Barnavännen, 1905-04 / Illustrerad Veckotidning för de Små

Petrus förnekar Jesus.

Mark. 14: 66-72.

hvarje människas lif finnes mörka, svåra stunder, stunder af svaghet, stunder af nöd. En sådan mörk stund var det för Petrus, när han förnekade sin frälsare.

I likhet med de öfriga apostlarne hade Petrus flytt, då Jesus blef gripen och fängslad i Getsemane. Johannes hade dock snart bemannat sig, han slöt sig till frälsaren och följde honom troget in i Jerusalem, in i öfversteprästens palats och upp till den öppna pelarsal, där förhöret med Jesus var tillställdt. Petrus hade äfven ångrat sin feghet att fly. Han vände därför om och följde äfven han med skaran, som gripit Jesus, men på afstånd.

Händelsen med Petrus lär oss, att vi skola såsom Johannes hålla oss nära Jesus, om vi skola följa honom, och icke på afstånd, såsom Petrus. Johannes kom icke i någon fara, men Petrus var nära att förgås.

Förhöret med Jesus räckte länge, natten var kall, och därför hade tjänarne gjort upp en koleld inne på öfversteprästens gård. Till denna eld kom äfven Petrus för att värma sig. En af tjänstekvinnorna börjar se på Petrus. Hon känner snart igen honom såsom en af Herrens apostlar och säger detta högt, så att det höres i hela kretsen omkring elden. Då krymper Petri hjärta samman af fruktan och bäfvan. Mörkrets furste drifver sitt spel med honom och målar i hemska färger, huru Petrus nu skall blifva bunden och pinad äfven han. I denna stund af omanlig svaghet och förvirring nekar lärjungen, att han känner sin mästare. Det blir därefter för hett vid elden för Petrus, han går ut på den yttre gården och strax hör han, huru hanen gol.

Om en stund vänder Petrus åter till den inre gården och till kolelden. Han borde dock hafva lärt, att detta var ett farligt ställe för honom. Tjänstekvinnan utpekar honom åter såsom en Jesu lärjunge, men åter nekar han därtill. Petrus synes för en stund hafva aflägsnat sig från kolelden. Rannsakningen med Jesus drager ut på tiden, folket på gården rör sig af och an, och snart se vi Petrus åter i ringen kring kolelden. Nu synes flera af tjänarne börja se på Petrus och en af dem säger honom: "För visso är du en af dem, ty du är en galiléer och ditt uttal ljuder så".

Nu har den stund kommit, som Jesus förutsagt med de orden: "satan har begärt sålla eder såsom hvete". Petrus är nu i satans såll, han äger ej kraft att befria sig, ej det manliga modet att våga språnget ut ur den trollkrets, hans egen feghet spunnit omkring honom. I stället för att öppet bekänna sig vara en Jesu lärjunge, förnekar han åter sin frälsare, afsäger sig därmed apostlaämbetet och sjunker djupt ned i natt och synd och mörker.

Det andra hanegället går Petrus genom märg och ben. Det liksom ropar till honom: "Nu är det tid att stå upp ur sömnen, ur natt och synd!" Men om där skall varda ljus i Petri själ, så behöfves där sol. Den möter honom ur Jesu öga, ty det heter, att Jesus vände sig om och såg på honom. Det blir genast morgongryning i Petri själ och där faller kostelig morgondagg, ångrens tårar. Han går ut och gråter öfver sig själf och öfver sin synd. Förtrollningen brytes, mörkrets furste mister sitt grepp, Petrus är åter fri.

Vägen ut ur mörker, synd och vanmakt för oss alla är alltid densamma. Vill du gå den vägen, så kommer där ljus och frälsning och kraft till din själ. J. B. G.

Läser du din bibel?

udvig Bengtsson hade nyss fyllt åtta år. Han var en liflig och läraktig gosse, som gärna ville ha reda på hvad han såg och hörde. Om sommaren ströfvade han under sina fritider omkring i de vackra ängarna, som lågo i närheten af hans föräldrahem, men under de långa vinterkvällarna måste han ofta läsa högt för sin mor ur någon god, underhållande bok. Om söndagsaftnarna brukade han få se på bilderna i den stora praktbibeln, och hans mor berättade då för honom om Josef, om David och andra Guds män, som lefde under gamla testamentets tid, men först och främst om honom, som lät sig födas, då tiden var fullbordad, huru han lades i en krubba och sedan gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla, till dess han slutligen vandrade lidandets väg till Getsemane och Golgata för att gifva sitt lif för världens synder.

Ludvig hörde uppmärksamt på, och en afton, när modern slutade berätta, sade han mycket allvarsamt: "Mor, jag undrar, huru det skulle sett ut i världen, om vi inte hade haft bibeln?"

"Det hade då sett ut hos oss såsom hos de arma hedningarne, som ännu icke hafva denna välsignade ledstjärna", svarade modern. "De vandra ännu i mörker, utan tröst för detta lifvet och utan hopp för det tillkommande. Du har ju hört talas om våra hedniska förfäder, huru de hade det. De tillbådo sina döda konungar i stället för en allestädes närvarande, lefvande Gud. De anställde blodiga människooffer i stället för att såsom vi hafva försoning i Jesus Kristus och hans evigt gällande offer för oss. Ack, min gosse, vi kunna icke räkna alla de välsignelser, som den dyra boken fört med sig åt oss redan för detta lifvet, och sedan visar han oss den rätta vägen till Guds eviga, saliga himmelrike."

Några dagar efter detta samtal följde Ludvig sin mor till en gammal, sjuk kvinna i grannskapet. Hon bodde i en usel hydda och hade tillbragt flera år på sjuklägret samt var så medtagen af smärta och lidande, att hon nästan icke kunde röra en lem. Det oaktadt lyste Guds frid ur hennes ögon och hennes mun var fylld af Guds lof. "Gud är god, och hans nåd varar evinnerligen", sade hon. "Hvad äro mina lidanden mot min Herres och frälsares lidande för min skull?"

Ludvig lyssnade uppmärksamt, och tårarne kommo i hans ögon, när han hörde den gamla tala så.

"Lifvet hade allt varit ödsligt för er under alla dessa år, om ni inte haft er bibel", sade fru Bengtsson.

