[Denna text] använder utf-8 (unicode) som teckenkodning. Om apostrofer, citationstecken eller å, ä, ö i denna text inte visas korrekt så kanske din webläsare inte är kompatibel eller saknar teckensnitt. Kontrollera först att din webläsare har teckenupsättning eller teckenkodning ("character set" eller "file encoding") inställt på Unicode (UTF-8). Du kan också behöva byta teckensnitt i din webläsare.

I UTVECKLINGSTID.

EN BERÄTTELSE OM FLICKOR

AF

TEA.

HELSINGFORS 1889.
G. W. EDLUNDS FÖRLAG.

HELSINGFORS,
J. SIMELII ARFVINGARS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG,
1889.

Till mina flickor.

vad tänker ungbjörken, när hon om våren känner verldens friska vindar fläkta mellan sina löf; hvad tänker knoppen, när han känner det ena efter det andra af sina hjertblad vecklas ut för dagg och sol; hvad tänker kycklingen, när han förundrad kryper ut ur ägget; hvad tänker fjäriln, när han första gången pröfvar sina färska unga vingar i sol och fri luft; hvad tänker flickan, när hon står vid ungdomens tröskel och full af längtan sträcker famnen mot en okänd framtid?

Ja — hvem kan veta allt detta?

I efterföljande blad har jag sökt teckna en del af de stämningar och känslor, hvilka likt underbara nya fåglar sväfva kring gränsen mellan barndom och ungdom. De äro svåra att fånga, och måhända har jag misslyckats. Jag är den första att erkänna, att det finaste i ett ungt flickhjerta, det som är henne innerst heligt och dyrbart och som jag ville kalla barndomsengelns spår i hennes själ — det kan aldrig tydas och vidröras. Ty det är den osynliga, halft omedvetna tråd, som utgör sambandet mellan hennes lifs upphof och ändamål — Gud.

Likaså har jag sökt antyda det väntande lifvets ansvar. Låt det ej förskräcka eder. Först när vi känna oss, ej blott som glada barn, men ock som menniskor, skapade för en uppgift, — först då får lifvet form och innehåll.

Unga barn! Raska flickor! Lifvet är så stort och rikt och verlden så skön. Njut dem, men ej med förbundna ögon. Att älska, tro, hoppas — och arbeta med modiga hjertan, — se der eder uppgift!

Att denna berättelse handlar nästan uteslutande om flickor, kommer sig deraf, att hon ursprungligen var afsedd att ingå i „Nya Trollsländan“ som en fortsättning på en derstädes införd berättelse om gossarnes kamratlif. Men då hon växte för stor för den lilla Trollsländans vingar, fick hon lof att söka sig ut i eget omslag.

Helsingfors i November 1889.

Förf.

å, tänker Bella börja terminen med att komma för sent till skolan? — brummade Lena och nedfälde med brak vedklabbarna framför kakelugnen. — Klockan är öfver sju, och de andra sitta redan vid kaffebordet.

Bella satte sig upp och gnuggade sina ögon. Det var ju 15 Januari. Och hon, som så när glömt det! Hon hade vant sig att sofva så länge under jullofvet. — Öfver sju! Hvad skulle mamma säga? Bella hade i går lofvat hugga socker och sy fast ett par knappar i Bengts väst, innan hon gick i skolan. Nu gälde det att vara flink.

— Söta Lena, hit med bunken, jag törs väl ej strejka från badet.

Hon klef beslutsamt i det kalla vattnet, ref sig med en grof handduk, så hon var röd som en kräfta och kröp i kläderna. Håret tog icke lång tid, det var lyckligtvis kort, och nu var hon färdig.

I matsalen sutto föräldrarna och syskonen redan vid kaffebordet, då Bella kom. Mamma visade leende på sockerskålen, som fylt sig sjelf, och Bengt drog i sina knappar, som han fastsytt med jerntråd, stark nog att hänga skålpundsvigter vid. Småsyskonen, Lulle, Lisi och Helmi slogo ned på henne med sina angelägenheter och det gick en god stund, innan hon på sitt vänliga sätt gjort sig af med dem och fått tid att äta sin frukost.

Januarimorgonen var frostig och klar och hon kom med blossande kinder till skolan. Hvilket stoj, hvilket prat, det hördes ända ut i farstun. Tamburen var full af stampande, flåsande, pratande flickor, som pelsade af sig och sökte öfverrösta hvarandra.

— God dag, Ada! . . God dag, Pelle! . . . God dag! God dag! hördes från alla håll. — — Godt nytt år, Gerta! . . . Hur har du mått? Hvad har du gjort under julen? . . Jag har varit rest till landet . . . Åh! . . Har du fått många julklappar? etc. etc. ljöd det från hundratals ifriga munnar. Föreståndarinnan kom vänligt helsande in och sökte nedtysta dem, men det lyckades blott för en stund. Frågor och svar, utrop och skratt haglade från alla sidor, man var glad att se hvarandra igen och nyfiken och full af intressanta meddelanden.

Bella omringades strax af en flock kamrater. Hon var allas gunstling, man täflade om henne och skämde bort henne af alla krafter.

Agnes Lund tog henne under armen och drog henne bort med sig. — Kom, skall du få se min splitternya muff. Jag har så länge önskat mig en hvit Angora muff, sådan som Emilie Rosenskjölds, och nu gaf pappa mig en till julklapp.

— Nej vänta, Bella, du måste titta hit först, — ropade Lilli Enestam. — Den här urkeden fick jag. Är den ej förtjusande?

— Hör du, Bella, — skrek en tredje, — fick du den der boken du önskade?

— Bella, kom, skall du få något godt. Vi plundrade julgranen först i går och jag tog med mig af de bästa konfekterna åt dig.

— Bella, vill du ha mitt nyaste porträtt? — frågade Jenny Stenman, en vacker, litet kokett flicka med krusad pannlugg och modern klädning. Hon räckte fram sitt kort åt Bella, som leende skakade på hufvudet.

— Jenny, jag tycker mer om det jag har, det är enklare än detta.

— Ja, jag var yngre då, — sade Jenny och såg med välbehag på sina vackra drag.

— Bella, nu måste du komma litet till oss, — ropade ett par flickor och trängde sig framom de andra. — Vi ha ju knapt fått säga dig god dag.

Bella var som i en qvarn. Hon skulle höra på alla, svara alla, se vänlig ut och dela sig i minst tjugu lika stora delar för att icke förfördela någon. Hon hade också en märkvärdig förmåga att räcka till för alla och ingen kunde egentligen berömma sig af att stå henne närmare än de andra.

Medan kamraterna sorlade omkring henne varseblef hon på sista bänken i klassrummet en nykomling, som alls icke tycktes egna dem någon uppmärksamhet. Det var en lång, mörklätt flicka med allvarsamma bruna ögon. Hon bläddrade i sin bok, såg stundom otåligt på klockan, men låtsade icke om de nyfikna blickar som skjöto fram till henne från flickgrupperna.

— Hvem är den der nya? — hviskade Bella och såg bort till sista bänken.

— Hon skall heta Rappe, — hviskade Siri Linder tillbaka. — Från landet. Min kusin Elna har berättat om en mycket underlig flicka som bodde nära dem och hette Hanna Rappe. Jag undrar just om det är hon.

Nu ringde klockan och alla klasserna samlades till bön. Bella hörde alls icke på och hennes ögon drogos allt emellanåt till den nya kamraten, som hon såg stå der med ett nästan dystert uttryck i ögonen.

Under loppet af timmen, när betygen granskades och lexorna bestämdes, var Bella mycket förströdd. Hon ertappade sig med att oupphörligt titta bort till sista bänken och räkna ut hurudan flicka den der nya egentligen var. Hon såg icke vänlig ut åtminstone och svarade nästan buttert på föreståndarinnans tilltal.

När de skulle gå, sökte Bella ett tillfälle att närma sig henne, men det lyckades ej. Sjelf var hon blyg, och den andra höll sig afsigtligt tillbaka. Flickorna lemnade Bella dessutom ej i fred; två af dem togo henne under armen och tågade af med henne under ifrigt samspråk.

— Hvad hon ser bra ut, den der Rappe, — sade Lilli Enestam, när de kommit ut på gatan.

— Nå, jag vet ej just, — sade Agnes Lund. — Såg ni, hon var klädd i gröfsta halfylle, sådant som våra pigor ej skulle täckas gå med.

