SVENSKA FOLK-SAGOR OCH ÄFVENTYR.

SVENSKA
FOLK-SAGOR OCH ÄFVENTYR.

EFTER MUNTLIG ÖFVERLEMNING
SAMLADE OCH UTGIFNA

AF
GUNNAR OLOF HYLTÉN-CAVALLIUS
OCH
GEORGE STEPHENS.

FÖRSTA DELEN.

STOCKHOLM,
PÅ A. BOHLINS FÖRLAG.

STOCKHOLM,
TRYCKT HOS L. J. HJERTA, 1844.

BRÖDERNA
JAKOB och WILHELM GRIMM,
TYSKLANDS SAGO-FÖRTÄLJARE,
EGNAS
DESSA URÅLDRIGA FOLK-BERÄTTELSER
IFRÅN
DET GAMLA SAGO-LANDET.

FÖRORD.

Närvarande samling är i sin art den första, som i fäderneslandet blifvit utgifven. Ämnets nyhet och vigt kunde således påkalla ett företal, som för läsaren borde öppna en utsigt öfver Sago-litteraturens serskildta förhållanden. Men vi hafva ansett lämpligare att uppskjuta en sådan undersökning till arbetets sista del. Intill dess må saken tala för sig sjelf, så godt den förmår. Här torde göra tillfyllest, att med några ord angifva den synpunkt, hvarifrån vi sjelfve uppfattat och behandlat vårt ämne.

Det har icke varit eller kunnat vara vårt syfte, att här lemna endast en samling af roande förtäljningar; vi hafva gjort till vår uppgift, att åt fäderneslandet rädda återstoder af den rika poesi, som under årtusenden lefvat hos vår folk-stam, som följt den slägte ifrån slägte, och i skiftande bilder afspeglar hela dess fordna verlds-åskådning. Nämnda öfverlemningar äro på väg att dö ut eller förderfvas under inflytande af en ny tid och nya förhållanden, och endast i landets aflägsnare bygder lyssnar man ännu till dessa förklingande ljud, hvilka en gång voro hela folkets egendom och den första näringen för våra fäders bildning.

Oafsedt den rika poetiska åder, som löper fram på djupet af alla våra urgamla traditioner, och hvilken äfven åt folk-sagorna skänker ett stort och allmänt värde, äro de sednare också af vigt för häfden. Mycket är utur dem att hemta för den som vill studera Svenska historien i dess innersta grund, som vill lära känna folkets anda och skaplynne, och följa hela gången af dess inre utveckling. Folk-sagan tillåter oss mången blick in i längst hänsvunna tider, den ger en trogen och lefvande bild af våra förfäders seder och lefnadssätt, och sprider öfver forntiden ett ljus, hvilket icke alltid står att vinna ifrån skriftliga urkunder.

I följd af dessa åsigter hafva vi sökt att erhålla hvarje saga så ursprunglig och äkta som möjligt. Vi hafva för detta ändamål gjort vidlyftiga vandringar och resor genom fäderneslandets olika landskap, och upptecknat ett ganska stort antal sago-öfverlemningar ifrån folkets läppar. Hvad sålunda blifvit samladt hafva vi ordnat och återgifvit, utan vilkorliga tillägg eller ändringar. Det enda som tillhör oss, är förtäljningens yttre form, hvilken, såsom beroende af hvarje den berättande personens olika ålder och bildningsgrad, gemenligen påkallat någon omarbetning, för att återföras till den enkelhet, som tillhör sagans lynne, och som ännu igenfinnes hos en och annan sago-berätterska ifrån den gamla goda tiden.

Ehuru vårt arbete således är bestämdt mera för forskaren än för den större allmänheten, våga vi likväl hoppas att detsamma äfven hos denna skall vinna bifall, såsom en underhållande läsning, Svensk till anda och innehåll, och lämplig att hos våra landsmän höja den fosterländska känslan, samt återlifva de oftast herrliga och storartade åsigter, som ifrån uråldriga tider rört sig på djupet af vår inhemska odling.

Stockholm, November 1844.

Utgifvarne.

INNEHÅLL.

☞ En fullständig innehålls-förteckning öfver 1:sta delen kommer att meddelas vid slutet af nästa häfte.

1.
Wall-Pojken och Jätten.

Denna urgamla Saga är vida kringspridd, så väl inom som utom Skandinavien. Den förekommer med större eller mindre skiljaktigheter hos följande folkslag:

1. Hos Lapparne. — Se Læstadius, Fortsättning af Journalen öfver Missions-Resor i Lappmarken, 1828-1832, Stockholm 1833, ss. 464-5. — Jfr. anf. bok, ss. 460-464, samt Nilsson, Skandinaviska Nordens Ur-Invånare, Stockh. 1843, kap. 4, § 4, s. 31.

2. Hos Norrmännen. — Se Asbjörnsen och Jörgen Moe, Norske Folkeeventyr, Christiania 1843, Deel I, N:o 6, ss. 40-43, »Askepot, som kapaad med Troldet».

3. Hos Engelsmännen. — En del af Sagan återfinnes i den gamla folkberättelsen »Jack the Giant-Killer», meddelad af Tabart, ibland Fairy Tales, London 1818, samt i flera andra Engelska samlingar.

4. Hos Tyskarne. — A. Se Büsching, Wöchentliche Nachrichten für Freunde der Geschichte, Kunst und Gelehrtheit des Mittelalters, Bd. IV, Breslau 1819, ss. 124-127, »Der Schneider und der Riese (Unterostr. Mährchen)». — Samma uppteckning finnes äfven anförd hos Bröderna Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. II, N:o 183, ss. 436-438. — B. Åtskilliga drag utur denna Saga hafva influtit i Berättelsen »Das tapfere Schneiderlein», hos Grimm, Kinder- und Haus-Märchen», Th. I, N:o 20, ss. 126-137, [öfvers. på Svenska i H. Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1838, ss. 66-75]. Jfr. anf. Tyska samling, Th. III, ss. 30-36. Härvid torde likväl böra anmärkas, att denna, såsom åtskilliga andra hos Grimm upptagna förtäljningar, otvifvelaktigt uppkommit genom sammanbindning och förvexling af flera till art och skaplynne fullkomligt skiljda sagostoffer. Sålunda är den Tyska berättelsens första del en äkta Jätte-Saga, och har närmaste likhet med de Nordiska öfverlemningar, hvilka här nedanföre meddelas; men dess sednare afdelning är icke annat än ett vanligt Folk-äfventyr, som äfven af oss skall framdeles blifva anfördt, under benämning: »Skräddaren, som slog sju i en smäll». — Bröderna Grimm erkänna äfven (Th. III, s. 30), att de haft tillgång till tvenne uppteckningar ifrån Hessen, i hvilka Jätte-sagan framträder såsom ett sjelfständigt helt. — C. Se Kuhn, Märkische Sagen und Märchen, Berlin 1843, ss. 289-294.

5. Hos Servierna. — Se Büsching, Wöchentliche Nachrichten &c., Bd. IV, s. 104, i anmärkningarne till Sagan »Der Bartlose und der Knabe».

6. Hos Perserne. — Se Sagan om »Ameen of Isfahân and the Ghool», meddelad uti Sir John Malcolm’s Sketches of Persia. — Beslägtade Djur-fabler af hög ålder, och med samma ledande grundtanka, äro kända:

7. Hos Italienarne. — Se Straparola, Notti piacevoli, fabeln om »Åsnan och Lejonet».

8. Hos Hinduerne. Se fabeln »The Goat and the Lion», öfversatt ifrån det Hinduiska arbetet Pancha Tantra, uti Sir John Malcolm’s Sketches of Persia.

Uti Sverige förekommer Sagan äfven såsom Folk-Sägen. Sålunda eger Utgifv. ibland sina samlingar en nästan ordagrannt liknande förtäljning, som är fästad vid Enskällabo-berg uti Bredaryd socken af Småland, samt ännu en, som knyter sig till Stompe-kulle i Filkestad, socken af Willands härad uti Skåne.

A. Pojken, som åt kapp med Jätten.

Ifrån S. Småland.

Det var en gång en »pojke», som gick vall med bockar. Vid det han vankade omkring uti skogen, kom han till jättens stuga; när tussen, som bodde derinne, fick höra gny och rop i sitt grannskap, kom han ut för att se hvad som var på färde. Såsom nu jätten var stor till vext och grym till utseende, blef pojken rädd, och gaf sig undan det fortaste han förmådde.

Om qvällen, när vallpojken dref sina bockar ifrån betet, var hans moder sysselsatt med att ysta. Pojken tog ett stycke af den färska osten, rullade den i ask-mörjan och gömde den derefter i sin skinn-frax (väska). Följande morgon gick han vall, såsom hans sed var, och kom åter till jättens stuga. När nu resen fick höra gny af vall-pojken och hans bockar, blef han vred, gick ut och grep en stor gråsten, samt kramade den i handen, så att stenflisorna flögo vida vägar. Jätten sade: »om du någonsin kommer här mera och gör olåt, vill jag krysta dig så små, som jag nu kramar denna sten.» Pojken lät dock icke skrämma sig, utan låtsade äfven fatta en sten; men tog i dess ställe osten, som blifvit rullad i aska, och krystade den, så att vasslan rann emellan hans fingrar och droppade ned på marken. Pojken mälte: »om du icke gifver dig undan och låter mig vara i fred, vill jag krama dig såsom jag nu krystar vatten utur denna sten.» När nu tussen förnam, att vallpojken var så stark, räddes han och gick in till sitt. Dermed skiljdes vallpojken och jätten ifrån hvarandra för den gången.

Tredje dagen möttes de åter igen uti skogen. Pojken sporde, om de å nyo skulle pröfva styrka med hvarandra; resen samtyckte härtill. Pojken sade: »Far! jag tänker det är ett godt styrko-rön, om någon af oss kan kasta eder yxa så högt, att hon icke faller ned igen.» Jätten jakade att så var. De skulle nu pröfva på och jätten kastade först. Han svingade mycket hårdt, så att yxan for högt i sky; men huru han ock måtte bjuda till, föll yxan alltid ned igen. Då sade pojken: »Far! icke trodde jag, eder styrka var så ringa. Bida, och J skolen få se ett bättre kast.» Pojken svängde derefter med armen, likasom för att kasta mycket hårdt; men lät i detsamma yxan helt behändigt slinka ned i skinn-fraxen, som hängde på ryggen. Jätten märkte ingenting, utan väntade länge, att yxan skulle falla till marken; men ingen yxa hördes af. Nu tänkte han vid sig sjelf, att pojken måtte vara mycket stark, ehuru han var liten och klen till växt. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra och drogo åt hvar sitt håll.

När det lidit en tid bortåt, möttes jätten och vallpojken ånyo. Resen sporde, om icke pojken, som var så stark, ville gifva sig i hans tjenst. Vallpojken samtyckte härtill, lemnade sina bockar uti skogen, och vandrade med jätten. De kommo sålunda till jättens boning.

Det förtäljes, att jätten och vall-pojken skulle fara till skogs och fälla en ek. När de kommo fram, sporde jätten om pojken ville hålla eller hugga. »Jag vill hålla», sade pojken; men undskyllade sig tillika att han icke räckte toppen. Då fattade jätten i trädet och böjde det till marken; men vid pojken skulle hålla fast, sprang eken tillbaka och kastade honom högt upp i vädret, så att tussen knappast kunde följa honom med ögonen. Jätten stod länge och undrade hvart hans dräng tagit vägen, grep derefter till yxan och begynte sjelf hugga. När det nu lidit en stund kom pojken framlinkandes; ty med knapp nöd hade han kommit undan. Jätten frågade, hvarför han icke höll; men drängen låtsade såsom ingenting, utan sporde tillbaka, om resen dristade göra ett slikt språng, som han nyss hade gjort. Jätten nekade härtill. Då sade pojken: »Far! om ni icke törs göra det, så må ni sjelf både hålla och hugga.» Härmed lät jätten sig nöja och fällde ensam den stora eken.

När nu trädet skulle föras hem, sade jätten till sin dräng: »vill du bära vid toppen, så skall jag bära vid roten.» ’Nej Far!’ svarade pojken, ’bären J sjelf vid toppen, jag orkar nog bära vid stor-ändan.’ Resen samtyckte härtill och lyftade ekens smala ända på sin skuldra. Men pojken, som var bakefter, ropade att han skulle jemka trädet bättre fram. Jätten gjorde såsom det sades, och fick slutligen hela stocken i jemvigt öfver sina härdar; men pojken hoppade sjelf upp på trädet och gömde sig emellan grenarne, så att tussen icke kunde se honom. Jätten begynte nu vandra, och menade att pojken bar vid andra ändan. När de så hade färdats en stund, tycktes det jätten vara ett tungt arbete och han stönade hårdt. »Är du inte trötter än?» frågade resen sin dräng. ’Nej det är jag inte,’ genmälte pojken, ’Far är väl inte trött af så litet?’ Jätten ville icke kännas vid att så var, utan fortsatte sin väg. När de nu kommit fram, var tussen nästan halfdöd af färden. Han kastade så trädet på marken; men pojken hade innan dess hoppat ned, och låtsade bära vid ekens storända. »Är du inte trötter än?» sporde jätten. Pojken genmälte: ’åh! inte må Far tro att jag blir trött af så litet. Stocken tycktes mig icke tyngre, än att jag gerna kunde ensam hafva burit den.’

Andra morgonen sade jätten: »när det blir dager, skola vi gifva oss ut och tröska.» ’Nej’, svarade pojken, ’mig tyckes det är bättre att tröska i gryningen, förrän vi äta dagvard.’ Resen var ense med honom härutinnan, gick så bort och hemtade två stora slagor, af hvilka han sjelf fattade den ena. När de nu skulle tröska, förmådde pojken icke lyfta sin slaga, så stor och tung som den var. Han grep då en käpp och bultade i golfvet lika fort, som jätten tröskade. Jätten märkte ingenting, och de fortforo sålunda intills dager blef ljus. Då sade pojken: »nu vilja vi gå hem och äta dagvard.» ’Ja’, mälte jätten, ’mig tyckes vi hafva haft ett styft måla-bete.’

Någon tid derefter satte jätten sin dräng att plöja. Han undervisade honom tillika: »när hunden kommer skall du lösa oxarne och ställa in dem, hvarest han går förut.» Pojken lofvade göra såsom sagdt var. Men när oxarne blifvit lösta, kröp jättens hund in under grundvalen till en byggnad, hvarpå icke fanns någon dörr. Resen hade härmed för afsigt att röna, om hans dräng var nog stark, att ensam lyfta upp huset och ställa in oxarne i deras bås. Pojken eftersinnade både länge och väl hvad nu stod att göra; slutligen fann han på råd, slagtade öken och kastade deras kroppar in genom gluggen. När han nu kom hem, frågade jätten om han fått in oxarne i stallet. »Ja,» svarar drängen, »väl fick jag dem in, ehuru jag bytte på dem.»

Nu begynte jätten fatta misstankar, och öfverlade med jätte-qvinnan huru de skulle bringa drängen af daga. Käringen sade: »det är mitt råd, att du tager din klubba och slår ihjel honom i natt, medan han sofver.» Jätten tyckte detta vara ett godt råd, och lofvade göra såsom hon hade sagt. Men pojken stod på lur, och lyssnade till deras samtal. När nu qvällen kom lade han en mjölk-kärna i sängen, och gömde sig sjelf bakom dörren. Vid midnattstid stiger resen upp, griper sin jätte-klubba, och slår till mjölkkärnan, så att flöten stänkte honom i ansigtet. Derefter gick han till sin hustru, skrattade och sade: »ha, ha, ha, jag slog honom så, att hjernan stänkte högt upp på väggen». Då blef käringen glad, prisade sin mans dristighet och menade, att de nu kunde sofva lugnt, eftersom de icke vidare behöfde rädas för den illpariga drängen.

Men knappt var dager ljus då pojken kröp fram ur sitt gömställe, gick in, och helsade på jättefolket. Nu blef tussen mycket förundrad och sporde: »hvad? Är du inte döder än? Jag tänkte jag slog ihjel dig med min klubba.» Pojken svarade: »jag må väl tro, jag kände i natt såsom hade en loppa bitit mig.»

Om aftonen, när jätten och hans dräng skulle äta, hade jätte-käringen lagat gröt till qvällsmål. »Det var bra,» sade pojken, »nu skola vi kämpa hvem som kan äta mest, Far eller jag.» Tussen var genast redo, och de begynte äta allt hvad ätas kunde. Men pojken var illmarig; han hade bundit sin skinn-frax framför magen och stack så en sked gröt i munnen, medan han stoppade två skedar i skinn-väskan. När nu jätten hade ätit sju fat gröt var han mätt, så att han stånkade hårdt och icke förmådde mera; men pojken fortfor ännu lika ifrigt som förut. Då frågade jätten huru det kom sig, att han som var liten till växt, ändock kunde förtära så mycket. Pojken genmälte: »Far! det vill jag gerna lära er. När jag ätit så mycket mig lyster, ristar jag upp magen, så kan jag äta ännu lika mycket.» Vid dessa ord tog han en knif och skar upp väskan, så att gröten rann ut. Jätten tyckte att detta var ett godt påfund och ville göra sammaledes. Men vid resen stack sin knif i magen, begynte blodet strömma, och det lyktades icke bättre än att detta blef hans bane.

När jätten var död tog pojken allt gods, som fanns i stugan, och drog om natten sina färde. Och så ändas sagan den illmarige vallpojken och den dumme jätten.

Anmärkningar.

1. En annan öfverlemning af denna saga, likaledes ifrån S. Småland, afviker i åtskilliga bi-omständigheter. Sålunda förmäles: att när vall-pojken och jätten skulle pröfva hvem som var starkast, slungade jätten en stor sten högt upp emot himlen; stenen föll dock alltid ned igen. Men pojken kastade en fogel, som han fångat och bar i sin hätta (mössa). När nu fogeln flög sin kos och icke kom tillbaka, trodde jätten att kastet nått till skyarne och dömde deraf, att pojken måtte vara den starkaste af dem båda.

2. Ibland F. Hammerichs Skandinaviske Reiseminder, införda uti tidskriften Brage og Idun, 2:det Bind, 2:det Hæfte (Kjöbenhavn 1839 og 1840), sid. 544-547, förekommer en öfverlemning af närvarande saga ifrån Blekinge. Den innehåller inga serdeles afvikande drag, utom att jättens käring är den, som vill dräpa pojken om natten, medan han sofver. Men hon träffar i stället en mjölk-kärna, som drängen lagt i sängen. När nu jätte-folket åter begifvit sig till ro, stiger pojken upp och hugger i deras sängstolpe, så att det knakar och brakar. »Hvem var det som slog mig?» frågade jätten. »Inte var det jag, Far lille!» svarade käringen och kröp under täcket. Men pojken fortsatte sin lek, intill dess att jätten gaf honom hans fulla lön, samt orlof att genast gå sin väg. Pojken gick derefter bort och skrattade med sin moder öfver jättens dumhet.

3. I sednast åberopade arbete (ss. 547-552), förekommer en grumlad och oäkta öfverlemning ifrån Blekinge af en saga benämnd »Lille Knös» (hvarom se framdeles berättelsen om »Pojken som åt för tolf och arbetade för tolf»). Slutet af nämnda öfverlemning bär tydliga spår att vara lånadt ifrån någon gammal jätte-saga, ehuru detsamma blifvit ytterligare förfalskadt genom inblandning af den i de yngre folk-äfventyren bekante Ulspegel. Det torde likväl böra här anföras, såsom sidostycke till upplösningen i vår ofvan meddelade saga, och lyder som följer:

»Det förtäljes, att konungen gerna ville bli af med Lille Knös samt utlofvade en stor belöning åt den, som kunde blifva hans öfverman. Detta fick Ulspegel veta. Då lät han göra sig en bälg af tre oxhudar, hvilka han spände omkring lifvet. När bälgen var färdig, sattes två stora grytor öfver elden, och der kokades gröt till ansenlig myckenhet. Derefter gick Ulspegel till Lille Knös och frågade: »har du lust att först äta kapp med mig och sedan springa kapp?» Lille Knös jakade härtill. De sätta sig nu neder att äta, och äta af hjertans grund; men för hvarje munnfull som Ulspegel åt, lade han två skedar gröt i ox-bälgen. De fortforo härmed, intill dess begge grytorna voro tomma; men ändock lät ingen märka sig att han var mätt. När de nu skulle ränna skede (löpa kapp) blef Ulspegel långt tillbaka, emedan den stora bälgen tyngde honom. Han tog då fram en knif och stötte i bälgen, så att all gröten rann ut. Men när Lille Knös ville göra sammaledes, stack han sig i magen så att han föll ned och var stendöd. Der säges han ligga ännu i denna dag».

B. Pojken som släppte Jätte-barnet i brunnen.

Ifrån Upland.

Det var en gång ett jätte-folk, som bodde uti skogen. Rundt omkring deras stuga voro frodiga marker, så att jättens fä alltid var vid godt hull; men folket i den närmaste bygden hade ringa och magert bete. Detta förtröt dem, och de läto stundom valla sin boskap på resens egor. Men sådant aflopp icke alltid väl; ty jätten, som var mycket grym till sinnes, öfverföll vallhjonen och dräpte dem.

Icke långt ifrån jättens gård bodde en fattig qvinna, som hade en enda son. Han var liten och klen till vext; men mycket förslagen och djerf till sinnes. En dag sade pojken till sin moder, att hon skulle ysta trenne ostar. Qvinnan gjorde efter hans begäran. När nu ostarne voro färdiga, rullade pojken dem i askan, så att de syntes gråa och osmakliga. Häröfver harmades modern och bannade honom, att han förspillde Guds gåfvor. Men pojken bad henne gifva sig tillfreds; hon kunde icke veta hvad han hade i sinnet.

