Transcriber's Note:

The cover image was created by the transcriber and is placed in the public domain.

MOSAIKER.

Samlade

af

e ***.

HELSINGFORS,

Finska Litteratur-sällskapets tryckeri,

1874.

G. W. Edlunds förlag.

Innehåll.

Tistelns blomma.

Borta på heden, der sanden öfverallt stack fram och endast några sparsamma ljungqvistar bundo den, vid randen af mon, der de urgamla furorna stodo så höga och allvarliga och susade för vinden, der syntes en gammal, enstaka stuga. Den var helt liten och endast några, öfver dörren emot taket lutade, smala ungträdsstammar utgjorde förstugan der utanföre. Vid ena sidan af stugan hade man hackat opp ett litet potatesland, och snedt var det, men det var ock den enda odlade jordfläck, som syntes så långt ögat kunde nå. Endast furornas stammar till tusendetal syntes allt bakom hvarandra, så att blicken gick vilse emellan dem. Åt andra sidan låg den vida, sandiga heden, der blott ljungen växte och trifdes.

Stugan hade ett litet fenster, fyra handstora rutor voro af glas och lika många felades, men i stället voro trasor instoppade i öppningarna.

Vid hörnet af stugan stod en tistel. Icke var den just frodig, men den var ändå temmeligen grön. Den såg rigtigt ut, som om den skulle tänkt: „det vore allt bra roligt att vara en fager blomma, men när man är skapt till att vara tistel, så måste man ju vara en tistel.“

Vid stugans dörr satt en liten flicka och lekte. Det lilla lintyget, det enda plagg, som hon hade på sig, var helt kort och snäft, men det tänkte hon alls icke på. Hon byggde en gärdesgård af stickor och planterade ljungqvistar derinom, och det var trädgård och grant.

Den lilla flickan radade ifrigt sina ljungqvistar och hade snart fullplanterat sin trädgård. Då såg hon opp och vid stugans knut lyste emot henne någonting rödt. Hon sprang dit och ropade till i glädje:

„Mor, mor! kom och se en blomma, se, vi ha en blomma!“

Tisteln hade slagit ut sin röda blomma och i glädjen dansade hon omkring den, utan att alls bry sig om att hennes lintyg var så kort och så snäft. En blomma, se, det var något, det. Greta lilla hade ju knappt sett andra sådana än ljungens.

Men nu kom en hel herre åkande. Öfver mon går väg allestädes hvar man än vill köra. Det var trädgårdsmästaren från herrgården. Han hade till vexthuset fått många slag af nya vexter och ibland dem utländska arter af täckt blommande ljung. Han kom för att tillsäga om, att folket i den gamla stugan skulle samla god och fin ljungjord, för att dermed fylla krukorna åt de rara, fremmande vexterna.

Vid den lilla stugans dörr stannade trädgårdsmästarn, såg sig omkring och skakade på hufvudet, och hans blick fästades af tistelblommans röda färg.

„Minsann,“ sade han, „tror jag icke att de ha' blommor här.“ Han tog några steg framåt, men såg snart att det blott var en fattig tistel, och så trampade han ned den, ryckte opp den och kastade den långt bort i det han sade:

„Ja, se, det var blomma, det!“

Men lilla Greta stod häpen, stirrande på den fremmande herren, och först när han gått bort, började långsamt den ena tåren efter den andra att trilla utför de små, bruna kinderna. Slutligen lade hon sig ned på marken, med hufvudet på mullen der tisteln stått, och gret bittert.

Men trädgårdsmästarn satte sig upp i schäsen och for bort helt nöjd; han hade ju utrotat en stygg tistel.

–a–g.

En stupad förpost.

Midt i en vinter, hvilken ej blir af,

Din lefnads vår frös bort, och blott en graf

Står redd att inta vårens, sommarns rum.

Din lyra som din scen är evigt stum.

Och det fanns dock i dig så mycket lif,

Som ödmjukt bad till Gud Allsmäktig: Gif

Åt hvad, som bäst sig rörer i mitt bröst,

Det godas värma och det ädlas röst.

Och ofvan prosan af hvardagens hed

Hans känsla mellan sångens blommor gled;

Der andades en oskuld utan flärd,

Så mild som flägten från en bättre verld.

Och denna oskuld påtog sig gestalt

Uti hans hela väsen. Och i allt

Blef den sig trogen. Lika ren som varm

Steg den på tiljan från kasernens larm.

Med sådant lynne spränger man ej berg,

Men dikt som verklighet få mensklig färg;

Det lynnet trotsar sig ej till en stod,

Men likväl lifvas det af handlings mod.

Det tror uppå en framtid fullt och fast,

Der mången högvis sett blott hvad som brast.

Fördömer ej, hvad redan förefinns;

Har rum för hopp vid allt hvad godt man minns.

Så vid försöket med en inhemsk scen,

Der tviflet endast såg en stötesten,

Den unge gossen tog med lif och själ

Sin del uti vågstyckets ve och väl.

