Theocritos' Idyller

THEOKRITOS' IDYLLER

i Disputationer utgifna

af

Axel Gabriel Sjöström

Helsingfors, hos J. C. Frenckell et Son, 1833.

INNEHÅLL:

I. Thyrsis. II. Hexmästarinnan. III. Amaryllis. IV. Battos och Korydon. V. Komatas och Lakon. VI. Damoitas och Daphnis. VII. Skördefest. VIII. Herdeqväds-sångarene. IX. Daphnis och Menalkas. X. Milon och Battos. XI. Kyklopen. XII. Den älskade. XIII. Dylas. XIV. Kyniskas kärlek. XV. Syrakusanskorna. XVI. Chariterna eller Hieron. XVII. Till Ptolemaios. XVIII. Helenas brudsång. XIX. Håningstjufven. XX. Ungherden. XXI. Fiskarene. XXII. Dioskurerne. XXIII. Älskaren. XXIV. Liten Herakles. XXV. Herakles lejondräparen. XXVI. Bakchantinnorna. XXVII. Daphnis och flickan. XXVIII. Sländan. XXIX. Favoriten. XXX. Adonis' död.

I Idyllen.

THYRSIS.

Thyrsis,

Ljuft är suset af talln, getväktare, hvilken derborta Ruskar sin krona vid källornas våg; ock ljufveligt är din Pipas ljud; näst Pan det andra priset du toge. Finge guden en bock, den behornade, geten du vunne, Finge guden en get som sångpris, föll på din andel 5 Killingen! Killingens kött är så godt, tills henne du mjölkat.

Getherden.

Ljufvare är din sång, fårherde, än sorlande vattnet, Som sin våg nedgjuter ifrån bergspetsen, den höga. Finge sångens gudinnor en tacka till segerbelöning, Du erhölle till pris ett diende lamm; men om dessa 10 Heldre täcktes ett lamm, du tackan skulle bekomma.

Thyrsis.

Sig, vid nympherna, sig, getväktare, vill du dig sätta Här vid sluttande kulln, der porsen sig frodar, och blåsa Syrinxpipan; men jag mellertid skall valla din gethjord.

Getherden.

Ej, fårherde, det höfs, ej höfs oss blåsa på pipa 15 Middagstiden; vi ridas for Pan. Ty tröttad af jagten Hvilar han vanligen då, och du vet, den guden är amper, Sitter ju jemt på hans näsa också den bittraste galla. Men (du känner, o Thyrsis, de qval, som Daphnis har lidit, Äfven i herdasång förnämst bland alla du anses,) 20 Kom, vi må sätta oss ned vid en alm midt framför Priapos Och källnymphernas stod, der herdarne redt sig en hvilbank, Och der ekarne stå; men sjunger du, liksom i täflan Fordom en gång du qvadde i lag med Libyern Chromis, Jag dig gifver en get, två killingars moder, som mjölkad 25 Trenne gånger om da'n, två ståfvor till bräddarna fyller, Ger den djupa stånkan, med vax, det doftande, bonad, Som, tveörad och ny, ännu tycks lukta af stickeln. Kringom bräddarnas öfversta rand framslingrar sig murgrön, Murgrön, med helichrysos besprångdt, kring detta sig snärja 30 Refvor med herrligsta frukt i saffranfärgade klasar. Under dessa man skådar en mö, ett gudarnes konstverk, Prydd med kappa och dok; bredevid skönlockige männer Under vexlande ord hit och dit, den ene och andre Tvista; deraf likväl ej ungmöns hjerta bevekes. 35 Utan med mysande mun anblickar hon stundom den ene, Stundom hon kastar sin håg på den andre. Desse af kärlek Länge och fåfängt fika med ögon som nattvak röja. Närmst till dessa är gjord en fiskaregubbe, en skroflig Häll, der brådskande släpar till varps det väldiga nätet 40 Gamle mannen, en äflande lik som häftigt arbetar. Just man skulle nu tro, att han fiskar af all sin förmåga, Ty så sväller i nacken hvarendaste sena för gubben; Fast gråhårig, likväl hans kraft är ynglingen värdig, långt stycke ifrån den i sjön arbetande mannen 45 Frodas purpurdrufvornas mängd ett tjusande vinberg. Liten en pilt, som sitter uppå stengärdet, bevakar Stället, och strax bredevid man ser två räfvar; den ena Lunkar snaskande träden omkring, den andra mot gossens Matsäck ställer försåt och ärnar ej lemna den lille, 50 Förrn frukosten hon snattat, och bragt drufvaktarn till korta. Han mellertid hopflätar af halm grannt giller för syrsor, Häftande hop det med säf, och vårdar sig hvarken om matsäck, Eller om rankor, dessmer han glades åt arbetets framgång. Rundt kring stånkans brädd sig slingrar den böjlige björnklon 55 Äkta aiolisk klenod; att bringa din själ i förvåning. Åt kalydoniske kramaren jag för henne betalte Utom en get, en stor ostkaka af hvitaste getmjölk. Aldrig ännu hon kom vid min lapp, men gömmes i skåpet Ovidrörd; högst gerna jag vill dig henne förära, 60 Om du, käraste, sjunger för mig det älskliga qvädet. Ej afundas jag dig, du gode, det ringaste; sången, Tör du ej spara åt glömskans regent, den dunkle Aides.

Thyrsis.

Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! Thyrsis är här från Aitna och stämman, J hören, är Thyrsis'. Hvarest voren J, nympher, då Daphnis förtvinade, hvarest? Monne i Peneus' herrliga dal, eller monne i Pindos'? Ty J vistades ej vid den ymnige floden Anapos, Icke på Aitna's topp och vid Akis' heliga vatten. Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! 70 Honom schakalernas flock, och vargarna honom betjöto, Honom lejonet sjelft, då han dött, begret i sin öken. Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! Mången ko vid hans fot, mångtaliga tjurar och qvigor, Många kalfvar jemväl frambölade sorgsne sin klagan. 75 Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! Steg så Hermes tillförst från berget, och sade: O Daphnis, Ho ansätter dig? ho upptände ditt hjerta så häftigt? Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! Stego så oxarnes herdar och getternas, stego så lammens. 80 Alle frågade, hur det var fatt. Steg äfven Priapus Neder, och, stackars min Daphnis, han sad': hvi smäktar du? Flickan Förs på ilande fötter omkring hvar kalla och dunge, (Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!) Sökande dig. Rådfattig du är och en tölper i älskog. 85 Dig koherde man kallat, och nu getväktarn du liknar. När getväktaren ser, hur bräkande gettren bestigas, Ögonen smäkta der före att sjelf han ej blifvit en getbock. Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! Äfven för dig, då du ser småflickorna, huru de skalkas, 90 Ögonen smäkta, att icke med dem du träder i dansen. Desse ett endaste ord koherden ej svarte, men envist Bar hän kärlekens qval, och bar det till lefnadens ände! Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! Kom så den tjusande Kypris också med leende later, 95 Leende dolskt, och likväl hon hyste fiendtliga tankar, Sade: du skryter, o Daphnis, alltså att du vinner min Eros; Är du ej sjelf mellertid af Eros, den skräcklige, vunnen? Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! Daphnis henne derpå genmälte: förderfliga Kypris, 100 Kypris' förhatliga du, o Kypris, af dödlige afskydd, Allt bebådar ju, allt, att solen är ren för oss bergad; Daphnis i skuggornas land till och med blir Kärlekens pina. Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! Kypris' möte med herden du minns? — — — Gå åter till Ida, 105 Gå till Anchises, ty säf här vexer, och ekarne derstäds![Här kring kuporna svärma så gladt de flitiga bina.] Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! Än är Adonis i ungdomens kraft, ty han vallar ju fåren, Skjuter ju harar ännu, och allt slags byte förföljer. 110 Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! Ställ dig återigen inför Diomedes i härnad, Skrytande så: jag Daphnis betvang, nu manar jag dig ut! Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! O J vargar, schakaler, och björnar i skrefvornas hiden, 115 Faren då väl! Jag, Daphnis, ej mera med eder i skogen Går, eller dalarna, nej, eller lunden, farväl Arethoisa, Och J floder, som välfven från Thymbris ett tjusande vatten! Älskade sångmör, börjen en sång, na börjen en herdsång! Daphnis är jag, densamme som härstäds vallade korna, 120 Daphnis är jag, som vattnade förr här tjurar och kalfvar. Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! O Pan, Pan, om du är på Lykaiosberget, det höga, Eller det stora Mainalos du kringvandrar, så nalkas Sikulers ö, samt lemna nu Helikes udde, och lemna 125 Lykaonidens resliga vård, af gudar beundrad. Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången! Kom, o konung, och tag den med vax hopfogade, granna, Håningdoftande pipan, hvarå munstycket är krokigt! Ty af Eros i sanning jag ren bortsläpas till Hades. 130 Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången! Nu, J violer, vexen i törnhäck, vexen på björnklo, Blomme uti enbuskarme sjelf den sköne narcissen! Allt förbyte gestalt, och päronen mogne på furun, Derför att Daphnis dör, ock hyndan må slitas af hjorten 135 Täfle med näktergalen om pris bergsskrefvornas uggla! Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången! Sedan detta var sagdt, han slutade. Än Aphrodite Önskade rädda hans lif, dock Moirernas samtliga trådar Brustit. Till Acherons flod hänvandrade Daphnis, och hvirfveln 140 Slukade nymphrens vän, den af sångmör icke förskjutne, Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången! Och du, välan, gif stånka och get, att, sedan jag mjölkat, Offer åt sångens mör jag må bringa. O, hell er, J sångmör! Hell er! En annan gång jag vill sjunga ett vackrare qväde! 145

Getherden.

Måtte din tjusande mun uppfyllas af håning, o Thyrsis, Fyllas af håningskaka, och kostliga Aigilos-fikon Vare din spis! mer fägnar din sång än älsklige Tettix'. Här, tag stånkan! min vän, se, huru hon doftar behagligt! Kunde väl snarligen tro, att hon tvättats i skönhetens kalla. 150 Kom, Kissaitha, var snäll! Nu mjölka du henne! J getter, Dansen ej så, att bocken ej gör det fula med med eder!

II. Idyllen.

HEXMÄSTARINNAN.

Hvar är min lager, o Thestylis, säg? hvar kärlekens trolldryck? Kransa mig offerpokaln med purprade bindeln af fårull; Jag vill besvärja den älskade man, som nu mig bekymrar. Som på tolfte dagen ej skänkt ett besök åt den arma, Och som ej åtsport alls, om vi dött eller äre vid lifvet, 5 Som ej knackat på dörrn, den förarglige! Säkert har Eros Fört hans flyktiga håg till en annan, och sjelf Aphrodite. Till Timagetos' kämpareban skall jag vandra i morgon, Att jag den falske må se, och bannas for sådana ofog. Nu med trolldomars kraft jag honom förtrollar. O måne, 10 Skicka ditt klaraste sken, då jag tyst anropar din gudom, Jemte Hekate ock i tartarn, af hundarna fruktad, När bland dödas grafvar hon går och svartnande bloden. Hell dig, Hekate, hell, förskräckliga, för oss till målet, Dessa kryddor förläna en kraft, ej mindre än Kirke 15 Sina gaf, och Medeia, och gaf Ferimede, den blonda! Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen! Kornmjöl, brännas i elden nu först; strö mera och mera, Thestylis! Säg, osälla, ditt vett hvart är det förfluget? Är då för dig, skamlösa, också jag vorden ett gyckel? 20 Strö, och derunder säg: jag kringströr benen af Daphnis! Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen! Delphis mig högligen kränkt, men jag min lager för Delphis Bränner; och likasom den högt sprakar i flammande elden, Snart uppgången i rök, att ej ens dess aska vi finne, 25 Så försvinne, o Delphis, jemväl din lekamen i lågan! Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen! Likasom jag, med hjelp af en gud, vaxbilden försmälter, Så försmälte af älskog nu strax ock Myndiern Delphis! Likasom kopparsnurran omkringsvänga, måtte han äfven 30 Utanför dörren hos oss kringsvängas af kärleksgudinnan! Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen! Nu sker offer af kli. O Artemis, äfven i Hades Den stenhårde du rörde, och allt hvad eljes är styfsinnt. Thestylis, redan för oss, hör, hundarne tjuta i staden, 35 Ren gudinnan på gatorna går, låt klockorna ljuda! Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen! Skåda, hafvet är tyst, och vindarne alla ha tystnat, Men ej tystnat den tårande sorg, som bor i mitt hjerta, Utan för honom allen' jag glider, som gjorde mig usla 40 Till ett skändadt barn och föraktadt, i stället för hustru. Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen! Vin tre gånger jag gjuter, och säger derjemte, du bålda: Antingen älskare sluts i hans famn, eller ock älskarinna, Blefve så stor hans glömska, som Theseus berättas tillförne 45 På ön Dia förglömmt skönlockiga mön; Ariadna! Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen! Hippomanes är en vext hos Arkader; efter den rasa Samtlige fålarne bergen omkring och de hurtiga stöna. Såge jag Delphis så inrusa i denna min boning, 50 Sjelf en rasande lik, från glänsande kämparebanan! Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen! Detta bråm från kappan hos mig förlorade Delphis, Nu jag sliter det sönder, och kastar i sprakande elden. Ve, ve, Kärlek, du sleme, hvarför fastsög du dig, hvarför 55 Drack du, en polens igel, min blod till yttersta droppen? Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen! Ödlan krossar jag nu, och i morgon jag bringar dig giftdryck. Theatylis, här tag smörjan emot, och stryk den på tröskelns öfversta rand, som du vet, vid hvilken i sanning ännu jag 60 Hänger med hjerta och själ; (mig aktar han icke det minsta.) Säg, då du spottar derpå: det är Delphis' ben som jag smörjer. Iynxsnurra, du, drag till mitt hem kärälsklige mannen! Men nu, vorden allen', hur skall jag begråta min kärlek? Hvadan börja? och hvem åbragte mig slika bekymmer? 65 Gick nu Eubulos' dotter, Anaxo, som korgbärarinna, Genom Artemis' lund; otaliga skaror af annat Vildbråd följde prestinnan i tåg, och derhos en lejinna. Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! Men Teucharila — hvile hon sött! — den Thrakiska amman, 70 Boende nära vår port, besvor mig och bad på det högsta, Att festtåget bese. Jag olycksaliga flicka! Följde henne i släpande skrud af kostelig bomull, Prydd i talar, som gifvit åt mig till låns Klearista. Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! 75 Redan till Lykon's hus var hälften af vägen passerad, Då jag såg Eudamippos oss nalkas vid sidan af Delphis. Blondare var ungsvennernes skägg än skön Helichrysos, Brösten skinande mer — långt mer, än du, o Selana, Ty de lände då just från skolans herrliga mödor. 80 Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! Ack, hur jag såg, hur jag rasade, hur vardt uslingens hjerta Såradt! Fägringen all hänflyktade, festliga tåget Märkte jag ej; ej huru jag kom hem åter tillbaka, Visste jag; feberns flammande glöd i grund mig förstörde. 85 Tio dagar jag låg i min säng och nätterna tio. Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! Blef derjemte min hy fullkomligen lika med Thapsos, Håret från hufvudet föll alltsamman; ej annat var öfrigt, Ån benknotor och skinn; hvem fanns, som jag ej besökte? 90 Gick jag förbi en endaste knut, der bodde en trollkäring? Dock jag ej lindring fick; sin kos blott flyktade tiden. Gissa då, hvadan han kom min älskog, du höga Selana! Derföre sade jag sanningen rent åt Thestylis, tärnan: Hör nu, välan du, skaffa mig bot för tärande sjukan! 95 Myndiern helt och hållet har fängslat mig stackare. Skynda Till Timagetos' kämpareban, att honom bespeja; Ty dit vandrar han städs, der finner han ljufligt att vistas. Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! Strax då du märker att ensam han är, o, vinka förstulet, 100 Säg; dig kallar Simaitha! och tyst den älskade hitfölj, Så jag talte; hon gick, medbringaode ock till min kammar Delphis, den glänsande sven; och såsnart jag honom bemärkte, När lättfotad han gjorde ett skutt dörrtröskelen öfver, (Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!) 105 Kallare vardt jag än is från hufvut till föttren, ur pannan Droppade svetten ned, likt dagg, som alstras af summan, Ej jag förmådde öppna min mun, nej, icke så mycket, Som de jollrande barn tilltala sin moder i sömnen, Utan min fagra gestalt var alldeles stel som en vaxbild. 110 Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! Men då den kärlekslöse mig såg, vid golfvet han fäste Ögonen, satte sig ned på min bädd, och sittande talte: Sannerlig har du, Simaitha, så långt nu hunnit framför mig, Som jag i kapplopp nyss förbi hann fagre Philinos, 115 Efter du kallat mig hit till ditt hem, förrn sjelf jag mig infann. Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! Sjelf jag kommit ändock, ja, kommit vid ljuflige Eros, Tredje man eller fjerde som giljare längre på qvällen, Äpplen i barmen besparda, en skänk af guden Lyaios, 120 Med hvitpoppel på hufvut, Herakles' helga bekransning, Genomsnodd öfverallt af purpurfärgade slingor. Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! Hade ni tagit mig mot, rätt kärt det varit; en hurtig, Ja, en dejelig sven jag kallas af alla kamrater. 125 Ock jag varit förnöjd, om du gett mig en endaste kyss helst. Men om ni jagat mig hän, om dörren af rigeln igenstängts, Hade i sanning yxor och bloss jag hämtat till eder. Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! Nu bekänner jag först, att jag tack är skyldig Kythere; 130 Näst Kythere den andra är du, som ryckt mig ur elden, Du sötunge, som kallat mig hit i din trefiiga kammar, Ren till hälften förbränd. Ock kärleken tänder ju ofta Långt mer flammande glöd än sjelf Liparaiern Hephaistos. Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! 135 Guden med slemt raseri ur jungfruburen en ungmö, Ja, ur en sofvarm bädd från sidan af maken en maka Jagade. Så han talte, och jag, dåraktiga, trodde, Fattade gossen i hand, och böjde mot svallande bädden. Snart slog hjerta mot hjerta så varmt, ack, kinderna brunno 140 Hetare nu än förut; vi jollrade ljufligt tillsamman. Och, att jag ej må snacka dig trött, du hulda Selana: Allt det bästa var gjordt, och vi begge förnöjde vår lystnad. Än till i går han ej tadlade mig i ett eller annat, Ej jag honom; i dag mellertid kom till mig Philista's, 145 Flöjtblåsarinnans mor, som år mor också åt Melixo, Kom på besök, när hästarne just till himmelen buro Rosenarmiga Eos utur Okeanos' vågor. Mig mångt annat hon sad', och huru sig Delphis förälskat. Men om en flicka väckte hans glöd, eller också en gosse, 150 Visste hon ej så precis; så mycket hon visste, att alltid Drack han i omängdt kärestans skål, och slutligen bortsmög, Lofvande ock utsira det hus, som han mente, med kransar. Detta den fremmande talte för mig; hon ljuger ej nånsin. Ty väl kom han om da'n tre gånger förut eller fyra, 155 Och förvarte hos mig oljflaskan, den Doriska, ofta. Nu tolf dagar ha gått, då jag alls ej skådat den falske. Mig han visserlig glömmt, och hyser en annan i hjertat? Nu vill jag hexa med trolldomens dryck; men qväljer han än mig, Skall han, vid Moirerna, snart få klappa på skuggornas portar. 160 Så förderfveligt gift jag åt honom i kistan förvarar, Som en Assyrisk gumma mig lärt tillreda, o drottning! Nu lef väl, du, och styr till Okeanos fålarnes anspann, Vördade! Jag vill bara mitt qval, som sjelf jag mig påtog. Hell dig, Selenaia, ljushyiga! Hell er, I andra 165 Stjernor, ledsagarinnor åt nattens fredliga strålvagn!

III. Idyllen.

AMARYLLIS.

Åt Amaryllis jag egnar min sång; mellertid skall min gethjord Gå bland bergen på bete, och Tityros getterna valla. Vakta du gettren, min Tityros, du, kärälsklige hjertvän, Och till källan dem drif, min Tityros; tag dig till vara För den Libyske, grå getbocken, att icke han stängas! 5 O Amaryllis, så skon, hvi tittar du ej ur din grotta, Nämnande mig, som förut: sötunge? kanske du mig hatar? Synes jag dig på närmare håll plattnäsig måhända, Och långskäggig, mitt gull? Du nödgar mig gripa till repet! Ser du, jag tio äpplen har med! Jag plockat dem derstäds, 10 Der du mig plocka befallt, och i morgon jag bringar dig andra. Skåda min hjertförtärande sorg! O, måtte jag bytas Till ett surrande bi, då smög' jag mig in i din grotta, Båd ormbunkarna genom och murgrön, hvilka dig omge. Nu först känner jag Kärlek: en grym gud! Säkert lejinnans 15

Jufver han sugit, och fött af sin mor uppfostran i öknen; Han, som tände mig an, och sårade ändatill benen. Du med förtjusande ögon, o du, stenhjertade, famna Herden, och låt mig taga en kyss, svartögiga flicka! Är ju ändock en ljufvelig fröjd i de gäckande kyssar. 20 Sannerlig skall du mig nödga påstund, att slita i stycken, O Amaryllis, så kär, den murgrönskrans jag dig sparat, Flätande in silleri, det doftiga, flätande rosor. Ve, hvi qväljes jag så, jag, usle? du hör då mig icke! Felsen kläder jag af, och störtar mig neder i hafvet, 25 Der hvar fiskaren Olpis uppå tonfiskarna lurar. Om jag ej dör, helt säkert likväl jag gjort dig ett nöje. Detta försporde jag nyss, när frågande, om du mig älskar, Vallmobladet ej alls gaf smäll, anslaget med handen, Utan emot min fylliga arm bortvissnade genast. 30 Sade mig sanning också Agroio, sållprophetissan, Som nyss, plockande ax, skördmännerna följde: att jag väl Hel och hållen är din, men du mig ej aktar det minsta. Väl jag min hvita get, två killingars moder, dig sparat, Som svartlätta Erithakis ock, en dotter till Mermnon, 35 Önskar sig hon skall få den, då du högmodig mig gäckar. Nu jag i högra ögat förnam ryckning. Måhända Kommer hon? jag mellertid skall sjunga, mot pinien lutad. Kanske hon blickar mig an; af demant dock är hon ej tillskapt. När Hippomenes fordom sig önskade jungfrun till maka, 40 Vann han med äppel i hand kapplöpningen; ack, Atalanta, Huru hon såg, hur hon rasade, hur hon försänktes i kärlek! Siarn Melampus dref från Othrysberget till Pylos Hjorden, och ändtlig i famnen af Bias hvilade Pero, Hon, den tjusande mor åt förståndiga Alphesiboia. 45 Har ej Adonis likså, då han vallade fåren på bergen, Ändatill fullt raseri väckt kärlekens glöd hos Kythere, Att hon döde svennen ej ens ur armarna släppte? Lycklig prisar jag ock Endymion, slumrande evigt I oändelig sömn, jag Iasion prisar, o ungmö, 50 Som på sin lott undfick, hvad oinvigda ej säges.