Tidigt om morgonen drog pojken till skogs med sin moders fä, och vallade boskapen in på jättens betesmarker. Här vankade han obehindradt omkring, så länge sol stod på himmelen; emot qvällen samlade han sitt fä, och lagade sig att återvända till hemmet. Men under tiden hade jätten blifvit varse hans besök, och kom nu med stora steg gående emot honom. Resen var mycket vred, och så bister till åsyn, att pojken räddes trots all sin behjertenhet. »Hvad gör du här i min hage?» röt jätten. Pojken svarade, att han hade gått för att finna bete åt sin boskap. Jätten mälte: »packa dig genast bort, eljest vill jag krama dig, såsom jag nu kramar denna sten.» Härvid fattade tussen en stor grå-sten, som låg på marken, och kramade den, så att stenen flög i tusen flisor. Pojken sade: »du är mycket stark; men icke är jag ringare till krafter, ehuru jag är liten till vext.» Han tog så upp en af sina ostar och krystade den, att vasslan rann ut. När jätten såg detta blef han högeligen förundrad, och menade att deruti månde vara något svek. Tussen grep så åter en sten ifrån marken, och kramade den i små stycken; men pojken tog den andra osten och krystade vatten derutur såsom förr. Derefter förnyades leken ännu en gång, och pojken kramade vatten ur den tredje osten. Då sade jätten: »icke tänkte jag du kunde vara så stark. Följ mig till min gård och tjena mig troget, så skall jag gifva dig tre skäppor guld. Men om du icke är mig till lags, vill jag skära tre breda remmar ur din rygg.» Pojken genmälte: ’detta tyckes mig vara goda vilkor; men nu måste jag drifva mitt fä till bys.’ De kommo så öfverens att mötas dagen derefter, och härmed lyktades deras samtal för den gången.

Andra dagen gick pojken till skogs och träffade jätten, såsom sagdt var. De följdes nu till jättens stuga. Men jätte-qvinnan var så stor och barsk till utseende, att pojken fruktade henne mera än han räddes för jätten sjelf.

När det lidit någon stund, skulle tussen och hans dräng gå till skogs och hugga ved. Jätten sade: »eftersom du är så stark, kan du bära min yxa.» Men yxan var mycket stor och tung, så att pojken knappast kunde lyfta den. Han mälte: »Far! det är bättre J sjelf bären eder yxa, så kan jag gå förut och visa vägen.» Härmed var jätten tillfreds, och de drogo å stad. När de nu kommo till stället, stadnade jätten vid ett stort träd. Han sade: »Efter som du är så stark, kan du göra första hugget; jag vill göra det andra.» ’Nej’, mälte drängen, ’jag är icke van att hugga med så liten yxa. J kunnen sjelf göra första hugget; jag vill göra det andra.’ Jätten lät sig härmed nöja, lyftade yxan och gjorde ett väldigt hugg invid roten; men hugget var så hårdt, att trädet föll till jorden med ett starkt brakande. Drängen slapp sålunda att den gången visa prof på sin styrka.

Då nu trädet skulle föras hem, sporde jätten: »vill du bära vid toppen eller vid roten?» Drängen svarade: ’jag vill bära vid toppen.’ Jätten lyftade trädet på skuldran, men pojken ropade, att han skulle gå bättre under. Jätten gjorde såsom honom sades, och fick slutligen hela timret i jemvigt öfver axlarne. Derefter hoppade pojken sjelf upp, och gömde sig emellan trädets grenar. När de nu kommo fram till gården var jätten mycket trött, men drängen menade, att detta var föga tungt arbete.

Dagen derefter sade jätten, att han ville fara bort; drängen skulle bli hemma och hjelpa mor att kärna smör. Jätte-qvinnan tog nu fram en kärna full med mjölk; men kärnan var så stor att pojken näppeligen förmådde lyfta kärn-stafven. Han sade: »Mor! detta tyckes mig blifva ett lätt arbete; men jag ville gerna, att J visen huru jag skall bära mig åt.» Jätte-qvinnan gjorde efter hans begäran, och började kärna; pojken stod och såg deruppå. Rätt som det var, begynte jätte-barnet skrika. Då sade käringen: »tag du ungen med dig till brunnen och tvätta henne ren; jag vill kärna, medan du är borta.» Pojken gick och gjorde sig föga brådtom. När han nu kom till brunnen och skulle tvätta den lilla, som var föga mindre än han sjelf, lyckades det icke bättre, än att jätte-barnet trillade ned i vattnet och drunknade. Drängen menade, detta var en ringa skada; men han tänkte, att det hädanefter icke vore rådligt stadna länge qvar hos jätte-folket.

När pojken återkom till stugan, hade käringen lyktat att kärna. »Du har dröjt länge», sade hon till drängen; »men hvar har du gjort af mitt barn?» Pojken svarade: ’jo, sedan jag tvättat henne sprang hon åt skogen, för att möta far sin.’ »Ja så,» återtog käringen, »då komma de väl snart hem tillsammans.»

Emot qvällen återkom jätten ifrån skogen och var mycket trött. Käringen ropade emot honom: »Far! hvad har du gjort af flickan vår?» Jätten svarade: ’icke har jag sett någon flicka.’ Då blef jätte-qvinnan förskräckt och begynte skria högt samt jemra sig. Pojken sade, att han och jätten ville gå bort och söka barnet. De drogo nu till skogs, och letade på alla håll, men kunde icke finna någon.

När resen och hans dräng hade vankat länge omkring, kommo de omsider till gränsen af jättens egor. Då sade vallpojken: »Far! jag är nu föga långt ifrån hemmet. Gifven mig orlof att gå bort till min moder, som väntar mig. I morgon vill jag komma åter, och hjelpa eder att leta.» Tussen genmälte: ’du kan gå, efter som du varit mig så trogen; men kom snart tillbaka.’ Vid dessa ord tog jätten fram väl tre skäppor guld, och gaf pojken såsom lön för hans tjenst. Men drängen tackade honom, och sade sig nästa gång vilja tjena ännu bättre.

Jätten och vallpojken drogo nu åt hvar sin led. Pojken gick hem till sin moder, och gaf henne allt det gods han hade vunnit, så att de ifrån den dagen voro rika och lyckliga. Men jätten ströfvade omkring i skogen för att leta efter sitt barn. Der gå han och hans käring och söka ännu i dag.

2.
Käringen, som wardt stekt i ugnen.

Liknande utländska Sagor förekomma:

1. På Tyska. — A. Se Bröderna Grimm, Kinder und Haus-Märchen, Th. I, N:o 15, ss. 91-100, »Hänsel und Grethel», [öfvers. på Svenska i Lekkamraten, Upsala, 1838, ss. 79-89, »Hans och Greta»; samt något kortare i Reuterdahls Julläsning för Barn. Lund 1837, ss. 72-76]. — B. Hos Stöber, Elsässisches Volksbüchlein, Strassburg, 1842, ss. 102-109, »Das Eierkuchen-häuslein».

2. På Fransyska. — A. Ett brottstycke på Lüneville-folkspråket finnes hos Oberlin, Essai sur le patois. — B. En liknande inledning förekommer i sagan »Finette», ibland Grefvinnan d’Aulnoy’s Contes des fées.

3. På Italienska. — Se början af Sagan »Nennillo ed Nennella», i Basile’s Il Pentamerone, V, N:o 8.

A. Jätte-Stugan, hwars tak bestod av bara korfwar.

Ifrån S. Småland.

Det var en gång en fattig torpare och många äro väl det, som bodde djupt in i skogen. Han hade två barn, en pojke och en flicka. En dag sade torparen, att de skulle gå ut och hugga gran-ris. Barnen lydde; pojken tog en yxa, systern följde honom, och så drogo de till skogs att hugga ris, såsom deras fader hade befallt. Men huru de färdades fram och tillbaka, kunde de slutligen icke finna vägen till hemmet. Middagen kom, qvällen kom, och ju längre det led, desto mer fördjupa de stackars barnen sig uti ödemarken. Då blef flickan ängslig, och satte sig ned på en låge (kullfallet träd), samt grät bitterligen; men pojken var vid godt mod, och tröstade sin syster så godt han förmådde. »Gråt inte,» sade han, »jag vill bygga oss en koja; i morgon, när det blir dager, hitta vi nog hem igen.» Sagdt och gjordt; han tog till sin yxa, och byggde en liten koja af gran-ris; flickan aftorkade nu sina tårar, och så blefvo de uti skogen öfver natten.

Följande morgon begynte torpare-barnen åter sin färd; men kunde lika litet finna vägen som dagen förut. När de nu vandrat både länge och väl, blef flickan trött, och satte sig ned samt grät bitterligen. »Gråt inte,» tröstade brodern, »dagen är lång, och vi komma väl hem innan sol går i skog.» Flickan sade: »jag orkar inte gå längre, jag är så hungrig, så hungrig.» Men pojken höll sig vid godt mod och menade, han skulle väl finna bot för den sorgen. Han bad nu sin syster stadna qvar, medan han gick bort, för att skaffa dem någon föda.

När pojken hade vandrat en stund, kom han till en liten rödja; midt på rödjan var en stuga, hvars tak bestod af bara korfvar. Då blef han glad i sinnet och smög sig allt närmare, för att se om han kunde komma åt den sköna maten. Ingenting hördes af, och pojken dristade slutligen krypa upp på stugans tak. Vid det han nu tittade ned genom rök-hålet, blef han varse en gammal jätte, som bodde derinne tillika med sin hustru. Då ville pojken begifva sig bort; men resen märkte buller och ropade med hård stämma: »hvem är det som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade, med späd röst: ’bara en liten, liten fogel.’ »Ja så,» brummade jätten, »då kan du ingen skada göra.» Pojken tog nu en knippa korfvar och sprang hastigt bort till sin syster, som under tiden med stor ångest och räddhåga afbidat hans återkomst.

Det led så några dagar, utan att de begge syskonen erforo någon brist, ehuru de icke kunde finna väg utur ödemarken. När nu matförrådet var allt, måste pojken åter gifva sig å stad att skaffa mera. Han smög sig derföre fram till jätte-stugan, hvars tak bestod af bara korfvar, och kröp sakta upp på taket. Men jätten hörde buller, och ropade med barsk stämma: »hvem är det, som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade med späd röst: ’bara en liten, liten fogel.’ »Jaså,» brummade jätten, »då kan du ingen skada göra.» Pojken tog derefter en knippa korfvar, såsom förra gången, och sprang hastigt bort till sin syster, som med oro bidade huru hans färd månde aflöpa.

Efter någon tid skulle pojken åter begifva sig bort att skaffa föda åt sig och sin syster. Denna gången ville flickan följa med, för att se huru han bar sig till. Pojken nekade länge till hennes begäran, och menade det vore bättre han gick allena. Men systern var enträgen, och, såsom det plägar gå i slikt fall, fick hon slutligen råda. När de nu kommo till jätte-stugan, blef flickan rädd och begynte gråta. »Åh! tig,» tröstade brodern, »du skall få se det är icke så farligt.» Han kröp derefter upp på taket och kastade korfvar till sin syster, som stod nedanföre. — När jätten hörde buller brummade han såsom förut: »hvem är det, som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade med gäll röst: ’bara en liten, liten fogel.’ Men nu kunde flickan icke återhålla sitt löje, utan skrattade högt: »Hi, hi, hi.» Då blef pojken rädd och ville skynda bort; men halkade i detsamma, bröt hål på taket, och damp hufvudstupa genom öppningen. När flickan märkte denna olycka, blef hon högeligen förfärad, och flydde hastigt tillbaka in i skogen.

»Jo, nu ser jag hvilken liten fogel du är», sade jätten, vid det pojken föll ned genom stugu-taket. Han talade derefter till sin hustru och sade: »Mor! tag pilten och göd honom väl, att vi kunna få oss en god stek någondera dagen.» Jätte-qvinnan gjorde såsom hennes man hade tillsagt, grep pojken och innestängde honom i en stuga. Här fick han nötkärnor och söt mjölk, så mycket honom lysste äta, och blef snart starkare och frodigare än han tillförene hade varit.

Det led så någon tid bortåt, och jätten ville veta om pojken ännu var tillräckligt gödd. Han gick derföre till stigan och ropade, att pojken skulle räcka fram sitt finger. Men denne anade oråd, och räckte i stället fram en träd-pinne. Jätten tog derpå, och tänkte att pojken ännu måtte vara mycket mager, efter som han kändes så hård i hullet. Tussen gick nu till sin hustru och sade, att pojken skulle få dubbelt mera nötkärnor och söt mjölk än tillförene; såsom ock skedde.

Några dagar derefter gick resen åter till stigan, för att spörja om pojken ännu var tillräckligt fet. Denne räckte fram en träd-pinne, såsom förra gången. Tussen undrade högeligen, att pojken hade så ringa hull, och blef mycket misslynt på sin hustru. Men jätte-qvinnan undskyllade sig och menade, att det föga lönte mödan ytterligare göda pojken, eftersom han ändock aldrig blefve fet. Jätten sade: »om det är såsom du säger, vill jag redan i dag fara bort och bjuda våra fränder till gästabud. Du kan emedlertid elda ugnen och tillreda steken.» Detta tycktes käringen vara ett godt råd, och hon lofvade göra såsom hennes man hade sagt. Derefter sadlade jätten sin gångare, och red sina färde.

När tussen hade farit bort, upptände käringen en stor eld och gjorde ugnen mycket varm. Hon hemtade så pojken ifrån stigan, och lät honom sätta sig på bröd-spaden, för att skjutas in i ugnen. Men pojken märkte att det gällde hans lif, och föll derföre ned hvarje gång käringen fattade i grissel-skaftet. Jätte-qvinnan harmades öfver en sådan oskicklighet; men pojken undskyllade sig, det han icke rätteligen visste huru han skulle sitta. »Mor!» sade han, »sätten eder sjelf på bröd-spaden, så torde jag kunna lära mig.» Qvinnan gjorde såsom han bad, och satte sig med krökt rygg på grisslan. Genast var pojken tillreds, fattade grisselskaftet, och skjutsade käringen in i den glödheta ugnen. Detta blef jätteqvinnans bane.

När jätte-qvinnan var död, samlade pojken skyndsamt ihop hvad mat han kunde finna i huset, och gick derefter att uppsöka sin syster. Han fann henne i den lilla ris-kojan, och kan hvar man väl tänka hvad glädje det blef, när de träffades, som aldrig mer trodde sig skola återse hvarandra. Men flickan hade under tiden lifnärt sig af de korfvar, hvilka pojken kastat ned ifrån taket, den gången han blef fast hos jätten. Nu tänkte hon, att hennes broder var längesedan uppäten, och sjelf hade hon hela långa tiden bara gråtit för hans skull.

Medan allt detta timade återkom jätten ifrån sin färd, och undrade att hans hustru icke gick honom till mötes, såsom hennes sed var. »Men», tänkte han för sig sjelf, »hon har väl så mycket bestyr med gästabudet, att hon icke kan komma ifrån.» Jätten steg nu af hästen och gick in; men käringen syntes ingenstädes. »Kanske», menade resen, »har hon gått till skogs; jag vill emedlertid titta på steken.» Vid det han nu öppnade ugns-luckan, se, då satt hans egen hustru stekt och bränd i ugnen; men den illmarige pojken hade flytt sin kos. När jätten såg detta och förstod huru allt hade tillgått, vardt han så harmsen, att hans hjerta sprack och han nedföll död vid eldstaden.

Några dagar derefter var torpare-barnens matförråd till ända. Då öfverlade pojken med sig sjelf, att han väl borde gå och se huru det stod till hos jätten. Den gången fick flickan likväl inte följa med. När pojken nu kom till jätte-stugan, kröp han helt sakta upp på taket, och spejade ned genom rökfånget. Men hvem kan tro huru glad han blef, när han såg jätten ligga död på ugnshällen. Pojken sprang nu till sin syster och förtäljde henne dessa tidningar. Derefter gingo torpare-barnen tillbaka, och borttogo allt silfver och annat gods, som jättefolket hade egt. Men på andra sidan om jättens stuga funno de en stig, som ledde genom skogen. Denna följde de och kommo sålunda lyckligen åter till sin fader. Sedan var jag inte med längre.

B. Stugan, hwars tak bestod af bara ostar.

Ifrån Upland.

Långt borta på ett berg uti skogen bodde en elak trollpacka, som tyckte mycket om att äta barna-kött. Hon plägade derföre betäcka sin stuga med ostar, for att dymedelst locka små gossar och flickor, hvilka vandrade omkring i nejden. Men när hon fick fast några barn, stekte hon dem i ugnen och åt sedan upp dem.

Nära derintill bodde en fattig torpare, som hade en son och en dotter. Som det nu var knappt om mat i huset, sade torparen en dag till sina barn, att de skulle gå ut i skogen och plocka bär. Syskonen gingo, och kommo slutligen till det höga berget. Här fingo de se en stuga, hvars tak bestod af bara ostar. Då höllo barnen råd med hvarandra, och öfverlade att de gerna ville äta något af de sköna ostarne.

Pojken skulle nu försöka sin lycka, och kröp sakta upp på taket. Men när troll-käringen hörde buller, ropade hon: »Hvem är det, som knaprar på mitt tak?» Pojken svarade med späd röst: ’det är bara Guds små änglar, Guds små änglar.’ — »Knapra då i frid!» genmälte trollpackan. Pojken grep så en hop ostar, och kom derefter oskadd igen till sin syster.

Andra dagen gingo torpare-barnen åter till berget; men nu ville flickan nödvändigt följa sin broder till trollpackans stuga. Pojken lade sig deremot; men det halp icke. När de nu kommo upp på stugu-taket och begynte plocka af de sköna ostarne, ropade troll-käringen: »hvem är det som knaprar på mitt tak?» Pojken svarade med späd stämma: »det är bara Guds små änglar, Guds små änglar.» ’Och jag, jag’, tillade flickan. Då fick trollpackan makt öfver de begge barnen, så att taket brast sönder, och de föllo hufvudstupa ned i stugan.

»Ja det är visst och sannt, att j ären vackra Guds små änglar», sade käringen, när barnen trillade ned genom taket. Hon lade till: »det var bra, nu får jag mig en god stek.» Någon stund derefter sporde hon: »huru slagtar eder mor sina svin?» ’Jo, hon sticker dem med en knif’, sade flickan. »Nej», rättade brodern, »hon lindar en knippa blår om deras hals.» — ’Så vill jag också göra’, mälte troll-käringen. Hon rullade nu tillsammans en knippa blår och lindade om pojkens hals, hvarvid denne föll till marken, såsom hade han varit död. »Är du nu död?» frågade trollpackan. ’Ja’, svarade pojken. »Nej», återtog käringen, »du är väl inte riktigt död; ty då skulle du icke tala.» Pojken genmälte: ’jag talar, derföre, att min mor alltid hade en sed att inte slagta sina svin, förr än de blifvit gödda.’ — »Så vill jag också göra», sade trollpackan.

Käringen tog nu de begge barnen och innestängde dem i en stiga. Någon stund derefter sporde hon: »huru göder er mor sina svin?» ’Med draf och dränk’, sade flickan. ’Nej’, rättade pojken, ’hon göder dem med nöt-kärnor och söt mjölk.’ — »Så vill jag också göra», mälte trollpackan.

En dag gick käringen till stigan, för att se om barnen voro vid godt hull. »Sticken ut fingret,» ropade hon, »att jag må känna om j ären nog gödda.» Flickan gjorde såsom käringen hade sagt; men pojken sköt henne hastigt undan, och räckte i stället fram en träd-pinne. Trollpackan kände derpå, och sade: »J ären mycket för magra, jag vill göda eder ännu någon tid.» Hon gaf dem derefter dubbelt så mycket nötkärnor och söt mjölk som tillförene, så att de hade långt mera deraf än de mäktade förtära.

Efter några dagar gick käringen åter till stigan, för att pröfva om syskonen voro tillräckligt hulliga. »Sticken fram ett finger», ropade hon, »att jag må känna edert hull.» Pojken räckte nu fram en kål-stjelk, som han funnit i stigan. Trollpackan skar deruti med sin knif, och tänkte så att barnen voro mycket feta. Hon tog dem derefter med sig till stugan, hvarest ugnen var eldad och allting redo för att steka dem.

Nu sade trollpackan, att någon af syskonen skulle sätta sig på bröd-spaden. Då gick flickan fram och ville göra såsom käringen hade sagt; men pojken stötte henne undan, och satte sig sjelf i stället. När så trollpackan skulle skjuta honom in i ugnen, skickade han sig mycket drumlig, och trillade ned hvarje gång käringen fattade i grissel-skaftet. Trollpackan blef storligen misslynt häröfver; men pojken var illmarig, och bad så innerligen vackert att hon sjelf ville sätta sig på brödspaden och visa honom, så skulle det nästa gång lyckas bättre. Käringen gjorde efter hans begäran och satte sig på grisslan; men pojken var genast tillreds, fattade skaftet, sköt hexan in i ugnen och stängde ugns-mynningen.

Torpare-barnen togo nu allt gods, som fanns i stugan, och återvände glada till sin fader. Men jag vet icke förvisso, om trollpackan ännu är tillräckligen stekt, ty knappast lärer någon hafva öppnat ugns-luckan för att se derefter.

Anmärkningar.

1. En annan uppteckning ifrån Upland afviker endast i sjelfva inledningen, som förtäljes lika med hvad som förekommer i Sagan om »Pojken, som frälste sina bröder ifrån Jätten».

2. Uti en öfverlemning ifrån Östergötland, har sagan redan förlorat hela sitt ursprungliga skaplynne. De handlande personerna äro här tvänne gossar, af hvilka den ene, Truls, timmermannens son, är stygg och elak; men Pehr, prestens son, är god och beskedlig. Truls blir stekt och uppäten af en trollkäring, hvars stuga är öfvertäckt med go-rån; men Pehr räddar sig genom samma list, som barnen i den ofvan meddelade sagan.