Han bilder gaf deråt ur diktens verld,

Steg sjelf på tiljan lika fri från flärd,

Som han i lifvet gick sin jemna gång

Med vidgadt sinne, fast hans stig var trång.

Om han ock ej hann främst uti sitt led,

Är han den förste dock, som stupat ned

Bland denna skara, hvilken känt sig stark

Att bygga Finlands scen på egen mark.

Mitt råd du följde, då soldatens rock

Du bytte ut mot histrionens – ock

Mig ångerbytt mitt råd ej ens nu gör,

Då med dig sjelf allt, hvad du drömde, dör.

Det var och blir en sed bland ädla folk,

Att den som ung får stupa såsom tolk

För syften värdiga att lefva få,

Hans minne kan med deras blott förgå.

Fredrik Cygnaeus.

Spegla Dig.

En liten sällsam spegel jag dig räcker:

Törs du väl se i den?

Ett trollglas, tror du, nej, fast den upptäcker

Hvad du ej skådat än.

Den har små fel, min spegel: för det första

Den visar endast dig;

Men just för dig är det väl ej det största,

Så litet som för mig.

Och vidare, ej rodnaden på kinden

Du skådar der rätt klar;

Liksom i källans spegel ej, när vinden

En suck deröfver drar.

Ej heller ögats glans sig återspeglar

Uti dess dunkla glas;

Blott såsom solens, när förbi den seglar

Ett vårmolns skära gas.

Men om ej detta allt, du likväl mycket

Uti min spegel ser:

Ditt hjertas bild, det goda, ljufva tycket

Och är ej det långt mer.

Att purpurskimmer dina kinder målar,

Du märker väl ändå;

Och att med stjernans glans ditt öga strålar

Nog man dig sagt också.

Men, se, de oförgängliga behagen,

Dem får du skåda här;

De högre, som ej vexla om med dagen,

Som skönhet göra plär.

Den bästa må jag då min spegel kalla;

Men viste alla så,

Af skönheter visst då ej skulle alla

Från spegeln nöjda gå.

Lll.

Egoisten.

Hvarje blomma han bröt, var ett minne af dem,

Som han älskat och gömt i sitt hjertas hem.

Och den blå, – det var hon med de djupa blå!

Och den röda, – hans kärlek derpå.

Och han pressade blommorna ömt till sin barm,

Och han kysste dem alla i kärlek så varm;

Att han brutit dem, tänkte han icke uppå,

Att de vissnade dagen derpå. –

–X.–

Om hösten.

I doftande skogens sköte,

Vid vårliga vindars smek,

Små elfvorna stämma möte

Och jubla i yster lek.

Der blickar ifrån sin stängel

En blomma ur jordens grus,

Så ren som en himlens engel,

Så vacker som dagens ljus.

Der höres en fågel sjunga

Och prisa all kärleks Gud,

Så ljufligt att ingen tunga

Har härma förmått hans ljud.

Nu höstliga skurar strömma,

Förbi äro glans och doft,

Och gulnade löfven gömma

Den vissnade blommans stoft.

Och tystnat har visan redan

Om kärlekens fröjd och makt,

Och stormen har rasat sedan

Och härjat och ödelagt.

Men troget mitt hjerta gömmer

Den bild det famnat engång

Och än ibland isar drömmer

Om blommor och fågelsång.

Fr. Berndtson.

Vid Marie Linders

(född Grefvinna Mussin-Puschkin)

graf.

För skördemannen med lian höjd

Hvad gäller ungdom, behag och snille

Och fot, som sväfvar i dansens gille,

Och blick, som strålar af lefnadsfröjd.

Han mejar ros liksom tistel af;

Vårt hjertas skatt, när han facklan vänder,

Oss halkar sakta ur häpna händer;

I mörka hvirfveln går allt i qvaf!

Ja, allt är slut! – hör man hviskas doft

Af dem, som locket på kistan spika

Så öfver ande som stoft tillika: –

„Ty stoftets barn, bli igen blott stoft.“

Du rika ande vi känt och sett,

Du friska kraft, som sjönk plötsligt samman,

Hvem öfvertygar mig här att flamman

Af dödens pust blåstes ut med ett?

Bort, oförnuft utan all logik!

Mer klart det syns, att till ljusets flöden

Sig Phoenix svingat ur askan, döden,

Och lefver evigt, på skönhet rik!

Sen puppans fängsel du sakta bröt;

Är idealet, det sökta, funnet.

Är törsten stillad, är målet vunnet,

Är frid i kärlekens öppna sköt?

A–ï–a.

Newa.

Din barndomskälla var på Finlands åsar,

Der drack du lif vid Saimas gröna stränder,

Der bar du fiskarns båt och klippans måsar

Och sköljde obekanta svedjeländer.

