Barnavännen, 1905-06 / Illustrerad Veckotidning för de Små

Kristi Himmelsfärd.

Apg. 1: 4-11.

Wi minnas från berättelsen om Kristi förklaring, att frälsaren då nått den fullkomning, att han utan död kunnat öfvergå till det himmelska och oförgängliga lifvet genom en himmelsfärd. Men vi minnas också, att han af kärlek till oss stannade kvar på jorden för att genom lidande och död blifva försoningen för våra och all världens synder, och att genom sin uppståndelse bära fram lif och oförgänglighet för oss. Nu först var hans verk här nere fulländadt, nu kunde han och nu ville han återtaga den härlighet, som han ägt hos Fadren, förrän denna världen var skapad, nu kunde han och nu ville han genom en himmelsfärd intaga sitt rum på Fadrens högra sida i himmelen. Från denna härlighet verkar han nu för att draga oss människor upp till sig. Han vill höja och lyfta oss upp ur synd och förnedring till ljus och frihet och lycka.

Men hans apostlar och alla hans lärjungar skulle jämväl de verka för samma höga och stora mål. Fördenskull hade Fadren gifvit löftet om Andens utgjutande öfver församlingen. Detta löftes uppfyllande skulle nu apostlarna förbida i Jerusalem. Då skulle de erhålla den kraft af höjden, som de behöfde för att eröfra världen åt Kristus och sätta den i rörelse på väg uppåt till Gud. Äfven vi få taga till oss Guds löfte och bedja om hans Helige Ande, på det att vi må kunna varda Herrens små tjänare och tjänarinnor. Herrens första lärjungar trodde, att frälsaren efter uppståndelsen skulle upprätta det rike, han så många gånger talat med dem om under sitt jordelif. Men deras föreställningar om Guds rike voro ännu uppblandade med judisk villfarelse. Kristus skall nog en gång förvisso upprätta sitt rike på jorden, men därinne skall församlas icke blott troende judar, utan troende från alla folk och släkten och tungomål. Kristus tillhör nu icke blott Israel utan han tillhör alla folk. Han är nu allas vår frälsare. Det var ett sådant evangelium, en sådan frälsare, apostlarne skulle gå ut att förkunna i Jerusalem, Judeen, Samarien och sedan intill jordens ände. Alla människor skola höra frälsningens evangelium för att blifva i tillfälle att tro på Jesus till frälsning.

Och när han utvecklat för apostlarne, hvilken uppgift de skulle fylla i världen och omtalat för dem huru de skulle varda skickliggjorda för detta stora värf, då uppfor Herren Kristus till himlen i allas deras åsyn. Under det de böja sig ned i tillbedjan, lyftes han upp ifrån dem, i det han sträcker sina händer till välsignelse öfver den troende skaran. En ljus sky döljer honom snart för deras lekamliga öga, men i sina hjärtan känna de, att han är när de sina alla dagar intill tidsålderns slut.

Dock—innan lärjungarna återvända till Jerusalem från Oljoberget, sänder frälsaren dem en sista hälsning genom två himmelska budbärare, som säga, att Jesus Kristus en gång skall återkomma i synlig måtto till jorden. Det är då han här skall upprätta sitt rike, ett rike af rätt och rättfärdighet. Det är då jorden skall återfå paradisets fägring och mänskligheten edens frid och lycka i sina hjärtan.

Men under det vi vänta på denna härliga tid, skola vi alla söka det eviga och himmelska, på det att vi måtte få vara med i detta härliga rike.

J. B. G.

Broderskärlek.

(Forts. fr. föreg. n:r)

Men en vacker januarimorgon stannade baronens vagn därute för att föra fru Henriksson och hennes dotter samt doktorn till järnvägsstationen. Doktorn ville icke afstå från rättigheten att följa sin lilla patient till sjukhuset och öfverlämna henne åt sin berömde ämbetsbroder samt beskrifva för denne förloppet af sjukdomen i foten.

* * *

En härlig vårdag närmar sig sitt slut. De försvinnande solstrålarna glittra mot de silfverbeslagna seldonen på två hästar, hvilka liksom på lek springa framför en vagn på den dammiga landsvägen. De båda kvinnliga resenärerna äro klädda i djup sorgdräkt. Vi känna dem väl, det är fru Henriksson och hennes dotter, Anna. Den sistnämnda har dock förändrat sig mycket, det lilla ansiktet blickar så friskt och rosigt fram ur sin ram af ljust, lockigt hår. Ögonen stråla af hälsa och lefnadslust och blicka gladt och lifligt omkring sig i den vackra nejden. Hon gör modern uppmärksam på allt som möter dem; hvarje nylöfvadt träd, hvarje liten blomma vid den sorlande bäcken aflockar henne ett litet utrop af glädje, och omedvetet vänder hon moderns tankar från de sorgliga minnena.

Fru Henriksson ser också ovanligt kry ut, om äfven det smärtfyllda draget vid munnen samt hennes grånade hår bära vittne om, att den djupa sorgen ännu icke är helt öfvervunnen. Men Annas blomstrande hälsa och friska glädtighet uppmuntrar henne alltid, när smärtan öfver förlusten af hennes gosse vill trycka ned henne.

Hon har ju också stor orsak att vara tacksam mot Gud. Behandlingen af Annas sjuka fot har lyckats fullkomligt, och hon kan nu springa så muntert omkring som hvilket annat barn som helst.

