Produced by Juliet Sutherland, Tapio Riikonen and PG Distributed
Proofreaders
SVENSK DIKTNING II
Selections from Swedish Poets with Brief Monographies
BY
JULES MAURITZSON
NOTES AND VOCABULARY
BY
ERNST W. OLSON
VOL. II
College and High School Series of Swedish Authors
AUGUSTANA BOOK CONCERN
MALMSTRÖM—KARLFELDT
AUGUSTANA BOOK CONCERN, ROCK ISLAND, ILLINOIS, 1918.
INDEX:
PAGE
BERNHARD ELIS MALMSTRÖM 3
VI SUCKAR DET SÅ TUNGT UTI SKOGEN? 4
ÖDMJUKER ER! 6
KARL VILHELM AUGUST STRANDBERG 7
BARRIKADER 9
MANING 9
MITT DÖDA BARN 10
TACK FÖR GOD VAKT! 12
VIKTOR RYDBERG 15
DENIPPOS 18
I KLOSTERCELLEN 23
SNÖFRID 24
TOMTEN 27
I NATTEN 30
KARL GUSTAV JOHAN SNOILSKY 31
Ur INLEDNINGSSÅNG 33
GAMMALT PORSLIN 34
DEN TJÄNANDE BRODERN 35
I PORSLINSFABRIKEN 36
ALBERT ULRIK BÅÅTH 38
VINTERSTÄMNING 39
EN PINGSTMORGON 40
BRIST 41
OSKAR IVAR LEVERTIN 43
EN GAMMAL NYÅRSVISA 45
FLOREZ OCH BLANZEFLOR 46
ITHAKA 47
MODERSPRÅKET 48
GUSTAV FRÖDING 51
VALLARELÅT 53
JONTE OCH BRUNTE 54
Ur STRÖVTÅG I HEMBYGDEN 54
Ur BIBLISKA FANTASIER. HOSIANNA 56
MIN STJÄRNAS SÅNGER 56
VERNER VON HEIDENSTAM 59
DJUFARS VISA 60
Ur ENSAMHETENS TANKAR 62
PILGRIMENS JULSÅNG 63
ÅKALLAN OCH LÖFTE 67
ERIK AXEL KARLFELDT 69
INTET ÄR SOM VÄNTANSTIDER 71
UPPBROTT 71
JUNGFRU MARIA 72
VINTERHÄLSNING 73
NOTES 75-87
VOCABULARY 89-195
SVENSK DIKTNING.
BERNHARD ELIS MALMSTRÖM
föddes i Närke år 1816. Vid Uppsala universitet studerade han först till präst, men de humanistiska studierna, särskilt historia, filosofi och Greklands klassiska litteratur, lade snart beslag på hans intresse. Efter avlagd filosofie doktorsgrad blev han docent i ästetik och slutligen, efter lång väntan, år 1859 professor i ästetik, litteratur- och konsthistoria.
Han framträdde tidigt som skald och vann livligt bifall—blott 34 år gammal invaldes han i svenska akademien. Men denna vackra, löftesrika vår följdes ej av någon rik sommar. I slutet av 1840-talet förstummades hans sång nästan helt och hållet; blott undantagsvis ljöd den vid någon väns eller lärares grav. Men från hans lyra ha klingat några av de mest smekande, smältande toner, som ljudit i svensk sång. Det är dock ej alltid, innehållet motsvarar den betagande vackra formen; hans kanske mest berömda dikt "Angelika" är i sitt musikaliska välljud vacker som sommarvindens sus i grantopparna och—lika enformigt tröttande i sin innehållslöshet. Men Malmström hör alltjämt till Sverges mest folkkära och helst lästa skalder, och varhelst svensk tunga ljuder, skall helt säkert hans "Vi suckar det så tungt uti skogen?" aldrig förlora sin förmåga att smeka örat och röra sinnet.
Sluten till lynnet och svårtillgänglig, levde Malmström i ensamhet och tillbakadragenhet ett föga lyckligt liv, alltmera främmande för den ungdom, vars uppburne talman han en gång varit och för vilken hans hjärta alltjämt klappade varmt bakom det slutna skalet.—Efter blott några dagars sjukdom avled han år 1865.
VI SUCKAR DET SÅ TUNGT UTI SKOGEN?
Och liten pilt han sitter en kulen höstekväll och leker tyst inunder gula linden. Han ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjäll, och hör, hur löven prassla under vinden. Men huru länge pilten i sina drömmar satt, 5 allt mörkare blev skogen uti septembernatt. Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han lyssnade, blev hemsk uti sitt mod och började att springa utåt leden. Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod 10 och vilsegick på ljungbevuxna heden. Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär: "Gud nåde mig, som liten är! Om väl jag vore där!" Då suckar det så tungt uti skogen.
Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky 15 och kastar silvertäcket över jorden. Och skuggorna förskräckta till bergens fötter fly, och trollena de flyga uppåt norden. Och bergens toppar glimma, men skogen han är mörk, och uven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk. 20 Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han löpte utöver vidan hed och tänkte på så mången gammal sägen. Och himlens stjärnor skredo, och natten led och led, men ej så träffade han rätta vägen. 25 "I blida stjärnor alla uppå den höga stig, I vissnade små blommor, o, sägen, sägen mig: vem suckade så tungt uti skogen?"
Men alla stjärnor tego, och liten blomma teg, och pilten många bittra tårar fällde. 30 Så kom han till små älvors tjäll. Med vingesnabba steg han mitt i deras lätta ring sig ställde. "O I, som träden dansen på ljungbevuxen stig, I skönaste små syskon, o, sägen, sägen mig: vem suckade så tungt uti skogen?" 35
Och liten älvadrottning med fagra läppar log och smekte liten pilt på röda kinden: "Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse drog, fastän du blef så hemsk inunder linden! Men sätt dig här på tuvan å ljungbevuxen stig, 40 och torka dina tårar, så skall jag säga dig, vem suckade så tungt uti skogen.
När natten sakta stiger utöver land och sjö och dagens sorl begynner att försvinna och vågen går till vila inunder grönan ö 45 och alla vackra stjärnor börja brinna, då bliver himlens båge så ren och spegelklar, en här av goda änglar så tyst därunder far och gråter silvertårar över jorden.
Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord 50 och finner sig så dyster och förkastad; hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord, varmed hon är sen tusen år belastad. Då far en dödens rysning igenom hennes märg, då bedja alla dalar, då bikta alla berg, 55 då suckar det så tungt uti skogen."
"Hav tack, du älvadrottning! Det glömmer jag ej mer, ej heller fruktar jag att hemåt vandra. Se, där i månens strimma min rätta stig jag ser! Farväl! Vi glömma icke brått varandra. 60 Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull, men Herren vill jag lova, att aldrig för min skull det sucka skall så tungt uti skogen."
ÖDMJUKER ER!
Ödmjuker er, när världen vill upphöja till himlens rand er ära och ert mod! Ödmjuker er, när dårars knän sig böja med rökelser omkring er ärestod! Vad är det lov, varmed de eder hölja? 5 Vad är ert rykte, o, vad är ert namn? Ett stoftgrand mer, som tidens vågor skölja till glömska bort i evighetens famn.
Ödmjuker er, när sann beundran sätter kring edra tinningar sin ärekrans! 10 Ödmjuker er, när frälsta mänskoätter omgiva edra namn med evig glans! Ödmjuker er, och lägger kransen neder uppå hans altar, som er kraften gav! Till himlen blicker, och ödmjuker eder! 15 Sen, vad är världen? Glömda hjältars grav.
Ödmjuker er, när kärleken vill flyga från tusen skilda håll er famn emot! Ödmjuker er, när vana händer smyga en blomstermatta under eder fot! 20 Ödmjuker er, när i en krets av vänner på hjärtats tungomål ert lov I sport! Ödmjuker er, när edert hjärta känner, att det var gott och ädelt, vad I gjort!
Ödmjuker er, när livets glädje rymmer, 25 när ärans lusteld en gång slocknar ut! Ödmjuker er, när levnadsdagen skymmer och sista blomman dör för er till slut! Ödmjuker er, när ungdomshoppet sviker, när himlens tuktan drabbar mer och mer! 30 När sista stjärnan från er himmel viker, så varer glade, och ödmjuker er!
KARL VILHELM AUGUST STRANDBERG.