— Hon är kanske fattig, — yttrade Bella urskuldande.

— Och en sådan paletå hon hade! — fortfor Agnes med energiskt ogillande. — Lång och slät som en säck, och med fickor stora som . . . den här skolväskan. Hon går alltid med händerna i fickorna och har påsvantar, som andra gatpojkar.

— Men bra ser hon ut, — envisades Lilli. — Håret faller så vackert öfver pannan och hennes ögon! . . . Inte har jag sett sådana ögon förr.

Följande dag voro Bellas tankar så upptagna af den nya kamraten, att hon tillochmed en gång under timmen svarade uppåt väggarna. Hon blef mörkröd af förlägenhet; det hade ej hittills händt att hon varit ouppmärksam. Med en kraftig viljeansträngning tvang hon sig att lyssna med uppmärksamhet, men hon kunde ej låta bli att i tysthet gifva akt på Rappe. Hon märkte huru väl hon svarade, icke med flickors vanliga famlande efter uttryck, huru säker hon var i alla ämnen och huru hon bemötte lärare och kamrater med en viss afmätt likgiltighet, som höll dem på afstånd. Detta på sätt och vis eggade Bella, som ännu aldrig blifvit tillbakavisad, då hon vänligt närmat sig någon.

Vid bortgåendet kom en tillfällighet henne till hjelp. Hon märkte att den nya kamraten sökte sin ena galosch och skyndade att hjelpa henne. Efter något letande fann hon en, som saknade make och gick med den till henne.

— Är denna din? — frågade hon. — Här står H. R. Hvad är ditt förnamn?

— Hanna, — svarade den tilltalade och gaf för första gången Bella en vänlig blick.

— Hanna! Det är mitt älsklingsnamn, — utbrast Bella glad. — Det är roligt att du heter så. Hvar bor du, får jag följa dig hem?

— Jag bor på Annegatan, — sade Hanna utan att låtsa om den senare frågan.

Men Bella var fast besluten att icke låta dörren på nytt slå igen mellan dem. Hon klädde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma denna steg utför trapporna.

— Får jag följa dig? — bad hon med något i stämman, som gjorde det omöjligt för Hanna att neka. — Jag bor alldeles nära Annegatan, så vi ha ändå samma väg.

— Inte är jag något trefligt sällskap, men kom om du vill.

De gingo tysta en stund. Slutligen sade Hanna tvärt.

— De skämma bort dig på klassen, ser jag.

Bella rodnade och visste ej rätt hvad hon skulle svara.

— Jag kände en flicka, — fortfor Hanna, — som var god som du, men som tanter och kamrater i grund förderfvade. Hon blef så van att alltid få sin vilja fram och att alltid blifva uppmärksammad, att hon aldrig var nöjd med mindre man beundrade och böjde sig för henne. Jag fruktar att också du kan bli snedvriden, om det fortgår så här.

Ett litet stygn i Bellas samvete visade henne att Hannas fruktan ej var alldeles ogrundad. Hennes glada leende försvann och hon frågade oroligt, — tror du verkligt att jag håller på att bli bortskämd?

— Det skulle förvåna mig, om du ej blefve det. Att ständigt bli observerad, matad med vänskapsbetygelser, kyssar och smek och smicker, det är lika ohelsosamt för karakteren, som sötsaker för magen.

— Det är inte sant, att flickorna smickra mig, — utbrast Bella med ett bortskämdt barns otålighet. — De hålla verkligt af mig. Men, för resten, hvad angår detta dig? Hvarför sätter du dig till doms öfver mig, innan vi ännu sett hvarandra två dagar? Det har du icke rätt till.

Nu var det Hannas tur att bli röd och hon svarade temligen ovänligt:

— Jag säger alltid som jag tänker och rår ej för, att sanningen föreföll dig bäsk.

De gingo en stund tysta, hvardera kände sig smått sårad. Slutligen tvang Hannas eftertanke henne att gifva Bella rätt. Hon, en främling, borde verkligen icke tränga sig på med sin åsigt. Och hvad angick flickornas uppförande henne? Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade ingen rätt att göra henne ledsen.

Hon öfvervann sin tvärhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett tonfall, som kom Bella att förvånad se upp: — förlåt mig!

Hvarifrån kom detta varma och mjuka i stämman, som trängde rakt in i Bellas försonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu var vid sitt hörn, skildes de åt med en nick.

Bella funderade hela dagen öfver den nya kamraten. Hon var underlig, olik alla dem hon kände. Så frånstötande, och dock så tilldragande. Och hur hon talade, — nästan som stort folk. Men hon borde icke antaga en sådan förmyndareton, det tänkte Bella visst icke tåla.

Om Bella tyckte om henne? Nej. Det vill säga . . . kanske ändå litet, ty hon såg så sann ut. Men hon hade visst ett hårdt och elakt hjerta. Att säga om kamraterna att de smickrade! Det var ju detsamma som att beskylla dem för falskhet. Hon var bestämdt elak. Men hvarifrån kom då det der ångerfulla: förlåt? Bella skakade undrande på hufvudet och visste ej rätt hvad hon skulle tro.

ella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt, men det var ett godt hem i detta ords bästa bemärkelse. Hennes far var en sällsynt redbar karakter, en anspråkslös och tystlåten, men icke dess mindre vinnande personlighet, som med outtröttlig samvetsgranhet arbetade för de sina. Hennes mor var en af dessa milda och dock fasta qvinnor, hvilka, utan att synas bråka det minsta, likväl vinna ett oinskränkt inflytande öfver sin omgifning. Hon hade varit lärarinna innan hon blef gift, hade haft många barn under sin ledning och lärt sig älska dem och förstå deras olika naturer. När hon sjelf fick barn, sökte hon uppfostra dessa efter de grundsatser hon valt sig för lifvet, icke planlöst och på „må få“, som många mödrar tyvärr göra. Mången ansåg henne sträng, emedan hon stundom nekade sina barn i andras ögon oskyldiga nöjen. Men hon visste af egen erfarenhet huru hårdt lifvet sedan skulle synas dem, om hon nu lindade dem i bomull och vande dem vid att aldrig behöfva lägga band på några önskningar.

Den äldste sonen, Bengt, var lik sin far, en klok, anspråkslös gosse med goda siffror i skolan och ett stillsamt lynne. Han var sjutton år och stod på en vänlig, kamratlik fot till sin två år yngre syster Bella och till flickor i allmänhet. Skulle hans mor kunnat, hade hon satt de begge syskonen i en samskola, men sådana funnos icke den tid de begynte sin skolgång. Hvarför åtskilja en bror och en syster under den tid, då ett så starkt band som gemensamhet i arbete och i allvarligare intressen kunde draga dem till hvarandra för hela lifvet? Hon försökte genom sin uppfostran närma dem till hvarandra så mycket som möjligt för att derigenom motverka följderna af separatundervisningen.

Bella var, hvad de flesta skulle kalla, „en söt flicka“. Hon var glad, utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flärdlöshet, som trotsade kamraters och anhörigas afguderi. Hon var omutligt samvetsgrann, kunde alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde godt om alla menniskor. Men hon var alltför lätt ledd och häri låg största faran för henne. Hon kunde så lätt blifva en af dessa „söta flickor“, hvilka ingenting annat äro än söta, som icke tänka, icke bilda sig en enda egen åsigt, icke begära mer af lifvet, än att få vara små söta, sorglösa dockor. Hennes mor såg detta och försökte väcka hennes karakter. Hon fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som så lätt kunde missleda denna veka, outvecklade natur.

De yngre barnen voro råämnen af olika slag, hvilka en god uppfostran kunde bearbeta till duglig vara. Der fans egensinne och trots, häftighet och ostyrighet, visserligen svåra stötestenar för en uppfostrarinna, men långtifrån de värsta. Och under den kärleksfulla tuktan de små viljorna undergingo, slipades och omformades de att småningom motsvara hvad man förstår med en ädel karakter.

När Bella kom från skolan gick hon in till sin mor för att omtala sin nya bekantskap. — Du kan ej tro, mamma, hvad hon är underlig och olik oss andra. Jag undrar om du ens skulle förstå dig på henne. Tänk, att ordentligt lexa upp mig första gången vi talade med hvarandra.