Nu viker vagnen af in i en skuggrik lindallé, som går förbi kyrkogården in i byn. Där ber fru Henriksson kusken stanna och stiger ur tillika med dottern. Vagnen rullar vidare, medan mor och dotter öppna kyrkogårdsporten och långsamt gå dit in. Deras första vandring gäller deras älsklings graf. Snart hafva de funnit den. Kärleksfulla händer hafva prydt kullen med blommor och kransar och ett hvitt marmorkors lyser emot dem. Det reser sig ur blommorna, och på korsets fot stå med gyllene bokstäfver orden: "Kärleken upphör aldrig".

Länge stå de båda tysta framför den lilla kullen, som gömmer det käraste de ägt på jorden, och varma tårar droppa ned i blommorna. Det är likväl icke endast sorgens tårar, som rulla utför moderns kinder,—det är också tårar af tacksamhet för Guds nådefulla hjälp, och denna känsla förvandlar den bittra smärtan till mildt vemod.

Slutligen bemannar sig fru Henriksson. Solen är nära att gå ned och man måste lämna den kära platsen. Ännu en gång fara moderns händer liksom smekande öfver blomsterkullen, sedan lämnar hon och Anna kyrkogården. Vid porten vända de sig om. De flyende solstrålarna kyssa det hvita marmorkorset, och tröstefullt liksom ett framtidslöfte lysa orden vid dess fot ännu en gång emot dem:

"Kärleken upphör aldrig".

Slut.

Lilla Berta.

Med teckning.

Berta är en skärgårdsflicka, rödblommig och stark, flink i vändningarna och munter som en liten lärka. När isen ligger blank och säker öfver sunden vid jul- och nyårstid, då fröjdas hon åt den och ilar öfver de blanka bryggorna på skridskor som en hvirfvelvind. Och när så snön faller djup och gör slut på den leken, då pröfvar hon i stället sina skidor utför de branta strandsluttningarna. Men när på vårsidan isen ligger där grå och spröd utan att hvarken bära eller brista, då tycker Berta det är trist. Vinden blåser då vanligen kall och rå, och flickan längtar så innerligt efter böljeslag mot strand och vågglitter därute på sundet. Men hon talar ingenting därom och går där och väntar så rysligt, att hon ser allvarsam ut som en gammal människa. Lyser då solen varm en dag, eller faller där vårregn öfver skär och öar, ser Berta helt triumferande ut genom fönstret och tänker: "Nu får du allt stryk, du gråa istäcke därute; snart måste du nog ge dig af från vår strand". Men så komma där kalla nätter, och isen blir åter stark. Då ser Berta så ledsen ut och sjunger bara i moll hela dagen vid sitt arbete:

"O strand, där aldrig en drifva snöat!

Du Sveriges frostiga, sena vår!"

Men när Berta nunnat om och om igen dessa ord några dussin gånger, suckar lilla Bertas mor och säger helt bekymrad, fastän ett leende leker i ögonvrån: "Du längtar nog bort, du liten, från vårt Stenvik till någon strand på söderhafvets öar. Eller hur, Berta min?" Men då springer Berta upp och tar mor i famn. "Mor, om du visste! Vår strand är den vackraste i hela världen, och Stenvik är det vackraste ställe i hela Sverige. Men om du visste, hvad jag längtar efter att se sundet i sol och böljeglitter."

Vanligen är det hvarken solen eller regnet, som bryter isens välde i sundet utanför Stenvik, utan en frisk västanstorm. Och nu var isen borta och solen sken och vågorna lekte och glittrade, och solen göt sitt guld öfver den vackra fjärden. Och nu var Berta glad, nu log hon och sjöng och njöt af sin vår. Hon satt långa stunder och såg drömmande in i böljeglittret därute. Det var som om vågorna kommo just till henne och berättade om sin glädje och sina äfventyr under den långa vintern. Och Berta lyssnade och kände sig så oändligt lycklig. Men ändå längtade hon. Hon visste inte riktigt själf hvarefter. Men hon kände, att hon behöfde en varmare sol, en klarare våg och en vår, som evigt varar, ett hjärta så rent och så hvitt som snö.

Det blef för trångt och för kvaft därinne. Hon måste ut, ut till stranden och ned i fars stora båt, och där sjöng hon:

"Gör mig ren, o Herre, ren som snö,

Låt allt ondt, allt orent hos mig dö,

Gör mig ren, o Herre, ren som snö!

Gör mig såsom liljan ren och skär,

Rena hvarje tanke, hvart begär,

Gör mig såsom liljan ren och skär!

Gör mig ren som solens hvita ljus;

Höj min själ från jordens stoft och grus,

Gör mig ren som solens hvita ljus!"

Barnsligt.

Med två teckningar.

När jag var en liten flicka, var jag god vän med alla kor och kalfvar i fars ladugård. Jag gaf dem alltid en bit bröd, då jag kunde komma åt, smekte dem och gaf dem de allra mest välklingande namn, såsom Gullros och Gullkrona o. dyl.

En dag gick jag med lilla Gullkrona munter och glad i ängsbacken. Hon var en brokig kviga, utan horn i nacken, men hon kunde likväl hoppa och springa som den morskaste häst.

