Barnavännen, 1905-08 / Illustrerad Veckotidning för de Små

Varning för lättja.

Ord. 6: 6-11.

"

Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen till synd, hjälper oss att motstå onda begärelser och bidrager till tröst och sinnesstyrka under motgången." Så lydde en läxa, som jag längesedan fick lära, då jag ännu satt på skolbänken. Icke blott jag, utan många andra ha i lifvets skola sedan fått bekräftelse härpå.

Salomo hade lärt denna läxa af myrorna. I de varma länderna bygga myrorna stackar, som äro mycket större, än hvad vi äro vana att se. Det är en oerhörd flit och ihärdighet, som myrorna ådagalägga vid detta byggande. Men icke blott det, de ådagalägga ett förstånd och en beräkningsförmåga, hvaraf vi också hafva mycket att lära. I denna byggnad finnes nämligen en hel mängd gångar och rum, afsedda icke blott för myrornas afkomma, utan äfven för deras förråd af föda under vintern. Ty myrorna kunna icke under vintern samla någon föda, därför arbeta de så flitigt om sommaren och söka göra sitt hus så starkt och varmt som möjligt. De egentliga vinterkamrarna äro dock under jorden, där lefva myrorna liksom bien af sitt vinterförråd.

Jag vill nu berätta för eder om en gosse, som hade lagt myrornas lärdom på hjärtat. Han reste från Amerika till London för att söka arbete och kom där till ett stort tryckeri, hvarest han framställde sin begäran. Faktorn såg med förakt på den fattige ynglingen och frågade: Hur har ni lärt er boktryckerikonsten? Kan ni sätta några rader utan anvisning?

Den unge mannen gick bort till en stilkast, och på ett par minuter hade han uppsatt följande mening: "Natanael sade till honom: Kan något godt komma från Nasaret? Filippus sade till honom: Kom och se!" Faktorn blef så intagen af ynglingens förståndiga utseende, att han gaf honom anställning på tryckeriet. Han var mycket flitig i sitt arbete, men under fritiden var han ej heller sysslolös, ty den använde han till att lära sig språk, historia och matematik. Alltid var han i rätt tid på sin plats, och allt sitt arbete gjorde han väl. Öl och starka drycker smakade han aldrig. Efter ett par år återvände han till Amerika och upprättade där en egen boktryckeriaffär. Han var en kunskapsrik man, som äfven gjort viktiga uppfinningar. Han blef redaktör för en tidning, generalpostmästare för amerikanska kolonierna, medlem af förbundskongressen i Filadelfia. Han hade att tacka Guds välsignelse och sin egen flit för all denna framgång. Han förstod sålunda lärdomen, som myrorna gifva oss: Gå till myran, du late, och se på hennes seder och lär! Hvad var hans namn? Benjamin Franklin.

Sedan vi nu sett, huru en amerikansk yngling fått erfara arbetets välsignelse, så gäller det för oss att visa, att svenska gossar och flickor ej vilja vara sämre. Det gäller för dem att lägga grund till ett helt lifs lycka genom gudsfruktan och flitigt arbete. Det gäller att öfvervinna alla svåra läxor i skolan för att sedan kunna öfvervinna dem, som möta oss i lifvet. Det gäller att taga vara på den korta ungdomstiden, då skolarbetet upphört och förberedelser för yrkesfärdighet börjat. Ja, det behöfver sägas till mången: Var icke trög och lat uti det du har för händer. Ty annars kommer det förvisso att gå såsom vår text så varnande säger: "Fattigdomen skall komma öfver dig såsom en röfvare och armodet såsom en väpnad man".

Vi se af myrans exempel att en liten kan göra mycket, om han är flitig. En myra kan endast göra litet i sänder, men på detta sätt gör hon till sist stora ting. Hvem vet, om icke mina små vänner snart kunde genom flit och ihärdighet göra föräldrar glädje och ett älskadt fosterland ovärderlig nytta. Så gjorde två värmlandsgossar, John och Nils Ericsson, och deras väg står öppen för hvarje svensk gosse.

Fr. E.

Strandfyndet.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Länsmannen kastade en blick af förakt på honom.

"Femhundra kronor är bjudet", sade han och vände sig till de församlade, "är det någon, som vill bjuda mer?"

Alla voro tysta.

"Nåväl då, femhundra kronor första gången, femhundra kronor andra och—" han tänkte just tillägga "tredje gången femhundra kronor", då dörren häftigt slogs upp och strandfogden trädde in. Den gode mannen tycktes vara mycket upprörd. Han hade med en enda blick uppfattat, att länsmannen stod i begrepp att slå klubban i bordet.

"Håll!" ropade han med hög röst, "håll, auktionen inställes."

Han gick hastigt fram till auktionsförrättaren och hviskade några ord i hans öra. Denne lyfte upp hufvudet och såg sig omkring. Med ett fint leende sväfvade hans blick bort till herr Sten, som orolig trippade hit och dit. Han ville synbarligen framställa en fråga, hvartill det onödiga uppskofvet skulle tjäna, men länsmannen förekom honom.

Med klar, välljudande stämma sade han: "Jag har ett meddelande att gifva de församlade. Genom ett oförutsedt fall har jag kommit i tillfälle att låta inställa auktionen på änkan Focks stuga, emedan hon nu är i stånd att ändå betala sin fordringsägare. Jag får då bedja de närvarande vara goda och aflägsna sig."

Folket gick därifrån. Länsmannen vinkade åt herr Sten att komma fram till bordet, hvarpå strandfogden bredde ut ett antal sedlar. "Här är betaldt för er fordran", sade han kallt till herr Sten, "vill ni vara god och skrifva kvitto, innan ni går hem."

Den stackars änkan, som suttit där förtviflad och försagd, vågade knappt tro på hvad hon såg och hörde. Men nu kom strandfogden fram till henne.

"Kära fru Fock, jag för med mig ett gladt budskap till er", sade han. "För en timme sedan fick jag tillbaka dessa sedlar, som Petter hittade i skeppsvraket, tillika med den underrättelsen, att den rättmätige ägaren till dem ingenstädes stod att finna. Skatten tillhör då enligt lagen upphittaren, och därför skyndade jag hit för att lämna penningarne i edra händer. Största delen har jag nu användt att betala er gamla skuld, och jag hoppas ni godkänner detta. Nu är ni fullkomligt skuldfri, fru Fock, och har ändå en liten summa öfver för kommande behof.—Ni kan tacka den gode Guden, som styrt det så väl för er", tillade den hederlige mannen, i det han räckte änkan och Petter handen till afsked.