3. En annan, likaledes yngre öfverlemning af närvarande Saga är serskildt tryckt i Stockholm, 1825, o. fl. st. under titel: »Den stekta Trollpackan», och finnes bearbetad, uti Barn-Vännen, Jul-gåfva för snälla Barn. Gefle, 1840, ss. 47-51.

3.
Pojken, som stal Jättens Dyr-gripar.

Förekommer på Norska hos Asbjørnsen och J. Moe, Norske Folkeeventyr, Deel. I, N:o 1, ss. 1-7, »Om Askepot, som stjal Troldets Sølvænder Sengeteppe og Guldharpe». — På Engelska, uti Tabarts Fairy Tales, m. fl. dyl. saml., under öfverskrift: »Jack and the Beanstalk».

A. Swärdet, Guld-hönorna, Guld-lyktan och Guld-harpan.

Ifrån S. Småland.

Det var en gång en fattig torpare, som hade tre söner. De begge äldsta följde sin fader i skog och mark, samt voro honom till bistånd vid hans arbete; men den minste pojken höll sig hemma hos mor, och halp henne i hennes sysslor. Härigenom blef han ringa aktad af sina bröder, och de gjorde honom orätt, när och hvar de förmådde.

Det hände sig efter någon tid att torpare-folket dog, och de tre sönerna skulle skifta sitt arf. Då gick, såsom hvar man väl kan tänka: de äldre bröderna togo det som var af något värde, och lemnade intet åt sin yngre bror. När nu allt annat var skiftadt, återstod endast ett gammalt söndersprucket degtråg, som ingendera ville ega. Då sade en af bröderna: »det gamla tråget kan vara lagom åt vår yngste bror; han bakar och slabbar så gerna.» Pojken tänkte väl, att detta var en ringa arfvedel; men han måste låta sig nöja. Efter den dagen tycktes honom likväl icke godt att dväljas i hemmet; han tog derföre afsked ifrån sina bröder, och drog ut i verlden för att pröfva lyckan. När han nu kom till sjöstranden, dicktade han sitt tråg med dref, och gjorde deraf en liten båt, vid hvilken han fästade tvänne käppar såsom åror. Derefter rodde han sina färde.

När pojken hade farit öfver sjön, kom han till en stor kungsgård. Han gick in och begärde få tala vid konungen. Denne sporde: »hvad är din ätt och ditt ärende?» Pojken svarade: ’jag är en fattig torpareson, som i hela verlden icke eger någonting, utom ett gammalt degtråg. Nu har jag kommit hit för att söka tjenst.’ Då konungen hörde detta, log han och sade: »visserligen har du ett ringa arf; men lyckan vänder sig ofta underligt om.» Pojken blef så upptagen ibland konungens små-drängar, och var af alla väl liden för sin djerfhet och hurtighet.

Nu bör förtäljas, att konungen, som rådde öfver kungsgården, hade en enda dotter. Hon var både vän och vettig, så att hennes skönhet och förstånd vidt omtalades öfver landet, och friare kommo ifrån både östan och vestan för att begära henne. Men prinsessan gaf dem alla nej, med mindre de kunde bringa henne till brudgåfva fyra goda gripar, hvilka egdes af en jätte på andra sidan sjön. De dyr-griparne voro: ett gyllene svärd, tu guldhönor, en guld-lykta och en harpa af guld. Många kämpar och konunga-söner hade dragit bort för att vinna dessa kostbarheter; men ingen kom tillbaka, ty jätten grep dem alla och åt upp dem. Sådant tycktes konungen illa vara; han räddes, det hans dotter skulle få lefva utan man, och han sjelf aldrig få någon måg, som kunde ärfva riket.

När pojken hörde talet härom, tänkte han vid sig sjelf, att det väl vore värdt ett försök att vinna den fagra konunga-dottern. I sådana tankar gick han en dag inför konungen och anmälte sitt ärende. Men konungen blef vred och sade: »huru vill du, som är en ringa svenn, tänka utföra det, som ingen kämpe hittills mäktat.» Pojken stod likväl fast vid sin mening, och bad om orlof att försöka sin lycka. När nu konungen såg hans dristighet, lät han fara sin vrede och gaf honom orlof. Han tillade: »det gäller ditt lif, och jag ville ogerna mista dig.» Så samtaladt skiljdes de ifrån hvarandra.

Pojken gick nu till sjöstranden, uppsökte sin båt, och såg noga om den på alla sidor. Derefter rodde han tillbaka öfver sjön, och lade sig på lur invid jättens stuga. Han blef der om natten. Men om morgonen, innan dager var ljus, gick resen på sin loge och tröskade, så att det dönade i bergen vida omkring. När pojken förnam detta, plockade han en hop småstenar i sin väska, kröp upp på taket och gjorde ett litet hål, så att han kunde se ned. Jätten plägade alltid bära sitt gyllene svärd vid sidan, och svärdet hade en så underlig egenskap, att det klingade högt, hvarje gång han blef vred. När nu tussen tröskade som bäst, kastade pojken en liten sten, så att den föll på svärdet, hvarvid detta gaf en stark klang. »Hvarför klingar du,» sade jätten misslynt, »jag är ju icke vred?» Han tröskade åter; men rätt som det var, klingade svärdet om igen. Jätten tröskade ånyo, och svärdet klang för tredje gången. Då blef resen otålig, hakade af sig bältet, och kastade svärdet ut genom loge-dörren. »Ligg der», sade han, »till dess jag slutat mitt tröske.» Men pojken bidade icke, utan kröp hastigt ned ifrån taket, grep tussens gyllene svärd, sprang till sin båt och rodde öfver sjön. Här gömde han sitt byte, och gladdes, att hans äfventyr så väl aflupit.

Andra dagen fyllde pojken sin väska med korn, lade en knippa linde-bast uti båten, och begaf sig åter till jättens stuga. När han nu legat en stund på lur, fick han se, hvarest jättens tre gullhönor gingo vid sjöstranden och bredde ut sina fjädrar, så att det glimmade fagert emot solen. Genast var han åter framme, lockade guldhönorna så sakta, så sakta, och matade dem med korn ur sin väska. Allt som fåglarne åto, drog pojken sig närmare emot vattnet, och till slut voro alla tre guldhönorna samlade i hans lilla båt. Då sprang han hastigt till, sköt ut båten i vattnet, och band guldhönorna med linde-bast. Derefter rodde han skyndsamt sin kos, och gömde sitt rof på andra landet.

Tredje dagen lade pojken en hop saltstycken i sin skinnväska, och färdades åter öfver sjön. När det led emot natten, märkte han huru röken hvirflade öfver jättens stuga; och dömde han deraf, att jätte-qvinnan var sysselsatt att laga mat. Pojken kröp nu upp på taket, spejade genom rökfånget och såg, hvarest en mycket stor gryta stod öfver elden och kokade. Då tog han saltstycken ur sin väska, och lät dem efterhand falla uti grytan. Derefter smög han sig ned ifrån taket, och afbidade hvad hända skulle.

När det lidit en stund, lyftade jätte-käringen sin gryta af elden, öste upp gröten och ställde fatet på bordet. Jätten var hungrig och började genast äta. Som han nu smakade gröten och kände att den var salt och bitter, steg han upp och blef mycket vred. Käringen undskyllade sig, och menade att gröten var god; men jätten bad henne sjelf taga deraf; honom lysste icke vidare äta hennes anrättning. Käringen skulle nu smaka gröten, men grinade dervid rätt illa; ty så elak mat hade hon aldrig lagat tillförene.

Jätte-qvinnan hade nu ingen annan råd, än att koka ny gröt åt sin husbonde. Hon fattar derföre ämbaret, rycker guld-lyktan ned ifrån väggen och springer hastigt till brunnen, att hemta vatten. Som hon nu hade satt lyktan ifrån sig på brunns-karet, och lutade sig ned för att vinda upp vatten, var pojken framme, fattade käringen i fötterna, vräkte henne hufvudstupa i brunnen, och grep den fagra lyktan. Derefter flydde han sin kos, och kom lyckligen öfver sjön. Emedlertid satt jätten och undrade, att hans hustru dröjde så länge borta. Slutligen gick han ut för att se efter; men ingen syntes, endast ett doft plaskande hördes ur brunnen. Nu förstod jätten, det hans hustru fallit i vattnet, och halp henne med stor nöd åter upp på det torra. »Hvar är min guld-lykta?» var tussens första spörsmål, sedan käringen något kommit sig före. »Jag vet inte,» svarade jätte-qvinnan, »men det tycktes mig att någon grep mig i fötterna och kastade mig i brunnen.» Då blef jätten illa till mods och sade: ’tre af mina kostbarheter äro redan sin kos. Nu har jag intet qvar, utom min guld-harpa; men den skall han slippa, den tjufven, hvem han ock är. Jag vill läsa harpan inom tolf låsar.’

Medan detta timade hos resen, satt pojken på andra landet och gladde sig, att allting hade aflupit så väl. Men nu återstod det svåraste, att vinna jättens gyllene harpa. Pojken eftersinnade länge hvad här var att råda; men han kunde icke finna någon utväg. Han beslöt derföre att fara öfver sjön till jättestugan, och der afbida hvad lägenhet kunde yppa sig.

Sagdt och gjordt; pojken rodde öfver sjön och lade sig på lur. Men huru det nu bar till, var jätten väl på sin vakt, blef pojken varse, samt sprang hastigt fram och grep honom. »Så har jag dig nu, din tjuf,» sade jätten förgrymmad, »det är ingen annan än du, som stulit mitt svärd, mina tre guldhönor och min gyllene lykta.» Då blef pojken rädd; ty han trodde att hans sista stund var kommen. Han svarade ödmjukt: ’låt mig behålla lifvet, kära Far! jag skall aldrig komma här mera.’ »Nej», genmälte jätten, »det skall gå dig, såsom det gått de öfriga. Ingen slipper lefvande ur mina händer.» Resen lät så innestänga pojken på en stiga samt gaf honom nötkärnor och söt mjölk, att han måtte blifva väl gödd, innan han skulle slagtas och uppätas.

Pojken satt nu fången, åt och drack och gjorde sig goda dagar. Det led så någon tid bortåt, och jätten ville veta, om han ännu var tillräckligt fet. Resen gick derföre till stigan, borrade ett hål i väggen, och befallte pojken räcka fram ett finger. Men denne förstod hans afsigt, och räckte i stället fram en ny-skalad ahl-pinne. Jätten skar deri, så att den röda safven droppade utur trädet; då tänkte han att pojken väl ännu måtte vara mycket mager, efter som han kändes så hård i hullet. Tussen lät nu gifva sin fånge ännu mera söt mjölk och nötkärnor än tillförene.

Efter någon tid gick jätten åter till stigan, och sade att pojken skulle sticka ut sitt finger genom borran på väggen. Pojken räckte nu fram en kålstjelk, och jätten skar deri med sin knif. Då menade tussen att hans fånge månde vara tillräckligt gödd, eftersom han hade så löst hull.

När morgonen kom, sade jätten till sin hustru: »Mor, pojken är väl fet, tag honom derföre och stek honom i ugnen. Emedlertid vill jag fara bort, och bjuda våra fränder på gästabud.» Käringen lofvade göra såsom hennes man hade sagt. Hon eldade så ugnen mycket varm, och grep pojken för att steka honom. »Sätt dig på kak-spaden!» sade jätte-gumman; pojken gjorde så. Men vid det käringen lyftade på grisselskaftet, tumlade han alltid ned, och så gick det väl tio gånger. Slutligen blef jätte-qvinnan vred, och bannades öfver hans oskicklighet; men pojken ursäktade sig, det han icke visste huru han rätteligen borde sitta. »Vänta, jag vill lära dig», sade käringen och satte sig sjelf på grissel-spaden, med krökt rygg och hopdragna knän. Knappast hade hon väl kommit dit, förr än pojken var till hands, fattade skaftet, skjutsade käringen in i ugnen, och tillslöt ugns-munnen. Derefter tog han jätte-qvinnans skinn-pels, stoppade den med halm och lade på sängen, grep så jättens stora nyckel-knippa, öppnade de tolf låsarne, knep den fagra gull-harpan, och ilade ned till sin båt, som stod gömd i vassen vid sjö-stranden.

Efter någon stund kom jätten hem igen. »Hvar kan väl mor vara», tänkte han vid sig sjelf, när hans hustru icke syntes till; »jaså, hon har lagt sig att hvila en stund, det kunde jag väl tänka.» Men huru länge käringen nu sof, ville hon likväl icke vakna, ehuru gilles-gästerna snart voro att förvänta. Jätten gick nu att väcka henne och ropade: »vak upp, mor!» Men ingen svarade. Han ropade andra gången, men ännu intet svar. Då blef jätten misslynt, och ruskade häftigt på skinn-pelsen, som låg i sängen. Nu först märkte han, att det icke var hans gumma, utan en halmkärfve, hvaröfver man dragit hennes kläder. Vid denna upptäckt begynte tussen ana oråd, och sprang att titta efter sin gyllene harpa. Men nyckel-knippan var borta, de tolf låsarne öppnade, och guld-harpan sin kos. Och när han slutligen gick till ugnsluckan för att skåda gästabuds-maten, se! — då satt hans egen käring stekt i ugnen, och grinade emot honom.

Nu blef jätten utom sig af harm och vrede, samt rusade ut för att hämnas på honom, som vållat all denna ofärd. När han kom till stranden, såg han hvarest pojken satt i sin båt och lekte på harpan; men harpo-slagen ljödo öfver vattnet, och de gyllene strängarne glimmade fagert emot solen. Jätten sprang nu i sjön, för att gripa pojken; men der var för djupt, han lade sig då vid landet och begynte dricka, för att tömma ut vattnet. Vid det han drack med all makt, blef der ett sådant ström-drag, att den lilla båten fördes allt närmare och närmare in emot landet. Men just som jätten skulle taga den fast, hade han druckit för mycket, så att han sprack. Detta vardt tussens bane.

Jätten blef nu liggande död vid landet; men pojken rodde tillbaka öfver sjön med stor lust och glädje. När han kommit till stranden, kammade han sitt fagergula hår, drog dyrbara kläder uppå, band jättens gyllene svärd vid sidan, tog guld-harpan i ena handen och guld-lyktan i den andra, lockade guld-hönorna efter sig, och trädde så utrustad upp i salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män. När konungen fick se den raske ungersvennen, gladdes han i sin håg, och skådade honom med blida ögon. Men pojken gick fram för den fagra konungs-dottren, helsade henne höfviskt, och nedlade resens dyrgripar framför henne. Nu blef en stor fröjd öfver hela konungens gård, att prinsessan hade vunnit jättens dyrbarheter, och dertill fått en fästeman så fager och båld. Konungen lät derefter fira sin dotters bröllopp med stor ståt och gamman; men när den gamle konungen dog, blef pojken tagen till konung öfver landet och lefde der både länge och väl. Sedan var jag inte med längre.

Anmärkningar.

1. I Runa, En skrift för Fäderneslandets Fornvänner, utgifven af Richard Dybeck, Stockh. 1843, Häft. IV, s. 33, meddelas en »folk-sägen» ifrån Dalsland, hvilken har lika inledning med sagan om »Pojken, som frälste sina bröder ifrån Jätten» (hvarom mera framdeles); men i fortsättningen visar sig vara ett sido-stycke till vår här anförda berättelse. Den Dalsländska folk-sägnen eger följande lydelse:

En man hade åtta söner. Den yngste ibland dem hette Roll. De gåfvo sig ut i verlden att vandra, och kommo till jättens stuga, hvarest ingen fanns hemma utom jättesan (jättens hustru). Pojkarne bådo få låna hus öfver natten, hvartill jättesan svarade: »får väl se, när fader jätte kommer hem.» Efter någon stund kom fader jätte. Han biföll pojkarnes begäran, tilläggande: »det var bra, nu få vi fästmän åt våra sju döttrar.»

Om qvällen, när alla hade lagt sig, kröp Roll i en vrå och lyssnade till jättens och jättesans samtal. De öfverlade, att de skulle döda pojkarne, sedan dessa hade fallit i sömn. För att i mörkret kunna skilja dem ifrån sina egna barn, hade jättesan satt mössor på pojkarnes hufvuden och bundit hucklä’n (hufvudkläden) på flickornas. Men Roll smög sig fram ur vrån, och satte mössorna på jättebarnen och hucklä’na på sina bröder. När nu jätten steg upp om natten för att slå ihjel pojkarne, dödade han i stället sina egna barn. Men Roll väckte sina bröder och sade: »gån! nu hafver jag frälst eder.» Han tog derefter jättens käpp, med hvilken man kunde gå öfver rinnande vatten, och så flydde pojkarne sina färde.

När Roll och hans sju bröder länge hade vandrat omkring, kommo de slutligen till en kungsgård. Konungen, som rådde öfver kungsgården, sade till Roll: »skaffa mig jättens guld-täcke, så skall du få min yngsta dotter.» Roll lofvade försöka, allenast man ville gifva honom ett rep. Han erhöll ett sådant. Då band han vid repets ända en lång krok, begaf sig derefter till jättens stuga, klef upp på taket, nedsläppte repet genom en springa, och vindade så upp det fagra guld-täcket. Men när jätten märkte, att hans guldtäcke var borta, ropade han: »Roll! har du tagit mitt guldtäcke?» Roll svarade: ’ja men, kära far!’ — Han begaf sig derefter till konungen, och öfverlemnade det kostbara täcket, såsom han hade utlofvat.

Konungen sade till Roll: »nu måste du skaffa mig jättens Jul-galt.» Roll lofvade försöka. Han tog så en kolla (ämbar), lade svin-bär deruti, och lockade galten med sig till konungen. Andra dagen hördes jätten ropa: »Roll! har du tagit min julgalt?» Roll svarade: ’ja men, kära far!’

Konungen sade åter till Roll: »du måste skaffa mig jättens lyse-trä, som lyser öfver sju konunga-riken.» Roll lofvade göra sitt bästa och begaf sig till jätten. Om natten kom jättesan ut, för att mjölka kon, och ställde lyse-trädet bredvid sig. Då var Roll framme, tog trädet, och ville springa bort öfver ån; men jätten kom, och grep både Roll och lyse-trädet.

Roll skulle nu dödas; men i detsamma kom jättens son och bjöd sin fader på barns-öl. Jätten ursäktade sig, att han hade annat göra; sluteligen gick han. Jättesan blef hemma och eldade ugnen sju gånger hetare än vanligt, för att steka Roll. När nu ugnen blifvit varm, sade pojken: »kära mor! ser ni de sju stjernorna i ugnen?» Jättesan tittade dit, men i detsamma skjutsade Roll henne in i ugnen, och kastade en halm-kärfve efter henne.

Roll begaf sig nu med hast ut på sjön; jätten och hans son kommo och satte efter. När de icke kunde hinna honom på annat sätt, försökte de »sluka upp» sjön. Vid dagningen var der ganska litet vatten qvar. Då pekade Roll på den uppgående solen och sade: »ser J sådan grann jungfru der borta!» Jätten och hans son tittade dit, och sprucko begge två. Men Roll kom till kungsgården, och fick konungens yngsta dotter.

2. En öfverlemning ifrån S. Småland förbinder likaledes närvarande saga med berättelsen om »Pojken, som frälste sina bröder ifrån Jätten.» Efter en inledning, hvartill vi framdeles återkomma, lyder nämnda uppteckning sålunda:

Sedan Raskargod frälsat sina sex bröder ifrån troll-qvinnan och fört dem hem, bad han sin fader om orlof att åter vandra till berget. Men konungen räddes för trollen, och förbjöd sin son strängeligen att tillfoga dem någon ytterligare skada eller olag. Konunga-sonen frågade likväl föga efter sin faders bud, och beslöt ännu en gång draga bort och gäckas med den elaka troll-konan.

Raskargod gaf sig nu på väg och kom till berget, just när troll-qvinnan skulle tvätta sina linne-kläder, som blifvit mycket blodiga om natten, när hon skar halsen af sina sju döttrar. Svennen gick fram, helsade och sporde, om han fick hjelpa till vid hennes arbete. När trollpackan kände igen honom, döljde hon sin vrede och gaf många fagra ord, på det hon skulle få konunga-sonen i sitt våld. Raskargod bistod henne derefter att tvätta kläder. När det så lidit någon stund bad trollpackan honom ömsa vatten i den stora grytan, medan hon sjelf gick åt skogen att hemta ved. Raskargod lofvade göra såsom honom var sagdt. Men när käringen var borta, slog han smuts och sot i grytan, samt stänkte deraf på kläderna. Derefter tog han allt gods som han kunde finna, och gick, med hjelp af sin trollstaf, skyndsamt bort öfver elfven.

När han kommit till andra stranden, återvände troll-qvinnan utur skogen och såg hvad skada han hade gjort på hennes byk. Då ropade hon: »Raskargod, är det du som tagit mitt silfver och guld, och förderfvat mina granna kläder?» Raskargod svarade: ’ja, kära mor! det har jag gjort.’ Käringen sporde: »kommer du mer igen?» Konunga-sonen genmälte: ’ja visst, kära mor!’ — Derefter drog prinsen hem till sin fader. Men när konungen fick spörja hans olydnad, vardt han vred, och bannlyste Raskargod öfver hela sitt rike, så att prinsen måste söka tillflykt djupt in i skogen, hvarest han träffade en fattig enka, som gaf honom hus och herberge.

Det led så någon tid bortåt, och konunga-sonen kände en stor lust att ännu en gång besöka troll-qvinnan. Han gaf sig derföre på väg, och blef väl emottagen i berget. En dag sade troll-konan, att hon ville fara bort och helsa på sin syster, som bodde lång väg derifrån. Käringen for, och Raskargod stadnade ensam qvar. Då begynte prinsen att noga genomsöka berget på alla sidor, intill dess han fann ett stort rum, som var öfverfullt med guld, silfver och annan rikedom. I berga-salen låg jemväl en stor bok, hvarest funnos upptecknade namnen på de troll, hvilka voro döda och efterlemnat gods i sina berg. Raskargod tog den stora boken och allt godset, och for sedan tillbaka öfver elfven. När han nu var kommen till andra stranden, återvände trollqvinnan hem. Hon ropade: »Raskargod! är det du som tagit mitt silfver och guld?» Konunga-sonen svarade: ’ja, kära mor! det har jag gjort.’ Käringen sporde: »kommer du mer igen?» Raskargod genmälte: ’ja visst, kära mor!’