Ja, där gick hon, och jag kom till henne vid stängslet och hade som vanligt ett stycke bröd att undfägna henne med. Men under det jag gaf Gullkrona brödet, så flög det genom mitt hufvud en tanke, som kom blodet att sjuda i mina ådror: "Skulle icke Gullkrona kunna springa omkring i hagen med mig på ryggen såsom ryttarinna?" Jo naturligtvis. Och i ett nu hade jag från stängslet kastat mig upp på hennes rygg.

Jo, visst kunde Gullkrona springa och hoppa, men det gick inte i någon vanlig ridtakt. Det var en galopp, som jag icke förstod, och därför började jag skrika af alla krafter, under det jag låg raklång utefter ryggen på Gullkrona och höll mig fast, så godt jag kunde.

Det blef en ridt, som kunde hafva blifvit farlig nog för både mig och den förskräckta kvigan, men lyckligtvis hade mitt skrik kallat hjälpare till platsen för mitt äfventyr. Gullkrona kom undan utan en bruten rygg, och jag utan att hafva brutit nacken af mig, men aldrig glömde jag den ridten, och aldrig frestade den till vidare försök i den vägen.

Nu är jag gamla människan och behöfver ej blygas att tala om detta äfventyr från den tid, jag var en liten yrhätta. Men som barnen ännu i dag hafva barnsliga tankar, och någon liten gosse eller flicka kunde komma att frestas till samma slags tokerier som jag, så ville jag med denna lilla berättelse varna eder från att försöka en dylik ridt, ty det är icke så säkert, att I sluppen ifrån den lika helskinnad som jag.

Skyddsängeln.

Af Ad. Gründler.

En vacker vårdag sprungo två små barn omkring på ängen och plockade blommor till hvarsin bukett, ty i morgon var ju mors födelsedag. På äkta barnavis plockade den lilla flickan bara gullvifvor med korta stjälkar och pressade dem hårdt tillsammans i de små knubbiga fingrarna. Äfven brodern, fastän han var något äldre, förstod icke, huru mycket behagligare de små blommorna skulle tagit sig ut, om de tvånglöst och fritt fått sticka upp ur sitt gröna omhölje. Men han hade åtminstone något mera omväxling af färger i sin bukett.

När barnen tyckte sig hafva fått tillräckligt med blommor, lade de dem försiktigt i skuggan under några buskar för att ännu en stund få leka i det varma solskenet. Kristel kastade på lek tistlar på sin lilla syster, och när de fastnade i hennes hår, skrattade de båda af hjärtans grund. Han tog sedan försiktigt bort dem och flätade ihop dem till en krans, som han varsamt tryckte ned på hennes guldglänsande hår.

Den lilla flickan med kransen på hufvudet bildade verkligen en älsklig tafla. Det lilla rosiga ansiktet med de allvarliga bruna ögonen, som skyddades af mörka ögonfransar, den skälmskt leende munnen och groparna i kinden tog sig förträffligt ut med den gröna kransen på det lockiga håret.

"Nu är du alldeles lik älfvadrottningen i sagan", ropade gossen och drog sin lilla syster med sig fram till bäcken, för att hon skulle få se sin bild i vattnet. Men när Maria skrattande nickade emot sin spegelbild därnere, höll han henne sorgfälligt fast, så att hon icke skulle halka ner.

"Var inte rädd, Kristel", skrattade hon sorglöst, "jag faller inte i vattnet. Vet du inte, att vi ha en ängel, som beskyddar oss? Mamma har ju ofta talat om detta. Om natten sitter han bredvid vår säng, så att intet ondt må hända oss, och du minns ju, hur vi sågo en tafla, där han stod framför två barn, som lågo och sofvo under alarna vid dammen, så att de inte skulle falla i vattnet under sömnen. Nu står han nog också bredvid mig och håller mig fast."

Kristel skakade tviflande på hufvudet. "Jag ser ingen ängel", sade han, "och för resten minns jag ju, hur mjölnarens Karin för en tid sedan drunknade här i bäcken. Hvart hade då ängeln tagit vägen?"

Den lilla flickan var ett ögonblick tyst och eftertänksam.

"Ja, ser du", sade hon långsamt, "Karin var en sådan yrhätta, hon frågade säkert inte efter ängeln utan slet sig lös ifrån honom. Men om ett snällt barn faller i vattnet, då går ängeln med och visar det så mycket vackert därnere på sjöbottnen, och så för han barnet hem till mor igen."

Kristel svarade intet. Systern var ju ännu så liten och oförståndig, hon hade ändå inte kunnat förstå honom, tänkte han. Hon trodde ju ännu på julgubben och påskharen, men det hade Kristel för längesedan kommit ifrån. Han visste redan, att man själf måste arbeta med sina händer här i lifvet, om man skall komma någon hvart, och att man icke får vänta på änglars hjälp. Hos honom var redan gossens medvetande om kraft och förmåga lefvande.

"När jag blir stor, Maja, då skall jag vara din riddare och beskydda dig med mitt svärd", sade han, och hans ögon lyste af stridslust.

Med stora, förvånade blickar såg Maria på honom. "Hvem skulle väl vilja göra mig något ondt, Kristel?" sade hon, och i hennes ögon låg ett uttryck af så helig, ren oskuld som i änglarnas på taflan, som hängde i pastorns arbetsrum.