Fru Palmfelt lyssnade intresserad. Hon var inom sig glad öfver att den nya kamraten åtminstone icke skulle skämma bort Bella. Och då hon såg hvilket djupt intryck Bella mottagit af henne och sjelf ville öfvertyga sig om huruvida detta borde uppmuntras eller icke, lofvade hon Bella att bjuda Hanna Rappe till sig.

Bella gick och fröjdade sig häråt en hel vecka och sökte under tiden komma Hanna närmare. Hon gick ibland och satte sig bredvid henne under qvarterna och sökte inleda ett samtal. Ibland gick det, då Hanna var på det humöret, ibland fick hon endast korta, trumpna svar eller ett halft ovänligt: — låt mig vara i fred.

Det oaktadt tröttnade Bella ej att försöka vinna henne. En oförklarlig sympati drog henne ständigt till Hannas sida, och kamraterna sågo med afund huru hon allt oftare föredrog hennes sällskap framför deras. Det harmade isynnerhet Jenny Stenman och Agnes Lund, hvilka begge voro förälskade i Bella och täflade att vinna henne med högar af karameller och hemlighetsfulla förtroenden. Bella var vänlig mot dem, som mot alla, men hon tröttnade småningom vid deras innehållslösa pladder och längtade tillbaka till Hannas sunda, kraftiga, alltid väckande samtal.

Hannas tillbakadragna, litet öfverlägsna sätt retade dem. De hade i början försökt ställa sig väl med henne, hon var ju den bästa på klassen, men alla deras bemödanden strandade mot Hannas kärfva: — jag vill helst vara i fred. De drogo sig tillbaka med en viss hämndkänsla, hvilken ingalunda minskades af att Bella så gerna tycktes vara med Hanna.

Der voro flickor af många slag på fjerde klassen, och det gjorde att den aldrig hade någon riktig sammanhållning. Der voro barnsliga, outvecklade flickor, som på lediga stunder ännu roade sig med pappersdockor och dylikt. Der voro halft blaserade unga damer, hvilka redan varit med i stora verlden och talade om baler och kurtis med en erfarenhet, som väckte någras afund, andras åtlöje. Der fans vidare några riktiga „pojkflickor“, hvilka älskade sport af alla slag, voro fulla af upptåg och bullrade under qvarterna. Och slutligen fans der några allvarsamma, tänkande flickor, hvilka med vaken blick följde lifvet omkring dem och sökte uppfostra sig sjelfva så godt de förmådde. Bella stod så att säga på gränsen mellan alla dessa olika naturer: hon var på en gång barnslig och tänkande, qvinligt behaglig och dock käck. Derför passade hon så bra med dem alla och var det enda bandet mellan dessa stridiga elementer.

Underligt nog slöt sig Hanna först till „småbarnen“, som de kallades, och vann deras tillgifvenhet genom att med intresse lyssna till deras pappersdockshistorier. Hon hade visserligen aldrig sjelf lekt med dockor, men hon rycktes med af deras lifliga fantasi och fann sig ofta midt inne i de vidunderligaste pappersdocksintriger. Och så fann hon sig tilltalad af småbarnens mod att vara barnsliga, ehuru alla skrattade åt dem.

Skolorna hade lof en dag för det vackra vädrets skull och skridskobanan på norra hamnen vimlade hela dagen af skridskoåkande ungdom. Isen låg blank som en stor karamell och snöfältet der bakom glittrade i solskenet, som en sockrad maräng. På afstånd sågos stränderna af Högholmen och Blåbärslandet insvepta i ett genomskinligt vintertöcken, och ryska kyrkan med sina hvita tak samt de ståtliga stenhusen vid norra kajen, bildade vackra kulisser kring denna fria, öppna scen.

Frampå förmiddagen hade det begynt blåsa en häftig sydvest, hvilken sopade bort från banan alla ömtåliga halsar och öron. De mera härdade stannade qvar. Stod man säker på stålskorna och lät vinden föra sig, så seglade man med god fart utan att behöfva röra en fena, ända tills snövallen sade stopp. Men när man skulle tillbaka! Vinden strök som en mur emot en, hvirflade om med kjolarne, som om han velat skaka dammet ur dem och tryckte mössorna i nacken, de må ha suttit aldrig så stadigt. Egentligen hade man bordt hålla sig inne i dag. Men det låg så många frestelser i solskenet och i den vårfylda vinden. Man insöp den med välbehag under det man krokig som en sprättbåge knogade sig fram.

Borta vid en af paviljongerna stod en grupp skolflickor. En del hade skridskor på sig och pustade efter första nappataget med sydvesten. Andra påsatte som bäst sina eller voro med som åskådare. Alla lyssnade med intresse till Jenny Stenman, som beskref något med hemlighetsfull röst.

— Och sedan, — fortfor hon, — dansade han med mig på hvarenda bal och nu, just nu när jag kom ned till banan, mötte han mig och gaf mig i förbifarten en artig helsning och en slängkyss.

— Åh, fy då, en sådan näsvishet! — afbröt Bella Palmfelt henne förtrytsamt. — Men kanske såg du miste!

— Kantänka, söta Bella, det var nu något! Han är så söt och så stilig, att jag hade god lust att kasta en dylik tillbaka. — Jenny såg sig skrattande om för att se hvad verkan hennes ord haft.

Bella flög upp med ögon i hvilka harmen framkallat tårar. — Åh, Jenny, så du talar! Jag är säker att du ej menar det, du vill bara reta mig.

Jenny knyckte på nacken. — Bevars, söta Bella, jag måtte väl få tänka i den saken som jag vill, — sade hon snäft.

Några af flickorna skrattade, andra sågo tveksamma ut. Det hela var ju så oskyldigt, hvem kunde hitta på att bli stött öfver sådant?

— Jag tycker, — inföll Alma Brennlund, en af Jennys goda vänner, — att då våra pappor och mammor och tanter och kusiner jemt och ständigt kyssa en, vore det väl ej en så himmelsskriande näsvishet om en hygglig gosse djerfdes kyssa på fingret åt oss.

— Nej, visst inte . . . det tycker också jag, — hördes flera röster ur skocken.

— Jo, det är dumt, derför att . . . derför . . .

Bella hade alltid svårt att tala när hon var upprörd, och nu sjöd det inom henne och rösten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rätt skulle förklara sig, hon kände blott att hon alltid skulle känna en sådan handling som en förolämpning.

I detsamma prasslade det i granarna som omgåfvo banan, och Hanna Rappe kröp fram. Hon hade velat pröfva om skaren bar och vadat ända till knäna i den förrädiska drifvan. Händelsen gjorde att hon hörde Alma Brennlunds sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp.

— Det är dumt derför, att sådant nedsätter en flickas värde, — sade hon med eftertryck och fäste sina klara ögon på Alma med ett uttryck af allvar.

— Det är just vackert att stå och lyssna till andras hemligheter, — utfor Jenny Stenman i häftig ton. — Fröken Rappe är visst icke någon fullkomlighet, när allt går omkring.

— Visst icke, — sade Hanna lugnt, — men hon föraktar snobbar.

— Nej se, du har skridskor med dig, — utbrast Aina Berg, glad att kunna gifva samtalet en annan vändning. — Jag visste icke att du kunde skrinna.

— Det kan jag icke heller, — sade Hanna, — men jag tänker öfva mig.

— Öfva dig? Här? — Och flickorna sågo nästan förskräckta ut.

— Huru så? Är det förbjudet?

— Åh nej, men jag trodde ej du ville göra dig till spektakel. Här är så mycket folk.

— Hvad gör det? De ha väl alla varit likadana som jag i början, — skrattade Hanna och påsatte skridskorna.

Flickorna undrade i tysthet öfver att Hanna icke blygdes för att visa sin oskicklighet. Jenny Stenman vände henne föraktligt ryggen. — Hon har inte mera folkvett än vår ko, — sade hon.

Bella kände sig mot sin vilja litet förlägen öfver Hannas uppförande. — Om du skulle gått hit en afton, när här ingen varit, — sade hon försigtigt.

— Också du, min Brutus! — log Hanna, som den friska blåsten och tanken på det nya nöjet gjort glad och lätt till mods. — Bevisa mig, att jag gör något orätt, och jag slutar strax. Jag tycker tvärtom att ni borde vara mig tacksamma för det extra nöje mina „borgare“ komma att bereda eder.