Hufvudet värker; det rör dig ej alls. Jag sjunger ej längre. Här jag ligger försmådd, här skola mig vargarna fräta: Detta som håningen sött tör rinna dig utföre strupen!

IV. Idyllen.

BATTOS OCH KORYDON.

Battos.

Säg mig, o Korydon, säg, hvems äro väl korna? Philondas'?

Korydon.

Nej; men Aigon's de äro. Han gaf dem åt mig till att vallas.

Battos.

Plär du kanske dem alla om qvälln ock mjölka i tysthet?

Korydon.

Nej; ty kalfvarne di, och gubben bevakar mig noga.

Battos.

Men koherden, jag undrar, hur långt han ställde sin kosa? 5

Korydon.

Har du ej hört? han till Alpheos' strand bortföljde med Milon.

Battos.

När har med egna ögon han ens fått skåda oliven?

Korydon.

Säges ju täfla likväl med Herakles i mod och i styrka.

Battos.

Skröt så min moder om mig: du är bättre än förr Polydeukes!

Korydon.

Hädan med ett tjog får och med spaden på nacken han bortgick. 10

Battos.

Milon vor' väl i stånd att taga från himmelen månen.

Korydon.

Råmande här mellertid nu qvigorna yttra sin saknad.

Battos.

Stackare de, minsann! Hvad jemmerlig herde de funnit!

Korydon.

Stackare visst! och de vilja numer ej äta, ej dricka.

Battos.

Qvigan derborta åtminstone har ju idliga benen 15 Qvar. Eller lefver hon visligt af dagg, som Tettix i skogen?

Korydon.

Visst ej! stundom af mig hon vallas vid strida Aisaros, Och erhåller en kostlig portion af det finaste strandgräs, Stundom dansar hon kring djupskuggiga berget Latymnos.

Battos.

Spinkig är ock eldfärgade tjurn. O, måtte en sådan 20 Lampriadernas stam erhålla, hvar gång som de bringa Hera sitt offer; förty illfundig är hela den slägten.

Korydon.

Men han drifs mellertid till träskets mynning, och Physkos, Drifs till Neaithos' våg, der allt det herrliga vexer, Aigipyros och Meliss, sköndoftande, jemte Konyza. 25

Battos.

Ve, ve! skola så korna jemväl, olycklige Aigon, Vandra till dödens regent, då du söker en vanskelig seger. Syrinxpipan, du fogat ihop, nu höljes af mögel.

Korydon.

Nej, visst icke; o nej! ty när han begaf sig till Pisa, Skänkte han henne åt mig: jag är smått en pipare äfven, 30 Och framdrillar såder båd Glauka'a visor och Pyrrhos'. Kroton sjunger jag; herrlig är ock den staden Zakynthos, Samt den i öster belägna Lakinion-udden, der Aigon, Knytnäfskämpen, allen' uppslukade åttio bullor. Der han vid hofven fattade tjurn, och neder från berget 35 Förde, och gaf Amaryllis till skänk. De samtliga qvinnor Hofvo ett gällande skri; koherden skrattade bara.

Battos.

O Amaryllis, så skön, dig ensam förgäte vi aldrig, Fastän du dog. Som gettren jag älskar, så stor är min saknad. Ve, ve, särdeles plågsamma lott, som mig ödet beskärde! 40

Korydon.

Mod visst tarfvas, min Battos! kanske är det bättre i morgon. Hopp bland lefvande bor; hopplöse de äro, som hängått. Himmelen ock nu hvälfver sig klar, nu drabbar med skurar.

Battos.

Mod då! Jaga du kalfvarna hän; de ju gnaga olivens Qvistar, de olycksaliga. Pst, hvitmage, derborta! 45

Korydon.

Pst, Kymaitha, till kullen, till kulln! hörsammar du icke, Eller jag kommer, vid Pan, och jag gör slemt slut på dig genast! Skyndar du icke din kos? Se, åter hon smyger sig hitåt! Hade jag blott krumstafven tillhands, jag skulle dig klappa!

Battos.

Korydon, se då på mig! se på mig, vid Zeus; nu på stunden 50 Just af en tagg vardt stungen min häl. Hur froda sig icke Tistelbuskarna här! Den kalfven må vargen anamma! Flängande henne att nå, jag sårades. Märker du intet?

Korydon.

Jo, jo, redan jag har den i naglarna; tag du den styggan.

Battos.

O, hur litet ett styng så reselig bjesse förskräcker! 55

Korydon.

Går du till berget, så gå barfotad ej nånsin, min Battos, Ty vägtörnen invid pingstblomman på berget sig froda.

Battos.

Hör mig, Korydon, säg, är gubben väl ännu förpickad, I svartögonbrynade tös'n, som han dyrkade fordom?

Korydon.

Skam, som frågar! jag sjelf kom nyligen gubben på spåren, 60 Just då han stod bak stallet, och stod fördjupad i älskog.

Battos.

Hå, lösaktige gubbe, din ätt i det närmaste täflar Med Sutyriakers ätt, eller ock klenvadige Paners!

V. Idyllen.

KOMATAS OCH LAKON.

Komatas.

Getter, vakten er väl för Lakon den der, Sybariten, Fåraherden, som nalkas; i går bortstal han min getpels.

Lakon.

Pst, från källan er kos, små tackor! o, märken I icke Denne Komatas, som nyss mig Syrinxpipan ifrånstal?

Komatas.

Syringxpipan? … och du, kantänka, en slaf hos Sybartas, 5 Skulle en Syrinx någonsin egt! hvi är dig ej mera Nog, att med Korydon hväsa i lag på pipan af halmstrå?

Lakon.

Den som mig Lykon gaf, friborne! jag undrar hvad getpels Lakon någonsin stal dig ifrån? säg, bäste Komatas; Ej Komatas en gång, husbonden din, egde en kudde. 10

Komatas.

Just den spräckliga, Krokylos gaf, då han nymphren till ära Offrade geten; men du, vrångsinnte, då redan af afund Tvinade bort, och slutligen nu du gjorde mig naken.

Lakon.

Icke vid Pan, strandguden, o nej, visst icke har Lakon, Son till Kalaithis, roffat din pels, eller ock må jag springa, 15 Arge sälle, i fullt raseri från klippan i Krathis!

Komatas.

Icke, vid nympherna, nej, kärrnympherna, icke, min hjertbror, — Måtte de städs förblifva mot mig välsinnta och milda! — Icke din Syrinxpipa Komatas å hemlighet bortstal!

Lakon.

Satte jag tro till ditt prat, jag toge mig Daphnis' bekymmer. 20 Derföre nu, om du vill uppsätta en killing, (ej hela Världen är det) nu välan, skall jag sjunga med dig, så du kiknar.

Komatas.

Suggan stridde en strid med Athene: se, här har du kidet; Men nu måste du ock uppsätta ett lam, som är välgöddt.

Lakon.

Hundsfott, säg mig, är så sångpriset för hvardera lika? 25 Ho väl klippte sig raggen för ull? ho ville väl mjölka Stinkande hyndan, då mjölka han får unggeten; som killat?

Komatas.

Den lik dig är så viss på sin sak, att täflaren vinna: Surrande fluga mot Tettix. Och derföre är nu mitt kid ej Fris mot pris; (jag sätter då opp getbocken) men börja! 30

Lakon.

Icke så brådt! ty du står ej på glöd; du skall gladare qväda Sittande der i lunden i skygd af vilda oliven. Iskallt vatten störtar sig der, ock vexer derjemte Gröngräs; bänken du ser; gräshopporne prata i runden.

Komatas..

Visst ej brådska; mig skär dock i själn, att du djerfves mig skåda 35 Midt i synen så frankt, ehuru jag lärde dig konsten, När du var glop ännu; så tack förvandlas i otack. Mata du valpar af varg och af hund, att de måga dig äta!

Lakon.

Tänk, jag ej minns hvad dugligt af dig jag förnam eller hörde Någonsin än, afundsame, du högst skamlige meser! 40

Komatas.

När jag var sta der du vet, och du qved så; men getterna alla Stodo och bräkte, förty getbocken var mäkta beställsam.

Lakon.

Djupare varde än så dig, pucklige, grafven ej heller! Kom mellertid, kom dit, och du sjunger din yttersta herdsång.

Komatas.

Icke kommer jag dit. Här ekarne vexa och säfven, 45 Här kring kuporna svimma så gladt de flitiga bina; Väller också vatten utur två källor; i träden Fåglar qvittra; der borta hos dig är icke en likdan Skugga; ifrån sin höjd ock pinien kottar omkringströr.

Lakon.

Sannerlig skall du dig sträcka hos mig på ull och på förskinn, 50 Blott du vill komma. Hvad svällande bädd! Den raggiga bockpels Hemma hos dig, han stinker än mer än egaren stinker. Jag framsätter en ymnig pokal med hvitaste fårmjölk, Nymphren till ära; jag sätter en ann med doftande olja.

Komatas.

Men om du kommer till mig, du på mjuk ormbunke dig sträcker 55 Och på poleja, som blommar, och getskinn ligga derunder; Fyrfaldt vekare äro de visst än fållar af fårskinn. Jag framsätter åt Pan mjölkståfvor, åtta till antal, Åtta skålar jemväl med kakor, fulla af håning.

Lakon.

Strax då täfla med mig, och begynn härstädes din herdsång; 60 Trampande egen jord, håll ekarna! hvem skall oss dömma, Hvem? o, måtte ändock oxherden Lykopas nu nalkas!

Komatas.

Icke jag alls den mannen vill ha, men om dig så lyster, Skole vi ropa hit vedhuggaren, som nu der borta Samlar hoa dig ljungbuskar ihop; det är ju vår Morson. 65

Lakon.

Ropom!

Komatas.

Höj du din röst!

Lakon.

God vän, oss låna ditt öra, Och kom hit för en stund! Vi täfle ehvem som en bättre Herdsångsmästare är. Du, kärlige Morson, ej röje Hvarken våld för mig, ej heller du hålle med honom!

Komatas.

Ja, vid nympherna, ja, vän Morson, hvarken Komatas 70 Mer åtnjute din gunst, ej heller denne du gynne! Den fårhjorden der fjerran, Sybartas från Thurion tillhör, Gettren du skådar, min vän Sybariten Eumaras' äro.

Lakon.

Hvem åtsporde, vid Zeus, antingen Sybartas den hjorden Tillhör, eller är min, skamlöse? hur faseligt talträngd! 75

Komatas.

Käraste du, hör hit, jag sanningen städse förtäljer, Utan att skryta, men du är särdeles fallen for stickord.

Lakon.

Hej då, så sjung, om du sjunger, och släpp dock vännen till staden Åter vid lif! O Paian, du är rätt talfor, Komatas.

Komatas.

Sånggudinnorna hafva mig kär långt mera än sångarn 80 Daphnis; åt dem två getter helt nyss jag offrade äfven,

Lakon.

Ja, och Apollon mig högt älskar; åt honom en kostlig Vädur fostrar jag opp; snart Karneafesten är inne.

Komatas.

Utom två, tar tvillingar födt hvar get som jag mjölkar, Flickan ser mig, och säger: du stackare ensam dem mjölkar! 85

Lakon.

Pytt, pytt, nära ett tjog handkorgar fyller med fårost Lakon, och stjäl sig på blomstren en kyss af fägraste svennen.

Komatas.

Ock Klearista kastar på mig, getherde, ett äppel, Går jag med gettren förbi, samt hviskar ett ljufveligt smekord.

Lakon.

När släthakige Kratidas mig, fårväktare, möter, 90 Tänds han i låga; det glänsande hår kring skuldrorna fladdrar.

Komatas.

Men jemförliga ej anemoner, ej njupon ju äro Med törnrosen, hvars hackar invid stengärdena vexa.

Lakon.

Så med ollonen ej bergäpplena heller, de förra Hafva ett saftlöst skal, likt ekens de sednare ljufligt 95

Komatas.

En ringdufva jag ämnar påstund åt min flicka förära, Som jag ifrån enbusken vill ta, der hon sitter i boet.

Lakon.

Sjelf jag åt Kratidas vill förära, till kappa, jag äfven, Finaste ull, såsnart som jag klippt svartaktiga tackan.

Komatas.

Pst, i killingar, bort från vilda oliven, och beten 100 Här vid kulln, på hvars sluttande brandt porsbuskarne vexa!

Lakon.

Går du från eken ej bort, du Konaros der, och Kynaitha? Der åt öster söken er mat, der äfven Phalaros!

Komatas.

Men jag har af cypress mjölkståfva, har äfven en drycksskål, Verk af Praxiteles' hand; åt flickan jag dessa förvarar. 105

Lakon.

Ock vi ege en hund, hjordvänlig, som vargarna dräper; Honom åt pilten jag ger, att förfölja hvartendaste vildbråd.

Komatas.

I gräshoppor, som plän städs öfverspringa mitt gärde, Skaden för mig vinrankorna ej; de äro så unga,

Lakon.

O Tettiger, I skåden hur jag getväktaren eggar; 110 Skördemännerna sannerlig så uppeggen I äfven.

Komatas.

Räfvarna hatar jag städs, tjocksvansarne, hvilka i Mikon's Vinberg lunka hvar afton omkring, och drufvorna snaska.

Lakon.

Så jag hatar jemväl tordyflarne, hvilka Philondas' Fikon glufsa uti sig, och föras af vindarnas fläktar. 115

Komatas.

Minns du, när knuff på knuff jag dig gaf, och med grinande gipor Hit du dig Svängde och dit, och höll dig vid eken derborta?

Lakon.

Sådant minnes jag ej, men då här Eumaras dig fastbandt, Och på puckelen gaf, förträffeligt känner jag detta.

Komatas.

Någon, o Morson, sticknas minsann; såg, märkte du icke? 120 Gå nu och ryck från grafven påstund förtorkade Skiller!

Lakon.

Ock jag pikar, o Morson, en viss; du saken begriper. Dig nu till Hales begif, och gräf dig der Kyklaminos!

Komatas.

Himera flyte af mjölk i stället för vatten; och Krathis, Må du glöda af vin; hvart sumpgräs alstre nu frukter! 125

Lakon.

Rinne för mig Sybaritis också af håning, och tösen Öse med embaret der bikaka hvar morgon, för vatten!

Komatas.

Kytisos alltid hos mig och Aigilos getterne tugga, Mastix trampa de på, och på mjölonris de sig vältra.

Lakon.

Ock för fåren hos mig finns alltid Meliss att förtära, 130 Rosorna lik uppblommar dervid den ymniga Kistos.

Komatas.

Icke jag älskar Alkippa, hon kysste mig ej här om dagen, Fattande öronen; fastän jag gaf åt henne en dufva.

Lakon.

Man jag älskar dessmer Eumedes, ty när jag åt honom Räckte min syrinxflöjt, han kysste mig, ack, så behagligt. 135

Komatas.

Ej, o Lakon, är rätt, att med näktergalen en skata Tvistar, och ej härfågeln med svanen; du, usling, är trätsjuk.

Morson.

Sluta bjuder jag nu fårväktarn. Åt dig, o Komatas, Morgon lammet beskär; sen du hemburit ditt offer Nymphren, åt Morson påstund affärda en kostelig stekbit! 140

Komatas.

Jag skall sända vid Pan. — Nu, killingars samtliga skara, Hoppsan och hejsan! ty jag utbrister i flinande gapskratt Mot fårväktaren Lakon, för det jag ändtligen vunnit Lämmet åt mig; till himmelens höjd jag hoppar för eder. Varen vid godt mod nu, hornbärande getter; i morgon 145 Skall jag er samtligen tvätta i källan vår, i Sybaritis. Hej, storstängare, du hvitpels, om du näkas en enda Af små getterna här, jag piskar dig, innan jag offrar Nymphren mitt lam. Se, åter till vägs! — Ja, måtte jag vara, Om jag ej piskar dig blöt, Melanthios, icke Komatas! 150

VI. Idyllen.

DAMOITAS OCH DAPHNIS.

Daphnis, — så hände en gång — oxherden, sin hjord och Damoitas Drefvo till samma ställe på bete, o Aratos! Den andre Var gullskäggig, den ene besjunad, och båda vid källan Satte sig middagstiden om sommarn, och sjöngo som följer. Daphnis började först, ty han först ock mante till täflan. 5

Daphnis.

Kastar ju, o Polyphamos, uppå din hjord Galateia Äppel, och kallar dig, getherde, en tölper i älskog; Och du på henne ej ser, du usle, du usle; men sitter Blåsande grannt på din Syrinx. Nå se, nu hon kastar på hunden, Honom som följer med fåren som väktare — Hunden han glafsar, 10 Skådande ut åt sjön; men de små skönt plaskande vågor Återspegla hans bild, der han löper på stranden af hafvet, Akta, att ej han rusar emot förtjuserskans vador, När hon stiger ur sjön — samt sliter det dejliga hullet, Hon på eget bevåg hit och dit far, likasom tistelns 15 Torrkade fjun kringdrifs, när herrliga sommaren steker; Hon sin älskare flyr, och hon jägtar den henne ej älskar; Hon råstenen jemväl bortvältrar från stället; ty ofta Skönt, hvad icke är skönt, för kärleken syns, Polyphamos! Efter honom begynte Damoitas att qväda så ljufligt. 20

Damoitas.

Sjelf, vid Pan, jag det såg, när hon kastade äppel på hjorden, Och hon ej undgick, nej, mitt ena, så kära, med hvilket Jag på sistone ser; men Telemos, olyckspropheten, Han hembringe förderf, och åt barnen bevare förderfvet! Men ock sjelf deremot jag henne, i barmen, ej påser, 25 Men jag säger mig älska en ann; hon, hörande detta, Mig afundas; o Pajan, och platt förtvinar; ur hafvet Far hon i fullt raseri, kringskådande grottor och hjordar. Tyst jag tussar min hund, att skälla; ty förr då jag henne Älskade, smög han sin kos till benen, och morrade vänligt. 30 Detta, kanske då hon ser mig göra, hon stundligen sänder Bud, men jag skall stänga min dörr, tills ändtlig hon svurit, Att sjelf här på vår ö mig reda ett kosteligt läger. Äfven ej är så led min gestalt, som folket berättar. Ty helt nyligen såg jag i sjön (han var blank som en spegel;) 35 Och skönt syntes mitt skägg, skön syntes min endaste ögsten (Såsom åtminstone jag det tyckte), och tändernas strålglans Sken ur kristallen fram, mer hvit än den Pariske marmorn. Att ej förtrollas, jag spottade mig tre gånger i barmen; Ty det lärde mig nyss prestgumman Kotyttaris göra, 40[Hon som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.]

Knappt var sången förbi, då Damoitas pussade Daphnis, Gaf så sin Syrinxpipa, och han gaf kostliga flöjten. Blåste Damoitas på flöjt, så spelade Daphnis på Syrinx. Kalfvarne dansade alla påstund i det svallande gräset. 45 Ingendera nu vann, ock de obesegrade skildes.

VII.

SKÖRDEFESTEN

Hände sig så en dag, att jag och Eukritos gingo Från sta'n Kos till Halens; vår tredje man var Amyntas. Ty åt Deo beredde en skördfest nu Phrasidamos Samt Antigenes, begge Lykopeus' söner, om nånsin, Karlar af gammal stam; från Klytia ledde de ätten, 5 Och från Chalkon, hvars fot framkallade källan Burinna, Medan han stödde mot hällen sitt knä. Kring stället af almar Bildas en lund, och utaf svartpopplar, med ypperlig skugga, Hvilka i form af hvalf utbreda de grönskande löfven. Hälften af vägen ännu ej hade vi hunnit, ej heller 10 Hade vi Brasitas' värd i sigte ännu, då vi råkte En vägfarande man, god sångare, hemma från Kydon; Lykidas var han till namn, och till värf getherde; enhvar strax Kände mannen igen; ty han var getherde i allo. Så tätraggig och lurfvig han hade på ryggen en getbocks 15 Hvitgrå skinn, som stinkte besatt af nyliga löpet; Men med den snodda gördelen var fastsurrad om bröstet Åldriga kappan; i handen han höll sin krokiga herdstaf, Skuren af vild oliv; och han sade mig, grinande fryntligt, Med småleende blick (ty på läpparna fastnade skrattet): 20

Simichidas, hvart bär det nu af, så sjelfvaste midda'n, Nu, när till och med ödlan sig tager en lur på staketet, Och toffslärkorna ens ej nejderna plä kringflyga? Går du som bjuden gäst till gelag, eller trampar i vinpress Hos nån borgare? — Så, då du har framvandrar på vägen, 25 Dånar hvarendaste sten, som träffas af pjexornas sålor. Honom svarade jag: vän Lykidas, alle berätta, Att du din Syrinx bäst bland samtliga herdarna spelar, Likasom, bland skördmännerna ock; det fägnar mitt sinne Särdeles, fast likval jag menar mig visserlig vara 30 Äfvenså god. Som du. — Skördfesten jag går till, ty vänner Beda ett offermål åt den fagerbeslöjade Deo, Egnande förstlingens gård, ty åt dem uppfyllde gudinnan, I högst rikeligt mått, den kornförträffliga logen. Men nu, välan, (ty vår väg är gemensam och dagen gemensam, 35 Låtom oss sjunga) kanhända den ene den andre förnöjer. Ty ock jag kan drilla en ton, och af alla en utmärkt Sångare kallas jag väl; dock är lättrogen jag icke, Nej, visst icke! Ty jag, i min tanke, ej vinner i sångkonst Hvarken Sikelidas' son från Samos, ej heller Philetas, 40 Utan, en groda lik, jag med gräshopporna täflar.