Äfven länsmannen riktade några vänliga ord till fru Fock och berömde Petters ärlighet. Den stackars kvinnan kunde icke fatta hvad som händt. Hon stammade ännu fram sitt tack, när herrarne redan lämnat stugan.

Petter stod med ett lyckligt leende bredvid henne. Den oväntade lyckan hade gjort äfven honom stum. Ändtligen fann den präktige gossen ord.

"Käraste mor", utropade han rörd, "nu är det slut med all sorg och all nöd. Tänk, så väl, att fogden kom i rätt tid med penningarne, annars vore vi nu utan tak öfver hufvudet."

Modern nickade. "Ja, vi vilja tacka den gode fadern i himmelen därför", sade hon högtidligt, "han styr allting till det bästa, och ännu få vi erfara sanningen af hans löfte:

"Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig".

(Slut.)

Omaka lekkamrater.

Med teckning.

"Nej, nej du, pass vackert! Gulduniga små

Ej leka med valpar, det bör du förstå.

Och ge dig på språng, och det genast på stund!

Du eljest skall se, jag är skarp nog i mund."

"Vov, vov! Ja, nog ser jag du spetsnosig är.

I fyrsprång är bäst ge sig af från det här.

Jag lekte 'ta fatt' med de lustiga små,

Men skada dem tänkte jag aldrig uppå."

"Nej visst, kan så vara. En klumphans som du

Förstår ej, hvad omsorg man har såsom fru,

Förstår ej, att småbarn så varsamt bör ta's,

I synnerhet släkter af finare ras."

"Vov, vov! Jaså, är du af finare, du?

Jag ville dock aldrig dig ha såsom fru.

Men näpna jag fann de gulduniga små.

Och kommer tillbak's—ja, det gör jag ändå."

Anna H—m Preinitz.

OMAKA LEKKAMRATER.

För våra allra minsta.

Hvem är hon?

Med teckning.

Hvem jag är! Jo, jag är en liten flicka, som du ser, och Greta heter jag och är mammas lilla hjärtegull. Det har hon sagt många, många gånger, när hon lyft mig upp i sin famn och kysst mig så varmt och godt, som min mamma kan det.

Då har jag känt mig så lycklig, så lycklig öfver att mor älskar mig. Det känns så underligt i hjärtat, det rör sig så därinne, att jag bara vill gråta af glädje. Det finns ingenting i hela världen som gör mig så glad som mors kärlek.

Far han håller också af sin Greta lika mycket som mor. Hans kärlek är mera stark och manlig. Den skall jag lära mig förstå bättre för hvar dag. Och vet du, hvarför far och mor hålla af mig så mycket? Jo, bara för att jag är deras lilla Greta, deras barn och hjärtegull. Det bästa far och mor ägt i sitt hjärta har jag fått, det är jag det.

Och vet du hvarför jag håller af far och mor och är så lycklig? Jo, därför att de äro mina föräldrar och för det jag fått det bästa de ägt i sina hjärtan. Far kan sjunga och spela många vackra sånger, men guldet, det bästa i sångerna, har han gett sin lilla Greta. Därför sjunger det alltid inne i mitt hjärta, när han spelar och sjunger, och när jag blir stor, skall jag sjunga lika vackra sånger som han och ännu vackrare. Dem skall jag sedan sjunga för far och mor, och jag skall älska dem mycket och aldrig öfverge dem så länge de lefva, och sedan får jag sjunga ännu vackrare för dem i Guds himmel.

Se, nu vet du hvem jag är. Jag undrar just, om du känner igen mig och om du är en så lycklig liten flicka, som jag.

Lilla Greta.

En svår uppgift.

Med teckning.

Nog minnes jag än, huru jag och mina skolkamrater grubblade öfver lösningen af räkneuppgifterna i S—gs gamla räknelära. I en lång bänk, som räckte tvärs öfver skolsalen—det fanns flera sådana bänkar—och kallades "öfversta bänken" sutto vi en hel rad gossar och flickor på en elfva, tolf år och funderade och försökte. I alla de öfriga bänkarna fanns det en monitör, som hjälpte och rättade, men i vår bänk fanns ingen sådan, hvarken under skrif- eller räknetimmarna. Vi voro ju alla lika långt komna och hade ingenting att lära bort åt kamraterna, ty de kunde ju lika mycket ungefär. Läraren skulle personligen undervisa oss, men han satt i katedern och ville inte bli störd. Det var inte ofta vi vågade oss fram till honom med en fråga. Därför ansträngde vi oss själfva, så det knakade i våra hufvuden, och när en af oss gjort en upptäckt, så hviskades den utefter hela bänken från den ena till den andra. Så lärde vi oss själfva allmänna bråk, det ena talet, det ena räknesättet efter det andra under småtrefliga samspråk och friskt mod. Naturligtvis hade det gått litet fortare och stadigare om vi fått hjälp. Men det lilla vi lärt oss själfva satt så mycket säkrare fast i minnet. Det här som jag skildrat tilldrog sig för en 45 år sedan i en s. k. "lankaster-skola".

Jag kom att tänka på detta, då jag såg den här lilla ensamma tösen sitta med en oskrifven tafla i knät och med räkneboken bredvid sig på golfvet. Nu för tiden "stoppas" räknekonsten och alla andra ämnen i barnen och själfverksamheten tages litet i anspråk. Men det vill ändå inte gå att följa med för alla. Vi skulle dock vilja säga till den här lillan och alla hennes likar, som inte med ens kunna fatta och förstå räkneuppgifterna: Fäll bara inte modet, det är alls inte så svårt, som det i början ser ut! Håll ut och lär litet om sänder, så ljusnar det snart och då blir man förvånad öfver, huru enkelt det i själfva verket var, det där som syntes vara en så svår uppgift.

J. B. G.

Från slafbojor till frihet.

Af Ad. Hoffmann.

Det var år 1858 någon dag, som icke så noga kan bestämmas, som en liten negergosse föddes i staten Wirginia i Amerika. Svarta människor voro då för tiden i de flesta af Amerikas sydstater helt enkelt sina hvita bröders slafvar. De tillhörde dem liksom kor och hundar eller redskap tillhöra sina ägare, och deras belägenhet var nästan alltid mycket eländig. Den lille Booker—så kallades den lille gossen vid sin födelse—var sina föräldrars tredje barn. Men modern måste ensam uppfostra honom, emedan fadern tillhörde en annan slafägare och arbetade i saltgrufvorna långt bort från de sina.