Gruppen vid paviljongen skingrade sig. På afstånd sågs Jenny Stenman skära de sirligaste ringar i isen, åtföljd af ett halft dussin lyceister, som blindt beundrade henne. Hennes vackra ögon koketterade under luggen, och den lilla insnörda, näpna figuren förde sig så behagfullt och graciöst, att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha sett en vackrare docka. När hon tröttnade, hvilket ofta hände, täflade de om att få skjuta henne på en stolkälke. Hon gaf till små barnsliga skrik af rädsla hvar gång kälken i svängningarna slingrade för mycket eller när de i sin vilda fart höllo på att köra öfver någon. Men hon njöt på samma gång af att vara så helt i sin körsvens våld.

Borta vid andra ändan af banan gjorde Hanna Rappe sina första ofullkomliga försök i den ädla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden, hvarje spricka i isen bragte henne på fall, men hon steg upp lika käck, obekymrad om en och annan förbiåkande drog på munnen åt henne. Hennes ifriga önskan var att till slut kunna så beherska sina rörelser, att hon ej blefve ett så lätt byte för den istadiga sydvesten.

En ung student, hvars bekantskap hon gjort i prestgården derhemma, kom och erbjöd henne sin hjelp. Han var ytterst sirlig och fin och skrann, som om han vore följd af en verlds beundrande blickar.

— Fröken Rappe, får jag den äran att bjuda er min arm till stöd? — sade han och räckte henne handen med en beskyddande min.

— Nej tack, — sade Hanna kort, — jag reder mig utan stöd. — Och så vände hon honom ryggen och stapplade framåt på egen hand.

— Välsigna, dessa kjolar! — utbrast hon otåligt, då Bella om en stund skrann fram till henne. — Än sno de sig kring en, som refven kring ett metspö, än flaxa de vildare än en flagga i blåsväder. Vänta, du skall få se att jag engång gör mig af med dessa strutar och skaffar mig en drägt efter min egen smak.

Bella tviflade intet ögonblick att hon skulle göra så. Men hon undrade om hon sjelf skulle följa exemplet. Hanna hade så underliga nya idéer, men hon hade rätt i så mycket, hvarför icke också i detta? Och Bella tyckte sig känna huru andedrägten hämmades och rörelserna blefvo tvungna af den drägt hon bar.

— Ack, se der är bror Bengt, som lärt mig gå på skridskor, — utbrast hon glad och pekade bortåt isen. — Vill du icke låta honom leda dig, han är stadig som en isbjörn.

— Nej tack, jag behöfver ingen hjelp, — sade Hanna öfvermodigt i detsamma hon råkade ut för en spricka och hjelplös tumlade omkull.

— Ser du, högmod går för fall? — skrattade Bella. — Kom hit, Bentu, och räck en slagen hjeltinna din hjelpande hand!

Hanna kastade en blick på „bror Bengts“ trygga figur med de enkla kläderna och de björnaktiga fasonerna och blef lugn. Hon räckte honom förtroendefullt sin hand och han drog henne upp mera hårdhändt än ridderligt.

Bella glömde en god stund att skrinna för det makalösa nöjet att se de båda följas åt i motvinden. Hon vinglande hit och dit som kläppen i en ringklocka, han stödande henne med faderlig min. Så kafvade de sig fram till bersån, der Hanna pustande och skrattande sjönk ned på en bänk.

Bella skrann till de andra och de bildade ked. Behagfullt och mjukt gled den framåt med afmätta rörelser och alla de unga flickhufvudena böjde sig efter i samma takt. De voro icke olika en rad täcka näckrosor, hvilka vagga sina hvita kalkar i takt efter vågens slag.

Jenny Stenman sällade sig till dem. Hon hade nyss träffat den afspisade studenten, som beklagat sig öfver Hannas oartighet. Och i det hon vände blicken mot stranden, såg hon Hanna stödd af en kavaljer styra kosan mot paviljongen.

Hon fnyste till. — Den der Rappe är då den taktlösaste varelse jag någonsin sett. Nyss afsnäste hon herr Hallgren, som vänligt erbjöd henne sin hjelp, och der skrinner hon nu hand i hand med en af de föraktade „snobbarne“.

— Men, kära, men det är ju Bengt! — utbrast Bella storskrattande. Tanken att Bengt kunde bli tagen för en snobb föreföll henne utomordentligt komisk.

Jenny såg flat ut, men fortfor: — än sen! Hon hade ändå icke rätt att mankera den ena för att hålla till godo med en annan. — Det är emot all god ton.

Bella begynte bli ledsen å Hannas vägnar och tyckte att Jenny resonnerade dumt.

— Visst måste en flicka ha rätt att emottaga eller afslå en tjenst, — sade hon. — Hvarför skulle hon vara tvungen att mottaga en handräckning af en, som hon ej tycker om?

— Kära Bella, hvad du är barnslig! Huru skulle det gå på våra baler och tillställningar, om flickorna tillätes att så der öppet visa sin sympati och antipati?

— Men så borde det vara, — vidhöll Bella med oväntad bestämdhet. — Det är fegt att visa ett tillmötesgående, der man har orsak att vilja draga sig tillbaka.

— Bry dig ej om att citera Hanna Rappe, — sade Jenny spetsigt. — Vi veta nog, att du har dina skrupler från henne.

Bella rodnade af förtrytelse. — Det är ej sant, du är stygg, Jenny. Jag har alltid tänkt så och skall alltid tänka så.

— Jag tycker som Bella, — inföll Aina Berg saktmodigt.

— Och jag som Jenny, — sade Alma Brennlund. — Det vore ju förfärligt sårande för en gosse om hans uppbjudning afsloges.

— Hvarje bra flicka gör ej heller detta utan verkliga skäl. — Bellas röst darrade litet.

— Ja, skäl! Kanske det, att han en gång djerfts kasta en slängkyss åt henne.

Den nyss qväfda förargelsen dref på nytt röda flammor upp på Jennys kinder.

— Söta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvändt, om menniskorna alltid finge lägga sina tycken i öppen dag.

— Det blefve åtminstone ärligare, — sade Bella, som hade en obestämd känsla af att det låg mycken oärlighet bakom det angenäma sällskapslifvet.

— Det tjenar till ingenting att tvista om den här saken, — sade Jenny i stött ton. — Bella tycks vilja kasta öfver bord allt hvad som hör till god ton och antagen sed. Jag tror ändå ej, att du derigenom kommer att förbättra verlden och menniskorna . . . hvarken du eller Hanna Rappe.

De sistnämnda orden yttrades i hämndlysten ton, men Bella gaf ej akt derpå. Hon såg Hanna närma sig dem med skridskorna i handen. Det låg ej spår af ovilja i Hannas öppna blick, då hon räckte Jenny handen, sägande: — förlåt mig, jag väger ej alltid mina ord!

Jenny mumlade något, som ingen hörde och skyndade hemåt före de andra.

Bella upphann henne. — Var ej ledsen, Jenny, — bad hon vänligt, — jag har ej velat såra dig. Kanhända att jag är öfverdrifven i detta; jag har ej tillräckligt tänkt öfver dessa saker ännu.

Jenny såg fortfarande stött ut. — Jag förstår ej, hur du kan vara så barnslig Bella, och vilja göra dig vigtig i sådana småsaker. Det är ju att göra kameler af myggor. Kantänka, om en gosse är litet artig mot en flicka och visar att han tycker om henne, hvad kan det göra henne för ondt?

— Han får gerna vara vänlig och uppmärksam, det skola vi ju alla vara mot hvarandra. Men det fins en gräns, Jenny, öfver hvilken han ej får gå. Mamma har talat med mig om detta och sagt, att vi flickor måste ha aktning för oss sjelfva och inte tillåta hvem som helst att taga sig friheter mot oss. Det är att göra oss till leksaker, hvilka hvar och en anser sig ha rätt att tumma om och förderfva.

Jenny suckade. — Hvad du är barnslig. Du har ingen aning om att det ofta ej är lek, utan fullaste allvar med en sådan uppmärksamhet. Du skulle bara veta hvad gossar sagt till mig! Det har varit riktigt tungt för mig att krossa så många hjertan.

— Men àpropos, har du läst en bok som heter „Betsy eller ett brustet hjerta“? Inte. Den måste du nödvändigt läsa. Jag skall skicka den till dig och du skall få se att du tycker om den.