Så jag på allvare sade. Getherden, leendet fryntligt, Svarte: jag skänker dig strax herdstafven, emedan en äkta Telning af Zeus du mig är, utbildad till idelig sanning. Mycket förhatelig synes han mig, byggmästarn, som äflas 45 Lika hög med Oromedon's topp uppföra en bostad: Sånggudinnornas fåglar ock så, då mot Chiiske sångarn, Kraxande, utan det ringaste gagn, de sig förarbeta. Men nu välan, fritt låtom oss snart herdqvädet begynna, Simichidas! — Se till, du min vän, hurvida dig täckes 50 Denna min sångstump, hvilken jag nyss på berget har utkläckt.

Lycka åt Ageanax på dess sjöfärd till Mitylana, Både när sunnan jagar, vid vestliga kiden, de våta Vågor, och när på Okeanos står med föttren Orion, Blott han Lykidas, tänd i lågor utaf Aphrodita, 55 Räddar, ty brinnande är den kärlek till honom jag hyser! Ock Halkyonerna lugne så böljornas svallning, som hafvet, Äfvensom östan och vestan, som upprör tången i sjödjup!

Halkyonerne mest ju utaf de blåa Nereider Älskas bland fåglars här, som sitt rof uppfångar ur hafvet. 60 Måtte nu Ageanax på sin sjöfärd till Mitylana Finna en gynnsam vind, och till hamnen lyckligen hinna! Jag, den dagen, en krans af dill eller rosor kanhända Eller en levkojkrans kring hufvudet knyter, och öser Mitt Pteleatiske vin ur blandningspokalen, vid brasan 65 Makligen sträckt; mellertid skall man rosta mig bönor i elden, Till armbågen dessutom åt mig skall bädda ett läger Af Konyza, Asphodelos, af mångkrusigt Selinon. Tanken fästad vid Ageanax jag gladligen dricker, Läppen mot bägrarna tryckt, allt ändatill yttersta dråggen. 70 Skola så blåsa på flöjt två herdar, den ene Acharner, Och Lykopit den andre; bredvid skall Tityros qväda, Hurusom Daphnis förr, oxherden, för Xenea glödde, Hur han kring bergena smög, och hur ekarne honom begreto, Samtlige de som vexa på strändren af Himeras-floden, 75 När han trånade bort, som snön försmälter på Haimos', Athos' och Rbodopas' berg, eller Kaukasos' yttersta klinter; Qväda kan skall, hur förr getherden i rymliga asken, Efter sin herres nidingsbefäl, vardt lefvande inlaggd, Hur han med läckraste blommor utaf trobbnäsiga bina 80 Matades, medan de flögo från ängen till doftande cedern, Derför att sångmön gjutit i mun hans ljufvelig nektar. Ack, du sälle Komatas, dig sådana fröjder föruntes, Du i asken var stängd, med håningskaka dig bina Närde, och så från början till slut tillbragte du våren, 85 O att, medan jag lefver, med mig du bland lefvande vore, Hur jag då ginge på bergen i vall med din ståtliga gethjord, Glad att höra din röst, då inunder ekar och furur, Sjungande skönt, du hvilade dig; min bäste Komatas! Och när detta var sagdt, han slutade; genast derefter 90 Jag uppstämde såhär; vän Lykidas, nympherna mycket Annat kostligt mig lärde, enär på bergen med korna Vall jag gick, som måhända till Zeus' thron ryktet har burit, Ges dock skönare sång visst icke, än den som jag ärnar Nu undfägna dig med. Hör på! — du är vän till de sångmör. 95

Nöso Simichidas till ju Eroterne; ty han, den arme, Älskar Myrto så högt, som våren af killingen älskas. Men Aratos, som mest af sagde mannen är omtyckt, Hyser af hjertat till gossen begär, Det känner Aristis, Redelig man och förträfflig, som icke att sjunga vid cittrans 100 Samljud Phoibos en gång vid sin trefot ville förmena; — Vet, hur för gossen Aratos i flammande låga är upptänd. Honom, o Pan, du som Homola's fält, det sköna, besitter, Må, okallad, uti den älskandes armar du föra, Antingen späde Philinos det är, eller också en annan! 105 Huldaste Pan, om detta du gör, de Arkadiske svenner Aldrig med Skiller på axlar och länd dig någonsin mera Gissla måtte, enär af kött för litet är framsatt; Derest du annat besluter, så svide din hela lekamen, Söndersliten af naglar, uppå brännässlor du ligge; 110 Då må i vintrens strängaste köld på Edonernes fjellar Bredevid Hebros' flod och nära till björnen du dväljas; Måtte om sommarn du gå längst borta hos Aithiopeer, Under de Blemyers häll, dän Neilos mera ej skådas! J, som lemnaden Byblis' och Hyetis' ljufliga källa, 115 J, som det höga fästet bebon hos blonda Diona, O, J Eroter små, som liknen de rodnande äpplen, Skjuten med bågen åt mig den tjusningsfulle Philinos, Skjuten; — men vännen sin den olycksfulle ej aktar. Ren är hans hull mer vekt än päronet; flickorna säga: 120 Aj, aj, käre Philinos, din fägrings blomma förvissnar! Framdeles mera vid dörrn ej skola vi vakta, Aratos, Framdeles mer ej taga ett steg, och den tidige tuppens Skrik må gifva en annan till pris åt pinande frysning; Molon ensam är unnadt, min vän, att plägas med sådant; 125 Vi må sköta vår ro, infinne sig äfven en käring, Som kan spotta och bort från oss afvärja det fula!

Så jag qvad; herdstafven åt mig, med kostelig mysning Likasom nyss, förärade han, till en Musernas' gästskänk. Mannen dervid tog af åt venster, och vägen till Pyxa 130 Vandrade hän, men jag och Eukritos till Phraidamos Ställde vår gång, med den sköne Amyntichos, der vi på djupa Bäddar af mastix' doftande blad oss sedan lade, Lade oss, hjerteligt nöjda, på nyss afplockade rankor. Popplar och almar i mängd högt öfver vårt hufvud nu hördes 135 Susa; och nära intill, en nymphrens heliga källa Ur bergsgrottan sipprade fram, och sorlade trefligt, Men i de skuggiga grenar en hop Tettiger, så solvarm, Pladdrade allt om hvaran enträget, i fjerran en steglits Bland törnhäckarnas taggiga snar ömt pittrande hördes; 140 Der toffslärkor nu sjungo och fink, der suckade turturn, Der de gyllene bin kringsurrade källornas bräddar. Rikelig sommar doftade der, der doftade frukter. Päron rullade oss vid fötterna, äpplen vid sidan Rundeligen och rikt; derhos nedstörtade ymnigt 145 Qvistar med plommon på, som bågnade neder till marken. Från vinkrukornas lock fyråriga vaxet man löste. J Kastaliska mör, som bebon Parnasiska höjden, Monne väl nånsin uti stengrottan hos Pholos en dylik Bägare ställt för Herakles å bord den åldrige Cheiron. 150 Monne väl nånsin ännu fårherden vid floden Anapos, Sjelf Polyphamos, den starke, som slungade hällar från berget, Sådan nektar förfört att skutta omkring i sitt fårstall, Sådan en herrlig dryck, som J då utblandaden; nympher, Bredevid åkergudinnan Damater' altare? — Måtte 155 Jag i dess kornhög än få fästa min väldiga vanna, Måtte hon le dervid, med knippor i händren och vallmo!

VIII. Idyllen.

HERDEQVÄDS-SÅNGARENE.

Uppå de höga bergen en gång fårherden Menalkas Mötte — så sägs det — Daphnis, den fagre, som vallade korna. Hvardera var ännu gullockig, och hvardera ungsvenn, Hvardera kunnig på pipan, och hvardera kunnig att sjunga. Först, anskådande Daphnis, så hår begynte Menalkas. 5

Menalkas.

Sjunger med mig du, Daphnis, som vallar de råmande korna? Dig jag vinner i sång, så mycket mig nånsin behagar. Daphnis derpå gaf honom ett svar i följande ordlag.

Daphnis.

Syrinxblåsare du, o Menalkas, de ulliga fårens Herde, du vinner mig aldrig i sång, hvad helst dig må drabba. 10

Menalkas.

Vill du det således se, vill då ock utsätta ett sångpris?

Daphnis.

Vill det visserlig se, vill ock utsätta ett sång pris.

Menalkas.

Men hvad skole vi sitta, som är oss båda behagligt?

Daphnis.

Jag uppsätter en kalf; sätt du ett lamm, som är morlikt.

Menalkas.

Icke vill jag uppsätta ett lamm, ty kinkig är far min, 15 Äfvensom mor; om qvälln uppräkna de samtliga fåren.

Daphnis.

Nå, hvad sätter du upp? hvad pris skall segraren vinna?

Menalkas.

Syrinxpipan, den sköna, jag gjort, med stämmorna nio, Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan, Henne satte jag upp; af min fars uppsätter jag intet. 20

Daphnis.

Jag besitter jemväl en pipa med stämmorna nio, Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan. Nyss jag gjorde den, än det svider i detta mitt finger, Ty af röret, som spjelkte i tu, det sårades illa. Men ho dömmer oss? ho åhörare mände oas vara? 25

Menalkas.

Än om vi ropade hit getherden som sitter der borta, Der åt killingar små den hvita hunden så glafsar? — — —

Gossarne ropade; strax getherden, som hörde, sig infann. Gossarne sjungo; och strax getherden var villig att dömma. Först, af lotten bestämd, nu började piparn Menalkas. 30 Sedan i vexlande gång föll Daphnis in, ock så fortgick Herdeqvädet; och först begynte Menalkas som följer.

Menalkas.

Dalar och floder, gudomliga slägt, om nånsin Menalkas, Syringxblåsaren, qvad eder behaglig en sång, Lemnen, så sannt jag det önskar, åt lammena bete, men kommer 35 Daphnis med kalfvarna hit, vare det ymnigt jemväl!

Daphnis.

Källor och gräs, förtjusande ängd, om någonsin Daphnis, Näktergalarna lik, höjde sin drillande röst, Göden min boskapsdrift, och skulle till eder Menalkas Komma, med glädje också finne han rikligen allt! 40

Menalkas.

Vår öfverallt, och gräs öfverallt, och jufren så stinna Ses af mjölk öfverallt, lammen de vexa så fort, Hvar den tjusande flickan sig närmar, men vänder hon ryggen, Herden han tvinar sjelf, likasom blommorna, bort.

Daphnis.

Fårena der och getterna der få tvillingar, bina 45 Fylla kuporna der, ekarne högre man ser, Hvarest Milon går, den fagre, men vänder han ryggen, Boskapens vallare sjelf, boskapen magrare blir.

Menalkas.

Bock, du de hvita gettrens gemål, der skogen är djupast, — J trubbnäsor också, killingar, släcken er törst! 50 Ty derstädes är han; gå, kullige, säg du åt Milon: Proteus äfven, en gud, vallade hvalarna sjelf.

Daphnis.

Icke mig Pelops' jord må unnas att ega, ej heller Gyllne talenter, och ej springe jag vinden förbi! Men med dig i min famn jag här vid berget vill sjunga, 55 Skåda de betande får och det Sikeliska haf.

Menalkas.

Skräckeligt ondt är vintren för träna, för bäckarna torrkan, Fällan är fåglarnas pest, nätet de vildare djurs; Dejliga mön är mannens begär. O fader, o du Zeus, Ej jag älskat allen', ock du är flickornas vän. 60

Så i vexlande skick ungsvennerne höjde sin stämma. Men den sista sången begynte Menalkas som följer.

Menalkas.

Sköna mig kiden och skona, du varg, de drägtiga getter, Och ej gör mig förnär, fast, liten, jag vallar så många! Hej, Lampuros, min hund, hur tung en sömn nu betar dig, 65 Ej bör sofva så tungt den som vallar i lag med en gosse. Och J får, J mågen ej dröja att mättas af veka Gräset! och änskönt annat igen uppvexer, ej tröttnen! Pst, nu beten och beten, och jufrerna fyllen J alla, Att sitt lammen må ha, jag mitt i korgarna gömma. 70

Dernäst åter sin sång så Daphnis begynte att qväda.

Daphnis.

Flickan, med ögonbrynen, i går ur sin grotta mig äfven Såg, då jag kalfvarna dref, och mig fager nämnde och fager; Sannerlig ej jag svarte derpå med ett endaste stickord, Utan gick min väg, nedslående ögonen blygsamt. 75 Ljuflig är qvigans stämma och ljuf är tonen i pipan;[Ljufveligt bölar kalfven också, och ljufveligt korna.] Ljuft om sommaren är, att sig sola vid rinnande vattnet. Ollonen äro åt eken en prydnad, och äpplen åt apeln, Kalfven åt kon, men sjelfvaste kon är en prydnad åt herden. 80

Gossarne sjöngo nu så; getherden han talte som följer.

Getherden.

Ljufvelig är din man, och behaglig, o Daphnis, din stämma; Bättre förnöjer att höra din sång, än att snaska af håning. Syrinxpipan då tag, ty de qvädandes pris har du vunnit. Lär da mig konsten också, allt medan jag getterna vallar, 85 Vill jag i lärarelön dig gifva den kulliga geten, Som till brädden hvar gång och deröfver fyller sitt mjölkkärl.

Så vardt pilten förnöjd, sprang upp och klappade händren, Segrande, likasom ock hjortkalfven dansar kring modren. Så den andre nu vardt förbluffad och sorgsen i sinnet, 90 Liksom en nygift tös da'n efter bröllopet ängslas.

Och alltsedan var Daphnis den förste af herdarna aktad, Och, späd gosse ännu, han fick sig najaden till maka.

IX Idyllen.

DAPHNIS OCH MENALKAS.

Sjung nu en herdsång, Daphnis, och först påbörja du qvädet, Först påbörja du qvädet, och sen uppstämme Menalkas, Medan kalfvarna di, och tjurarne slippa till korna; Må de beta tillsamman, och bland löfhängena vanka, Utan att hjorden lemna, men mig herdqvädet du sjunge 5 Först och därefter återigen genmäls Menalkas!

Daphnis.

Ljufligt är kalfvens ljud, då han bölar, och ljufveligt kons ock, Ljuflig är Syrinxpipan, och herden, och ljuflig min stämma. Jag har vid svalkande vattnet en bädd, på hvilken jag rågat Hvita qvigornas ståtliga skinn, dem samtligen sunnan 10 Störtade ned från hälln, då på mjölonriset de gnagde, Sommarns stekande glöd, den aktar jag likaså mycket, Som två älskande lyssna till fars ord eller till moders,

Så sjöng Daphnis för mig, och så genmälte Menalkas.

Menalkas.

Aitna min moder är, och en tjusande grotta min boning 15 J dess bälkade berg; hvad nånsin i drömmen sig visar, Äger jag: många får, många getter derjemte, Hvilkas skinn mig ligga vid hufvudet, ligga vid föttren. Korfvarne sjuda i brasa af ek, och den torrkade boken Tänds, då vintren är skarp; dock aktar jag icke så mycket 20 Vintren, som — när kaka han får — valnötter en tandlös.

Bifall klappade jag, och påstund dem skänkte en vänskänk, Daphnis en herdestaf, som alstrats i fäderneskogen, Sjelfvext; mästaren ens måhända ej skulle den klandrat. Sköna skalet jag gaf åt den andre af snäckan, som mättat 25 Mig med sitt kött, uppfiskadt ifrån de Ikariska klippor, Skuren i fem åt fem; den blåste han i så det skrällde.

Landtliga Sångmör, hell er, hell, upprepen det qväde, Som med de båda herdar i lag den gången jag afsjöng! Aldrig på tungans spets må du skaffa dig blemma för tvetal! 30

Tettix är Tettix' van, och myrorna myrornas vänner, Höken är hökens, min är sånggudinnan och sången; Vare mig deraf fullt allt huset; ty icke är sömnen, Icke den plötslige vår mer ljufvelig, icke för bina

Blomstren, än sångens gudinnor för mig? enhvar som de påse 35 Gladligen, icke Kirka en gång förgör med sia trolldryck.

X. Idyllen.

MILON OCH BATTOS.

Åkerbrukare du, hvad är det som felar dig, arme? Kan ju ej skära rakt ditt skifte, som fordom du skurit; Ej du mejar med grannen i bredd, men lemnar dig efter, Liksom ett får från valln, då det sårats af taggen i foten. Huru skall det åt aftonen bli, från midten af dagen, 5 När du i början ej ens kan göra besked för ditt skifte?

Battos.

Du senmejare Milon, en bit af hårdaste klippan, Aldrig du någon ännu bland bortavarande saknat?

Milon.

Aldrig. — En arbetskarl hvad saknar han den som är fjerran?

Battos.

Aldrig dig händt, att du vakat, af kärleksnatten igenom? 10

Milon.

Hände det aldrig; för hunden är bäst att han lädret ej smakar.

Battos.

Snart, o Milon, är jag på elfte dagen för pickad.

Milos.

Vin du öser ur äm, ej ättika har jag tillfyllest.

Battos.

Ja, sen sådden, framför min dörr allt höljes af ogräs.

Milon.

Säg, ho pinar dig så? hvars dotter?

Battos.

Jo, Polybotas'. Hon, som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.

Milon.

Fann dock gud en syndare; du, hvad länge du åtrått, Eger: en harkrank skall om nätterna dela ditt läger.

Battos.

Gäckas du börjar med mig; ej blind är Plutos allena, Utan bekymraren Eros också. Ej prata så skrytsamt! 20

Milon.

Skrytsamt pratar jag ej. Skär du blott flitigt din åker, Börja ett kärleksqväde om flickan din! Arbetet bättre Går då; tillförne du var ju särdeles ööfvad i konsten.

Battos.

J Pieriska mör, mig hjelpen att sjunga den smärta Flickan, ty allt hvad J rört, O gudinnor, J äfven förskönen. 25 O Bombyka, så täck, en Syriska alla dig kalla, Mager och solbränd; jag dock ensam kallar dig brunlett. Ock hyacinthen är dunkel, den tecknade, dunkel violen! Men man plockar dem förut mellertid till kransarnas flätning, Geten Kytisos plär och vargen geten förfölja! 30 Tranan plogen; men dig jag jäktar just som en tokkär. Ack, om jag egde det allt, som Kroisos förr skall besutit!

Två gullbilder, oss då vi förärade åt Aphrodite, Du med flöjter i hand, och en törnros eller ett äpple, Jag i en nygjord skrud och med nya Amykler på föttren. 35 O Bombyka, så täck, din fot går lätt som en tärning, Och din stämma är ljuf, ej kan jag beskrifva ditt väsen.

Milon.

Mig ovetande gör jordbrukaren herrliga visor, Mäter han dräpligt ej ut allt efter harmoniska lagar! Ve, mitt ståtliga skägg, som så förgäfves jag putsat! 40 Hör nu då äfven den visa, som sjöng Lytierses, den bålde!

O mångfruktiga du, mångaxiga, höga Damater, Måtte mitt sädesland välodladt vara och fruktrikt!

Knyten, J bindare, kärfvarne hop, att man icke förbi går, Sägande: vräklingar, ock den arbetslönen är bortspilld! 45

Mot nordvinden i skyln må snittet vetta, J skördmän, Eller mot vestans flägt; så frodar sig kärnan i axet.

Tröskare, akten er grannt, att lura det minsta om midda'n, Vid den tiden ju bäst sig agnarna skilja från halmen.

När toffslärkorna vakna, så börjen att meja ert skifte, 50 Men då de såfva, så sluten; och rasten i starkaste hettan.

Önskligt är grodans lif, J ynglingar, inga bekymmer Har hon om munskänk alls; öfverallt står rikligen ifylldt.

Bra, gårdsfogde, du penningens vän, att du kokar oss linsen! Dock ej skär dig i handen, då kumminen sönder du delar. 55

Slikt sig egnar att qväda för män, som i solen arbeta, Men da, bonde, dig höfs, att din fattige kärleks idrotter Prata för mor din, då när hon ligger i sängen och vakar.

XI. Idyllen.

KYKLOPEN.

Aldrig nånsin en annan bot mot kärleken funnits, Nikias, hvarken att smörja (jag tror), ej heller att påströ, Än Pieridernes säng; han är båd ljuf och balsamisk Bland oss menniskor här, men icke så lätt till att finna. Dock det känner du nog, som läkare, skulle jag mena, 5 Och högt älskad derjemte af nio de vänliga sångmör. Så vår granne Kyklopen också kom lättast ur spelet, När för skön Galateia han brann, Polyphamos, den gamle, Nyss utsirad med skägg kring tinningen, sirad om haka. Ej han med rosor giljade, ej med äppel, ej lockar. 10 Utan med vildt raseri, och försummade allt för sin älskog, Mången gång af sig sjelfva om qvälln hemkommo till fållan Fåren ifrån gröngräset, men han blott sjöng Galateia, Och borttvinade der på den säfomkransade stranden Allt från morgonens stund, med det bittraste sår i sitt inre, 15 Som den väldiga Kypris med piln åbringat hans hjerta. Dock botmedel han fann och, sittande öfverstpå klippans Spets, han beskådade sjön, afsjungande orden, som följa.