Det kunde icke heller bli tal om någon verklig uppfostran. Bookers stackars mamma var slafvinna, och ehuru hennes herre icke hörde till de värste, så hade hon det dock svårt nog. I sin lilla koja, som blott var fjorton fot lång och tretton fot bred, måste hon koka mat åt alla slafvarne på plantagen. Och hon hade ingen spis—sådan lyx ansåg man öfverflödig för en stackars slafvinna—utan hon fick göra upp eld på bara marken, hvarvid hettan och röken oftast voro alldeles odrägliga. Fönsterna voro små hål i väggen utan glas, där regn och blåst obehindradt trängde in. I ett hörn på en hög af trasor var moderns och de tre barnens lägerplats.

Huru gärna hade icke den stackars slafvinnan velat sörja bättre för sina barn, om hon kunnat! Hon önskade så innerligt, att de fått lära något—att hon kunnat åtminstone lära dem att vara arbetsamma och renliga, men det var omöjligt. Då för tiden var det vid strängt straff förbjudet för negrer att lära sig läsa eller skrifva.

Något familjelif fanns det egentligen icke ibland dem; aldrig sutto de tillsammans omkring bordet vid måltiderna, utan om de stackars små svarta bytingarna blefvo alltför hungriga, så att de gräto efter mat, kastade man åt dem en bit alldeles som åt hundar.

De små barnen, som ej ännu kunde arbeta, tillbragte dagen med att krypa omkring på alla fyra, så att folket snafvade öfver dem och därvid ofta trakterade dem med en spark. Voro de icke kraftiga nog för att tåla vid ett sådant lefnadssätt, så fingo de dö, och ingen människa frågade efter dem utom deras föräldrar, för hvilka deras små voro lika kära som de hvita barnen för deras far och mor. Men dessa stackars svarta slafvar hade ej mycken tid att sörja; de måste från tidigt på morgonen till sena aftonen arbeta hårdt och träget. Och så snart barnens lemmar vuxit till något, gick det för dem som för deras föräldrar.

Mången gång när de små tumlade om vid någon bomullsplantering eller lekte med en träbit och några stenar—riktiga leksaker ägde de aldrig—sågs där någon främmande man, som uppmärksamt betraktade dem. Följande dag hade vanligen barnskaran, som nyss så muntert lekte i solskenet, krympt tillsammans rätt betydligt.

"Hvar är Billy och Bob och Willie, mamma?" kunde då något annat litet negerbarn fråga sin mor.

Denna svarade sakta med en rysning, i det hon gaf den lille frågaren en hastig smekning: "Farit till Georgia eller till södern".

Vidare förklaringar gåfvos icke, men de förstodo väl svaret, de stackars små negerbarnen. Att blifva såld till Georgia i sydstaterna var detsamma som att få arbeta under tropikernas brännande sol, där slafvarnes lott var mycket hårdare och deras lif icke mera värdt än ett skott krut.

Några dagar efter dessa hemlighetsfulla skilsmässor gingo några af slafvinnorna omkring med förgråtna ögon. Det var de försvunna barnens mödrar. Annars talade ingen därom mera.

Men äfven på deras födelseort fingo barnen så fort som möjligt arbeta strängt. Booker, vår lille vän, måste mycket ofta föra säd till kvarnen—en stor säck kastades upp på hästryggen.

"Nu går du så raskt du kan och skyndar dig hem, förstår du", så lydde den stränga befallning han fick.

Lydigt fattade gossen hästen vid tygeln, glad och stolt öfver sitt uppdrag. "Snart skall jag vara en man", sade han för sig själf, "eftersom redan en häst och en säck med säd anförtros åt mig."

Men ack, den fröjden varade icke länge. Vid ett gropigt ställe på vägen snafvade hästen och—pang—där låg säcken på marken. Med användande af alla sina krafter försökte den lille mannen att lyfta upp sin börda på hästen. Men det lyckades honom icke—säden vägde två gånger så mycket som han.

Hvad var nu att göra? Det blef intet annat öfrigt än att vänta, till dess någon kom och gick vägen fram ifall denne ville vara så god och hjälpa honom upp med säcken. Det var dock ej många, som vandrade denna väg, och så måste Booker vänta länge, länge, flera timmar, snyftande af ångest, tills ändtligen en barmhärtig vandrare uppenbarade sig på olycksplatsen och befriade honom ur hans nöd. Att han fick stryk när han kom hem och hade dröjt så länge, förstås af sig själft. Så blefvo dessa vandringar, som Booker måste företaga allena, för honom till förfärliga kval.

Men en stor glädje hade Booker redan då. Han fick ofta följa med sin husbondes små flickor till skolan och bära deras böcker. Vid dörren böjde han sig framåt och såg små gossar och flickor, som sutto på skolbänkarne och läste. De lyckliga! Att få gå i skolan eller komma i paradiset, det betydde detsamma för Booker.

En dag kort före solens uppgång väcktes den lille gossen af en högljudd bön, som hans mor framstötte, där hon låg på knä framför sin bädd. Om också läsning och skrifning var förbjuden för negrerna, så kunde dock ingen hindra dem att bedja. Och det bads mycket och innerligt till Gud bland dessa olyckliga slafvar. Gudstjänster och bönemöten hade de också om söndagarna, och äfven om hvardagskvällarna, sedan de slutat sitt ansträngande arbete, hördes bön och sång från slafvarnes eländiga kojor. Och om också deras svarta predikanter själfva ej kunde läsa eller tala riktig engelska, så voro de dock för det mesta uppriktiga, ödmjuka kristna och förträffliga talare. Det rådde för öfrigt mycken fromhet bland slafvarna.

När Booker denna morgon väcktes af sin moders bön, lyssnade han ifrigt och förnam ungefär dessa ord, som åtföljdes af suckar och tårar: "O, Gud, gif nordstaternas härar seger och mina barn friheten!"

På detta sätt hörde gossen första gången talas om kriget, som brutit ut mellan nord- och sydstaterna och på hvars utgång fyra millioner slafvars öde berodde. Hvilken ofattbar tanke! Att varda fri, icke slaf längre, icke mer tillhöra någon herre utan få vara sin egen herre—borgare i någon liten stad—erhålla familjenamn—få skrifva in sina barns födelse- och dödsdagar liksom de hvita—och icke mer behöfva stå och se på huru de kära små obarmhärtigt rycktes ifrån dem och såldes långt, långt bort! Underbara, saliga hopp!

