LÄRKAN

Poetisk Kalender

1845.
HELSINGFORS
I. Semelii arfvingar.
Wasenii & C^o förlag.

Imprimatur:
G. Rein.

Innehåll.

Lärkan.

Säg! hvi lyfte du så tidigt vingen

Öfver hafvets våg?

Hvarför flög du hit, ännu då ingen

Väntade ditt tåg?

Kall är jorden — solen knappt dess slöja

Ännu smultit har;

Under skogens nakna grenar dröja

Drifvorna änn’ qvar.

Glädtigt, ser jag dock hur’ du dig svingar

Uti rymdens blå;

Och en sång, som till mitt öra klingar,

Tyckes tala så:

”Bannas ej att jag så tidigt längtar,

Båda vårens dag;

Att min fröjd sig ständigt yppa trängtar

Uti toners slag.

Grön är tufvan — mer jag ej behöfver

För min lefnadsro;

Och en skymt af himlens blå deröfver

För min kärlekstro.

Ljuft del är att uti rymden gunga,

Då man vingar har;

Skönt! så skönt det är att kunna sjunga

Uti vårens dar.”

Sjung! då lilla — flyg att våren buda

Med din späda röst;

Kanske hörs ett vänligt gensvar ljuda

Uti något bröst.

Q.

Ljud i Stormen.

Det gamla Roma störtade tillsamman,

Dess stolta tempel brunno ned till grus;

Men lik en Phoenix steg ur offerflamman

En annan verld, flög christendomens ljus,

Och gjorde klart hvad hednisk konst förvirrat,

Och gjöt sin milda stråle i den natt,

Der menskligheten sedan sekler irrat

Och efter lifvets gåta sökt sig matt.

På Golgatha led Christus dödens smärta

Och än engång slog verldens frusna hjerta!

Ett annat Roma nu ur gruset stiger

Med nya tempel uti andens verld,

Och på en hedniskt smyckad altarhärd

Åt nya gudar tiden offer viger.

Och tanken kläder sig i herrskarskrud,

Till strid han kallar sina legioner,

Och svänger spiran öfver millioner,

Och yfs när slafvar kalla honom gud.

Nej, än en gång, o Roma, skall du falla;

Af egen storhet krossad skall du falla!

En smädad kärlek skall ånyo blöda,

Och med sitt qval försona andens verld,

Och höja sig på nytt ifrån de döda,

Med evig kraft till salig himmelsfärd,

Och teckna svaren uppå andens frågor

I hjertats djup med rena stjernelågor.

Ja, kärlek, kärlek skall vår lösen bli’,

Och teckna svaren uppå andens frågor!

Men meningsstormar grumla lifvets vågor,

Att inga stjernor spegla sig deri.

Dock, stormen tystna skall. Den unga tiden

Lik Orleanska jungfrun fram skall stå,

Och svinga hänförd jublande i striden

En oriflamme med fridens liljor på.

Det gamlas välde undergången nära

Skall se med misstro hennes svärmeri,

Och kanske tveka, men dock hänförd bli’,

Och kämpa sig till seger och till ära.

Du unga tid! tag skölden fram och glafven,

En mäktig röst ur fjerran kallar dig.

Ditt bröst med korsets dyra tecken vig,

Och hasta att befria helga grafven!

Den helga graf, der kärlekens idée

Af verlden misskänd och föraktad fryser,

Och tidens Islamstro hvälft sin mosquée,

Hvars dôme af tviflets bleka halfmån lyser.

Låt riddartidens kraft, dess sköna lära

Om kärlek, tapperhet och dygd och ära

Ånyo lefva upp i andens verld!

Och skulle än ur striden för det sanna

Du bära blott ett blodigt svärd

Och dödens liljekrans kring bleknad panna,

Så lyssna glad till dessa toners gång,

Som dig förkunna att man seger vunnit,

Och sof i frid. — Din blod ej fåfängt runnit,

Ej rosor vattnat blott för skaldens sång!

Men se, en dämon vildt sitt gissel svänger

Kring böjda skuldran af en slafvisk verld,

Och dyster oro för dess blickar hänger

Sitt kalla töcken, sitt Damokles-svärd.

Lik fordom David kom med frid du unga,

Du varma tid och höj din starka röst!

Din harpa stäm; till hvila skall du sjunga

Det mörka qvalet uti Sauls bröst.

Som fordom David mot de Philistéer

Med andans kraft i härnad skall du gå,

Till jorden sjelfviskhetens Goliath slå,

Och hugga ned barbariska idéer!

Men när den gamle Saul tar sitt spjut,

Och det förtviflad mot ditt hjerta kastar,

En makt från höjden till ditt bistånd hastar,

Och genom kärlek segrar du till slut.

När under natten, så oss Skriften säger,

Vid Sauls bädd den ädle David stod,

Han ville ej sin hätske oväns blod,

Men bägarn tog och spjutet från hans läger;

Och Saul vaknad skådar David stå

På afstånd lugnt föraktande hans hopar:

Välsignad vare du, min son! han ropar,

Du skall det göra, skall det genomgå.

Så vill det ädla segra öfver alla

De onda makterna i andens verld,

Och allt det sjelfviska, allt hat skall falla,

Som Saul falla på sitt eget svärd!

Allt mörkt och dystert skall engång förjagas,

Och slöjan lyftas af, som verlden bär,

En fridens tid, en ljusets morgon dagas,

Så skön och frisk som vårens morgon är;

En nyfödd sol från blåa fästet lysa

På tidens klara spegelbölja ner,

Och intet enda menskohjerta frysa,

Ett öga ej i mörker famla mer;

Och kärleken sin makt skall återtaga,

En känsla lifva verlden och en röst,

Och friheten, som verlden trott en saga,

Skall trycka menskligheten till sitt bröst!