Den frisinnade, fosterländska stämning, vilken som en varm våg gick genom Sverges folk, dess samhällsliv och vitterhet, på 1840-talet, fick sin ädlaste och yppersta tolk i K. V. A. Strandberg (Talis Qualis).
Född 1818 i Södermanland, där fadern var präst, kom han som student till Lunds universitet. Bland sina kamrater där blev han snart känd och värderad som skald. I djärva dikter, burna av en lidelse, som skapade sig en ursprunglig och klangfull form, gav han uttryck åt tidens unga känslor, däribland ock åt den sympati för de förtryckta folken, såsom t. ex. det danska och det finska, vilken då kom så många svenska hjärtan att klappa i raskare takt. Han ryggade ej ens tillbaka för att vid en studentfest tämligen obehärskat angripa Tegnér, som ju i motsats till Geijer allt mer utvecklat sig till en liberalismens motståndare. Ett sådant angrepp måste naturligtvis i Lund betraktas som högmålsbrott och blev måhända ej utan betydelse för Strandbergs akademiska bana. Åtminstone inskränkte sig resultatet av hans studier till en obetydlig juridisk examen, när han 1847 lämnade Lund. Han bosatte sig nu i Stockholm, där han hade att kämpa mot ekonomiska svårigheter och nära nog slet ut sig i arbetet för sitt och de sinas uppehälle. En tryggad ställning erhöll han dock 1865, då han efter inval i svenska akademien av denna utsågs till redaktör för Post- och inrikes tidningar.
Hans diktning utvecklade sig, sedan han lämnat Lund, till allt mera mognad. Den ungdomliga, brusande häftigheten lade sig, tonen blev mindre lidelsefullt utmanande, och behärskningen fördjupade hans känsla till mera stilla innerlighet. Hans språk utmärker sig för ursprunglighet och käckhet, där är malmklang i hans rytmer och hans ordskatt är av en sällspord, stark och smidig, fägring.
Hans sista år fördystrades av sjuklighet, men döden kom plötsligt för honom. Den 5 febr. 1877 fanns han sittande död vid sitt skrivbord.
BARRIKADER.
Hur ondskan Herrens helga rätt försvagar, hur våld och väld all ädel hug förstöra och sanningen i neslig landsflykt köra, du ser, fördrager, på sin höjd beklagar.
Men skriften nämner, huru i de dagar, 5 då ingen vill Guds namn kring världen föra, han skall den döda stenens tunga röra, att den predika må hans namn och lagar.
Så äro dock ej alla tungor fala, ännu där givas röster, vilka hinna 10 från gatan upp till slottens balustrader;
och stenarna ha redan börjat tala, på det rättfärdigheten skulle finna på sistone en tolk i—barrikader.
MANING.
Vad? Äro alla våra männer döda?
Och äta harar våra fäders bröd?
Ett ädelt folk i fara är och nöd,
och vi—se på, hur tappra män förblöda.
Fördrager politiken än med möda 5 den blå och gula rocken hos en röd, än sen? Ha vi ej blod i överflöd att färga våra svenska rockar röda?
Eho, som ärvt ett uns av Karlars blod, skall, innan ögonblicket än försvinner, 10 i pipan genast lägga ned sitt lod.
Vårt blod är gott, när det på bröstet rinner; men knappt en kvinna ser med tålamod, att det av skam på våra kinder brinner.
MITT DÖDA BARN.
Lugnt jag min lyckas summa vägde mot lyckan under högre tak, fastän den rikedom jag ägde var sammanförd i små gemak.
Och som jag ej var med i ringen 5 kring statens fullbesatta bord, så slapp jag trängas, och med ingen behövde jag att byta ord.
Så bjöd jag världens ävlan spetsen och gladdes åt den dag, som var; 10 men så bröt döden in i kretsen, och då först blev jag fattig karl.
Ty tar du blommorna från tuvan, så står hon skövlad snart och tom, och tar du ungarna från duvan, 15 så har hon ingen egendom.
Det blåste ingen fläkt av oro, du ljuva barn, de ögonblick, då dessa mina armar voro den vagga, där du slumra fick. 20
Jag var, när du om halsen höll mig, en gammal kvist, som gått i knopp; och såg du opp, det föreföll mig, som ett juvelskrin sprungit opp.
Det finns ej sinne, så förslitet, 25 som ej har barnaögat kärt; det finns ej barn, om än så litet, som ej är millioner värt.
Så skred min dag förutan strider och i ett jämnmått utan namn, 30 liksom ett skepp, som sakta glider med fulla laddningen i hamn.
En kväll vi väcktes—och vid sidan stod hålögd sjukdomens gestalt: du låg i ryckningar och kvidan 35 och sökte lindring överallt.
Där lade vi oss ned att vyssa till stilla ro de lemmar små; där böjde vi oss för att kyssa till sömns de vilsna ögon blå. 40
Men all vår kärlek litet hjälpte, och ingen vänlig vila kom, förrän den bleka döden stjälpte i gryningen sin fackla om.
Och se, från dina skuldror sköto 45 små vita vingar ut med hast, som alla hinder genombröto, i samma stund ditt öga brast!
Jag såg dem lyfta dig i kretsar, en lärka lik, från jordens bryn, 50 till dess till slut de fina spetsar försvunno, glänsande i skyn.
Och det vart dager i detsamma, men skymning, skymning för min själ; jag tyckte jag såg ljusen flamma, 55 men mörker, mörker likaväl.
Du var mitt yngsta hopp, mitt sista, och redan står din vagga tom, och under locket på din kista, där ligger nu min rikedom. 60
Men vad mitt öde tar för kosor, skall du som fjäril vila på en bädd av röda, röda rosor uti mitt hjärtas bästa vrå.
TACK FÖR GOD VAKT!
Farväl, farväl! Tack för god vakt! Jag hör en stilla röst, som länge viskat sitt "giv akt" i djupet av mitt bröst. Min afton skrider fram med fart; 5 det gäller kanske uppbrott snart.
Men innan detta bröst är kallt och handen domnat av, ännu ett öppet tack för allt, vad livet vänligt gav! 10 Vad sår jag fått, jag ensam vet, och det må bli min hemlighet.
Tack för det landet, ert och mitt, som tänt mitt hjärtas brand och som allt hittills stått så fritt 15 som intet annat land, med stor och allvarsam natur i vinterur och sommarskur!
Tack för det folket, dit jag hört och som min fostran gjort, 20 för allt, vad därifrån berört min hug i sant och stort, för vad av minne eller hopp det för mitt inre rullat opp!
Tack för det kära tungomål, 25 vari jag del har haft, en härlig skatt, musik och stål, behag, försmält med kraft, i tusen år vårt väsens borg i väl och ve, i fröjd och sorg! 30
Tack för den strängalek jämväl, som en och annan gång med flyktigt välljud fyllt min själ! Tack för evärdlig sång från Stiernhielm, Spegel och än fler 35 till Kellgren, Lenngren och Tegnér!
Tack för det hem, vars väggar gett mig hägn från dag till dag, där viv och barn jag kring mig sett med namnlöst välbehag, 40 där mången morgon grytt och flytt, då jag stått upp som ung på nytt!
Tack för att ej ett sparsamt bröd förhölls oss någonsin! Tack för att ej den bleka nöd 45 hann över tröskeln in! Tack för vart ord, som styrkt mitt mod! Tack för var själ, som min förstod!
Tack för allt lyckosamt och gott, som blivit mig beskärt! 50 Tack för det kors jag bära fått, kanske långt mera värt! Tack för att smärtan skärpt min syn för livets utsikt bortom skyn!
Tack för det mål, dit jag blev ledd 55 vid kvällens matta sken! Tack för den grav, som varder redd en dag åt mina ben, och att de få den ängd bebo, där snart min samtid gått till ro! 60
Hur skönt att, när så blir bestämt, få lösas från sin rot och lyftas uppåt, uppåt jämt, förklaringen emot, att sista gången hava sagt: 65 Farväl, farväl! Tack för god vakt!
VIKTOR RYDBERG.
Måhända har ingen svensk skriftställare så haft allas öra och ägt en sådan allmän auktoritet som Viktor Rydberg under de senare åren av sitt liv. Han var erkänt den svenska odlingens främste och för hans personlighet med dess rika mångsidighet, nobla försynthet och varma humanitet böjde sig gärna även andar och viljor, vilka ej egentligen hörde till hans undersåtar.
