DEN BERGTAGNA
EN KÄRLEKENS TRAGEDI
AF ERNST AHLGREN OCH AXEL LUNDEGÅRD.
STOCKHOLM Z. HÆGGSTRÖMS FÖRLAGS-EXPEDITION. IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI 1890.
PERSONER:
GUSTAVE ALLAND.
LOUISE STRANDBERG.
ERNA WALLDÉN.
LILLY WALLDÉN.
VIGGO PIHL.
HENRIK RYBERG.
BERGSTRÖM
⎫
JOHANSSON
⎬
m. fl. konstnärer.
LIND
⎭
VÄRDINNAN.
*
KAMRER MÖLLER.
FRU KNUTSON.
FRÖKEN KNUTSON.
FRÖKEN SVENSSON.
FRÖKEN JÖNSSON.
FRÖKEN TORNSTRÖM.
BOTILDA.
BREFBÄRAREN.
I.
Solig majdag i Paris.
En atelier på nedre botten. I bakgrunden ett stort fönster och ett par glasdörrar, vettande till en trädgård, som inhägnas af en hög mur. I trädgården står ett blommande körsbärsträd; syrener och murgrön klänga upp öfver muren.
Rummet är glest möbleradt: en chäslong, ett bord, ett antikt skåp och några stolar. Här och der på väggarne hänger en kvarlemnad studie.
På högra sidoväggen är dörren till entréen, på venstra dörren till sofrummet, och strax der bredvid en kamin.
Louise ligger på chäslongen med kuddar bakom ryggen och en filt öfver fötterna.
Henrik sitter framför kaminen med armbågarne på knäna och en pipsnugga i munnen.
Erna sysslar med att laga té vid en spritlampa på kamin-frisen; går fram till skåpet och tar fram koppar, sockerskål m. m.; lyfter i förbigående upp en flik af filten, som fallit från chäslongen ner på golfvet.
LOUISE.
Tack, Erna lilla. Det värsta med att ligga sjuk är nästan det, att man är till så mycket besvär för sina vänner.
ERNA.
Prat! För det jag kokar litet té åt dig? Kallar du det för besvär?
LOUISE.
Tänk på allt annat, som du gjort för mig under hela tiden jag legat sjuk.
ERNA.
Det är just lönt att tala om nu, sedan allt är öfver! Om ett par dar är du så kry, att du kan promenera omkring på gatorna. Det ska’ bli en känsla, det!
Till Henrik, i det hon stöter honom på axeln.
Lån’ mig din pipa.
HENRIK.
Nej, jag vill ha den sjelf.
ERNA.
Du ska’ få igen den.
HENRIK.
Nej, jag vill ha pipan sjelf.
ERNA
till Louise.
Se här, hjertesnoppen, håll i det här så länge, så ska’ jag gå efter grädde och bröd. Huset är inte så förmöget, att det äger en bricka.
LOUISE
tar emot tékoppen.
ERNA
går hän till skåpet och kommer igen med grädde och bröd.
LOUISE.
Tack, tusen tack.
ERNA
sätter sig på chäslongkanten.
Nå, smakar det?
LOUISE.
Åh, så skönt.
ERNA
smeker henne.
Lilla bleknäbb!
LOUISE.
Lilla kraftmenniska.
ERNA
reser sig och går fram till Henrik.
Du vill väl också ha en kopp?
HENRIK.
Nej.
ERNA.
Seså, gör dig inte till!
HENRIK.
Jag vill inte ha.
ERNA
böjer sig ned och talar som till ett elakt barn.
Usch hvad han är otäck i dag! Rifver rundt i hans hår. Vill han ha kaffe i stället, så skall jag koka.
HENRIK.
Jag vill ingenting ha. Låt mig vara i fred!
ERNA.
Igelkott! Går fram till Louise. Om jag kunde begripa, hvart Viggo och Lilly tagit vägen!
LOUISE.
Vet du inte, hvart de gått?
ERNA.
Jo, naturligtvis! Till Mairie du Louvre för att se på Besnards målningar, men det kunde de väl ha gjort för längesen.
LOUISE.
De ta nog vara på hvarandra.
ERNA.
Ja, med Viggo kan min lilla tuttenutta få gå så mycket hon vill. Med de andra är det en annan sak: man kan inte veta, hvilka dumheter de kunna hitta på att prata för henne.
LOUISE.
Det är alldeles som om du vore hennes mor och inte hennes syster.