"O, ja", svarade den sjuka, "bibeln har varit mitt ljus i mörkret, min tröst i bedröfvelsen, ja, jag kan säga, den har många gånger varit mig mera än det lekamliga brödet."

En annan gång följde Ludvig sin mor till en liten gosse, något äldre än Ludvig. Han hette Thomas Nilsson och var en stackars krympling, som mödosamt släpade sig fram på två kryckor. Men han hälsade gladt, då de kommo in och såg alls icke olycklig ut.

"Är det inte mycket ledsamt för dig att sitta här ensam hela dagen, när dina föräldrar äro ute på arbete?" frågade Ludvigs mor vänligt.

"Åh nej, jag kan sticka litet nu, och så läser jag i min kära bibel."

"Tycker du om att läsa i bibeln, min gosse?"

"Ja, visst, det är så roligt att läsa om Jesus, hur god han var", svarade gossen med ett uttryck af strålande glädje, när han nämnde det kära namnet.

De samtalade ännu en stund, och då Ludvig och hans mor kommo ut, sade hon: "Där såg du åter ett bevis på, huru bibeln kan lyckliggöra ett lif, som annars skulle varit djupt olyckligt."

En annan gång, då de voro ute på en längre vandring, mötte de en blind man, som leddes vid handen af sin lilla dotter.

"Är det inte bra svårt att vara blind?" frågade Ludvig ifrigt.

"Jo", svarade den blinde, "det skulle verkligen vara svårt, om icke det himmelska ljuset lyste upp mitt mörker. Men Gud ske lof, bibeln kan vara en lykta äfven för den blindes fot."

"Men ni kan ju inte läsa själf", invände gossen.

"Nej, det kan jag inte. Jag miste synen vid en stensprängning. Men jag har förr kunnat läsa, och jag kan aldrig tillfyllest prisa Gud för den välsignelse han gifvit mig genom sitt ord. Och ännu i dag, när någon af de mina läser högt för mig, kan jag stundom bli så glad, att jag bara vill sjunga."

Då Ludvig skulle gå och lägga sig om kvällen, frågade honom hans mor: "Är det ingenting särskildt, som du skulle vilja tacka den käre frälsaren för i kväll, Ludvig?"

Gossen stod en stund tyst och tänkte efter. Därpå föll han på sina knän vid sängen, knäppte sina händer och bad: "Tack, käre Jesus, att du gifvit mig två goda ögon. Och tack för bibeln, som är ditt eget heliga ord, tack att jag har en bibel och kan läsa i den. Låt den alltid lysa för mig och leda mig hela vägen hem till din himmel, amen!"

NÄR LILLEBROR KOM.

FARMORS FÖDELSEDAGSSÅNG.

När lillebror kom.

Med teckning.

Vivi stod med knäppta händer,

Leende, af undran full.

Nyss hon väcktes af en hviskning:

"Vakna nu, mitt hjärtegull,

Och gå sakta in till mor,

Så får du en liten bror."

Vivi stod med knäppta händer

Rosig, söt, af ifver varm;

Ty där stod ju far i dörren

Med den lille på sin arm.

"Pappa, såg du, när han kom,

Och om ängeln vände om?"

"Ängeln, Vivi, får nog stanna.

Fast du honom nu ej ser,

Ty åt hvarje barn på jorden

Gud en egen ängel ger."

"Ja", sad' lillan gladt och log,

"Pappa, det vet Vivi nog."

Vivi stod med knäppta händer

Rosig, söt och morgonvarm,

Såg den lille brodern ligga

Slumrande på pappas arm.

Men så bad hon: "Pappa du,

Lägg den där, och tag mej nu!"

Anna H--m Preinitz.

Farmors födelsedagssång.

Med teckning.

ttio år var farmor och familjens alla medlemmar hade kommit med blommor och lyckönskningar och kärlek till henne. Farmor var själf så blid och god, och alla älskade henne och ville se henne lycklig.

Anna, som sitter där vid den stora flygeln och spelar och sjunger, är isynnerhet farmors älskling och högra hand. Skall farmor ut och få frisk luft och vårsol, då skall Anna följa henne. Behöfver farmor en pall flyttad under foten eller en kudde till stöd och hvila för sin rygg, då är det åter Anna, som kommer och med ömhet och ljufligt solsken i blicken hjälper den gamla till rätta.

Och önskar farmor som nu att få höra sjungas någon af sina älsklingssånger, då är det ingen som med så mjuka fingrar kan behandla instrumentet eller med så klar röst och så känsligt sjunga som hon.

Och i dag sjunger hon den 92 psalmen: "Det är en kostelig ting att tacka Herranom och lofsjunga dino namn, o Gud, du allra högste! Om morgonen förkunna din nåd, om aftonen dina sanning på strängaspel och psaltare, med spelande på harpa. Ja, det är en kostelig ting att lofva Gud, den högste".

Det var den psalmen med dess sköna musik, som farmor sjungit själf i sin ungdom, och som hon nu under många år med rörelse och andakt lyssnat till, som hon plägade kalla sin födelsedagssång.

Farmors lif hade varit ljust och lyckligt i lifsgemenskap med Gud och i tro på frälsaren. Därför ville hon tacka Herren och lofsjunga hans namn. Nu sjöng hennes hjärta och jublade af fröjd, och lilla Annas klara toner kommo såsom ur hennes egen själ. J. B. G.

De små missionärerna.

(Forts. fr. föreg. n:r)

nligt landets lagar efterträdde honom prinsen genast på tronen. Men han var ännu för ung att sköta regeringsärendena, och därför togos dessa om hand af hans moder. Drottningen hade alltid varit en af de uppmärksammaste åhörarne af de kristna slafvarnas berättelser, och nu gjorde hon dem genast till sina rådgifvare. Och när sedan den unge konungen själf öfvertog regeringen, utbad sig äfven han deras råd och bistånd.

Sålunda blefvo de två bröderna efter hand landets förnämsta män. Och de använde sitt inflytande till de ädlaste ändamål, alltid redo att gifva Herren ära och att söka lära det hedniska folket att älska och tjäna deras Gud.

Men när den unge konungen en tid fört regeringen med kraft och förstånd, och hans hand kunde sköta spjut och lans, började hans undersåtar mena, att han vore tillräckligt klok att regera utan andras hjälp. Hans trogna vänner förstodo detta och öfvervägde saken sinsemellan.