Man kan förstå den oerhörda spänning, som denna tid härskade ibland de svarta, och dock fingo de icke gifva den luft. Underrättelser om kriget meddelades dem naturligtvis aldrig, i synnerhet sedan sydstaterna, som ju stredo för slafveriets bibehållande, förlorade den ena drabbningen efter den andra. Men slafvarna visste om detta ändå utan tidningar och telegrafiska meddelanden. Det är ett klokt folk, de svarta, de hade inrättat en slags apparat, som de kallade vinbergstelegraf. Med tillhjälp af vinrankor, blad och blommor berättade hvarje slaf, som lyckats uppsnappa någon underrättelse antingen vid middagsbordet eller på väg till staden, för sina vänner och olyckskamrater nyheter, fulla af hopp om befrielse.

(Forts.)

Bibelläsning

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 7-13 Aug. 1905.

M. 7. Hezekiel 36: 25-30. Ett nytt hjärta och en ny ande.

T. 8. v. 25. Gud vill rena oss från synd,

O. 9. v. 26. han lofvar ett nytt hjärta,

T. 10. v. 27. han lofvar sin Helige Ande,

F. 11. v. 28. han lofvar ett land och att vi få vara hans folk.

L. 12. v. 29. Herren välsignar jämväl den fromme med markens gröda,

S. 13. v. 30. och med trädgårdens frukt.

Söndagsskoltext för den 13 Aug.

Hez. 36: 25-28.

Minnesvers: Rom. 8: 6. Ty köttets sinne är död, men Andens sinne är lif och frid.

Ett nytt hjärta och en ny ande.

Hes. 36: 25-28.

Du har sett ett barn vara elakt och styggt, du har sett det skrika och gråta i vredesmod, du har sett det vara olydigt och trotsigt, eller du har kanske själf varit frestad till dessa eller andra synder. Då har du också sett något af det gamla, onda, syndiga människohjärta, som vi alla äga af naturen.

På det att vi skola blifva rena ifrån sådana synder och blifva goda barn, som Gud kan se ned på med välbehag, lofvar oss Herren ett nytt hjärta och en ny ande. Men detta nya sinnelag få vi icke, utan att vi själfva börja längta därefter och varmt bedja Gud därom.

Denna längtan kan nu börja i vårt inre af många skilda orsaker. Den ene kan under en svår sjukdom börja inse, huru ovärdigt det är att lefva i synden skild från Gud. Den andre kan genom fruktan för Guds misshag och dom börja längta efter att få ett nytt, fromt och gudfruktigt sinnelag. På många olika vägar för Gud oss till förnuft och besinning.

I fattigdom, förskjutenhet och elände i främmande land började den förlorade sonen längta efter att blifva en ny människa. Han besinnade sig. Många barn behöfva följa hans exempel, ja, alla som gått bort från Gud. Han stod upp och gick till sin fader. Så behöfva vi alla göra, och liksom han behöfva vi bedja om förlåtelse och rening.

Men just då slutas vi i Guds kärleks sköte.

Vi blifva klädda i den yppersta skruden, vi få ett nytt hjärta och en ny ande, vi få ring och skor till tecken på barnaskap hos Gud och att vi nu vilja gå på Guds vägar.

Den som har ett sådant sinne, han är ett Guds barn i sanning; han är lycklig och glad i Guds gemenskap och har ljusa utsikter för det kommande lifvet här på jorden och för det eviga lifvet. Ty sådana Guds barn och vänner lofvar Herren ett härligt land. Detta löfte innefattar i sig först och främst himmelsk välsignelse för detta lifvet, men det innefattar jämväl ett löfte, som sträcker sig bortom jordelifvets slut. Där bortom tidens gränser väntar Guds folk ett saligt land, ett land af idel ljus och frid och glädje.

Till det landet får du, liten, gå med gudsförtröstan i hjärtat och ledd af din himmelske faders hand. Ty dem han fått gifva ett nytt hjärta och en ny ande, till dem säger han: "Jag skall vara hans Gud".

Detta löfte innesluter så mycket stort och härligt, att vi hafva mycket svårt att fatta det. Det är som om Gud vill säga därmed till sitt barn: När du känner dig svag och stapplande, stöd dig då vid min starka hand, när du känner dig syndig och bristfull, då vill jag förlåta och hela, när du gråter och är fridlös, så vill jag torka dina tårar och trösta dig, när du känner dig sjuk och svag, så är jag din hälsa och starkhet, när du känner döden nalkas, då är jag ditt lif, ja, jag är ditt allt, ty jag skall vara din Gud.

J. B. G.

Aftonstämning.

Med teckning.

Säg, har du märkt, när det mot kvällen lider,

Hur drömmande och tyst det blir omsider?

Det är, som både jorden aftonbön

Och blefve under bönen himmelskt skön.

Då tystna vindarna, då domnar bruset,

Och stillnad våg kan spegla aftonljuset.

När jorden stilla beder inför Gud,

Då klädes hon i himmelsk skönhetsskrud.

* * *

O stillhet, underbara stillhet, stanna!

Tryck skönhetsstämpeln på min trötta panna!

Och hviska, att, om kampens dag är svår,

En stilla, solljus afton återstår,

En stilla afton, då Guds klarhet breder

Sig öfver själ, som inför Herren beder,

Och allt det skarpa, hårda jämnas ut,

Och det blir stilla, aftonljust till slut.

Anna H—m Preinitz.

AFTONSTÄMNING.

Svenska bilder.

Från Norrbottens län. Kalix.

Med fyra teckningar.

Det var själfva midsommaraftonen 1905 vi med den lilla hjulångaren Haparanda anlände till Neder Kalix kyrkoby vid tiotiden på kvällen, och här började redan den rad af öfverraskningar, som sedan följde oss under den månadslånga färden i dessa midnattssolens bygder.

KALIX.

KALIX KYRKA.

När vi sydsvenskar läsa om Lappland och Västerbotten eller på kartan betrakta dessa våra två nordligaste landskap, se vi sjöar och floder och järnvägar och ett och annat ortnamn på de stora vidderna och tänka då, att här finnes bara obygder, träsk, mossar, lappkåtor med smått lappfolk i underliga kläder och med sina långhornade renar. I öfrigt ha vi en ganska barnslig och dunkel föreställning om dessa trakter. Vi ha alls ingen aning om att här finnas en mängd vackra städer och stora, folkrika byar och samhällen, hvars invånare äro svenskar såsom vi och lefva ungefär samma lif som vi, odla en rik och bördig jord, drifva handel och köpenskap, idka handtverk och bergsbruk samt bygga sig präktiga bostäder i en natur, som än är leende och mild, än storartadt skön, än vild och ogästvänlig, men nästan alltid vacker. Jag har rest genom en del af dessa bygder med öppna ögon och pennan i hand, och nu är det min mening att taga alla Barnavännens läsare med mig och i ord och bild söka visa eder hvad jag sett och hört och lära eder känna det goda, gästvänliga folket däruppe.