Sen har du genombrutit bergens bräddar,

Förgåtts i Imatra, stått upp ur grafven,

Bredt snöhvit duk på tjugu forsars bäddar

Och plöjt i Wuoksi din väg till hafven.

Oöfverskådlig, som en framtids öde,

Ett haf af sötma, böljor af kristaller,

Nedsväljde Ladoga ditt unga flöde

Liksom minuten in i seklet faller.

Men seklet droppar in i evigheten,

Minutens suck vill ock odödligt lefva,

Och droppens väg, der han går fram förveten

Till ändlös, strandlös ocean, är Newa.

Allena blå i luft, som dimman töcknar,

Allena ren i dyn utaf moraser,

Allena skön och mild, du går i öknar,

Der skrämda fly naturens hulda gracer.

Hur mäktigt lugn du syns med silfveryta

Igenom ljungbevuxna hedar glida,

Tilldess du hör kanonens åskor ryta

Och ser palatser glimma vid din sida!

Halt, ensling från den undangömda norden!

Du famnar en af verldens metropoler.

Titanen, som beherrskar halfva jorden,

Betraktar dig med gyllene kupoler.

Du stannar ej? Du binds med bro och boja,

Du läggs i nyttans ok med last och flotta,

Och menskoskarorna på stranden stoja,

Liksom för att ditt finska lugn bespotta.

Och isen fjettrar dina fria vågor,

Och hästens hofvar trampa på din panna;

Omkring dig stråla qvällens tusen lågor,

Men intet, intet bringar dig att stanna.

Makt, ära, hot och hån, förakt och lystnad,

Glans, storhet, guld från alla jordens grufvor,

Allt speglar du med samma stolta tystnad,

Som nyss du speglat ödemarkens tufvor.

Du rena jungfru, du, hvars böljor blicka

Som himlens blå, så oskuldsfulla, glada,

O, hvilken drägg har du ej nödgats dricka,

Förrän du får i hafvets svalka bada.

Dock stundom, när dig vestanvinden harmar,

I vrede dränker du den stora staden

Och lindar dina fruktansvärda armar

Kring kejsarstoderna och pelarraden.

Du drömmande najad från Saimas stränder,

Vill också du på lek beherrska verlden?

Vänd om! Din sed var ej att sluka länder,

Blott att försvara gamla fosterhärden.

Du är den tysta kraft, som allt kan bära;

Den tåliga, som kan försaka, bida;

Den lugna, som kan älska, hoppas, lära;

Allenast bojor kan du icke lida.

Och derför går du stolt, beständigt stegrad,

Igenom berg och kärr och stad och riken.

Från Finland kommer du, och obesegrad

Du återvänder till den Finska Viken.

Z. T.

En tår.

På himlen skrider rosenskyn

Med kant af klara guld,

Och uti skyn i drömmar står

En engel skön och huld.

Ur drömmen väckt, sänks engelns blick

Ömt uppå jorden ner.

Han varsnar der en flicka vän

Och emot henne ler.

Ty engeln funnit har så klar

Utaf sig sjelf en bild;

En själ så fri från jordens stoft,

Så god, så ren, så mild.

På hennes panna dock ett moln

Af sorger samlat sig.

Hon stridit, kämpat och ännu

Är törnbeströdd dess stig.

O arma hjerta, nekas dig

Väl hvarje jordisk fröjd?

Har hoppet flytt? är ensam nu

Du under sorgen böjd?

Blef att försaka städs din lott;

För andra offra sig?

O syster, om jag kunde blott,

Jag skulle trösta dig.

Så suckar engeln, och en tår

Ur fylda ögat föll.

Den föll till jorden. I sin kalk

En lilja den behöll.

Du, sorgens bleka syster, tag

Den liljan af min hand.

Så klar en perla ligger der,

En tår från englars land.

För dig och för din sorg den gjöts

Och för ditt hjertas strid;

Af syster till en syster sänd

Att bringa tröst och frid.

–rl –rl.

Anna.

Din faders fröjd, din moders hopp,

Och hemmets sol och frid,

Så frisk som vårens första knopp,

Som strålen ljuf och blid,

Som rosen älsklig, skön och täck,

Som daggtår'n ren och skär,

Så yr som skogens muntra bäck,

Bland oss du sväfvar här.

En vänlig sjö i spegelglans,

En fjärils ystra språng,

En liten elfvas lätta dans,

Om kärlek, fröjd och sång,

En dröm om Edens vårar blott,

En sky, som solglänst ler,

Så är ditt lif. – O sköna lott!

Hvad kan du hoppas mer.

Du känner ej de djupa qval,

Som störa nattens blund,

Ej lidelsernas vilda tal

Och ej den bittra stund,

Då hjertat såradt, mattadt, kallt,

Förtvifladt sjunker ner

Och söker fly sig sjelf och allt

Och ingen räddning ser.

Ack, skall jag se dig än en dag

I lifvet jägtad, trött,

Med kalla, slappa, bittra drag,

Försliten och förnött,