"Ser det icke ut, som om Gud nu ändtligen ville uppfylla vårt hjärtas önskan, Frumentius?" sade den yngre brodern en dag med bäfvande stämma. "Aldrig under alla dessa år har jag upphört att känna längtan efter hemmet, och ibland har jag längtat såsom en försmäktande trånar efter den porlande källan. Ännu alltid menar jag mig se min moders och mina systrars hulda anleten för mina ögon både vakande och i drömmen. Jag minns så väl marmorportalen till vårt hus, de glittrande springbrunnarna på den skuggiga gården och trädgårdens mjuka, grönskande gräsmatta. O, att min dröm en gång kunde blifva verklighet!"

"Men tror du, att du kan återfinna allt detta oförändradt?" frågade Frumentius sorgset. "Trädgård, portal och brunnar må finnas kvar, det medgifver jag. Men hvem kan säga, om vår moder ännu lefver och med glädje skulle välkomna oss? Måhända skall återseendet förunnas oss först i himmelen? Och systrarna, som vi lämnade såsom små barn, hafva nu säkert redan fått egna hem, make och barn. De skulle möta oss såsom främlingar och förblifva främlingar för oss."

"Jag har tänkt på allt detta", svarade Edesius. "Men jag kan icke annat, jag måste hem! Mitt hjärta längtar därefter utan uppehåll. Är det icke på samma sätt med dig, broder?"

"Gud vet, att min hemlängtan under förflutna år stundom bragte mig nästan till förtviflan", svarade denne. "Men nu har han själf stillat denna min längtan, och den inre rösten har sagt till mig: 'Stanna kvar hos den hjord, som jag anförtrott åt dig!'"

"Om det är så, då stannar också jag", svarade Edesius, djupt gripen. "Jag lämnar dig icke allena."

"Nej, så får du ej tänka", svarade Frumentius allvarligt. "Måhända är det Guds vilja, att du går, men för mig är hans vilja klar--jag skall stanna här. Må en af oss återse vårt barndomshem och om möjligt gifva våra kära underrättelser om oss, men denna resa tillkommer dig såsom den yngre af oss. De skola taga emot dig såsom uppstånden från de döda, ty naturligtvis hafva de sörjt oss såsom döda. Gå du, min broder, och var ej orolig öfver mig, ty jag är icke allena. Samme Gud, som går med dig, skall stå vid min sida."--

Så kom det sig, att Edesius lämnade de svartes världsdel och bosatte sig i sin fädernestad Tyrus, där han med tiden blef en ansedd präst. Frumentius däremot stannade kvar hos det hedniska folket, som visade honom den största kärlek och förtroende, och hvilket folk äfven han lärt sig älska och värdera.

Åter förgingo många år.

Athanasius, den i kristna kyrkans historia så bekante troshjälten, lefde då i Alexandria, enkel och anspråkslös, såsom det anstår en kristen biskop.

Och likväl var han vid denna tid en af världens mäktigaste härskare, och hans hus var såsom en konungs palats, ehuru utan all yttre ståt och prydnad. Men från tidiga morgonstunden till sena kvällen bestormades hans hus af en massa människor, som kommo till den fromme, vördnadsvärde biskopen för att framföra sina böner och klagomål samt inhämta hans råd i alla möjliga förhållanden.

En dag närmade sig det gästvänliga huset en högväxt, ståtlig man. Hans dräkt var af en ovanlig snitt, och han tycktes hafva gjort en lång resa. Främlingen bad på grekiska språket om företräde hos biskopen, men hans uttal hade en så ovanlig och främmande betoning, som om han icke på länge hade talat detta språk eller hört det talas.

Med djup vördnad närmade han sig Athanasius, och han förvånades icke litet öfver den lilla bräckliga, på en hög stol sittande gestalten, som syntes honom nästan såsom en dvärgaskepnad. Men hans förvåning gaf snart vika för beundran, när han närmare betraktade det sköna, nästan förklarade anletet med det ljusbruna håret, den fina, välformade munnen och de milda, uttrycksfulla ögonen hos den vördnadsvärde biskopen.

Med godhet och deltagande frågade Athanasius efter främlingens namn och önskan.

"Jag är Frumentius från Tyrus", svarade denne blygsamt. "För många år sedan, i min tidigaste ungdom, blef jag fånge hos den hedniske konungen i Axum och gjord till slaf. Men nu har jag kommit för att säga dig, högvördige fader, att detta barbariska folk med deras konung och drottning hafva vändt sig ifrån deras stumma afgudar till himmelens och jordens skapare, och till hans son, Jesus Kristus."

Sällsamt gripen af dessa allvarstunga ord, frågade Athanasius, hvilken den man var, som fått vara ett redskap till att omvända detta vilda, från all civilisation aflägsna, åt sig själft öfverlämnade folk.

"Gud själf har utfört detta verk", svarade Frumentius högtidligt. "Min broder Edesius och jag voro blott två okunniga gossar, då vi kommo till detta land, och vi kunde blott bedja och berätta för vår omgifning, hvad vi själfva hört och lärt. Men Herren öppnade deras hjärtan, så att de uppmärksamt lyssnade till våra berättelser och började längta efter att få vända sig bort från sina stumma afgudar och lära känna himmelens Gud--vår Gud." (Forts.)

Barnavännens anmälan 1905

Se föregående nummer!

De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små blifva i tillfälle att läsa den.

Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya kretsar.

Prenumerationen fortfar hela året.

Uppsala i Jan. 1905.

REDAKTIONEN.

Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 10-16 April 1905.

M. 10. Mark. 15: 6-15. Jesus eller Barrabas.
T. 11. v. 6-7. Barrabas' brottslighet och synder.
O. 12. v. 8. Folket påminner Pilatus om sina rättigheter.
T. 13. v. 9-10. Pilatus gör ett svagt försök att frigifva Jesus.
F. 14. v. 11. Prästerna och folket begära istället Barrabas.
L. 15. v. 12-14. Pilatus gör ett nytt försök att frigifva Jesus och
framhåller hans oskuld,
S. 16. v. 15. men slutligen frigifver han Barrabas och orsfäster Jesus.

Söndagsskoltext för den 16 April.

Mark. 15: 6-15.

Minnesvers: Mark. 15: 28. Och så blef skriften fullbordad, som säger: "Och bland ogärningsmän vardt han räknad".

UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

Jesus eller Barrabas.

vad som här skedde, är något som upprepas öfverallt, hvarest evangelium förkunnas. Det blir då fråga om ett val mellan Jesus och synden. Är det icke stort, att vi verkligen kunna få välja Jesus? Den fattigaste syndare kan få välja honom till sin vän, sin Frälsare, sin frid och glädje. Dock är det tyvärr mången, som kanske ville välja Kristus, men afhålles därifrån af frestande röster, som säga: Välj ej honom, ty då måste du lämna synden. Och det är sant, att man kan ej välja fritt, förrän man verkligen vill slippa ifrån synden.

Men nu talar jag till de små, kära barnen. Är det ej för tidigt att framställa en sådan fråga till dem, och behöfva de verkligen ställas i valet mellan Jesus och synden? De, som så fråga, ack, de känna ej barnen rätt, ty barnen behöfva lyssna till den vänliga och kärleksfulla röst, som bjuder: "Låten barnen komma till mig och förmenen dem ej, ty sådana hörer himmelriket till". Ack, just därför att Jesus är dörren till himmelriket, måste hvarje människa komma till Jesus för att varda salig. Och du är bjuden att komma som ett barn. Och för att varda lycklig, så måste du komma till Jesus. O, jag vet, att det djupast inne uti ditt hjärta dock rör sig den innerliga dragningen af Guds kärlek. Gud söker att få dig icke blott till ett godt barn, nej ännu mer, till ett barn, som vill äga Jesus framför allt annat i världen.

Hvarföre bedja vi då de små välja mellan Jesus och synden? Jo, därför att vi veta, att det finnes ej en människovarelse, som ej har synd, och sålunda behöfver frälsning från synden. Det är svårare att välja, då man icke känner och erkänner synden, emedan man då ej gärna kan hafva ett behof af Jesus. Ack, huru ofta se vi ej hos de små yttringar af egenvilja, olydnad, häftighet och annat mer. Hvem kan då undra på, att de små böra få veta huru förskräcklig synden är. Synden är just hvad Barrabas var, en röfvare och mördare. Synden röfvar ifrån oss allt som är skönt, ädelt och godt och gifver oss i stället en fördärfvad kropp och själ. Synden mördar mycket förskräckligare än Barrabas kunde göra det; ty synden mördar vår själ. En människa kan blott döda kroppen, men synden kan döda och fördärfva både kropp och själ. Ser du nu, älskade barn, huru förskräcklig synden är. Därför ropa ej såsom folket, utan säg: Herre tag bort synden och gör mig hvitare än snö. Ja, välj Jesus, så skall du få förlåtelse och hjälp emot synden. Du skall få känna huru han tar dig upp i sin famn och välsignar dig. Lofvadt vare Herrens namn! Jesus har redan gjort sitt val, han vill hafva dig till sin egendom. Men han vill också, att du gör ditt val och låter honom få komma in i ditt hjärta. Gör du detta, så skall du blifva Guds och människors älskling och då blir ditt lif ljust och skönt som en sommardag. Gör ditt val nu! Ty barndomen är den bästa tiden att söka och finna Guds rike. Barnen äro såsom vaxet, de taga lätt intryck. Låt Jesus sätta sin stämpel på ditt hjärta, så skall han en dag inför alla änglar förkunna, att du är hans och han är din. Fr. E.

De små missionärerna.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

ed stigande intresse följde Athanasius främlingens berättelse. Han tröttnade icke att fråga och att låta främlingen berätta, ty dennes enkla, värdiga sätt uteslöt hvarje tvifvel på sannfärdigheten af hans ord.

"Gud har gifvit dig ett högt uppdrag, min broder", sade biskopen, djupt rörd. "Genom ditt trogna vittnesbörd har du fått vara medel till att föra dessa irrande får, som gått vilse i ödemarken och voro förgätna af alla, till den gode herdens hjord.--Men säg mig nu--hvad önskar du af mig?"

"Högvördige fader", svarade Frumentius icke mindre rörd, "detta folk tillbeder nu af uppriktigt hjärta Gud och hans son, Jesus Kristus. Men de känna så föga af det heliga evangelium, som han gifvit oss. Huru skulle de kunnat lära känna det, då deras lärare själfva voro så okunniga. Där finnes ingen, som kan döpa dem i Jesu Kristi namn eller gifva dem del af vår frälsares dyrbara åminnelsemåltid. De äro i sanning en hjord utan herde. Nu beder jag dig--skicka dem herdar och lärare, som icke blott hafva kunskap i Guds ord utan också fullmakt att förrätta de heliga handlingarna. Ja, jag ville bedja dig gifva dem en biskop, som kan inviga andra i det heliga ämbetet, ty folket är talrikt och behöfver många lärare."

"Jag vill uppfylla din bön", svarade den ädle Athanasius. "Ni skola få en biskop. Men du skall stanna här en tid, så att vi tillsammans kunna ordna denna angelägenhet. Den är af stor betydelse."

"Må det ske, såsom du befaller", sade Frumentius tacksam, "men jag beder dig--uppehåll mig icke länge. De behöfva mig därborta, och äfven mitt hjärta längtar efter mina vänner."

* *
*

Kort tid därefter firades i den kristna kyrkan i Alexandria den högtidliga invigningen af en missionsbiskop.

Det folk, som vunnits för Kristus genom två enfaldiga barns tro, skulle nu få en ordnad kyrka, så att det ljus som tändts i det mörka hednalandet icke måtte slockna utan sättas på ljusastaken och sprida sitt sken i allt vidare kretsar. Många fromma män hade förklarat sig villiga att gå såsom lärare till det främmande landet och hjälpa till att sprida evangeliets ord.

Men biskopen, på hvilkens djupt böjda hufvud Athanasius' välsignande händer hvilade, var ingen annan än vår vän, ynglingen Frumentius från Tyrus.

Denne hade med stor bestörtning förnummit kyrkofaderns afsikt att sända just honom såsom biskop till Axum, och han hade enträget bedt, att någon mera kunskapsrik och värdig man måtte få det höga uppdraget. Men Athanasius hade hållit fast vid sin mening, att just den man, som först kommit såsom fridens budbärare till folket, också måtte blifva deras första biskop. Och så erhöll han namnet Salama såsom en underpant på sin värdighet.