Förvirrad slog Kristel ned sina ögon. Ja, för hvad hade han då velat beskydda lilla Maja?—Troll och drakar, om hvilka han läst i sagorna, funnos ju inte; att tro på sådana vore ju ännu barnsligare än att liksom Maria tro på en skyddsängel! Han tyckte sig i detta ögonblick ej vara mycket klokare än sin lilla syster.

"Kom", sade han, "vi måste nu gå hem."

De båda barnen togo upp sina blommor, Kristel löste försiktigt tistelkransen ur Marias hår, och så gingo båda hand i hand till hemmet utan att ana, hvilken sorglig anblick här skulle möta dem.

Fadern, som var spårväxlare på bergbanans lilla station, låg stönande på sin säng, och under häftiga tårar baddade modern hans värkande lemmar. Ett järnvägståg hade råkat in på orätt spår och med fruktansvärd hastighet kört öfver den plikttrogne tjänstemannen. Under det barnen nyss lekte och gladt sprungo omkring på den soliga ängen, hade en så förfärlig olycka drabbat den lilla familjen. Läkaren, som genast tillkallats, gaf föga hopp. Allt hvad han kunde göra var att gifva den krossade mannen ett rogifvande medel för att lindra hans plågor. Han föll verkligen i en lätt slummer, ehuru han emellanåt jämrade sig i sömnen.

Kristel och Maria stodo förskrämda i ett hörn. De hade aldrig förr hört en klagan från sin kraftfulle fars läppar och knappt sett sin mor gråta, nu kände de därför en oförklarlig ångest vid allt det ovanliga, som här mötte dem. Den lilla flickan började gråta hon också. Men Kristel stirrade mörkt på fadern och pressade hårdt sina läppar tillsammans.

"Det finns ingen skyddsängel!" mumlade han trotsigt, "annars hade han säkert beskyddat far. Han gick då aldrig till sitt arbete utan att hafva bedit sin morgonbön, det vet jag."

"Säg inte så där!" hviskade Maria och såg ängsligt bort till modern; men denna gaf ej nu akt på barnen.

De vackra blommorna, som Kristel och Maria hade plockat till moderns födelsedag, fingo nu pryda faderns sista hvilobädd. Redan följande natt hade han förlossats från sina plågor. Och när han låg där i sin hvita svepning, märkte man ej mer något tecken till smärta på det bleka ansiktet. Han såg så mild och vänlig ut, som han alltid gjort under sitt lif, och man tyckte sig till och med se ett drag af glädje och frid hvila däröfver.

På begrafningen talade pastorn så många vackra och tröstefulla ord om den redlige mannen, huru han skördats midt under utöfvandet af sitt arbete, men huru till sist efter ett svårt lidande Herrens ängel fattat hans hand och stilla fört hans ande in i den himmelska friden, där han nu säkerligen vore prydd med lifvets ovanskliga krona. Så skulle nu också Herren, som icke förgäter änkor och faderlösa, sända sin ängel till den lilla sörjande familjen och jämna deras lefnadsväg.

Vid dessa ord strålade lilla Marias ögon. Hon tryckte förstulet sin brors hand såsom ville hon säga: "Hör du?"

Men gossen höll hela tiden sina ögon sänkta mot marken, ingen människa visste, hvilka tankar gingo genom hans hufvud.

* * *

När man i ett soligt rum stänger fönsterluckorna, blir det på en gång mörkt och dystert därinne. Och om i ett hem tvenne ögon slutas, hvilka strålat af kärlek och godhet, så blir där plötsligt så mörkt och glädjelöst. Så gick det nu också i växlaren Huberts hem.

(Forts.)

utkommer i början af Juni och sändes till alla våra prenumeranter såsom n:o 23 af årgången 1905.

Barnavännens sommarnummer innehåller 16 sidor i samma format som öfriga nummer, rikt illustreradt och med bidrag af Fr. Engelke, Onkel Erik, Elsa Beskow, Anna H—m Preinitz, Ella, J. B. G. m. fl.

Vid rekvisition af minst 20 ex. lämnas Barnavännens sommarnummer för 8 öre ex.

Tagas 100 ex. och därutöfver på en hand, nedsättes priset till 7 öre. ex.

Sommarnumret sändes fritt till närmaste post- eller järnvägsstation.

Rekvirera helst genom postanvisning och om möjligt före Maj månads utgång.

Uppsala i Maj 1905.

Redaktionen.

Bibelläsning

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 5-11 Juni 1905.

M. 5. Apg. 2: 37-47. Kyrkans grundläggning.

T. 6. v. 37. Folket frågar efter frälsning.

O. 7. v. 38-40. Petrus undervisar dem om frälsningens väg.

T. 8. v. 41. Tretusen taga ut steget till frälsning.

F. 9. v. 42-43. Folket befästes på frälsningens väg.

L. 10. v. 44-45. Deras kärlekslif.

S. 11. v. 46-47. Deras gudstjänstlif.

Söndagsskoltext för den 11 Juni.

Apg. 2: 37-47.

Minnesvers: Gal. 5: 22. Men Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet, trohet, saktmodighet, återhållsamhet.

Våren.

Vårens blomma, vän och skär,

Smyckad står på ängen,

Björk och pil sin vårdräkt bär—

Mjuka, vackra hängen.

Säg, hvem kläder äng och lund?

Hvem har löst i fjärd och sund

Liten våg från vinterbojan—

Liten våg från bojan?

Himlens Herre kläder så

Jorden skön om våren

För att fröjda barnen små,

Torka sorgetåren.