ERNA.
Jag är tolf år äldre än hon — — och det är på mitt ansvar, hon får vistas i Paris.
LOUISE
småleende.
När det rör henne, tycker jag nästan, att du är sipp.
ERNA.
Bättre det, än låta henne vara för fri.
LOUISE
slår ned ögonen.
ERNA.
Jag ser hvad du tänker, men — lågt och lidelsefullt — Tror du, jag skulle vilja, att hon blef som jag? Högt. Nej, nu skall du ha en kopp té till.
LOUISE.
Ha vi råd? Du har inte sjelf druckit.
ERNA.
Jag behöfver ju bara späda vatten på — detder murmeldjuret vill ju inte ha något. Knuffar Henrik i hufvudet. Du somnar ju öfver pipan! Kan du inte så väl låna mig henne, snåljobb?
HENRIK.
Nej.
ERNA.
Älskvärdaste träbeläte! Jag afgudar dig — men lån’ mig din pipa.
HENRIK.
Nej.
ERNA.
Bara ett enda tag.
HENRIK.
Nej.
ERNA.
Gud, hvilken karaktärsfasthet! Serverar té åt Louise och sätter sig åter hos henne på chäslongkanten. När jag tänker på, att Lilly skulle kunna få gå igenom detsamma som jag, så kan jag bli alldeles tokig.
LOUISE.
Men du är ju alltid så glad och belåten.
ERNA.
Nåja — hvarför skall man hänga läpp. Det ligger inte för mig.
LOUISE
deltagande, skyggt.
Men — — — du har det ju bra? Är du inte lycklig?
ERNA.
Du talar som ett barn, min vän, och det är du också — ett stort, sjukt barn. Lågt och lidelsefullt. Lycklig? Ja, man kan öfverlefva allting. Det är det som gör verlden så usel och futtig. Man tröstar sig med en pipa tobak och — — ser hän till Henrik. Nej — afbryter, reser sig hastigt upp och går ett slag öfver golfvet — men det är underligt i alla fall, att inte barnen komma! Stannar i närheten af spiseln, der Henrik sitter.
HENRIK.
Du har varit hos Bergström i dag.
ERNA.
Ja.
HENRIK.
Med blommor! Det kan man kalla gentilt.
ERNA.
Jag skulle tro det.
HENRIK.
Du ger aldrig mig några blommor.
ERNA.
Du har inte brutit benet.
HENRIK.
Vill du inbilla mig, att det är för benets skull?
ERNA.
Visst inte, det är för hela karlens skull! Han är en snäll pojke. Hade han varit här, skulle jag inte ha behöft sukta för tobak.
HENRIK.
Jaså! Du erkänner således — —
ERNA.
Söta herr Adonis, han ska’ få dubbelt så många blommor som Bergström. Han ska’ få allt hvad han vill, bara han är snäll.
HENRIK.
Jag vill ingenting ha.
ERNA
gnolar och går fram till Louise.
Nej, vet du, hade jag kunnat bli fri för Lilly utan att ta henne hit till Paris, så hade jag helst velat, men hon tiggde och bad i hvartenda bref, och när hon nu kunde ha godt af att lära sig franska riktigt ordentligt, så tyckte jag, att jag inte kunde säga nej.
LOUISE.
Kära du, hvad skulle hon ha för ondt af att komma till Paris?
ERNA.
Åh du! Lifvet bland oss artistslarfvar är inte nyttigt för en sådan der liten familjeflicka, som skall lefva hela sitt lif derhemma i snusförnuftigheten. Härute ha vi lösare tyglar på allting — och det går många underliga djur i vår Herres hage.
HENRIK
utan att vända sig om, med kufvad förbittring.
Sjelf är du ett af de allra underligaste.
ERNA.
Tycker du?
HENRIK
vänder sig om.
Tror du inte, jag märkt, hur du lägger an på honom?
ERNA.
Lägger jag kanske inte också an på dig? — — Lån’ mig din pipa.
HENRIK
reser sig och går emot henne.
Jag tål det inte längre! Du gör mig galen med dina konster.
ERNA.
Så bryt! Du har din frihet.
HENRIK.
Du tycks önska det!
ERNA.
Jag hvarken önskar eller fruktar. Men är det din mening att plåga lifvet ur oss båda med svartsjuka, så är det bättre, att vi gå hvar åt sitt håll.
HENRIK.
Alltid hotelser! Men du drifver mig till det yttersta!