Det var emellertid först efter många år av betydande verksamhet på flera områden, som han nådde fram till detta allmänna erkännande. Lång och hård var vägen, som ledde upp till tronen i andens rike.
Abraham Viktor Rydberg föddes i Jönköping den 18 dec. 1828. Fadern, som tillhört arméen och deltagit i 1809 års krig i Norrland, innehade där tjänst som fängelsedirektör. Outplånliga intryck mottog gossen av sin moder, och när skalden sedermera i den djupsinniga dikten "Vadan och varthän?" säger:
"——i min moders blick jag in i det eviga skåda fick",
så är detta ej blott en vacker poetisk fras. Odödlighetstanken, evighetshoppet, som är det centrala i Rydbergs livsåskådning, hade tidigt plantats i hans sinne av henne, "som lärde honom Guds namn och böner". Snart skulle dock hemmets lycka skövlas. Viktor var ej mer än sex år gammal, när hans moder och en hans syster bortrycktes av koleran, faderns förstånd omtöcknades av sorg, så att han ej längre kunde inneha sin befattning, och syskonen skingrades åt olika håll. Under ekonomiskt mycket brydsamma förhållanden fick Viktor Rydberg nu kämpa sig fram till en uppfostran. Först år 1851 blev han student vid Lunds universitet, och endast ett par år kunde han uppehålla sig vid akademien. Han nödgades söka sin utkomst som privatlärare, under det han på egen hand fortsatte sina studier i tanke att bliva ingenjör och sedan möjligen utvandra till Amerika, där redan tvenne av hans systrar befunno sig. Till all lycka för Viktor Rydberg och Sverge—och antagligen utan alltför stor förlust för järnvägarna i Förenta staterna—erbjöd sig då tillfälle till stadig och lönande verksamhet i hemlandet. Från och med 1855 fästes Rydberg vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars redaktion han sedan tillhörde i tjuguett år. Hans bidrag till tidningen utom de rent skönlitterära utgjordes av politiska artiklar, resebrev, litterära granskningar, uppsatser i religiösa och filosofiska ämnen, och helt säkert har hans arbete i den liberala tidningens tjänst i hög grad påverkat hans utpräglat frisinnade åskådning samtidigt med att det varit av betydelse för mångsidigheten i hans intressen.
På 1860-talet blev det hittills föga nämnda namnet Viktor Rydberg ett fejdenamn, kring vilket en förbittrad strid uppblossade. Med sitt arbete "Bibelns lära om Kristus" kastade sig då Rydberg in i en pågående lärostrid. Han blev med ens känd över hela landet och vann både fiender och meningsfränder i stort antal. Striden, som väl egentligen bar Rydbergs försynta natur emot, verkade emellertid nedstämmande på honom och hämmade ej så litet hans litterära verksamhet. Den hade dock det goda med sig, att hans ryktbarhet kom även hans romaner, främst bland dem mästerverket "Den siste atenaren", till godo, vilka först nu började spridas i vidare kretsar. Småningom fördes hans intresse över till språkliga frågor. Han sysslade ivrigt med språkrensning och utförde på detta område ett synnerligen betydelsefullt arbete, på samma gång som han utbildade sitt eget språk till sällsynt renhet och skönhet. Sedan han 1876 anställts som föreläsare i filosofiska och kulturhistoriska ämnen i Göteborg, ägnade han sig odelat åt vetenskapliga studier och diktning. Härifrån kallades han 1884 till Stockholms högskola som professor först i kultur-, sedermera i konsthistoria.
Rydberg är alltigenom idé-diktare med mycket litet av lyriskt känsloutbrott. Allt vad han ser varsnar han mot evighetens guldgrund, under oändlighetens höga stjärnhimmel. Helst lägger han därför sina tankar i munnen på gestalter, vilka kunna tjäna som typer för vad som rör sig innerst i mänsklighetens bröst, såsom Prometeus, för den okuvliga ståndaktigheten, Ahasverus, för det mänskliga missmodet, Faust, för den osläckliga kunskapstörsten, och den flygande Holländaren, för den bittra, evigt jagande oron. Hans sanningsträngtan och hans lågande hat till allt förtryck, allt tvång, varhelst han än mötte det, drevo honom i härnad mot övergrepp och orättvisa. Han var städse en kämpe för humanitet och bildning, för den fria forskningens rätt. Men den eld, som värmde hans ord, brast sällan ut i lågor. Särskilt under senare år var hans stridssätt stilla, och känslan av att skärvor av sanningen, som av en söndersprungen ädelsten, letat sig väg till alla läger, gjorde hans hand mild och varsam. Därför blev hans ord gärna det avgörande, och det för vilket alla böjde sig.
Vid hans död den 21 september 1895 vart det kungssorg i Sverges land, och efter honom kännes ännu saknaden kring ett högsäte, som blivit lämnat tomt.
DEXIPPOS.
(I Aten år 267 efter Kristus.)
Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas' stad, och ett rop av ångest genljöd under kolonnaders rad: "Goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren knappt en dagsled—ve oss, ve oss!—knappt en dagsled från Aten."
Nu av män och barn och kvinnor vimlar tempelsmyckat torg; 5 alla vrida sina händer i förtvivlans vilda sorg: "Roma, du, som tog vår frihet för att ge oss skygd och värn, o, var äro dina örnar, dina legioners järn?"
Träda så på talarstolen stadens råd och fäder opp; ack, men deras bleka läppar äga ej ett ord af hopp. 10 Ingen maning hörs till vapen, ty på gotens segerled lägga kungar sina kronor, städer sina tinnar ned.
Och så vart till sist beslutet att i templen denna dag under offer, bön och suckan bida ödets hårda slag. Tystnad råder över torget, alla bröst av bävan slå, 15 när Dexippos, hävdatecknarn, stiger fram och talar så:
"Finns ett hopp i vapenskifte? Alla här ha svarat nej; gotens lynne tål ej mothugg, därför reta honom ej! Hem och tempel skall han skövla värre, trefalt värre än, om han ser hellener vara, liksom goter, tappre män. 20
Tron dock ej, att I med feghet kunnen köpa edra liv!
Björnjakt är en bragd för goten, harjakt är hans tidsfördriv.
Allt för tungt det är att bida under suckan sådan gäst;
nej, gör livets dag, den sista, till en korybantisk fest!
Folk, som ej vill lyfta svärdet, höj då bägarn i din hand! 25
När ej dygd kan elda hjärtat, tänd det i backantisk brand!
Hos befriarn Dionysos glöm en stund din skam och nöd,
du, som skyr befriarn Striden och befriarn Ädel död!
Stirren rusige på döden, I, som levat utan mod!
Raglen under vinlövskransen ned i Stygens svarta flod! 30
Detta är mitt råd till eder. Gån med det, atenske män!
Men här finnas gossar även, och jag har ett råd igen.
Bort med dem, som ständigt glömma, att vad stort, som världen såg,
verkats har av späda krafter, spända av en eldig håg!
Bort den blick, som, skarp för hindren, är för målets skönhet skum! 35
Hädan, fege män och gubbar! Fjärmen er från heligt rum!
Bort, I vuxne och förvuxne! Kom till mig, du unga släkt! O, jag ser, nu kommer våren, nu jag andas västanfläkt, och bland unga plantor står jag som Dodonas gamla ek, och i kronan siar guden om en hög, en ädel lek. 40
Gossar, låt oss leka kriget, då en värld befriades,
då Temistokles och Kimon levde och Miltiades!
Hell dig, Zevs, de leva ännu! Hell dig, Zevs, de stå mig när!"
Och en hänförd gosseskara svarar rörd: 'De äro här'.
Samlens då på Kerameikos! Fatten svärd och sköld och lans, 45
ty vår lek skall ändas, piltar, med pyrririsk vapendans.
Skruda dig i högtidskläder, kransa dig, du glada hop!
Snart förnimma berg och dalar evoe och fröjderop."
Och en väldig skog av lansar snart på Kerameikos står.
Vilka lockar, vilka kinder, vilken härlig mänskovår! 50
Tusental av lekkamrater, ordnade i flock och tropp,
och inunder kransar ögon, glänsande av mod och hopp.
Vill Dexippos endast skåda vårens prakt i sina led?
O, låt även sommarns styrka, höstens mognad vara med!
Männer komma, gubbar komma, allt till vapen gripit har; 55
skilj ej gossen från hans broder, skilj ej sonen från hans far!
