Produced by an anonymous Project Gutenberg volunteer.
"De vandrande djäknarne" is a novel in Swedish by the Swedish writer Viktor Rydberg (1828—1895). It was first published in the daily newspaper "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning" in April and May 1856, using the pen name "Agricola". In 1896 it was published in volume 3 of the author's collected works ("Skrifter", 14 volumes), which reappeared in many editions and reprints over the following years. "Skrifter" has a commentary by Swedish literature historian Karl Warburg (1852-1918), which is also included here.
This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's digital facsimile edition, which is based on volume 3 of the author's collected works ("Skrifter"), fifth edition, printed in 1915, available at http://runeberg.org/djaknar/
This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).
Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/
_________________________________________________________________
Skrifter av Viktor Rydberg
III
DE VANDRANDE DJÄKNARNE.
Bondhistoria
av
"AGRICOLA"
(Viktor Rydberg)
Femte upplagan
Stockholm
Albert Bonniers förlag
Stockholm
Alb. Bonniers Boktryckeri 1915
_________________________________________________________________
Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten!
Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt.
Goethe.
_________________________________________________________________
Innehåll / Table of Contents
1. Djäkneupptåg 2. Masugnen 3. Korporal Brant 4. Patron Brackander 5. Hos korporalens 6. Patronen och länsmannen 7. De båda rivalerna 8. Avsked från hemmet 9. Värvaren 10. Djäknarne 11. Auktionen 12. Slutet Utgivarens tillägg och anmärkningar
_________________________________________________________________
Djäkneupptåg.
"Kom, afton, sänk dig neder! Du ger oss mödans lön. Vad lugn du oss bereder! Natur, vad du är skön! Se, aftonrodnan vilar i dalens svala famn, från fästet solen ilar bort till en annan hamn. Tyst, tyst är allt som andas, blott näktergalens ljud med kvällens vindar blandas, han kallar på sin brud …"
Refrängen tages om igen:
"Tyst, tyst är allt som andas — — —"
- Jo, vackert tyst, inföll Adolf, den av de båda djäknarne, som sjöng första stämman, hör du då icke, huru inspektorn… eller vad karlen är för något… gormar och svär där nere med sitt arbetsfolk? Är det näktergalens ljud, det?
- Nog hör jag det, Adolf, svarade den andre djäknen, men då man befinner sig i sångens högre regioner, lyssnar man icke till människornas tomma ävlan nere i gruset… Nå, vill du icke sjunga mera?
- Nej, Göran, jag vill dricka.
- Jaså, är du törstig, du lille skälm! Nå, jag säger ingenting därom; dagen har varit varm, och man måste skölja ned landsvägsdammet. Låt se… vad är i flaskan, som din pappa godhetsfullt gav oss till reskamrat? Ännu något, ser jag. Skål, Adolf!
- Gutår, långe Göran!… Jag blir icke otörstig, därför att du dricker ur alltsammans.
- Lugna dig, gosse! Jag lämnar kvar så mycket, som jag, med användande av approximationsteorien, kan beräkna, att din lilla korpus tål. Parvum parva decent… smått höves en liten… säger vår oförgätlige vän Håkan Sjögren.
- Glöm icke, Göran, att du har dåligt betyg i algebran! Så, stopp nu!
De båda samtalande voro tvenne ynglingar från gymnasiet i Växjö — djäknar, som allmogen ännu kallar dem. De voro ute på botanisk exkursion, efter vad deras portörer och botanikspadar visade; åtminstone begagnade de botaniken såsom förevändning för att under sommarferierna ströva omkring på landsbygden och söka äventyr. Dylika strövtåg hava sedan gamla tider legat i Växjö-gossarnes smak, och bland bönderna i nejden gå många historier om kringvandrande djäknars äventyr och putslustiga upptåg.
De bägge vännerna hade slagit sig ned i gräset på en kulle under en lummig ek. De hade därifrån utsikt över ett härligt småländskt landskap med små insjöar, slingrande bäckar, furumoar och lövdungar.
Göran, den äldre av dem, var en högväxt, kraftig yngling med jovialiska ansiktsdrag och anläggning till polisonger. Han hade sina tjugu år på nacken och stod nu färdig att med den lärdomsskatt, som bestås i Växjö, och icke så litet därutöver, som han på egen hand samlat, begiva sig till akademien.
Adolf, hans kamrat, var en spenslig, finhyad gosse med skälmska ögon. Son av den rike och allmänt aktade baron Sparrfält på Odensvik hade han slutit ett fast vänskapsförbund med hemmansägaresonen Göran, ett förbund, som olikheten i deras ålder endast bidrog att göra ännu varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans, delade sina lärares och kamraters tillgivenhet och hade allt, till och med sina små oskyldiga upptåg, gemensamt.
- Ack, du Göran, vad detta varit en lustig dag! sade Adolf, i det han makligt sträckte sig i gräset och såg upp mot den blå himmelen. Jag glömmer aldrig de här äventyren.
- Åja, nog har du haft pojkstreck för dig, sade Göran.
- Än du då? Har du varit ett uns bättre än jag?… Ha, ha, då jag tänker på den snåle prästen, hos vilken vi i dag åto middag, kan jag skratta mig fördärvad…
- Vad var det för roligt, att du drack ur allt hans öl? Stackars man, han följde med ängsliga blickar var droppe du slukade.
- Och vad var det för roligt, att du tog fatet med fläskpannkakan och lät hela anrättningen, ett tu tre, försvinna i ditt glupska ginungagap, innan den beskedlige mannen hann sucka! Ha, ha, ha!
- Då hade vi en bättre tillställning hos den rike nämndemannen i
Lomaryd, sade Göran.
- Ack, den vackra Stina, hans dotter…
- Som du ville kyssa, men icke fick, i trots av ditt snutfagra ansikte, Adolf…
- Och som du fick kyssa, Göran, i trots av dina fula, röda polisonger.
- Säg icke "i trots av" utan "med anledning av" mitt manliga, i aftonrodnadens sköna färg skiftande kindskägg. Du förstår dig icke på flickornas smak. Att kyssa dig eller en annan liten fröken kan komma på ett ut… men jag — jag är en man, och det är sådana flickorna vilja ha.
- Skryt lagom, Göran! Om du ej förstått dig på svartkonsten, skulle
Stina ej bevärdigat dig med en blick.
- Ja, svartkonsten är en märklig konst. Du märkte väl, att det rika nämndemansfolket i början ej ville undfägna oss med annat än svagdricka?
- De önskade oss på dörren, det märktes tydligt.
- Men då frågade mig händelsevis nämndemansmor, vad jag studerade i
Växjö…
- Och jag skyndade mig att svara, att du studerade svartkonsten… Var infallet icke gott, vaba?
- Strax blev det annat ljud i pipan. Man betraktade mig med vördnad, nästan med fruktan, och bullade upp ett frukostbord med skinka, medvurst och öl, och jag smorde kråset, medan du, lille Adolf, sökte visa dig på din älskvärda sida för dottern i huset. Men du misslyckades, min gosse. Du känner icke bondtöserna; de ha icke öra för sådana grannlåter, som du lärt dig att prata till de förnäma fröknarna. Emellertid kom nämndemansmor till mig och berättade jämrande, att hennes ladugård var förhäxad, att kalvarne dö och korna ej ge mjölk… hon frågade mig om råd…
- Och du svarade?
- Att hon skulle fodra och sköta kreaturen väl.
- Hon tyckte naturligtvis, att det var ett alltför simpelt råd…
- Ja visst, hon lät mig förstå, att ingenting annat än svartkonsten torde hjälpa, och bad mig anlita mina kunskaper i den vägen. Jag gjorde många invändningar, men därav blev gumman ännu enträgnare. Till slut, sedan jag tagit tysthetslöfte av henne, sade jag, att hon skulle taga ögat av en vessla, hjärtat av en örn, framtassen av en björn och tungan av en tre och tre kvarts år gammal vit orm, insy dessa lemmar i skinnet av en ödla samt nedgräva alltsammans en torsdagskväll under ladugårdströskeln, sägande hokus pokus filiokus. Gumman blev hjärtinnerligt glad, tackade mig för det goda rådet och bad mig lämna de där trollsakerna (hon tog för givet, att jag hade dem i portören), så skulle hon hederligt betala dem. Jag svarade, att mitt förråd var slut, och rådde henne att skaffa sig dem själv.
- Och nu blev gumman ännu enträgnare, inföll Adolf. Jag såg, huru hon viskade och tasslade med dig.
- Ja, hon var i synnerhet bekymrad för, huru hon skulle finna en jämnt tre och tre kvarts år gammal orm. Jag rådde henne att fånga en mängd och syna dem i munnen, såsom man gör med hästar…
- Ha, ha, ha!
- Medan gumman anfäktade mig med sina böner, hade jag ögonen på lilla Stina. Jag fann, att hon var en alltför täck flicka med en mun, liknande en frisk rosenkalk. Nå, tänkte jag, innan jag lämnar stället, skall jag ha kysst Stina, bara för att förarga dig och göra dig svartsjuk, Adolf…
- Hör, mor, sade jag, jag vet ännu ett medel, som kan hjälpa; jag har medlidande med er och vill upptäcka det för er. Ni skall taga sex nubbar och spika dem i ladugårdsgolvet, men nubbarne skola först vara signade.
- Hur går det till? frågade hon.
- Ingenting är enklare… Det behövs bara en flicka som icke fyllt tjugu år…
- Går icke Stina an? Hon är bara sjutton, sade gumman.
- Å jo män. Jag, min kamrat och Stina ställa oss på golvet; ni, mor, och fader nämndeman sätten er på var sin stol, hållen er alldeles stilla under tiden och mumlen för er själva:
"A, E, I, O, jag vill ha mjölk av min ko; U, Y, Å, Ä, Ö ingen kalv får dö."