— Jag tror ej det, — sade Bella, — men jag skall fråga mamma om jag får läsa den.

— Asch, mamma! Hvad du är osjelfständig. Hon har bestämdt icke något emot att du läser den. Den är så intressant, att jag två qvällar å rad låg och läste den till klockan 3 på morgonen.

— Adjö, Jenny, nu måste jag gå.

— Adjö, söta lilla Bella. Blif nu bara inte ett sådant der tråkigt helgon, som tycker sig vara bättre än alla andra.

Banan hade blifvit nästan tom. Sydvesten herskade enväldigt, sopande utåt isen afbrutna granrisqvistar, papperslappar och halfbrända papyrosstumpar. Granarne rundtomkring hviskade till hvarandra. De hade hört och sett så mycket under sin tjenstgöring vid banan. Nya friska vindar, som fläktade genom ungdomens sinnen, fällande ett godt frö här och der i tacksam jordmån och sega gamla rotskott, hvilka voro omöjliga att utrota, emedan de sträckte sina rötter långt, långt ned i jorden.

måsyskonen skulle ha knäckkokning på gården och Bengt hade gjort en ypperlig backe, ville icke Hanna komma till dem på eftermiddagen?

Bella var röd af oro, att Hanna skulle säga nej och tillade: — mamma helsade och bad att du skulle komma. — Och när Hanna såg huru mycket hon önskade det, svarade hon efter en stunds tvekan, ja. Bella sprang hem förut att förkunna den glada nyheten för syskonen, som voro i färd med att reparera skrinnbacken, och samla torrt bränsle till knäckelden. Denna skulle uppgöras i midten af en fyrkantig snökammare, dit de släpat pallar och leksaker af alla slag.

När Hanna om en stund infann sig, kommo kälkarne i farten. Backen var brant och jemn, det gick med fart längs hela den stora gården ända ut på gatan. Lulle damp skickligt på mage på sin „Polle“, spärrade ut benen och körde af, så det brakade i uthusknutarne. Bengt var så kavat, att han stod som en cirkusryttare på ryggen af sin Ajax och knapt blinkade när det bar af som värst. Men en gång gick hans högmod för fall. Han hamnade i snödrifvan, medan Ajax fortsatte färden på egen hand och slog nosen mot kökstrappan.

Flickorna styrde turvis för hvarandra, ty Hanna hade ingen kälke. Hennes långa ben voro beständigt i vägen, sak samma huru hon satt, och Bella var maktlös af skratt, så hon oupphörligt ramlade af kälken. Hon beundrade Hanna, när denna utan synbar ansträngning drog både henne och Lisi uppför backen och när hon lyftade Bella, påpelsad som hon var, att sitta på vattentinan. Lulle såg med stora ögon på detta kraftprof och frågade: — Huru har du blifvit så stark, Hanna Rappe?

— Af att plöja, äta surt bröd och bära ved, — svarade Hanna muntert.

— Nej, har du verkligen fått plöja? Det har inte jag, fast jag är gosse.

— Ja, ser du, jag var sjelf häst. Vi hade ingen häst och ingen dräng, och när det var brådt om, spände jag mig för plogen och drog den i potatistäppan.

— Åhå! — utbrusto barnen. — Men hvem körde?

— Det behöfdes ingen kusk, när hästen var så klok. Han visste precis hvad han skulle göra, och när fåran var plöjd, tog han potäterna och radade dem i fåran.

— Men med hvad tog han dem? I mun?

— Med framfötterna, — log Hanna.

— Han kunde väl icke taga mer än en i sender, — funderade Lulle.

— Åhjo, han hade en korg . . .

— En noskorg, som Pontus på Fågelvik, — och begge barnen skrattade hjertligt åt Lulles qvickhet. I deras lifliga fantasi hade Hanna verkligen varit förvandlad till en riktig häst, och de öste öfver henne frågor och förmodanden, som hon på sitt lustiga sätt besvarade. Hon tjusade dem genom att härma kon och fåret och tuppen och andra slags djur, så de glömde att skurra backe och slogo sig ned bredvid Hanna i snökammaren.

— Och vet ni, när vår bässe brukade plumsa i ån vid den branta stranden, hoppade jag efter och drog honom i land vid hornen.

— Åhå! Var du inte rädd att han skulle stånga dig?

— Nej, Pelle har respekt för mig sedan jag en gång gaf honom ris för att han tuggat sönder mitt nya metspö. Det är bara när han ser någon springa, som han blir kavat och sätter i väg med hornen förut.

När det begynte mörkna, tändes elden i den lilla spiseln och sirapen sattes på. Lulle utnämndes till eldare; Bella rörde i smeten; Bengt gjorde strutarna och Lisi satt inkrupen nära Hanna, som underhöll sällskapet med historier.

— En gång skickade mamma mig på ett ärende till andra sidan ån. Vår båt var borta, ingen annan syntes till på hela stranden, och mamma hade brådt om. Hvad skulle jag göra? Jo, jag fick en idé. Der hemma vid källardörren stod ett gammalt gistnadt degtråg under rännan. Jag rullade det i ån — ingen såg mig, — tog en snöspade ur källaren till åre och gaf mig af. Eläköön! Tråget läkte förskräckligt, men jag tänkte: våga vinna! och plaskade på af alla krafter. Ån var icke bred på det stället, och jag kom bara halfdränkt öfver. Lemnade skor och strumpor på stranden och sprang barfotad till byn. Efter uträttadt ärende skulle jag hem på samma sätt. Jag vände tråget upp och ned — det var det beqvämaste sättet att få det uröst — och klef åter i. Men nu höll det på att gå på tok. Midt på ån slant jag på den degiga bottnen och vältrade hufvudstupa ur karet, som blef liggande på sidan likt en kantrad båt. Jag fick tag i spaden och simmade med den till land. Det var ett hårdt arbete, ty kjolarne sutto fastklibbade vid kroppen och hindrade mina rörelser. Men ondt krut förgås ej så lätt och jag kom öfver med lifvet. Ingen menniska hade åsett denna färd, bara vår grannes hund, som stod och gläfsade vid stranden. Skor och strumpor seglade sjelfständigt ned för ån och tråget hade vett att styra i land vid en krökning af stranden några stenkast lägre ned.

Barnen hade alla lyssnat med spändt intresse och Bella hade en lång stund glömt att röra i sirapen för att höra slutet af den spännande historien.

— Blef du icke sjuk efter den betan?

— Pytt! Jag nös tre gånger och så var den sjukdomen undanstökad. Men . . . här osar stekt läder . . . det må aldrig vara du, Bengt?

Bengt drog åt sig fötterna, som verkligen kunde misstänkas för att ha varit under sirapsgrytan. Bella kom plötsligt i håg sirapen. Ack och ve! Hennes ansigte uttryckte en jemmerlig missräkning, när hon smakade på smeten. Den var bäsk som malört och hård som glas.

— Vidbränd.

— Vidbränd! gick det som ett sorgligt eko kring hela laget. Bengt och Hanna låtsade gråta högt; småbarnen hade ännu förhoppningar och beto i glasbitarne. De voro inte att förakta, och så höllo de till godo med hela varulagret.

— Nu gå vi in, — sade Bella, som kom ihåg, att det var Helmis sängtid. Hon brukade alltid lägga lilla syster, när hon inte hade för svåra lexor. Det hade blifvit mörkt och lampan i matsalstaket kastade sitt vänliga sken genom fönstret ut på drifvorna.

Hanna kände ett egendomligt behag vid inträdet i det varma, upplysta hemmet, der Bellas mor så moderligt vänligt välkomnade henne. Lampan stod tänd på stora bordet i salen och dess varma sken föll genom en ljusröd slöja öfver gröna växter, taflor och blommiga möbler. Från barnkammaren hördes Helmis joller och Bellas halfhöga vaggsång och genom matsalsdörren syntes ett dukadt thebord under den stora taklampan. Lulle och Lisi smögo sig in till sin mor; de voro sömniga och ville ännu en stund hålla i mammas hand. Bengt gick efter ett schackbräde för att taga ett parti tillsammans med sin far.