Dagen är en fest för våren, unga krafters offerdag; men de gamle ha föryngrats—tag dem upp i helgat lag! Männen välja sig bland gossar märkesmän för flock och tropp: styrkan följer glad förtröstan. Låt vår skara bryta opp! 60
Och nu tågar ut till leken under rop och blomsterregn, mellan kvinnor, som i tårar kalla ned Olympens hägn, ett panateneiskt festtåg, lysande i vapnens sken bland oliver och plataner ur det bävande Aten.
Varm är dagen, men från havet fläktar vinden frisk och sval. 65
Över bergen stiger tåget, stiger ned mot yppig dal.
Passet vidgas—se, en tavla breder sig för häpen syn:
eld och rök från tända byar fara virvlande mot skyn.
Ständigt, ständigt nya eldar, och se där, i moln av damm gnägga redan gotens hästar, glimma gotens vapen fram! 70 Än en blick utöver fältet, och till häst Dexippos sprang, och hans stämma, följd av ekon, mäktig över hären klang:
"Lekens glada stund är inne. Sluten leden! Fällen lans!"
Leden slutas, lansar fällas, blixtrande i solens glans.—
"Framåt!"—Fram falangen tågar.—"Och nu ljude stark och klar 75
stridens sång, tyrteiska hymnen, från vår frihets stolta dar!"
Sången brusar genom leden, tonande ur fulla bröst; gossars silverstämma blandas skönt med männens djupa röst. Hör, han stiger, krigarhymnen! Hör, han lyfter sig mot sky, svarad dovt av Nordens lurar, gotisk sång och vapengny. 80
ATENARNES SÅNG.
Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.
Därför med eldhåg upp att värna fädernejorden!
Ila att offra med fröjd livet för kommande släkt!
Fram, I ynglingar, fram i täta, oryggliga leder! 85
Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt!
Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen framom de unge man ser gubben förblöda och dö. Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu älskligt i lockarne bär vårliga blommornas krans. 90 Fager för kvinnor, ståtlig för män må han synas i livet; skön är han ännu som död, fallen i slaktningens mitt.
GOTERNAS SÅNG.
I nordanskogen där nickar granen: O, Vodans släkte, 95 du vapenglada, gå ned, där pinjer och palmer sucka bland levnadströtte och veke trälar! 100
Vig dem till vila med svärdets vaggsång! Bär gyllne bytet till norrskensbergen, till kämpens kulle, 105 till kämpens kummel i furors skugga och granars skymning!
Sången tystnar, lansar korsas, rasslande emot varann, svärden blodas, leken yrar sköld mot sköld och man mot man, 110 gotisk fylkning bräcks och spränges, och när stumt är vapnens dån, märka Hellas' söner häpne, att de nu lekt Maraton.
Över likstrött slagfält bryter äntligen ett jubel fram:
"Hell Dexippos, hell dig, arving av vår forna hjältestam!"
Och i jublet hörs en stämma, ack, så svag och späd och vek: 115
"Hälsa till min mor, Dexippos! Tack för denna glada lek!"
Hjälten står med tårat öga över bleknad gosse böjd,
vars i döden väna anlet skimrar än av stridens fröjd.
I sin famn han lyfter svennen, och han talar så: "Farväl!
Barn, nu på din mun jag fångar i en kyss din hjältesjäl. 120
Må hon sen i ord och toner sväva jublande och glad i de sånger, som jag diktar, och på mina hävders blad! Må hon sen igenom sekler andas ungdomsfrisk och varm, längtande till dåd och lekar, in i millioners barm!
Salig, salig, trefalt salig prisar jag en lott som hans: 125 att få fläta hjältens lager in i gossens rosenkrans, att ur älskad moders armar ila hän med kind i brand, strålande av fröjd och fägring, till att dö för fosterland.
Vad vår värld är kallt förståndig! Vad vår värld är fåvitskt klok!
Och hon lönas för sin klokskap med ett blytungt träldomsok: 130
världens klokskap föder henne sorg och feghet, skam och svek.
Fyll vårt land, o Zevs, med gossar, mod och tro och lust och lek!
O, hur sorg för morgondagen fostrar lumpenhet och kiv!
Hur det fega allvar kastar dödens skugga på vårt liv!
Zevs, giv släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi! 135
Då är träldomsoket fallet, då är världen skön och fri.
Ej vid Segerns stolta altar må hon firas, dagens bragd; blygsamt på Barmhärtighetens vare offerkransen lagd, ty din miskund, höge fader, lät oss i en säll minut med en gudingiven barnlek plåna seklers nesa ut." 140
I KLOSTERCELLEN.
Gamle munken putsar lampan, styrker sig ur fyllda kannan.
Han kan pränta, han kan dricka fullt så väl som någon annan.
För det ena kära värvet har han ej det andra glömt:
fyllt har gubben mången kodex, flera bägare han tömt.
Se, nu textar han så flitigt med en gammal bok framför sig, 5 tryggt utöver pergamentet konstförfarna handen rör sig, och av barnslig glädje lyser, då han ser sitt vackra pränt, gubbens panna, själv ett åldrat, skrynkligt, gulnat pergament.
Vad han skriver, vilka tankar, bryr den gamle icke mycket; riktig avskrift och siratlig är för honom huvudstycket. 10 Åt var kapital, som lyckats, ler han glad och hämtar kraft till ett "vidare i texten" ur de milda druvors saft.
Medan så sitt kall han sköter, är den tysta cellen vorden hylsan kring ett frö, som fälldes av ett ädelt träd till jorden, handen kring en liten låga, flämtande för vind och drag, 15 liten låga, som skall varda stor en gång och göra dag.
Om han visste, vad han verkar, kanske skulle då han kasta pennan med ett "hjälp, Maria!" och till bönkapellet hasta. Ej du vet det, dogmens fånge, att du frälst ur glömskans hand formeln, som en dag skall lösa andarna ur dogmens band. 20
Ensam är du ej i cellen: tyst, osynlig, vid din sida dväljs ett sändebud från honom, vid vars fot eoner bida. Det är han, som styr din penna, där hon går så segerrik för att rädda Platos himmel och Perikles' republik.
Drick, du gamle, ljuvt är vinet, och det fröjdar dig i själen, 25 och gör färdig, förrn du somnar, den där nya kapitälen! Över tusenårig avgrund så en bro du stilla slår mellan tusen år bakom dig och framför dig tusen år—
bron för tanken, som skall grusa fängseltorn och krossa bojor. Men i mörker höljas ännu herrars slott och trälars kojor, 30 genom klostergluggen skimrar gamle munkens lampa matt, och utöver världen skrider medeltidens stjärnenatt.
SNÖFRID.
I kvällens mörker och stormens larm han hörde en röst vid sin fönsterkarm: "Gunnar, nu går det böljor över sjö. Kom, jag vill se, om din håg är varm, 5 om mod kan bo i en gossebarm; kom, gunga på våg en huldremö! Och rädes du icke för svek och harm, Gunnar, då styra vi ut till din lyckas ö". 10
Det var Snöfrid. Djupt i skogen stundom såg han henne; älskligare huldra aldrig fanns: skön hon var med blåa ögons glans, gyllne lockar om det vita änne. 15
Han ilade ut, hon tog hans hand; så gingo de ned till sjöastrand. "Snöfrid, hur fager du är i din silverskrud!" Och månen rann upp vid skogens rand 20 och lyste ur moln med rödgul brand å seglet, som spändes på ungmöns bud, och snäckan hon sköt i skum från land. "Snöfrid, vi gunga på våg, mina drömmars brud!" 25
Vid hans sida sitter hon och lyss till vindens saga, skådar drömmande till månens klot; runt omkring dem dånar vågors hot, runt omkring dem stormens röster klaga. 30
Nu vräker en bränning mot stav och stam; där skjuter en berghög udde fram. "Gunnar, vi syna guld i månljus natt". Så locka små troll i dvärgaham; 35 de locka och vinka från bergets kam: "Kom, gosse, tag din lycka fatt! Vi skola dig fria från armods skam. Gunnar, giv oss din själ, då får du vår skatt". 40
Det viner i luft, det skummar på fjärd, där brusar nu fram en rasande färd. "Gunnar, där kommer Utgårds vilda jakt!" De komma med lurar och fanor och svärd 45 och ryta sin dövande hyllningsgärd åt våldet, som Midgård i kedjor lagt. "Giv oss din själ, och i minnets värld, Gunnar, ditt namn skall stråla med ärans prakt". 50
Nu syntes en vik, där månen göt sitt skimmer och böljan domnad flöt. "Gunnar", så lockar en röst, "vänd hit din stäv! Dig väntar en hydda i lundens sköt, 55 en trohet, som aldrig sitt löfte bröt; här drömme du ljuvt vid strandens säv! Den vänaste arm, som ett famntag knöt, Gunnar, skall väva med kärlek din levnads väv". 60
Men Snöfrid reste sig
högt i stäven:
"Bättre är kämpens
ädla armod
än drakens dolska 65
ro på guldet;
bättre är hånad
död för det goda
än namnfrejd, vunnen
i självisk ävlan; 70
bättre än fridens
är farans famntag.