Han, som allt i fägring klär,

Han ett fadershjärta bär,

Honom vill jag alltid lofva—

Honom vill jag lofva.

J. B. G.

Kyrkans grundläggning.

Guds helige Ande hade på pingstens dag utrustat en skara män och kvinnor för det heliga arbetet att verka för själars frälsning. De hade ingen yttre lärdom, voro endast fattige fiskare och publikaner, men hade blifvit lärda af Gud. Petrus, som särskildt omtalas i vår text, hade genom Guds Ande fått lära, huru han skulle utföra det viktiga uppdraget: »Föd mina lamm!» Denna andeuppfyllelse, denna innerliga tro och kärlek, som blifvit gifven åt den lilla lärjungaskaran, var villkoret för ett framgångsrikt arbete i Herrens vingård.

Så höll då Petrus sin första predikan. Vi märka den lefvande hänförelse och öfvertygande visshet, som genomgår den. Vi märka också, att den visade genast sin verkan däruti att människorna, som hörde den, blefvo oroliga. De frågade med synbart bekymmer: I män och bröder, hvad skola vi göra? Petrus sade till dem: »Gören bättring och hvar och en af eder låte sig döpas i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse, och I skolen undfå den helige Andes gåfva.»

Så visade Petrus dem frälsningens väg. Den första väckelsen hade börjat, och tre tusen blefvo genom den förda till Herren. Det verk som Gud utförde på denna underbara pingstdag var skönare och härligare än själfva skapelsens under. Dessa människor hade måhända några veckor förut ropat: korsfäst Kristus. De hade valt Barrabas i stället för sin Frälsare. Men nu göra de ett nytt val. De ångra djupt att de förkastat honom, som dog af kärlek till dem. De se med bäfvan, att de gjort en förskräcklig synd, då de korsfäst härlighetens Herre. Då kommer ordet om syndaförlåtelse till dem såsom ett tröstens och välsignelsens ord. De kunde nu räddas ur syndens djup, och vi märka, att en underbar förändring försiggår med dem. De blifva förda från syndens mörker till Guds underbara ljus. De blifva Jesu hängifna lärjungar och frimodiga bekännare. De blifva nu passande för Guds saliga gemenskap på jorden och i himmelen, och denna gemenskap tager sig uttryck i deras innerliga syskonkärlek, då de hvarje dag komma tillsammans för att bedja med och för hvarandra. Deras hem blifva förvandlade, föräldrarna varda ett föredöme för barnen i gudsfruktan och barnen lära sig af dem att känna och älska den store Barnavännen.

Älskade barn, en sådan väckelse är hvad vi behöfva i vår tid. Vi behöfva, att Guds Ande kraftigt verkar i våra söndagsskolor, så att barnen blifva i sanning Jesu lärjungar och hans efterföljare. Vi behöfva den i hemmet, så att barnen där lära sig utföra det sköna budet: »I barn, varen edra föräldrar lydiga i Herren». Vi behöfva den väckelsen i samhället, så att de människor som nu vandra i hat och ondska må förvandlas till kärleksfulla och fördragsamma människor. Vi behöfva den väckelsen, och vi kunna få den, om vi af hjärtat bedja därom. Ty den första väckelsen likasom alla senare hafva kommit såsom svar på Guds barns böner. Så vilja vi då bedja:

"Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud,

Tillkomme ditt rike på jorden!

Sänd ut dina vittnen med frälsningens bud,

Sänd ut dem till södern och norden,

Att kalla och bjuda all världen."

Fr. E.

MIN LYRA

Ett barndomsminne.

Ett barndomsminne är liksom ett flarn,

som hvirflar upp, när aftonvinden susar,

som både lockar, skrämmer och förtjusar

likt sagorna, vi hörde såsom barn.

Det väcker ofta någon känslosträng

uti vårt bröst och för vårt öga målar

i regnbågsfärger eller månestrålar

en skimrande och bildrik gobeläng.—

Alltnog, så minnes jag en månljus kväll.—

I hörnet af den stora, vackra salen

stod ett piano, och invid pedalen

låg jag en pilt i fagra drömmar säll.

O, hur jag smekte dessa strängars gull,

o, hur jag älskade pedalens lyra,

och huru var ej i poetisk yra

min sagovärld af tappra hjältar full!

Hvad klang af svärd! Hvad tinnar och hvad torn,

hvad bålda riddare och blanka vapen,

och tärnor, räddade ur fångenskapen

af pager, blåsande i silfverhorn!

Åh, hur jag frossade i fantasi'n,

och huru stormande ljöd ej pedalen,

och som ett féslott lyste hela salen,

när månen göt sitt trolska sken därin!

Då hände det en kväll, när som min håg

mig omotståndligt dragit till min lyra,

att husets dotter syntes kosan styra

till instrumentet, hvarest gömd jag låg.

Hon slår det an: Men ack, hvad spelas det?

I stället för den ystra dansmusiken

jag hör ett sus, liksom från andens riken

så känsligt ljuda ifrån ebenträt.

O, hur jag lyssnade! Hur hjärtat slog,

då ut i salen lik en dufva flyger

den lilla sången: "fram en suck sig smyger".

O, hur den sången barnahjärtat tog!

När stundom se'n jag till min lyra smög,

jag mer och mer min riddarsaga glömde

och i en annan värld mig ljufligt drömde,

dit bönens dufva med min längtan flög.