KALIX ÄLF.

KALIX. Privata läroverkets elever på dess lekplan.

Redan vid Kalixälfvens mynning förvånades man öfver den rika växtligheten. På en ö vid inloppet låg Nordanskärs badort, väl den nordligaste på jorden, invuxen i präktiga björk- och furudungar. Inkomna i själfva älfven påmindes vi lifligt om Stockholms skärgård. På dess södra strand lågo slottslika villor och gårdar inbäddade i löf och grönska. Och på den norra jämväl en rad af villor, hus och gårdar omgifna af furuskog och björk i vacker förening, och slutpunkten i den härliga taflan var den på en udde i älfven liggande Kalix kyrka och "kyrkstaden".

Här stannade vår ångbåt, och här skulle vår missionsverksamhet börja. Vi möttes af vänner och till och med bekanta. Våra vänner sedan många år John Hedberg och hans fru, som en tid varit Uppsalabor, hälsade oss jämte andra välkomna, och så togos vi omhänder af våra respektive värdar. Vår värd var patron P. A. Svanberg, som på egen ångbåt förde oss till sitt hem Filipsborg, en af de förr nämnda slottslika, flaggprydda villorna på älfvens södra strand. Här fingo vi nu hvila ut i ett gästfritt och godt hem efter den tre dagars långa resan från Uppsala, och här fingo vi se det sköna skådespelet af en natt utan skymning. När vi klockan half ett gingo till hvila, måste vi med rullgardinen söka stänga ute den strålande morgonsolen.

Följande dag som var midsommardagen, stod Kalix floddal som en fager brud smyckad till högtids. Björk och al och rönn voro fullöfvade. Hägg och rönn blommade. Ängarna prunkade i alnshögt gräs, det var annat det än Upplands och dess skärgårds brunbrända tegar. I Filipsborgs köksträdgård voro växterna af en sådan frodighet, att jag väl aldrig sett maken, och dock hade vi blott sju mil till polcirkeln.

Så följdes vi åt öfver älfven vi och vårt värdfolk för att komma till Kalix missionshus, där möten skulle hållas under helgen. Distriktföreståndaren Säfström från Boden, jag och missionär Walldén, som under hela resan höllo troget tillsammans, predikade på förmiddagen, Gullberg från Luleå och Walldén på eftermiddagen. Mycket folk hade samlats från Kalix, Öfver Kalix, Haparanda och Luleå. Det var en ljuflig S:t Hans dag omkring Herrens ord.

På söndagen talade jag till söndagsskolans barn. Det hade kommit en rätt stor skara, och det kändes riktigt ljufligt att tala och att sjunga för dem, och de sågo också glada ut på "Barnavännens farbror". Måtte Jesus själf, den himmelske barnavännen, få i rikt mått välsigna små och stora i det kära Kalix!

På midsommardagen voro vi alla på middag i John Hedbergs hem och här kom värden med strålande min och visade oss ett rågstånd, som var af nästan manshöjd. Det var från hans egen åker. På söndagsmiddagen voro vi alla på middag å Filipsborg. Från den öfre verandan här hade vi en den skönaste utsikt öfver älfven och dess vackra stränder, öfver byar och gårdar och öfver kyrkstaden med sin gamla kyrka och klockstapel samt öfver skogklädda berg i fjärran.

Trakten kring Kalix kyrka och omkring älfmynningen är mycket tätt befolkad. Här finnes icke blott folkskola utan jämväl en talrikt besökt privatskola eller ett läroverk för gossar och flickor. Den har ett härligt läge på den höga älfbrinken å norra stranden. Frisk luft mättad med doften af nysprucket björklöf och tallbarr tränger in till de små genom de höga öppna fönstren under vår och försommar, och i denna härliga luft få de leka ute under fristunderna. Men när vintern kommer då är här vinter på rama allvaret med meterhöga snödrifvor och det härligaste skidföre. Då förstå ni att leken ser ut på ett helt annat sätt än å vår här bredvid stående teckning. Jag hälsade på lärarinnorna. De voro så förtjusta i sina gossar och flickor, och det var ju jag också, förstån I. Ty många af barnen hade jag framför mig på barnmötet.

På söndagskvällen låg åter den lilla ångbåten Haparanda vid Kalix brygga. Den skulle nu föra oss till staden af samma namn. När vi sagt farväl till värdfolk och vänner, gingo vi upp att bese Kalix. I närheten ligger ett minnesmärke, som påminner om kriget mellan Sverige och Ryssland 1809. Här utkämpades då en väldig strid mellan svenskar och ryssar och slutade med den skamlösa kapitulationen den 25 mars nämnda år, då general Gripenberg lät narra sig att låta sin armékår nedlägga vapen och att till fienden utlämna alla svenska statens förråd mellan Kalix och Umeå. Svenskarne hade dock stridt som lejon och blefvo ytterst förbittrade öfver kapitulationen. Många krossade sina gevär hellre än att öfverlämna dem till fienden. Här stupade mången både svensk och ryss, och än flere afledo genom fältsjukan. De döde jordades i en gemensam graf i skogsbrynet invid landsvägen. På denna plats har Kalix kommun rest en minnessten och på den ristat: "Här dela samma bädd fiende och vän från Ryska kriget 1809. †. 1885 restes vården". Senare har platsen inhägnats och försetts med hvilosoffor.

Sedan vi återkommit från "ryssgrafven" gingo vi ombord på den lilla men tidsenligt inredda ångbåten, somnade godt och vaknade först, då vi voro ute på det blå, solglittrande Bottenhafvet på väg till Sveriges nordligaste stad vid kusten.

(Forts.)

Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg n:r.)

Och en vacker morgon,—en oförgätlig, härlig morgon, då blefvo på en gång alla slafvarne i den stora bomullsplantagen, där Booker lefde, kallade tillsammans. "Ni skola genast samlas utanför herrgårdens stora veranda", hette det.