Prinsen erhöll nu skepp och folk af sin fader och seglade till Engeland, hvarest han vann konungens dotter. Derefter utrustade han fyra stora skepp, och drog bort att uppsöka de berg, hvilka stodo omtalade i troll-boken. Han fick sålunda en stor rikedom. Men i det sista berget fanns en sal, hvarest trollen förvarade sin föda. Det förtäljes, att nämnda visthus var fullt, icke med mat, utan med ben efter ormar, paddor och andra krälande djur, hvilka runnit utför berget, men icke förmått komma upp igen.

Raskargod förlikte sig slutligen med sin fader, lönade rikligt den fattiga enkan som gifvit honom herberge, och återvände till Engeland, hvarest han slog sig till ro samt lefver och mår väl ännu i dag.

B. Guld-lyktan, Guld-bocken och Guld-pelsen.

Ifrån S. Småland.

Det var en gång en fattig enka, som hade tre söner. De begge äldsta gingo ute på arbete, för att skaffa sig uppehälle. Hemma voro de likväl till föga gagn; emedan de sällan gjorde sin mor till viljes, ehvad hon ock sade. Men den yngste pojken höll sig alltid i huset, och bistod den gamla enkan i hennes göromål. Härigenom blef han mycket älskad af sin mor; men illa liden af sina bröder, hvilka på spe gåfvo honom ökenamnet Pinkel.

En dag sade den gamla enkan till sina söner: »nu måsten J gifva eder ut i verlden och försöka eder lycka, bäst J kunnen. Jag mäktar icke längre föda eder här hemma, sedan J kommit till ålders.» Pojkarne svarade, att de icke önskade något bättre, sedan det var deras mor emot, att de stadnade qvar. De lagade sig derefter i ordning och begåfvo sig på väg, samt vandrade en rund tid omkring, utan att kunna erhålla någon tjenst.

När de länge hade färdats, kommo de sent om en afton till en stor sjö. Långt ute i sjön var en ö, hvarpå syntes ett starkt sken, såsom af eld. Pojkarne stadnade vid stranden och betraktade det underliga skenet, samt dömde deraf, att derstädes måtte vara menniskor. Såsom det nu redan var mörkt, och bröderna icke visste hvar de skulle finna herberge om natten, öfverlade de sins emellan att taga en båt, som stod i vassen, och fara öfver till ön att låna hus. I sådan afsigt satte de sig i båten, och rodde öfver viken. När de nu kommo inemot ön blefvo de varse en liten stuga, som låg vid sjöstranden. Pojkarne gingo ditåt och märkte, att det fagra skenet, som lyste öfver nejden, kom ifrån en gyllene lykta, som stod vid husets dörr. På gården utanföre vandrade en stor bock med gyllene horn, vid hvilka voro fästade små klockor, som gåfvo en fager klang, när djuret rörde sig. Bröderna undrade mycket öfver allt detta, men aldra mest öfver gumman, som med sin dotter bodde i huset. Käringen var både gammal och led, men hon var präktigt klädd i en pels eller kappa, så konstigt virkad med gyllene trådar, att den blänkte likt klara guldet i hvarje fåll. Pojkarne kunde nu väl förstå, att de icke kommit till någon vanlig menniska, utan till ett Troll eller Sjö-rå.

Efter någon öfverläggning gingo bröderna in, och sågo hvarest käringen stod vid eldstaden och rörde med en slef i en stor gryta, som kokade öfver ärilen. De framförde sitt ärende, och beddes få blifva der öfver natten. Men käringen svarade härtill nej, samt visade dem hän till en kungsgård, som låg på andra sidan om sjön. Vid hon nu talade, såg hon skarpt på den yngste pojken, der han stod och lät sina ögon snällt leka öfverallt i stugan. Käringen sporde: »hvad heter du min pilt?» Pojken svarade hurtigt: ’jag heter Pinkel.’ Trollet sade: »dina bröder kunna draga sin kos, men du skall bida här, ty du ser mig mycket klipska ut, och hugen säger mig, att jag af dig icke kan förvänta något godt, om du eljest kommer att länge dväljas på kungs-gården.» Pinkel bad nu ödmjukt att få draga bort med sina syskon, och lofvade aldrig tillfoga käringen något mehn eller olag. Slutligen fick äfven han orlof att gå sin väg, hvarefter bröderna skyndsamt begåfvo sig till sin båt och färdades öfver sjön, mycket glada, att alla tre hafva väl undsluppit detta äfventyr.

Emot morgonen kommo pojkarne till en kungsgård, som var större och härligare än de någonsin sett tillförene. Bröderna gingo in och begärde tjenst. De begge äldsta blefvo så stall-svenner hos konungen, och den minste erhöll tjenst, att vara små-svenn hos den unge konunga-sonen. Men såsom Pinkel var både qvick och hurtig, vann han snart stor ynnest hos alla, och steg med hvarje dag i konungens gunst. Häröfver harmades hans bröder, och kunde illa lida, att han blef dem föredragen. Slutligen gingo de till råds med hvarandra, huru de skulle komma sin yngsta broder på fall, och menade, att efter den dagen skulle deras egen lycka främjas bättre än tillförene.

De begge äldsta bröderna gingo en dag inför konungen, och förtäljde vidlyftigt om den fagra lyktan, som sken öfver vatten och land. De sade, att det illa höfdes en konung att sakna en så kostelig klenod. När konungen hörde detta tal, blef han uppmärksam och sporde: »hvar finnes den lyktan och hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: »det kan ingen göra, utom vår broder Pinkel; han vet ock bäst hvarest lyktan finnes.» Nu fick konungen stor lust att ega den gyllene lyktan, hvarom han hört förtäljas, och lät kalla ungersvennen. När Pinkel kom, sade konungen: »om du kan skaffa mig den fagra guld-lyktan, som skiner öfver vatten och land, vill jag göra dig till den yppersta mannen vid hela mitt hof.» Svennen lofvade göra sitt bästa att uträtta sin herres bud. Då prisade konungen hans beredvillighet; men bröderna gladdes i sitt sinne; ty de visste väl, att det var ett stort vågstycke, som näppeligen skulle väl aflöpa.

Pinkel skaffar sig en nu liten båt, och ror lönligt öfver viken till ön, hvarest troll-käringen bodde. När han kom fram var aftonen inne, och gumman sysselsatt att koka qvällsgröt, såsom hennes sed var. Svennen kröp sakta upp på taket, och kastade allt emellanåt en handfull salt genom rökfånget, så att den föll ned i grytan, som stod och kokade öfver ärilen. När så gröten var färdig och käringen skulle äta, kunde hon icke förstå hvadan den blifvit så salt och bitter. Trollet blef nu mycket misslynt och bannade sin dotter, i tanka, att denna hade saltat maten för starkt. Men huru hon ock måtte späda upp gröten, kunde den likväl icke ätas, så bitter var den. Då befallte käringen sin dotter gå bort till källan, som låg nedanföre kullen, och hemta vatten för att laga ny gröt. Mön svarade: »huru skall jag kunna gå till källan? Det är så mörkt derute, att jag icke hittar vägen öfver backen.» ’Tag då min guld-lykta!’ genmälte käringen vresigt. Flickan tog den fagra guld-lyktan, som stod i förstugan, och lopp hastigt bort, för att hemta vatten. Men vid hon lutade sig öfver källan, för att lyfta ämbaret, var Pinkel icke sen, grep flickan i fötterna, och kastade henne hufvudstupa ned i vattnet. Derefter knep han den gyllene lyktan, och begaf sig skyndsamt till sin båt.

Emedlertid började käringen undra, att hennes dotter dröjde så länge borta. I detsamma såg hon sig ut genom vind-ögat, och märkte hvarest lyktan glimmade långt ut på sjön. Då blef trollet illa till mods, lopp hän till strand-brädden och ropade: »är det du Pinkel?» Svennen genmälte: ’ja, är det så, Mor lilla!’ Käringen sade: »har du tagit min lykta?» Pinkel svarade: ’ja, har jag så, Mor lilla!’ Trollet återtog: »är du inte en stor skälm?» Pojken gaf till svar: ’jo, är jag så, Mor lilla!’ Nu begynte käringen klaga och jemra sig. Hon sade: »ack! hvad jag var dumm, som släppte dig bort ifrån mig; jag kunde väl tänka, att du skulle spela mig något streck. Men kommer du åter hit, skall du aldrig slippa hädan.» — Dervid förblef det.

Pinkel återvände nu till kungsgården och blef den yppersta man vid hela hofvet, såsom konungen hade lofvat. Men när bröderna förnummo hvad lycka och framgång han hade rönt i sitt företag, blefvo de ännu mer afundsamma och förbittrade än förut, samt rådplägade flitigt med hvarandra huru de skulle komma sin yngsta broder på fall, och sjelfva vinna konungens ynnest.

De begge bröderna gingo derföre åter inför konungen, och begynte vidlyftigt orda om den fagra bocken, som hade horn af klaraste guld, och dertill små guld-klockor fästade vid hornen, så att det klingade fagert hvarje gång djuret rörde sig. Bröderna sade det illa höfdes en så rik konung, att sakna en sådan kostelig grip. När konungen förnam detta tal, blef han uppmärksam och sporde: »hvar finnes den bocken, och hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: »det kan ingen göra, utom vår broder Pinkel, han vet ock bäst hvarest bocken står att finna». Då kände konungen en häftig åtrå att ega bocken med de gyllene hornen, och lät derföre kalla ungersvennen inför sig. När Pinkel kom, sade konungen: »dina bröder hafva förtäljt mig om en fager bock, som har horn af det klaraste guld, och små klockor fästade vid hornen, så att det klingar hvarje gång djuret rörer sig. Nu är min vilja, att du far bort och skaffar mig den bocken; men om ditt förehafvande lyckas, vill jag göra dig till herre öfver tredjedelen af mitt rike.» Svennen lyddes uppå detta tal och lofvade uträtta sin herres ärende, om eljest lyckan ville vara honom gunstig. Då prisade konungen hans beredvillighet; men bröderna gladdes i sitt hjerta, och menade, att Pinkel icke skulle undslippa denna gången, såsom den förra.

Pinkel lagade sig nu tillreds och for i sin båt öfver viken till ön, hvarest trollqvinnan bodde. När han kom fram, var det afton och redan mörkt, så att ingen kunde blifva honom varse; ty den gyllene lyktan fanns icke mera qvar, utan lyste i konungens gård. Pojken öfverlade nu länge med sig sjelf, huru han skulle komma åt den gyllene bocken; men sådant var icke lätt, ty bocken låg hvarje natt i käringens egen stuga. Slutligen rann det svennen i hugen, att han väl kunde försöka ett medel, som tilläfventyrs borde lyckas, ehuru det syntes honom nog vanskeligt.

Om qvällen, när käringen och hennes dotter skulle till sängs, gick flickan att stänga dörren såsom hennes sed var. Men Pinkel låg utanföre på lur, och satte oförmärkt en spjäla bakom dörren, så att den icke ville gå igen. Flickan stod nu länge och försökte slå den i lås, men det ville icke lyckas. När käringen märkte detta, tänkte hon att någonting kommit i olag, och ropade, att dörren måtte väl stå oläst öfver natten, tills dager blef ljus, då man kunde se hvad som fattades. Flickan ställde så dörren på glänt, och lade sig att sofva. Men när det lidit fram på natten, och alla voro i djup sömn, smög pojken sakta in i stugan och kröp fram till bocken, der han låg och sträckte sig framför eldstaden. Pinkel tog nu ull och stoppade i alla guld-klockorna, på det deras klang icke måtte förråda honom, grep derefter guld-bocken och bar honom till sin båt. När han sedan kommit ut på sjön, tog han bort ullen, hvarvid bocken rörde sig så att det klingade högt. Då vaknade trollkäringen ur sin sömn, och förnam det fagra ljudet af klockorna. Hon lopp så hän till strand-brädden och ropade i vredesmod: »är det du Pinkel?» Pojken svarade: ’ja, är det så, mor lilla!’ Käringen sade: »har du stulit min guld-bock?» Svennen genmälte: ’ja, har jag så gjort, mor lilla!’ Trollet återtog: »är du icke en stor skälm?» Pinkel gaf till svar: ’jo är jag så, mor lilla.’ Nu begynte käringen qvida och klaga. Hon sade: »ack! hvad jag var enfaldig, som släppte dig bort ifrån mig. Jag kunde väl tänka, du skulle spela mig något streck. Men kommer du någonsin åter hit, skall du aldrig slippa hädan.»

Pinkel återvände nu till kungsgården, och fick tredjedelen af riket att råda öfver, såsom konungen hade lofvat. Men när bröderna fingo veta huru allt hade aflupit, och dertill sågo den fagra lyktan och bocken med de gyllene hornen, som af alla prisades för stora sällsyntheter, blefvo de ännu mer hatfulla och förbittrade emot sin yngre broder. De tänkte nu icke så mycket på någonting, som huruledes de skulle kunna bereda hans ofärd och undergång.

De begge svennerna gingo en dag åter inför konungen, samt talade vidt och bredt om troll-käringens skinn-pels, som sken likt det rödaste guld, och var sömmad med gyllene trådar i hvar enda fåll. Bröderna sade, det höfdes bättre en drottning än en trollpacka att ega en sådan dyrbarhet, och menade att den ensamt fattades ännu i konungens lycka. När konungen hörde allt detta, blef han mycket eftertänksam och sporde: »hvar finnes den pelsen, och hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: ’det kan ingen göra, utom vår broder Pinkel; han vet ock bäst hvarest guld-pelsen står att finna.’ Då fick konungen en stor lust att ega den fagra pelsen, och lät kalla ungersvennen in för sig. När Pinkel kom, sade konungen: »jag har länge förnummit att din hug står till min unga dotter. Nu hafva dina bröder förtäljt mig om en fager skinn-pels, som lyser af röda guldet i hvar endaste fåll. Derföre är min vilja, att du far bort och skaffar mig den pelsen, men om ditt förehafvande lyckas, vill jag göra dig till min måg, och du skall efter mig ärfva riket.» När svennen hörde detta blef han mycket glad, och lofvade vinna den unga mön eller tillsätta lifvet. Då prisade konungen hans hurtighet; men bröderna gladdes i sitt falska sinne, och menade att den färden väl torde blifva deras broders bane.

Pinkel satte sig derefter i sin båt, och färdades öfver viken till ön hvarest trollpackan bodde. Under vägen öfverlade han flitigt med sig sjelf, huru han skulle kunna erhålla käringens guld-pels; men det tycktes honom föga likligt, att hans ärende skulle väl aflöpa, emedan trollet alltid bar pelsen på sig. När han nu hade uppgjort många förslag, det ena äfventyrligare än det andra, rann honom slutligen i sinnet, att han väl kunde försöka ett medel, som torde lyckas, ehuru det var djerft och dristigt.

Pojken band så en påse under sina kläder, och vandrade med rädda steg och ödmjuka åtbörder in i käringens stuga. När trollet blef honom varse, gaf hon honom skarpa ögonkast, och sporde: »är det du Pinkel?» Svennen genmälte: ’ja men, är det så, mor lilla!’ Då blef käringen glad, och sade: »efter som du sjelfmant kommit i mitt våld, lärer du väl icke kunna tänka att äfven komma härifrån, sedan du spelt mig så många streck.» Hon tog nu fram en stor knif, och lagade sig till att dräpa Pinkel. Men när svennen såg detta, ställde han sig mycket förskräckt, och sade: »efter jag ändock skall dö, tyckes mig att jag sjelf kunde få välja döds-sätt. Mig lyster hellre äta ihjel mig af hvit gröt, än att slagtas med knif.» Käringen tänkte vid sig sjelf, att pojken hade valt ett dåligt vilkor, och lofvade derföre efterkomma hans begäran. Hon ställde nu en stor gryta öfver elden, och tillagade en ansenlig myckenhet gröt. När anrättningen var färdig, sattes den framför Pinkel att han skulle äta; men för hvarje gång han stack en sked gröt i munnen, hällde han två skedar gröt i påsen, som var fästad under kläderne. Till sluts började käringen undra, att Pinkel kunde äta så mycket; men rätt som det var, låtsade svennen vara illa sjuk, dignade ned ifrån stolen såsom hade han varit död, och stack dervid oförmärkt hål på sin påse, så att gröten rann öfver golfvet.

Trollet tänkte nu att Pinkel hade spruckit af den myckna gröten. Hon blef derföre mycket glad, slog samman händerna, och sprang bort att uppsöka sin dotter, som gått ut till källan. Men såsom det var regn och oväder, aftog trollpackan dessförinnan sin fagra skinn-pels, och lade den ifrån sig i stugan. Käringen hade likväl icke hunnit långt, förr än pojken återkom till lifs, sprang upp som en blixt, annammade guld-pelsen, och ilade skyndsamt sina färde.

Efter någon stund blef käringen varse Pinkel, der han for i sin lilla båt. När hon nu såg honom lefvande igen, och dertill märkte den gyllene pelsen, som lyste öfver sjön, blef hon mycket förtörnad, och sprang långt ut på strandbrädden. Trollet ropte: »är det du Pinkel?» Svennen genmälte: ’ja men, är det så, mor lilla!’ Käringen sade: »har du tagit min fagra guld-pels?» Pinkel svarade: ’ja, har jag så gjort, mor lilla!’ Trollet återtog: »är icke du en stor skalk?» Svennen genmälte: ’jo, är jag så, mor lilla!’ Nu blef trollpackan illa till mods, samt begynte qvida och jemra sig. Hon tog till orda: »ack! hvad jag var fjollig, som släppte dig bort. Jag kunde väl tänka, det du skulle spela mig många elaka streck.» Dermed skiljdes de ifrån hvarandra.

Troll-qvinnan återvände nu till sin stuga; men Pinkel for öfver viken, och kom lyckligen hem till kungs-gården. Han öfverlemnade så den gyllene pelsen, och det tycktes alla, att ingen hade någonsin sett eller hört omtalas en mera kostelig klenod. Men konungen höll redligen sitt ord emot ungersvennen, och gaf honom sin enda dotter till äkta. Sedan var Pinkel lycklig och nöjd i all sin dag. Men hans bröder voro och förblefvo stall-svenner, så länge de lefde.

Anmärkning.

En föga afvikande öfverlemning, ifrån Östergötland, förtäljer att trollkäringen egde trenne dyrbarheter, en Guld-brand, en Guld-bock och en Guld-fäll. För att erhålla guld-branden kröp pojken upp på taket till käringens stuga, och kastade stenar genom rök-fånget, så att gnistorna flögo omkring hela rummet. När nu troll-käringen gick ut för att speja efter orsaken, var pojken tillreds, stal den skimrande branden och flydde hastigt öfver sjön till andra landet.

För att komma åt guld-bocken nyttjade pojken samma list, som blifvit omtalad i föregående berättelse.

När nu käringen hade förlorat både guld-brand och guld-bock, räddes hon att äfven mista sin fagra guld-fäll, och gömde den derföre uti sängen, der hon låg. Om natten smög pojken in i stugan, lade sig under sängen, och begynte sakteligen draga fällen till sig. Men i detsamma vaknade troll-qvinnan, upptäckte tjufven, och grep honom.

Pojken skulle nu dödas, men fick löfte att sjelf välja sitt döds-sätt. Han begärde så att få äta ihjel sig af hvit gröt. När de skulle äta, stoppade pojken hvarannan sked gröt i munnen, och hvarannan sked stack han i en säck, som han hade bundit omkring lifvet. De fortsatte härmed intill dess att pojken föll ned på golfvet, och låtsade vara död. Men käringen tvivlade ännu, det han var riktigt dräpt, samt slog honom på magen, så att säcken sprack och all gröten rann ut. Nu trodde hon att tjufven var ihjelslagen, och sprang glad bort att förtälja sina grannar huru allt hade timat. Men pojken passade tillfället, grep den fagra guld-fällen, och flydde hastigt öfver sjön till kungsgården, hvarest han fick konungens dotter till äkta.

C. Guld-hästen, Mån-lyktan och Jungfrun i Troll-buren.

Ifrån Uppland.

Det var en gång två fattiga pojkar, som hvarken hade far eller mor, utan måste gå i bygden och tigga sitt uppehälle. Medan de så vandrade omkring, kommo de en dag till ett åkerfält, hvarest säden stod mer än mans-hög. Då sade den äldste: »låt oss plocka några ax, vi ha ännu icke fått någon dagvard.» Den yngre brodern samtyckte härtill, och pojkarne gingo. Men rätt som det var kom der en man gåendes emot dem; han var icke liten, och hade dertill ett mycket bistert utseende. Resen sporde: »hvem har gifvit eder lof att plocka ax på min åker?» Pojkarne svarade: ’vi tänkte, du skulle icke vredgas deröfver; vi voro så hungriga, och du har likväl mycket qvar’. Nu ställde sig jätten helt vänlig, och sade: »jag är icke heller vred; men om j viljen följa mig hem, skolen j få äta eder mätta, och icke behöfva gå omkring att leta ax.» Detta förslag likade den äldste pojken öfvermåttan väl; men hans broder tänkte att jätten väl kunde hafva något svek i sinnet, och ville derföre icke gifva sig i hans våld. Pojkarne höllo så rådplägning med hvarandra. Den äldste sade: »jag tror vi gå med honom.» ’Nej,’ genmälte den yngre, ’jag tror det är bäst vi låta bli.’ Den äldste invände: »vi kunna ju följa med; om der icke är godt, gå vi väl dädan.» — Resen sporde nu om pojkarne ville komma med honom eller icke. ’Ja, visst komma vi,’ svarade den äldre; och så följde bröderna med jätten hem till hans stuga.