Dit flyr jag än. Och när min dag blir grå

jag söker upp min barndoms vackra lyra

och sjunger om Guds kärlek evigt dyra,

som ännu famnar stora barn och små.

Eric.

Hon vann seger.

Berättelse af Anna H——m Preinitz. Med 3 teckningar af Elsa Hagström.

En tolfårig, spenslig flicka ilade skogsstigen framåt med snabba steg. Det var som om hon velat skynda bort från någon, som förföljde henne. Hennes ansikte var uppsväldt af gråt, och då och då skakade hennes gestalt af en undertryckt snyftning. Kommen djupt in i skogen kastade hon sig ned i mossan och grät, som om hennes hjärta skulle brista.

»Jag går aldrig mer tillbaka dit, aldrig, aldrig. Mamma, lilla kära mamma, hvarför skulle du dö ifrån mig!»

Så småningom afstannade dock snyftningarna, och då kommo tankarna och föllo som långa, mörka skuggor öfver den lilla. Hvarför skulle hon vara så ensam? Hvarför fanns det ingen, som älskade henne? Vinden susade i trädens kronor, och Karin tyckte, att de suckade: »Ingen, ingen». Men så började solen att lysa på furornas stammar, och mellan de höga, vajande kronorna såg Karin en skymt af den vackra aftonhimmeln.

—Ingen som älskar mig——jo visst, kanske ändå. Men kanske var det endast de snälla och goda han brydde sig om, och Karin hade varit så ond, så ond. Men allt efter som hon blickade upp mot det blåa himlahvalfvet, kom en ljuflig stillhet öfver henne. Hon kände, att Jesus visste allt, och så föll hon på knä där ute i skogen och bad: »Käre Herre Jesus förlåt mig och rena mig i ditt blod, och säg mig äfven, hvad jag skall göra, och hvart jag skall gå, ty jag har ingen annan än dig.»

Karin lyssnade efter svaret, men hon var så trött af den själsskakning hon gått igenom, att hon somnade in. Och sommarnattens lätta skymning föll öfver skogen, och vinden saktade af och det blef så tyst och stilla.

* * *

"Här en källa rinner,

Säll den henne finner

Hon är djup men klar,

Gömd men uppenbar.

Om du där dig tvager,

Hon hvar fläck borttager,

Ty den källan god

Är Immanuels blod."

Drömde hon, eller var hon vaken? Karin låg med slutna ögon och lyssnade. Då böjde någon sig ned öfver henne och strök henne smekande öfver håret: »Karin, min lilla Karin, hvarför ligger du här? Hvad har händt?»

Då förstod Karin, att hon ej drömt. Yrvaken, men med glädjestrålande ögon blickade hon in i det kärleksfulla ansikte, som var lutadt öfver henne.

»Jag drömde, att jag hörde så vacker sång, och så vaknade jag, och då var fröken här.»

»Det var nog jag, som sjöng, Karin. Morgonen var så härlig, och Gud är så god. Jag vaknade så tidigt i morse, ty fåglarne sjöngo jublande gladt utanför mitt fönster, och som Gud gifvit mig en stor glädje, var äfven mitt hjärta stämdt till att tacka och lofva Herren. Jag klädde mig därför hastigt och tog en lång promenad i skogen, och då förstår du, huru förvånad jag blef, när jag fann dig sofvande här ute. Berätta nu, kära barn, huru detta kommer sig!»

»Jag sprang bort i går eftermiddag, jag kunde icke stanna hos dem där borta längre. Det var ett så förfärligt uppträde, och hon slog mig och sade så stygga saker.»

Harmens rodnad steg åter upp på Karins kinder, och ögonen riktigt blixtrade, när hon tänkte på den oförrätt man begått mot henne. Fröken Ström drog henne lugnande intill sig och sade: »Tala om allt, Karin! Hvarför slog mor Jonsson dig?»

»Jo, jag stod ute på förstukvisten och tvättade strumpor, och så skulle jag på samma gång ha tillsyn öfver småbarnen, som lekte nedanför. Då kom John och kastade sand i vattnet, och ju mer jag bad honom låta bli, dess värre blef han, och till slut röck han tag i baljan, så att den for öfver ände och alla strumporna, som jag haft så mycket arbete med, föllo ned på sanden. Och till råga på olyckan fick lillan såpvatten i ögonen och började skrika. Jag fick tag i John och skakade honom allt hvad jag orkade, men då bet han mig så förfärligt i armen. Se här, fröken», sade Karin, och drog upp den tunna klädningsärmen, och fröken Ström såg då blåa märken efter gossens tänder. »Men när mor Jonsson kom ut, gaf han sig till att skrika och sade, att jag slagit honom. Hon brydde sig inte om att ta reda på, hur det var, utan trodde honom, och hon slet mig i håret och slog mig, tills jag lyckades komma lös och sprang till skogen. Och jag går aldrig dit mer, aldrig, aldrig.»

»Karin lilla», sade fröken Ström, »låt oss sitta ned här och rådgöra om, hur du skall handla, men innan dess låt oss också hämta råd från vår käre himmelske fader!» Och så stego bönerna i den sköna sommarmorgonen upp till Guds tron, och en tung börda föll från ett sorgset, bedröfvadt litet barnahjärta.