Stina skall säga hokus och taga en nubb mellan tänderna, så att blott själva spetsen sticker fram; jag säger pokus och tar nubben med min mun ur hennes; min kamrat bugar sig därefter och säger filiokus, som är det kraftigaste trollordet och bekräftelse på det övriga. På det sättet signas var nubb särskilt, och det är hela saken… Nåväl, saken blev snart arrangerad, och Stina gick gärna in på att vara med därom…
- Ja, för kornas skull, inföll Adolf.
- För kornas och kalvarnes skull, det medger jag, ty jag är för anspråkslös att uppgiva mitt hyggliga ansikte såsom bevekelsegrund. Visserligen rodnade hon och var litet förlägen, men allt gick efter önskan, och jag fick mina sex kyssar.
- Vad jag hade svårt att hålla mig för gapskratt, när jag såg gubben och gumman sitta och vagga med huvudet och mumla: "A, E, I, O" etc.
- Allvarsamt talat, Adolf lille, spelade du själv den ömkligaste figuren. Det gjorde mig riktigt ont om dig. Du fick stå och bevittna, huru jag tog den ena kyssen efter den andra, samt buga dig och säga filiokus.
- Tala icke därom! Det var ett elakt påhitt av dig, Göran, för vilket jag i sinom tid skall utkräva vedergällning. Men hör på, vi måste stiga upp och marschera vidare för att söka nattkvarter… Solen går nu ned. Vart skola vi nu ställa kosan?
- Quo fata trahunt retrahuntque sequamur: vi må gå dit ödena föra! Stannom blott en stund för att betrakta solnedgången! Vilken härlig afton! Huru skönt ändå att vistas i Guds fria natur!
- Medeltidens vandrande riddare måste hava fört ett härligt liv,
Göran?
- Åtminstone då det var vackert väder… Se, nu försvinner hennes strålande majestät under himlaranden. O, drottning, för vilken altaren fordom rykte på Persiens slätter och Mexikos berg:
"O, vor jag som du, så nära den önskade strand, det nya lycksaliga land!"
Så! Nu är jag färdig. Framåt marsch!
"Med skämt och sång, med munter gång vi vandra dit ödet befallt. Ej frågan är, vart kosan bär, ty hembygden är överallt."
De båda vännerna lämnade kullen arm i arm, och deras friska röster genljudade i skogen.
_________________________________________________________________
Masugnen.
Djäknarne hade visserligen icke behövt gå långt för att finna nattkvarter, ty på obetydligt avstånd framför sig sågo de en vit herregårdsbyggning av ståtligt utseende, men de föredrogo att gästa i präst- och bondgårdar; och då de nu händelsevis från kullen varseblivit röken från en på andra sidan skogen belägen masugn och hörde gnisslet av dess väldiga bälgar, beslöto de begiva sig dit och tillbringa natten i hyttan bland bergsmännen.
De inslogo således den väg, som förde genom den gamla, ärevördiga granskogen. Det mörknade hastigt, och masugnen var längre bort belägen än de förmodat, men de förkortade vägen med muntert glam och glada sånger. För övrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt tätare skuggor, som föllo över skogen, att lyssna till kvällvindens suckar och betrakta stjärnorna, som tindrade så klart över granarnes bugande toppar. Och ju mörkare det blev, desto livligare målade sig på en viss fläck av himmelen ett rödaktigt, fladdrande återsken av masugnens lågor. Det var en eldstod, som förde dem rätta vägen i skogens labyrint, och de hörde allt tydligare, huru forsen brusade, huru bälgarnes jättelungor flåsade och hamrarnes slag genljudade bland skogens klippor.
Nu glesnade skogen, och de bägge vandrarne sågo framför sig ett öppet fält, i bakgrunden begränsat av ett berg, på vars vilda, stupande avsatser de över masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en fantastisk belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden, och tonerna av en vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad röst, blandade sig med det buller, som den arbetande maskinen och de lika ivrigt arbetande människorna förorsakade.
Adolf och Göran gingo uppför den långa bro, som förde till mashyttans övre våning, och på vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppköras för att kastas i ugnens vilda gap. De hälsade vänligt på de av rök och sot svärtade männen, och dessa besvarade hälsningen på samma sätt. Sällan kommo besökande från andra orter till denna avlägsna del av bergslagen, och man undre därför ej, att bergsmännen med en viss nyfikenhet utfrågade våra djäknar, vilka de voro och varifrån de kommo. Sedan dessa givit gott besked för sig, blev det deras tur att fråga, och de fingo nu bland annat veta, att ägaren till denna masugn liksom till flera andra, jämte stångjärnshamrar o. s. v., var den rike och mäktige patron Brackander på Trevnadslösa. Trevnadslösas karaktärsbyggning var just det vitmålade hus, som vännerna sett, medan de vilade på kullen. Därefter begåvo sig djäknarne till mashyttans nedre våning, varifrån sången ännu hördes. I dörröppningen till densamma visade sig en verklig jättegestalt, en karl på sina sex fot och lika många tum, insvept i skinnkläder och med en bredskyggig hatt nedtryckt över det sotiga ansiktet.
- Vad är ni för slags folk? frågade han tämligen barskt.
- Vandrande djäknar, svarade Adolf och Göran på en gång, och den senare tillade:
- Vi fundera på att stanna här i mashyttan över natten, om ni, gott folk, icke har något däremot, och sedan fortsätta vi vår resa i morgon.
- Djäknar från Växjö? Prästgesäller? fortfor jätten. Har ni gått vilse, eftersom ni kommer så här? Här ä just inga bekvämligheter för sådana gäster. Men vill ni sova på en bänk där inne, så står det er fritt.
- Jag har aldrig sett någon masugn förr, sade Adolf, och är därför litet nyfiken…
- Att se, hur järnet kommer utrinnande som en vitgnistrande ström…
Åja, det är rätt lustigt för den, som inte är van vid det…
- Och vad bekvämligheter angår, inföll Göran, så ha vi många nätter sovit under ett träd i skogen, med en sten till huvudgärd…
- Likasom Jakob, inföll jätten skrattande. Jaså, ä herrarne av det slaget, så ä herrarne välkomna.
Mannen gick in, och djäknarne följde honom.
Det var ett stort, mörkt rum, i vilket de inträdde. I stället för golv hade det ett lager av djup sand, dess bakgrund upptogs av ugnsmuren, bälgarne och maskineriet, som sätter dessa i gång; här och där sågs en slägga, och mot väggarne lutade sig längre och kortare järnspett. På en bänk sutto tvenne män, av vilka den ene sjöng, och över sångarens huvud hängde, fastspikad på väggen, en lampa, som spridde ett ganska sömnigt och otillräckligt sken. Sångaren var en medelålders man, sotig och klädd i skinn likasom de andra; de ord han sjöng, då djäknarne inträdde, voro följande:
"Trolösa flicka, du har en fager hy, men du har ock ett ostadigt sinn; ditt hjärta vill jag likna vid en vinddriven sky, som far hela världen omkring."
- Tyst nu, Pelle Larsson, med din dumma visa, sade den långe, som var ingen annan än masmästaren Sven, jag gitter icke höra den.
- Nå, jag kan väl tiga, eftersom du så vill, svarade Pelle Larsson, helst som jag ser, att du har två herrar med dig, och de tycka väl inte om enfaldiga bondvisor, kan jag tro.
- Å, fortsätt han med sin visa, sade Adolf, vi höra gärna på.
- Men jag gör det icke, sade masmästaren Sven. Pelle gör aldrig annat än sjunger ovett och lögn om töserna, om deras trolöshet och sådant snack… Jag gitter icke höra det.
- Nej, månntro! sade Pelle, sedan Sven fick sig en fästmö, tror han alla flickor om gott.
- Håll munnen! sade Sven.
- Bevars väl, jag tiger, masmästare, svarade Pelle. Annars ska herrarne tro, att jag är den värste hojtaren i hela vår församling; ni skulle bara höra mig i kyrkan. Klockaren skriker, så att han är röd som en tuppkam i synen, men mig överröstar han icke.
Förtroligheten mellan masugnskarlarne och djäknarne beseglades, då dessa senare framtogo vinflaskan och läto den vandra ur hand i hand, från mun till mun.
- En tung slägga det här, sade Göran, i det han prövande upplyfte en sådan.
- Ja, inte duger en djäkne att hantera henne, inföll Pelle Larsson.
- Icke det? sade Göran, i det han fattade om ändan av skaftet och höll släggan horisontalt med rak arm.
- Bra, bra, sade masmästare Sven och klappade Göran på axeln. Herrn är en svensk gosse, det märker jag.
- Ja, sådana ha vi många på gymnasium, sade lille Adolf, stolt rätande sig. Göran är icke den starkaste bland oss. Ni skall tro, att djäknar icke gå av för hackor, gott folk.
- Nå, vad säger herrn om den här lilla tingesten? inföll Sven, i det han pekade på den största släggan bland dem alla, en verklig Herkules-klubba. Lyft den också, om herrn orkar.
Göran vågade ett försök, som gjorde hans krafter all heder, men icke desto mindre misslyckades.
Jätten skrattade, så att de vita tänderna lyste mellan de sotiga läpparne, varefter han fattade släggan, svängde den ur hand i hand med förvånande hastighet, kastade den upp i taket och uppfångade den i fallet, lyfte den slutligen i en halvkrets över huvudet och lät den sakta nedsjunka mot sin mun. När detta var gjort, slängde han den bort i en vrå och sade torrt:
- Det där kallas bland oss bergsmän att "kyssa" släggan.
Adolf hade med verklig bävan åsett detta atletiska mästerprov.