O Galateia, du mjella, hvarför så en älskare gäcka? Mjellare är du än osten, och späd som ett lamm till att påse, 20 Ystrare vida än kalfven, och trind som en drufva i kartning; Nog väl kommer du hit, då den ljufliga sömnen betar mig, Men går strax härifrån, då den ljufliga sömnen förgår mig. Du mig flyr, som ett får, då det skådar den blacka vargen. Flicka, jag älskat dig städs, alltsedan en gång med min moder, 25 Du mig mötte på berget, och ville dig der hyacinthblad Flocka till kransar, ock jag dig underviste om vågen. Från den stunden jag gitter ej alls upphöra, att på dig Blicka. Vid Zeus, slikt rör dig nu ej, nej, icke det minsta. Tjusande flicka, jag vet, hvarför du sålunda mig undflyr; 50 Derför att ruggigt, ifrån det ena örat till andra, Ögonbrynet är sträckt, så långt som pannan kan rymma; Blott ett öga jag har, och på flabben den plattade näsan. Dock jag, sådan jag är, har tusende får på mitt bete, Och den läckraste mjölk jag skattar af dessa till läskdryck; 30 Ost ej nånsin mig tröt om sommarn, ej nånsin om hösten, Midt i vintren ej nånsin, och städs stå korgarna fulla. Bättre an andre kykloperne här jag blåser min Syrinx,

Sjungande dig, gulläpple, så kär, och mig sjelf med detsamma, Ofta i midnattsstund; unghjortar dig elfva jag fostrar, 40 Samtliga halsbandprydda, och fyra valpar af björnar. Ändtligen kom då till mig, och du finner att intet skall tryta. Låt det blånande haf fritt svalla mot mötande stranden. Gladare natten du då hos mig tillbringar i grottan. Finnas ju lagrar der, ock finnas de veka cypresser, 45 Finns murgröna, den dunkla, och finns ljuffruktiga rankan, Finns friskt vatten jemväl, som åt mig mångskogiga Aitna Ur mjellhvitaste snö framsänder, en gudarnes läskdryck; (Ho bland sådant valde ett haf och dess böljor till bostad?) Men om jag sjelf måhända dig syns mer luden än mången, 50 Finnes hos mig ekved, och i askan en glödande eld städs. Om du brännde mitt lif, det skulle jag sannerlig lida, Eller mitt enda öga, det kärsta af allt hvad jag eger, Ve, att icke mig modren har födt utrustad med gelar, Hur jag då skulle till dig neddyka, och kyssa på handen, 55 Om du ej ville på mun; jag bragte dig hvitaste liljor, Eller också mjuk valmo, som har de rodnande smällblad; Men de vexa om sommaren blott, och denne om vintren: Derfor gitter jag ej på en gång allt detta dig bringa. Nu då, flicka, o nu, jag vill härstäds lära mig simma, 60 Om kanske på sitt skepp hit, seglande, länder en fremling, Att jag må skåda, hvad nöje er gör, att bo der i hafsdjup. O, kom upp Galateia, och, kommen, du måtte förgäta (Liksom jag nu, sittande här), att vända till hemmet! Låt dig behaga, att valla med mig, och att hjelpa mig mjölka, 65 Samt att pressa min ost, inmängande löpe, det ampra! Mor din allena mig kränker, och henne allena jag tadlar, Aldrig om mig hon fällde ännu ett endaste godt ord, Fastan hon såg mig dag från dag alltmera förtvina. Säga jag vill, att mitt hufvud och fötterna begge jemväl starkt 70 Värka, på det hon må grämas, som jag ock grämes förskräckligt. O Kyklop, o Kyklop, hvart har ditt vett nu försvunnit? Skulle du fläta korgar påstund och, skärande gröngräs, Bara åt fåren, visade du långt mera förstånd visst. Mjölka den första du treffar, förfölj ej henne som bortflyr! 75 Du skall finna kanske en skönare arm Galateia. Flera töser än en mig bjuda till nattliga lekar, Och sen flina de alla, då jag inbjudningen mottar. Syns ju deraf, att ock i vårt land jag något betyder.

Så Polyphamos med sång förjagade kärlekens smärta, 80 Och så lefde han sällare dar, än man köper för gullmynt.

XII. Idyllen.

DEN ÄLSKADE.

Kom du då, älskade sven, med den tredje natten och dagen? Kom du? de kära, de bli gråhåriga inom en dagsrymd. Liksom vintren med våren, och plommonet täflar med äpplet Fruktlöst, liksom ett lam är aldrig så ulligt som tackan, Liksom en trenne gånger förmäld måst vika för ungmön, 5 Liksom cn råget snabbare är än kalfven, och liksom Näktergalen har skönare röst än öfriga fåglar; Så vid din syn jag gladdes, och under den skuggiga boken, Då när solen glödde, jag sprang, en vandrande man lik. O, att oss båda sin gunst tillfläktade milde Eroter, 10 Och att vi blefve i kommande dar en saga, för alla! Desse två med hvaran förtroligt plägade umgås, Han var giljarn så skulle det heta på Amyklaiska —, Men deremot skull' Thessalern kalla den andra en älskling. Lika de älskade begge hvaran. Visst lefde tillförne 15 Gyllene männer ändock, då den älskande löntes med älskog. Måtte mig unnas, o far Kronides, och J öfrige gudar, Måtte, att, sen tvåhundrade slägten försvunnit, ett budskap Mig förtäljde vid Acherons strand, dän icke är hemväg: "Nu för tiden är din och tjusande älsklingens kärlek 20 I hvar menniskas mun, och förnämligast uti de ungas!" Dock i sanning de himmelskas makt allt detta bestämmer Efter som sjelfve dem syns, men då jag låfsjunger din fägring, Vill jag på näsans spets osanningens blåsa ej skaffa. Ty om du kränker mig smått, godtgör du det onda i blinken, 25 Skänkande dubbel fröjd, och med rågad förtjusning jag bortgår. I Megarenser ifrån Nisaia, de bäste i roddkonst, Måtte ni lycklige bo, emedan den Attiske fremling Framför andra J äraden mest, gossvännen Diokles. Städs vid hans graf, hvar gryende vår, hopsamlade gossar 30 Äflas i lag med hvaran om pris för den ljufvaste kyssen. Ho som fogar med mera behag till läpparna läppar, Vänder till mor sin hem med yfviga kransar besmyckad. Salig bland gossarna den, som eger om kyssarna domsrätt! Säkert ropar han an Ganymedes, den tjusande, träget, 35 Att hans mun må likna probersten, nyttjad af vexlarn, Att utreda om gullet är falskt, eller om det är äkta.

XIII. Idyllen.

DYLAS.

Icke åt oss allena vardt kärleken född, som vi trodde, Nikias, ho bland gudarna ock hans fader må varit, — Ej vi äre de första, som ansett skönhet för skönhet, Vi som dödlige äro, och morgondagen ej veta. Ock Amphitryons son, den kopparhjertade kämpen, 5 Som mot vilda lejonet stred, var kär i en yngling, Den förtjusande Hylas, beprydd med lockiga håret, Och, som en far sin älskade son, så lärde han honom Hvad sjelf hade han lärt, för att tapper bli och besjungen. Aldrig skildes de åt, när midda'n glödde på fästet, 10 Aldrig, då Aos till Zeus uppförde med fålarne hvita, Aldrig då pipande kycklingar små utsågo sig hvilstad,

Medan modren med vingarna slog på den sotiga vageln; — Att den tappre till lags utbildad gossen skull' blifva, Och på en riktig stråt förvärfva sig verkelig mankraft. 15 Men då, att hämta det gyllene skinn bortseglade Iason, Aisonidas, och med honom de ypperste hjeltarne följde, Vald ur samtliga städren enhvar, som dugde till idrott; Då bragddristig också anlände till rika Iolkos Sjelfve Alkmene's son, Mideatiska heroinans. 20 Steg så Hylas om bord på det platsbeqvämliga Argo, Som ej drabbades alls af Kyanernes krossande klippor, Utan det villande haf, anlöpande Phasis, den djupa, Genomfor som en örn; men sedan klipporna qvarstått. Når Peleiades gå ur böljorna upp, och de fjermsta 25 Fält ge lammena bete, och värn sig byter till sommar, Se, då begynte sitt tåg den herrliga blomman af hjeltar, Tagande in sin plats hvar och en på det hålkade Argo. Hellesponten de hunno, den tredje dagen, med sydvind, Och i Propontis' hamn inseglade, der de Kianers 30 Oxar, nötande billn, uppdraga så vidgade fårar. Stigande ur, på stranden de redde om qvällen sin måltid Parvis; mera än en uppbäddade lägret gemensamt. Ty stor ängen der låg framför dem, för bäddar beqvämlig; Bitter Butomos dän och den yfviga säfven de skuro. 35 Blonde Hylas också utgick, för att vatten till qvällsvard Bringa Herakles sjelf, samt Telamon, väldige hjelten, (hvilka kamrater två vid ett bord spisade alltid) Kopparkannan i hand, men snart han källan bemärkte Uppå en lågländt plats, deromkring stod yfvande vassen, 40 Stod ock grön Adiant, och den dunkelskimrande svalört, Qvickrot, krypande vida omkring, och det friska selinon; Nymphren i dans som bäst kringsvängde i midten af källan, De städs vakande Nympher, för landtbor bistra gudinnor, Euneika och Malis, och Nycheia med anlet' som vårens. 45 Gossen sitt embar nu, det vattenrymliga, nedhöll, Ämnande ösa; hans hand de samtliga grepo i blinken; Ty de samtligas trånande barm så kräktats af kärlek Till den Argeiske sven, och i dunkla vattnet han störte Plötsligt, liksom då störtar en blixtrande stjerna från himlen 50 Plötsligt i sjön, men seglarn såhär kamraterna manar: "Gossar, nu allting löss, der kommer en gynnande vindpust!" Nymphren emellertid i sitt knä den gråtande ungsven Höllo, och sökte med vänliga ord uppmuntra den sorgsne. Amphitryoniades deremot, om gossen beängslad, 55 Tog på Maioters vis välkrokiga bågen, och bortgick, Tog sin klubba, som städs med den högra handen han omslöt. "Hylas!" han skrek tre gånger, hvad halsen den djupa, förmådde; Gossen hörde det ock tre gånger; ur vattnet hans stämma Sakta ljöd; fast nära han var, dock tycktes han fjerran. 60 Liksom på afstånd när starkluggiga lejonet hörer Bölande kalfvens röst, ett glupande lejon på bergen, Och ur kulan hastar i språng till det färdiga festmål; Så Herakles jemväl bland aldrig trampade törnsnar, Sörjande älsklingen, gick, och mätte de rymliga fälten. 65 Stackare, den som är kär! Hur mycket han irrande utstod Både i skog och på berg! men Iasons värf de förgätos. Skeppet med segel och tåg der bidade, medan de andre Ännu vid midnattsstund renspolade roddarnes bänkar, Väntande allt på Herakles, men han, dit fötterna förde, 70 Rasande lopp; ty hård är den gud, som qvalde hans hjerta. Så nu den fagraste Hylas är räknad bland saligas skaror. Samtlige hjeltarne häcklade nu skeppsrymmarn Herakles, Att han så öfvergaf den trettiobänkade Argo, Kolchis han nådde till fots, och den ogästvänliga Phasis. 75

XIV. Idyllen.

KYNISKAS KÄRLEK.

Aischines.

Allsköns helsa åt mannen Thyonichos!

Thyonichos.

Önskas detsamma, Aischines!

Aischines.

Hvarför så sent?

Thyonichos.

Hvi sent? Hvad gör dig bekymmer?

Aischines.

Ej står till med oss bra, o Thyonichos.

Thyonichos.

Derför så mager,

Derföre skägget st gräselig långt, och håret så sluskigt. Sådan en nyss hitlände till oss, en Pythagoreer, 5 Blek, barfotad; han sjelf påstod sig Athenare vara. Han ock hade (mig tycks) stor lust till det rostade hvetmjöl,

Aischines.

Gode, du skämtar alltjemt; men med mig den sköna Kyniska Gäckas, och, innan man vet, är jag gal'n: det brister en hårsmon.

Thyonichos.

Sådan städse du var, vän Aischines, stilla och häftig, 10 Önskande annat nu, nu annat; men såg, hvad förspörjes?

Aischines.

Vet, Argeiern och jag, och derjemte Thessaliske ryttarn Apis, samt Kleonikos, soldaten, vi sutto och drucko Ute på landet hos mig. Två kycklingar hade jag slagtat, Jemte en diende gris; sköndoftande Bibliner öppnat, 15 Sparadt på fjerde året, och dock som det kommit ur pressen. Framtogs lök derjemte, från Kolchis; och ljuflig var drycken. Men när längre det led, omängdt påfylla osa lyste, Hvar till sin kärastes skål; blott borde den käraste namnges. Nämnande hvar sin vän, vi drucko, som saken var aftald. 20 Hon ej knyste ett ord; der satt jag: hvad tror du jag tänkte? Tala! (så skämtade en) — eller såg du väl vargen i fabeln? Hon uppflammade: lätt en fackla vid henne du antändt. Vargen är Lykos, är Lykos, en son till Labas, vår nabo; Äkta räkel, och spenslig, och skön i ögat af mången. 25 Hela verlden ju vet, hur hon smäktat för kärlek till honom. Kom så en gång det pratet också helt tyst till mitt öra; Dock jag forskade ej, förgäfves smyckad med karlsskägg. Redan voro vi fyra fördjupade mäkta i dryckjom, Och om min Varg Larissern igen anstämde från början 30 Just en Thessalisk stamp, den försmädlige! Plötsligt Kyniska Utgör bittrare tårar, än nånsin vid sidan af modren Liten en sexårs flicka, som längtar i famn att lyftas.

Jag, som du känner, Thyonichos, då gaf henne med näfven, Först på det ena örat, och sen på det andra. Hon bortsprang, 35 Skörtande manteln upp. "Min pest, jag behagar dig icke? Annan är dig mer ljuflig en hjertkär? Pyssla med annan Vän, ty för honom tårarne rinna så trinda som äpplen." Liksom åt ungarna små, takröstet inunder, en svala, Samlande här och der välplägning, flyger beställsamt: 40 Vida snabbare hon bortsprang, ur den pösande stolen, Gården igenom och porten gerad, som fötterna förde. Säger ett ordspråk ju: "ock tjuren rymde till skogen". Tjugu dagar, och åtta, och nio, och tio dessutom, Elfte i dag, två till: så månader tvenne förflutit, 45 Sedan vi skildes; ej ens som Thrakerna håret jag afklippt. Lykos är henne nu allt, för Lykos öppnas om natten; Vi ej gå för en fyrk, ej komma vi alls i beräkning, Olycksalige Megarer vi, blott hån är vår andeL Blefve jag kärleken qvitt, allt skulle då bringas till rätta; 50 Men likt rättan, i sagan, Thyonichos, becket vi påsmakt. Hvad det må finnas för bot mot oöfvervinnelig älskog, Känner jag icke; men Simos, min ungdomskamrat, så förpickad I Epichalkos' dotter, till sjös for; botad han hemkom. Sjelf jag vill färdas också på böljorna, hvarken den sämste, 55 Eller den bäste kanske, men en knekt af medlersta sorten.

Thyonichos.

Måtte dig fuller till lags aflöpa den önskan, du hyser, Aischines! Om du har lust att fremmande länder besöka, Är Ptolemaios den bäste, jag vet, att besolda den frie.

Aischines.

Eljes hurudan man?

Thyonichos.

Friborne ej finna en bättre: 60 Välsinnt, skaldernes vän, älskvärd, på det högsta behaglig; Vännen pröfvar han väl, ovännen pröfvar han bättre. Mången månget han ger; ombedd, han nekar ej nånsin, Liksom en kong det höfs. Dock bör man ej bedja om allting, Aischines. Derför, såframt dig lyster att häkta vid högra 65 Skuldran en krigares skrud, och du djerfves på stadiga fötter

Bida en väldig soldat, som sköldbeväpnad dig nalkas, Fort till Egypten då! Från tinningen börja vi alla Gräns, och småningom sen sig derifrån smyger till kindren Blekande tiden. Besked för dig går, då knäet är kraftfullt! 70

XV. Idyllen.

SYRAKUSANSKORNA.

Gorgo.

Träffas Praxinoe hemma?

Praxinoe.

Mia Gorgo, hur sent! — Hok är hemma.

Under, att ändtligen dock du är här. Stol, Eunoa, genast, Lägg ock kudde derpå!

Gorgo.

Förträffeligt!

Praxinoe.

Sätt dig, jag beder.

Gorgo.

Tänk hur modig jag är! Knappt kom jag med lifvet ur leken, O Praxinoa, stojet är stort, stort talet af vagnar; 5 Stöflar ses öfverallt, öfverallt soldater i kappor; Och den förskräckliga vägen! minsann, du bor mig ej nära.

Praxinoe.

Ja, den galningen for hit ändatill verldenes ände, Tog sig ett hybble, men icke ett rum; han ej ville oss unna Grannskapets lycka; det ledaste nöt, som mig alltid förtretar! 10

Gorgo.

Käraste syster, tala ej slikt om gubben din, Deinon, Medan den lille är här. Se huru han gapar uppå dig!

Praxinoe.

Söta Zopyrion, grufva dig ej; jag menar ej pappa.

Gorgo.

Kors, hvad det barnet har vett, vid gudarna! Pappa är snäller.

Praxinoe.

Sagde pappa helt nyss (ty nyss vi pläga benämna 15 Allt) gick ut för att handla i boden smink och salpeter, Och kom dädan, med salt, den trettonalniga bängeln.

Gorgo.

Sak är samma med min Diokleidas, penningförödarn. För sju drachmer i går fem fårulltappar han köpte, Gamlaste kappsäcksragg, ren smuts, blott arbet' på arbet'. — 20 Dock, nu skynda dig fort, tag kappan och tröjan med häktor, Låtom oss gå till konungens hof, Ptolemaios' den rikes, För att Adonis bese. Jag hört, att de grannaste saker Ordnas af drottningen sjelf.

Praxinoe.

Hos den rika är rikeligt allting. Såg du något, så såg du, som såg, åt henne som ej såg. 25

Gorgo.

Hög tid vore att gå. För de late är idelig högtid.

Praxinoe.

Eunoa, tag upp garnet, och ställ, näsperla, i föttren Än det en gång! Mjuk kattorna helst utvälja sin sofplats. Rör på dig, skynda med vatten; förut dock vatten behöfs ju. Se hur vattnet hon hämtar; nå väl, bär hit det! — — Ej mera! 30 Skona för vattenflod, omättlige, våt ej min tröja! Sluta! som gudarna täckts, så sannerlig tvättad jag blifvit. Nyckeln till stora kofferten, hvar är han? Gif den på stunden!

Gorgo.

Min Praxinoa, tänk hvad den veckade tröjan med häktor Kläder dig väl! Låt höra hur dyr hon kom dig ur väfstoln? 35

Praxinoe.

Gorgo, nämn ej derom! Två miner det renaste silfver Knappt förslå, och lifvet sånär jag vid arbetet tillsatt.

Gorgo.

Enligt din önskan likväl hon lyckades.

Praxinoe.

Ja, jag bekänner. Hämta min solhatt strax och min kappa: i prydelig ordning Allt! Jag tar dig ej med, gullbarn; uh, hästen har tänder! 40 Gråt, så mycket du vill; dock bör du ej blifva en krympling.

Låtom oss gå. Tag, Phrygia, pilten, och lek med den lille, Locka handen hit in, stäng till gårdsporten beskedligt! O, hvad skaror af folk! När komma vi genom och huru Detta förderf? Otaliga myror, dem ingen kan räkna. 45 Mången förträffelig bragd utfördes af dig, Ptolemaios. Sedan din far bland gudar en plats intagit, ej nånsin Smyger en bof, på Egyptiskt manér, att vandrarn plundra, Såsom förut, af argaste svek uthamrade männer Drefvo sitt skändliga spel, en lika den andra i bofstreck. 50 Sötaste Gorgo, o ve, der konungens ryttare komma! Gode soldat, jag ber dig, ej rid oss dock öfverända! Fuchsen sig steglar, den rasande se! Nå, vill du ej, galna Eunoa, packa dig bort? Sin ryttare dräper han säkert. O, hur lyckeligt var, att barnet jag lemnade hemma! 55

Gorgo.

Trösta dig, bästa Praxinoa, ren vi äre bakefter; Desse hunnit sin post.

Praxinoe.

Jag börjar mig verkligen sansa. Hästen och iskall orm jag fruktat från spädaste åren

Mest. Påskyndom vår gång! Hvad folkhop sällar sig till oss!

Gorgo.

Mor, från hofvet kanske?

Gumman.

Jo, barn!

Gorgo.

Man kommer med lätthet In?

Gumman.

Till Troia Achaiernes här ock frestande inkom. Vackraste barn, med frestande allt uträttas i verlden.

Gorgo.

Gick så den gamla sin kos, sen idel orakel hon uttalt.

Praxinoe.

Käringar veta ju allt: ja, hur Zeus sjelf aktade Hera.

Gorgo.

Skåda, Praxinoa, der hvad skara vid portarna skockas! 65

Praxinoe.

Faselig! — Räck mig, Gorgo, din hand, och fatta du äfven, Eunoa, Eutychis' hand, gif akt att du henne ej lemnar. Alla gå en gång in! Håll fast dig, Eunoa, dugtigt! Jag olyckliga menska, min sommarkapott är i bitar Redan, o Gorgo! — Vid Zeus, jag önskar dig, fremling, i allo 70 Lycka och fröjd, men akta nu grannt min kappa, det ber jag.

Den Fremmande.

Icke af mig det beror. Dock vill jag den akta.

Praxinoe.

Hvad folkhop!

O, de knuffas som svin!

Den Fremmande.

Var lugn, mor; faran är öfver.

Praxinoe.

Vike från dig all fara det nästa, och kommande åren, Du, kom oss värnade så. Hvad redelig menska och godsinnt! 75

Eunoa klämmes; — — välan, armbåga dig, arma igenom: Skönt! — Ren inne hvaren, sad' han, som bruden sin inlåst.

Gorgo.

Kom, Praxinoa, kom! Först skåda de granna tapeter, Fina och sköna, minsann, som hade gudinnor dem virkat.

Praxinoe.

Höga Athanaia, hvem spann det garnet, och väfde? 80 Hvilken målares konst framställde så träffande bilder? Huru naturligt de stå, och huru naturligt de röras, Lefvande, ej inväfda! Ett djupsinnt stycke är menskan. Se, hur beundransvärdig han sjelf der hvilar i silfver- Bädd, och det första fjunet som bäst från tinningen spricker; 85 Trefaldt käre Adonis, som äfven i Acheron älskas!

En Fremling.

Olycksaliga, hören då upp, att sladdra i vädret, Turturdufvor! De drapa en hvar med vidgade käftar.

Gorgo.

Hejsann, hvadan är den? hvad rör dig om sqvallror vi äro? Egna pigor befall! Syrakosiskor vill du befalla? 90 Men, att allt du må veta, i grund vi Korinthiskor äro, Likasom Bellerophon, och vi tala vår Peloponneska: Dorier, ville jag tro, få bruka det Doriska språket.

Praxinoe.

Måtte, o milda Proserpina, ej oss födas en herre, Utom den ena! Fyskam! Du toma måttet ej stryke. 95

Gorgo.

Tyst, Praxinoa, tyst! Ren börjar hon sjnnga Adonis, Argiskans dotter, du vet, den mångerfarna skaldinnan, Som vann priset i klagande sång till Lakoniern Sperchis. Grannt hon sjunger (jag vet det helt visst); ren börjar hon drilla.

Sångarinnan.