* * *

Mor Jonsson skuggade med handen för ögonen och blickade bort åt vägen. Hon tyckte nästan att hon såg någon komma där borta i kröken, men det var nog ingen, som brydde sig om henne nu, när hon satt som en stackars sjukling och ej kunde hjälpa sig själf ur fläcken. Hon ville ej tänka, mor Jonsson, men hur det var, gingo tankarna gång på gång till en föräldralös liten flicka, som hon en dag genom sin hårdhet jagat bort. Det var fyra år sedan den dagen nu. Hvar kunde Karin vara?

Hon hade ibland liksom känt en aning, att pastorn visste det, men hennes onda samvete hindrade henne att fråga, och ibland hade hon också tänkt, att flickan kanske omkommit i skogen, och då for en rysning genom henne.

Men nu kom verkligen någon där borta på stigen. En ung, smärt flickgestalt stod snart vid hennes sida, och en vänlig röst hälsade: God dag, mor Jonsson! Känner Ni icke igen Karin?»

»Åh, är det du? Och så stor och fin du blifvit, du är ju en riktig fröken nu. Men hvarför kommer du hit? Det är väl för att visa, att du har reda på min olycka och för att håna mig, kan jag tro. Ja, du har då all anledning att vara belåten, ty nog är eländet tillräckligt stort alltid.»

Så bitter och hård hon var ännu. Tårarna stodo Karin i ögonen, men så kom hon ihåg, hvad hennes kära vän sagt till henne, just innan de skildes: »Kom ihåg, Karin, att för hvar gång du vinner seger öfver dig själf, så tar du in ett nytt stycke af landet». Det var ju därför hon kommit för att med kärlek och själfförsakelse gå i sin Mästares fotspår och på så sätt söka att vinna dem för honom. Icke skulle hon då ge tapt vid första försöket. Josua fick ju icke uppge striden genast han kommit in i Kanans land, han skulle hvarje dag taga in nya stycken af landet. Och så sade hon vänligt: »Jag hade fått höra, att Ni blifvit så svårt sjuk, mor Jonsson, och så tänkte jag, att jag kanske kunde vara Er till någon nytta, och om Ni vill, skall jag stanna här i sommar och hjälpa Er, så godt jag kan.»

Mor Jonsson såg förbryllad ut. Menade flickan allvar? Men så kom en misstänksam glans i hennes ögon, och hon sade: »Åhå, jag förstår, du har väl blifvit bortkörd från din fina plats, hvar du nu har varit, och då tänkte du spela barmhärtiga samariten här.»

Harmens rodnad flög upp på Karins kinder, och hon var nära att vända om. Hvad tjänade det till, att hon uppoffrade sig för denna elaka kvinna, som i hennes själfuppoffring endast såg låga bevekelsegrunder. Men åter ringde orden 'ett nytt stycke af landet' för henne. Och så sade hon: »Jag förstår, att Ni är förvånad att se mig här, mor Jonsson, och Ni kan väl undra, hvar jag varit, och hur det kommer sig, att jag nu är här. Den dagen jag lämnade Er, sprang jag på måfå djupt in i skogen. Jag kände mig så ensam och bedröfvad, och så grät jag mig till sömns där ute till slut. Morgonen därpå fann fröken Ström mig sofvande i skogen. Hon tog mig med sig hem. Hon var så lycklig, ty hon hade just dagen förut fått veta, att hennes fästman fått pastoratet i X. och att de kunde få hålla bröllop till hösten.»

»Ett par dagar stannade jag hos henne, medan vi väntade svar på ett bref, som hon skrifvit till sin trolofvade, och när det svaret kom, tog hon mig med sig och reste. Öfver sommaren fick jag stanna hos fru W., en vän till pastor G., men sedan min fröken på hösten gift sig, fick jag komma till dem. Jag har fått gå i skola, och just för några dagar sedan profvade jag till seminariet i K., och kom in. I höst skall jag börja där, men nu önskade jag så gärna att få vara er till hjälp i sommar. Snälla mor Jonsson, jag menar verkligen ingenting annat och hoppas, att Ni icke visar af mig.»

Det skimrade fuktigt för mor Jonssons ögon, men hon sade endast: »Visste pastorn hvar du var?»

»Ja, fröken Ström talade om det för honom med det samma. Jag trodde, att han talat om det för mor Jonsson.»

»Nej, han tyckte väl, att det var lagom åt mig att gå och ängsla mig, kan jag tro.»

»Åh, kära mor Jonsson, har Ni varit orolig för mig, då bryr Ni Er ändå lite om mig, och då vet jag att jag får stanna.» Och med ens var Karin inne i stugan. Snart flammade elden i spisen, och kaffepannan stod på. Fönstren öppnades, den rena luften strömmade in och sopkvast och skurborste kommo i flitig rörelse.

När mor Jonsson, där hon satt i sin stol ute i trädgården, hörde den unga flickan sjunga under arbetet och såg hennes af glädje strålande ansikte skymta förbi ibland och nicka uppmuntrande till henne, mumlade hon gång på gång för sig själf: »Hvarför har hon gjort det, hvarför har hon gjort det?»

Och när Karin, rosig och varm, kom ut till henne med det goda kaffet, då kunde hon ej tillbakahålla den frågan längre: »Hvarför kom du tillbaka, Karin? Ha de gjort så mycket för dig, då förstår jag väl, att de gärna behållit dig, men hvarför kom du då tillbaka till mig, som varit så hård emot dig, jag förstår det inte.»