Väljer du mig, då väljer du stormen; ty de hårda 75 hjältelivets runor lyda: 'Svärd mot snöda jättar draga, modigt blöda 80 för de svaga, glad försaka, aldrig klaga, strida hopplös strid och namnlös dö'. 85
Det är livets sanna hjältesaga.
Leta icke efter lyckans ö!"
Och i töcken
svann hans huldremö.
Ensam drev han kring i böljors öken. 90
* * * * *
Gunnar, gosse! Många vägar öppna sig till griften; om bland dem du väljer kämpens stig, genom oro, kval och hårda skiften, genom tvivlets töcken för han dig. 95 Trött och ensam kämpe i sitt blod den man, som lyfte sköld till värn för denna världens små, och ju himlen närmare hans syfte, desto tyngre fjät han måste gå. 100
Dock, du gosse, är du dina bästa drömmar trogen, återser dig huldran någon gång, leker med dig, som I lekt i skogen, sjunger för dig tröstlig runosång, 105 öppnar för dig dina barndomsminnens blomstergårdar, när från strid du längtar dit igen, där på Idavallen nornan vårdar morgonlivets gyllne tavlor än. 110
TOMTEN.
Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, 5 snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva, 10 tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva, tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta, 15 över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta: "Nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta". 20 Slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus, 25 känner på alla låsen. Korna drömma vid månens ljus sommardrömmar i båsen; glömsk av sele och pisk och töm, Polle i stallet har ock en dröm: 30 krubban han lutar över fylls av doftande klöver.
Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sova där inne; går till hönsen, där tuppen står 35 stolt på sin högste pinne; Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått; Karo sin tomte känner, de äro goda vänner. 40
Tomten smyger till sist att se husbondfolket det kära; länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära. Barnens kammar han sen på tå 45 nalkas att se de söta små; ingen må det förtycka: det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder 50 slumra som barn; men varifrån komma de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick—men vart? Gåtan, som icke låter 55 gissa sig, kom så åter.
Tomten vandrar till ladans loft; där har han bo och fäste högt på skullen i höets doft nära vid svalans näste. 60 Nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd af sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om 65 månget ett färdeminne, intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne. Genom en springa i ladans vägg lyser månen på gubbens skägg; 70 strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all: livet där ute är fruset; blott från fjärran af forsens fall 75 höres helt sakta bruset. Tomten lyssnar och halvt i dröm tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara. 80
Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, 85 snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.
I NATTEN.
Tyst är lunden, och sjön, som kysst strandens somnade ros, är tyst. Aftonskimret, som milt besken tempelkullen, har bleknat ren stilla, drömmande stilla. 5
Tysta stjärnor ur havet gå, stilla palmernas kronor stå, sen därunder i myrtenskog vinden suckade nyss och dog stilla, drömmande stilla. 10
Tyst najad har på mossig bädd sjunkit ned vid sin urnas brädd, sövd av sorlande källans sus: barmen häves i månens ljus stilla, drömmande stilla, 15
medan hon ser i ljuvlig dröm stelnad, kristallren, tidens ström och all världen från ve och harm somnad in på Allfaders arm stilla, drömmande stilla. 20
KARL GUSTAV JOHAN SNOILSKY.
Karl Snoilsky [The Snoilsky family of Hungarian nobility was naturalized in Sweden as early as 1651.] föddes i Stockholm 1841. Efter avslutade studier inträdde han som tjänsteman i utrikesdepartementet, där han vann snabb befordran. År 1879 tog han avsked, lämnade Sverige och bosatte sig för en lång tid i utlandet. Först 1890 återvände han till fäderneslandet, sedan han utnämnts till överbibliotekarie vid kungliga biblioteket i Stockholm, vilken tjänst han innehade till sin död 1903.
I Snoilskys skaldeutveckling kunna tre perioder särskiljas. Under den första, som inföll på 1860-talet, kännetecknas hans diktning av "jublande livsglädje, optimistisk frihetsentusiasm, parad med varm medkänsla för underkuvade och förtryckta folk, och en skönhetsträngtande kärlek till söderns natur och folkliv".
1870-talet visar honom betydligt förändrad. Den hänförda livsberusningen har efterträtts av ett smått hånfullt betraktande på avstånd av livet, liksom av en som dragit sig tillbaka och ser på från sidan. Och det är företrädesvis i sonettens kyliga, konstnärligt avslipade form han kläder sina tankar.
När han efter ett tiotal års tystnad åter låter sin lyra klinga, är denna stämning av bitterhet och köld borta. Rikare och varmare ljuda tonerna, på samma gång hans dikt röjer en mognare, mera fördjupad livserfarenhet. Det aristokratiska draget hos honom torde vara det starkaste, och i sammanhang härmed står den reservation, den ovilja mot att ge sig hän, som präglar hans lynne. Men på samma gång har han förstående lyssnat till tidens röster och därigenom demokratiserats; hans frihetskärlek har smultit samman med en vek, fin, miskundsam medkänsla med de små och förtryckta.—En särskild rangplats inom Snoilskys produktion intaga hans ypperliga fosterländska dikter: Svenska bilder.
Som språkkonstnär står Snoilsky ofantligt högt. Kanske ingen av Sverges skalder har ett så elegant utförande, en så konstnärligt säkert utarbetad form som han.
UR INLEDNINGSSÅNG.
Jag bringar druvor, jag bringar rosor, jag skänker i av mitt unga vin. På alla stigar, på alla kosor jag slår den ljudande tamburin.
Jag tröttar ingen utöver höva 5 med tomma foster från drömmars hem. Jag sjunger endast, vad jag fått pröva med mina sinnen, de sunda fem.
I moget kloke, I översluge, er har jag föga att bjuda på. 10 Du varma hjärta på tre och tjuge, du, vet jag säkert, skall mig förstå.
Kom, du som spritter i varje fiber och ej är vän av att skräda ord, följ mig till Brenta, följ mig till Tiber, 15 om det ibland känns för kallt i nord!
Hesperien heter det paradiset, där aldrig sommarn tar något slut, och ingen knarrig kerub med riset de sälla syndiga jagar ut. 20
* * * * *
Ja, låt oss ila, ja, låt oss springa som yra fålar av idel fröjd! Hör du? Osynliga flöjter klinga ur luft, ur vågor, i dal, på höjd.
O, vad mitt hjärta har våndats, fånget 25 i frack, i flärd och i onatur! Mitt unga lejon, tag nu ut språnget och slå med tassen omkull din bur!
Ja, låt oss svärma, ja, låt oss vandra, där yppig skymning bland rosor rår! 30 I morgon blyges man för varandra, att man var säll som en gud i går.
I dag jag än kan få folk att lyssna, fastän jag blott har en svag tenor; i morgon blir det min lott att tystna 35 för någon röst, som är stark och stor.
I morgon skall man ha glömt det hela, i dag dock lever min lilla dikt och låter fritt små fontäner spela i lust och solljus och tillförsikt. 40
Sitt ner och plocka bland mina rosor, och rör med läpparna vid mitt vin! På alla stigar, på alla kosor jag slår den ljudande tamburin.
GAMMALT PORSLIN.
En kung i Sachsen samlade porslin, men samlingsvurmen blev en riktig sjuka. Han bytte bort till kungen i Berlin sitt garde—tänk—mot en kinesisk kruka.
Femhundra man med sabel och karbin, 5 som preussarn visste att förträffligt bruka, i exercisen smidiga och mjuka, i krig en mur, tänk, mot—en blå terrin!