Höga gudinna, som älskar Idalions lunder och Golgos, 100 Och den Erykiska höjd, du som leker med gull, Aphrodita, O, hur skön din Adonis från Acherons eviga vågor Hit, på den tolfte månaden bragt vekfotade Stunder, Trögsta af alla gudinnor, de älskliga Stunder; men kära Näkas de dock, medbringande städs åt de dödlige något! 105 Kypris, Diona's dotter, som till odödlig från dödlig, Efter en sägn, bland menniskor spord, upphöjt Berenika, Gjutande ljuf ambrosiadoft i drottningens hjerta, Dig mångnamniga, dig mångtempliga, tacksam att hylla, Här Berenikas dotter i dag, som Helena tjusfull, 110 Vår Arsinoa sjelf, på det skönaste smyckar Adonis. Allt slags frukt, som mognar å träd, kring honom är nedlaggd, Läckraste parker invid, som gömmas i korgar af silfver, Gyllne albasterkärl derjemte med Syriska oljor, Bakelser ock, som qvinnornas konst tillreder i pannan, 115 Mängande blommor af särskilda slag med hvetaste hvetmjöl, Allt som af ljufvelig håning och doftande olja beredes, Allt som flyger i skog, som krälar å mark är församladt, Grönskande löfhvalf ses, nedtyngda af spensliga dillen, Byggda; ock ofvanom dem kringfladdra de unga Eroter; 120 Näktergalsungarna like, de sitta i träden, och flyga, Pröfvande vingarnas kraft, från en qvist hän till en annan, O, hvad ebenosträd, hvad gull, hvad örnar af elfen- Ben, som bära till Zeus Kronion dess dejliga munskänk! Purpurtapeter der ofvanuppå, mer mjuka än sömnen, — 125 Skulle Milesiern saga, och den som på Samos är bosatt; — Tvenne bäddar man redt, åt sköne Adonis den ena, En åt Kypris, och en åt den rosenarmige gossen, Brudgum af aderton år, eller ock, på det högsta, af nitton. Kyssen sticker ej än; ljust är kring läpparna fjunet. 130 Nu må Kypris sig glada i älskade gossens besittning. Då när i morgon dagg slår ned, vi samtligen bära Guden till böljorna bort, der de skummiga plaska mot stranden. Sedan med fladdrande hår, och i mantlar som, fria från gördeln, Röja blottade bröst, må vi börja den ljudliga sången; 135 Hulde Adonis, till oss och till Acheron kommer du ensam Bland halfgudarna (såsom det sägs); ej ens Agamemnon Detta föruntes, och, ej vildtrasande, väldige Aias, Icke Hekabas son, bland tjugu den ypperste, Hektor, Icke Patroklos, och ej den från Troia räddade Pyrrhos, 140 Icke Lapitherna ens, än äldre, ej Deukalioner, Ej stamfolket i Argos, Pelasgerna, ej Pelopider. Var nu huld, o Adonis, och gläd oss det stundande året! Vänlig du kom, o Adonis, och vänlig du komme tillbaka!

Gorgo.

Aldrig maken jag hört, Praxinoa, Lycklig den qvinna, 145 Som så mycket förstår, allycklig, som qväder så ljufligt! Nu dock måste jag hem. Ej frukost fått Diokleidas, Idel galla i allt; men nalkas den karlen ej, hungrig! Hell dig, hulde Adonis, och kom till gladliga åter!

XVI. Idyllen.

CHARITERNA ELLER HIERON.

Städs Zeus' döttrar, och städs det skalderna ligger om hjertat, Att odödliga prisa, och prisa de dödligas dater. Muserna äro gudinnor, gudinnorna gudar besjunga; Men vi dödlige äro, må dödlige dödliga sjunga! Hvem bland alla, som bo det etheriska hvalfvet inunder, 5 Skall upplåta sin dörr för våra Chariter, och motta Vänligt, och ej bortvisa från sig, förutan en gåfva? De barfotade då hemvända med vredgade sinnen, Klagande högt mig all, att förgäfves de vandringen anträdt; Skrämda, de återigen qvarsitta på bottnen af toma 10 Kistan, och luta mot isade knän nedhukade hufvun: Torr är vistelsen der, då färden ej räntade något. Ho är i vår tid sådan, och ho vill gälda en låfsång? Det jag ej vet. Ej mera, som förr, att prisas för ädla Värf man äflas, ty allt är kufvadt af vinningsbegäret. 15 Hvar man, händren i barm, hur mest han sin kassa må öka, Kringglor; ergen ej ens han vill afskrapa och bortge, Utan han säger påstund: mig knäet är närmre än vaden; Blott jag har sjelf en fyrk, nog skalderne äras af gudar. Ho vill höra de andra, ty nog är för alla Homeros? 20 Den är den ypperste skald, som icke min kassa betungar.

Galningar, o hvad fromma väl är af tusende kistor, Fyllda med gull? Den visa ej så använder sin rikdom; Utan en del åt sig sjelf, och åt någon af skalderna unnar, Mycket åt slägtingar skänker han ock, och mycket åt andra 25 Människor; offrande städse på gudarnas heliga altar. Också han är en ypperlig värd, undfägnar vid bordet Vänligt, och låter den fremmande gå, när honom så lyster. Mest bland alla likväl högakta de heliga skalder, Att du i dödens boningar än må prisas, en kärnkarl, 30 Och vid den isiga Acherons strand ej gråta förgäten, Likasom dagakarlen, hvars hand invändigt vid spaden Hårdnade, och som af fädren bekom blott mangel till arfdel. Många slafvar sin kost månadtligen fingo sig tillmätt Fordom i konung Antiochos' hus, och konung Aleuas'; 35 Många kalfvar också kringbölade hornade mödrar, När de om qvälln hemdrefvos till fållan hos rika Skopader; Herdarne förde till skugga utöfver Kranoniska fältet Tusen de valdaste får hos fremlingkära Kreonder: Dock ej glädje de hade af detta, sen hamnen de lemnat 40 I den rymliga båt, som fördas på Acherons skräckflod; Men onämnda en hvar, med förlusten af ymniga skatter. Skulle de dvalts i ovärdelig tid bland usliga döda, Om ej den Keiske mästareskalden, som qvädde så färgrikt Till mångsträngade lyran, dem gjort bland kommande slägten 45 Ryktbara. Ära jemväl snabbfotade hästarne vunno, Som kransprydde åt dem hemlände ur heliga spelen. Ho väl någonsin kännt de Lykiers hjeltar, och dessa Priamos' lockiga söner, och Kyknos med hy af en jungfru, Om ej skaldernes sång förfädernes bragder beprisat? 50 Icke Odysseus ens, som irrade hundra och tjugu Månader kring öfverallt, som lefvande lände till dödens Boning, och flydde utur Polyphemos', den rysliges, kula, Egde evärdeligt låf; svinherden Eumaios förgätits, Liksom Philoitios äfven, som hade bestyr med den större 55 Fänaden; sjelfve Laertes man glömmt, stormodige hjelten, Hade ej Ioniern lemnat dem alla i sångerna hyllning.

Från de Pieriska mör skön ära åt menskorna kommer, Men de dödas skofvor och gull af de lefrande täras, Dock, det är samma besvär, att räkna vid stranden de vågor, 60 Hvilka af vinden drifvas i land ur blå Oceanen, Eller att tvätta i källans kristall det smutsiga teglet, — Som att verka med ord på den vinningslystne procentarn. Sådan på båten jag ger. Må skatter på skatter han hopa, Må han fängslas alltjemt af lystnad att mera förvärfva. 65 Heder deremot jag långt hellre och menniskors vänskap Önskar besitta, än åsnor i mängd och ståtliga hästar.

Spörjs, bland dödliga hvem välkommen jag nalkas, med Sångmörs Milda beskydd? Ty vägen är svår för skalderna eljes, Om de ej gynnas af Zeus', storrådige herrskarens, döttrar. 70 Himlen ej tröttnat ännu, att år och månader hvälfva, Framdeles mången häst skall röra det surrande vagnshjul. Ock skall komma en man, som mig till sångare tarfvar. Sedan han gjort, hvad den store Achilleus, och väldige Aias Gjorde på Simoeis' slätt, der Phrygiern Ilos är jordad. 75 Ren Phoinikerne nu, tom inunder den sjunkande solen Libyens' yttersta ängder bebo, förstelna af fasa; Ren Syrakusier bära de fattade lansar i händren, Armarna tryckas också af videsköldarnes börda. Hieron sjelf bland dessa, en forntidskämpe i stridskraft, 80 Spinner sitt bälte, den vajande man skönt hjelmen beskuggar.

Ja, o Zeus, du herrlige fader, du höga Athana, Och du, dotter, som jemte din mor beherrskar Ephyra's Mångbegåfvade stad vid insjön Lysimeleia, Må de fiendtlige män bortsändas af trängande nödtvång 85 Öfver Sardoniska hafvet, att vännernes bane berätta Hemma för hustrur och barn, — snart räknade, många tillförne; Må ock städren bebos af de fordne borgrarne åter, De som i grund förstördes af trotsige fienders händer; Må de åt sig fruktbärande fält uppodla, och fårens 90 Skaror, tusen till tal, språngmätta af frodiga betet, Bråka på fältet, och korna, till fållan vändande åter Troppvis, trånga uppå den i mörkret famlande vandrarn! Trädesåkrarne ock må plöjas för säde, när Tettix, Lurande middagstiden på herdarna, sjunger i trädens 95 Högsta toppar; jemväl kring vapnen må spindlarne ställa Fina väfvarnes nät, och ej krig mer finnas till namn ens, Hieron's höga beröm må bäras af skalderna bortom Skythiska hafvet, och dit, der fogande samman med jordbeck Breda muren, tillförene höll Semiramis spiran. 100 En är nu jag; mång annan derhos ock älska Kronions Döttrar. Vi lägge oss samtligen vinn, Arethoisa att prisa, Jemte de Sikelers folk, och den väldige kämpen Hieron, O, J Gudinnor, som först Eteokles dyrkade, J som älsken Orchomenos' stad, tillförene hatad af Thebe, 105 Visst objuden jag stannade hemma, men kommer till deras Gårdar, som bjuda mig, trygg, ledsagad af sångens gudinnor. Ock jag lemnar ej er; hvad vore för menniskor älskvärdt, Utan Chariterna? Städs mig vare Chariterna hulda!

XVII. Idyllen.

TILL PTOLEMAIOS.

Låtom oss börja med Zeus, och lykten med Zeus, o J sångmör, När vi den ypperste bland odödliga prise i qvädet. Hen bland dödlige män Ptolemaios den förste må nämnas, Äfvensom ytterst och medlerst; ty han af männer är ypperst, Fordne heroer jemväl, halfgudarnes ättlingar, funno 5 Visa skalder, som sjöngo de herrliga bragder, de utfört; Nu jag vill Ptolemaios, jag ock, välöfvad i sångkonst, Qväda; ett qväde ju är odödlige gudarnes ära. Till trädymniga Ida en gång vedhuggaren kommen, Spejar; — ty mycket der fanns — hvar han skulle sitt arbeta börja. 10 Hvad skall jag först omnämna? ty tusende ämnen för sången Finnas, med hvilka gudarne prydt den bäste af kungar. Hurdan var ej, på fäderne-led, Ptolemaios, Lagiden, Att utföra en ståtelig dat, då han fattat beslutet, Hvilket en annan man uttänka ej någonsin gittat! 15 Honom i ära också Zeus gjordo de saliga gudar Jemngod; äfven är honom ett gyllne palats på Olympen Byggdt, och honom invid Alexandros, den redlige vännen, Thronar, en skräckelig gud för de brokigturbanade Perser. Gent deremot åt Herakles, Kentaurban'mannen, ett säte 20 Står, som är gjordt af hårdaste stål, oändligen konstrikt. Der med de öfriga himmelska nu han gästar tillsamman, Fägnande sig öfvermåttan åt sönernes söners söner, Derfor att ålderdomen dem Zeus från lemmarna borttog, Och odödlige kallas de män, som stamma från honom. 25 Ty dem hvardera är stamfar Herakleidas, den tappre, Och de hvardera räkna sin stam från fordne Herakles. Derför också när han gick ur gelaget, tillräckligen mättad Med sköndoftande håning, dit hem till hulda gemålen, Denne han skänkte sin båge med axelbetungande kogret, 30 Denne han gaf sin klubba af jern, med väldiga knölar. Till det ambrosiska rum, som bebor hvitfotiga Hebe, Vapnen, och fadren sjelf, Zeus' son, ledsaga de sedan. Hur utmärkte sig ej Berenika, den vida besjungna, Bland förståndiga qvinnor, och var åt föräldrarne hjertfröjd! 35 Hennes doftande barm sjelf Kypros' gudinna, Diona's Dyrkade dotter, berörde en gång med rundade handen. Derföre sägs, att en hustru sin man så högt ej behagat, Som Ptolemaios med kärlek bemötte den hulda gemålen. Hon deremot långt mer än älskade. Derför han äfven 40 Kunde med sorgfri själ regementet åt Sönerna lemna, Hvarje gång han, en älskande, gick till den älskades läger. Ögat hos lättsinnt maka är städs på förföraren rigtadt; Barnsöl vankas väl nog, men barnen de likna ej far sin. O Aphrodita, du vördade, främst bland gudinnor i fägring, 45 Dig hon om hjertat låg, ditt beskärm har skön Berenika Frälst från färden uppå mångsuckige Acheron' vågor. Utan du röfvade henne, förrän hon kommit till flodens Dunkel neder, och skuggornas städs förfärliga färjkarl, Förde i templet, och del af din egen ära förlänte. 50 Hon, mot alla de dödliga blid, den tjusande kärlek Fläktar dem till, och åt älskaren ger blott ljufva bekymmer. O svartögda Argeiska, du födde, med Tydeus i sambädd, Den Kelydoniske man, Diomedes, kämpeförödarn. Men högbarmiga Thetis den lanserfarne Achilleus 55 Födde åt Aiakos' son; dig, modige drott, Ptolemaios, Åt Ptolemaios, den modige drott, bildskön Berenika. Och dig fostrade Kos, mottagande redan som nyssföddt Barn af modren, då först du skådade morgonens tändning? Ty Antigona's dotter, af födselsmårtor besvärad, 60 Gördellöserskan der anropade, Eileithyia. Stod så hon ock välvillig bredvid, och kring lemmarna utgjöt Lindrande kraft öfverallt: så föddes den älsklige gossen, Far sin lik. Och då jublade Kos, anskådande honom, Smekte med kärliga händer den lille, och talte, och sade: 65 "Pilt, må du lyckelig bli, och mig ära så mycket, som äfven Phoibos Apollon ärade sjelf svartbindlade Delos! Håll så i likdan heder jemväl den Triopiska kullen, Likdan ära förlänande ock åt det Doriska grannfolk, Liksom Rhenaia's ö vardt älskad af konung Apollon!" 70 Så nu ordade Kos; Zeus' örn, fröjdbringande fågeln, Molnen inunder skriade gällt tro gånger i höjden. Detta vak tecken från Zeus. Zeus Kronion ligga om hjertat Vördade konungar. Ypperlig den, som redan i födselns Stund åtnjutit hans gunst, stor sällhet följer en sådan. 75 Vida kring jorden sträckes hans makt, och vida kring hafven. Tusende länder, och tusende folk och menniskoslägten

Odla hans sädesfält, af Kronion's skurar förkofradt. Land ej alstrar så mycket ändock, som låga Egypten, När högt svimmande Niln upplöser de fuktiga kokor. 80 Intet eger så mången ort med skickliga landtmän. Trenne hundradetal af städer der täljas, dessutom Trenne tusende ån, tillaggda till trettio tusen, Tre två gånger, och dertill ännu tre nior med dessa: Öfver alla är kong Ptolemaios, den väldige drotten. 85 Äfven en del af Phoinikernas land, och de Arabers honom Tillhör, liksom af Syrers, och Libyers, samt Ethiopers. Han Pamphylerna alla, och lanserfarna Kiliker Styrer, och Lykier med, och de krigiskt sinnade Karer, Och de Kykladiska öar; emedan de yppersta skeppen 90 Segla åt honom på sjon; ja hafvet, det vida, och jorden, Dånande flodernas svall, allt kong Ptolemaios beherrskar. Många ryttare ock, mång sköldbeväpnade kämpar Larma honom omkring, med blixtrande koppar beprydde. Samtliga kongar i makt han vinner förvisso och rikdom; 95 Så hans stolta palats hvar dag sig fyller från alla Verldens kanter, och folken i ro omsköta sitt jordbruk. Ty af fiender ingen till fots kråkhvimlande Nilen Öfverstigit, och höjt i de fremmande byar ett härskri; Aldrig en väpnad i land uthoppat ur ilande skeppet, 100 Spridande ödeläggelse kring bland Egyptiska hjordar; Sådan en man har satt sig ett bo på de rymliga fälten, Van att svänga ett spjut, gullockige kong Ptolemaios. Såsom ståtelig drott, framförallt han fädernegodset Vårdar, och sjelf förvärfvar dertill mång annan besittning, 105 Dock onyttjadt ej ligger hans gull i det rika palatset, — Liksom de fikande myrornas skatt sig hopar beständigt; — Utan en stor del eges af gudarnes herrliga tempel, Medan han offrar dem förstlingen städse, och öfriga skänker. Mycket förärat han har åt väldiga konungar äfven, 110 Mycket åt städerna, mycket jemväl åt redliga vänner. Aldrig besökte en man Dionysos' heliga kämpspel, Väl förfaren, att höja den ljudliga sången melodiskt, Utan att honom han egnat en skänk, konstidkaren värdig. Sånggudinnornas tjenare städs Ptolemaios beprisa, 115 För hans godhet. Och finns väl ett skönare mål för den rika Mannen, än det, att ypperligt låf bland menniskor vinna? Detta ännu ha Atreiderne qvar; men de tusende skatter, Som de i Priamos' stora palats förvärfde med våldsmakt, Ligga i mörker dolda, och vända ej derifrån nånsin. 120 Denne konung allena beträder de åldrige fäders Fotspår, der helt varma ännu de sig röja i stoftet. Han grundlade åt far och åt mor sköndoftanda tempel, Och dem sjelfva deri, af gull bildsköna och elfen- Ben uppställde, för menniskors slägt mildt värnande makter. 125 Han lårstycken, till tal oräknade, bränner af gödda Oxar, vid hvälfvande månaders lopp, på blodiga altar, Sjelf, och hans stolta gemål. Ej nånsin en ädlare qvinna Kring brudgummen sin famnande arm, i palatset har slutit; Ja, hon älskar af hjerta och själ sin broder och make. 130 Bland odödliga så vardt firad en helig förmälning, Då när drottningen Rhea Olympens beherrskare födde. Blott en bädd ju bereder åt Zeus och åt Hera, till natten, Tvättande händren med oljor, den än jungfruliga Iris. Hell dig, o kong Ptolemaios! jag dig skall minnas med andra 135 Gudasöner i lag; min sång ej af kommande slägten Lärer försmås, som jag tror. Dock konsten af Zeus ju man eger.

XVIII. Idyllen.

HELENAS BRUDSÅNG.

Hot Menelaos i Sparta en gång, blondlockige drotten, Ungmör, kransande håret med blommor utaf hyacinthen, Utanför nyligen målade saln uppförde en festdans, Tolf de förnämsta i staden, Lakonakernas herrliga stolthet, Då när sin Helena stängde, Tyndareos' älskliga dotter, 5 Yngre sonen af Atreus in i den brudliga kammarn. Alla de sjöngo i en melodi, och med flätade fötter Stojade, rundtomkring brudsången i salarna genljöd:

Slumrar du redan så bittida, du kärälsklige brudgum? Säg, eller är du väl st knätung, eller är du en sömnvän? 10 Eller drack du för mycket en tår, att i sängen du neddamp? Ville du sofva en stund, du hade då bordt det allena, Låtande flickan med flickorna än hos sin älskliga moder Leka till ljusan dag; ty i öfvermorgon och morgon, Ja, från år till år, hon är din brud, o Menelaos. 15 Lycklige brudgum, du, dig nös en redelig man till, När du till Sparta kom med de öfriga drottar, att fria. Bland halfgudar du ensam skall ha Kronidas till svärfar. Dig Zeus' dotter sig smög det gemensama täcket inunder, Sådan ibland Achaiinnorna en ej jorden beträder. 20 Föder hon mor sin likt, hon föder ett verkligt under. Ty jemnåriga alla, och smorda, som männerne pläga, Täfle vi samfält på rännarebanan, vid floden Eurotas, Sextio, fyra gånger, till tal, ungdomelig flicksvärm: Tadelfri är ingen af oss, med Helena jemförd. 25

Likasom morgonens rodnad åt natten visar sitt sköna Anlet', och våren sin fröjdande glans, när vintren har flyktat, Bland oss alla också den gyllene Helena lyste. Liksom en reslig cypress står prydlig på bördiga fältet, Eller i trägåln, eller Thessaliske hästen för vagnen, 30 Rosenhyade Helena ock är en prydnad för Sparta. Ingen utur sin korg afspolar så ståteligt inslag, Ingen i konstiga stoln afklippte en tätare väfnad, Än från sin höga stock, sen flitigt hon äflats med skottspoln. Visst ej någon förstår så knäppa på cittran, ej någon, 35 Sjungande Artemis nu, nu stolta hjeltinnan Athana, Likasom Helena; alla behag i dess ögon sig lägrat. O, du sköna, förtjusande mö, ren vorden värdinna! Vi till rännarebanan i morgon, och blomstrande ängen Skole vandra, att plocka oss der ljufdoftande kransar, 40 Städs påtänkande dig, o Helena, likasom dilamm Sakna den tackas spen, som födde de späda till verlden. Först åt dig vi vår krans af den lågländt vexande Lotos Fläte, och hänge den upp i platanens skuggiga krona; Först vi ur silfverurnan åt dig den klara essensen 45

Gjutande, drype inunder platanens skuggiga krona; Skall så i barken också inristas, för vandrarn att läsa, Detta, på Doriska: " skona mig! vet, jag är Helenas lifsträd!" Hell dig, o brud, och hell dig, o brudgum, så säll af din svärfar! Lato åt eder förunne, den barnuppammande Lato, 50 Herrliga arfvingar! Kypris, gudomliga Kypris, att älska Lika hvarandra! Men Zeus, Kronidas Zeus, eviga skatter, Att de från ståtliga söner till ståtliga söner må fortgå! Sofven, och andens kärlekens luft ur hjerta till hjerta, Men ej glömmen likväl, att vakna, då morgonen randas! 55 Och vi vända igen helt tidigt, när tuppen på vageln Först sin fjederbesmyckade hals upplyfter, att gala. Hyman, o Hymenaios, var glad åt denna förmälning!