När de kommit fram, förde jätten dem in i en liten kammare, och gaf dem så mycken förplägnad, att de aldrig haft det bättre. Han gick derefter ut, och stängde igen dörren. Då sade den äldre pojken: »var jag inte klok, jag, som ville följa med jätten? Nu hafva vi godt, och slippa gå omkring i bygden att tigga.» Den yngre svarade: ’vi ha ännu icke sett huru allt lyktas. Det likar mig illa, att vi blifvit instängde, och icke få gå och komma, såsom vår sed är.’ Den äldre pojken ville icke lyssna till detta tal, utan lade sig att sofva; men den yngre ställde sig på lur vid dörren, för att speja hvad som tilldrog sig utanföre i stugan. Det led så några dagar. Bröderna hade ingen brist på mat; men höllos alltjemnt innestängda.

En qväll, när pojken efter sin vana stod och tittade genom en springa på väggen, märkte han, huru jätten kom in i stugan och begärde fram mat. Medan resen åt, sporde han sin hustru, om icke de begge pojkarne snart voro tillräckligt gödda. Jätte-qvinnan svarade: »den ene är hullig nog; med den andre är det, som det kan.» Jätten sade: ’mig tyckes att de borde vara feta, om du eljest gifvit dem tillräcklig mat. Jag far nu bort och bjuder våra fränder på gästabud; du kan under tiden slagta pojkarne, så att vi må äta upp dem i morgon.’ När pilten förnam detta tal gick han bort till sin broder, väckte honom, och förtäljde hvad han hade hört och sett. »Det kan icke vara sannt såsom du säger,» sade den äldste, och smög sig förskräckt fram till väggen. Vid han nu koxade genom borran, hade tussen just lyktat sin måltid, och ropade åt tjenste-mön, att hon skulle gå efter vatten. »Har du glömt,» sade resen, »att jag vill dricka hvarje gång jag ätit.» Träl-qvinnan undskyllade sig, att det var så mörkt, hon kunde icke hitta vägen till källan. »Tag då min mån-lykta!» mälte jätten med hård röst. Träl-qvinnan tog nu ifrån väggen en lykta, som sken likt månen i dess fylle, och gick så att hemta vatten. När jätten hade druckit, talade han åter till sin hustru: »jag sadlar nu min guldhäst, och rider bort att bjuda gäster. För emellertid ut pojkarne, att du icke må glömma dem.» Derefter gick han bort. Men då den äldste pojken hörde detta samtal, räddes han högeligen, och bad sin yngre broder hitta på råd, att frälsa deras lif. Pojken svarade: »var tröst! jag torde väl finna någon utväg.»

När det lidit en stund på qvällen, kom jätte-qvinnan in till de begge pojkarne. Hon ställde sig mycket vänlig, och talade många fagra ord. »Följen mig små piltar,» sade hon, »så kunnen J se eder om i stugan; J skolen få ligga der i natt.» Bröderna gjorde såsom hon bad, ehuru den äldste var mycket rädd. Käringen lät dem nu lägga sig i sängen, lade sig sjelf bredvid, och insomnade hårdt. Men när det led emot midnatt, steg den yngste pojken upp, och lade ett eldstål öfver jätte-konans hufvud; ty han visste väl, att stål har makt öfver jättar och andra troll, så att om det lägges öfver dem medan de sofva, kunna de icke vakna förr än dager blir ljus. Käringen föll nu i en djup sömn, och sof till andra dagen; men pojken väckte sin broder, och smög med honom ut ur stugan, hvarefter bröderna skyndsamt lupo sina färde.

Emot dagningen kommo piltarne till en stor gård, hvarest de klappade på och beddes få låna hus. Bonden, som egde gården, sporde hvadan de voro, medan de kommo så sent till herberge. Bröderna förtäljde nu sitt äfventyr, huruledes de med stor nöd hade flytt ifrån jätten. Då undfick mannen dem väl, och gaf dem mat, dryck och hvad annat de behöfde. Han sade: »icke många äro de som med lifvet kommit ur jättens våld. Akten er allenast, att han icke åter lockar eder. Men han har ingen makt, så länge J ej gån öfver det breda diket, som löper emellan våra åkrar.» Pojkarne tackade bonden för hans goda råd, och lofvade i allt göra såsom han hade sagt.

Fram emot middagstiden kom jätten ridande på sin guld-häst, och stadnade invid det breda diket. Men hans gångare hade gyllene hår, och var så fager, att det blänkte och skimrade hvar helst den gick fram. När nu resen fick se de begge pojkarne, ropade han och sporde, hvarföre de lupit ifrån honom. Han begynte tillika orda mycket fagert snack, och sade: »följen mig tillbaka, små piltar! jag vill gifva min guld-häst åt den ene af eder; den andre skall få så fager en kunga-dotter, som jag har i mitt våld.» Men pojkarne lyssnade icke till hans lockelser, utan lupo sin kos; och började så åter gå omkring i bygden och tigga.

När de hade vandrat både länge och väl, kommo de omsider till en stor kungsgård, hvarest de gingo in och begärde tjenst. Konungen, som rådde öfver kungsgården, fattade behag till den yngste pojken för hans hurtighets skull, och upptog honom ibland sina svenner; men den äldre brodern gick omkring och tiggde, såsom förut. Det stod så om en rund tid, och svennen var väl liden af alla. Men när den äldre pojken fick veta hvad lycka hans broder hade gjort vid hofvet, blef han mycket afundsam, och ville icke gifva sig tillfreds, förr än äfven han kommit i tjenst hos konungen. Hofmannen bad nu för sin broder, och denne blef antagen till stall-svenn. Men lika som den yngste pojken var af alla väl omtalad, så blef stallsvennen illa liden, för sin falskhet och elakhet. Häröfver bar han stor harm i sitt hjerta, och tänkte icke så mycket på någonting, som huruledes han skulle förderfva sin broder och sjelf vinna konungens ynnest.

Konungen gick en dag till stallet, för att skåda sina fålar. När han skådat dem alla rundtomkring stadnade han vid den gångaren, på hvilken han sjelf plägade rida, strök honom på länden, och sade till sina män: »sägen mig, hvar i verlden såg man en häst, så god som denna?» Stallsvennen tog genast till orda: ’Herre, konung! visserligen är eder gångare fager; men jag vet en annan, som långt öfvergår honom.’ Konungen blef uppmärksam och sporde: »hvar finnes den hästen, och hvem kan skaffa mig den?» Stallsvennen sade: ’jag tror icke att någon kan skaffa den fålen, utom min broder. Han lärer ock bäst veta hvar den finnes.’ Konungen fick nu en stor lust att ega hästen, hvarom han hört så mycket talas, och befallte hofmannen fara bort och hemta den. Hofmannen var icke mycket rädd; likväl hade han hellre stadnat hemma. Men stallsvennen gladdes i sitt hjerta, och menade att hans broder väl knappast skulle återkomma ifrån den resan.

Hofmannen rustade sig nu till, och började sin färd. När han kom till bondens gård, gick han in, helsade höfviskt, och beddes ett godt råd huru han skulle uträtta konungens ärende. Men då bonden igenkände pojken, som hade rymt ifrån jätten, undfick han honom vänligt, och lofvade bistånd i allt hvad han förmådde. De öfverlade så med hvarandra, och slutet blef som jag nu vill förtälja.

Om aftonen, sedan sol gått i skog, smög hofmannen fram till jättens boning. Han hade bundit en käpp vid ändan af ett tåg, och kastade käppen in genom stalls-gluggen. Sålunda klättrade han uppför väggen. När han nu hade kommit upp till gluggen, drog han repet efter sig och hissade sig ned, intill dess han kom uti jättens fåla-hus. Derefter sadlade han tussens guldhäst, öppnade dörren, och red skyndsamt bort. När han så kom till bondens gård, blef en stor glädje att hans företag hade väl aflupit. Men hofmannen ville icke länge dväljas der, utan gjorde sig genast redo, och for hem till kungsgården. Då blef en stor undran öfver den fagra guld-hästen, och mest af alla förundrade sig konungen sjelf. Ifrån den dagen steg hofmannen allt mera i gunst hos sin herre; men stall-svennen harmades öfver hans lycka, och unnade sin broder intet godt.

En dag gick konungen till stallet, för att skåda sina fålar, såsom hans sed var. När han skådat dem alla rundtomkring stadnade han vid jättens guldhäst, klappade den på länden, och talte till sina män: »sägen mig, hvar i verlden såg man väl en sådan kostbarhet som denna?» Männen jakade att dess like näppeligen stod till finnandes. Men den svekfulle stallsvennen var genast redo, och mälte: »Herre, konung! visserligen är eder guldhäst en sällsynt klenod; men jag vet en annan dyr-grip, som vida öfvergår honom i kostbarhet.» Vid detta tal blef konungen uppmärksam, och sporde hvarom frågan var. Då begynte stallsvennen orda både vidt och bredt om den sköna lyktan, som sken klarare än månen i dess fylle. Konungen återtog: »hvar finnes den lyktan, och hvem kan skaffa mig den?» Stallsvennen sade: ’jag tror icke att någon kan skaffa eder den lyktan, utom min broder. Han lärer ock bäst veta hvar hon finnes.’ Konungen fick nu en stor lust att ega mån-lyktan, hvarom han hört så mycket talas, och befallte hofmannen draga bort och hemta den. Hofmannen var icke mycket rädd; likväl hade han gerna stadnat der han var. Men stallsvennen gladdes i sitt falska hjerta, och menade, att hans broder näppeligen skulle återkomma ifrån den färden, såsom förra gången.

Hofmannen rustade sig nu till, och begaf sig på väg. När han kom till bondens gård gick han in, tackade för sist, och beddes ett godt råd huru han skulle erhålla jättens mån-lykta. Bonden undfick honom på det bästa, och lofvade bistånd i allt hvad han kunde. När de så hade samspråkats, tog hofmannen farväl, och gaf sig ensam på färd till den grymme jätten.

Fram på aftonen, sedan det blifvit skumt, kom resen hem ur skogen. Han hade varit borta hela dagen, och var mycket hungrig. När han nu lyktat sitt qvällsmål, hade trälqvinnan förgätit hemta vatten. Då blef jätten misslynt, och sade: »har du glömt att jag vill dricka, hvarje gång jag har ätit?» Tjenstemön undskyllade sig, att det var så mörkt, hon kunde icke hitta vägen till källan. »Tag då min mån-lykta,» röt jätten med vred stämma. Qvinnan lät icke säga sig detta två gånger, utan ryckte den fagra lyktan ifrån väggen, och skyndade bort till källan. Men hennes färd aflopp emot förmodan; ty vid det hon lutade sig ned, var hofmannen tillreds, grep henne i fötterna, och ställde henne på hufvudet i brunns-hålet. Derefter tog han den fagra lyktan, som sken likt månen i dess fylle, och lopp hastigt derifrån. När han nu kom till bondens gård, blef en stor glädje att hans företag hade lyckats. Men hofmannen ville icke länge dväljas der, utan gjorde sig genast redo, och for till kungsgården. Här blef en stor undran öfver den kosteliga mån-lyktan, och mest af alla förundrade sig konungen sjelf. Efter den dagen blef hofmannen ännu mera kär för sin herre, och aktades ypperst ibland alla hans tjenare. Men stallsvennen bar afund emot honom i sitt hjerta, och tänkte alltjemt på råd, huru han skulle förderfva sin broder.

Någon tid derefter gick konungen åter igen till stallet, för att se sina fålar. Då han förlustat sig med att skåda dem alla, vände han sig till sina män och sade: »icke lärer det finnas någon konung, som kan berömma sig att ega större dyrbarheter än dem jag har; och vet jag ingenting som fattas mig.» Alla jakade härtill; men den svekfulle stallsvennen var genast redo, och mälte: »Herre, konung! visserligen besitter du många kostliga gripar; men jag vet en klenod, som vida öfvergår dem alla.» När konungen hörde detta, blef han mycket förundrad, och sporde: »hvarom talar du, och hvem kan skaffa mig den klenoden?» Då begynte stallsvennen orda både vidt och sidt om den fagra konungadottren, som var i jättens gård, och lyktade så sitt tal: »icke kan jag skaffa dig den unga mön; icke heller vet jag någon annan, som kan göra det, utom min broder. Han lärer ock bäst veta, hvarest hon finnes.» Konungen fick nu en häftig åtrå att ega den sköna prinsessan, hvars fägring prisades så högt, och befallte hofmannen draga bort och hemta henne. Hofmannen var icke mycket rädd till sinnes; likväl hade han hellre stadnat der han var. Men stallsvennen gladde sig, och menade, att detta väl torde blifva den sista resan för hans broder.

Hofmannen rustade sig nu och red till bondens hemvist, såsom förra gången. Han gick in, tackade för sist, och beddes ett godt råd, huru han skulle vinna konunga-dottern ut ur jättens gård. När de hade rådsammats, sade bonden: »ditt förehafvande är svårt, och jag vet icke rätteligen huru det kan aflöpa; ty konunga-dottern sitter i högan loft, inom en förtrollad bur. Likväl är mitt råd, att du fäster jern-kilar i väggen, och så går upp till henne. Sedan står att se, om lyckan vill vara eder gunstig.» Hofmannen tackade för gubbens råd, och sade sig vilja följa det. Han tog derefter afsked, och vandrade till jättens stuga; men bonden unnade honom väl, och afbidade med oro hans återkomst.

Om qvällen sedan det blifvit mörkt, fästade hofmannen kilar i väggen, och kom sålunda upp i högan loft. Men jungfru-buren, hvarest prinsessan satt fången, var förtrollad, så att ingen skulle kunna öppna låset, utom allenast den, som af ödet var bestämd att blifva möns brudgum. När nu konunga-dottern fick se den raske ungersvennen, gladdes hon i sitt hjerta; men låset sprang upp af sig sjelf, så att hofmannen kom in i buren. Han förtäljde derefter sitt ärende, och frågade om prinsessan ville följa honom. Härtill var hon villig, och gjorde sig straxt redo. När de nu gingo utför väggen, höll ungersvennen henne fast, att hon icke skulle falla, hvilket mön lät sig väl behaga. Derefter drogo de hastigt bort, och kommo till bondens gård. Men hofmannen ville icke bida, utan tog farväl af den rådkloke gubben, och lagade sig tillreds att fara hem. De färdades så till kungsgården; men under vägen fattade ungersvennen en häftig kärlek för den fagra mön, så att han trodde det skulle blifva hans död, om någon annan fick ega henne.

När de nu voro framme, blef stor glädje öfver hela konungens gård, att hofmannen kommit tillbaka; ty alla höllo honom kär, förutan hans broder, den elake stallsvennen. Konungen gick derefter att skåda sin unga brud, och det tycktes honom, att han aldrig hade sett en fagrare qvinna. Men vid han skulle tala henne till, se! — då kom den förtrollade buren tillbaka, och ingen kunde öppna låset, utom allenast han, som frälsat prinsessan ur jättens våld. Nu förstod konungen, att mön icke var bestämd att tillhöra honom. Han lät derföre tillreda ett präktigt bröllop, och gaf konungsdottern till brud åt den raske hofmannen, som för henne hade genomgått så mycken farlighet. När brölloppet hade stått med lust och lek i långan tid, tog konungen farväl af dem begge, och sände dem med stort följe hem till prinsessans fader. Här blef icke liten fröjd öfver hela riket, att konungen hade återfått sin enda dotter. Men hofmannen och hans gemål lefde lyckligt tillsammans i många, många år. Och när konungen, som var prinsessans fader, blef död, vardt hofmannen tagen till konung öfver riket. Der lefver han, efter hvad jag hört sägas, och styrer landet lyckosamt ännu i denna dag.

4.
Half-Trollet, eller De Tre Swärden.

Ifrån S. Småland.

Åtskilliga liknande drag förekomma i inledningen till den Tyska Folk-Sagan: »Der junge Riese.» Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. II, N:o 90, ss. 24-34.

Det var en gång en smed, »och mången är väl det», såsom alla sagor pläga begynna. Han hade lyktat sitt vår-arbete, och skulle ge sig ut åt skogen att hugga ved till en kol-mila. När han ätit dagvard och var tillreds att gå, sade han till sin hustru: »du kommer väl till mig med middags-mål, ute vid tall-dungen?» Qvinnan lofvade göra såsom hennes man hade sagt. Smeden gick derefter åt skogen, och begynte hugga. När det nu led emot middagen, kom hans hustru, såsom det tycktes, till honom med mat. Mannen åt. Derefter lade han sig att »hvila middag», såsom seden är om sommar-tid, och sof en stund på qvinnans arm.

När de hade sofvit en blund steg hustrun upp och gick sin väg, men tog smedens yxa med sig. »Hvad skall du med yxan?» sporde smeden. »Der hänga ju fyra yxor hemma på yx-hänget?» Qvinnan svarade icke, utan fortsatte sin färd. Detta tycktes mannen underligt vara; men han tänkte: »hon ställer väl yxan vid någon buske, hvarest jag kan återfinna den.» Smeden begynte så åter stapla ihop ved till sin kol-mila.

Efter någon stunds förlopp, kom smedens hustru gåendes till sin man med middagsmål. Hon frågade: »vill du inte äta din middag? det är redan långt lidet på dagen.» Smeden vardt förundrad och genmälte: ’äta nu? Hvad är det för ätande?’ »Ja,» ursäktade sig hustrun, »visst har jag kommit att dröja öfver tiden; men så har jag likväl icke varit sysslolös. Jag har bakat, att du skulle få bröd, jag har kärnat, att du skulle få smör.» Då blef smeden ännu mer förundrad, och tänkte vid sig sjelf, att det väl måtte vara illa bestäldt. Han satte sig derefter att äta hvad han förmådde; men talade inte, utan tycktes honom rådligast låta allting vara som det var.

Vid pass sju år efter denna tilldragelse, hände sig, att smeden en afton stod på sin ved-kast och högg qväll-ved. Då kom der gåendes en »here» (pojke), som bar en yxa på armen. Smeden sporde: »hvad fattas din yxa? Skall den bo’s (lagas) eller äggvällas?» Pojken svarade icke. Smeden tog nu yxan, och beskådade henne mycket noga. Han sade: »det felar yxan ingenting; men skam far i mig! är det icke min yxa.» Då mälte heren: ’är det eder yxa, så ären J ock min fader.’ Smeden måste nu kännas vid sin son, såsom han hade känts vid sin yxa, gick derföre mycket bekymrad in till sin hustru och förtäljde, att der vore kommen en liten pojke, som han ville hafva sig till hjelp i smedjan. Men hustrun ville inte höra talas om någon tillökning af hushållet, som, menade hon, redan förut var stort nog. Först efter många böner, lyckades det mannen att öfvertala henne. Pojken fördes så in i stugan, fick mat och kläder, och följde om dagarne sin fader uti smedjan.

Det led nu en tid bortåt. Heren var både qvick och villig, och dertill mäkta stark, eftersom hon var hälften Christen och hälften Troll. Men han var tillika mycket tunghållen, och hade ett ’så godt mat-hjerta’, att hans fader till sluts icke såg sig god att föda honom längre. Smeden gick derföre en dag fram till kungsgården och sporde, om icke konungens köksmästare ville hafva en pojke till sitt biträde i köket. »Jo», mälte kocken, »jag behöfver honom nu som aldra bäst. Låt pilten komma hit, ju förr, desto hellre.» Då vardt smeden glad, och tänkte vid sig sjelf: »kommer min son till kungsgården, lärer han väl någon gång få äta sig mätt.» Mannen gick så hem, och förtäljde huru hans ärende hade aflupit.

När heren förnam dessa tidningar, sade han: »fader, nu är min begäran, att J smiden mig tre svärd: ett, som väger tre lispund, ett som väger sex lispund, och ett som väger tolf lispund. Dessutom skolen J skaffa mig tre linne-rockar, en till hvardera svärdet. Gören J detta såsom jag beder, vill jag vinna så mycket medel, att J aldrig skolen smida mer för nödtorft». Den fattige smeden fick ett stort bekymmer att samla så mycket jern och stål, som tarfvades till de tre svärden; men han dristade icke göra sin son emot. När nu allt var redo efter pojkens begäran, vägde det tredje svärdet icke mer än ellofva pund; ty ett lispund jern hade bränts bort i härden. Då blef heren vred, och sade: »voren J icke min fader, såsom J det ären, skullen J sjelf få pröfva edert verk. Nu står hårdt, om jag dermed kan göra mig något gagn.» När smeden såg sin sons vrede blef han rädd, och teg; men han tänkte vid sig sjelf: »svärdet torde blifva dig tungt nog att sköta, ändock att du är stark. Jag vet väl hvad möda det kostat mig att lyfta det ifrån härden till städet.» — Pojken tog så de tre svärden och de tre linne-rockarne, och gömde dem under en jordfast sten. Derefter gick han med sin fader till kungs-gården, och kom i tjenst hos kocken, såsom lofvadt var.

Det hände sig en gång, att konungen, som rådde öfver landet, var ute i leding. Då uppstod en häftig storm och sjö-gång, så att alla trodde det skeppet, med allt hvad deruppå var, skulle förgås i hafvet. Men den hårda väderleken förorsakades af trenne hafs-troll; och de ville icke släppa konungen i land, med mindre han tillförene åt dem utlofvat sina tre fagra döttrar. När nu konungen kom hem till sitt, lät han utgå ett påbud, att om det funnes någon man och kämpe, som ville våga sitt lif och frälsa de tre prinsessorna, skulle han få en af dem till gemål, och dertill blifva konung öfver halfva riket. Men ingen kämpe var så båld, att han tröstade en kamp emot de förskräckliga hafs-trollen, utom allenast en skräddare, som ställde sig mycket dristig, och lofvade göra allt hvad han förmådde.