Detta namn bevaras ännu i kärleksfullt minne af den kristna kyrkan i Abessinien, hvilken alltid betraktat honom såsom sin grundläggare. Denna kyrka har under århundradenas lopp funnits till, ehuru hon just nu lefver under stort betryck.

Så kunde Gud i forna dagar använda två kristna gossar att tända evangelii ljus i en del af de svartes världsdel. (Slut).

Mården i hönshuset.

Med teckning.

ill våra vackraste och på samma gång skadligaste rofdjur höra helt säkert mårdarne. De finnas utbredda öfver stora sträckor af jorden och äro lika talrika i Europa som i Asien och Amerika.

Sitt hemvist väljer mården i täta löf-och barrskogar, där han förekommer desto talrikare, ju ensligare och mörkare dessa äro. Till bostad väljer han ihåliga träd, öfvergifna roffågelbon och bergskrefvor.

Skogsmården, som förekommer i vårt land, är omkring en meter lång och tre decimeter hög. Hans päls är vackert brun men öfvergår på sina ställen till gult; nosen är gulröd. Håren äro glänsande och mjuka samt sitta mycket tätt. Stenmården, som icke finnes i Sverige, har strupe och bringa hvita samt gröfre och glesare päls.

Mården hör till de smidigaste och vigaste af alla rofdjur. Den långa, smärta kroppen sätter honom i stånd att tränga igenom de minsta hål och springor. Han är en röfvare af äkta sort, djärf och blodtörstig. Han har ett fint väderkorn, skarp syn och hörsel. Under dagen hvilar han i lugn och ro på sin bädd, men redan i kvällningen är han ute på ströftåg och förföljer då alla djur, som han tror sig om att besegra. Från haren och ända ned till den minsta råtta går intet djur säkert för honom. Till och med den vige, snabbe och uthållige ekorren måste utmattad gifva sig i hans våld. Sakta och ljudlöst smyger han sig öfver skogshönsen, vare sig de hvila på marken eller i trädens toppar. Vattensorkar och vattenfåglar söker han upp i deras eget element, ty han är också en duktig simmare. På detta sätt blir mården en riktig förbannelse för alla små djur och fåglar, som hafva svårt att rädda sig undan denne fiende, som kan slingra sig fram öfver allt likt en orm.

MÅRDEN I HÖNSHUSET.

ERIK OCH ANTON.

Om födan börjar tryta i skogen, blir han dristigare och smyger sig då fram till människoboningarna, skaffar sig tillträde till hönshusen och anställer där en gruflig förödelse. Han håller också till godo med trädgårdens frukter och plockar åt sig både äpplen, päron och plommon från trädens grenar.

Huru mården far fram, när han kommer in i ett hönshus, visar oss vår teckning. Den där afbildade mården är en stenmård. J. B. G.

Erik och Anton.

Med teckning.

rik och Anton voro grannar och därtill kusiner samt kamrater i arbete och lek. De sutto på samma skolbänk och täflade om att vinna lärarens förtroende och föräldrarnas glada gillande. Flitiga, pigga och rödblommiga voro de båda.

Men de voro mycket olika till sinnelaget. Anton var en lugn och trygg gosse, godmodig och eftergifven. Erik däremot var ett litet brushufvud, som alltför lätt tog till knytnäfven i vredesmod. Det sättet att göra upp mellanhafvanden använde han visserligen icke mot Anton, men han tyckte, att denne var alldeles för eftergifven, ja, rent af feg gentemot otrefliga kamrater, som denne aldrig ville slåss med.

I synnerhet var det en kamrat, som Erik inte alls kunde tåla och som ingen i klassen tänkte högt om, emedan han aldrig kunde sina läxor och alltid använde fula ord emot kamraterna. Erik tyckte, att Anton borde ha gifvit Kalle smörj mer än en gång, när denne kallade honom för lärarens "gullgris" och "ögontjänare", för det att Anton redde sina uppgifter med glans.

Men Anton tyckte synd om Kalle, ty han visste, att denne fick oförståndigt med stryk i hemmet.

En dag slogo gossarne boll på den höga åbrinken. Lärarne hade en gång för alla förbjudit dem att gå ned till vattnet, som där nedanför hade ett väldigt djup. Men den gången skulle Kalle visa sig duktig. Han hade letat upp några flata stenar och ropade till kamraterna, att han skulle gå ner och kasta "flatgås". Han brydde sig visst inte om lärarens förbud.

Knappt hade han emellertid kommit ner och kastat sin första sten, förrän ett gällt skrik ljöd därnerifrån. De flesta kamraterna blefvo mållösa af häpnad, andra sprungo in till läraren, men Anton, som anat hur det skulle gå med Kalle, hade på en omväg nästan nått olycksplatsen, när nödropet hördes. Kalle försvann i djupet och kom upp om en stund, Anton var då på pass. Med ena handen höll han om en trädstam, och med den andra fattade han Kalle först i håret, sedan i kragen och höll honom öfver vattnet, till dess läraren och flera andra kommo till.

Följande dag och ännu flera var Kalle borta från skolan. Han hade varit mycket nära döden, det visste han och alla kamraterna. Läraren besökte honom hvarje dag, och de båda hade mycket att samtala om. Men när Kalle åter satt frisk och kry på skolbänken, var det han som kunde sina uppgifter.

Lille Erik, som nu med beundran såg upp till kusin Anton, hade äfven han fått sig en god läxa. Han var inte mera så häftig, och han hade lärt sig förstå, att Antons sätt att hämnas oförrätter hade en vida kraftigare verkan än knytnäfven. J. B. G.

Hans Christian Andersen.

Med porträtt och teckning.

[Illustration: HANS CHRISTIAN ANDERSEN.]

en 2 april 1805 föddes på den

danska ön Fyen en liten gosse, som vid dopet kallades Hans Christian. Namnet Andersen ärfde den lille efter sin far, som var skomakare i staden Odense.

Föräldrarna voro således fattigt arbetsfolk, som icke kunde skänka Hans Christian några timliga skatter, men han ärfde hvad bättre var, sin fars poetiska sinnelag och sin mors blida, kärleksfulla hjärta. Med en sådan utrustning kan man komma långt här i världen.