Hanna kände sig underlig till mods. Det var som om hon såg framför sig en scen ur en bok som hon gerna läste. Just så hade hon tänkt sig ett hem och sådant hade hon önskat sig det. Hennes eget hem var så fattigt på glädje och trefnad, på kärlek och fred. Kontrasten grep henne. En underlig beklämning jagade den glada sinnesstämningen på flykten; hon kände sig ovärdig att dela trefnaden i detta lyckliga hem, hon passade icke här, hon med sitt hårda sinne och sitt skygga väsen. Och ju längre hon kände sig omgifven af denna värmande stämning, dess mer hårdnade hon till och blef allt tystare och tvärare ju längre qvällen led.

När Bella kom in i sitt rum efter att hafva söft Helmi, fann hon Hanna sittande i en vrå så långt som möjligt från lampan och med en bok i knäet.

— Hvad nu, du knuffar rätt nu ut väggen, bästa Hanna, — log hon. — Förstör icke dina ögon derborta i knuten, utan kom och sätt dig här i soffan, så skall jag läsa för dig. Hvad vill du höra? „Unga qvinnor“, „En krona bland flickor“, „Milly Jocelyn“, eller hvad?

— Jag tror ej jag bryr mig om sådana böcker, — sade Hanna trumpet och utan att flytta ur sin knut.

— Gör du inte? Nå, hvad slags böcker tycker du om? Bengt har alla Jules Vernes arbeten, känner du dem? Eller vill du ha poesi eller historia, säg!

Hanna svarade icke och Bella såg, att hon alls icke hört på. Hon tog derför en pall och satte sig i vrån bredvid Hanna, medan hon på sitt vinnande sätt sade: — nå, då kommer jag hit och pratar med dig. Vill du icke ha mig, så säg bara uppriktigt.

Då Hanna blott tyst satt och såg framför sig, tog hon blygt hennes hand och frågade: — hvarför är du ledsen? Har någon gjort dig ondt?

Hanna lösgjorde sakta sin hand och fäste på Bella ett par sorgsna ögon.

— Jag passar icke här i ditt hem, — sade hon sakta. — Hvad skall ödemarkens fågel göra bland parkens sångare? Jag har ej rätt att komma och afundas er lycka.

Bella grep på nytt hennes hand. — Vill du icke berätta mig litet om ditt hem, — om du anser mig värd ditt förtroende, — tillade hon, när hon såg ett drag af skygghet ila öfver Hannas ansigte.

— Flickor kunna icke bevara förtroenden, — utbrast Hanna hårdt. Men då Bella med en liten suck steg upp för att gå sin väg, tog hon ångerfullt hennes hand och drog henne till sig.

— Nej, blif qvar. Jag tror att du är bättre än alla andra flickor, jag tror att du kan gömma ett förtroende. Vill du höra om mitt hem, så skall jag tala om det. Men det är icke mycket att säga och ingen glad historia. Du skall kanhända förstå mig bättre, när du hört den.

Bella återtog sin plats på pallen, vänd så att hon icke såg på Hanna under det denna berättade:

— Du vet att min mor lefver der borta i . . . järvi. Hon är ensam, sjuk och menniskoskygg efter många och tunga pröfningar. Vi ha två små rum i landthandlarens gård och mamma skrifver rent åt domaren i trakten. Hvad hon förtjenar är så litet, att det knapt förslår till hyra för de två rummen och en liten potatistäppa. Det vore omöjligt för mig att vistas här och gå i skola, om icke en aflägsen slägting till mamma lånade mig medel till min skolgång.

— Och din far, är han död? — frågade Bella sakta.

— Nej, han lefver, men vi veta icke hvar, och jag har aldrig sett honom. Han öfvergaf min mor kort efter min födelse, och sedan dess har bandet mellan oss varit fullkomligt afslitet. En gång om året kommer en liten penningesumma till mamma och vi tro att den är af honom. Men mamma för den till prestgården att utdelas bland byns fattiga.

— Du skall veta att hon är mycket stolt, min mor, — fortfor Hanna, då hon såg Bellas förvånade blick. — Hvarför skulle hon hålla till godo hans penningar, när hon mistat hans kärlek? Också jag svälter hellre, än jag mottager en penni från honom . . .

— Men, Hanna . . . din egen far! — Bella tyckte ej om den nästan hatfulla blick, med hvilken de sista orden uttalats.

— Så hade mamma en gång en ungdomsvän, som hon lidelsefullt älskade, — fortfor Hanna, utan att höra Bellas utrop. — Denna flicka var rik och mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de hade lofvat att dela allt i lifvet med hvarandra. Men när mamma gifte sig, miste hon vännen, ty denna kunde aldrig förlåta det i hennes ögon tanklösa och förhastade steget. Min mor drog sig sårad tillbaka, hon kunde icke handla annorlunda, när hon nu engång älskade min far, och kort tid derefter miste hon också honom. Jag var då blott en månad gammal. Min mor flyttade med mig till den aflägsna lilla ort, der vi allt ännu lefva och blef allt bittrare, allt mera menniskofientlig ju längre vi bodde der. Menniskorna der på trakten betraktade oss med misstro och det var med knapp nöd min mor lyckades få det lilla arbete, hvaraf hon sedan lefvat.

— Ack, Bella, det måtte vara förfärligt att mista det man en gång så blindt älskat och trott på! Att känna sig mista sjelfva förmågan att älska och tro på menniskorna, att bli hård och tom som en uttorkad källa . . . Jag har aldrig erfarit hvad en moders kärlek vill säga . . .

Hanna tystnade. Bella vågade nu se upp i det allvarsamma, nästan stränga anletet och hennes ögon fyldes af tårar. Hon kände en förmildrad fläkt af sorgerna i lifvet; de voro långt borta, men hon förnam deras tillvaro. Hon kände, att Hanna, så ung hon var, bar på en tung börda, hvilken hon ej förmådde lyfta af hennes skuldror.

— Hvar har du gått i skola? — frågade hon med ett försök att litet skingra den tunga stämning, som tryckte dem båda.

— Jag har aldrig gått i skola. Mamma läste med mig tills jag var 14 år, sedan fick jag ett år ledning af informatorn i prestgården. Nu gäller det att arbeta för att småningom bli i stånd att hjelpa mamma och afbetala på mina skulder. Lyckligtvis är jag så kärnfrisk, att det tyngsta arbete är som en lek för mig.

— Hvad tänker du bli? — Bellas ögon glittrade af intresse.

— Hvad vet jag? Det jag duger till. Kanske väljer jag ett yrke. Det som mest af allt intresserar mig är likväl den „torra“ juridiken. Tänk, att kunna skipa rättvisa i verlden, att dömma och straffa . . .

— Säg icke så, — afbröt Bella förskräckt, — att godtgöra och försona måste vara mycket lyckligare.

— Kanske, — sade Hanna tankfullt, och det kom ett vackrare tonfall i stämman.

— Du har så stora planer, du, Hanna. Jag nöjer mig med att bli hushållerska eller sjuksköterska. Jag tycker så mycket om att steka plättar och vara snäll mot dem som äro sjuka. — Men nu hör jag dem slamra med tekopparne och känner oset af stekta svampar. Kom, Hanna, mamma väntar.

När Hanna om aftonen låg i sin säng, arbetade hennes tankar så att hon ej fick somna. Intrycket af det goda glada hemmet, de lyckliga syskonen, värmen, tryggheten, allt framkallade en känsla af ensamhet, sådan hon aldrig erfarit förr. Hon blygdes att gifva vika för hvad hon kallade svaghet, och det hårda inom henne reste sig till försvar.

— Det är ömkligt, — tänkte hon, — att blifva sentimental af en smula vänlighet. Om jag ej kan förhärda mig deremot, så är det bättre att jag flyr alltsammans. Ty jag vill ej, vill ej hafva någon att tacka för något. Jag vill icke ha någon vän, som binder mig mer än andra, ty vänskapen är en snara, som gör en ofri. Bättre att aldrig ha egt en vän, än att ha egt en och svikits! Så säger mamma, och jag tror hon har rätt. Bella är en god flicka, men jag hyser ingen tillgifvenhet för henne och vill ingen hysa. Hon skall ej vinna mig, ty hon kan ej behålla mig, lilla vänliga varelse, som lifvet skämt bort. . . . Jag vill vara nog för mig sjelf och fri så länge jag lefver.