- Finnes här någon annan, som kan göra detsamma? frågade Göran undrande.
- Jag ber dem icke försöka, sade Sven, såvida de ej vilja ha sina näsor förvandlade till rotmos och svälja sina tänder. Men uppe i norra bergslagen, i Barnarp och Månsarp, finnas flera, som förstå sig på samma lek… Tag spaden, Pelle Larsson… slagget skall ut.
Pelle Larsson, biträdd av de tvenne andra karlarne, grävde en bädd i sanden från ugnsöppningen till dörren, och sedan bädden var färdig, fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare över ansiktet, gick fram till ugnsöppningen och gjorde med spettet några väldiga stötar. Ett ögonblick därefter kom slaggen utrinnande som en ström av gnistsprutande eldvågor och fyllde den grävda bädden, upplysande rummet med ett starkt, rödaktigt sken och utbredande en hetta, som förekom de båda djäknarne nästan odräglig. Det var en vacker, men snart försvinnande anblick, ty slaggets livliga eldfärg mörknade hastigt, några vattenämbar tömdes över detsamma, varefter det sönderslogs med järnspetten och utbars styckevis ur hyttan.
- Järnet kommer icke förrän om en timme, sade Sven, och under tiden ska vi äta vår kvällsvard. Vilja herrarne vara med om den, fast det bara är sill och potatis och svagdricka, som vankas? Men potatisen är god, vill jag lova, den kokas icke, utan vi steka den här i den heta sanden.
Göran och Adolf voro ganska hungriga och emottogo således bjudningen med mycket nöje. Den simpla anrättningen var snart färdig och fick en strykande åtgång. Göran och Adolf visade, att djäknar ej äro så nogräknade, ifall sot och aska, jämte hungern, äro de enda kryddorna på maten.
- Jag vet icke varför, men jag tycker om er, gossar, sade Sven under måltiden förtroligt till djäknarne. Vart ämnen I taga vägen i morgon?
- Åt öster, väster, söder eller norr, svarade Adolf. Vi gå vart vinden blåser.
- I morgon är söndag, anmärkte Sven, och det är min tur att vara ledig från arbetet den dagen. Hör på, gossar, om vinden skulle blåsa åt det håll, där far mins stuga ligger, skulle ni vilja följa med? Vi komma att gå förbi vackra ängar, där många slags blomster växa, och jag kan tänka, att ni, liksom andra djäknar, egentligen äro ute för att samla blommor…
- Vad säger du om förslaget, Adolf? frågade Göran.
- Topp, svarade denne, jag för min del antager det.
- Gott, sade Sven, I skolen då få se en gubbe, som luktat krut i sina dagar.
- Har er far varit i krig?
- Jag vill tro det. Han stupade i kriget mot ryssarne.
- Vad! Jag tyckte ni talade, som om han levde, inföll Göran.
- Ja, saken är den, att min salig far blev ihjälskjuten, men min fosterfar, korporal Brant, han lever nog, mån I tro, och det är den gubben, jag menar. Han har, som jag sade, luktat krut i sina dar och kan berätta er många krigshistorier, om ni tycker att det är roligt att höra sådana. Ni följer således med, gossar?
- Ja, Sven.
- Men då väcker jag er klockan tre i morgon, innan fåglarne börjat sjunga… Ären I med om det också?
- Ja visst.
- Nåja, icke behöver jag vara rädd, att ni ska försova er, ty ni får bara var sin träbänk att ligga på med min och Pelle Larssons tröjor till huvudgärd.
Tiden gick fort under muntra samtal. Djäknarne berättade äventyr om Karl XII, och masugnsfolket dukade upp lustiga folksägner om Bellman (som i vår allmoges mun gäller för att vara den lustigaste hovnarr, som någonsin gycklat med ett krönt huvud) samt trovärdiga berättelser om skogsjungfrur, bergtroll, näckar, tomtegubbar och mera sådant. Pelle Larsson påstod, att han mången mörk höstnatt, då han setat vid kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen, sett skogsjungfrun med högtidliga steg vandra förbi; och en annan av arbetarne, som förut varit bergsprängare vid Taberg, visste att berätta om Tabergsgumman och hennes slott djupt inne i bergets sköte. Man hade en gång, sade han, beslutat spränga ett valv tvärs igenom berget, men då man hunnit några famnar in i detsamma, ljöd inifrån en röst, som förbjöd arbetarne att fortsätta, ty de hade nu hunnit nära gummans sängkammare. Men det påbörjade valvet finnes ännu kvar och kan beses av var och en, som besöker Taberg.
Det led nu långt in på natten, och djäknarne kände behov av vila. De lade sig på de anvisade bänkarne, och trötta av dagens vandring, inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna sömn.
_________________________________________________________________
Korporal Brant.
- Upp, gossar! ljöd en röst i djäknarnes öron.
De vaknade. Strömmen brusade, bälgarne flåsade, hamrarne knackade: det var den gamla musiken, som oupphörligt, år ut och år in, ljuder på ett sådant ställe. Men framför våra vänner stod Sven masmästare med ett bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra.
- Ni sov så gott, att jag tyckte det var synd att väcka er förr, men nu är klockan fyra, och vi måste bege oss på väg, sade han.
Göran och Adolf voro inom några ögonblick färdiga. De sade farväl åt de övriga masugnsarbetarne och följde Sven. Visst voro de i början litet olustiga, ty många timmar hade deras sömn ej räckt, och ej heller voro de vana att sova med gångkläderna på sig, men denna olustighet försvann snart, ty morgonvinden blåste så friskt och upplivande, luften var så ren, himlen så blå. Det var en ljuvlig svensk sommarmorgon. Trasten och andra små vingade sångare fyllde nejden med gälla drillar, daggpärlor glänste på varje grässtrå, och det doftade så friskt från ängarne, de gamla granarne och linneorna, som växte i deras skugga. Och när nu solen gick upp och göt över bergen ett gyllne sken, och dagrar och skuggor blevo skarpare och landskapets skiftande färger saftigare, huru skön och leende låg ej vandrarnes lilla, av synkretsen begränsade värld framför dem!
Med friska sinnen, öppna och tillgängliga för varje intryck av naturens skönhet, med barmen vidgad av den livande morgonluften vandrade de båda djäknarne framåt. I det ungdomliga hoppets kalejdoskop sågo de sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst, lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen hotande framtidsbild, intet dystert minne från det förflutna.
Sven masmästare marscherade med långa steg och svängande sitt knyte i handen, framför djäknarne, men ej på längre avstånd, än att de kunde underhålla ett samtal med honom, och det gjorde de även. För varje fågel, som slog i skogen, ville Adolf veta dess namn, och Sven masmästare visade sig både villig och kunnig att upplysa honom därom. Likt Dag den vise tycktes han till och med förstå sig på att översätta fåglalåten på mänskligt tungomål. Om deras väg förde dem förbi någon stuga, vilket sällan skedde, ty nejden var föga bebodd, visste han berätta åtskilligt både förståndigt och underhållande om dess invånare och dessas öden, levnadssätt och ekonomi. Så gick tiden fort och vandringen lätt under muntert samspråk.
Nu kommo de tre vandrarne till ett öppet, solbelyst ställe i skogen, där en smal, men tämligen djup bäck flöt, tyst och obekant, med klara böljor över sin vita sandbädd, tills den försvann bland granarnes och tallarnes stammar.
- Hör på, gossar, sade Sven och stannade, vi ha söndag i dag. Att visa sig inför Vår Herre med rent hjärta är ingen så lätt sak, men att visa sig inför människorna med rent ansikte på en sådan dag är mycket lättare. Jag menar härmed, att när jag vandrar från masugnen till far mins stuga, plär jag stanna här och tvätta sotet av mig. Det är icke för mycket, helst då man har, med respekt att säga, en fästmö, som väntar på sig där hemma.
- Har Sven verkligen en fästmö? Är hon vacker? frågade Adolf.
- Det får Adolf snart se, svarade Sven. Men nu vill jag fråga, om gossarne vilja göra som jag, det vill säga: taga sig ett bad.
Det var just vad Göran och Adolf ville, ty bäckens vatten var klart och inbjudande. Sven tvättade sig med medhavd såpa och visade nu, sedan sotet väl var bortsköljt, ett öppet, ärligt och friskt ansikte, vida yngre än djäknarne förmodat.
Ja, Sven kunde vid närmare påseende ej gärna vara äldre än tjugufem år. Sedan de tillräckligt njutit av de svalkande böljorna, öppnade Sven sitt knyte, i vilket han hade rent linne och sina helgdagskläder av vackert, pressat vadmal. Dessa pådrogos nu, och arbetskläderna hoprullades i ett bylte och gömdes i en buske. Därefter fortsattes vandringen.
De kommo nu ur skogen till en öppen slätt, på vilken här och där en sandkulle, överhöljd med röda ljungblommor, höjde sig. Ljungfält, på vilka vitulliga får sökte en sparsam föda, saftgröna ängar, där en och annan häst och ko betade, små åkerlappar med vajande korn och havre, och kärr, vars mörka gyttja rikligt pryddes med silverglänsande "Parnassiae palustres" och guldgula "Calthae", omväxlade med varandra, och längst bort glittrade en insjö i morgonsolens sken. Men vid insjöns strand låg en rödmålad stuga, och på den pekade Sven, sägande:
- Där bor far.