XIX. Idyllen.

HÅNINGSTJUFVEN.

Eros, den tjufven, en gång vardt stungen af ledaste biet, Just då han håning ur kakorna stal. Det sårade alla Fingrarnas spetsar, men han sig jemrade, blåste i händren, Stampade marken med föttren, och hoppade, visade sedan För Aphrodita sin plåga, och knotade, att ett så litet 5 Kräk var biet, och sådana sår dock gittade gifva! Modren leende svarte: hur så? du liknar ju biet? Sjelf så liten du är, och sådana sår du kan gifva!

XX. Idyllen,

UNGHERDEN.

Euneika mig belog, då jag ämnade hjärtligen kyssa, Och, mig skymfande, talte hon så: "gä fjerran ifrån mig! Herde, du vill mig kyssa, eländige? Aldrig jag lärde Kyssa en bondlurk; nej, men läppja vid herrarnes läppar, Icke du kysse min dejliga mun, nej, icke i drömmen! 5 Ve, hur du glor, hur du pratar besatt, hur bondiskt du skämtar! O, hur sätt är ditt prat, hur sladdrar du ideligt ordkram! O, hur lent är skägget, du har, hur prydeligt håret! Läpparne likna en sjuks, becksvarta ju händerna äro, Och du stinker befängdt! Gå från mig, och söla mig icke!" 10 Sade, och spottade sig tre gånger i barmen derjemte, Medan hon såg på mig grannt, från hufvudet ändatill föttren, Läpparne vridna till spe, och med ögon som glodde åt sidan. Och hon var stolt på sin fägring, som fickorna pläga, och grinigt, Och med hån mig belog. Strax bloden begynte att sjuda, 15 Och jag blef röd om kinden, af smärta, som rosen af daggtårn. Lemnande mig, hon gick; men jag bär vreden i hjertat; Derför att mig, skön gosse, belog illpariga tösen. Herdar, sägen mig sanningen, J: är icke jag fager? Har mig plötsligt en gud till annan menniska omskapt? 20 Ty ock mig tillförne beprydde en tjusande fägring, Likasom murgrön kryper om stammen, och täckte min haka. Tinningarna omkring, selleri likt, yfde sig håret, Ögonbrynen, de dunkla, en mjellhvit panna belyste; Ögonen voro mig blåare vida än blonda Athana's, 25 Munnen ljufvelig mer, än löpnad mjölk, och ur munnen Mera än håningskakorna ljuf utflödade rösten. Herrligt är ock mitt spel, antingen jag spelar på syrinx, Eller jag blåser på flöjt, skallmeja, eller på tvärflöjt, Flickorna alla i bergen också skön gosse mig kalla, 30 Och mig kyssa enhvar; mellertid stadsdockan ej kysste, Utan hon lopp mig förbi, oxherden kantänka? hon aldrig Hört, att skön Dionysos i daln sjelf vallade kalfvar; Icke hon vet, att Kypris var rasande kär i en herde, Att hon på Phrygiska bergen i vall gick; att hon Adonis 35 Kysste i ekarnes lunden, och gret i ekarnes lunder. Ho var Endymion då? ej herde? och honom Selana Kysste likväl, den herden; och, stigande ned från Olympen Kom hon till Latmiska daln, och delte sitt läger med gossen.

Ja, en herde du ock, o Rhea, begråter; och har du, 40 O Kronidas, ej sjelf för en herde irrat som fågel? Euneika är den enda, som ej gaf kyss åt en herde; Hon är bättre än Kypris, än Kybela, eller Selana. Aldrig, o Kypris, mer din käraste hvarken i staden Eller på berget kyss, sof natten igenom allena! 45

XXI. idyllen.

FISKARENE.

Armoden, o Diophantos, allena upp konsterna väcker, Sjelf lärarinna åt arbetet; ej tillstädja de slemma Näringsbekymren, att fattige män må njuta af sömnen. Ja, om en liten stund af natten oss unnas att lura, Plötsligt och oförtänkt kringstoja de trängande sorgen 5 Fiskafångare, åldrige män, två lågo tillhopa Uppå en bädd af tång, inunder det flätade hybblet, Lutande sig mot väggen af löf; men nära till begge Händernas arbetsredskap var laggdt: här korgar af vide, Krokar och metspön med, och de tångomlindade beten, 10 Refvar och katsor der, och ryssiornas säflabyrinther, Linor och åror, och gammal en öka på stöttor derjemte; Hufvut inunder en kort sofmatta och paltor och hattar. Detta för fiskrarna var allt redskap, och rikdomen denna. Hvardera egde ej kruka, ej stop; allt sådant för fångsten 15 Syntes dem okrafdt gods, och armoden var dem ett sällskap. Ingen granne i nejden; men sjön med saktare sqvalpning Simmade allestädes ifrån mot det vanskliga hybblet. Än ej Selanas vagn fullbordat halfva sin bana, Dock ren fiskrarna väckte det älskliga arbetet; sömnen 20 Jagande hän från ögonens lock, anstämde de sängen.

Asphalion.

Alla de ljögo, min vän, som sade att nättren om sommarn Blifva så korta, då Zeus medbringar oss dagarna långa. — Ren otaliga drömmar jag haft, men ej morgonen bräcker. Vet jag ej ut eller in? Hur är det? Ha nätterna söl ock? 25

Kamraten.

Klandrar du, Asphalion, den herrliga sommarn? Ej tiden Vek från sin bana på eget bevåg, men bekymret som jagar Sömnen bort från din bädd, gör natten tillika så lång dig.

Asphalion.

Lärde du drömmar, monn' tro, uttyda? Jag kostliga hade. Och jag ej vill att du är okunnig ens om min andsyn; 30 Liksom min fångst, så dela med mig ock samtliga drömmar. Ty dig vinner ej någon i snille. Men han är den bäste Drömuttydare ju, som snillet till mästare fått sig. Eljes är och god tid; hvad hade man äfven att göra, Liggande, här vid vägen på löf, och dessutom lamplös, 35 Utan att sofva, å strand; i rådsaln lamporna brinna; Ty den säges ha jemt god fångst. — — —

Kamraten.

Berätta mig nattens Syn, och från början till slut låt vännen din sak förnimma.

Asphalion.

Knappt jag, utaf sjömödorna trött, inslumrat om qvällen, (Sannerlig var jag ej alls språngmätt; ty vi äto i god tid, 40 Om du det minns, och förskönte vår bok) då jag tyckte mig klättra Idkeligt uppför en häll; der sittande gaf jag på stimmen Akt, och skakade flitigt på spö't med sitt sväfvande bete. Och nu nappade en af de väldiga bussar, (i sömnen Plär ju en hund inbilla sig bröd, jag fiskar desslikes.) 45 Och han på kroken fastnade fast, och bloden omkringflöt, Men af dess sprattlande böjdes för mig metspöet, jag hade. Sträckande händerna ut, jag med bestien kampen begynte. Om med mitt svagare jern jag toge den väldiga fisken. Sen påminnte jag honom om såret med: ämnar du stingas? 50 Och du skall svära stingas; och jag den ej flyende angrep. Sedd så, och lycktad var kampen, men upp jag en gyllene fisk drog. Täckt öfverallt med ideligt gull; dock fruktan betog mig, Att Poseidaons käraste fisk måhända han vore, Eller kanske en klenod åt den hafsblå Amphitrita. 55 Sakta emellertid jag lossade honom från kroken, Att ej vid hullingen måtte bli qvar af gullet i munnen. Och jag uppå landbacken med tåg upphalade fisken, Svärjande sedan, att aldrig min fot mer sätta på hafvet, Utan stanna i land, och som kongen beherrska min gullskatt. 60 Det mig väckte. Men du, stallbroder min, vidare ansträng Tanken; förty meneden, jag svor, mig mäkta förskräcker.

Kamraten.

Ej må du rädas! Du svor ej; ty gyllene fisken ej heller Fick du, såsom du tyckte. Och drömmarna fara som strömmar. Men om du vaken, ej sofvande, här kringspanar i trakten 65 Målet för sömnens hopp, uppsök dig en vanlig, en köttfisk, Att du i hunger ej dör, fast mättad af gyllene drömmar.

XXII. Idyllen.

DIOSKURERNE.

Ledas och Aigisföraren Zeus' två söner vi prise, Kastor och, skräcklig att strida med näfvarnes kraft, Polydeukes, Sedan han händerna väl omsurrat med remmar af oxhud. Ja, två gånger och tre de manliga piltar vi prise, Thestios' dotterbarn, två bröder ifrån Lakedaimon, 5 Menskors riddare, när blott lifvet beror af en hårsmoln, Hästars jemväl, som tumla omkring i blodiga stojet, Skeppens också, när de trängas af himmelska stjernornas nedgång, Äfvensom uppgång, träffande ut för vidriga vindar. Hvilka emot bakstammarna nu uppvältra en störtvåg, 10 Eller emot framstammen också, eller höra dem lyster, Och nu drabba mot skråfvet, och nu skeppsväggarna båda Krossa, och allt tågvirket med segllena slokande hänger, Slitet i tusende kras; men från himlen en rikelig regnskur Störtar, då natten kommer; och villande hafvet det dånar, 15 Piskadt af vädrens gissel och af okufliga haglen. Men ur en afgrunds djup mellertid J galejorna rädden, Samt sjöfolket derhos, som trodde sig redan förloradt. Viindarne tystna då alla påstund, och lugn som en spegel Fjerden står, och hitåt och dithän molnena ila; 20 Björnarna tindra nu fram, och emellan Åsnorna dunkla Krubban, som vackert väder bebådar för segling och sjöfart. O, J båda, de dödliges hjelpare, älskade båda, J hästtämjare, sångare, citherspelare, kämpar! Bör jag väl Kastor förrn Polydeukes begynna att sjunga? 25 Prisande hvardera, först Polydeukes ämnar jag sjunga.

Hon, då hon undflytt ren de till ett hoplöpande klippor, Argo, och Pontos, det snöigas, omedlidsama mynning, Kom till de Bebrykers folk, medbringande gudarnes skötbarn. Der på en endaste stege från hvardera relingen mången 30 Kämpe klättrade neder utur lasoniska skeppet, Stigande upp på den djupare strands stormskyddade höjning, Redde de bäddar, och rörde med händerna donen för eldfångst. Men snällfålige Kastor med brunlett drott Polydeukes Vandrade båda i öknen omkring, från kamraterna skilde. 35 Sen de betraktat på berget en hop vildtvexande stammar, Funno de under den glattade hälln en porlande källa, Fylld med klaraste vatten till bräddarna; nederifrån städs Stenar i bottnen man såg, kristallen i glans eller silfret Lika, och nära intill uppskjöto så resliga tallar, 40 Plataner ock, hvitpopplar, cypresser med yfviga kronor, Samt välluktande blommor, för håriga biet en glad skörd, Hvilka såsnart som våren har flytt utspricka på ängen. Men obäklig en man sig solade, sittande derstäds, Skräcklig att se, med öronen slitna af hårdaste näfslag. 45 Högt sig hvälfde dess väldiga bröst, och den vidgade ryggen, Danad af jernhårdt kött, lik hammarsmidda kolossen. Och i de kraftiga armarna stodo vid ändan af axeln Muskler, lika med rundade block, dem, vältrande med sig, Vintriga floden uti ofantliga hvirflarna svarfvat. 50 Men på ryggen af resen och nacken der såg man hänga Lejonets hud, hopfästad med fötternas yttersta ramar. Honom då först tilltalade så Polydeukes, den bålde.

Polydeukes.

Hell dig, eho du än är! Hvad män bo härstäds i landet?

Amykos.

"Hell dig!" Hva ha? när månner jag ser, dem aldrig jag skådat. 55

Polydeukes.

Mod! Ej vrånga du mene dig skåda, ej borna af vrånga.

Amykos.

"Mod!" Ej egnar det mig, att af dig slik lexa emotta.

Polydeukes.

Vilde, vid allt snarstickne, i allt högmodige bjesse!

Amykos.

Sådan precis, som du ser, och jag trampar väl icke din jordlapp.

Polydeukes.

Kom dit till mig, mottag gästaskänker, och vänd till din hembyggd! 60

Amykos.

Bjud mig allsicke till gäst; jag har intet för dig i beredskap.

Polydeukes.

Käre, du unnte mig ej ur källan därborta att dricka?

Amykos.

Spörj det, när törsten har torrkat för dig hopskrumpnade läppar!

Polydeukes.

Silfver, säg, eller hvad för en lön dig kunde beveka?

Amykos.

En mot en, upplyfta din arm, stå kämpe mot kämpe! 65

Polydeukes.

Kanske på näfvar slåss, eller brottas derjemte, med trottsblick?

Amykos.

Fresta med näfvarna på, och försök er konst, hvad hon gäller!

Polydeukes.

Ho är då den, med hvilken jag näfvar skall pröfva och handskar?

Amykos.

Nära; du ser då ej mig? Jo, Amykos så skall han heta.

Polydeukes.

Finne ock ett pris utsatt, hvarom vi begge må täfla? 70

Amykos.

Din jag blifver; du min, såframt jag vinner i striden.

Polydeukes.

Blott rödkammiga fåglar ju plä tuppfäkta om sådant.

Amykos.

Antingen nu rödkammarne vi eller lejonen blifve Lika, så kämpe vi dock ej om annat pris, än det sagda.

Amykos sade, och tog ihåliga snäckan, och blåste. 75 Snarligen samlades då inunder de skuggiga lönnar Städs skönlockige Bebrykers folk, vid ljudet af snäckan. Sammalunda också hopkallade samtlige hjeltar, Från det Magnesiska skeppet, i strid storståtlige Kastor. Desse, såsnart de alltså med handskar befästat af oxhud 80 Händren, och armarna kring omsnurat de väldiga remmar, Trädde i drabbningen fram, samt andades död mot hvarandra. Der bland de äflande tedde sig nu en gräselig täfling, Hvilkendera som finge på ryggen det bländande solljus. Genom din skicklighet dock du på resen vann Polydeukes, 85 Och af strålarna alla blef Amykos träffad i synen. Men han i sinnet brusande upp, fort skyndade framåt, Rigtande slaget med händren; då träffade ock Tyndariden

Hakans spets för den kommande. Mer han nu vredgas än nånsin, Hugger omkring sig i striden, och skarpt påtränger, mot jorden 90 Böjd, och de Bebrykers folk anskriade. Hvaremot åter Hjeltarne sporrade an Polydeukes, den tappre drotten, Fruktande, att med sin tyngd kanske nedkrossade honom, Der på det trånga rum, sjelf Tityos liknande mannen. Sannerlig sonen af Zeus, anträngande härfrån och derfrån, 95

Vexelvis med de båda nu högg, afböjande anfall Från Poseidaons son; så väldig en bjesse han ock var. Han stod der, af slagen befängd, och spydde den dunkla Bloden; och samtlige hjeltarne strax upphöjde ett fröjdrop, När som de sågo de hiskliga sår kring mun och kring kinder. 100 Ögonen trängde sig ock i det svällande anletet samman. Honom förbryllade kongen med händernas gäckande hothugg Allsids; men då han fann, att det redan var ute med mannen, Gaf han ett knytnäfslag i dess ögbryn midtöfver näsan, Och afskalade ändatill skåln all pannan. Den slagne 105 Baklänges störtad låg, utsträckt i det grönskande gräset. Dock han reste sig upp, och en skarp strid åter begynte, Och de förstörde hvaran med de härdade handskarnas gissling. Bebrykers förste nu händerna rörde mot bröstet af drotten, Halsen förbi; men anletet vardt med nesliga näfslag 110 Krossadt för honom utaf okufvelig drott Polydeukes. Resens lekamen af svett utmärglades; fordom en stor man, Plötsligen liten han blef, och den andre, ej svikande kampen, Höjde nu städs mer fylliga lemmar och bättre i fägring. Men hur dödade sonen af Zeus glupsktätande mannen? 115 Säg mig, gudinna! Du vet det; och jag, för andra ett redskap, Sjunger allt hvad du vill, och hvad dig bäst månde behaga. Sannerlig längtande än utföra en ståtelig hjeltbragd, Han med sin venstra hand Polydeukes grep i den venstra; Fallande ut från sidan; och, sökande hugg med den andra, 120 Breda näfven han lyftade upp från ljumsken till höger, Och Amyklaiernes kong kanhända han träffat och sårat, Om Polydeukes ej hufvudet böjt, och med kraftiga handen Gifvit i venstra tinningen hugg, som träffade axeln. Men ur gapande tinningen strax flöt bloden, den svarta. 125 Mannen med venstra han slog, så att tänderna skramlade alla, Sedan med städse förnyade hugg han anletet ödde, Tills han kindernas par utrotade. Amykos, resen, Låg der nu, sanslös sträckt, samt höjde till tecken af stridens Slut än hvardera handen; hans död var mera ej fjerran. 130 Fastän segrande, dock ej gjorde du honom beskymfning, Knytnäfsdrott Polydeukes; han svor dig kraftiga eden, Kallande egen far Poseidaon ur hafvet till vittne. Att med berådt mod aldrig mot fremlingar vara förgriplig. Så låfsjungen du är mig, o kong. Dig, Kastor, jag qväder, 135 Tyndarides, snabbfålade, kopparbepansrade, lansvän.

Röfvande förde de med sig bort, Zeus' tvillinga-söner, Tvenne döttrar utaf Leukippos, och tvenne derhos ock Bröder följde dem åt, — Aphareus var brödernas fader, — Korade fästmän två, den väldige Idas och Lynkeus. 140 Men Aphareus', den somnades, graf när kämparne hunnit, Rusade sämtlige neder ur vagnarna strax mot hvarandra, Tryckte af lansars tyngd och utaf uthålkade sköldars. Lynkeus, ropande högt ur sin hjelm, så talte bland dessa:

Hvarför lyster er strid, olycklige? Hvarför mot andras 145 Brudar öfven J våld, med blottade svärden i händren? Har ju åt oss Leukippos förlofvat döttrarna båda Långt för detta, åt oss är bröllop med dessa besvuret. J, då det gällde en fremmande bädd, på sätt som ej höfves, Med mulåsnor och oxar, och fremmande skatters föräring 150 Ändraden mannens sinne, och stulen ett bröllop med skänker. Inför er båda också flerfaldiga gånger jag redan Sjelf har detta förmält, och likväl mångordig ej är jag: Icke, J älskade män, så egnar de yppersta drottar Skaffa hustrur åt sig, som brudgumar hafva tillförne. 155 Stort är Sparta, och stort kappåkningsfrejdade Alis, Boskapsrika Arkadia med, och Achaiernas städer, Samt Messana, och Argos, och allt det Sisyphiska kustland; Flickor der, mång tusen till tal, af hulda föräldrar Fostras, hvilka i vett och gestalt ej brister det minsta. 160 Lätt bland dessa er år, att äkta eho som J viljen. Åt förträfflige man bli svärfar önskade mången, Ären isanning ju J utmärkte bland alla hjeltar, Äfvensom fädren också, och derjemte å mödernet stämman. Låten, älskade nu, vårt bröllop komma till önskligt 165 Slut: men ett annat åt er vi samtligen skole beställa; Så har ofta jag sagt; det likväl till den svallande vågen Fördes af vädrets flägt, och gehör ej följde på orden. Ty oblida J ären och omedgörliga; än dock Lyden; J båda åt oss ju på fädernet fränder benämnes. 170 Men om ert sinne är lystet på strid, och ni måste med blod det Ömsesidiga split afgörande, slita vår tvedrägt, Då bör Idas och hans samslägting, kong Polydeukes, Ej deltaga det minsta, och hålla från striden händren; Men vi, Kastor och jag, vi skole vår lycka försöka, 175 Yngre till åren båda; ej må vi åt våra föräldrar Lemna så mycken sorg: ett lik är tillräckligt ifrån ett Hus; och de öfrige skola då samtliga vännerna glada, Brudgumar vordne i stället för lik, samt äkta de begge Flickorna; höfs ju med ringa förlust stor träta att slita, 180

Sagdt; och cn gud ej ville hans ord till toma förvandla. Ty från skuldrorna lade på marken vapnena neder Desse som äldre voro, Och Lynkeus trädde i midten, Svängande väldiga spjutet vid yttersta randen af skölden, Likaledes också lansspetsen af modige Kastor 185 Rördes, och buskarnes tagel för hvardera vajande syntes, De till en början med rigtade spjut inbördes hvarandra Frestade, om de af kroppen ett blottadt ställe förnumme, Sannerlig dock lansspetsarne, förrn de skadat någon, Sönderbrusto, uti de förskräckliga sköldarna fästa. 190 Dragande svärden ur skidorna sen, de döden å nyo Stemplade en mot annan, och hvila i striden ej spordes. Ofta mot breda skölden och tagel buskiga hjelmen Kastor stötte, och ofta hans sköld skarpögade Lynkeus Drabbade; udden träffade blott den purprade tofsen, 195 Men handlofven för honom, som rigtade eggiga svärdet Rakt mot det venstra knä't, affärdade Kastor, med venstra Foten vikande: strax han kastade glafven, och bortfly Sökte till fadrern vård, mot hvilken den väldige Idas Lutad, skådade au de befryndade männernes envig. 200 Men framrusande stötte Tyndaridas breda geväret Rakt veklifvet igenom och nafveln, och kopparn på stunden Föste tarmarna ut; så till marken dimpande sträcktes Lynkeus; ögonens lock omhöljde ett tyngande slummer. Dock ej heller den andra af sönerna Laokoosa 205 Såg vid fädernehärden, sen bröllopets glädje han firat. Ty framstående pelarn uppå Aphareiska värden Krossade sönder med brådskande fart Messeniern Idas, Ämnande dermed slunga ihjel den som dräpit hans broder; Men Zeus värjde det af, och ur händerna stötte den huggna 210 Stenen, och brände Messeniern upp med sin flammande ljungeld. Alltså är det ej lätt, att kämpa med Tyndaros' söner. Väldige, sjelfve, de föddes jemväl, af väldig en fader.