Något inom henne motsade dock detta och bortsmälte muren som hon ville bygga till sitt försvar. Bellas glada ögon och mjuka röst trängde genom allt och fylde hennes drömmar, när hon ändtligen somnade. Men hon kastade sig oroligt af och an och vaknade ibland af att något oändligt sorgset tryckte hennes hjerta, något som hon ej kände eller kunde gifva namn. I nattens stillhet blef detta något henne slutligen öfvermäktigt och dref till hennes ögon tårar, som hon nästan glömt att funnits till. De gjorde henne godt, och hon lät dem flöda, tills sömnen småningom stängde deras källa.

skolan gick allt sin lugna, jemna gång utan andra afbrott, än de sedvanliga månadslofven. Hanna hade efter det första besöket i Bellas hem, dragit sig än mera inom sig sjelf; det var svårt för Bella att få ett ord ur henne. Dörren hade plötsligt smält igen, utan att Bella kunde förstå orsaken.

— Låt den tvärviggen vara, — sade kamraterna, när de märkte huru bedröfvad hon var öfver Hannas halsstarrighet. — Du ser ju, att hon föraktar oss allesamman och helst vill slippa vårt sällskap.

Men Bella kunde icke låta henne vara i fred, hon drogs af en oförklarlig sympati till den trumpna, skygga flickan. Hon kände en längtan att hjelpa henne att bli lycklig och ansträngde sig för att finna en nyckel till denna hårdt reglade dörr.

Trots Hannas köld och tillbakadragenhet intresserade hon likväl kamraterna. Hon beherskade dem ofrivilligt, såsom alltid det starka och klara vinner inflytande öfver det svaga och outvecklade. Men hon visste det icke sjelf, och flickorna skulle säkert högljudt protesterat, om någon sagt dem att de läto sig ledas af Hanna Rappe. De vädjade till henne, när någon svårlöst fråga var å bane, och hon var klassens ombud hvarje gång det gälde en beskickning till någon af lärarne. Hon glömde ibland sin slutenhet för att tala med dem och de funno med förvåning huru litet de tänkt öfver de naturligaste saker. Men deremellan var hon ohjelpligt tyst och allvarsam och undandrog sig hvarje vänskapsbetygelse med en kärfhet, som ofta sårade de mera vekhjertade kamraterna.

En dag i Mars, när det var bitande kallt, var Bella på hemväg från skolan. Hon drog ned mössan öfver öronen och kröp in i pelskragen så godt hon kunde, men ändå huttrade hon af köld.

Vid det hon passerade en portgång blef hon ej litet öfverraskad af att se Hanna ifrigt sysselsatt att trösta en liten gosse. Han hade förfrusit sina öron och Hanna hade nyss gnidit dem med snö och band nu sin enda ylleduk kring barnets hufvud.

— Hvad gör du här, Hanna? — frågade Bella gladt, och en ström af värme skjöt igenom henne oaktadt kölden.

Hanna rodnade. — Den stackarn stod här och snyftade så bittert och hans små öron voro alldeles hvita. Seså, unge, — sade hon med myndig ton, — gråt ej mera, utan gå hem och bed mamma ännu en gång gnida dina öron med snö.

Pojken, som kunde vara sex år, gret än värre. — Jag hittar inga hem! — snyftade han och såg så hjelplös ut, att Hanna måste sätta sig ned, smeka hans hår och torka hans små förgråtna ögon.

— Kom hem med mig, — föreslog Bella. — vi ska’ sköta om dig och ta reda på hvar du bor. Hanna, kom med!

Hanna kunde ej motstå frestelsen. Hon såg Bella sätta sin ylleväst utanpå gossens tunna, ostoppade jacka, taga honom i handen och leda honom hem till sig. Hon gick med, utan att hon visste hvarför, men hon trodde det vara för gossens skull.

Der hemma gaf Bella honom varm mjölk och hvetebröd och hans sorg dunstade bort innan en timme gått om. Begge flickorna sutto bredvid honom. Bella hade tvättat hans ansigte och händer, och Hanna höll på att flytta knapparne i Lulles en gammal paletå, som gossen skulle få. De hade fattat tillgifvenhet för det lilla hittebarnet och det var som om händelsen med honom, så obetydlig den än var, skulle närmat dem till hvarandra.

Bengt hade åtagit sig att på poliskammarn anmäla om gossen och kom tillbaka med underrättelsen, att modren redan varit der och frågat efter honom. Då hon lemnat sin adress, var det ingen svårighet att taga reda på hans hem, och flickorna lotsade honom dit på eftermiddagen. Gossen hängde sig fast vid dem, då de skulle gå, och de hade svårt att skiljas vid honom. Med en pepparkaka och löftet att komma igen lyckades de slutligen muta hans lilla tacksamma hjerta.

Det var mycket vanligt inom skolan att man utvalde sig en gunstling bland lärarne eller lärarinnorna, hvilken man prydde med alla de dygder en liflig flickhjerna kunde utfinna. Denna favorit blef sedan i hemlighet tillbedd och ett föremål för tusen små omsorger och vänskapsbevis. Man täflade om att vara påpasslig i tamburen, när han eller hon skulle kläda af eller på sig; man klipte i hemlighet minnen af hans munduk eller hennes pelskappa. Och de som voro mest populära fingo sina öfverplagg så godt som förstörda af denna barnsliga, välmenta tanklöshet.

På fjerde klassen hade detta ofog upphört, sedan Hanna en gång framstält det löjliga deri. — Visa hellre er aktning för dem genom uppmärksamhet för deras ämne, — sade hon, och flickorna blygdes. Det var numera endast magister Alm, historieläraren, och Verna Sommar, gymnastiklärarinnan, som åtnjöto en större popularitet bland fjerde klassisterna, och denna uttryckte sig öfverhufvudtaget på ett aktningsfullt och hyggligt sätt.

Bland Verna Sommars beundrarinnor voro Aina Berg och Bella de ifrigaste. De stodo som bäst i tamburen, rådslående om bästa sättet att fira hennes födelsedag, som inom kort inträffade.

— Hon är så söt, — utbrast Bella, — jag önskade jag kunde gifva henne solen och månen och alla stjernorna med.

— Ja, — instämde Aina, — hennes make fins ej. Jag ämnar bli gymnastiklärarinna, så får jag vara oftare med henne.

— Men hvad skola vi gifva henne till födelsedagen? — Och Bella sammandrog eftersinnande sina ögonbryn.

— En ros, — föreslog Aina, — och skrifva på: en ros åt en ros.

— Nej, det låter platt. Men om vi skulle sy något.

— Jag tror ej vi hinna. Men det borde vara något af oss sjelfva. Kan du skrifva vers?

— Nej, hur kan du tro det. Men du kan bestämdt?

— Åhnej! — sade Aina blygsamt. — Men du har ju en bror. Pojkar bruka alltid kunna skrifva vers.

— Ja, nog kan Bengt alltid. Men då är det ju ej af oss sjelfva.

— Det är sant. Ack, hvad ska’ vi hitta på? Om vi skulle gifva henne våra porträtter och skrifva bakom en helt liten vers, bara några ord. Bertha, kom hit! Tycker du ej, vi kunde gifva våra porträtter åt Verna Sommar på hennes födelsedag?

Bertha kom. Det var en lång, gänglig flicka med pojkfasoner, men som var omtyckt för sin något grofkorniga munterhet. Hon satte pekfingret på näsan och funderade:

— Edra porträtter? Hm! Ni se nu inte precis så bra ut, att . . .

— Asch, var nu ordentlig, annars får du inte veta våra hemligheter.

— Nå, nå, lugna er, jag är ju så ordentlig som en nystruken nattmössa. Edra porträtter! . . . I kroppsstorlek, förstås?

— Du är odräglig! — skrattade Bella.

— Hvarför skulle ni ej kunna gifva henne edra porträtter, det är väl ej någon som tagit patent på dem.

— Allvarsamt sagdt, så är hon för god att drifva med. — Aina var litet stött. — Hon är så söt, att jag skulle kunna gifva henne mina ögon, om hon ville kyssa mig helst en enda gång.

— Det var dyrt för en kyss. Kan du inte pruta? Jag skulle gå till henne och säga: var snäll och kyss mig, så skall ni få en pepparkaka.

— Hvad du pratar!

— Men vänta, der kommer hon.

En ung flicka i mörkblå klädning gick just förbi. Bertha fattade henne i armen och drog henne fram till flickorna, som röda och förlägna tumlat bort i en vrå.

— Fröken Sommar, här äro två möss, som jag fått i fällan. De ville så gerna kyssa er, men tycka sig ej ha råd.