Snart voro de framme. Stugan hade ett vänligt och inbjudande utseende, där den låg, på tre sidor omgiven av en liten trädgårdstäppa och beskuggad av gamla knotiga, men väl ansade äppelträd. I trädgården växte många nyttiga plantor, såsom kål, morötter och rovor, men man såg där även små blomsterland med granna ringelblommor och stolta pioner. Blommor utanför en lantlig stuga äro alltid goda tecken; de bevisa, att sinnet hos invånarne icke är så förvildat eller nedtryckt, att det ej öppnar sig för det täcka och älskliga i naturen. Vid ena gaveln stodo trenne bikupor, och man hörde kring dem det tydliga "susurrus", vid vilket herdarne i Virgils ekloger älska att slumra. Framför stugan, närmare intill sjön, hängde nät att torka i solskenet, och över förstugukvisten hade ett äkta par av det hederliga svalsläktet byggt sitt bo.
Våra tre vandrare stego in. Stugans inre bar samma prägel av hemtrevnad som dess yttre. Golvet var vitt och bestrött med välluktande enris; en rödmålad pinnsoffa, några stolar med hjärtformigt utskurna ryggstöd, en säng med snövitt sparlakan, ett bord, en byrå med mässingsbeslag, en Moraklocka samt ett skåp, på vars dörr ägarens namn prunkade i en krans av konstnärligt målade blommor, utgjorde möbleringen. De vitmenade väggarne voro prydda med livligt kolorerade tavlor från Lundströmska konstanstalten i Jönköping; där såg man scener ur nya testamentet och ur svenska historien, skäggiga sultaner till häst, Napoleon och "Karl XI:s syn på rikssalen". Över pinnsoffan hängde en musköt med påskruvad bajonett och en gammal soldathatt. Genom fönstret tittade solen vänligt och helgdagslikt in i rummet.
- Se där ha vi Sven! sade en ung flicka, som för tillfället var ensam inne, sysselsatt med att pryda den vitrappade spiseln med björklöv och ringelblommor. Det var Ingrid, korporalens yngsta dotter, en femtonårig jänta med ljust hår, stora blå ögon och friska kinder. Hon ämnade säga något mera, men tystnade och slog förlägen ned ögonen, då hon varseblev Svens obekanta följeslagare.
- God dag, lilla Ingrid, sade Sven och lyfte flickan högt i taket. Men säg mig, var är far och mor och Johanna… Är Johanna kommen än?
- Mor är gången till kyrkan, far sitter i täppan och röker sin pipa, men Johanna kommer väl snart, tänker jag, sade Ingrid. Jag skall säga till far…
Flickan skyndade ut genom köksdörren, och kort därefter visade sig korporalen.
Korporal Brant gick på träben — ty då en kula har bortsnappat en fortkomstledamot av kött och blod, har kronan ingen annan att giva i ersättning än i bästa fall — en av hård och god masurbjörk. Men detta bekom korporalen föga; ja, träbenet och tapperhetsmedaljen voro på sätt och vis korporalens käraste egendom: aldrig har en dansös med sådan stolthet visat publiken en väl formad vad och nätt fot, som korporalen skulle visat sitt träben för envar, som ville betrakta denna anspråkslösa produkt av svarvarens konsterfarenhet. Sextio levnadsår, genomsträvade dels under musköten, dels vid plogen, hade gråsprängt hans hår och väldiga knävelborrar, men ej lyckats kröka hans höga, axelbreda gestalt, som, inknäppt i en blå rock med blanka knappar, var lika rak och militärisk som för trettio år sedan. Ansiktet låg i allvarsamma, nästan bistra rynkor, men ögonen blickade vänligt och milt under sina buskiga ögonbryn. Sådan var korporal Brant till sin yttre människa. Djäknarne kände vid hans åsyn en djupare vördnad, än om de sett hela Växjö konsistorium inträda; herrar konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt, men förhållandet var verkligen sådant.
- Är herrarne samma djäknar, som för ett par dagar sedan voro i Lomaryd? frågade korporalen, under det han slog sig ned i sin pinnsoffa, drog några drag ur pipan och med handen strök sitt träben.
- Ja, korporal.
- Då vill jag fråga herrarne en sak så god som två: vad var det för galenskaper, herrarne satte i huvudet på nämndemansmor? Jag träffade för en stund sedan Ola Persson, och han berättade något spektakel om herrarne och folket där på stället…
Adolf omtalade nu på ett putslustigt sätt historien om de signade nubbarne. Korporalen drog ett ögonblick på munnen, men skakade därefter allvarsamt huvudet och sade, i det han åter började stryka sitt träben:
- Lille baronen kan visst tycka, att det där är roligt, men kan han också tycka, att det är rätt? Skall man göra enfaldiga människor dummare och vidskepligare, än de äro? Ynglingar, som få studera och lära och inhämta kunskaper, böra väl hellre försöka hjälpa folk ur deras villfarelser än bestyrka dem i sådana… Det är min mening om saken.
Och därmed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa.
Göran och Adolf sågo icke så litet förlägna och handfallna ut vid denna oväntade förebråelse.
- Men herrarne äro i alla fall bara unga pojkar, fortfor korporalen muntert, och med pojkar får man ej räkna så noga, om de hava ett eller annat upptåg för sig: det ligger i deras natur. Människan, tillade han allvarsamt, skall först gå genom livets hårda rekrytskola och lida mycket hugg, innan hon blir en allvarlig stridsman.
Sven masmästare, som innerligt skrattat åt Adolfs berättelse och sedan under samtalets fortgång stått och sett ut genom fönstret, vände sig om och sade:
- Det syns en båt ute på sjön; det är säkert Johanna, som kommer.
- Gott, sade korporalen, vill ni som jag, så gå vi ned och möta henne vid sjöstranden. Emellertid skall du, Ingrid, laga till litet mat åt oss. Herrarne få hålla till godo med vad huset förmår.
Det var verkligen Johanna, korporalens äldre dotter, som kom roende. Den raska flickan var ensam i båten och skötte själv årorna med vana och kraftiga händer. Johanna tjänade som ladugårdsdeja hos patron Brackander på Trevnadslösa. Från denna herregård till korporalens stuga, tvärs över sjön, var en fjärdedels mil, men den unga flickan räknade icke årtagen, när rodden gällde hemmets härd, där kära anhöriga och fästmannen väntade henne.
När båten var nära stranden, lade Johanna upp årorna, hoppade i land och drog jullen med ett kraftigt tag ett stycke upp på det torra. Johannas hela väsende vittnade om raskhet och hälsa. Och ändå var hennes ansikte så fint, hennes hy så ren och hennes ögon så klart ljusblå, att många av Amaranterordens förnäma skönheter skulle haft skäl att avundas henne. De små händerna voro kanske något för röda och valkiga av arbete för att behaga i en salong — men Sven masmästare tyckte om dem desto mera.
Den lilla familjen och dess gäster återvände nu till stugan. Sven masmästare räckte Johanna en liten förgät-mig-ej, som han funnit vid sjöstranden, och detta var allt det galanteri, man hos honom kunde upptäcka. De gingo vid varandras sida utan att tala många ord, men deras okonstlade väsen vittnade tillräckligt om den glädje, de kände över att få se och vara nära varandra.
Sådana möten inträffade tämligen sällan; emedan arbetet vid masugnarne fortgår även om söndagarne, var det blott en eller två gånger i månaden, Sven kunde slå sig lös för att träffa Johanna i kyrkan eller i faderns stuga.
Man satte sig till bords. På en vit duk stod ett fat med potatis, ett annat med fisk, som korporalen föregående dagen egenhändigt dragit upp ur sjön, samt en stor kanna av oäkta porslin, fylld med den raraste mjölk. Brödet bestod av havreblandat korn, väl bakat och särdeles mört. Detta var hela anrättningen, men ingen lämnade bordet hungrig. Härefter framtog korporalen postillan och psalmboken, påtog sina gamla brillor och uppläste med klar röst dagens evangelium, varefter han uppdrog åt Göran att föreläsa predikningen.
Vår djäkne kände sig fattad av en känsla, den han förut aldrig erfarit. I kretsen av dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inbördes kärlek förädlade naturmänniskor var det liksom om ett friskare, men allvarligare liv genomströmmat honom. Ljuva minnen vaknade i hans barm, minnen från hans barndom, då fader och moder ännu levde, och han själv, ett oskyldigt barn, uppväxte i deras vård under den gamla hyddans tak. Han föreläste ur postillan med anda och övertygelse, och predikantens enkla ord voro likasom hämtade ur hans eget hjärta. Ämnet var människans barnaförhållande till Gud, och huruledes hon genom detta förhållande är i stånd att med inre lugn och lycka bestå de hårdaste prövningar, för vilka den på sin egen kraft trotsande måste duka under.
Efter predikningens slut tryckte korporalen Görans hand och lovordade hans vackra utförsgåvor. Man gick därefter på husfaderns förslag till trädgårdstäppan och tog där plats på en bänk, som beskuggades av en gammal enstaka lind. Alla voro tysta, till och med den lille pratsamme Adolf. Korporal Brant såg fundersam ut, stoppade sin pipa och sade slutligen:
- Med anledning av vad vi i dag hört, kom jag, såsom ofta sker, att tänka på min salig vän Stål, din far och min gamle krigskamrat, käre Sven. Stål tjänte liksom jag vid Albo kompani; han var flygelman, ty han höll sina sex fot och sex tum, likasom du, Sven, och jag var hans nästa man i ledet. Vi voro goda vänner, delade ljuvt och lett, och voro alltid vid varandras sida, såväl i kulregnet som på marscher och i bivuaken. Men det var ej till detta jag ville komma utan till något annat. Stål var en barnafrom människa och försummade ingen kväll sin bön till Gud. Det var en kort bön, som han lärt av mor sin, och han uppläste den av gammal vana med hög och ljudelig röst, innan han, med ränseln under huvudet och geväret vid sidan, somnade. Det var, med ett ord, den lilla bönen: "Gud, som haver barnen kär, se till mig, som liten är" o. s. v. Nu kunnen I väl tänka, att många av våra kamrater tyckte det vara lustigt, att den gamle skäggige Stål, som var den längste karlen i kompaniet, kallade sig "barn" och "liten", men sådant bekymrade honom föga, ty, som han sade, Gud mäter icke människorna med alnmått, och Guds barn ville han vara, om han än bleve aldrig så gammal.