Hell er, J Leda's söner och oförgängelig ära Städs vårt qväde förlänen! Ju skalderna älskades alla 215 Af Tyndarider, af Helena med, och de andre heroer, Hvilka Ilion störte, och hämnades kong Menelaos. Eder, o drottar, rykte förskaffade Chiiske sångarn, Qvädande Priamos' stad och Achaiernes snabba galejor, De Iliadiska strider, och härnadens torn, Achilleus. 220 Derfor åt eder också jag ljudliga Musernas håfvor, Sådana sjelfve de unna, och såsom mitt hus det nu gitter, Sådana hembär. Skönst är af skänker för gudarna sången.

XXIII. Idyllen.

ÄLSKAREN.

Älskogsfånig en man höll kär ovänlig en gosse, Till utseendet god, men till lynnet ej sådan han syntes. Älskaren hatade han, och ej röjde den ringaste spakhet; Ock ej visste han, hvad för en gud var Eros, och hurdan Bågen i händren, hur bittra de skott han möt gossarna skjuter: 5 Var så i allt sitt tal och i allt umgänge en tvärvigg. Ingen släckning i lågorna gafs; ej läppens förtjusning, Ögonens strålande glans ej heller, ej kindernas rosor, Icke ett ord, och icke en kyss, att kärleken lindra. Men som ett skogens djur misstänksamt på jägrarna skådar, 10 Så han i allo bemötte den arme, och buttra hans läppar Voro, och ögonen blickade grymt; trots röjde de endast, Anletet svarade ock mot gallan; försvunnen dess färg var, Harmens förmätenhet fyllde hans själ; men äfven som sådan, Syntes han skön, och älskaren mer hänfördes af harmen. 15 Slutligt ej längre han bar Kythereia's häftiga låga, Utan begaf sig dädan, och gret vid den rysliga kammarn, Kyssande trösklen; och så upphöjande rösten han talte:

Skräcklige gosse, ock vilde, ett foster af grym lejoninna, Gosse af sten, och ej kärleken värd, dig kom jag ätt bringa 20 Denna min yttersta skänk, rännsnaran; ty icke jag mer dig, Pilt, vill plåga, du stickne; men jag mig ämnar begifva Dit du mig sjelf har dömmt, ock för alla gemensam är vägen, Såsom det sägs, der för älskande finns botmedel i glömskan. Men om jag förde det allt till läppen, ock tömde i bottnen, 25 Skulle jag ej ens så utsläcka min längtan. Jag bjuder Nu din tröskel ett evigt farväl. Nog vet jag hvad händer. Rosen är äfven skön, och hon bringas af tiden att vissna; Äfven violen om våren är skön, men hon snarligen åldras; Hvit är liljan jemväl, och förvissnar då bladena falla; 30 Hvit är snön, men smälter ändock, såsnart som han kram blir; Ock är ynglinga skönheten skön, men varar ej länge. Tid skall komma ännu, då du ock blir nödgad att älska, Då du förtärd i ditt bröst skall gråta de bittraste tårar. Men, o gosse, bevisa mig dock det yttersta vänsprof: 35 När du, gående ut, mig upphängd här vid din tröskel Skådar, så hasta då icke förbi olyckliga älskarn, Utan stanna, och grät mig en stund, och sen tåren du offrat, Lös mig ifrån hängrepet, ooh mig så i kläder från din kropp Svep, och betäck mig varligt, och kyss omsider på slutet, 40 Och åt den döde förunna din läpp; mig bör du ej frukta. Mer ej vaknar jag upp, änskönt du mig kysste försonad. Hålka mig ut derjemte en graf, som gömmer min älskog. Och när du går, tre gånger mig säg: der hvilar du, hjertkär; Ja, om du vill ock detta: en dejelig vän jag har mistat! 45 Teckna en grafskrift med, som jag dig affattar i verser: Denne, o vandringsman, har Kärleken dräpit; ej hasta, Utan stanna, och säg: hårdhjertad var vännen, han hade! Han, sen detta var taldt, tog stenen, och välte mot väggen Ändatill trösklens midt den hiskliga stenen, och fastknöt 50 Genast spensliga repet, och kastade snaran om halsen, Sparkade ock bort stödet för föttren, och hängde så derstäds Död. Men den andre öppnade dörrn, och såg nu den döde Hängd på sin egen gård; mellertid han ej rördes det minsta Alls i sin sjal, ej gret han den somnade yngling, men likets 55 Ynglinga kläder han sölade ned; gick sedan till kämpa Lekarna bort; och sökte i fjerran de älskade baden. Kom så också till den gud, vanärat han hade; ty Eros På bildfoten af sten vid randen af vattnet var uppställd. Störte nu stoden omkull, och trotsige svennen ihjelslog; 60 Böljan färjades röd, och deröfver sväfvade orden:

Glädjen er, älskare, nu! Han som hatade funnit sin bane. Älsken, J älsklingar nu, ty en gud vet dömma er alla!

XXIV. Idyllen.

LITEN HERAKLES.

Tio månader gamla Herakles tillförne Alkmena, Den Mideatiska, jemte den en natt yngre Iphikles, Sedan hon tvättat båda, och mättat båda med morsmjölk, Lade i kopparskölden, det präktiga vapnet, som borttog Sjelf Amphitryon nyss från den dödade drott Pterelaos. 5 Rörande sönernas hufvuden nu, så ordade modren: Sofven, J piltar små, ett ljuft och förfriskande slummer! Sofven, J hjertan små, gullbröder, och hurtige gossar, Sömnen lycklige in, och lycklige vaknen i morgon!

Sade, och svängde den väldiga sköld; dem fängslade sömnen. 10 Nen då vid midnattstid sig Björnen vänder till nedgång, Gent mot Orion sjelf, som blottar den villiga skuldran, Då affärdade två vidunder försåtliga Here, Ormar som hvälfde sig fram i dunkelfärgade ringlar, Han till den breda trösklen, der dörrns ihåliga poster 15 Stå, samt hotande bjöd dem sluka den späde Herakles. Desse nu vecklande ut der på golfvet bukarna båda, De blodslukande välte; ur ögonen lyste en arg eld, Medan de nalkades, sprutande ut det förskräckliga giftet. Men då med spelande tungor de voro till gossarna nära, 20 Se, då vaknade ock (Zeus skådar ju allt här i verlden) Begge Alkmena's söner, och ljus kringspriddes i huset. Genast skriade till, då han märkte de elaka djuren Uppå den hålkade skölden, och såg obändiga tändren Iphiklees, samt sparkade bort ulltäcket med föttren, 25 Sökande flykta sin kos; men motstånd gjorde med händren Heraklees, och snärjde de två med tryckande fängsel, Fattande struparna, der det förödande giftet är anbragdt Hos de skadliga ormar, som äfven gudarne afsky. Men de två deremot sig med ringlarna välfde om gossen, 30 Den senborna, och diende, städs gråtlösa hos amman. Åter igen de löste sig af, när knotorna tröttnat, Sökande från det tryckande fängslet befrielse finna. Nu Alkmena försporde ett skri, först vaknad af alla, Stig, Amphitryon, upp! Mig griper en bäfvande fruktan; 35 Stig du, och bry dig ej om, att binda vid föttren sandaler! Hör du ej hur förskräckligt den yngre af gossarna skriker? Märker du ej, att väggarne här, i den mörkaste natten Samtlige skina så klart, fast morgonrodna'n ej randats? Något i huset å färde mig är, — är, bäste af männer. 40 Sade; men han åtlydde sin maka, och steg så ur sängen, Skyndande efter sitt svärd, det prydliga, hvilket beständigt Hängde å väggen öfver hans bädd på knaggen af ceder. Sträckte handen också mot det nyutsydda bantleret, Lyftande upp med andra den väldiga baljan af Lotos. 45 Men sofkammarn igen, den rymliga, fylldes af mörker. Sen han till tjenarne ropte, som snarkade starkt i sömnen: Tagen på härden min eld, och bringen så fort som är möjligt, Tjenare mine, och skjuten från dörrn de kraftiga riglar! Uppstån, hurtige tjenare! Sjelf husbonden er ropar. 50 Genast funno sig in med brinnande facklor i händren Tjenarne. Huset af folk uppfylldes, som äflades alla. Sannerlig, när som de skådade nu dibarnet Herakles, Hvilket de vilddjur två omfattat med spädaste händren, Slogo de händerna skriande hop. För Amphitryon fadren 55 Gossen ormarna viste, och spratt af glädje i höjden Barnsligt; lade så leende ned vid föttren af fadren Dessa förfärliga djur, som voro betyngda af dödssömn.

Men Alkmena derefter i moderligt sköte emottog Halfdöd liten Iphikles, af fruktan kiknande pilten, 60 Ooh ulltäcket inunder Amphitryon lade den andra Sonen, och åter i sängen steg, och tänkte på hvilan.

Redan för tredje gång nu tupparne sjöngo om dager, Och Teiresias då, den i allt sannfördige siarn, Kallade hem Alkmena, och nyliga saken förtäljde, 65 Samt anmodade honom, att hvad allt detta betydde, Säga. Och vore det ondt, som gudarne hafva i sinnet, Dölj ej, skonande mig; ty att icke är möjligt för menskor, Att undvika hvad moiren på sländan äflande spinner, Dig, min Enereides, fast högt förståndig, jag lärer. 70

Så nu drottningen talade; han genmälte och sade: Trösta dig, herrliga konungamor, Perseiska ättling! Ty vid mitt ljufliga ljus, tillförne från ögonen gånget, Bland Achaiinnorna många på knäet den finaste spånad Skola med bävan tvinna, om qvällarna sent Alkmene's 75 Namn låfsjungande; du skall vårdas af Argeiinnor. Sådan denne din son till himlen, der stjernorna tindra, Upp sig höjer som man, bredbröstade hjälten, af hvilken Djuren alla besegras, ock samtlige männerne äfven. Sedan han tolf storverk fulländat, — så ödet beslutit —, 80 Bor kan hos Zeus; allt dödligt Trachiniska bålet behåller. De odödliges måg skall han heta, hvilka nu dessa Skrymsliga odjur sändt, att barnet i grund föröda. Sannerlig kommer en dag, då i bo't hjortkalfven af ulfven, Den hvasstandige, sedd, ej väcker dess lystnad att mörda. 85 Men, o qvinna, du hafve tillreds eld askan inunder; Skaffen derhos torrved af aspalathos, eller af bjornbär, Eller genist, eller ock den i vind omruskade hagtorn. Sedan på stickor ur skogen de här två ormarna uppbränn, Gör det vid midnattstid, då de ämnade dräpa ditt skötbarn. 90 Samlande tidigt ihop den glödande askan, en tärna Körande med sig upp på en klippbrant; gånge så dädan Oomvänd. Nu renen ert hus med sofvande svavlet, Kasta den varligt ned allsamtlig i strömmen, för medvind, Först; och derefter med salt utblandande (såsom är öfligt) 95 Renaste vatten, stånkan omkring från drypande qvasten; Sist högtsittande Zeus ock bören J offra en hangris, Att högtsittande städs J öfver er fiende blifven.

Sade; och elfenstolen bakom sig skjutande, dädan Gick Teiresias, tung som han var af de samkade åren. 100 Heraklees af sin mor, en späd vinvanka i gärdet, Fostrades upp, samt son till Argeiern Amphitryon nämndes. Bokstafskonsten Linos, den åldrige, lärde nu pilten, Sjelfve Apollon's son, sömnlös omvårdare, hjelte; Åter att spänna sin båge, och träffa med pilarna fläcken, 105 Eurytos, rik på de rymliga fält, af fäderna ärfda. Men till sångare gjorde, och formade händerna båda, Boxbomcittran att slå, Philammon's son, Eumolpos, Huru på stående fot gumperidande männer från Argos Kasta hvarandra i brottlande kull; hur kämpar i näfstrid 110 Med förskräckliga handskar; och hvad, nedböjda mot jorden, Pankratiasterne funnit för stridsknep, äflande konsten. Det allt lärde han sig i skola hos sonen till Hermes, Harpalykos, Phnoteern, som ej ens skådad på afstånd Någon vågade bida; då han omkämpade priset. 115 Sådant ögonbryn låg öfver den skräckliga synen. Men att hästar och vagn framköra på banan, och vända Kringom målet med sådant besked, och att akta sitt hjulnaf; Detta sia son med innerlig lust Amphitryon lärde Sjelf; ty så många klenoder ifrån de ilande kämpspel 120 I hästnärande Argos han vunnit hade; ej sönder Voro de vagnar han åkt, men mistat af åldren sitt remtyg. Att med en framsträckt lans, och med ryggen beskyddad af skölden. Falla ut mot sin man, och ej rädas för glafvarnes påhugg; Att uppställa phalangen, och riktigt beräkna ett bakhåll 105 Af anryckande fienders här, och att ryttarne mana, Riddaren Kastor lärde, då flykting från Argos han lände. Vid den tiden, då riket och vingårdasträckorna Tydeus Egde, som fått af Adrestos det hästinkörande Argos. Sannerlig Kastor ibland halfgudarna icke en ende 130 Kämpe vår lik, förrn kraften af ålderdomen förtärdes.

Så nu den hulda modren åt sig lät fostra Herakles. Var ock sonen beredd helt nära vid fadren till sofbädd Ståtlig en lejonhud, högälskelig äfven för honom; Middagskosten var stek, och i korgen en väldelig Dorisk 135 Bulla, som kunnat minsann sjelf trägårdsmästaren mätta; Men om qvällen var ringa hans spis, ej kokad på kökseld Och okonstlad en skrud nedhängde till midten af vaden.

[Slutet saknas.]

XXV. Idyllen.

HERAKLES LEJONDRÄPAREN.

[Början saknas.]

Honom den åldrige svarte, en åkrarnes vaksame plogkarl, Hörande upp med det arbete, nu han hade för händer: Gerna, o fremling, jag vill dig säga allt hvad du spörjer,

Rädd för skräckelig näpst af vägabeskyddaren Hermes; Ty det säges, att han mest vredgas af himmelens gudar, 5 När den om väg nödlidande man man något förvägrar. Frodige hjordane här, tillhörige kong Augeias, Beta ej alla gemensamt fält, ej gemensama platser; Utan andre de vanka på stränderna invid Elisson, Andre vid helig bädd af gudomlige floden Alpheios, 10 Andre uppå drufrika Buprasios, somlige härstäds, Särskilt äro också inrrättade fällor för alla. Men åt hjorden, ehuru den är ofanteligt talrik, Städse de grönskande fält här ge tillräckelig näring. Kringom Menios' stora moras; ty ljufliga örter 15 Vexa på daggiga ängarna upp, och i dälderna äfven Rikligen, hvilka föröka hos hornade boskapen styrkan. Detta stället för dem, till högre handen från dig, Visat sig, stort som det är, bortom den rinnande floden, Der som platanerne vexa med alltid lummiga kronor, 20 Vildoliven jemväl, den grönskande, herda-Apollon's Heliga träd; o fremling, den allsannfärdige gudens. Strax bredevid i en räcka för oss, jordbrukare, kojor Byggde blifvit, som åt konungen mycken och gränslös Rikdom samle med flit, i de trefaldt plogade lindor 25

Kastande nu utsädet, och nu desslikt i det fyrfaldt. Vinplanterarne nog, mångidoge, gränserne känna, Hvilka till pressarna gå, när sommaren står i sin fägring. Samtliga detta gebit tillhör välkunnig Augeias, Hvetebärande fält, samt trädframalstrande dungar, 30 Bort till yttersta randen af åsen, den källsprångrika; Den båd sent och bittida vi med vårt arbet' besöke, Liksom det tjenade höfs, som fingo på fältet sitt dagsverk. Men du, säg nu åt mig, (för dig också det skall nyttigt Vara) af hvilket behof nödsakad du hit har kommit: 35 Om du Augeias kanske eller någon af tjenarehopen Söker, som finns hos honom. Men jag välkunnig om saken, Gerna berättar dig allt; ty jag tycker dig icke från mesar Stamma, ej heller dig sjelf af naturen mesarna likna. En så herrlig gestalt utmärker dig. Sannerlig slike 40 Sönerne af odödliga månd' bland dödlig dväljas.

Honom svarade då Zeus' stridbare ättling och sade; Visserlig, gubbe, jag nu de Eperiers förste, Augeias, Önskade täfla, för hans skull också hitförde mig värfvet. Om måhända han vistas bland borgarefolket i staden, 45 Vårdande allmänt väl, eller ock handhafvande lagen, Bjud på, gamle, att någon af tjenarne visar mig vägen; Någon på åkrarna här bland de mer välaktade fogdar, Hvilken jag sade ett ord, och af samma förnumme ett motord. Annan för andra man är behöflig, en gud så förordnat. 50

Honom svarade gubben igen, den förträfflige plöjarn: Bland odödlige, säg, på vars bud, o fremling, du kommer; Så skall hela den sak, du begär, uppfyllas nu genast. Ty Augeias, älskelig son till Helios, ankom Jemte sin egen son, den i kraft förträfflige Phyleus, 55 Hit från staden i går, i beråd att dagarna många Öfverskåda det gods, otaligt på fälten han eger. Ock för konungars sinne alltså sig månde det lika, Att då de sjelfve sitt hus omvårda, så vinner det trefnad. Låtom osa gå nu till honom; och jag vill visa dig vägen 60 Till vår koja, och der vi förmodligen konungen träffa.

Talte; och gick så förut, men i sinnet han grubblade mycket, Skådande lejonets hud och den handuppfyllande klubban, Hvadan fremlingen var, samt önskade honom bespörja. Dock till sin läpp han tryckte det ilande ordet, af fruktan, 65 Att med ett oträngdt prat tilltala den brådskande mannen Möjligtvis: det är svårt, att en annans tanke begripa.

Men de kommande genast på afstånd varsnade tvefaldt Hundarne, både af kropparnes lukt, och af dånet från föttren. Skräckeligt skällande nu, påsprungo de härfrån och derfrån 70 Hjelten Herakles, Amphitryon's son; men deremot gnbben, Under ett vänligt glafs, de smekte med viftande svansar. Dessa med stenar påstund, upptagna från marken till skrämskott, Dref han tillbaka, att vika sin kos, och med bister en stämma Tråtte han samtlige, nödgande så dem sluta med skallet, 75 Glad mellertid i sin sjel derför att de vaktade kojan, När han hemma ej var. Och han talade ordet och sade:

Hvad för ett djur, minsann, ha de herrskande gudar ej skapat, Att med menniskor vistas i lag! Hur är det ej vettigt! Ja, om det hade förstånd, motsvarande äfven uti sig, 80 Och om det visste, på hvem sig skickas att vredgas, hvem icke, Ej bland djuren ett enda med det skull' tvista om äran. Men nu är det i hög grad argt, och modigt i otid.

Talade så; och skyndande fram, herdkojan de hunno. Solen derefter mot randen af vestern hästarna vände, 85 Bringande qvällens stund, och nu kommo de frodiga småkräk Åter från betesmarkerna hem till stall och till fållor. Sen derefter af kor otaliga skaror på skaror, Viste sig, kommande an, likt regnförkunnande skyar, Hvilka på himmelen vanka, och röna sig ideligt framåt, 90

Drifne af sunnans kraft, eller ock af den Thrakiske nordans, Icke på dem finns räkning i rymderna, hvarest de sväfva, Icke besked, ty så många bakefter de flyktande vältar Vindens styrka, ock andra på nytt sig stapla på andra. Hjordar af kor här följde städs desslikes på hjordar. 95 Men allt fältet fylldes dervid, och stigarne alla Af den vandrande drift, och vid råmandet ljödo de digra Åkrar, och fållorna fyllde i hast fotsvängande kornas Hjordar, och samtliga fåren, också instängdes i stallen. Der ej en endaste man, — oändligt var fänadens antal — 100 Stod overksam vid komna, och saknade något att syssla; Utan den ene han der träklafvarna fäste vid föttren Med välformade remmar, och satte sig nära, att mjölka, Medan till mödrarna släppte en annan de älskliga fostren, Längtande alla att dricka utaf högst ljufliga mjölken. 105 En höll ståfvan, en arm löpe till mustiga osten, Åter en ann dref tjurarna in, från qvigorna afskildt. Men Augeias besökte de samtliga ställen, att skåda Hvad för rikedoms skatt åt honom af herdarna samlats. Sonen och kraftfall drott, mångråde Herakles derjemte 110 Följde med kongen, som mönstrade så sin stora besittning. Derstäds, hur okufveligt än ett hjerta i bröstet Egde Amphitryon's son, och i allt vällempeligt städse, Högligen dock han förväntes åt fasliga mängden af boskap, Skådande den. Ty aldrig man trott, ej heller förmodat, 115 Att en endaste mans så många de voro, ej ties, Hvilka af konungar alla de boskapsrikaste varit. Men åt sin son förärade Solen den särdeles skänken, Boskapsrik bland dödlige män att vara för alla; Ja, han förkofrade idkeligt sjelf dess samtliga hjordar 120 Helt och hållet; förty ej nånsin besökte en krämpa Boskapen; hon emellertid plär herdarnas mödor föröda. Men städs flere behornade kor, städs bättre och bättre Fostrades idkeligt år från år; ty alla de voro Afvelsama förträffligt, och hvar gång födde de kokalf. 125 Gingo med den hvitbenta också trehundrade tjurar Samt krumhornade stolt, och derhos tvåhundrade andra, Bruna, och alla de ren fortplantningsmessige voro. Sen till dessa ännu tolf andra i driften befunnos, Helgade Sonen, till skimret en hvar jämförlig med svanen, 130 Skönt mjellhvita, uti fotsvängande hjorden de skönsta. Derföre sklllda från vallen de äto det herrliga gröngräs Ute på betet, och yfdes en hvar der öfver sin fägring. När som ur skogarnas snar framkommo de ilande odjur Till slättmarken, i akt att döda de betanda korna, 135 Desse till striden först antågade, förde af lukten, Och förskräckeligt bölade; död framlyste i blicken.

Bland dem vida i kraft utmärkte sig, liksom i styrka, Samt högtrotsighet Phaeton stor, den herdarne alle Med en stjerna förliknade; så bland öfriga hjordar 140 Vandrande lyste han vida, ock var storståtelig bjesse. Blackige lejonets torrkade hud knäppt denne bemärkte, Förrn han rännde åstad mot den välvarskodde Herakles, Ämnande såra hans sida med hufvut och väldiga pannan. Den pårusande tjurn grep konungen strax i det venstra 145

Hornet med senfast hand, och till marken neder han böjde Nacken, så styf han än var; sen stötte han honom tillbaka, Tryckande på med skuldran, och han, ansträngande alla Musklernas kraft, uppreste sig rakt på yttersta basen. Kongen förvånades sjelf, och derjemte den krigiske sonen, 150 Phyleus, samt herdmännerne ock hos behornade korna, När Amphitryon's sons obändiga styrka de sågo.