Femhundra man med hårpung och med puder! Slikt dårhusdåd allt vanvett överbjuder 10 från världens början—ja, så tycker ni.
Sen bytet gjordes, har ett sekel svunnit: femhundra tappra hjärtan brista hunnit, den gamla krukan—hon står ännu bi.
DEN TJÄNANDE BRODERN.
På resan igenom livet är du så trygg och tillfreds. Vid varje station, det är givet, ett dukat bord står tillreds. Du far genom sköna nejder 5 och njuter på dunvarm ejder din rundliga vilas frid. Sov sött—den tjänande brodern han vakar emellertid.
Vem är han? Hos dig i minnet 10 hans drag ej fästat sig in, hans hand med det grova skinnet har knappast ens rört vid din. Som lampans ande allena osynlig han plägar tjäna 15 och visar sig blott som gagn, ett månghövdat, mystiskt väsen, ibland ett sorl kring din vagn.
Det hus, som sluter dig inne, ombonat, varmt och bekvämt, 20 din nya rock och ditt linne, som lyser vitt och förnämt, en gata, sopad och putsad, att icke din fot blir smutsad, det färska bröd, som du skär— 25 allt det är den tjänande brodern, som är i sitt verk dig när.
Han håller i ångans tömmar, han steks i maskinrummets sot och för dig i leende drömmar 30 omkring det rullande klot. När i förtrollning du vankar bland skaldens kolonner av tankar, bland välljud, som aldrig dö, den tjänande brodern, den svarte, 35 har fäst dem på papperets snö.
Så trampar han tyst den bana, som ödet, ej själv han valt. Allt går som av gammal vana; du tänker; jag har betalt. 40 Mer tarvas det ej, du menar. Men tänk, om den ande, dig tjänar, en dag toge annan form, förvildad, förbittrad, förfärlig, ett hav av huvun i storm! 45
Lär se i den tjänande anden personen—en like och vän! Tryck själva den valkiga handen, ej blott en penning i den! Hjälp honom att fritt sig förvandla 50 till en som kan tänka och handla! Se in i hans anlete klart! Lär känna arbetarn, din broder— men minns: vad du gör, gör snart!
I PORSLINSFABRIKEN.
Jag på fabriken haft min ögonfröjd att se porslinsarbetarn strävsamt böjd att svarva utan rast det mjuka ler, tills än en kanna, än ett fat sig ter.
Mig är du mer än drivet silver dyr, 5 du kanna, skapt för konstlös vit glasyr; mer än en vas, för furstetaffel gjord, min aktning har du, fat för ringa bord.
Jag vördar eder, enkla bohagsting, som inom kort i tusental gå kring 10 till hantverksmannens och till bondens bo, där mödan har sin knappa måltidsro.
På gagnlöst glitter har jag sett mig mätt, dess vackra tomhet umbär folket lätt; men hell den hand, som skapar tyst för dem, 15 de arbetströtte i de låga hem!
Ja, hell och åter hell var okänd hand, som skänkte form åt skålen, till vars rand går varm och brådskande en törstig mund, då nötta verktyg vila för en stund! 20
Ack, denna hand, vars verk vi gå förbi, långt mera oumbärlig är än vi, som blåsa bubblor blott av granna ord till lek vid övermättad bildnings bord.
O, den som kunde skänka dikten så 25 den enkla form, som tusenden förstå, den form som frambär kraftigt vardagsbröd till tjänst för hunger, ej för överflöd!
O tänk, att bilda i en lycklig stund den bägare, som anstår var mans mund, 30 som fylls vid tidens djupa brunn en gång för tusenden, som törsta efter sång!
ALBERT ULRIK BÅÅTH.
Bååths första diktsamling, som utkom 1879, betecknar en epok i Sverges litteratur. Tillsammans med Strindbergs "Röda rummet" och fru Edgrens "Bilder ur livet" kännetecknar denna samling den rent realistiska diktningens inbrytande i Sverige. Bååth är dess förste lyriker. Helt naturligt väckte hans debut uppmärksamhet. I stället för det gamla, slentrianmässigt vordna versspråket, vilket utnötts och förslöats, så att det mistat sin förmåga att göra intryck eller framkalla en bild, fann man här en hel mängd nya ord, uttryck och former, som genom sin nyhet gåvo dikterna relief. Personer och landskap, som ansetts bannlysta från diktens värld, framställdes med innerlig sympati och äkta konstnärlig uppfattning. Bååth kan skriva en betagande vacker dikt över sådana motiv som en piga i ett kök, den blinde spelmannen, som trampar landsvägen fram, ett slättlandskap i våtkall kvällsdimma och höstrusk. Sådan hans skaldeindividualitet visade sig i hans första dikter, bibehöll den sig alltjämt i de sex följande samlingar, han utgivit. Möjligen mjuknade hans form något, men i det stora hela bibehöll den sina ursprungliga drag av manlig kraft och kärvhet.—Bååth har också utgivit arbeten om fornnordisk litteratur och odling och mästerligt tolkat flera isländska sagor.
A. U. Bååth föddes 1853 i Skåne, där fadern var kyrkoherde. Efter avslutade universitetsstudier i Lund promoverades han till filosofie doktor 1886. Under studieåren hade han 1874—1879 varit anställd som lärare vid folkhögskolan Vilan och gav senare ofta i sin diktning uttryck för de stämningar, som fyllde den fosterländska folkhögskolerörelsen. Han verkade några år som föreläsare vid Göteborgs undervisningsfond samt blev 1891 intendent vid Göteborgs museum och samma år docent vid Göteborgs högskola. Han avled 1912.
VINTERSTÄMNING.
Så tyst kan det vara i julens tid, då snön ligger mjuk över frusen mark och skiner på alla taken i byn, på kyrkotorn och på prästgårdspark.
Men när det lackar hän emot kväll 5 och rutan en stund i strålar stått och helgmålsringningen stannat av och ringaren ned ifrån tornet gått,
då spörjes det liv. Kring kyrkotorn det flaxar och kraxar ett snacksällt lag: 10 nog har man lov att ha glad sin kväll, då rätt man haft sig en arbetsdag.
Från arla i morse, då snön låg röd, man strävat för kallaste husmanskost. Man snattat kring hus och grävt i snö 15 kring mark och by i bitande frost.
Från parken det svarar med samma fröjd, där har man sitt samvete lugnt också. Det kraxar belåtet i kronorna runt, det knäcker i grenarna då och då. 20
Så blir det igen så juletyst. Det väntas i kyrkglugg och prästgårdspark på vikande vinter, på vår med mask längs rykande fåror i solig mark.
EN PINGSTDAGSMORGON.
Motiv efter en tavla.
Sin symaskin hon trampar, hon märker ej det dagas, hur lampans ljus i kammarn allt mer och mer försvagas.
Ej rast har henne unnats 5 de sista dygnen långa, och sinnet tröttna hunnit vid styng—de många, många.
Men färdig skall hon få den. den sista ljusblå dräkten. 10 Och gott blir så att somna i sena morgonväkten.
Och sedan få för vacker och dyrköpt silverpenning av ymnig pingstdagsglädje, 15 hon ock, en smula känning.
Det rör sig ren på gatan och dagern in sig bryter allt mer, i gyllne strimmor den snart i kammarn flyter. 20
Ah, hur det dock kan suga i ådror och i leder— om blott en stund hon finge på bädd sig kasta neder!
Men färdig skall den bliva, 25 den sista fina dräkten, och sedan skall hon sova så gott i morgonväkten.
Hon griper till, men händerna darra, och de slakna, 30 och bröst och huvud sjunka, och tunga tankar vakna.
Vi vart åt hennes ungdom blott hårda slitet givet? och äger hon som andra 35 ej rätt till fröjd i livet?
Vi skall ur varma blodet dess friska kraft försina? Vi skall för andras glädje ur hennes kind det tvina? 40
Vi lät hon sig ej falla för arm, som fräckt tog taget? Vi lät hon gråten strömma, som viste hjärtelaget?
Nog skulle hon i glittrande 45 pärlglans bättre stråla än den, som snart sig väntar i ljusblå dräkt få pråla.
Och ögat stirrar, tills det ej mer sitt mål kan finna, 50 tills tankarna, de mörka, förblekna och försvinna.
Mot väggens gyllne skimmer det bleka huvut lutas, och matta ögonlocken 55 tillsamman sakta slutas.