Korporalen tystnade åter för en liten stund och tycktes försjunken i sina minnen. Sven masmästare torkade med avighanden sina ögon, i vilka en fuktig glans var synbar.
Såsom läsaren redan vet, hade Svens far stupat i kriget mot Ryssland. När korporal Brant hemvände, var det han, som meddelade sorgeposten åt Ståls änka, som med en femårig son bebodde en backstuga och befann sig i yttersta nöd, ty hon var sjuklig och oförmögen att arbeta. Nu hade Brant själv hustru och barn att försörja, hade blivit invalid, var krasslig av fältlivets mödor och försakelser och kunde således ej så kraftigt som förr sköta plog och spade. Men detta hindrade honom ej att åtaga sig den övergivna änkan och hennes son, och när gumman Stål dog, tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade själv lärt pojken att läsa och i allo vårdat sig om honom med lika stor ömhet som om sina egna barn. Dock måste korporalen vid Svens uppfostran ofta taga itu med hårdhandskarne, ty Sven var en styvsint pojke; men det bättrades med åren, så att korporalen fick heder, glädje och nytta av sin fosterson. Sven var duktig och ordentlig, skicklig både som masugnskarl och smed, och den månadspenning han förtjänte, kom nu hushållet väl till pass. Den gamle krigsmannen såg med innerlig förnöjelse, att Sven och hans Johanna tyckte om varandra; han hade, medan de ännu voro barn, tänkt sig som ett önskningsmål att se sonen till den oförgätlige vännen Stål i äkta förening med Johanna.
- Korporal Brant, sade Adolf, vill korporalen göra oss ett stort nöje, så omtala något för oss från kriget!
- Sommardagen är lång, svarade korporalen, och I stannen ju här till i morgon. Vi ha således god tid på oss att berätta krigshistorier…
- Var stupade Stål? frågade Adolf, som ville förmå gubben Brant att genast öppna sin språklåda.
- Det var vid Helsinge, sade korporalen med en lätt suck. Där voro kronobergarne med, skolen I tro, fortfor han, i det han rätade sig och ögonen blixtrade. Ni vet av historien, gossar, att kronobergarne för den dagens arbete blev regementet n:o 1 i svenska arméen och fick rang av konungens garde. Lagerbring kommenderade den svenska styrkan. Ryssarne voro dubbelt så många som vi, men vi höllo dem varma under två långa dagar. Men så kom Gustav Adolf och utnämnde en annan befälhavare, och så uppstod oreda; order och kontraorder gingo om varandra, och hela det högre befälet blev likasom yrt i huvudena. Vad den stackars kungen tog sig till, så bar det på tok, och så gick det även denna gången. Hade vi bara fått hållas, såsom vi börjat, skulle vi jagat ryssarne näcken i våld. Men så blev det plötsligt befallt, att vi skulle inskeppa oss igen. Jag vill icke säga er, vad vi simpla soldater kände och tänkte, då den befallningen blev veterlig. Många gräto av harm, andra mumlade hårda och kanske orättvisa ord om kungen och det högre befälet. Men då vi kronobergare fingo veta, att vi skulle betäcka de övriga trupperna, medan de inskeppades, blevo vi glada som barn. Ryssarne, som förut hållit sig på vackert avstånd, ryckte nu an helt oförskräckt och började skjuta och dundra alldeles rasande. Vi svarade duktiga tag. Mången tapper karl och god kamrat fick under de timmarne bita i gräset. Men ryssarne blevo alltmera närgångna; de sågo nu bara en liten hop framför sig, ty de andra regementena voro redan till god del ombord på fartygen. Den lilla hopen bestod just av oss kronobergare, och av oss berodde nu vår lilla härs och svenska ärans räddning. Vi fingo ordres att taga till bajonetten och kasta ryssarne tillbaka. Hej, sådant liv det blev i spelet! Vi hade käcka och duktiga officerare, kaptener, som levat med oss på roten, och dem vi älskade som fäder. Med sådana officerare går man till döden som till en dans. Vi simpla karlar ville genast däran utan att avvakta kommandoordet, men Ulfsax och Rappe, Bergman, Lindberg och Aminoff läto ej vänta på sig. De ställde sig framför fronten, och därpå bar det av under dundrande hurrarop. Ryssarnes första linje stod stilla med fälld bajonett, tills stålspetsarne korsade varandra, men då bröto vi in på dem, stucko eller slogo med gevärskolvarne, så att moskoviterna rullade som käglor. Andra ryska linjen inväntade oss icke, utan tog till harvärjan. Det skulle annars gått dem på samma sätt… Men vi lämnade många på platsen, och bland dem vår Stål, gossar. Han var vid min sida, och den förste ryss, jag i anloppet såg falla, stupade under Ståls gevärskolv. Men ryssarne voro knappt på reträtt, förrän han träffades av en kula. Han sjönk till marken; jag kastade mitt gevär för att lyfta upp honom och bära honom bakom linjen, men han sade: "Hugg på ryssarne, Brant, och bry dig icke om mig; jag dör snart. Hälsa till hemmet!" Och därmed slöt han till ögonen … jag lade handen på hans hjärta, handen blev blodig… kulan hade funnit rätta stället… Stål var min bäste vän; jag tyckte sedan, att det var tomt och ödsligt i ledet, där jag ej längre hade honom bredvid mig, ty vi voro, han och jag, som gamla hästar, som länge dragit ihop. Men icke sörjde jag egentligen, ty Stål dog en vacker död… han dog för fosterlandet, för Sverige, gossar… och jag hoppas med tillförsikt, att han är salig.
Samtalet gick nu över på andra ämnen, och djäknarne inhämtade av detsamma, att torpet, som arrenderades av korporalen, tillhörde patron Brackander på Trevnadslösa. Korporal Brant hade nu i många, många år, långt innan Brackander köpte nämnda egendom, varit bosatt på den lilla lägenheten. Brackander hade emellertid på senare åren betydligt ökat arrendesumman. Av åtskilliga yttranden, i förbigående fällda av Sven masmästare, men synbarligen ogillade av korporalen, slöto djäknarne, att varken Sven eller någon annan underhavande hade skäl att tycka om patron Brackander. Sven berättade bland annat med glad uppsyn, att den tid, under vilken han genom kontrakt förbundit sig att förestå Brackanders masugn, om några månader vore slut; därefter ämnade Sven bygga en smedja, arbeta för egen räkning och fira sitt bröllop med Johanna.
Djäknarne kvarstannade hos korporal Brant till följande morgon. Men redan om aftonen togo de farväl av Sven masmästare och Johanna, vilka båda för sina olika sysslors skull ej kunde dröja hemma över natten.
Och när morgonen kom, skakade Göran och Adolf hjärtligt hand med Brant, hans hustru och lilla Ingrid och drogo vidare. Men under hela sin vandring tyckte de sig ej ha tillbringat någon trevligare dag än den i korporalens hem. Adolf märkte under de följande dagarne, att Göran gärna talade om Ingrid, och skämtade mycket med honom däröver.
Emellertid lämna vi djäknarne tills vidare åt sitt öde. Vi skola under berättelsens fortgång åter träffa dem. Och nu draga vi över sjön, som är kortaste vägen till Trevnadslösa, för att som hastigast göra bekantskap med dess ägare, patron Brackander.
_________________________________________________________________
Patron Brackander.
Några dagar efter djäknarnes besök hos korporalen finna vi patron Nikolaus Brackander vandra av och an med långa steg i sitt kontorsrum. Patron Nikolaus Brackander är liten till växten, men fyllig och axelbred, bär högt uppkammad tupé, har armarne korslagda bakom ryggen, går mycket utåt med fötterna, som en dansmästare från sjuttonhundratalet, och spottar rakt framför sig. Vad i övrigt hans utseende beträffar, vilja vi nämna, att patronens skötevän, kronolänsman Spöqvist, på heder och tro försäkrat, att han (Brackander) är förvånande lik Napoleon I. Vi tillägga blott, att herr Spöqvist fällde detta omdöme med ledning av ett träsnitt, föreställande den store kejsaren, tillverkat hos J. P. Lundström i Jönköping.
Kontoret är ett mörkt rum, vars förnämsta möbler äro ett stort skrivbord, betäckt med charta-sigillata-försedda dokumenter, en piphylla och ett väggskåp, det senare patron Brackanders speciella husapotek, innehållande åtskilliga flaskor med etiketterna "Punsch", "Arrak", "Rom" och "Konjak". Väggarne äro behängda med piskor av alla slag och storlekar, från den blygsamma tagelpiskan, varmed skjutsbonden undfägnar sin tröttkörda kamp, till den förnäma chambrièren. Patron Brackander vurmar nämligen för piskor; dock är denna vurm ej så ensidig, att den ej även omfattar ridspön, av vilka finnes ett ganska utvalt förråd.
Vi glömde att bland möblerna räkna patron Brackanders bokhylla; må ingen tillräkna oss detta såsom härflutet från bristande aktning för vetenskap och litteratur. På nämnda hylla befinna sig en bok om hästars sjukdomar, en juridisk handbok, en "brevställare", en procentuträkningstabell eller s. k. lathund, vidare en statskalender (mycket sliten vid förteckningen på riddare av nordstjärne- och vasaorden) samt några romaner av Paul de Kock.