Lemnande der de bördiga fält, nu desse till staden Sig förfogade båda, så hjelten Herakles, som Phyleus. Och såsnart som de tre folkhvimlande vägen beträdde, — 155 Läggande smalare stigen; tillrygga med skyndande fötter, Hvilken från stallen gerad vingården igenom var anlaggd, Men i den grönskade skogen befanns ej särdeles märkbar, — Der tilltalade nu kärälskelig son af Augeias Ättlingen till högthronande Zeus, som följde bakefter; 160 Lutande sakta sitt hufvud emot dess högra axel: Fremling, som hade om dig tillförne ett prat jag förnummit, Så alldeles, minsann, jag uti mitt sinne det likar. Ty en vandrande man från Argos, i ungdomens fullkraft, Lände till oss, en Achajer han var, från Helike's kustland. 165 Denne berättade då, så att flere Epejer det hörde, Hur bland Argeierna en, — han var sjelf närvarande —, dräpit Skräckeligt lejon och vildt, vidunderlig fasa för landtbor, Hvilket i Zeus' af Nemea lund djup kula bebodde. Jag ej känner bestämdt, om han var från det heliga Argos 170 Sjelft, eller bodde i sta'n Tiryns, eller ock i Mykene. Så nu berättade denne, och sade, att hjelten till födslen (Om jag för öfrigt sanningen minns) härstammar från Perseus. Icke jag tror, att en ann bland Aigialeerna detta Vågat, än du; och lejonets hud synbarligen röjer 175 Händrens väldiga bragd; den hud som dig sidorna täcker. Säg mig derföre först, (att jag väl i mitt sinne må veta, Hjälte, om nu jag gissade rätt, eller gissade orätt) Om densamme du är, som för oss, åhörande, nämnde Sagde Achaier från Helike's stad, och om rätt jag dig känner. 180 Säg mig, huru du dräpte det olycksbringande vilddjur, Samt hur det kom till Nemea's lund, den vattenförsedda. Ty du skulle ej träffa ett slikt vidunder i Apis, Fastän önskande se; det närer ej sådana nånsin, Men blott björnar och svin, och vargarnes skadliga yngel. 185 Derför förvånades alla, som då på berättelsen hörde; Somlige mente jemväl, att han ljög, den resande mannen, Och med en tanklös tunga besvek närvarandes öron.

Så nu talte, och drog sig från midten af vägen åt sidan Phyleus, att den för båda i bredd tillräckelig blefve, 190 Och att han lättare hörde hvad nu förtäljde Herakles, Hvilken med följande ord, ledsagande, talte till honom:

O Augeiades, hvad du mig tillsport för det första, Det har du sjelf på punkten minsann helt lättligen gissat. Nu vill jag säga dig ock, vilddjuret beträffande, saken, 195 Hur som den lyktade sig, emedan du längtar att höra; Utom, hvadan det kom; förty, fast många de äro, Ingen ibland Argeierna dock förvisso det sade. Af odödliga någon, förmode vi endast, för offren, Vredgad uppå Phoroneiska män det onda dem påsändt. 200 Ty anrusande alla Piseerna, liksom en störtflod, Lejonet rastlöst ödde; och mest de Bembiniaier, Boende närmast till, olidliga härjningar kände. Aldraförst mig denna bedrift pålade att lykta Eurystheus, och mig bjöd nedgöra det skräckliga odjur. 205 Men då tog jag mitt böjliga horn, och det hålkade kogret, Fullt med pilar, och gick; och i andra handen min klubba, Barkomgifven, och väldig, och gjord af skuggigt olivträd, Lagom stor, den jag sjelf vid Helikons heliga sida Hittade, ryckande upp tättsittande röttren med stammen. 210 Men när sedan jag kom till den ort, der lejonet dvaldes, Se, då tog jag bågen, och förde till rörliga vredet Strängen, och fästade genast dervid smärthysande pilen. Förande ögonen kring, jag sökte det skadliga odjur, Om jag finge det se, förrn det mig hunnit bemärka. 215 Redan var middagstid, dock ingenstädes dess fotspår Kunde jag än bli varse, ej heller förnimma dess rytning, Ej af menniskor någon befann sig vid valln, och på åkern Sågs vid besådda fåran ej en, som fråga jag kunnat, Utan i fållorna höll blek rädsla dem samtligen stängda. 220 Föttren jag hvilade ej, kringsökande löfviga berget, Förrn jag lejonet såg, och derhos försökte min styrka. Just nu vandrade det vid aftonens stund till sin kula, Mättadt både af kött och af blod; den raggiga manen Kring nedsölad af dräp, och den dunkelblickande synen, 225

Bröstet jemväl; med tungan sitt skägg omslickade busen. Men jag gömde mig strax i de skuggiga buskarna undan, Uppå den skogiga kulln, afbidande lejonets ankomst Och då det nalkades, sköt jag emot veklifvet åt venster Fruktlöst; ty ej trängde sig piln den hvassa, igenom 230 Köttet; men, studsande åter, den föll i grönskande gräset. Men det lyfte påstund sitt blodiga hufvud från jorden, Häpet, och lopp omkring öfverallt, med ögonen båda Blickande, samt framviste de hiskliga tändren i gapet. Det jag en annan pil motsände från senan å nyo, 235 Ledsen, att så den förra mig för onyttig ur handen, Träffade ock i midten dess bröst, der lungan har säte. Men likväl i dess hud mångsmärtlige pilen ej trängde, Utan ned vid fötterna föll, fullkomligen gagnlös. Tredje gången jag ville, i själn uppbragt på det högsta, 240 Bågen spänna, men mig, med ögonen gloende, märkte Det omåttliga djuret, och kring knävecken det svängde Långa svansen, till strids sig rustande; hela dess nacke Fylldes af vrede, och manen sig högt uppreste, den gula, Hos det rasande djur; som en båge kröktes dess ryggrad, 245 Medan det drog sig hop, veklifvet inunder och ljumskem Liksom då vagnbyggmästarn, i mång värf kunnige mannen, Grenarna böjer utaf lättspjelkiga fikonträdet. Värmda i elden förut, till beslag åt stolen på axeln, Men ur händerna flyr långbarkiga fikonträdet, 250 Böjdt, och sin kos med ett endaste skutt borthoppar i fjerran: Så det förskräckliga lejon mot mig anrusade våldsamt, Sökande såra min kropp; jag pilarna då med den i ena Handen sträckte, och kappan som hängde på axlarna dubbel; Men med den andra jag höjde min torra klubba, och anföll 255 Hufvud och tinning; i tu jag slog med detsamma den torra Skogsoliven emot det högofantliga odjurs Lurfviga skalle. Så damp det omkull från höjden till marken, Innan det nalkades mig, samt stod nu på darrande fötter, Lutande hufvudet neder; ty mörker om ögonen båda 260 Kom, när hjernan med kraft vardt sönderkrossad i skålen. Men odjuret jag då, förbluffadt af smärtorna tunga, Varsnande, förrn det återigen hann samla sig krafter, Dängde emot obändige nackens muskel i förväg,

Kastande bågen bort och det månghopsömnade kogret. 265 Kraftfullt strypte jag sen med väldiga händerna bakfrån Fattande tag, att icke mitt kött det refve med klorna; Ändatill marken med makt bakhasarna tryckte jag neder Med anträngande häl, och dess sidor försvarte mig låren, Tills jag bogarna ock utspännde, och ställde det upprätt, 270 Andlöst; blef så det väldiga lif ett byte för döden. Sedan besinnade jag, på hvad sätt hårhalsiga huden Af det dödade djur jag skulle från lemmarna draga; Gräselig mycket besvär; emedan med jern det ej kunde Afflås, icke med sten eller träd, då jag gjorde försöket. 275 Men den tanken ibland odödliga någon mig ingaf, Att med egna dess klor fråndraga lejonet huden, Snart afflådde med dem jag, och svepte om lemmarna skinnet. Att det blefve mig värn i den skarpansättande striden. Detta, min vän alltså, var banen för Nemea's lejon, 280 Som mång smärtor förut tillskyndade menskor och boskap.

[Slutet saknas,]

XXVI. Idyllen.

BAKCHANTINNORNA.

Ino och Autonoa, och den äppelkindta Agaua, Sjelfva trenne till tal, tre danslag förde till berget, Men då de brutit sig lummiga löf af den mossiga eken, Lefvande murgrönsblad, och asphodelos, vexande lågländt, Tolf altaren de byggde uppå renrödjade ängen; 5 För Dionysos nio, och trenne för Semela voro, Och då med händren ur skridet de tagit de fejade offren, Lade de dem vördsamligen ned på de doftiga altar, Såsom dem sjelf det lärde, och gillade sjelf Dionysos, Pentheus skådade allt från otillgängelig berghäll. 10 Under ett hemlands träd, den åldriga mastix, förborgad. Honom varsnade först Autonoa, skriande hiskligt, Samt kringspridde, i det hon med föttren dem plötsligen påsprang, Offren åt yrande Bakchos, som oinvigde ej skåda, Sjelf hon rasade, strax de öfriga rasade alla. 15 Pentheus flydde förfärad sin kos, och dessa förföljde, Lyftande manteln upp från gördlarna till knävecken. Pentheus talte då så: hvad är det J viljen, o qvinnor? Det, Autonoa svarte, du förr skall veta än höra. Modren vrålande nu, omfattade sonen vid hufvut 20 Likasom vrålet höres ifrån lejoninnan med yngel, Ino hon återigen bröt väldiga skuldran med bladet, Trampande magen med föttren; Autonoa gjorde detsamma. Men de öfriga qvinnor fördelade resten af köttet, Och ankommo till Thebe, med blod nedsölade alla, 25 Bringande pest hem, icke mer Pentheus åter från berget, Qvittar mig lika; men ingen försöke att med Dionysos Stöta sig; kunde väl ock långt svårare lida än detta, Fyllde han nio år, eller går på det tionde redan; Vare jag sjelf oskyldig, och mig oskyldige gille! 30 Detta orakel ifrån Zeus, aigisförarn, må äras: Fromes söner ha lycka och fröjd; ofromes de ha ej. Hell Dionysos, som Zeus, den högste, på Drakanon's snöberg, Sedan han öppnat sitt väldiga lår, nedlade, ett spenbarn! Hell skön Semela äfven, och hell dess samtliga systrar, 35 Kadmosdöttrarna, högt af många hjeltinnor besjungna, Derför att detta de gjorde, på maning utaf Dionysos, Ett otadeligt värf! Man klandre ej gudarnes rådslag!

XXVII Idyllen.

DAPHNIS OCH FLICKAN.

Daphnis.

Paris, herde jemväl, den förståndiga Helena bortstal; Mera är dock min Helena värd, som herden sin kysser.

Flickan.

Pråla ej, pyssling, så bålt; det säges att kyssen är vansklig.

Daphnis

Finns dock ljufvelig fröjd i de vanskliga kyssarnas njutning.

Flickan.

Munnen sköljer jag ren, och spottar så kyssen å färde. 5

Daphnis.

Sköljer du läpparna? Godt, räck fram dem igen till att kyssas.

Flickan.

Passar för dig, att kyssa en kalf, ej lediga jungfrur.

Daphnis.

Pråla ej så; ty snart som en dröm dig ungdomen flyktar.

Flickan.

Drufvan till russin byts, och den torrkade rosen ej bortdör.

Daphnis.

Kom till oliverna der, att jag får dig en saga berätta. 10

Flickan.

Vill ej; äfven tillförne du svek mig med ljuflig en saga.

Daphnis.

Kom då till alnarna der, för att höra en stund på min syrinx.

Flickan.

Sjelf ditt sinne förnöj; mig lyster ej jämmerligt böra.

Daphnis.

Ve, ve, bäfva också, du flicka, för Paphia's vrede!

Flickan.

Paphia ger jag farväl; blott Artemis vare mig huldrik! 15

Daphnis.

Tyst! eller skjuter hon dig, och du fastnar i trassliga nätet.

Flickan.

Skjuto hon fritt, om hon vill, oss deremot Artemis bistår. — — — Kom mig ej när med din hand, eller ock jag dig klöser i läppen.

Daphnis.

Icke du Kärleken flyr, ej flydd af en endaste jungfru.

Flicka.

Flyr helt säkert; vid Pan; men du sjelf bär oket beständigt. 20

Daphnis.

Akta, att guden ej gifver dig bort åt en slemare make.

Flickan.

Mången har friat, men ingen ännu mitt sinne behagat.

Daphnis.

En bland de många är jag, hit kommen som friare äfven.

Flickan.

Hvad skall jag göra, min vän? Af besvär är bröllopet uppfylldt.

Daphnis.

Ej har bröllopet qval, ej ringaste smärtor, men danslag. 25

Flickan.

Ja, man säger likväl, att hustrur för männerna rädas.

Daphnis.

Snarare herrska de städs; hvem skulle väl hustrurna rädas?

Flickan.

För barnsängen jag rädes; en pil af Eleutho är plågsam.

Daphnis.

Artemis, din herrskarinna, ju är barnföderskors drottning.

Flickan.

Men bli moder jag räds; att min dejliga hy jag ej miste. 30

Daphnis.

Föder du älskade barn, nytt ljus du i sönerna skådar.

Flickan.

Säg, hvad skänk du mig ger, om du Ja får, bröllopet värdig.

Daphnis.

Hela min hjord skall du hafva, och lunderna alla och hagen.

Flickan.

Svär, att du, bröllopet efter, mig ej oviljande lemnar.

Daphnis.

Ack, visst icke, vid Pan, om du ock bortjaga mig ville. 35

Flickan.

Bygger du kamrar åt mig, uppbygger du boning och fållor?

Daphnis.

Bygger kammar åt dig, och vallar beskedligt din boskap.

Flickan.

Men åt min åldrige far hvad, hvad för besked vill jag gifva?

Daphnis.

Han skall berömma ditt val, när friarens namn han förnummit.

Flickan.

Säg mig detta ditt namn; ett namn ock fägnar oss ofta. 40

Daphnis.

Daphnis är jag> och min fader är Lykidas, modren Nomaia.

Flickan.

Af välbördiga född; jag åt dig dock sämre ej heller.

Daphnis.

Icke så fasligt förnäm; du ju eger Menalkas till fader.

Flickan.

Visa mig nu din lund, och hvarest din koja är uppbyggd.

Daphnis.

Kom då och skåda, hur spenslige der cypresserne blomma. 45

Flickan.

Beten, J getter mina; jag vill koherden besöka.

Daphnis.

Tjurar, beten beskedligt, att jungfrun jag lunderna visar.

Flickan.

Hvad har du för dig pyssling? Min barm vidröra du vågar.

Daphnis.

Först vill jag blifva bekant med de mognande äpplen du eger.

Flickan.

Ha, jag hisnar, vid Pan; din hand tag genast tillbaka! 50

Daphnis.

Lugna dig, älskade mö! Hvi rädes du? Hur du är lättskrämd!

Flickan.

Men du mig kastar i diket, och sölar min ståtliga klädning.

Daphnis.

Se, det mjukaste skinn jag vill breda inunder din mantel.

Flickan.

Ve, ve, äfven du gördelen tog; hvarför då den lösa?

Daphnis.

Förstlingsgåfva åt Paphia jag vill gördeln förära. 55

Flickan,

Stanna, eländige! Strax man kommer; jag hör ju ett buller.

Daphnis.

Ja, för hvarandra cypresserna der förtälja ditt bröllop.

Flicka.

Af min mantel en trasa du gjort; jag blottad är vorden.

Daphnis.

Annan mantel och bättre minsann jag ärnar dig gifva.

Flickan.

Lofvar mig allting ge; knappt ger du på slutet ett saltkorn. 60

Daphnis.

Måtte jag sjelfva min själ dig på köpet kunna förära!

Flickan.

Artemis, var nu ej vred; din ensling är mera ej trogen.

Daphnis.

Eros jag offrar en kalf, en ko åt dig, Aphrodita.

Flickan.

Jungfru jag vandrade hit, men hustru beger jag mig hädan.

Daphnis.

Ja, som mor och gemål, barnsköterska, mera ej jungfru. 65

Så, ungdomliga sinnet af kärlekens fröjder berusadt, Desse smekte hvarann; sig pöste den snattade bädden. Flickan, stigande upp, gick dän för att getterna valla; Ögonen sänktes af blygsel, men varmt slog hjertat i barmen; Han sig till korna begaf, förtjust af det ljufliga mötet. 70

XXVIII. Idyllen.

SLÄNDAN.

Slända, spånadens vän, skänk af den blåögda Athanaa, Du, med hvilken de husvårdande matmödrarne syssla städs, Följ otvekande oss hädan till Neileus' så berömda stad, Der bland spensliga rör prålar ett grönt tempel, åt Kypris vigdt. Dit begäre af Zeus vi oss en välvindig seglats att få? 5 Att jag måtte min vän skåda förtjust, älskad af vännen min, Af Chariters, de ljufljudigas, plantskott, af min Nikias, Att dig, formad med stor konst af det mångmödsama elfenben Jag må lemna uti händerna af Nikias' hustru sjelf. Du med henne till manskläderna skall spinna en mängd af tyg, 10 Många äfven utaf finaste sort, qvinnornas högtidstyg. Ty lammödrarna, två gånger hvart är klippta på betesmark, Skänka mjukaste ulln Theugenis, skönhäliga läkarfrun. Så arbetsam är hon, älskar jemväl hvad de förståndiga. Ty jag ville dig ej gifva till overksamt och arbetslöst 15 Hus, emedan dock stammar ifrån egen vår landsort hän. Ty ditt fädernehem byggde en gång Ephyrern Archias, Den Trinakriska öns merg, och de storsinnade männers stad. Flyttad bort till en man, hvilken sig lärt mången förträffelig Läkdom, jagande hän skräckelig farsot från de dödliga. 20 Du med Ionerna nu skall i Milets tjusande bygder bo, Att skönsländig må ock Theugenis bli nämnd af sitt landsmansfolk, Samt att städs du jemväl vare af sångvännen en minnespant. Detta säkert skall en säga en ann, skådande dig: så högt Skattas liten en skänk. Värde har allt, gifvet af älskade. 25

XXIX. Idyllen.

FAVORITEN.

Vin och sanning derhos! o du älskade pilt, så sägs, Oss sannfärdighet höfs, som vi vore berusade. Jag skall säga dig ting, som förborgats i själens djup. Ej du älskade mig med ditt helaste hjerta, ej, Eller hur? Ty en hälft af mitt lif jag besitter blott, 5 Och den lefver i dig, men förlorad den andra är. Ja, så ofta dig täcks, o, jag lefver de saligas Dagar, när dig ej täcks, i en sorgelig dunkelhet. Huru skickar sig det, att på älskaren samka qval? Men om lyda du ville mig, gosse en äldre man, 10 Då långt bättre dig sjelf du befunne, och priste mig. Oss ett endaste bo i ett endaste träd inred, Dit ej smyga sig kunna de giftiga ormarna. Men nu fladdrar du kring, och i dag du på annan gren Dväljs, i morgon på ann; så du hoppar från qvist till qvist. 15 Om din tjusande blick ett berömmande ord sig vann, Till treårig en vän, eller mer, du berömmarn gör;

Den dig älskade först, du ej låtsar ha kännt tre dar. Af högmodige män du mig synes exempel ta. Älska, medan är tid, den som liknar dig aldramest. 20 Ty om sådant du gör, du förträfflig af medborgsmän

Nämns, och Kärlekens gud dig ej varder en oblid gud, Han som männernas bröst så behändigt att kufva vet, Som blödhjertig mig gjort, mig tillförene jernige. Men nu sög jag mig fast vid din doftande håningsmund. 25 Minns dock, huru du var än i fjol så förtjusande, Minns, att gråhår vi få, förrn vi hunnit att spotta knappt, Att vi skrynklige bli; men ej ungdomen återvanns Nånsin; vingar hon bär ju på hvardera axeln städs. Den bevingade nå med vår tröghet ej kunne vi. 30 Slikt påtänkande bör du dig visa ej mer så bål, Utan älskaren din du må möta förutan svek, Att, när mandomens skägg du en gång på din hake bär, Vi må helsade bli Achilleiske vänner två, Om mitt tal du förtror åt de irrande vindarna, 35 Om du säger i själn: låt mig lefva i ro, din tok! Jag, densamme, som nu till de gyllene äpplens gård För dig ginge, och fjerran till Kerberos, skuggors vakt, Då ej, bjuden också, till de ståtliga hofvens port Skulle gå med min fot, nu befriad från kärleksqval. 40

XXX. Idyllen.

ADONIS' DÖD.

Knappt Kypris sin Adonis fick skåda, liflös vorden, Med håret löst och skräckligt, Och med den bleka kinden, Förrn galten till sig föra 5 Hon bjöd de små Eroter; De vingade på stunden All skogen genomlupo, Den skräcklige de funno, Och fjettrade och bundo. 10 Den ene, snaran fästad, Drog efter sig den fångne; Den andre gick bakefter, Och högg uppå med bågen, Fram galten kröp förfärad; 15 Han fruktade Kythera. Då sade Aphrodita: Du aldravärrsta odjur, Du dennes lår har sårat? Du min gemål har bitit? 20 Men djuret svarte såleds: Jag svär vid dig, Kythera, Vid dig, och vid din make, Jag svär vid mina bojor, Vid denna jägarskara, 25 Att jag din sköna make Allsicke ville såra. Der stod han som en konstbild, Och utaf kärlek upptänd, Det nakna lår, han röjde, 30 Helt rasande jag kysste, Och sårade med tanden. Tag derför, Kypris, dessa, Tag dessa, näps, och afskär (Hvi har jag dem till ogagn?) 35 De kärlekssnikna tändren! Men om du dig ej nöjer, Så tag då dessa läppar. Hvi ha de kyssa vågat?

Då röjde Kypris miskund, 40 Och bjöd de små Eroter, Upplösa djurets bojor. Sen henne städs det följde, Gick aldrig mer till skogen, Och vid Adonisbålet 45 Sin galna kärlek ödde.