Mån unga sinnet åter
av tankarna bestormas?
Ha de blott flyktat hädan
För att till drömmar formas? 60
Kanske de lätt ha ljusnat, allt medan hon fått somna, och äro nu som vänliga syner återkomna.
Det ljusblå klänningsstycket 65 kanske det färdigt sitter om hennes egen midja bland grönt och solskensglitter;
och hon om livet känner sig hult och höviskt tagen 70 och ser den drömde vännen, de kära anletsdragen;
och goda, djupa ögon hon ser emot sig glimma, och allt hon ser omkring sig 75 i sol och jubel simma.—
Kanske, att intet—intet i domnat sinne rör sig, att blicken blott ser mattgrå, oändlig tomhet för sig. 80
Så lika gott—från sorger i solig stund hon dignat, och grytt har helig morgon, om någonsin, välsignat.
BRIST.
Och hade min själ en annan, som vid den sig fäste, som kände dess krafter, de sämsta och de bäste—
en kvinnoande, en av de varma bara, som känna så djupt, att ögonen skåda klara—
då skulle min kalla och strida sång måhända 5 varmare, mjukare toner i dagen sända.
Såg jag av världen en vrå, som dugde att måla, av livet en syn, som kunde i färger stråla,
och sökte dess mening jag, då skulle vi båda i skuggornas sorg, i dagrarnas glädje skåda. 10
Där skummast det var, kanske hon mig viste en gnista, som kämpande låg—ett hopp, som tog liv i det sista.
Och där jag blott ljuset såg, som för stråligt blänkte, hon dämpade skenet och livande värma det skänkte.
Nu låter sången mest som ur ängars dimma 15 en vipas vårskri i marskvällens dunkla timma.
Kanske att den då som lärksång stiga finge hän över ljusa fält och med ljus på vinge,
och sjunga den kunde varmt, vad den dejligt såge, där sol över gröna, vida bygder låge, 20
och fram då tonade rent ur de starka slagen all bygdens lycka och sorg i den klara dagen.
OSKAR IVAR LEVERTIN.
Oskar Levertin föddes 1862. Föräldrarna, som härstammade från en gammal från Holland i slutet av sjuttonhundratalet inflyttad judesläkt, [according to David Edström, the sculptor, related to Levertin by marriage, the family were originally Spanish Jews.] voro bosatta i Stockholm, där fadern innehade en konsthandel. Gossen erhöll en vårdad uppfostran såväl i det fint bildade hemmet som i det gamla ansedda Klara elementarläroverk, där han år 1881 avlade studentexamen. I skolan hade han särskilt utmärkt sig för sin stilistiska förmåga. Vid universitetet studerade han förnämligast litteraturhistoria, grekiska och romanska språk. Sin filosofie doktorsgrad förvärvade han sig 1887, och två år därefter utnämndes han till docent i litteraturhistoria. År 1899 kallades han till professor vid Stockholms högskola, en befattning som han innehade till sin död 1906.
Dessa data bilda ramen till ett liv, som mer än de flestas är fyllt av starka motsatser mellan sorg och glädje, ångest och hopp. Hans väg låg icke så jämn och fri, som man vore benägen att tro, när man blott tänker på hans regelbundna befordran och på den hyllning, som kom honom såsom skald till del. Tidigt yppade sig hos honom ett svårt bröstlidande, och åtminstone två gånger var han av läkarna dödsdömd. En brådstörtad sejour ena gången vid Rivieran (1881—82), andra gången vid alpkurorten Davos (1889—90) synes hava varit det enda, som räddade hans liv. Hans ungdoms älskade, med vilken han 1887 ingått giftermål, bortrycktes hastigt och oväntat efter endast två års äktenskap av sällspord lycka.—Döden kastade sålunda tidigt sin skugga över hans väg, och ensamhetskänslan omfamnade honom tidtals i hela sitt mörker.—Därtill kommo väl också slitningar av annan art. Genast vid sitt första framträdande såsom författare (1883) hade han helt och odelat anslutit sig till "det unga Sverge", som den realistiska diktningens anhängare kallades; han drogs dit både av sin frihetskänsla och av sin pessimism. Men hans i grunden romantiska sinne, hans känsloglöd och mystiska läggning och icke minst hans av omfattande historiska studier fostrade hänförelse för svunna tider drev honom så småningom allt längre bort från det litterära parti, i vars främsta led han en gång ställt sig—en utveckling för vilken han fick lida mycken bitter och oförstående kritik.
Ej underligt då, att Levertin har blivit företrädesvis de trånsjuka drömmarnas, vemodets, dödsångestens och den heta lidelsens skald. Såsom sådan har han skapat sig en helt ny stil, smidig, glänsande och färgrik, och "drömt in sina stämningar i en rikt smyckad form, som bländade och fängslade med sin konstnärliga och insiktsfulla bearbetning."
Utom såsom diktare har Levertin gjort sig ett namn som grundlig vetenskaplig forskare och som briljant essayist på litteraturhistoriens och konsthistoriens område.
EN GAMMAL NYÅRSVISA.
Staffan, Staffan stalledräng vattnar sina hästar fem, klar är nyårsnatten. Jesus ställt dem i hans vård, låtit kvälla på hans gård 5 brunn med livets vatten.
Just då klockorna slå tolv, träda de från stallets golv ut i gårdens driva. Himmelen är hög och blå, 10 klart bland alla stjärnor små lyser månens skiva.
Där går älskogs unga hingst, ljus och grann som sol i pingst, prydd med bröllopstömmar. 15 Betslet är en blomsterrad, sadeln vävd av rosenblad, silverskir till sömmar.
Lustigt gnäggar lyckans sto, guldsmidd sele, guldsmidd sko, 20 van vid vilda ritter. Längtar ut mot drömda land, röda aftonhimlars brand, gyllne solars glitter.
Långsamt haltar fram därnäst 25 nödens gula, blacka häst. Matta släpa stegen. Ögat, glåmigt utav svält, letar hackelse och spält på den frusna vägen. 30
Men vid pilens nakna stam som en svart och spöklik ham sorgens fåle dröjer. Blicken stel mot rymden går, huvut med dess dunkla hår 35 han mot marken böjer.
Sist med man och mule grå som den sista dagen på ålderdomens himmel, hovens slag mot sten och stock 40 dovt som mull mot kistelock dödens isgrå skimmel.
Staffan, Staffan stalledräng vattnar sina hästar fem. Ljuft är livsens vatten. 45 Festlikt blänka himmelns bloss. Jesus huldrik hjälpe oss uti nyårsnatten.
FLOREZ OCH BLANZEFLOR.
När aftonrodnan sin rosenkorg tömde i den flyende dagens spår, och maj i sitt vårliga töcken gömde all hagtornens blomstersnår, om blommas och vitblommas kärlek jag drömde, 5 om Florez och Blanzeflor.
Det var två konungabarn, som lekte med spiror och äpplen av gull, varandra som bi och blomma smekte, då våren av doft stod full, 10 och äppelblommornas snöfall blekte all örtagårdens mull.
Det var två konungabarn, som redo till bröllop en sommardag, när lekarne nyckelharporna vredo, 15 och burgundern rann röd över lag, och fälten klöverångorna spredo i starka, kryddade drag.
Det var ett konungapar, som i gamman vid härden i högsätet satt, 20 njöt de tunga tårarnas sorgdryck samman och samman festernas skratt, tills döden slog aska på spiselflamman och tog dem en kärleksnatt….
När aftonrodnadens facklor blänkte 25 vid den döende dagens bår, och maj i sin skymningsslöja sänkte min ensamma vandrings spår, på blommas och vitblommas kärlek jag tänkte, på Florez och Blanzeflor. 30
ITHAKA.
Jag drömt som främling på en främmad strand Gud vet hur många år. Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land, i silkesseglet stormen slår. Framåt mot obefarna vattendrag 5 förbi Herakles' stoder mot fjärran ö i blå arkipelag jag vridit skeppets roder.
Där ligger solskenslyst i havets mitt mitt Ithaka, den ö, 10 där fruktträdsvalven evigt lysa vitt och dyningarna dö i säven som en mattad aftonsång från kärleksdomnad lyra, dit, vore färden än så hård och lång, 15 vill jag min farkost styra.