Hans Christians far hade stor lust för läsning och denna delades snart af gossen, som med sin rika inbillningskraft förvandlade hemmets tarfliga väggar till praktfulla pelargångar och befolkade dem med sagovärldens brokiga lif. Redan som gosse skref han ett och annat sagospel och kände sig litet "stor på", när någon stadsbo gaf honom ett uppmuntrande ord, men fällde bittra tårar, när gatpojkarne pekade finger åt honom och kallade honom "komediskrifvaren".

Sedan Hans Christian konfirmerats, gick han till fots till Köpenhamn för att i den stora staden skapa sin lycka såsom skådespelare. Men härtill dugde han ej. Han grep till pennan och började skrifva böcker, som trots deras ofullkomligheter och brister dock hade så mycket innehåll,

att några inflytelserika personer fattade välvilja för honom och beredde honom tillfälle att besöka lärdomsskolan i Slagelse. Här fick han nu inhämta grunderna för den allmänbildning, som han dittills saknat, och år 1828 blef han student.

Såväl under skoltiden som under studenttiden skref Andersen åtskilligt, som väckte uppmärksamhet och ingaf förhoppning. År 1835 utgaf han ett första häfte sagor och äfventyr, och dessa följdes sedan af nya, som öfversattes till alla möjliga språk och gjorde Hans Christian Andersen känd och älskad snart sagdt öfver hela jorden.

Sina sagor och äfventyr skref han naturligtvis för barn och ungdom, men de lästes med lika intresse af alla åldrar. Nog minnes jag än, huru jag som gosse läste och log åt Lill-Klas och Stor-Klas, huru jag fällde tårar vid den "Lilla Sjöjungfruns" öde, och huru jag gjorde stora ögon och funderade, när jag läst "Dykungens dotter". En älsklig saga är ock "Världens skönaste ros", som vi här nedan återgifva i något förkortad form.

Andersen dog den 4 augusti 1875. I Rosenborgs slottspark i Köpenhamn ha danskarne rest en vacker minnesvård åt nordens störste och snillrikaste sagoberättare. Han sitter där blid och stilla, omgifven af några små, som med spänd uppmärksamhet lyssna till de underbara orden.

Världens skönaste ros.

Det var en mäktig drottning, i hvilkens trädgård växte de skönaste blommor från världens alla länder, men isynnerhet var det rosorna hon älskade. Därför växte rosor i trädgården och äfven inne i slottets salar, där de slingrade sig omkring pelare och fönsterkarmar ända upp åt taket.

Men nu rådde sorg och bedröfvelse här inne, ty drottningen låg på sin sjuksäng, och läkarne sade, att hon skulle dö.

"Det finns dock en räddning för henne", sade den visaste af dem. "Skaffa henne världens skönaste ros, uttrycket för den renaste kärlek, kommer den för hennes ögon så dör hon icke."

Och unga och gamla kommo från alla håll med rosor, de skönaste, som funnos i hvarje trädgård, men de rosorna var det icke.

Då kom en lycklig moder och sade: "Jag vet, hvar den skönaste rosen finnes. Den blommar på mitt barns kind, när det styrkt af sömnen slår upp ögonen och ler mot mig i barnslig kärlek."

"Skön är den rosen, men en skönare finnes det", sade den vise.

"Ja, en långt skönare", sade en kvinna. Jag såg den på drottningens kinder, då hon den långa natten bar sitt sjuka barn på sina armar. Och hon grät och bad till Gud för det såsom en moder beder i ångestens timma."

"Helig och underbar i sin makt är sorgens hvita ros. Dock--den är det icke."

"Nej, världens skönaste ros såg jag framför Herrens altare", sade den fromme biskopen. De unga flickorna gingo fram till nattvardsbordet. Där glödde rosor, och där bleknade rosor på de friska kinderna. En ung flicka stod där. Hon såg med själens hela kärlek upp till Gud. Detta var uttrycket af den renaste kärlek."

"Välsignad vare den", sade den vise. "Dock har ingen af eder nämnt världens skönaste ros."

Då trädde drottningens lille son in i rummet. Han bar en stor bok med sammetsband och silfverknäppen.

"Moder", sade den lille, "o, hör, hvad jag har läst". Och barnet läste ur boken om honom, som utgaf sig i korsets död för att frälsa människorna. "Större kärlek finnes icke."

Och det flög ett rosenskimmer öfver drottningens kind, hennes ögon blefvo så stora och klara, ty hon såg från bokens blad höja sig världens skönaste ros, bilden af den, som spirade upp ur Kristi blod på korsets träd.

"Jag ser den!" sade hon. "Aldrig dör den, som skådar denna ros, den skönaste på jorden."

Söndagsskoltext för den 23 April.

Mark. 16: 1-8.

Minnesvers: Rom. 4: 25. Han har blifvit utgifven för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

För oss.

"Jesus, vår Herre, har blifvit
utgifven för våra synders skull
och uppväckt för vår rättfär
diggörelses skull." Rom. 4: 25.

å Jesus i vårt minnesord kallas "vår Herre", så angifves därmed, att Jesus och vi höra tillsammans. Han är vår, och vi äro hans. Han har blifvit så nära förbunden med oss därigenom, att den himmelske Fadern har utgifvit honom åt oss till vår frälsare.

När Gud såg, huru vi människor sleto ondt och ledo nöd för syndens skull och icke själfva kunde hjälpa oss, då drogs hans hjärta i ömhet och kärlek så till oss, att han utgaf sin son för oss.

Hvad det innebär, att Gud utgaf sin son för oss, det ana vi, när vi på långfredagen följa honom genom alla lidanden, genom all smälek till Golgata, och där se honom dö på korset den bittraste död.

Hvarför blef han törnekrönt och naglad fast vid korset? Det var för oss han led så. Han blef så utgifven för våra synders skull. Han blef försoningen för våra synder och icke allenast för våra utan ock för hela världens.

När vi nu känna sorg och förskräckelse för våra synder, då få vi genast gå fram till Jesus och med stor tillförsikt säga honom allt och bedja honom om förbarmande och förlåtelse. Han är då trofast och barmhärtig, så att han förlåter oss synderna och renar våra hjärtan och samveten från synd och skuld samt skänker oss förlåtelse och frid.

Ty han är uppväckt för att göra oss rättfärdiga. Följa vi kvinnorna och apostlarne till grafven i Josefs örtagård, så få vi med dem lyssna till fridsbudskapet från änglarnas mun. Jesus är uppstånden, det är påskens stora, härliga budskap, som bådar frigörelse, frälsning och lif för oss och all världen.