Utom sin vurm för piskor karakteriseras patron Brackander av en andra vurm för processer och en tredje för utmätningsauktioner. Varhelst patronen under sina transaktioner fann en den ringaste lilla anledning att börja process, vips hade han inlagor, klagoskrifter och besvärshandlingar färdiga att föreläggas behörig eller obehörig domstol. Denna vurm hade säkert sin rot i ett ädelt begär att förkovra lagskipningen och giva juristerna en nyttig sysselsättning. Den tredje vurmen — den för utmätningsauktioner — härledde sig lika sannolikt från den hos alla stora själar medfödda böjelsen för det tragiska och dramatiska i livet. Patronens tycke för dylika förrättningar var till den grad utbildat, att han ej blott bevistade alla de bland hans underhavande förekommande talrika utmätningsauktionerna, utan ofta reste långa vägar, i sällskap med kronolänsmannen Spöqvist, för att bevittna skådespel av denna art.
På senare tider hade patron Nikolaus Brackander blivit rov för ännu en fjärde vurm. Och likväl var patron Brackander i sig själv ingen vurm, utan tvärtom en bland de mest "praktiska" människor, på vilka nittonde århundradets sol skinit. Besynnerliga motsägelser i människolivet!
Denna fjärde vurm bestod däri, att patron Brackander "per fas et nefas" ville gifta sig. Han hade nu vid fyrtiotvå års ålder, i den härliga blomman av sin mannakraft, ledsnat vid ungkarlslivet och beslutat att lyckliggöra någon Evas dotter med sin hand. Och vilken kvinna kan motstå en man, som på håret liknar den store Napoleon och därtill äger herregårdar, masugnar, stångjärnshammare och väldiga kapitaler, placerade på de säkraste händer.
Patron Brackander var ej blind för sitt eget värde; med all sin blygsamhet visste han sig vara oemotståndlig, om han särskilt lade an på att fånga en flicka; ja, han misstänkte, att flickorna just lade an på att fånga honom. Men frågan var nu: vem bland denna uppsjö på feminina människovarelser skulle han välja till sin ledsagarinna genom livet?
Det är denna fråga, som sysselsätter honom, under det han, såsom vi nämnde, med långa steg mäter kontorsgolvet.
Patronens hjärta var varken av tack- eller stångjärn, långt därifrån; det var en mjuk muskel, lätt nog genomborrad av en pil från Amors båge. Detta hjärta ägde hemligheter — hemligheter, vid vilka de fem världsdelarne skulle häpna om de blevo kända. Betänk blott: den rike brukspatronen, Napoleons levande avbild, vasaordenskandidaten Nikolaus Brackander förälskad uti… gräsliga sanning!… sin ladugårdspiga!
Sådant var förhållandet: Brackander var kär i Johanna Brant, korporalens dotter!! Men denna kärlek var naturligtvis av lugn och sansad art, ty i stora själar kunna visserligen passioner vakna, men de behärskas och hållas inom tillbörliga gränser. Hos den praktiske Brackander hade även kärleken en praktisk riktning och visade, i synnerhet när frågan var om en ladugårdsdeja, en viss benägenhet att höja sig över tomma, av svärmiska idealister påfunna formaliteter, såsom vigsel, äktenskapskontrakt och prästerlig välsignelse. Men i Johannas hela väsende och framförallt i den rena blicken från hennes klara blå ögon låg en för varje praktiskt förstånd oförklarlig kraft, som höll patronen på vederbörligt avstånd och kom varje ord, som kunnat förråda hans känslor, att dö på hans tunga. Ingenting förrådde hans hjärtas svaghet, om ej det, att han efter Johannas ankomst till Trevnadslösa ägnade en ovanlig omsorg åt ladugårdsskötseln och gjorde flitigare besök hos sina oxar, kor och kvigor än förut.
- Det är löjligt… det är befängt, mumlade han, i det han hastigt gjorde halt framför sitt husapotek och tillagade en hjärtstyrkande medicin av konjak och några droppar vatten, det är för rasande! Jag, Brackander, brukspatronen, fundera på giftermål med en ladugårdspiga?… Har jag verkligen gjort det?… Ja, sådan galning jag är! Jag blygs för mig själv! Brackander, Brackander! vart tager du vägen? Härintill skall du gå och icke vidare!
Han slukade en väldig klunk grogg och fortsatte vandringen, mumlande avbrutna meningar och spottande i rak linje framför sig. Nu stannade han, fattad av en plötslig ingivelse, och ringde.
En dräng visade sig i dörren.
- Svalgren, sade patron, du spänner genast min holsteinska häst för giggen. Du tager vidare de präktigaste seldonen, som finnas i stallet, och skurar dem, så att de blänka som solen. Sedan kläder du dig i det nya livréet med röda listerna och blanka knapparne, du vet.
- Ja, nådig patron.
- Och fort skall det gå… annars vankas det stryk.
- Jag vet, nådig patron.
Tjänsteanden, som, i förbigående sagt, hade ett lismande, rävaktigt utseende, försvann, och patronen började göra sin toalett. Han iklädde sig lackerade stövlar, svart frack, vit halsduk och kyrkstapelshöga "fadermördare" samt genomdränkte sin tupé med en hel flaska makassarolja.
Han mönstrade sig därefter i spegeln — och suckade. Sucken gällde de bortrakade polisongerna. Patron Brackanders ansikte hade nämligen förr infattats i en ram av de mest kvinnoförledande polisonger — de voro hans älsklingar, hans tröst i livets mulna stunder — men sedan länsman Spöqvist upplyst honom om, att Napoleon ej nyttjade polisonger, försvunno en vacker dag dessa vegetationens underverk för en artistisk bybarberares härjande lie. Men vad offrar icke en stor själ för en idé!
Sedan patronen med filosofisk djupsinnighet övervägt, vilken bland sina hundrade piskor han borde välja, bestämde han sig slutligen för en präktig läderpiska med silverbeslaget skaft, steg upp i giggen och gav hästen en klatsch. Solen speglade sig i de blanka seldonen och återblixtrade från lakejen Svalgrens stora mässingsknappar, den ståtliga hästens man fladdrade för vinden, och hög som Jupiter tonans eller åtminstone som Nero vid en olympisk kapplöpning lutade sig patron Brackander majestätiskt tillbaka i giggen och svävade framåt över landsvägen i skyar av damm.
Vad gällde resan? En viktig fråga, i vilken hela världen borde intressera sig!…
Vi hava antytt, att patron Brackander var en stor, lugn, mångsidig karaktär. Man må således ej tro, att patronens tycke för Johanna Brant hindrade giftermålsspekulationer i andra riktningar. Patronen var verkligen ute i friareärenden. Bland hans grannar fanns en adelsman med en enda vacker och älskvärd dotter. Adelsmannen var fattig, men nära besläktad med länets högsta aristokrati och med inflytelserika magnater. Nu, ehuru Brackander titt och ofta uttalade ett djupt förakt för adel och adelskap, var han i sitt innersta en varm anhängare därav och skulle gärna givit en av sina masugnar för att få säte och stämma på riddarhuset under namnet Brackhjälm, Bracksköld, Brackhjärta, Brackhuvud eller något dylikt. Nu var Brackander visserligen en högmögende man, och många hjässor sänkte sig för den rike järnpatronen, varhelst han for fram, men han hade dock med harm iakttagit, att man i vissa kretsar otvetydigt såg honom över axeln. Han ville nu genom äktenskaplig förening med ovannämnda fattiga, men förnäma fröken förskaffa sig relationer inom aristokratien för att i sällskapslivet förvärva den plats, honom rätteligen tillkom. Dessutom hade han vissa spekulationer på vasen, ja på nordstjärnan — planer, som en dylik förening nödvändigt måste gynna. Att intet hinder från flickans eller hennes föräldrars sida skulle möta, därom var han förvissad; han väntade tvärtom, att föräldrarne skulle tacka honom med glädjetårar i ögonen, och flickan dåna av förtjusning.
Efter halvannan timmes förlopp rullade giggen åter in på Trevnadslösas gård. Den holsteinska fuxen var betäckt med svett och lödder, patronens ansikte glödde av harm och raseri. Han gav Svalgren en örfil, därför att denne ej nog hastigt hann slå ned fotsacken, sparkade gårdshunden, som med viftande svans kommit sin herre till mötes, och rusade upp på sitt kontor. Otroliga händelse — fenomen i mänsklighetens årsböcker! Brackander hade fått en korg!… Den unga fröken hade givit honom ett hövligt, men bestämt avslag! Hon hade försakat masugnarne och stångjärnshamrarne och sällheten vid den älsklige järnpatronens sida! O kvinna, kvinna!
Tvenne dagar därefter emottog kronolänsman Spöqvist en biljett med inbjudning att besöka vännen Brackander. Vi finna de sympatiserande själarnas jordiska omhöljen förtöjda, länsmannens i soffan och brukspatronens i en gungstol, och mellan dem ett bord, försett med alla ingredienser, som fordras för beredande av den ädla toddydrycken.
Länsman Spöqvist är en medelålders man med ett ansikte, som liknar ett sådant där av guttaperka, som vid minsta tryckning mellan fingrarne kan utsträckas på längden och bredden och grina i alla möjliga variationer. När detta ansikte någon gång får nåden att visa sig inför landshövdingen, lägger det sig i rynkor, som uttrycka en överjordisk vördnad, en sublim undergivenhet; i varje drag läses det med präntad skrift: tiga, lida och dö! Inför en lägre förman, exempelvis kronofogden, bliva dessa rynkor mindre skarpt markerade; de uttrycka undergivenhet, men parad med en viss aktningsfull förtrolighet. Inför jämlikar och goda vänner bär samma ansikte en prägel av godmodighet, humor och tokrolighet. Inför bönder lägger det sig i högtidliga, byråkratiska rynkor, någon gång förmildrade av en nedlåtande dragning på munnen, om bonden äger allra minst ett halvt hemman. Inför torpare liknar det ansiktet av en sfinx, en olöslig, förstenad gåta. Men på utmätningsauktioner glänser det av gladlynthet och lycka. Länsman Spöqvist är då i sitt element… auktionsdagarne äro hans beaux jours. För att övertyga sig därom borde man se honom med klubban i hand och höra hans snilleblixtrande, kvicka, putslustiga anmärkningar över varje sak, som han uppvisar och utbjuder åt den auktionsbesökande allmänheten.