ERNA.
Hvad är det yttersta?
LOUISE
medlande.
Så — så — så, inte vara häftiga!
ERNA.
Han gör mig ursinnig med sin småaktighet.
HENRIK.
Hon döljer allting för mig.
ERNA.
Jag döljer ingenting. Jag är vänlig mot mina vänner, och mot Bergström derför, att han är en af dem. Om han blir mer för mig, skall jag säga dig det ärligt.
HENRIK.
Du förutsätter möjligheten!
ERNA.
Jag har sett så mycket, att jag inte längre tror på omöjligheter.
HENRIK.
Ja, du har visst sett mycket! Inte ens ditt förflutna känner jag. Kan jag veta hur många — — —
ERNA.
Tig, eller det kan aldrig bli godt mer!
Tystnad.
Om jag inte sjelf berättat dig om den ende, som jag inte kan nämna, hvad hade du vetat?
HENRIK.
Det är just det, som gör mig vansinnig! Jag kan möta honom på gatan, vid hvart hörn kunna vi stöta på hvarandra. Jag misstänker alla! Åh, detta är ett helvete!
ERNA.
Du möter honom aldrig.
HENRIK.
Hur kan du veta det?
ERNA.
Jag har ju sagt, att han är som död.
HENRIK.
Som död! Men han är inte död!
ERNA.
Det är inte min skull.
Det höres steg utanför dörren.
LOUISE.
Seså, nu ha vi Lilly och Viggo här.
ERNA
hastigt till Henrik.
Inte ett ord mer! Inte ett ord så att hon hör det!
*
VIGGO
kommer in från entréen med en blomsterbukett i handen.
ERNA
går emot honom.
Hvar är Lilly?
VIGGO.
Hon kommer strax. Går hän till Louise och lemnar henne buketten. Jag har tagit en helsning från sommaren med mig till vår lilla sjukling.
LOUISE.
Tack, tusen tack. Åh, hvad ni alla äro snälla mot mig!
ERNA
till Henrik.
Der ser du! Viggo bär också blommor till en sjuk — inte tycker någon det är besynnerligt.
VIGGO
till Erna.
Lilly gick till Maison blanc för att köpa något, som jag inte skulle få vara med om. Det var väl en tournyr, kan jag tro. Men jag tänkte nästan, att hon skulle ha hunnit hit redan, för jag var inne på Café de la Regence och tittade i tidningarne — vänder sig till Louise — och det är sant, jag har en öfverraskning åt dig.
LOUISE.
Från tidningarne?
VIGGO.
Nej, men kan du gissa, hvem jag träffade på kaféet?
LOUISE.
Nej.
VIGGO.
Försök!
LOUISE.
Pelle?
VIGGO.
Pelle? Puh! Nej, en storhet, du!
LOUISE.
En storhet? Prinsen?
VIGGO.
Prat! Hade det varit så märkvärdigt! Nej, en konstnär.
LOUISE.
Ja, det var just en upplysning! När det vimlar af konstnärer.
VIGGO.
Ingen af de vanlige. En som du beundrar!
LOUISE.
Jag beundrar så många.
VIGGO.
Ja, men — mer än alla andra.
LOUISE.
Det vet jag ingen.
VIGGO.
En skulptör.
LOUISE.
Alland! Gustave Alland!
VIGGO
nickar.
LOUISE.
Är han i Paris?
VIGGO.
Ja. Efter två års frånvaro.
LOUISE.
Hur har han kunnat vara borta? Från salongen och allting?
ERNA.
Han har gått tillbaka i sin konst, och andra ha gått framåt. Han skäms.
VIGGO.
Hvem säger, att han gått tillbaka?
ERNA.
Alla. Hans sista arbete var svagt. Och sedan dess har han inte utställt något.
VIGGO.
Det har han visst. På sista salongen fans ett par byster.
ERNA.
Javisst — ja. Kungliga högheter!
VIGGO.
De äro väl menniskor de också!
ERNA
skrattar föraktfullt.
VIGGO
till Louise.
Nej, men öfverraskningen var den, att han kommer hit.
LOUISE och ERNA
samtidigt.
Hvem?
VIGGO.
Alland.
LOUISE.
Hit? Hvad menar du?
VIGGO.
Han har träffat Karl i Finland. De blefvo mycket goda vänner, och när han hörde, att Karls syster var här och legat sjuk, så ville han besöka dig.
ERNA