Hvem af oss har ej känt sig bunden af synd, svaghet och brist? Den ene längtar efter frigörelse från den synden, en annan från någon annan synd. Vår uppståndne Herre och frälsare förlossar och frigör hvar och en, som i tron kommer till honom med en sådan längtan i hjärtat och en sådan bön på läpparna. Vi måste riktigt minnas, att Jesus har uppstått för att rättfärdiggöra oss.

Och hvem har ej känt sorg och bedröfvelse öfver svagheter och brister, som liksom gå igen, när vi trodde oss hafva för alltid öfvervunnit dem? Vi måste då minnas, att Jesus lefver för oss och manar godt och beder för oss samt är städse redo att frälsa oss och skänka oss kraft till nya segrar öfver oss själfva och våra brister.

Äfven den yngste af oss har måhända sett döden på nära håll. Än ryckte han ifrån oss en liten bror eller syster, än vår far eller mor. Och stundom voro vi själfva så nedbrutna af sjukdom, att det var blott ett steg mellan oss och döden. Huru tröstlöst och jämmerligt vore det icke ställdt för oss, om vi icke ägde en uppstånden och lefvande frälsare, som genom sin död öfvervunnit döden och framburit lif och oförgänglighet i ljuset!

Därför är Jesus också vårt lif. Den som tror på honom lefver, om han än dör. Hos Jesus återfinna vi alla, som gått ur tiden in i evigheten såsom hans, om vi själfva dö i tron, och om vi här på jorden burit hans uppståndelselif i våra hjärtan.

Det för oss allra viktigaste blir således: lefver jag det nya lifvet i tron på min frälsare? Han har blifvit utgifven i korsets död för dina synder, han har uppstått från döden för att göra dig rättfärdig. Får han också för hvarje dag frigöra och frälsa dig? Får han för hvarje dag skänka dig lif och rättfärdighet? J. B. G.

Den lilla fridstifterskan.

et var lördagsafton, och lilla Eva Carlberg satt vid lampan och läste på sitt bibelspråk, som hon nästa morgon skulle läsa upp för sin far. Det låg liksom helgdagsstämning öfver det hemtrefliga rummet, och Eva satt och blickade tankfull in i brasan, medan hon sakta upprepade sina bibelverser. Dessa voro hämtade från begynnelsen af Jesu härliga bergspredikan, och Evas tankar dröjde isynnerhet vid detta: "Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn". Matt. 5: 9.

Medan hon långsamt upprepade dessa ord och i sitt stilla sinne undrade, om detta 'salig' kunde tillämpas på henne, rycktes dörren hastigt upp, och en liten flicka med lekande, bruna ögon och ett krusigt hår, som icke lät sig slätas ut af någon kam, rusade in och släpade en klumpig hundvalp efter sig.

"Se, Eva, är han inte söt?" frågade hon och drog valpen fram till Eva, för att hon bättre skulle kunna se honom.

Sant att säga var den lille hunden ingalunda någon skönhet, ty han befann sig just i den ledsamma ålder, då benen synas vara för stora och klumpiga för att passa till kroppen.

Eva log litet åt systerns ifver. "Bob blir nog med tiden en vacker hund", sade hon vänligt. "Men tror du, Betty, att mamma tycker om att du tagit honom med dig in hit?" fortfor hon. "Du vet ju, hur mycken förtret och huru många upptåg han kan göra."

"Åh, jag skall nog se efter honom, så att han inte gör något dumt streck", svarade Betty vårdslöst. Därpå satte hon sig på mattan och började gifva Bob den första lektionen i konsten att "sitta".

Eva började åter läsa i sin bibel. "Men, Betty, har du lärt dig dina bibelspråk?" frågade hon.

"Nej, det har jag glömt", svarade Betty och sprang upp. "Hvar är min bibel, Eva?"

"Det vet jag inte. Du hade den ju själf sist", svarade systern, och den tanklösa lilla Betty började ifrigt leta efter den saknade boken. Men allt hennes sökande var fruktlöst. Till sist tog hon en vackert inbunden bibel ur det fodral, hvari den låg på bordet. "Här är Theodors bibel, den får jag nog låna", sade den lilla flickan och slog sig åter ned framför kakelugnen.

"Nej, Betty, tag inte den; du vet, huru rädd Theodor är om sin bibel, och huru ledsen han skulle bli, om den skadades på något sätt", sade Eva.

"Åh, huru skulle den kunna skadas? Jag skall nog vara aktsam om den", sade Betty otåligt, och Eva sade intet mera. Det blef åter tyst i rummet, utom när Betty litet emellan afbröt sin läsning. Men plötsligt sprang hon upp. Hon skulle gå ut i skafferiet för att hämta litet bröd åt hundvalpen.

I detsamma hördes modern ropa: "Eva, kom och hjälp mig litet, så är du snäll!" Och Eva lämnade genast rummet.

Då hon om en stund kom tillbaka, möttes hon af en underlig syn. Betty med eldgaffeln i handen jagade rundt omkring rummet efter Bob, som mästerligt förstod att komma undan och att tränga in sin kropp på de mest oåtkomliga ställen, medan det hela tiden såg ut, som om alltsammans var den muntraste lek. Det såg så lustigt ut, att Eva höll på att brista i skratt. Men hon blef strax allvarsam, då hon fick syn på sin lilla systers förskräckta utseende och upphettade ansikte.

"Men Betty, hvad är det?" frågade hon.

I stället för svar höll Betty upp broderns bibel. Den hade sönderrifna blad, och bandet bar outplånliga märken efter Bobs skarpa tänder. "Se, hvad Bob har gjort!" snyftade hon. "Hvad skall Theodor säga?"

I detsamma öppnades dörren, och en storväxt gosse på femton år kom in. Han stannade i dörren, när han såg systrarnas bedröfvade ansikten.

"Hvad står på här?" frågade han, men fick i detsamma ögat på sin vackra bibel, som låg på bordet, sönderrifven och förstörd. "Hvem har gjort det?" frågade han, medan vredens rodnad steg upp i hans ansikte.