När det led på tiden att konunga-döttrarne skulle utlemnas till hafs-trollen, blef en allmän sorg och jemmer öfver hela konungariket; men aldramest sörjde konungen och hans gemål, drottningen. Den äldsta prinsessan blef så förd ned till hafvet med mycken ståt, och allt folket följde henne på vägen. När de nu kommit till hafs-brädden satte sig mön på den hvita sanden, stödde hand emot kind, och fällde modiga tårar. Men den manhaftige skräddaren glömde bort sina stora ord, och kröp upp i ett högt träd, som växte på samma ställe.

Emedlertid gick heren till sin mästare, och beddes orlof att gå ut i staden och förlusta sig en stund. Kocken biföll hans begäran, men bad honom icke dröja länge borta. Pojken sprang derefter hem, tog svärdet, som vägde tre lispund, drog linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen framåt hafs-stranden. När han nu kom till stället, hvarest konungadottern satt, gick han fram, helsade henne höfviskt, och sporde: »hvi sitter sköna jungfrun här så ensam och sorgelig?» Prinsessan genmälte: ’jag må väl vara sorgefull; min fader har varit i sjönöd, och lofvat mig åt ett grymt hafs-troll. Jag rädes, det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ Pojken frågade: »finnes då i hela er faders rike ingen man och kämpe, som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’det sitter en skräddare här i detta träd. Han har lofvat göra hvad han kan.’ Vid nu heren vände sig om, och såg hvarest skräddaren satt högt i gran-toppen, log han, sägande: »Jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska mig en stund, skall jag frälsa edert lif.» Detta tycktes konungadottren vara en dristig begäran; men i sin stora nöd tordes hon icke neka. Då talade pojken till sin hund: »liten Trogen, sitt troget på vakt!» derefter lade han sitt hufvud på jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddaren satt tyst i granen, och såg deruppå. Men konungadottern drog en röd silkes-tråd utur sin tröja, och flätade oförmärkt in i herens långa hår-lockar.

I detsamma hördes ett starkt gny och buller ifrån sjön, böljorna gingo högt upp på land, och fram ur djupet kom ett hiskeligt hafs-djur, som hade tre hufvuden. Trollets hund var så stor som en årsgammal tjur-kalf. Vidundret sporde: »hvar är konungadottern, som blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte: ’hon sitter här. Men du må väl gå så nära, att vi få talas vid.’ Trollet sade: »ämnar du, lille byting, drifva gäck med mig?» ’Nej,’ svarade heren, ’jag har kommit för att kämpa om den unga prinsessan.’ »Ja, väl,» mälte trollet, »men då skola vi låta våra hundar dragas först.» ’Dermed är jag nöjd’, sade heren.

Pojken och hafs-trollet hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt slagsmål emellan dem. Leken ändades så, att pojkens hund, den lille Trogen, bet trollets hund i halsen, till dess blodet förrann och hafs-hunden blef liggande död på sanden. Då sade heren: »nu ser du hvad affärd din hund har fått; det skall gå dig likaledes.» Han gick derefter fram emot trollet, drog sitt svärd, som vog tre lispund, och högg till, så trollets alla tre hufvuden dumpo (föllo) i sjön. Detta blef hafs-trollets bane. När jungfrun såg denna färd, utbrast hon med stor hjertans glädje: »nu är jag frälsad!» Hon bad så att den främmande kämpen skulle följa henne hem till kungs-gården, och der undfå heder och belöning för sin stora tjenst. Men heren nekade härtill och sade, att hans bistånd var en ringa och lumpen ting, hvarom icke vore värdt att mycket orda. Pojken grep derefter några perlor och smycken, som hafstrollet hade burit, tog ett höfviskt farväl af konunga-dottern, och vandrade skyndsamt sina färde.

Medan detta timade, satt den manhaftige skräddaren i grantoppen och afbidade stridens utgång med stor räddhåga. När nu faran var förbi, kröp han hastigt ned, drog sin värja, och tvingade konunga-dottern aflägga ed, det han och ingen annan varit den som frälsat henne. Derefter gingo de samman till kungs-gården, och lärer hvar man väl kunna veta hvad glädje det blef, när prinsessan kom oskadd tillbaka. Konungen lät genast tillreda ett stort gästabud, men skräddare-svennen sattes vid hans sida, och blef hållen för den yppersta kämpe vid hela hofvet.

Andra dagen skulle den medlersta prinsessan föras ut till hafs-trollet, och der blef nu samma sorg som förut. Men såsom den tappre skräddaren hade frälsat den äldsta konunga-dottern, tänkte mången, att han väl ock skulle frälsa hennes syster. Man satte derföre mycken lit till skräddare-svennen, och sjelf lät han icke fattas stora och stolta ord. Den unga prinsessan fördes derefter ned till hafvet, och allt folket ledsagade henne på vägen. När de nu kommo fram, satte konunga-dottern sig ned på hafs-brädden, och grät bitterligen, så att hennes tårar föllo på den hvita sanden. Men skräddaren tyckte det icke vara rådligt stadna der han var, utan klef upp i granen, och gömde sig emellan dess grenar, såsom förra gången.

Medan detta tilldrog sig, gick heren till sin husbonde och sade: »mästare! gifven mig orlof att gå ut i staden och förlusta mig. I går hann jag föga se mig omkring.» Kocken svarade: ’om skräddaren vinner seger öfver trollet, blir här i dag ett större gästabud än i går, och jag är ensam att tillreda maten. Der borta står ett kar, som rymmer aderton såar vatten; jag har ingen som hjelper mig att få in ett enda ämbar.’ Då frågade heren, om han fick gå bort, sedan han hade fyllt vatten-karet. Kocken samtyckte härtill, och tänkte vid sig sjelf, att det väl vore afton, innan karet kunde fyllas. Men pojken fattade det stora karet emellan händerna, sprang till brunnen, och uppdrog det så fullt, att vattnet lekte öfver alla bräddar. Dertill tog han fram några sköna perlor, och stack sin mästare i handom, hvilket denne lät sig väl behaga. När nu kocken förnam pojkens ofantliga styrka, tordes han icke vidare neka till hans bön, utan sade: »gack i frid, men dröj icke länge borta!» Pojken sprang så hem efter svärdet, som vog sex lispund, drog linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen fram emot hafvet.

När han kom till stället, hvarest konunga-dottern satt på sjö-stranden och grät, blef skräddaren öfvermåttan glad, der han krupit upp i gran-toppen. Men pojken lät icke märka sig, utan gick fram till prinsessan, helsade henne höfviskt, och sporde: »skön jungfru! hvi sitten J här så sorgsen och allena?» Konungadottern svarade: ’jag må väl vara sorgsen; min fader har varit i sjö-nöd och bortlofvat mig till ett styggt hafs-troll. Jag rädes, det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ Pojken sade: »finnes då uti hela er faders rike ingen man och kämpe, som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’det sitter en manhaftig skräddare här i denna gran. Han har lofvat frälsa mig, såsom han frälsat min syster.’ Vid dessa ord vände heren sig om, och såg hvarest skräddaren satt högst i trädet. Då log pojken, och sade: »jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska mig en stund, skall jag frälsa edert lif.» Detta tycktes konunga-dottern vara en dristig begäran, men i sin stora nöd samtyckte hon att göra såsom han bad. Då talade heren till sin hund: »liten Trogen, sitt troget på vakt!» Derefter lade han sitt hufvud på jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddare-svennen satt tyst i granen och såg deruppå. Men konunga-dottern drog en svart silkes-tråd ur sin kappa, och flätade den oförmärkt in i herens långa hår.

I detsamma begynte Trogen skälla, och der blef ett starkt gny och dönande uti sjön, så att böljorna vältrade högt upp på sanden. Nu framkom ur djupet ett ofantligt hafs-troll, som var styggt till åsyn och hade sex hufvuden. Trollets hund var så stor, som en tu års gammal oxe. Vidundret sporde: »hvar är prinsessan, som blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte: ’hon finnes här, men du må väl gå så nära att vi få talas vid.’ Trollet sade: »kanske vill du, lille byting, kämpa med mig?» Heren genmälte: ’det är för den skull jag har kommit hit.’ Trollet tog till orda: »i går slog du ihjel min broder; i dag blifver jag din öfverman. Dock skola vi låta våra hundar dragas först.» ’Dermed är jag nöjd’, sade heren.

De hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt slagsmål emellan dem. Leken lyktades så, att pojkens hund, den lille Trogen, bet trollets hund i halsen, tills blodet förrann och han blef liggande död vid sjön. Då sade heren: »du ser hvad affärd din hund har fått; nu skall det gå dig sammaledes.» Han gick derefter fram emot trollet, svingade sitt svärd, som vog sex lispund, och högg till, så att alla trollets sex hufvuden trillade i vattnet. Detta blef hafs-trollets bane. När konunga-dottern såg denna färd, blef hon öfvermåttan glad och utbrast med hjertans lust: »nu är jag frälsad!» Hon bad derefter, att den främmande kämpen skulle följa med till hennes faders gård, och der undfå heder och belöning för sin stora tjenst. Men heren nekade härtill och menade, att hans bistånd var en ringa ting, som icke vore värd mycket omtalas. Pojken grep derefter några perlor och prydnader, hvilka hafs-trollet hade burit, tog ett höfviskt farväl af konunga-dottern, och gick skyndsamt sina färde.

Medan striden stod var skräddaren, uppe i gran-toppen, nästan halfdöd för ångest och räddhåga. När nu all fara var öfver, kröp han hastigt ned af trädet, drog sin värja, och tvingade konunga-dottern göra ed, det han och ingen annan varit den som frälsat henne. Prinsessan var icke mycket villig härtill; men hon räddes för sitt lif, och tordes icke neka. Skräddaren förde henne så till kungs-gården, hvarest de emottogos med stor fröjd och hedersbevisning. Derefter anrättades ett ännu ypperligare gästabud, än det som varit dagen tillförene. Skräddare-svennen sattes närmast intill konungen, och hölls af alla i stor ära och vördnad. Sjelf talade han många stolta ord, och rosade mycket sina manliga bedrifter.

Tredje dagen skulle den yngsta konunga-dottern föras ut till hafs-trollet. Då blef en ännu större sorg än tillförene, ej blott öfver konungens gård, utan öfver hela riket; ty alla höllo prinsessan kär, för hennes fägring och mildhet skull. Många satte nu sin lit till den manhaftige skräddaren, att han skulle frälsa konunga-dottern, såsom han frälst hennes systrar; men prinsessan sjelf ville icke låta trösta sig, utan grät bitterligen. Hon fördes derefter till hafvet, och satte sig på hafs-stranden. Men skräddare-svennen glömde alla sina stora löften, och kröp upp i den höga granen, såsom han var van att göra.

Medan allt detta timar gick kocks-pojken till sin husbonde och sade: »mästare! gifven mig orlof att ännu en gång förlusta mig uti staden. Jag lärer icke snart bedja eder om lof att gå ut.» Såsom nu kocken visste pojkens ofantliga styrka, och dertill förnummit hans frikostighet, ville han icke afslå en så ringa bön, utan sade: »gack i frid! men blif icke länge borta. Om skräddaren vinner seger, blir här i dag ett mycket större gästabud än någonsin tillförene.» Heren tog så fram några gyllene smycken, och stack sin mästare i handom, hvilket kocken lät sig väl behaga, om sagan eljest icke ljuger. Derefter sprang pojken bort, och hemtade det tredje svärdet, som borde hafva vägt tolf lispund, men vog blott ellofva. När han svingade det i handen och märkte huru lätt det var, blef han åter vred, och sade till smeden: »voren J icke min fader, såsom J det ären, skullen J sjelf smaka det. Nu står till lyckan om jag återkommer eller får min bane.» Heren band så svärdet vid sidan, drog linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen fram emot hafvet.

När han kom till stället hvarest konunga-dottern satt och grät på hafs-stranden, gladde sig skräddaren uppe i gran-toppen. Men heren lät icke märka sig, utan gick fram till prinsessan, helsade höfviskt, och sporde: »skön jungfru! hvi sitten J här så bedröfvad och fällen tårar på kind?» Konunga-dottern svarade: ’jag må väl fälla tårar; min fader har varit i sjönöd och lofvat mig bort till ett hafs-troll. Jag rädes det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ När svennen såg hennes sorg, rördes hjertat i hans bröst, ty så vänt ett vif hade han aldrig sett tillförene. Han frågade: »finnes då i hela er faders rike ingen man och kämpe som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ sade mön, ’det sitter en manhaftig skräddare uppe i denna gran. Han har lofvat frälsa mig, såsom han frälsat mina begge systrar.’ Vid dessa ord vände heren sig om, och såg hvarest skräddaren satt högst i toppen af trädet. Då log han, och sade: »ädla jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska mig en stund, skall jag för eder våga mitt lif.» ’Det vill jag gerna göra’, mälte konungadottern; ty hon höll svennen kär, för hans hurtighet skull. Då talade heren till sin hund, och sade: »liten Trogen, sitt troget på vakt!» Derefter lade han sitt hufvud i jungfruns knä, och sof en blund, medan hon löskade honom. Men när konungadottern blef varse trådarne, hvilka hennes systrar hade flätat i pojkens hår, föll det henne underligt före; hon drog så en silkestråd utur sin skarlakans-kappa, och band den oförmärkt ibland svennens lockar.

I detsamma begynte Trogen skälla, och det hördes ett starkt gny ifrån hafvet. Då sade heren: »det är tid att stiga upp. Skön jungfru! gifven mig edert förkläde, vi torde kunna få gagn deraf.» Konungadottern gjorde såsom han bad, och svennen skar, med sitt svärd, klädet i tolf stycken. Nu blef ett hiskeligt dön i vattnet, så att böljorna drefvos högt upp på torra landet, och fram kom ett förfärligt hafs-troll, som hade tolf hufvuden, det ena styggare till åsyn än det andra. Trollets hund var stor, som den största tjur. Vidundret sporde: »hvar är prinsessan, som blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte: ’hon finnes här; men du må väl gå så nära, att vi kunna talas vid.’ Trollet tog till orda: »kanske vill du, lille byting! dräpa mig i dag, såsom du förut dräpt mina bröder?» Heren gaf till svar: ’det är fördenskull jag har kommit hit.’ Trollet sade: »bida! här träffar du din öfverman. Dock skola vi låta våra hundar dragas först.» ’Dermed är jag tillfreds’, genmälte heren.

De hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt slagsmål. Men leken fick en hastig ända, ty troll-hunden grep herens hund med tänderna, och uppslukade honom i en enda munsbit. Detta blef Trogens bane, och tycktes vara ett dåligt förebud. Heren lät dock icke skräma sig, utan gick fram, och högg manligen till med svärdet, så att alla trollets tolf hufvuden föllo i sjön. Men trollet hade en underlig art, ty när ett hufvud var afhugget, och kom i vattnet, fick det åter lif, hoppade upp och blef genast sittande såsom förut. När heren förnam detta, ropade han till konunga-dottern och sade: »ädla jungfru! nu äro goda råd dyra. Lägg en flik af ert förkläde på hals-ändan, så fort jag afhugger hufvudet, eljest qvicknar det åter vid.» Svennen högg derefter andra hugget, så att ett hufvud föll till marken; men konunga-dottern var genast redo, och gjorde såsom han hade tillsagt. Heren högg så tredje hugget, och å nyo föll ett hufvud; men prinsessan var åter tillreds, och lade en flik af sitt förkläde öfver hals-ändan. Sammaledes ock det fjerde hugget. När heren sålunda hade afhuggit sju hufvuden, begynte trollet bedja för sig, och sade: »stilla ditt svärd, ty jag vill gerna lemna jungfrun i frid, endast jag får draga hädan.» Men heren var vred i hugen, och mälte: »icke må du tänka att komma lefvande härifrån, sedan jag en gång vunnit seger öfver dig.» I detsamma svingade han sitt svärd, och högg väldeligen till, så att det ena hufvudet föll till marken efter det andra; men konunga-dottern var alltid redo, och lade en klädes-flik på såret. De lyktade icke förr än svennen afhuggit alla trollets tolf hufvuden; och detta blef hafs-trollets bane. Men under tiden satt skräddaren uppe i gran-toppen, och tordes icke röra sig för ängslan och räddhåga.

När striden var ändad, utbrast konunga-dottern med hjertans fröjd: »nu är jag frälst!» Derefter tackade hon sin kämpe för hans manliga bistånd, och bad honom följa med till hennes faders gård, att der undfå heder och belöning. Men heren nekade till hennes begäran, och menade att föga förtjente ordas om den ringa tjenst han kunnat göra. Han grep så några af trollets smycken, tog ett kärligt farväl af den fagra konunga-dottern, och drog sina färde.

Då pojken hade gått, klättrade skräddare-svennen hastigt ned af trädet, drog sin värja, och hotade prinsessan med döden, om hon icke ville göra ed, att han, och ingen annan, varit den som frälsat henne ifrån hafs-trollet. Detta tycktes konunga-dottern vara ett dåligt vilkor, ty hennes hug lekte till den unge kämpen, som så manneligen för henne vågat sitt lif. I sin nöd dristade hon likväl icke vägra, utan lofvade göra efter skräddarens begäran. De vandrade så tillsammans emot kungs-gården. Prinsessan var modfälld, och ordade litet; men skräddaren gick vid hennes sida med stolta steg och stora åthäfvor, såsom hade han varit den djerfvaste kämpe. När nu konungen på långt håll märkte deras ankomst, blef han mycket glad, ty han hade icke trott få återse sin dotter med lifvet. Han drog dem så till mötes med hela sitt hof, samt stor heders-bevisning. Och der blef glädje i konungens gård, att de tre prinsessorna voro frälsta; och ett stort rykte om den manhaftige skräddaren gick ut öfver hela riket.

Det led nu emot timman, att gästabudet skulle begynna; men ingen mat var framsatt på borden. Då blef konungen misslynt, och sände sin yngsta dotter att spörja, hvarföre måltiden icke var redo. Kocken undskyllade sig, det hans tjenare varit borta, så att han ensam måst anrätta maten. Prinsessan återvände med sådant besked. När hon nu gick förbi kocks-pojken, föll det henne underligt före, att han vände sig bort, och vid hon beskådade honom nogare, då igenkände hon den tappre kämpen, som nyss hade stridt för henne. Nu blef konungadottern glad, och lopp hasteligen in till sina systrar att förtälja hvad hon hade hört och sett.

Medan prinsessorna samtalade härom, kom konungen, deras fader, och fick höra hvad de sade. Då förundrade han sig, och befallte strängeligen sina döttrar, att utan omsvep bekänna huru allt hade tillgått. Den yngsta konunga-dottern berättade nu allting, såsom det var, ifrån början till slut, och de äldre prinsessorna bekräftade hennes tal. Men konungen blef mycket vred öfver skräddarens falskhet, och gladdes tillika att kunna vedergälla den rätta kämpen. Han skickade så bud, att kocks-svennen skulle genast komma in för honom.

När budet kom fram, blef en stor undran ibland alla konungens tjenare och små-svenner. Men kocks-pojken ville icke gå, utan sade: »huru skall jag komma inför konungen; jag är en ringa man och klädd i ringa kläder.» Budet svarade, att han gjorde bäst i att lyda konungens vilja. Då gick heren dristeligen upp i salen, hvarest konungen satt till bords med alla sina gäster; och skräddaren hade sin plats vid konungens sida. När nu skräddare-svennen såg den tappre kämpen, som hade frälsat prinsessorna, bleknade han till jord; men konungen vände sig till kocks-pojken, och sporde med hög röst: »är det du som har frälsat mina tre döttrar?» Heren svarade frimodigt: ’alla veta förtälja, att icke jag, utan skräddaren har gjort det.’ »Nej,» ropade konunga-döttrarne med en mun, »det var du som frälste oss, och här sitta de tre silkes-trådar, som vi flätade in i ditt hår, den dagen du låg på vårt knä.» Prinsessorna sprungo så fram, omfamnade kocks-svennen, och uppsökte hvar sin silkes-tråd ibland hans långa lockar. Nu förstodo alla, att det var sannt, såsom konunga-döttrarne hade förtäljt. Men konungen sade: »om det var du, som frälste prinsessorna, skall du ock hafva lön derför. Jag gifver dig min yngsta dotter, och dertill halfva mitt land och rike.»

Nu blef stor lust och hugnad öfver hela kungsgården, och brölloppet firades med fröjd och gamman. Men den manhaftige skräddaren smög sig skamflat bort ifrån gästabudet, och sagan förmäler intet om hans vidare storverk.

Anmärkning.

Ibland F. Hammerichs Skandinaviske Reiseminder, införda i tidskriften Brage og Idun, Kjöbenhavn, 1859, Bind II, förekommer ss. 547-552 en öfverlemning ifrån Blekinge af en saga, kallad »Lille Knös», hvilken eger lika inledning med ofvan anförda folk-berättelse. Den Blekingska öfverlemningen är i öfrigt utan serdeles värde, och skönjes tydligen hafva tillkommit genom förblandning af flera skiljda sago-stoffer. Vi återkomma dertill, vid meddelandet af sagan om »Pojken, som åt för tolf och arbetade för tolf.»

5.
De Begge Foster-Bröderna.

Beslägtade Folk-Sagor förekomma:

1. På Norska: — Hos Asbjörnsen och Moe, Norske Folkeeventyr, Del. I. Christiania 1843, N:o 24, ss. 139-157, »Lille Kort».