»Kära mor Jonsson, Gud har ju gifvit mig så mycket godt, och jag är så tacksam till honom därför, och det ville jag så gärna visa honom. Jag tänkte då, att om jag kunde vara till nytta här, så skulle Han förstå, att jag vill tjäna honom. Mor Jonsson får nog vara snäll och ha öfverseende med mig ibland, men jag vill verkligen göra mitt bästa.»

Då runno ett par tårar utför mor Jonssons kinder. »Ja, det är nog ovant för mig att säga, men vill du förlåta mig, Karin? De här åren, då jag icke har vetat, hvar du var, de ha tagit på mina krafter. Jag tyckte jag hörde dig gråta i skogen om nätterna, och så trodde jag du var död. Pastorn kunde allt ha varit lite barmhärtigare mot mig, än han var, så kanske jag inte hade varit den stackare jag är nu.»

Vid de orden gjorde den unga flickan något, som hon väl aldrig drömt om, att det skulle kunna hända. Hon böjde sig ned och kysste den sjuka och hviskade: »Mor Jonsson skall bli bra nu, det skola vi bedja Gud om».

När barnen kommo hem från skolan, gjorde de stora ögon. John, nu en tioårig, solbränd pojke, såg litet generad ut, ty han kände genast igen Karin. Men när hon inte tycktes göra min af att påminna honom om deras sista sammanträffande utan intresserad frågade honom om hans uppgifter till skolan, blef han genast frimodigare, och en stund senare hörde Karin honom säga till Maja: »Hon är allt vådligt bussig, den där. Kom, så kila vi efter ved och vatten åt henne». Karin log, och hon var så innerligt glad. Nog skulle hon få mycket att beställa, det förstod hon, men kanske skulle hon kunna ta in ett stort stycke af landet, kanske skulle hon kunna vinna några själar för sin älskade Mästare.

Och det blef en både glädjerik och pröfvande sommar för Karin, men när krafterna och modet ville svikta ibland, då läste hon på nytt Jos. 13: 1. »Af landet står ännu mycket åter, som skall intagas», och så tog hon åter nya tag. Hon ville taga in mycket af landet, hon ville försaka sig själf och vinna hjärtan för Jesus.

Gult och blått—Svenskt och godt.

Med teckning.

Blågul fanan är

I vår fosterbygd.

Den oss är så kär,

Gifve Gud den skygd!

Blå vår himmel är,

Blå den lugna vik

Blåa blommor bär

Sveas bygd så rik.

På vårt åkerfält

Täck syns blåklint stå,

Där sig sammanställt

Har vårt gula-blå.

Blåa klockor bär

Linet på sitt strå.

Första sippan är

Också den ju blå.

Vår sitt intåg gör

I vårt nordanland,

Då den rikligt strör

Guld med öppen hand.

Tussilago slår

Med sitt blyga bud:

"Nu så är det vår,

Se min gyllne skrud!"

Vårlök öppnar snart

Gula kalken sin.

Vifvan skjuter fart,

Står där rak och fin.

Gul är vårens färg,

Blå den är också.

Då i dal, på berg

Sveriges färger stå

Under höstens tid

Gula färgen rår.

I den fagra lid

Guldgul björken står.

Blågul fana bär

Detta fagra land,

Den oss binder här

Med sitt starka band.

Må vi höja den

Högt mot himlen opp!

Må den svaja än,

Ge oss mod och hopp!

Ella Beskow.

Gult och blått—Svenskt och godt

Blomsterförsäljerskan.

Med teckning.

»

Tusenskön—vacker tusenskön!» Så ljöd en vacker sommardag en späd, klar barnaröst på gatan i en liten landsortsstad. Vid ljudet af den ovanligt välklingande rösten stannade de förbigående och betraktade med förvåning den lilla flickan, som med sitt guldlockiga hår och sina stora, mörka ögon syntes dem älskligare än själfva de vackra blommorna, som hon höll i handen. Visserligen voro hennes små fötter bara liksom ock hennes knubbiga armar, men hon såg i alla fall så prydlig och fin ut, att folk sade till hvarandra: »Hvem kan den där lilla flickan vara?»

En herre stannade framför henne och frågade litet tvärt och med rynkad panna: »Hvad gör du här, liten? Är du ute och leker?»

Den lilla flickan skakade på hufvudet. »Jag leker inte. Jag måste försöka förtjäna några slantar», sade hon och hennes ögon blickade nästan förebrående upp på främlingen. »Vill inte herrn köpa några blommor af mig?» fortfor hon. »Se, så vackra de äro!»

»Hör du barn, du måste tala sanning, förstår du», sade den främmande herrn strängt. »Sådana här fina, hvita händer har inte en vanlig blomsterflicka. Du har säkert något upptåg för dig.—-Hvad heter du?» frågade han och såg forskande på henne.

»Jag heter Nita», svarade hon allvarsamt. »Men jag tycker inte att ni är snäll mot mig. Vill ni inte köpa blommor, så kan jag inte hjälpa det», tillade hon.

Främlingen log och räckte fram sin hand. »Jag skall köpa alla blommor du har och betala hvad du begär», sade han, »men då måste du i stället låta mig följa med dig hem.»

Nita fäste sina stora, själfulla ögon på främlingen. Sedan räknade hon omsorgsfullt sina buketter.