"Theodor, det var mitt fel", snyftade Betty, medan heta tårar strömmade ned utför hennes kinder. "Jag tog med mig Bob hit in, fast Eva sade, att jag inte skulle göra det. Jag trodde, att jag skulle kunna se efter honom, men så gick jag ut bara ett par minuter, och så----"

"Och så har han grundligt förstört min dyrbara bibel", utbrast Theodor. "Hvem har gifvit dig lof att röra min bibel? Jag tog in den hit bara för att få ett omslag om den. Det förlåter jag dig aldrig, Betty, hör du--aldrig!"

"O, jag är så ledsen!" snyftade stackars lilla Betty, men Theodor hörde det icke. Han hade allaredan lämnat rummet och slagit igen dörren efter sig med en väldig smäll.

"Gråt inte så mycket, lilla Betty!" tröstade Eva och gaf sin lilla syster en kyss. "Du har burit dig mycket tanklöst åt, men nu kan det ju inte ändras för denna gång. Theodors vrede skall nog lägga sig; när han kommer ned igen, skall han nog förlåta dig."

Betty torkade sina tårar, men hela kvällen hotade de att bryta fram igen vid minsta anledning. Just då hon skulle gå och lägga sig, kom Theodor in. Hon närmade sig honom darrande, för att få den vanliga godnattkyssen, men han vände henne ryggen.

VID JESU KORS.

ÅTERUPPSTÅNDEN.

Detta var mera än den lifliga lilla flickan kunde bära. De länge återhållna tårarna bröto oemotståndligt fram, och hon sprang utan att säga ett ord in i hennes och Evas gemensamma rum, kastade i en fart af sig kläderna, drog täcket öfver hufvudet och grät sig till sömns. (Forts.)

Vid Jesu kors.

Med teckning.

Kring Golgata breder nu aftonen ut

sin stillhet, sin ro och sin frid.

Vår Frälsares lidande ändtligt är slut,

han kämpat sin smärtfyllda strid.

Han druckit den kalk, som hans Fader fyllt i,

vår skuld han försonat--han köpte oss fri.

Han köpte oss fri genom gränslösa kval,

som ogärningsman blef han dömd.

Hans väg förde ner genom dödsskuggans dal,

af Gud han sig trodde förglömd.

Han lidandesvägen för oss har gått fram,

han dog för vår skuld uppå korsträdets stam.

De händer, som han i förbarmande sträckt

att hjälpa ur sjukdom och nöd

en fattig och lidande människosläkt,

som kärleken städs' honom bjöd,

de naglats vid korset.--Vid smälek och hån

han blödt för all världen, Guds enfödde son.

Den höres ej mera hans ljufliga röst,

som talat hugsvalelsens ord,

som bringat välsignelse, hugnad och tröst

så mången bedröfvad på jord,

som sagt till de fridlösa hjärtan: Haf frid!

som mäktigt har ljudit vid vindarnas strid.

O, Jesu, du än till vår jord skådar ner

och ser till båd' stora och små,

och ännu för syndare alla du ber,

som förr du vår nöd kan förstå!

Oss rena från synder, o, Frälsare god,

du, som för oss alla har gjutit ditt blod!

Ella.

Återuppstånden.

Med teckning.

är stod en pelargon i en liten blomkruka i ett hörn af trädgården. Ingen tycktes mera bry sig om den stackars växten. Alla bladen voro affallna och stänglarna sågo vissna och skrumpna ut äfven de. Människorna trodde, att hon ingenting dugde till vidare och själf trodde hon, att hon skulle dö.

Då kom en gosse och fick se den ömkliga växten och började tala till den. "Det var ju du, som hade så vackra, grönbruna blad förra sommaren och så härliga, stora mörkröda blomklasar. Och nu står du här bland annat skräp. Vintern har gått illa åt dig, lilla blomma, men ännu är du ju inte död. Vi skola försöka att få nytt lif och ny fägring åt dig."

Gossen tog en ny större kruka och planterade om pelargonen i god, bördig jord, plockade bort rasket och skar af de torra toppkvistarna och satte den sedan i fönstret inne hos sig. "Nu skola vi se, hvad sol och omvårdnad förmår", sade han och smekte de kala stänglarna.

Åh, hvad det kändes godt för den arma, förskjutna blomman. Det svällde af rörelse i hennes inre, rötterna sköto nya, fina tågor i den mjuka myllan, och den ena bladknoppen visade sig efter den andra. Nej, hon var visst inte död, hon ville växa och blifva lika vacker som förut. Hon kände nu, att hon kunde det.

Och gossen vattnade och luckrade och skötte sin pelargon såsom en mor sköter sitt enda barn. Snart såg han till sin obeskrifliga glädje de vackra bladen slå ut och stora blomställningar fulla med svällande knopp höja sig från bladvecken.

Det var ännu ej midsommar, när Aina-dagen kom. Bland de många blommorna på systerns namnsdagsbord prunkade äfven en väldig pelargonklase i högröd färg. Den stod alldeles ensam i ett litet blomglas. Aina kände igen sin blomma från förra sommaren och kysste den.

"Ja, visst får du kyssa din förskjutna blommas barn, men själfva blomman får du ej igen. Jag har räddat den från död och glömska. Hos mig trifves hon så godt. Säg, jag får ju behålla den?"

Det fick han, men Aina smög sig ofta upp på broderns rum, när ingen såg henne. Hvad hon sade till blomman, vet jag ej, men hon vårdade nu alla sina växter med den största omsorg och kärlek. J. B. G.

Broderskärlek.

id utkanten af kyrkbyn låg en liten torftig stuga. Här bodde änkan efter skollärare Henriksson, som dött för två år sedan. Den i hela socknen aktade och afhållna fru Henriksson förtjänade sitt bröd genom linnesömnad, ty hennes lilla pension räckte ej till att försörja henne och hennes två barn.

Den tolfårige Frits och hans ett par år äldre syster Anna voro snälla barn och försökte hjälpa sin mor så godt de kunde. Det var visserligen ej mycket, i synnerhet sedan Anna för några veckor sedan fallit och skadat sin fot och nu själf behöfde vård och hjälp. Den till en början helt obetydliga skadan blef allt svårare, och den gamle, hederlige doktorn, som förut haft de bästa förhoppningar, stod nu rådlös. Han ansåg, att hon borde komma till någon skicklig kirurg i hufvudstaden för att kunna bli fullkomligt återställd.