken jag rågat
Hvita qvigornas ståtliga skinn, dem samtligen sunnan 10
Störtade ned från hälln, då på mjölonriset de gnagde,
Sommarns stekande glöd, den aktar jag likaså mycket,
Som två älskande lyssna till fars ord eller till moders,

Så sjöng Daphnis för mig, och så genmälte Menalkas.

Menalkas.

Aitna min moder är, och en tjusande grotta min boning 15
J dess bälkade berg; hvad nånsin i drömmen sig visar,
Äger jag: många får, många getter derjemte,
Hvilkas skinn mig ligga vid hufvudet, ligga vid föttren.
Korfvarne sjuda i brasa af ek, och den torrkade boken
Tänds, då vintren är skarp; dock aktar jag icke så mycket 20
Vintren, som — när kaka han får — valnötter en tandlös.

Bifall klappade jag, och påstund dem skänkte en vänskänk,
Daphnis en herdestaf, som alstrats i fäderneskogen,
Sjelfvext; mästaren ens måhända ej skulle den klandrat.
Sköna skalet jag gaf åt den andre af snäckan, som mättat 25
Mig med sitt kött, uppfiskadt ifrån de Ikariska klippor,
Skuren i fem åt fem; den blåste han i så det skrällde.

Landtliga Sångmör, hell er, hell, upprepen det qväde,
Som med de båda herdar i lag den gången jag afsjöng!
Aldrig på tungans spets må du skaffa dig blemma för tvetal! 30

Tettix är Tettix' van, och myrorna myrornas vänner,
Höken är hökens, min är sånggudinnan och sången;
Vare mig deraf fullt allt huset; ty icke är sömnen,
Icke den plötslige vår mer ljufvelig, icke för bina

Blomstren, än sångens gudinnor för mig? enhvar som de påse 35
Gladligen, icke Kirka en gång förgör med sia trolldryck.

X. Idyllen.

MILON OCH BATTOS.

Åkerbrukare du, hvad är det som felar dig, arme?
Kan ju ej skära rakt ditt skifte, som fordom du skurit;
Ej du mejar med grannen i bredd, men lemnar dig efter,
Liksom ett får från valln, då det sårats af taggen i foten.
Huru skall det åt aftonen bli, från midten af dagen, 5
När du i början ej ens kan göra besked för ditt skifte?

Battos.

Du senmejare Milon, en bit af hårdaste klippan,
Aldrig du någon ännu bland bortavarande saknat?

Milon.