- Ja, sade Brackander, i det han häftigt satte toddyglaset tillbaka på bordet, de skola se, vem de vågat förolämpa. Det blir en lysande hämnd jag tager, bror Spöqvist.
- Din hämnd blir raffinerad som det här sockret, anmärkte Spöqvist, under det han tillagade en ny toddy. Men tillåt mig säga: din idé är icke ny. Napoleon…
- Napoleon säger du?
- Ja, Napoleon, berättar historien, friade till en prinsessa, jag tror hon var från Ungern. Nog av, prinsessan var lika uppnäst som din fröken och svarade tvärt nej. Vad tror du Napoleon gör, bror Brackander? Jo, knappt en vecka efter han fick korgen, gifter han sig med Josefine, som var hans kammarjungfru… eller… jag tror… hans ladugårdspiga. Du må tro det blev en uppståndelse vid hoven, då de fingo veta detta. Prinsessan av Ungern dog på stället av förbittring; det gick henne, kantänka, till hjärtat, att en ladugårdspiga så burdus fick den värdighet, som nyss var erbjuden prinsessan själv. Men alla drottningar, kejsarinnor, furstinnor och hertiginnor, ja påvinnan på köpet, voro tvungna att hylla och krusa för den forna ladugårdspigan. Vart hon gick, måste åtta drottningar gå efter henne och bära hennes släp. Vacker var också Josefine, det kan icke nekas.
- Det var bra gjort av Napoleon, utbrast Brackander. Mitt beslut är oryggligt fattat; jag gör på samma sätt. Det skall förbittra det förnäma patrasket ända in i hjärteroten, då de få höra, att jag ger deras giftassjuka dotter fan och utväljer Johanna Brant till min brukspatronessa. Grevinnorna, friherrinnorna och nåderna, som för sina döttrars räkning spekulerat på min person och min förmögenhet, få stå där med långa näsor. Och hon, den oförskämda, som vågade avvisa mig…
- Hör på, Brackander, avbröt honom Spöqvist och lade sin hand förtroligt på patronens arm, inbillar du dig verkligen, att flickan på allvar ville ge dig en korg?
- Jag måste väl tro mina öron. Hon tackade för äran, gubevars, men förklarade, att hon ej kunde mottaga den… den näbbgäddan!
- Du känner icke kvinnorna, sade Spöqvist med en skakning på huvudet, hon ville bara förödmjuka dig och tog för givet, att du skulle komma för andra gången för att som en nåd anhålla om hennes hand.
- Trodde hon det, så hoppade hon i galen tunna, inföll Brackander, gnuggande händerna.
- Desto djupare skall det nu gå henne till hjärtat…
- Jag hoppas det… och det skall ej bli hennes enda nederlag. Nej, hederlige vän Spöqvist, andra förödmjukelser återstå henne. Medan den högfärdiga fröken sitter i sitt fattiga hem, suger på ramarne, knappt har en hel bomullsklänning att stoltsera uti och får lunka till fots till kyrkan, skall hon få se min Johanna komma åkande i det präktigaste ekipage och klädd i nya sidenklänningar för var vecka. Jag säger dig, Spöqvist, att det skall göra den gåsen rosenrasande ont, ty fruntimmer, som du vet, fästa sig mycket vid sådana saker.
- När skall det stora slaget ske? frågade Spöqvist.
- Vad menar du, bror?
- Med andra ord: när friar du och när gifter du dig? Jag kallar det för "slag", emedan jag jämför det med fältslaget vid Sankt Helena, där Napoleon i grund slog ryssarne.
- När det skall ske? Genast, genast, bror Spöqvist! utbrast Brackander häftigt, i det han reste sig ur gungstolen och började marschera tvärs över golvet. Ser du, jag anser det vara bättre att förekomma än att förekommas. Tror du, att jag vill bli en visa, ett åtlöje, ett spektakel, en skampåle för alla människor här i trakten? "Brackander har fått korgen! Brackander har fått korgen!" med den nyheten komma alla skvallersystrar och kaffekäringar att ränna om varandra; det blir för många år ett samtalsämne, och man skall skratta, håna och begrina mig, och alla de förnämiteter, som hoppades, att jag skulle fria i deras hus, skola förlöjliga mig och fägna sig åt att jag blev bränd på näsan! Nej, Spöqvist, så får det icke ske! Innan detta rykte hunnit spridas, skall jag ge skvallerkäringarna ett annat att löpa med…
- Det är rätta sättet att nedtysta det förra ryktet, anmärkte Spöqvist, det är skarpsinnigt uttänkt… Jag igenkänner Napoleon på den planen.
- Jag skall slå världen med häpnad och förvåning, fortfor Brackander. I morgon bittida kallar jag Johanna till mig och underrättar henne om sin lycka; på förmiddagen reser jag till korpral Brant och meddelar honom mitt beslut, och så snart lysningen hunnit gå för sig, äro vi gifta. Dig, Spöqvist, ålägger jag särskilt att redan i morgon utbasunera mitt beslut i alla väderstreck. Säg till var människa du träffar, att jag redan friat till Johanna Brant, med ett ord, att hela saken är avgjord.
- Bra, bra! Skål och lycka till! ropade Spöqvist.
Själafränderna stötte glasen tillhopa och drucko skålen i botten.
Spöqvist var i själva verket varmt intresserad för Brackanders giftermål med Johanna, ty han visste med säkerhet, att patronen även funderat på att fria till den rike kronofogdens dotter, Spöqvists eget kvinnliga ideal. Spöqvist hoppades på detta sätt bliva kvitt sin ende och farlige rival.
- Men hör du, sade länsmannen, om jag ej misstager mig, lär Johanna redan ha en fästman, din masmästare Sven Stål. Har du tänkt på det?
- Bah, svarade Brackander skrattande, är du så enfaldig, att du i den lilla omständigheten ser ett hinder för mig! Skulle jag ej kunna slå en av mina arbetare, en usel dräng, ur brädet?
- Därpå tvivlas icke ett ögonblick. Men om flickan glömmer Sven, är det därför ej säkert att Sven glömmer flickan. Sven är en karl, som jag ej skulle vilja ha till fiende, det säger jag uppriktigt. Han skulle kunna bryta av dig på mitten och göra två byttor av dig, bror Brackander.
- Å, ingen fara, min vän. Om karlen börjar glo illa, lugnar jag hans känslor med 33 och 16 banko. För övrigt ha vi husaga, fotblackar och sådana män som dig, Spöqvist, för att kväsa dylika kanaljer, om de ej ge med sig i godo.
Vi lämna nu tills vidare de båda vännerna att fortsätta sin sammanvaro, som slutade med en präktig supé, vid vilken helan, halvan, tersen och en flaska sprithaltigt portvin tömdes under av Spöqvist föreslagna skålar för Napoleon (patronen emottog denna skål med en viss blygsamhet), Johanna Brant, giftermålet och de blivande ättlingarne.
_________________________________________________________________
Hos korporalens.
Det är aftonen av samma dag, på vilken patron Brackander i ovannämnda ärende besökt korporalens anspråkslösa stuga.
Korporal Brant sitter på bänken under linden och bredvid honom hans kära hustru, mor Kerstin. De hava länge samtalat med varandra. Korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga ögonbryn, mor Kerstin ser mycket upprörd ut och har tårar i ögonen.
- Ja, jag säger ännu en gång: det var en olycka, att jag icke var hemma, då patronen var här, sade mor Kerstin och torkade sig i ögonen, det skulle då icke gått, som det gick.
- Det skulle gått på samma sätt, svarade korporalen. Jag vet vad jag gjort.
- Brant, Brant, kan du inför Gud försvara, att du har förstört ditt eget barns lycka?
- Jag, liksom du och alla andra, är endast en fåkunnig människa, men
Gud vet, att jag handlat efter samvete och bästa övertygelse, sade
Brant lugnt.
- Huru ofta, kära Kerstin, ha vi icke läst i Guds ord och sett av dagliga erfarenheten, att lyckan icke består i höghet och rikedom, utan i lugnt samvete, förnöjsamhet och ett dagligt, om också torftigt bröd? Detta veta vi väl, men då frestelsen påkommer, hava vi så lätt att glömma det.
- Men är det icke Guds skickelse, att patronen vill ha Johanna? inföll Kerstin. Huru ofta händer det i världen, att en rik herre har hederliga avsikter på en fattig flicka, sådan som Johanna, och erbjuder henne sin hand? Och Johanna kunde blivit så lycklig, så lycklig! Det jordiska är icke att förakta, Brant… Jag säger dig, Brant, du har handlat oförsvarligt inför Gud och människor, du har förspillt din dotters framtid. Hon kunde såsom patronens hustru blivit vår ålderdoms stöd…
- Det hoppas jag, att hon även kan bli som Svens hustru, sade korporalen. Men håll nu upp, Kerstin! vad som skett kan icke hjälpas och är i alla fall bäst. Dina förebråelser och tårar falla dock tungt på mitt hjärta. När du fått tid att tänka på saken…
- Nej, jag ändrar aldrig min mening! avbröt honom Kerstin under nya tårefloder. Jag kan aldrig fördraga tanken på vad du gjort: den skall föra mig till graven, Brant.
Korporalen ville fatta Kerstins hand; hon drog den hastigt tillbaka.
- Du gör mig bedrövad, mor, sade korporalen ömt.