Där stå det vita, marmorsvala hus, i vilket jag vill bo. Där silverpoppeln har det högtidssus, som hägnar med sin ro. 20 Ack, världens vägar, jag är trött på dem! Jag hör det dunkla kravet mot längtans Ithaka, mitt hjärtats hem, min vita ö i havet.
På hemfärd stadd jag lyssnar så förstrött 25 på livets lust och larm som på en man, som av en slump mig mött och håller fast min arm. I bröder, än jag går som en bland er, men ren mot slag som smekning 30 med avskedsstundens gåtfullhet jag ler. Jag har gjort upp min räkning.
Blott starkare förnimmer jag var dag den manande musik, som eko är av kvällens böljeslag 35 emot min hemös vik. Jag drömmer lutad över skeppets toft. I skum delfiner skalkas, än syns ej ön, men luftens mandeldoft förtäljer, att jag nalkas. 40
Så vill jag bära allt, vad än en man kan bära utav ve, ty ett jag vet, ej evigt räcka kan mitt hjärtas odyssé. Min sorgs, min glädjes skiljemynt—allt glöms 45 som mull i mull begravet, när skeppet når sitt Ithaka, sin dröms vårvita ö i havet.
MODERSPRÅKET.
Sagoförtäljerska, när jag var barn, drömmens ande du väckte, Fantasos' tömmar av purpurgarn gossen vid elden räckte, visor sjöng från min moders mun, 5 tanke gav leken vid bordet. Också för mig från begynnelsens stund skapades världen av ordet.
Följeslagerska vart du mig sen, hur sig än vände mitt roder. 10 Mer för mitt hjärta än någon vän, närmre än fader och moder, närmre än bruden tryckt mot mitt bröst ständigt var du mitt sinne, bikterska, trösterska, du vilkens röst 15 diktade rastlöst därinne.
Reskamrat, du i fjärran land under främmande himmel log mot min längtan, tryckte min hand, ledsven i Babylons vimmel. 20 Ensamhetssorgen som David du sjöng från min själ med din stämma.— Var du mitt sällskap, endast du, hjärtat kände sig hemma.
Så har du följt mig från barndomens dar, 25 växlande skepnad med åren. Innerst dock alltid densamma du var, bliver väl också till båren, drömmerska, älskande tankens stål, men i din tonvärld fången, 30 svärmande svenska modersmål med ditt kvällsus i sången.
Dig jag tjänar som tacksam son, allt vad jag äger du skänkte. Smedens konst är ju eldens lån. 35 Allt jag drömde och tänkte kommer från dig, som jag dyrka skall, tills mer ej livstråden spinnes. Bönhör mig, så när läppen är kall, man i ditt tempel mig minnes. 40
* * * * *
Moderspråk, du trädets sus, städse nytt och oändligt, annat i morgon- än aftonljus, men dock ett och beständigt. Tusende bladen från topp till fot 45 kan till en kör du kalla, låta dem känna, att samma rot fostrar och bärer dem alla.
Folkets levande andedräkt, het av hopp och av strider, 50 arvked bindande släkt vid släkt ända mot bortersta tider. Alla stora hjärtan i dig klappa, än när de domnat. Lyssna, och ekot mångdubblar sig 55 ändlöst från tider, som somnat.
Landets ungdomsbrunn med våg speglande dåd och dygder, vinterlynne och sommarhåg runt över Sverges bygder! 60 Hemlighetsfulla navelsträng djupt emot jordens sköte, sång vid vaggan samt vid den säng, där oss döden stämt möte.
Guldtråd, på vilken vi våra liv 65 träda med skiftande dagar, ring, som fäster oss vän och viv, tolk för stjärnor och lagar! Högsta tankar, dyraste namn, drömmen skimrande skärast— 70 moderspråk, du bär i din famn allt oss i världen är kärast.
GUSTAV FRÖDING.
Gustav Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters bruk i Värmland. Hemmet var musikaliskt och vittert men fördystrades genom sjukdom. Fadern var till lynnet mycket melankolisk och led av lungsjukdom, och när Gustav föddes, hade modern redan angripits av en så svår sinnessjukdom, att hon måste söka vård på en anstalt under den närmast följande tiden. Redan under sin skoltid hade Fröding hunnit att göra sig i ovanligt hög grad förtrogen med äldre och yngre svensk vitterhet. Och intresset för skönlitteratur—inländsk såväl som utländsk—lämnade ej mycket håg och tid kvar för öfriga studier vid universitetet i Uppsala, där Fröding år 1880 inskrevs som student. Han förde aldrig sina studier fram till någon examen, och efter fyra år övergav han Uppsala och återvände till Värmland. Han blev efterhand mer och mer reguljär medarbetare i Karlstadstidningen, där han 1886 erhöll fast anställning som litteraturanmälare, kåsör och referent. Med undantag av de perioder, då han på grund av tilltagande nervsjuklighet måste söka sanatorievård, tillhörde Fröding Karlstadstidningens redaktion till 1896. År 1891 utgav han—med mycken tvekan—sin första diktsamling "Guitarr och dragharmonika", som emellertid vann en snabb och ovanligt vidsträckt popularitet. Den följdes 1894 av "Nya dikter" och 1896 av "Stänk och flikar". Till dessa kommo ytterligare ett par små dikthäften, innan den länge lurande nerv- och sinnessjukdomen 1899 bröt ut och kom hans lyras strängar att brista. Han blev, tack vare omsorgsfull vård, småningom bättre, men fullt återställd blev han aldrig. Han var och förblev en bruten man, och som sådan framlevde han i stillhet och tillbakadragenhet sina sista år på lantstället "Gröndal" ute på Djurgården i Stockholm. Där slog den 8 februari 1911 befrielsens timme för hans flämtande ande.
Under oerhörd tillslutning och allmänt deltagande firades hans begravning. Blommor hade sänts till båren av Sverges konung och drottning, av Uppsala och Lunds universitet, av svenska akademien och ett nära nog oräkneligt antal korporationer och enskilda. Jordfästningen förrättades i Klara kyrka av numera ärkebiskopen Söderblom i närvaro av så många, som denna huvudstadens största kyrka kunde rymma. Tusentals stodo utanför, och i hundratusen räknades de, som kantade gatorna, där liktåget skred fram. På extratåg fördes sedan skaldens stoft till Uppsala. Och på dess gamla minnesrika kyrkogård lades det till vila vid facklors fladdrande sken och under det studentfanorna sänktes till en sista, stum hyllning.
Frödings tidigare dikter uppenbara en rik humor, en sällsynt iakttagelseförmåga och gestaltningskraft och en förbluffande teknisk skicklighet, som med det skälmskaste behag övervinner alla svårigheter. Senare—kanske delvis på grund av sin sjuklighet—drogs han alltmera till det bisarra och tungsinta, och hans dikt omfattar de mest skiftande sinnestillstånd: sorgslös ungdomsglädje, stolt patos, grubblande allvar, svårmod, hån och satir. Hans skaldskap är ett av dem, som mest bidragit till den svenska diktkonstens psykologiska fördjupning.
I formellt hänseende har Fröding en alldeles särskild betydelse. En fenomenal virtuositet i det språkliga uttrycket har låtit honom uppnå de största verkningar genom suggestivt ordval och en nära nog enastående rytmisk fulländning. Han ägde absolut suveränitet över rimmens ostyriga skara, och hans öra var särskilt känsligt för ordens välljud och klang. Trots ett outtröttligt medvetet arbete på formen och trots alla nybildningar både i fråga om ord och versmått, förlorar hans stil aldrig sin enkelhet och naturlighet.
VALLARELÅT.
Hör du ej bjällrorna? Hör du, hur sången vallar och går och går vilse i vall? Korna de råma och påskynda gången, följa i lunk efter jäntans trall.
Hör, hur det ljuder kring myr och mo: 5
"Lilja—mi Lilja—mi Lilja—mi ko!"
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarna:
Lilja—mi Lilja—mi ko!
Bjällklangen dallrar och faller och stiger, 10 suset är stilla och vilar i ro, skogen är kvälltung och sömnig och tiger. Endast den vallande låten går kallande fram genom nejden kring myr och mö. 15
Natten är nära, och solskenet rymmer; ser du på tjärnet, hur töcknet står? Skuggan förlänges, förtätas och skymmer, snart över skogarna mörkret rår.
Mörk sover tallen, mörk sover granen, 20 dovare sorlar en bergbäcks fall. Fjärmare klingar den höga sopranen, vallar och går och går vilse i vall.