Där kommo de nu, gubbar och ynglingar, kvinnor och barn—alla—och de stodo där i ljudlös tystnad med klappande hjärtan och ängslig väntan. Den glans, som hos negern ersätter våra friska, röda kinder, hade vikit bort ur de oroliga ansiktena och lämnat rum för en blek, matt färg. Några af de små barnen, ängsliga öfver den ovanliga tystnaden, voro nära att gråta.

"Tyst, tyst!" förmanade dem mödrarna.

Plötsligt trädde ägaren till godset ut på verandan, åtföljd af ett ombud från regeringen. Han såg mycket nedslagen ut. Ty för honom betydde negrernas frigifvande hans fullständiga ruin.

En skrifvelse från regeringen lästes upp, och sedan talade den forne husbonden några korta ord:

"Ni äro fria, alldeles fria", sade han. "Från i dag äro ni blott skyldiga att aflägga räkenskap för Gud, för ert fosterland och edert samvete. Farväl!"

Knappt hade dessa ord förklingat, förrän en obeskriflig rörelse uppstod bland de svarta. De skreko, de gräto och jublade, de omfamnade hvarandra. De föllo på sina ansikten och snyftade högt. För några ögonblick sedan voro de slafvar—nu voro de fria medborgare i ett fritt land!

Det var en obeskriflig anblick.

Äfven Bookers mor hade hjärtligt kysst sina tre små. "Nu resa vi till far", hviskade hon till dem. Hon hade i flera år varit skild från sin make—han var slaf, hon slafvinna, skilda från hvarandra hundratals mil.

Många af negrerna beslöto sig för att stanna som arbetare på plantagen, och detta antogs med glädje af deras husbonde, ty denne, som nu fick betala en liten lön till hvar och en af dem, såg sig därigenom i stånd att fortsätta med sin bomullsplantering, hvilken var hans enda inkomstkälla.

Några familjer utvandrade, däribland också Bookers moder med sina barn. De hade lastat alla sina tillhörigheter på en liten dragkärra, hvilken de omväxlande sköto, medan de andra marscherade bredvid. Blott den lille Booker, som var liten och vek, fick ibland, då tröttheten alldeles öfverväldigade honom, sätta sig ofvanpå kärran och åka ett stycke. Om nätterna sofvo de vanligtvis i öfvergifna negerhyddor, hvilka efter befrielsen funnos i stort antal.

En kväll, när Bookers mamma gjort upp eld i en sådan hydda för att tillreda kvällsmaten, föll en stor orm ner från eldstaden, till barnens stora förskräckelse. Men modern hade sinnesnärvaro nog att med sin träsko trampa sönder hans hufvud.

Och dock—trots resans besvärligheter hade aldrig världen synts dem så skön som nu. Himmeln var mera blå, solen mera strålande än vanligt, menade de. Blommorna doftade så ljufligt, och trädens kronor tycktes dem hviska det enda ordet: "Frihet! frihet!"

Kort efter sedan den lilla familjen lyckligt kommit fram till Malden, så hette den plats, där fadern arbetade i saltgrufvorna, förfärdigade mor de första hufvudbonaderna åt sina kära små. Det var naturligtvis en stor glädje, ty såsom slafvar fingo de aldrig hafva hufvudet betäckt. Vid samma tid lät också regeringen kungöra, att negrerna skulle få välja familjenamn. Listor med olika namn sändes till dem; nu skulle de få välja något af dessa. Namnet Washington, den mannens namn, som befriat förenta staterna från Englands öfverhöghet, stod också där.

När lille Booker hörde detta, blef han ifrig. "Pappa, mamma", sade han, "låt oss få heta Washington—ack gör det!"

Föräldrarna biföllo villigt, och så fanns det då ännu en familj med namnet Washington i landet.

Men de så plötsligt frigifna negrerna i Amerika hade det ej så lätt till en början. Tanklösa, okunniga barn, såsom de flesta af dem voro, hade de aldrig lärt känna lifvets verkliga ansvar. Och nu måste de på en gång föra ett själfständigt lif, de skulle vara fria medborgare, omsorgsfulla familjefäder, men det föll sig mycket svårt för dem. Och så härskade mycken nedslagenhet, mycken fattigdom och många gäckade förhoppningar ibland dem. Ja, saltgrufvorna vid Malden voro för många ibland dem en mycket mera hopplös plats än de förra bomullsplantagerna. Det var svårt för dem att förtjäna det dagliga brödet, och äfven barnen måste bära sin del af bördan.

(Forts.)

Brefväxling med de små.

Prisuppgift n:r 2.

nab, ne, par, de, bos, li, on, a, ad, pep, sten, les, e, ri, pli, ri, o, o, nau, a.

Af ofvan anförda stafvelser, skola bildas åtta ord. Dessa äro:

1. En stad i Grekland.

2. En stjärnbild.

3. En öfverstepräst.

4. En ö i Ägäiska hafvet.

5. Ett nordsjöbad.

6. En krydda.

7. Namnet på en kvinna ur Greklands mytologi.

8. En biflod till Donau.

Om dessa ord ställas under hvarandra i ofvan bestämda följd, bilda deras begynnelsebokstäfver lästa nedifrån uppåt namnet på en af Europas store eröfrare; slutbokstäfverna lästa likaledes nedifrån uppåt, bilda namnet på en liten historisk ort.

Prisuppgift n:r 3.

Väl tusende gånger jag lånat mitt namn

Åt konstnärers drömmande skara.

Om bort ur det namnet och just ur dess midt

Du tager två bokstäfver bara,

Då får du ett namn på ett underbart bröd

Som frälsat mång tusen från hungrens död.

Hvad månde för två namn det vara?

Bibelläsning

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 14-20 Aug. 1905.

M. 14. Upp. 3: 14-22. Varningsord till den ljumme.

T. 15. v. 14-16. Jesus hotar att skilja den ljumme från sig.

O. 16. v. 17. Den ljumme tycker sig vara rik, han ser icke sin uselhet.

T. 17. v. 18. Den ljumme måste till Jesus för att frälsas på nytt.

F. 18 v. 19. Han har eljes att vänta dom och straff.

L. 19. v. 20. Jesus står utanför hjärtedörren och klappar.

S. 20. v. 21-22. Den som öfvervinner ljumhet och all synd, skall krönas med lifvets krona.

Söndagsskoltext för den 20 Aug.

Uppenb. 3: 14-22.

Minnesvers: Gal. 6: 3. Ty om någon tycker sig något vara, ändock han intet är, så bedrager han sig själf.

Varningsord till den ljumme.