2. På Tyska: — A. Se Kinder-Märchen aus mündtlichen Erzählungen gesammelt, Erfurt 1787, ss. 151-186, »Königin Wilowitte mit ihren zwei Töchtern». — B. Se A. L. Grimm, Linas Märchenbuch, ss. 191-211, »Brunnenhold und Brunnenstark». — C. Se Bröderna Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o 60, ss. 362-389, »Die Zwei Brüder» [öfvers. på Svenska uti Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1838, ss. 120-153, »De två Bröderna»]. — D. Se anf. b. Th. I, N:o 62, ss. 397-399, »Die Bienenköniginn» [öfvers. på Svenska uti Reuterdahls Julläsn. för Barn, s. å., ss. 111-114, »Askepott»]; jfr. Th. III, ss. 113-115. — E. Se anf. bok Th. I, N:o 17, ss. 106-111, sednare delen af Sagan »Die weisse Schlange». — F. Se anf. bok. Th. I, N:o 85, ss. 498-504, »Die Goldkinder» (jfr. Th. III, s. 150). — G. Se anf. arb. Th. III, ss. 105-110, »Wasserpeter und Wasserpaul», samt »Johannes Wassersprung und Caspar Wassersprung».

3. På Böhmiska: — Hos Gerle, Volksmärchen der Böhmen, Prag 1819, Th. II, 2, »Die Zwillings-brüder».

4. På Magyariska: — Hos Gaal, Volksmärchen der Magyaren, Wien 1822, N:o 9, »Der Vogel Goldschweif».

5. På Fransyska: — Se Caylus, Cabinet des Fées, T. XXIV, s. 267, »L’Oiseau d’or» [öfvers. på Svenska uti Saga, Barn-Kalender för år 1844, ss. 15-26, »Skön-Guldhår»].

6. På Italienska: — A. Hos Straparola, Notti piacevoli, X, N:o 3. — B. Se Basile, Il Pentamerone, I, N:o 7, »Lo mercante.»

7. På Hinduiska: — Se en egendomlig, men mycket liknande berättelse i »Die Märchensammlung des Somadeva Bhatta aus Kaschmir, aus dem Sanskrit ins Deutsche übersetzt von D:r Hermann Brockhaus», Leipzig 1843, Th. II, ss. 142-160: »Geschichte der Brüder Asokadatta und Vijayadatta.»

8. På Persiska: — Hos Görres, uti Das Heldenbuch von Iran aus dem Schah Nameh des Firdussi, Berlin 1820, Bd. II, ss. 246-260, återfinnas vissa liknande drag i berättelsen om »Lohrasp».

9. På Hebreiska: — Hos Rabbi Chanina, Das Judische Maasäh-Buch, Cap. 134 (Se Grimm, Th. III, ss. 114-115).

A. Silfwerhwit och Lillwacker.

Ifrån Wermland.

Det var en gång en konung, som hade en drottning hvilken han mycket älskade. Men efter någon tid dog drottningen, och lemnade efter sig en enda dotter. När nu konungen blifvit enkling, vändes hela hans hug till den lilla prinsessan, och han höll henne kär såsom sin ögonsten. Den unga konunga-dottren växte så upp, och blef den fagraste jungfru, hvarom någon hört talas.

När prinsessan var femton vintrar gammal hände sig, att der utbrast ett stort örlig, och hennes fader måste draga bort emot landets fiender. Såsom konungen nu icke hade någon, åt hvilken han kunde anförtro sin dotter, medan han sjelf var borta, lät han bygga ett högt torn uti skogen, försåg det ymnigt med lifsmedel, och satte deruti sin unga dotter med hennes tärna. Tillika lät han utgå ett påbud, att ingen man, eho det vara måtte, skulle vid lifsstraff få nalkas intill tornet, der jungfrurna sutto inne.

Konungen menade sig nu hafva gjort väl för att akta sin dotters ära, och drog så bort i leding. Under tiden sitter prinsessan i tornet med sin tärna, och sömmar silke på knä. Men i staden voro många raska konungasöner och andra ungersvenner, hvilkas hug lekte till den fagra mön, och de önskade gerna att komma till samtals med henne. När de märkte, att sådant icke kunde ske, buro de en stor harm emot konungen, och tänkte uppå hämnd. Till den ändan samråddes de med en gammal qvinna, som visste mer än andra, och bådo henne laga så, att konungadottern och hennes tjenstemö skulle mista sin ära, änskönt de icke varit i någon mans våld. Käringen lofvade sitt bistånd härutinnan. Hon trollade så i ett par äpplen, lade dem uti en korg, och gick till det ensliga tornet, hvarest jungfrurna sutto.

När konungadottern och hennes tärna blefvo varse den gamla qvinnan, der hon satt utanför vind-ögat, fingo de en stark lystnad att smaka hennes fagra äpplen. De ropade så åt käringen, att de ville köpa af den kostliga frukten; men trollqvinnan svarade, att hon icke höll den fal. När nu jungfrurna icke upphörde med sina böner, sade gumman, att hon skulle skänka dem hvar sitt äpple, om de blott ville hissa ned en korg utföre torn-muren. Prinsessan och hennes tärna tänkte icke på någon falskhet, utan gjorde såsom trollpackan hade sagt, och erhöllo så hvar sitt äpple. Men den förtrollade frukten hade en underlig kraft, ty begge jungfrurna blefvo på en gång hafvande, och innan året var om, födde hvardera en liten blomkind. Konunga-dotterns son kallades Silfverhvit; tärnans son nämndes Lillvacker. De begge svenne-barnen växte till, och blefvo större och starkare än andra barn. Dertill hade de ett fagert utseende, och liknade hvarann såsom tvänne bär, så att hvar man kunde väl se och skönja att de voro syskon.

Det led nu om sju runda år, och konungen skulle komma hem ifrån ledingen. Då blefvo de begge jungfrurna mycket förskräckta, och räddes att han skulle få spörja deras oära. De öfverlade så med hvarandra, huru de skulle dölja sina barn; men ingendera visste att råda härutinnan. När nu ingen annan hjelp fanns till, togo jungfrurna med stor sorg farväl af sina söner, och hissade dem om natten ned ifrån tornet, att de sjelfva skulle fresta sin lycka i verlden. Vid afskedet skänkte konungadottern åt Silfverhvit en kostbar knif, till en hugkomst af hans moder. Men tärnan hade ingenting att gifva sin son i föräring.

De begge fosterbröderna begynte nu sin vandring ut i verlden. När de hade färdats någon tid, kommo de till en mörk skog; uti skogen mötte dem en man, som var stor till vext och underlig till utseende. Mannen bar tvänne svärd vid sidan, och förde med sig sex stora hundar. Han helsade vänligt: »god dag, piltar små! hvadan ären J komna, och hvartut ställen J eder färd?» Svennerna förtäljde, att de kommo ifrån ett högt torn, och ärnade sig ut i verlden för att pröfva lyckan. Mannen mälte: »om det är såsom J sägen, vet jag eder härkomst bättre än någon annan. Och på det J skolen ega något till hugkomst af er fader, vill jag gifva eder hvardera ett svärd och tre hundar. Men ett skolen J lofva mig, att J aldrig skiljens ifrån edra hundar, utan fören dem med eder, hvart J än tagen vägen.» Piltarne tackade för mannens goda gåfva, och lofvade göra såsom han hade sagt. Derefter skiljdes de ifrån honom, och drogo vidare leden fram.

När de länge hade färdats omkring, kommo de omsider till en korsväg. Då sade Silfverhvit: »mig synes, det lärer gå oss bättre, om vi pröfva lyckan hvar för sig. Låtom oss derföre skiljas åt.» Lillvacker svarade: ’ditt råd är godt; men huru skall jag då framdeles kunna veta, om det går dig väl i verlden?’ »Jo», sade Silfverhvit, »det skall vara dig till ett tecken, att så länge vattnet är klart i denna källa, så länge lefver jag; men när vattnet blifver rödt och grumligt, då är jag död. Och tror jag förvisst, att du lärer hämnas min bane.» Silfverhvit ritade nu med sin knif i källan; derefter tog han farväl af sin broder, och de drogo åt hvar sitt håll. — Lillvacker kom snart derefter till en kungsgård, hvarest han fick tjenst. Men hvarje morgon vandrade han till källan, för att spörja efter tidningar ifrån sin fosterbroder.

Silfverhvit fortsatte nu ensam sin färd öfver höga berg och djupa dalar, intill dess han fick se en stor stad. Men uti staden tycktes stå illa till, ty husen voro klädda med svart, och alla invånarne gingo tysta och sörjande, såsom hade der timat någon stor olycka. Silfverhvit gick fram, och sporde hvad orsaken månde vara till all denna bedröfvelse. Folket svarade: »visserligen måtte du vara en långväga främling, som icke förnummit, huru konungen och drottningen varit uti sjönöd, och blifvit tvungna att bortlofva sina tre döttrar. Redan i morgon skall hafs-trollet komma och hemta den äldsta prinsessan.» Vid dessa tidningar blef svennen glad och tänkte, det han nu hade ett godt tillfälle att vinna gods och ryktbarhet, om lyckan eljest ville vara honom gynnsam.

När dagen var inne, band Silfverhvit sitt svärd vid sidan, lockade sina hundar, och vandrade ensam ned åt hafvet. Vid han nu satt på hafsstranden fick han se hvarest konunga-dottern kom dragande utur staden, och med henne var en hofman, som sagt sig vara god att frälsa hennes lif. Men prinsessan var mycket bedröfvad och grät bitterligen. Då gick Silfverhvit fram, och helsade höfviskt på den fagra jungfrun. Vid det konunga-dottern och hennes följeslagare nu blefvo varse den raske ungersvennen, vordo de mycket förfärade; ty de tänkte att det var hafs-trollet som kom. Men hofmannen lopp undan för stor räddhåga skull, och gömde sig i ett högt träd, som växte invid sjön. När Silfverhvit märkte deras förskräckelse, sade han: »fagra jungfru! rädens icke för mig; jag skall icke göra eder något ondt.» Konunga-dottern svarade: ’är det icke du, som kommer för att taga mig?’ »Nej,» genmälte Silfverhvit: »jag är kommen hit, för att frälsa eder.» Då gladdes prinsessan att en så båld kämpe ville strida för henne, och de talade länge och vänligt med hvarandra. Under samtalet bad Silfverhvit, att jungfrun skulle unna honom en bön, det hon ville löska honom. Konunga-dottern biföll hans begäran, och Silfverhvit lade sitt hufvud på hennes knä; men under det han hvilade, tog prinsessan en guld-ring, och fäste oförmärkt ibland svennens hår-lockar.

Rätt som det nu var, kom hafs-trollet farande utur djupet, så att skum och våg yrde vidt omkring. När trollet fick se Silfverhvit, vredgades det och sade: »hvarföre sitter du jemte min prinsessa?» Ungersvennen genmälte: ’jag tänker att hon är mera min än din.’ Hafs-trollet sade: »det vilja vi blifva två om; men nu skola vi först låta våra hundar slås.» Silfverhvit var icke sen härtill, utan hetsade sina hundar emot trollets hundar, och der blef ett argt slagsmål. Men leken ändades så, att svennens hundar fingo öfverhanden, och beto ihjel hafs-hundarne. Genast drog Silfverhvit sitt svärd i fullt flygande, gick emot hafs-trollet, och högg ett väldigt hugg, så att odjurets hufvud trillade på sanden; men trollet skriade förfärligt och for ut i sjön, så att vattnet stod högt i himmels sky. Derefter tog svennen sin silfbodda knif, skar ut ögonstenarne ur trollets hufvud, och gömde dem hos sig. Han helsade så på den fagra prinsessan, och gick hastigt sina färde.

När nu striden var förbi, och ungersvennen hade gått sin kos, kröp hofmannen neder ur trädet och hotade prinsessan med döden, om hon icke ville säga för alla, det han och ingen annan hade frälsat henne. Konunga-dottern dristade icke neka till denna begäran; ty hon räddes för sitt lif. Hon gick så med hofmannen hem till kungsgården, hvarest de undfingos med stor ära och heders-bevisning. Men der blef icke ringa glädje i landet, när folket fick spörja att den äldsta prinsessan blifvit frälsad ifrån hafs-trollet.

Andra dagen aflopp allt på samma sätt. Silfverhvit gick nedåt stranden och mötte den medlersta prinsessan, när hon skulle utlemnas åt trollet. Men då konunga-dottern och hennes ledsagare blefvo honom varse, vordo de mycket förfärade; ty de tänkte, att det var hafs-trollet som kom. Hofmannen kröp nu i träd såsom förra gången; men prinsessan efterkom svennens begäran och löskade honom, liksom hennes syster hade gjort. Hon band dervid sin guld-ring i Silfverhvits långa hår.

När det så hade lidit en stund hördes ett stort gny ur hafvet, och der kom fram ett hafs-troll, som hade tre hundar och tre hufvuden. Men Silfverhvits hundar behöllo seger öfver hafs-hundarne, och svennen sjelf högg ihjel trollet med sitt svärd. Derefter tog han fram sin silfbodda knif, skar ut trollets ögonstenar och gick sina färde. Men hofmannen var icke sen, utan kröp ned af trädet, och tvang prinsessan att göra ed, det han och ingen annan hade frälsat henne. De vände så åter till kungsgården, hvarest hofmannen undficks med stor ära, och blef hållen för den ypperste kämpe.

Tredje dagen band Silfverhvit svärd vid sidan, lockade sina tre hundar, och vandrade åter igen ned till hafvet. Vid han nu satt på sjöstranden, fick han se hvarest den yngsta konunga-dottern kom dragandes utur staden, och med henne gick den manhaftige hofmannen, som troddes hafva frälsat hennes systrar; men prinsessan var mycket bedröfvad, och grät modiga tårar. Då gick Silfverhvit fram, och helsade höfviskt på den fagra jungfrun. Vid nu konunga-dottern och hennes följeslagare blefvo varse den raska ungersvennen, vordo de mycket förfärade; ty de trodde att det var hafs-trollet som kom. Men hofmannen lopp undan och gömde sig i ett högt träd, som växte invid sjön. När Silfverhvit märkte deras räddhåga, sade han: »fagra jungfru! rädens icke för mig, jag skall icke göra eder något ondt.» Konunga-dottern svarade: ’är det icke du, som skall taga mig?’ »Nej,» genmälte Silfverhvit, »jag är kommen hit för att frälsa eder.» Då gladdes prinsessan, att en så båld kämpe ville strida för henne, och de talade länge och vänligt med hvarandra. Under samtalet bad Silfverhvit, att den fagra jungfrun skulle unna honom en bön, det hon ville löska honom. Konunga-dottern samtyckte gerna till hans begäran, och Silfverhvit lade sitt hufvud på hennes knä. Men när prinsessan fick se guldringarne, hvilka hennes systrar hade bundit i svennens hår, blef hon förundrad, och flätade oförmärkt ännu en ring i hans lockar.

Rätt som det nu var, kom hafs-trollet farande utur djupet med mycket gny, så att skum och våg yrde högt emot himmelen. Odjuret hade den gången sex hufvuden, och nio hundar. När nu trollet blef varse Silfverhvit, der han satt hos den unga konungs-dottern, vredgades det, och ropade: »hvad har du att göra med min prinsessa?» Ungersvennen genmälte: ’jag tänker, att hon blir snarare min än din.’ Trollet sade: »derom vilja vi blifva två; men nu skola vi först låta våra hundar slås.» Silfverhvit var icke sen, utan hetsade sina hundar till strids emot hafs-hundarne, och der blef ett argt slagsmål. Men leken lyktades så, att svennens hundar vunno öfverhanden, och beto ihjel alla nio hafshundarne. Genast drog Silfverhvit sitt blanka svärd, gick emot hafs-trollet, och högg till, så att alla sex hufvuden trillade på sanden; men odjuret skriade förfärligt, och for ut i sjön, så att vattnet stod högt i sky. Svennen tog derefter sin silfbodda knif, och skar ut alla trollets tolf ögonstenar. Han helsade så på den unga konunga-dottern, och drog skyndsamt sina färde.

När nu striden var lyktad och ungersvennen hade gått bort, steg hofmannen ned ur trädet, drog sitt svärd, och hotade prinsessan med döden, om hon icke ville säga, det han hade frälst henne ifrån trollet, liksom han frälst hennes begge systrar. Konunga-dottern dristade icke neka till hans begäran, ty hon räddes för sitt lif. De vandrade derefter tillsammans emot kungs-gården. Men när konungen fick se dem begge vid lif, vardt en stor glädje öfver hela hofvet, och de undfingos med stor heders-bevisning. Hofmannen var nu annat till karl, än när han satt uppkrupen i trädet. Konungen lät så tillreda ett präktigt gästabud, med lust och lek och dans och stränga-spel, samt lofvade hofmannen sin yngsta och käraste dotter till lön för hans mannamod.

Midt under bröllopps-glädjen, medan konungen satt till bords med alla sina män, öppnades dörren, och Silfverhvit kom in åtföljd af sina hundar. Svennen trädde dristigt fram i gästabuds-salen, och helsade konungen. Men när de tre konunga-döttrarne igenkände honom, blefvo de högligen glada, sprungo upp ifrån bordet, och lupo främlingen till mötes. Häröfver vardt konungen mycket förundrad, och sporde hvad sådant månde betyda. Då förtäljde den yngsta prinsessan huru allt hade tillgått ifrån början till slut, och att Silfverhvit var den som hade frälsat dem, medan hofmannen satt uppe i trädet. Till yttermera visso uppsökte konunga-döttrarne, hvar och en, den guldring som hon hade inflätat i Silfverhvits hår. Men konungen visste ännu icke rätt, hvad han borde tänka om allt detta; då sade Silfverhvit: »Herre, konung! på det du icke skall tvifla om dina döttrars ord, kan du här se ögonstenarne efter hafs-trollet, som jag dräpte.» Nu förstod konungen och alla hans män, att prinsessorna hade förtäljt sanningen. Den svekfulle hofmannen fick så lida sitt välförtjenta straff; men Silfverhvit blef emottagen med stor ära, och vann den yngsta konunga-dottern, samt med henne halfva riket.

Sedan brölloppet var ändadt, flyttade Silfverhvit med sin unga brud till en stor kungs-gård, och lefde med henne i ro och lycka. Då hände sig en natt, medan alla sofvo, att det klappade på vindögat och en röst hördes ropa: »Silfverhvit! kom, jag vill tala med dig.» Konungen ville icke väcka sin unga brud, utan steg hastigt upp, band svärdet vid sidan, lockade sina hundar och gick ut. När han så kom under bar himmel, stod der framför honom ett Troll, som var både stort och bistert till utseende. Trollet sade: »Silfverhvit! du har dräpt mina tre bröder, och jag är kommen att hämnas deras död. Derföre är mitt förslag, att du går med mig till hafsstranden, och att vi der kämpa med hvarandra.» Detta vilkor likade ungersvennen väl, och han följde trollet utan gensägelse. När de nu kommo ned emot hafvet, lågo der trenne stora hundar, hvilka trollet hade fört med sig. Genast hetsade Silfverhvit sina hundar emot trollhundarne, och der blef ett argt slagsmål; men leken lyktades så, att troll-hundarne måste vika undan. Derefter drog konungen sitt svärd, gick manligen fram emot trollet, och vitte det många dråpliga hugg, så att der blef en väldig kamp. Men när trollet märkte att striden gick emot, blef det förfäradt, och lopp hastigt undan till ett högt träd; Silfverhvit och hans hundar lupo efter, och hundarne skällde häftigt. Då begynte trollet bedja för sig och sade: »käre Silfverhvit! jag vill taga böter för mina bröder; men tysta dina hundar, medan vi få talas vid.» Konungen befallte nu sina hundar tiga stilla; men det halp icke, utan djuren skällde hårdare än förut. Då tog trollet tre hår af sitt hufvud, räckte dem åt Silfverhvit, och sade: »lägg ett hår öfver hvardera hunden, så lärer han nog hålla sig tyst.» Konungen gjorde såsom honom sades; genast tystnade hundarne och lågo orörliga, såsom hade de blifvit fastsmidda vid jorden. Nu märkte Silfverhvit att han blifvit besviken; men det var för sent. Trollet steg så ned ur trädet, drog sitt svärd, och började enviget å nyo; men de hade icke skiftat många hugg med hvarandra, förr än Silfverhvit fick bane-sår, och låg i sitt blod på marken.

Sagan återvänder nu till Lillvacker. Han gick om morgonen till källan vid kors-vägen, och fann henne full med blod. Då förstod han att Silfverhvit var död, och ihågkom sitt löfte att hämnas sin foster-broder. Han lockade så sina hundar, band svärdet vid sidan, och vandrade vägen fram, intill dess han kom till en stor stad. Men uti staden var allt uppfylldt med glädje, folket svärmade på gatorna, och husen voro klädda med skarlakan och andra präktiga tyger. Lillvacker sporde hvad orsaken månde vara till all denna fröjd. Folket svarade: »visserligen måste du vara fjerran ifrån, som icke vet, att här är kommen en båld kämpe, vid namn Silfverhvit; han har frälsat våra tre prinsessor och är nu konungens måg.» Lillvacker sporde noga huru allt detta hade tillgått; derefter vandrade han vägen fram, intill dess han om aftonen kom till kungs-gården, hvarest Silfverhvit bodde med sin fagra brud.

När nu Lillvacker trädde in genom borg-porten, helsade alla honom för konung: ty han var så lik sin fosterbroder, att ingen kunde skilja dem ifrån hvarandra. Vid svennen så kom i sof-stugan, trodde äfven drottningen att det var Silfverhvit; hon gick honom derföre till mötes, och sade: »Herre, konung! hvi har du dröjt så länge? Jag har med sorg afbidat din hemkomst.» Lillvacker svarade icke mycket till detta tal, utan var tyst och fåordig. Han gick derefter till sängs med drottningen; men lade ett blankt svärd emellan sig och henne. Den unga bruden visste icke hvad hon skulle tro om allt detta, ty hennes gemål hade förut icke haft sådan underlig sed. Men hon tänkte: »det är icke godt spörja om annans hemlighet», och sade derföre ingenting.