F. B.

Morgonrodnadens Sång.

När tyst i skyn,

Vid Österns bryn,

På lätta moln jag seglar;

Och rosor strör

Der natten dör

Och böljans lugn mig speglar;

Då slumrar ljuf

Den jord ännu

Och sött hvar blomma hvilar;

Och ingen fläkt,

Ur dalen väckt,

I skogens famn änn’ ilar.

Då går jag lätt

Med tysta fjät

Och lyss vid jordens läger;

Och hviskar öm

En rosendröm

Och åt den hulda säger:

”Snart kommer Han

Sin ljusa ban,

Mot dig sin strålfamn sträcker;

Och tycker att

Ej mer’ är natt

Och med en kyss dig väcker.”

Så hviskar jag.

Ett andedrag

Af sällhet blott mig svarar;

Så är det slut

Med min minut,

Den blomsterstund jag varar.

O! sälla lott

Att lefva blott

För hvad man skönast skådat;

Att offer bli,

Men vissna i

Det ljus man förebådat.

Q.

Granen.

När kylig vind igenom rymden far

Och hösten, mördande, naturen härjar;

Står granen trotsande i skogen qvar,

Och änn’ sin vårskrud undan stormen bärgar.

Ej darrar den vid höstens öppna graf,

Och inga tårar den som blomstren gjuter;

Den står, som klippan i det vreda haf,

När böljan henne i sitt famntag sluter.

När vinterns svepning höljer haf och jord

Och lifvet i naturens pulsar lyktat,

Står granen alvarsam i skendöd nord,

Ett minne likt, som undan glömskan flyktat.

Så står med styrka också mannen tryggt,

Fast ödets stormar omkring honom rasa;

Fast allt, hvarpå han sin förhoppning byggt

Går under, likt ett skepp, i stormens fasa.

**

Vallflickan.

Tidig är morgonen än,

Fläkten så lätt öfver lunderna går,

Än han ej gått, min vän,

Än jag ej röjer hans spår;

Gräset på stigen än daggbestänkt står,

Ingen har trampat än

Dess glittrande tår! —

Snart skall han väl komma

Snart skall han väl gå

Till sveden derborta vid skogen! —

Lilla hastande sorlande bäck,

Du som här öfver stigen dansar,

Du som glittrande vaggar din bölja så täck

För att leka bland ängens kransar,

— Snart skall han väl komma —

Då snabb må du hasta ditt tåg

Och höja i glädje din glittrande våg,

När han kommer!

Hvita doftande hägg och J små

Lätta siskor i trädens toppar,

Och du vind, som i lunden går susande så,

Och J fjärlar kring blomstrens knoppar,

— Snart tör han väl komma —

Då sjungen J lärkor i höjd,

Då doften J häggar och nicken i fröjd,

När han kommer!

Klara stråle, som just stiger opp,

Du, som gullbeströr molnens kanter,

Du, som skimrar i böljan, i lundernas topp,

Du, som klänger på bergens branter,

— Ej länge han dröjer —

Din skäraste rodnad, mest huld

För honom då spar, och ditt vakraste guld,

När han kommer!

Är du glad, o du sorlande bäck,

Och du lam, som på ängen leker,

Är du glad lilla blomma, så leende, täck,

Då dig fjärilens vinge smeker? —

— Han kommer, han kommer! —

Du björk, som vid stigen der står

Och kastar din skugga på ängen,

När under din krona han går,

Då böj dina hängen,

Hviska stilla,

Susa sakta,

Hviska en helsning från mig

När han kommer! —

H. K.

Serenad.

Milda toner klingen

Stilla i nattens frid!

Ljusa drömmar svingen

Ned till min Engel blid!

Måne i skyars vind,

Stjerna på molnets rand,

Smeken den huldas kind,

Kyssen dess läppars brand!

Att hon slumrar ljuft vid min harpas slag.

Dunkla sommarnatten

Sväfvat ur skogen nyss:

Tyst kring land och vatten

Bleknade solens kyss.

Men o min Engel ljuf!

Men dig mitt hjertas brud

Kysser min själ ännu,

Klingar min harpas ljud,

Att du drömmer ljuft om din kärleks dag!

Tgn.

Sång i Natten
(Från fjerran.)

Der ute det stormar

I rasande strid.

Men här uti lugnet

Min tanke har frid.

Den ilar med stormen

Till hemmet, till Nord,

Och bär dit en helsning

Från främmande jord.

Vind! rasa; mot fönstren

Vräk yrande snö;

Du natt i ditt mörker

Låt stjernorna dö.

Jag sitter och leker

Vid midnatt ändå

Med minnets blå blommor,

De leende, små.

Dig! minne jag helgar

Min nattliga sång;

Led hopp mig till hemmet,

Till norden engång!

L—rt.

Vår-Känslor.

Ja! dig natur, all skönhets helga moder,

Jag tacksamt åter egna vill min röst;

Du gjuter lif i lunder, sjöar, floder,

O! gjut en gnista ock uti mitt bröst;

Bland ljufva drömmar vill jag henne amma,

Tills klar hon strålar upp i sångens flamma.

Ja! dig jag sjunga vill, min älskarinna,

Min barndoms brud, min längtans första mål;

Du evigt unga — o! må allt försvinna,

Du är dig lik, din kärlek gräns ej tål;

Må allt bli mörkt — jag flyr till dig, ditt hjerta,