Flickorna hostade och blinkade och gåfvo Bertha allehanda varnande tecken, som hon lugnt satte sig öfver.

— De äro beredda att gifva er sina ögon för en kyss hvar, men jag har affärshufvud och beslöt skaffa dem varan till bättre pris.

Verna Sommar skrattade, men var röd af förlägenhet, likaså flickorna. Hon tyckte om dem för deras hurtighet i gymnastiken och hade nog märkt deras blyga beundran. I det hon slätade deras hår kyste hon dem lätt på pannan och sade: — jag tycker så mycket om en fri och öppen panna.

Bella slog ett ögonblick sin arm omkring hennes lif, och Aina smög blygt sin hand i hennes. Begge genomströmmades af en hängifven värme, som kom dem att glömma sättet, på hvilket de fått sin önskan uppfyld.

Bertha gick och skröt öfver sitt puts så att der samlade sig en skock nyfikna kring de tre. Hanna fick också höra det, men lockade flickorna bort med en af sina historier.

— Och nu äro vi goda kamrater! — sade Verna Sommar slutligen och klappade de två på axeln. — Lefve skolan! Lefve gymnastiken!

— Hurrah! — skreko Bella och Aina ur djupet af sina hjertan och störtade sedan bort för att i ensligheten ännu genomgå den sista stundens lycka.

Ett par af flickorna gjorde sig stundom skyldiga till ett halft medvetet koketteri för magister Alm, men straffades med ett så strängt ogillande af kamraterna, att de togo sig till vara.

Det var isynnerhet ett tillfälle, som retade klassen. Historielexan hade varit ovanligt lång och svår, och bland dem, som under qvarten före timmen mest beskärmade sig deröfver, voro Jenny Stenman och Agnes Lund. — Ja, jag har ej sofvit en blund i natt, bara för de dumma årtalen, — knotade Jenny. — Nog är det också bra mycket begärdt, att vi, som ha så mycket annat dessutom, skola få 18 sidor på en gång till lexa. Jag begriper ej, hvad Almen tänkte på.

— Jag har en förskräcklig hufvudvärk, — suckade Agnes. — Aldrig i lifvet ha vi pinats med en sådan jättelexa.

Det var allmänna meningen, och när timmen började, steg Hanna oombedd upp och sade: — lexan har varit ovanlig svår denna gång, hvarför magistern är god och ursäktar om klassen stakar sig.

Magister Alm såg öfverraskad ut. — Jaså, var den verkligen så svår? Är hela klassen missnöjd med senaste lexan?

— Ja, — hördes många röster svara. Då uppsteg Jenny Stenman och sade med en liten inställsam blick på magistern: — Inte anser jag att lexan varit för svår, det är väl vi, som varit håglösa, tänker jag. Magistern brukar nog aldrig ge oss för lång lexa.

— Nog ha vi ofta haft svårare lexor, — sekunderade Agnes Lund och rigtade sina vackra ögon med väl spelad förtrytelse mot klassen.

Ett doft mummel hördes, och magister Alm såg villrådig ut. Men förhöret begynte. Vid de tre första frågorna markerade ingen annan, än Hanna, men vid den förvånade blick magistern gaf Stenman och Lund, ansågo de sig böra markera den nästa. Agnes kom upp, tvekade, rodnade och kringgick frågan med några allmänna fraser. Äfven Jenny slingrade sig behändigt undan genom att låtsa hafva sagt miste, då magistern rättade henne; man fick ej klart för sig om hon kunnat, eller icke. De öfriga kunde illa, tillochmed Hanna, hvars goda minne annars gjorde hvarje lexa till en lek för henne.

Efter timmens slut blef ett vildt tumult i klassen. Flickorna skockade sig kring Jenny och Agnes, uppretade, stridslystna. Deras hederskänsla uppreste sig mot en så ovärdig lek med sanningen.

— Hur kunde ni stå der och ljuga så långa ni voro? — utbrast Bertha Eriksson. — Bevars, så söta ni gjorde er, och så kunde ni ändå ingenting, inte så här mycket ens. — Och hon knäpte med fingrarne. — Jag föraktar er, ja, det gör jag!

— Det bryr jag mig sju om, — sade Jenny ond. — För resten skall jag säga dig att jag kunde. Var god och håll inne med dina smädelser, annars . . .

— Annars! — gäckades Bertha försmädligt och låtsade reda sig till strid. — Vill du boxas, så kom bara hit.

— Inte skulle jag trott, att du kunde göra dig till så der, Jenny, — sade Bella med öppen förtrytelse. — Du hade ju kort förut varit den värsta att gräla öfver lexan.

— Ni äro sådana fega harar, — skrek Bertha och gick sin väg i vredesmod.

Hanna sade ingenting, men den blick hon under timmen gaf de begge kamraterna, visade större grämelse än de bittraste ord. Allt sådant grep henne, icke personligt, men hon liksom förödmjukades å alla flickors vägnar. Allt hvad man i allmänhet beskylde flickorna för: ytlighet, flärdfullhet, brist på sanningskärlek, det sårade henne djupare, ju oftare hon blef vittne till, att det egde grund. Och det låg hos henne, så ung hon var, ett starkt begär att bortsopa all falskhet ur lifvet, allt, som ej hade sanningens fullgoda, gedigna halt. Hon gladdes öfver att klassen så enhälligt opponerade sig mot osanningen och dess bevekelsegrund, men teg, emedan hon visste, att hennes åsigter voro nogsamt kända.

När hon skulle gå, kom Agnes Lund till henne i tamburen.

— Ogillar också du oss, Hanna? — frågade hon, och rösten var ej fullt säker.

— Ja, — sade Hanna fast, — ni handlade uselt.

— Men, ser du, jag visste icke . . . jag kunde icke tro, att det skulle upptagas så illa. Jag ville bara, att magistern ej skulle tro, att klassen var håglös . . .

— Det är ej sant, — sade Hanna och såg på Agnes med dessa omutliga ögon, inför hvilka hvarje liten nödlögn måste retirera. — Det är ej sant, ty du vet mycket väl, att du endast åsyftade, att sjelf framstå i ett bättre ljus, än vi andra. Medgif, att så var.

Agnes såg skyggt upp till henne, mumlade något och brast i häftig gråt. Det var hälften förödmjukelse, hälften vrede, och dock låg derunder en önskan att, om möjligt, återvinna Hannas aktning.

— Jag är icke van att vara sann, snyftade hon, — jag bjuder icke till att vara det. Men kanske . . . om du hjelper mig . . .

Hanna räckte henne ett glas vatten: — Drick nu, — sade hon vänligt, — vi skola någongång talas vid om detta. Nu måste jag gå.

— Och du hatar mig icke, — sade Agnes och famlade efter hennes hand, — du föraktar mig ej nog för att ej vilja trycka min hand?

— Nej, men jag hatar osanning, — sade Hanna och kramade Agnes hand, hvarefter hon skyndade att upphinna Bella på hemvägen.

n af fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning på aftonen, och Bengt och Bella voro bjudna, likaså Hanna. Det skulle dansas, och Hanna, som hvarken kunde eller ville dansa, svarade nekande. Men Bella, som alltid hade roligt, som dansade gerna och var allmänt omtyckt, bad och tiggde, att Hanna skulle komma med.

— För min skull, Hanna, — bad hon så bevekande, att en sten kunnat röras. — Jag bryr mig icke om att gå, ifall du icke kommer med.

Hanna tvekade, men den tacksamhetskänsla hon hyste mot Bella, som alltid var vänlig och hjelpsam mot henne förmådde henne slutligen att antaga inbjudningen.

— Men, — sade hon till Bella, som skuttade omkring af idel glädje likt en vild fåle, — jag har blott min svarta ylleklädning och kommer att sitta tyst och butter, som en Egyptens mumie. Du kommer att få skämmas för mig skall du få se.

— Åh, jag bär den skammen med förtjusning, bara du kommer. Du skall få vara så mycket mumie du vill, jag skall vara professorn, som studerar dina hieroglyfer och öfversätter dem för menskligheten.

Baldagen kom, och Hanna, klädd i sin bästa svarta ylleklädning med ny rysch kring halsen, följde upp med Bella och Bengt. Bella var klädd i ljusblå merino och så söt och fin, att Hanna undrade, om någon var så fin som hon.