Om natten, medan alla sofvo, klappade det på vind-ögat, och en röst hördes ropa: »Lillvacker! kom, mig lyster tala med dig.» Svennen steg genast upp, grep sitt goda svärd, lockade sina hundar och gick ut. När han nu kom under bar himmel, stod der framför honom samma troll, som hade dödat Silfverhvit. Trollet sade: »Lillvacker! följ mig, så skall du träffa din fosterbroder.» Svennen var straxt redo att vandra med; trollet gick förut. När de så kommo till hafs-stranden, voro der tre stora hundar, hvilka trollet hade fört med sig. Något längre bort, hvarest kampen hade stått, låg Silfverhvit i sitt blod, och jemte honom lågo hans hundar fastbundna vid jorden. Då förstod Lillvacker huru allt hade tillgått, och tänkte att han gerna ville våga sitt lif, för att hämnas sin fosterbroder. Genast hetsade han sina hundar emot troll-hundarne, och der blef ett argt slagsmål; men leken lyktades så, att Lillvackers hundar behöllo öfverhanden. Svennen drog derefter sitt svärd, och gick fram emot trollet med stora och manliga hugg. Men när trollet märkte att kampen gick emot, lopp det undan, och flydde till ett högt träd; Lillvacker och hans hundar lupo efter, och hundarne skällde häftigt. Då begynte trollet bedja för sig, och sade: »käre Lillvacker! jag vill gifva böter för din fosterbroder; men stilla dina hundar, medan vi få talas vid.» Tillika räckte trollet fram tre hufvudhår och mälte: »lägg ett hårstrå öfver hvardera hunden, så lärer han nog hålla sig tyst.» Men Lillvacker märkte att härunder var något svek, han tog derföre de tre hufvudhåren, och lade dem i stället öfver troll-hundarne. Genast föllo dessa till jorden, och lågo orörliga såsom hade de varit utan lif.

När nu trollet förnam, att dess rådslag icke hade framgång, blef det högeligen förfäradt och sade: »käre Lillvacker! jag vill gifva dig böter för din broder, allenast du lemnar mig i fred.» Ungersvennen sporde: ’hvad kunde du väl gifva mig, så kärt som min fosterbroders lif?’ Trollet genmälte: »här gifver jag dig tvänne flaskor. I den ena är ett vatten af sådan art, att om du stänker dermed på någon som är död, qvicknar han genast åter vid; men i den andra är ett sådant vatten, att om du stryker deraf och någon kommer der invid, blifver han genast fast. Och menar jag att större kostbarheter än dessa begge näppeligen lära finnas.» — Lillvacker sade: ’ditt förslag likar mig väl, och jag vill antaga det; men ett måste du lofva mig dertill, att du löser min fosterbroders hundar.’ Trollet gick in härpå, steg så ned ur trädet, och blåste på hundarne, att de vordo åter lösa. Derefter tog Lillvacker de begge flaskorna, och vandrade med jätten ifrån hafs-stranden.

När de hade gått ett stycke tillsammans, kommo de till en stor sten-häll, som låg tätt invid vägen. Då skyndade Lillvacker förut, och strök oförmärkt på stenen ur den ena flaskan. Vid nu trollet skulle gå der förbi, hetsade svennen alla sina sex hundar på en gång, hvarvid jätten vek undan, och kom så att vidröra sten-hällen. Trollet blef nu fast, och förmådde icke röra sig ifrån stället; men efter någon stund rann dagen upp i öster, och lyste på stenen. När nu trollet fick se solen, sprack det, och fick så sin bane.

Lillvacker sprang derefter bort till sin fosterbroder, och stänkte på honom med vatten ur den andra flaskan, så att han åter kom till lif. Då vardt en stor glädje, såsom man väl kan veta. Foster-bröderna följdes derefter till kungs-gården, och förtäljde under vägen sina öden och äfventyr. Lillvacker omtalade huru han fått veta sin väns nöd, och huruledes han kommit till kungs-gården, och der blifvit hållen för den unge konungen. Han skämtade tillika deröfver, att han hade gått till sängs med drottningen, utan att hon märkte annat än han var hennes rätta gemål. Men när Silfverhvit hörde detta tal, tänkte han, att Lillvacker bjudit drottningen någon oära; då rann hans sinne till, så att han i vredesmode drog sitt svärd och stötte det i sin fosterbroders lif. Lillvacker föll nu död till marken, och Silfverhvit gick ensam hem till kungsgården. Men svennens hundar ville icke öfvergifva sin husbonde, utan lade sig tjutande omkring hans kropp och slickade hans sår.

Om qvällen, när den unge konungen och hans gemål skulle gå till sängs, sporde drottningen hvarföre han var så tungsint och fåordig. Silfverhvit svarade föga härtill. Då sade drottningen: »mycket har mig undrat, hvad som händt dig under de sista dagarne; men mest lyster mig likväl få veta, hvarföre du i natt lade ett draget svärd emellan oss.» Nu gick det upp ett ljus för Silfverhvits ögon, han förstod att hans fosterbroder var oskyldigt dräpen, och ångrade bittert det han hade så illa lönat Lillvacker för sitt lif. Konungen steg derefter genast upp, och gick bort till stället, hvarest hans fosterbroder låg. Han gjöt så lifs-vatten ur sin flaska, och tvättade svennens sår; straxt qvicknade Lillvacker vid igen, och de begge fosterbröderna vandrade med fröjd och glädje åter till kungsgården.

När de nu kommit tillbaka, förtäljde Silfverhvit för sin drottning huru Lillvacker hade frälsat hans lif, och hvad andra äfventyr de hade bestått tillsammans. Då vardt lust och gamman öfver hela kungs-gården, och svennen undficks af alla med stor ära och hyllest. Men när Lillvacker hade dväljts der någon tid, friade han till den medlersta prinsessan, och fick hennes och hennes fränders ja och samtycke. Derefter firades brölloppet med mycken ståt, och Silfverhvit delade halfva riket med sin fosterbroder. Men de begge bröderna byggde tillsammans i frid och enighet, och om de icke äro döda, lefva de och må väl ännu i denna dag.

Anmärkning.

En ofullständig uppteckning ifrån Upland, förtäljer sagan sålunda, att det var en gång tre sköna jungfrur, hvilka icke ville gifta sig, ehuru de hade många friare. Då kom en gammal gubbe gående till gården. Han sporde hvad orsaken kunde vara, att de tre jungfrurna icke ville hafva män, ehuru de voro både unga och fagra. Nu bekände tärnorna, att rätta anledningen var den, att de fruktade få barn. När gubben hörde detta, lofvade han hjelpa dem, och visade dem så till en källa, hvarutur de borde dricka. Jungfrurna gjorde efter gubbens råd; men det gick emot förmodan; ty efter någon tid voro de hafvande alla tre, och innan året var om, hade hvardera födt till verlden ett fagert svennebarn.

De tre piltarne växte upp tillsammans, och blefvo med tiden väldiga jägare. När de nu ströfvade omkring i skogen, träffade de vid serskildta tillfällen en björn-hona, en ulf-hona och en räf-hona. Svennerna ville döda dem, men djuren tiggde sina lif, och gåfvo sina ungar i lösen. Foster-bröderna fingo sålunda hvar sin björn, ulf och räf, hvilka troget följde och tjenade sin husbonde. —

Sagans slut öfverensstämmer med föregående uppteckning. Svennerna kommo nemligen till en stad, hvarest allt var nedsänkt i sorg och bedröfvelse, emedan konungen hade varit i sjönöd, och blifvit tvungen att lofva sina tre döttrar åt trenne grymma hafstroll, af hvilka det ena hade tre, det andra sex, och det tredje tolf hufvuden. Foster-bröderna frälste hvar sin prinsessa; men hofmännen, hvilka ledsagat konunga-döttrarne till stranden, sade sig sjelfva hafva räddat dem. Konungen trodde ock att så var. Men midt under bröllops-glädjen inträdde foster-bröderna i salen, och röjde hofmännens falskhet. De tre svennerna fingo nu hvar sin af konungens döttrar till äkta; men hofmännen blefvo straffade, såsom de väl hade förskyllat.

B. Wattu-man och Wattu-sin.

Ifrån Södermanland.

Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike, och dertill var mycket älskad af sina undersåter. Han egde en fager drottning, som likaledes var vidt omtalad för sina goda egenskaper. När så konungen och hans gemål hade varit gifta någon tid, blef drottningen hafvande och födde en dotter; men sjelf mistade hon lifvet i barns-nöd. Då blef konungen mycket sorgsen, och ville aldrig fästa sig någon hustru, sedan hans första gemål blifvit lagd uppå bår. I stället vändes hela hans hug till barnet, och han älskade sin dotter så högt, att han beslöt aldrig skiljas ifrån henne.

Emedlertid växte konunga-dottern upp, och blef den fagraste mö som någonstädes kunde finnas. Då kommo många konunga-söner och andra ättstora män att fria till prinsessan, ehuru hennes fader gaf dem alla afslag. Men friarne blefvo allt flera och flera, samt växte slutligen till en talrik skara. Konungen visste sig nu ingen råd, huru han skulle akta sin dotter, utan lät bygga ett högt torn på en holme midt uti sjön, och ditförde prinsessan tillika med hennes tjenste-tärnor.

Det hände sig någon tid derefter, att konunga-dottern hade en underlig dröm. Hon tyckte, att hon gick i tornet och träffade en lönlig stig; vid ändan af den lönliga stigen var en förborgad dörr, och när hon öppnade densamma kom hon fram till berget på ett ställe, der hon aldrig hade varit tillförene. Men ur bergets sida frambröt en klar vattenstråle, som glimmade fagert emot solen. Prinsessan drack deraf, och det föreföll henne i drömmen, såsom hade hon aldrig tillförene smakat en så sällsam och kostelig dryck.

När nu morgonen kom och prinsessan vaknade, kunde hon icke förgäta sin dröm, utan förtäljde den för sin tjenstemö. Då blef tärnan mycket förundrad, ty hon hade haft samma dröm om natten. De begge jungfrurna kunde nu väl förstå, att derunder låg någonting hemlighetsfullt, och fingo en stor åhåga att söka efter den kostbara spring-källan. Sagdt och gjordt. De letade och funno en lönlig stig, alldeles såsom dem hade synts i drömmen; vid ändan af den hemliga stigen var en förborgad lucka, och när de gingo derigenom, kommo de till ett ställe hvarest en vatten-åder sprang fram ur berget. Källans vatten var så klart och genomskinligt, att det glimmade emot solen såsom skärt gull. De begge jungfrurna kunde nu icke låta bli att dricka af det klara vattnet, och det föreföll dem, att de aldrig smakat en mera ljuflig och svalkande dryck. Men källvattnet hade en underlig kraft, ty begge jungfrurna blefvo på en gång hafvande, och efter nio månader födde hvardera en liten blom-kind. Begge barnen voro svenne-barn; de vatten-östes och fingo namn efter sin fäderne-börd. Konunga-dottern kallade sin son Vattu-man; tärnans son nämndes Vattu-sin.

Vid tidningen härom blef konungen, prinsessans fader, illa till mods, och det ångrade honom att han icke hade gifvit sin dotter åt någon konunga-son, så hade denna ofärd icke timat. Men såsom ordspråket lyder: »gjord gerning har ingen återvändo»; han måste derföre låta sig nöja med hvad som hade skett. Emedlertid satt prinsessan med sin tärna i det ensliga tornet uti sjön, och ingen man fick någonsin komma dit. Men de begge piltarne växte upp tillsammans, och blefvo stora till växt, dristiga till sinnelag, och fagra till utseende. Dertill voro de inbördes så lika, att ingen utom deras mödrar kunde skilja den ene ifrån den andre.

Det led så en rund tid bortåt, och de begge fosterbröderna voro femton vintrar gamla. Då gingo de en dag inför konunga-dottern, och beddes orlof att draga bort ur tornet och fresta sin lycka på egen hand. Prinsessan och hennes tärna ville ogerna samtycka till denna begäran; men ungersvennerna stodo fast vid sin föresats. De togo så farväl af sina mödrar, och de begge jungfrurna fällde många tårar öfver deras bortfärd. Men vid afskedet gaf konunga-dottern hvardera svennen en hund till föräring. Hon sade: »två ting skolen J lofva för all den kärlek vi hafva visat eder. Det ena är, att J aldrig för någon skolen yppa eder härkomst. Det andra, att J aldrig skiljen eder ifrån dessa hundar; de skola ock städse vara eder trogna.» Foster-bröderna samtyckte gerna till prinsessans begäran, och så skiljdes de ifrån tornet med mycken saknad å begge sidor.

Svennerna gåfvo sig nu på väg, och kommo till kungsgården hvarest prinsessans fader bodde. De trädde in i salen, helsade höfviskt, och alla män som sågo dem undrade öfver ynglingarnes utseende och hurtighet. När nu konungen blef varse de begge främlingarne, sporde han efter deras namn och härkomst. Svennerna genmälte: »Herre, konung! vi heta Vattu-man och Vattu-sin; men det är oss förbjudet att yppa af hvad ätt vi äro komna.» Konungen sporde ytterligare: ’hvad är då edert ärende, och hvartut ligger eder färd?’ Bröderna svarade: »vi ämna oss ut i verlden att pröfva vår lycka.» Då sade konungen: »eder ätt röjer sig bäst på edert utseende, och vill jag här gifva er något till hugkomst. Men om J framdeles kommen i nöd, så återvänden till mig.» Med dessa ord räckte konungen åt Vattu-man ett spjut, och åt Vattu-sin en båge och pilar. Foster-bröderna tackade mycket för dessa föräringar, togo derefter afsked, och fortsatte sin vandring.

När de vida hade färdats, kommo de en dag uti en vild skog. Som de nu jagade med sina hundar, för att finna lifsuppehälle, mötte dem en stor björn. Genast ropade Vattu-man till sin foster-broder: »skjut du, så kastar jag!» Men björn-honan bad för sitt lif, och sade: »skjut inte! kasta inte! Hemma har jag tvänne ungar. Jag vill gifva eder hvar sin, om J låten mig lefva.» Då gjorde det svennerna ondt om djuret, och de ville icke skada det. Men björn-honan hemtade sina ungar, gaf foster-bröderna hvar sin, och sade att hennes söner skulle löna dem för sin moders lif.

Andra dagen jagade foster-bröderna åter igen uti skogen med sina hundar. Då mötte dem en ulf. Genast ropade Vattu-man till Vattu-sin, och sade: »skjut du, så kastar jag.» Men ulfven bad om sitt lif, och mälte: »skjut inte! kasta inte! Hemma eger jag tvänne ungar. Om J låten mig lefva vill jag gifva eder hvar sin.» Detta likade foster-bröderna väl, och de ville icke skada djuret. Men ulf-honan hemtade sina ungar, och gaf åt de begge svennerna, sägande, att hennes barn skulle löna dem för sin moders lif.

Tredje dagen, under jagten, mötte foster-bröderne en räf. Genast ropade Vattu-man till Vattu-sin: »skjut du, så kastar jag!» Men räf-honan tiggde om sitt lif, och sade: »skjut inte! kasta inte! Hemma eger jag tvänne ungar. Jag vill gifva eder hvar sin, om J unnen mig att lefva.» Detta tycktes foster-bröderna vara ett godt förslag, och de skonade djuret. Men räf-honan lopp bort och hemtade sina ungar. Hon gaf svennerna hvar sin och sade, att hennes barn skulle vedergälla dem det de sparat modrens lif. — Djuren följde nu sina herrar, och voro dem lydiga och trogna i allt hvad som befalltes.

När så foster-bröderna hade vandrat länge tillsammans, kommo de till en kors-väg; uti väg-skälet stod ett högt träd. Då sade Vattu-man: »Frände! här skiljas våra vägar, och hugen säger mig, att vi icke snart månde råka hvarandra.» Vattu-sin svarade: ’du må råda härutinnan, såsom i annat; men huruleds kan jag framdeles spörja tidningar huru det går dig i verlden?’ Vattu-man mälte: »jag sticker min knif här i detta träd. Det skall vara dig till ett tecken, att om knifven rostar, då är jag i stor nöd; men om han blir blodig, då är jag död. Och väntar jag, att du lärer hämnas min bane.» Så ordadt, skiljdes foster-bröderna ifrån hvarandra. Vattu-man med sina djur gick en väg, och mötte många underliga äfventyr, såsom jag framdeles vill förtälja; men Vattu-sin tog en annan led, och hade icke färdats långt, förr än han såg framför sig en gammal, ödslig kungsgård. Rundt deromkring var tjock skog, och ingenstädes syntes spår efter menniskor.

Just vid det att Vattu-sin skulle draga förbi den öde kungsgården, utbrast ett häftigt oväder, med storm och regn-skurar, så att svennen blef tvungen söka skygd för sig och sina djur. Han gick derföre fram till borg-porten och bultade på; men ingen svarade. Sent omsider öppnades porten, och en käring, som var både gammal och led, sporde hvem det var som klappade. Vattu-sin genmälte, att han var en vandringsman, som gått ut att söka tjenst, och begärde ett skygd undan ovädret. Käringen sade: »var då välkommen till mig; ty jag behöfver en svenn nu som aldrabäst. Om du vill tjena mig troget, skall din lön icke blifva ringa.» Härefter förde hon Vattu-sin upp till gården, samt gaf honom mat och natt-herberge. Men den gamla gumman var en elak Rå-drottning, och hennes utseende behagade illa både Vattu-sin och hans djur.

Om morgonen, sedan dager var ljus, kom den gamla käringen in till Vattu-sin, och sade att hon ville visa honom hvad märkligt fanns i gården. Svennen följde henne, och såg många sällsamma ting, hvarom här blefve vidlyftigt att förtälja. Slutligen kommo de till en äng, och på ängen lågo ankor till ett antal af mång sinom tusende, så att jorden var alldeles öfvertäckt. Rå-drottningen sade: »dessa ankor tillhöra gården, och du behöfver icke frukta att trampa dem;» hon gick derefter förut att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig öfver de stackars ankorna, och vaktade sig noga att tråda uppå någon af dem; dertill förbjöd han strängeligen sina djur att göra dem skada. Han kom sålunda till slutet af ängen. Då framträdde Anke-konungen, och sade: »du skall hafva tack, att du skonade mina ankor. Tänk på mig när du kommer i nöd, och jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen blifvit honom varse.

Vattu-sin och hans matmoder fortsatte nu sin väg, och kommo till en annan äng, hvarest krälade myror till ett antal af mång sinom tusende, så att hela marken tycktes röra sig. Rå-drottningen sade: »dessa myror tillhöra gården, du behöfver icke rädas att trampa ihjel dem:» hon gick derefter förut att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig öfver de små idoga kräken, och vaktade sig noga att tråda på något af dem; dertill förbjöd han strängeligen sina djur att göra myrorna något ondt. Han kom sålunda till slutet af ängen. Då framträdde Myr-konungen och sade: »du skall hafva tack att du sparat så många lif. Tänk på mig, när du kommer i nöd, och jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen hade blifvit honom varse.

Svennen och hans matmoder fortsatte nu sin färd, och kommo till en tredje äng, hvarest fanns en otalig mängd af bin, så att hela marken och luften hvimlade deraf. Då vände sig Rå-drottningen till Vattu-sin, och sade: »alla dessa bin tillhöra gården; du behöfver icke frukta att trampa ihjel dem;» hon gick derefter förut att visa vägen. Men det gjorde svennen ondt om de små kräken, så att han noga vaktade sig att tråda uppå dem, och befallte strängeligen sina djur att icke göra dem någon skada. Vattu-sin kom sålunda till slutet af ängen. Då framträdde Bi-konungen och sade: »du skall hafva tack, att du skonat mina undersåter. Tänk uppå mig när du kommer i nöd, och jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen blifvit honom varse.

Andra dagen tog käringen till orda: »det är hög tid att du begynner din tjenst, och skall detta blifva ditt första arbete. I fordna tider, långt, långt tillbaka, fanns här på kungs-gården en gyldne nyckel, som öppnade den vestra borg-porten. Det är nu min vilja och befallning, att du återskaffar denna nyckel innan sol går upp i morgon bittida; om du det icke gör, kostar det ditt lif.» Så taladt, gick Rå-drottningen bort; men Vattu-sin stadnade qvar i mycken ängslan, och visste icke hvad råd han skulle finna ur denna stora farlighet. Han vandrade så hela dagen bedröfvad omkring, och när qvällen kom, hade han ännu icke kunnat finna den gyllene nyckeln.

Vid det svennen nu satt bedröfvad och tänkte på sin stora nöd, rann det honom i hugen: »kanske kunde ankorna blifva mig till hjelp.» Han hade knappast tänkt denna tanke, så stod Anke-konungen plötsligt framför honom, och sporde hvi han var så sorgsen till mods. Vattu-sin genmälte: »Rå-drottningen har befallt mig uppsöka en gyllene nyckel, som varit förlorad sedan mång hundrade år. Om jag icke finner den, innan dager blir ljus, vill hon taga mitt unga lif.» Anke-konungen sade: ’var tröst! jag har icke förgätit den tjenst du gjorde mig i går. Nu vill jag löna dig igen.’ Han samlade derefter en väldig skara af sina undersåter, och drog med dem bort till en gammal graf, som låg nedanför kungs-gården. När ankorna kommo till grafven, gåfvo de sig ut i vattnet, och döko djupt ned till botten. De fortsatte så någon stund, och det dröjde icke länge, förr än Anke-konungen kom tillbaka med nyckeln, som Rå-drottningen hade begärt. Då blef ungersvennen glad i sinnet, tackade Anke-konungen för hans goda bistånd, och återvände derefter förnöjd till kungs-gården.

Om morgonen, när sol rann upp, kom käringen och frågade, om Vattu-sin hade gjort efter hennes befallning. Svennen genmälte, att han uträttat hennes ärende, och framtog tillika den gyllene nyckeln. Då skiftade Rå-drottningen sin hy, och vardt ask-grå i ansigtet. Hon gick derefter bort, vid det hon sade: »detta har du icke gjort utan hjelp.»