Upp. 3: 14-22.

När Guds öga skådar ned på jorden och ser människorna här nere, då ser han en syn, som väl månde smärta honom. Han ser så många, många människor, som väl taga emot hans gåfvor och åtnjuta hans fadersomsorger, men det oaktadt äro kalla och likgiltiga för honom själf. Aldrig går en tacksägelse eller ett lof från deras hjärtan upp till honom, den kärleksrike förbarmaren. Aldrig fråga de efter hans vilja utan följa blott driften af sina egna begärelser. Aldrig fråga de efter den frälsare, han sändt dem, utan de fika i stället efter hvad denna jorden tillhör. De söka glömma det eviga och det himmelska, glömma att sörja för sina odödliga själar och fråga bara efter hvad de skola äta och dricka samt kläda och roa sig med. De äro kalla, ja, iskalla för Gud och den han har sändt, Jesus Kristus.

Men han får också se ett annat slag människor, som under sin barndom och sin ungdom älskade sin frälsare varmt, men så småningom börjat kallna i sin kärlek till honom och fattat kärlek till denna världen. De vilja ännu höra Gud till, men de hafva blifvit ljumma i sin kärlek till honom, de hafva blifvit ljumma i ordets betraktande, ljumma i sina böner, ljumma i arbetet för Herren och hans verk på jorden, ljumma i striden mot synden, ljumma i sin kärlek till sina bröder. Detta är någonting förfärligt. Måtte ingen af Barnavännens läsare vara eller blifva en sådan ljum själ! Ty frälsaren hotar den ljumme med att kasta bort honom såsom en oduglig sten i den himmelska tempelbyggnaden.

Men den himmelske fadern ser jämväl en liten skara, som älskar honom varmt och innerligt och ofta om dagarna tackar honom för hans stora nåd och godhet mot dem. Dessa barn hafva känt sin egen fattigdom, sin svaghet och sin synd. De hafva ingen berömmelse i sig själfva utan hela sin berömmelse i frälsaren, som förlåtit dem deras synd och klädt dem i försoningens hvita kläder.

Nu ligger där makt uppå, att vi pröfva oss inför Guds ögon, så att det blir oss klart om vi höra till de kalla, de ljumma eller de varma. Höra vi till de kalla, då behöfver en hel omskapelse ske, så att Gud får gifva oss ett nytt hjärta och ett nytt sinne. Höra vi till de ljumma, så behöfva vi förnyas, och frälsaren råder oss att komma honom närmare, så att han får upplysa oss om vår fattigdom och vår nakenhet, ja, så att vi må få våra ögon öppnade genom att varda smorda med ögonsalfva. Då skola vi sedan se, hvad som är synd och villa, hvad som för bort från Gud och hvad som för oss närmare honom. Då skola vi snart varda frälsta från både köld och ljumhet och i stället varda Guds varma, glada och lyckliga barn.

Men om vi höra till de varma, så bör det vara oss angeläget att bland tidens mångahanda röster söka lyssna till Jesu röst och följa den och gå dit han vill kalla oss. Det bör vara vår innerliga önskan att städse hålla hjärtats dörrar öppna för Jesus, så att han aldrig behöfver stå därutanför och klappa, utan att han bor hos oss genom sin helige Ande och att han hjälper oss att varda segervinnare, som en gång med honom få sitta på faderns tron och regera såsom konungar i lif.

Herren hjälpe oss alla till detta härliga mål!

J. B. G.

Att dikta sagor.

Med teckning.

"Det går så långsamt att läsa än.

Du får själf se, kära bror,

Att fast man lärt sig, så kanske det

Går ej så lätt, som man tror.

Men taflor tala så bra ändå,

Och sagor själf kan man hitta på.

Jag tycker vi ska försöka nu.

Tänk, om vi kunde ändå

För mamma sedan berätta, du,

En saga vi hittat på!"

"Ja visst", sad' Kalle, "men börja nu!"

"Tyst, tyst!" sad' Anna, "jag tänker ju."

Och sagan? Ja, jag så väl förstår

Du velat lyssna till den.

Men gör som Anna och Kalle, du,

Försök själf dikta dig en!

Då kan man få den, just som man vill,

Och mamma lyssnar se'n gärna till.

Anna H—m Preinitz.

ATT DIKTA SAGOR.

Svenska bilder.

Från Norrbottens län. Haparanda.

Med fyra teckningar.

HAPARANDA FRÅN HAMNEN.

HAPARANDA SEDT FRÅN TORNEÅ.

När vi vaknade, sken solen klart, hafvet var så vackert, som det är en varm sommardag, när vågorna icke äro så stora, att båten rullar, utan man kan få kalla dem lekande, glittrande böljor. Båten gick nästan hela tiden inom skärs, öar och stränder voro skogklädda och sällan syntes en by eller en människoboning. Seskarön, den största af skärgårdens öar är dock odlad och bebyggd och här hafva många haparandabor sina sommarvillor. På fastlandet 11 kilometer från Haparanda ligger "staden" Salmis. Orten har sin betydelse såsom hamnplats för Haparanda. Större ångare kunna här lägga till. Här ligger Salmis nu nedlagda sågverk, som på sin tid gaf trakten lif och rörelse. Finlands kust har länge varit synlig för oss. De båda landen närma sig hastigt hvarandra, vattnet blir så grundt, att blott fyra fot djupgående ångare här kunna taga sig fram. Vi äro nu i Bottniska vikens innersta hörn. På finska sidan ligga flera stora sågverk i en rad, det största Röyttä, som på samma gång är hamnplats för den finska staden Torneå.

HAPARANDA KYRKA.

HAPARANDA, med stadshuset i midten till vänster.

Vi ha nu kommit in i Torne älf. På finska sidan är stranden tätt bebyggd och på den vackra Björkön ligger finska Nedertorneå församlings kyrka, som uppbyggdes strax innan Finland skildes från Sverige 1809. Kyrkan är af sten, ståtlig och vacker och synes från sin höjd långt ut på hafvet.

Äfven på svenska sidan börjar nu stranden blifva bebyggd. Ångaren gör en svängning åt vänster och med ens se vi en liten stad ligga framför oss i solljuset, med sina låga, målade hus inbäddade i yppiga rönn- och björkdungar. I solgasset på hamnkajen väntade oss många Herrens vänner, bland dem predikanten Josefsson, som under vår vistelse i staden blef vår värd och ledsagare.

Haparanda, Sveriges nordligaste stad vid kusten, är visserligen liten men välbyggd. Gatorna äro breda och väl underhållna, utan stenläggning, men släta, fasta och väl sopade. Lyktstolparna stå midt på gatan, men på ömse sidor om dem är det godt utrymme för åkande och gående. Nu vid midsommartiden behöfvas här hvarken ljus af lyktor eller lampor, ty solen skiner hela dygnet om med undantag af ten liten stund, då den likväl lyser på kyrktornet. Missionär Walldén skref hem om dessa ljusa, underbart vackra nätter. En af hans små hade då yttrat: "Då är väl pappa hos Gud, efter det inte är någon natt, där han är".—Äfven den tiden kommer ju en gång. Vi voro visst ännu ej i Guds himmel, men Gud var hos oss i Haparanda, och därför voro våra dagar där underbart ljufliga och mycket dyrbara. Vännerna voro omkring oss med idel kärlek och vänlighet, och vi talade Guds ord ibland efter den nåd Herren gaf. Vi hade barnmöte, ungdomsmöte, missionsstunder och bibelsamtal på eftermiddagarna, på kvällarna och en gång äfven på en förmiddag. Det var dagarna efter midsommar, och vännerna gjorde sig lediga för att vara med.

För att nu nämna något om barnmötet, får jag först och främst säga eder, att gossarna och flickorna alla talade svenska, att de voro mycket uppmärksamma och syntes vilja i hjärtat gömma Guds ord. Inte alla i Haparanda förstå svenska, emedan deras fäder i Tornedalen under många århundraden talat finska. Numera undervisas barnen på svenska i skolorna, hvadan det uppväxande släktet nog så småningom skola blifva svenskar äfven till tungomålet.

Den troende skaran i Haparanda är icke stor, men i den fanns lif och värme, offervillighet och sammanhållning, och därför kunna vi hoppas, att Guds verk där skall gå framåt. De hade en rymlig och bra samlingslokal med god orgel, bostadsrum för predikanten samt ändå några rum att hyra ut. Det låg vackert på sin tomt med trädgård och en väldig flaggstång, från hvilken den blågula svenska fanan bredde ut sig för vinden under de tre dagar vi voro där.

Hvarje gård i Haparanda har sin trädgård med bärbuskar, blommor och köksväxter. Detta sinne för odling och planteringar förlänar åt hela staden någonting af hemtrefnad och landtlig idyll. Liksom alla norrlandsstäder har också Haparanda skaffat sig ett stort och vackert och mycket för dyrbart stadshus, som vore nästan för stort åt en stad, som hade lika många tiotusental invånare som Haparanda har hundratal. Det har blifvit en modesak däruppe och på många andra orter i vårt land. Hvad är då ett stadshus? Först och främst en grann krog, vidare ett hotell med rum för resande och så till sist innesluter det i allmänhet en större samlingssal och rum för stadsmyndigheternas sammanträden. Men sådana samlingsrum kunde byggas mycket enklare och billigare, så blefve skatterna mycket mindre. Det är godt för enskilda och för hela samhällen att uppträda enkelt och anspråkslöst; det gör lifvet billigt.

Haparanda kyrka ligger ett stycke från själfva staden på en dominerande höjd, en väldig sandås, som väl för årtusenden sedan utgjorde Torneälfvens ena flodbädd. Själfva kyrkan är byggd af trä, ljus och rymlig och är från midten af 1820-talet. Präktiga metall-ljuskronor hängde ned från taket. De voro gåfvor af fromsinta människor, som på detta sätt velat visa sitt intresse för menighetens församlingshus. Kyrkogården var välordnad trots den lösa, djupa sanden, grafvarna många och prydliga och här läste vi namn på hänsofne medvandrare, hvilkas namn vi känna äfven i det öfriga landet. Ett besök på en kyrkogård fyller alltid mitt sinne med den varmaste tacksamhet till Gud för lifvets och hälsans gåfva, men vandringen bland grafvarna manar också till att lefva lifvet rätt enligt Guds vilja.

Från kyrkplatsen har man en vidsträckt utsikt öfver Tornedalen med dess bördiga grässlätter och trefna boningar, öfver städerna Haparanda och Torneå, öfver älfven och hafsviken och långt in i Finland.

På en af dagarna blefvo vi af en vän bjudna ut till landet till en by, som bär det finska namnet Mattila. Vägen gick genom bördiga ängar, där gräset nu stod tjockt och frodigt och alnshögt. Det var en välsignelse utan like.

Och likväl skötes åkern och ängen mycket besynnerligt enligt våra begrepp. O, dessa milsvida slätter, som sträcka sig sjutton mil mot norden ända upp till Pajala och ännu längre, med en alnsdjup svartmylla och en sommarsol som gör underverk! Här skulle en af Sveriges kornbodar komma att ligga, om unga, friska krafter, med insikt i ett rationellt jordbruk, blefve ägare till denna bördiga jord. Vid Mattila drucko vi kaffe i en liten trädgård bland blommande syréner och knoppande rosenbuskar, bland löfkojor och astrar och prydnadsbuskar i mängd. Det var ett riktigt litet paradis den där trädgården i högan nord och något af paradisets himmelsfläktar förnummo vi äfven här omkring Guds ord, och ljufliga aningar om det himmelska hemmets frid och ro förnummo vi, då vi tillsammans sjöngo en af Sions sånger.

(Forts.)

Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Sålunda fick nu icke blott den nästan fullvuxne John och systern Amanda utan äfven den lille Booker arbeta i saltgrufvorna, där hettan ofta var så plågsam, att man knappt kunde uthärda den.

Dock höllo barnen tappert ut, och isynnerhet Booker klagade nästan aldrig. Han fick stundom därnere under jorden tillfälle att lära sig betydelsen af tal och siffror, och detta var något, som kom hans hjärta att klappa af glädje. Hans fars korg bar numret 18, och detta tal var det första han lärde sig förstå. Efterhand lärde han sig också läsa de andra siffrorna och äfven skrifva dem.

Men ack—bokstäfverna! Hur skulle han få tillfälle att lära sig läsa och skrifva dem?

"Om jag ändå hade en abcbok!" brukade han hviska till sin mor, när hon om kvällarna sade god natt till honom.

Och en dag, när han åter uttalade denna sitt lifs stora önskan för henne, då log hon. Därpå tog hon fram ur sin klädningsficka en sliten abcbok.

"Jag har kommit i tillfälle att skaffa mig den här, Booker", sade hon, "lär dig nu allt hvad du kan ur den, mitt kära barn."