- Ja, jag säger, att ångerns dag kommer… det skall svida i ditt hjärta… men då är det för sent.
- Nej, Kerstin, jag ångrar aldrig, att jag avslog patronens begäran. Men det bedrövar mig, om det hjärtliga, goda förståndet mellan dig och mig skulle lida härav. Mor, vi hava ju så länge varit lyckliga med varandra! Vi hava från ungdomen vandrat vid varandras sida, ömsesidigt hjälpande och tröstande den ene den andre i livets svåra stunder! Aldrig har ett ont ord stört trevnaden under vårt tak… Så ha vi levat vår tid, och graven ligger nu framför oss. Skola vid gravens rand tvenne hjärtan skiljas, som aldrig…
- Det är din egen skuld, Brant, ja, din egen skuld. Skyll dig själv!
Korporalen suckade och fäste på sin hustru en blick av öm förebråelse.
- Betänk dessutom, sade han med tillkämpat lugn, betänk dessutom, vad vi och Johanna äro skyldiga Sven. Gossen har fäst sitt hjärta vid flickan, och hon sitt vid honom. Sven är oss kärare, än om han vore vår egen son. Jag vill ej göra min gamle kamrat Ståls son olycklig, och det skulle han bli, om han mister Johanna, ty jag känner Svens sinnelag. Han har ju också vårt löfte, som vi aldrig med heder kunna bryta. Har ej Svens och Johannas förening i många år varit vårt önskningsmål?
- Sven! inföll Kerstin. Ska vi uppoffra vårt eget kött och blod för hans skull? Ha vi icke gjort nog för Sven ändå? Togo vi icke den fader- och moderlöse pojken till oss, vårdade honom som om han varit vårt eget barn? Har han icke oss att tacka för allt? Ha vi icke givit honom en kristlig uppfostran? Ha vi icke arbetat och slitit och trälat och tagit brödet ur vår egen mun för att mätta honom? Nej, Brant, tala aldrig om Sven! Han är oss mycket skyldig, men har av oss ingenting att fordra… Ja, då jag tänker på vad du gjort, önskar jag Sven så långt vägen räcker… För honom har du uppoffrat Johanna och oss alla… Ack, min stackars, stackars Johanna!
- Johanna skall ej misskänna mig, sade korporalen, nej, hon skall det icke, om jag känner flickan rätt. Men gjorde hon det, bleve det mig en spik i min likkista. Johanna skall icke förblindas av patronens visserligen för oss och henne smickrande förslag: hon skall ej glömma den, åt vilken hon en gång givit sin tro…
- Ja, nog tror jag, att flickan nu är lika oförståndig som du, det tror jag visst. Men kom ihåg, att hennes eftertanke en gång skall vakna… det kan komma en tid, då vi längesedan lagt våra huvuden till vila och kanske efterlämnat henne i nöd, uselhet och elände; hon skall då minnas, huru lycklig hon kunde blivit, om ej hennes envise och oförståndige far hindrat det… Säg, Brant, tror du väl, att hon då skall välsigna dig i din grav?
- Ja, ja, med Guds hjälp skall hon det! Hon skall välsigna fadershjärtat, om det också misstagit sig om medlen till hennes jordiska lycka.
- Lugna dig med den tron, om du kan! Men jag lugnar mig icke… Du har gjort oss alla olyckliga… du har förolämpat patronen och gjort honom till vår fiende.., han skall hämnas på oss… han skall vräka oss, driva oss från gård och grund… göra oss till fattigstuguhjon…
- Väl möjligt, att han det kan, också möjligt, att han det vill, sade korporalen, men det skall endast styrka mig i min övertygelse, att Johanna ej skulle bli lycklig med en sådan man. Folk anser patronen för en elak och dålig människa, men det tillkommer icke oss att bryta staven över hans huvud, ty vi hava alla så lätt att bliva slavar under vår onda natur… Men nog talat för i afton om detta ämne. När vi fått sova på saken, torde det nog bli bättre.
Och härmed steg korporalen upp utan att vidare lyssna till Kerstins klagomål och lämnade täppan. Han tog ett metspö, som stod i hörnet vid förstugukvisten, gick därefter ned till sjöstranden och satte sig helt lugnt att fiska. Vad han tänkte, medan han satt så där och såg ned uti vattnet, är hans egen hemlighet, men efter några minuter var hans gamla ansikte lika fridfullt, som om aldrig någon storm dragit över hans grå lockar.
Korporalen hade denna gången ingen fiskelycka. Ingen enda aborre eller mört ville fastna på kroken; sannolikt hade sjöns fjälliga befolkning redan ätit sin kvällsvard. Men gubben satt lugnt och tåligt och betraktade den med en pennfjäder genomstuckna korkbiten, som simmade i det alltmer mörknande vattnet. Solen var längesedan nedgången; men dess purpursläp, aftonrodnaden, dröjde ännu över de vågiga kullar, som i väster begränsade dalen. En matt, genomskinlig halvskymning utbredde sig över insjön och fälten och den lilla hyddan. På avstånd hördes skällkornas bjällror och vallhjonens rop, varmed de samla den kring skogsdungar och ängar spridda boskapen. Det tystnade alltmer: naturen beredde sig till nattens vila. Nu drog korporalen sin rev ur sjön och ämnade just lägga metspöet på axeln och återvända till stugan, då han från sjön förnam ett plaskande liksom av åror.
- Det är Johanna, tänkte gubben, och han bedrog sig icke. Han stannade på stranden för att invänta henne.
Nu var det vanliga landstigningsstället, där korporalens ökstock låg, en liten vik, vars finsandiga strand undanskymdes av en gråstenshäll, så att man från stugan ej kunde se densamma. Snart sköt båten in i viken, och korporalen räckte Johanna handen. Hon såg ej så frisk och rödblommig och glad ut som vanligt; det syntes tydligt, att hennes själ var nedstämd.
- Far, sade hon, jag kommer för att som hastigast tala med er.
- Ja, ja, men stanna här, sade korporalen, jag vill ej att du skall gå upp nu….
- Patronen har varit här, far; jag vet, vad ni har svarat honom. Jag kunde se och höra det på honom, då han kom tillbaka.
Gubben Brant blickade forskande i Johannas ansikte, men sade ingenting.
- Tack, tack, far, sade flickan och slog sina armar kring hans hals.
- Jag visste väl det, sade korporalen med glädjestrålande ögon och kysste Johanna, jag visste, att min snälla flicka ej kunde tänka annorledes… Ja, jag gav patron redligt besked: jag svarade nej och kunde icke annat. Det var ett hederligt och redbart anbud han gjorde, som krävde att hövligt bemötas… och hövligt, men bestämt svarade jag också… Men vad du ser blek ut, Johanna!
- Ja, far, jag känner mig så ängslig och orolig. Give Gud, att mickelsmässan snart måtte komma, för det likasom bränner mig under fötterna där borta på herregården. Jag blygs för patronen och tjänstefolket och för allesammans. Jag har ingen ro i min själ. Då jag möter patronen, är det som jag skulle gå döden till mötes. Alltsedan han kom hem, har han varit förskräckligt ond; till mig har han icke sagt ett ord, varken ont eller gott, men det andra tjänstefolket hanterar han fasligt illa… och för den skull får jag lida utav dem. Mina bästa vänner på herregården se illa på mig; pigorna äro hätska och kalla mig patronessan, drängarne säga det vara min skuld, att herrn är så elak. Och dessutom är jag så rädd, att patronen skall göra far och mor och Sven något ont. Svalgren har omtalat, att patronen hotat och svurit att göra oss alla olyckliga.
- Var icke rädd för det, mitt barn! Vi skola ej plåga oss med onödiga bekymmer; morgondagen och alla kommande dagar vila ju i Vår Herres hand! Och vad dig själv beträffar, så sköt du dina göromål som vanligt och visa dig vänlig och god mot alla människor utan att fråga efter obetänksamma ord och ovänliga ansikten. På det sättet skall stormen snart gå över. Och till mickelsmässan, min flicka, är du, såväl som Sven, fri från din tjänst. Tänk på det, så muntrar det ditt sinne… Men berätta nu, vad patronen sade dig och vad du svarade, ty jag kan väl tänka, att något samtal varit er emellan, innan han begav sig hit.
- Ja, i morse kallade han mig upp till sig; jag tänkte, att han ville tala med mig om ladugården. Far kan icke tro, huru förvånad jag därför blev, när patronen med en besynnerlig blick på mig frågade, om jag ville bliva en rik och förnäm fru. Jag svarade, att det vore för stor ära, och att därpå har jag aldrig tänkt. Då sade han, att sådan lycka har hänt fattiga bondflickor förr, och att han ville gifta sig med mig. Jag trodde i början, att patronen bara gycklade, men då förklarade han, att han menade rena allvaret, och att han skulle åka hit till far och mor och underrätta er om sitt beslut. Far kan aldrig tro, hur besynnerlig jag blev till mods vid de orden; jag teg en lång stund, men då frågade patronen mig: Nå, vad säger du om din lycka, Johanna? Då fick jag mål i munnen och svarade: Herr patron, det är mig en för stor ära, och dessutom är jag förlovad med Sven Stål.
- Bra… Nå, vad genmälte patronen på det?
- Han såg först mycket mörk ut, men skrattade sedan och sade: Det där är barnsligheter, Johanna. Du synes ännu inbilla dig, att jag skämtar; annars kunde du väl icke tänka på den långe masugnsdrängen Sven, när du kan bli min hustru och rik och förnäm. Nu hälsar jag på din far, och när jag kommer tillbaka, är du min fästmö. Adjö med dig till dess! Men sedan har patronen icke talat till mig ett ord… Har ni träffat Sven i dag, far?
- Nej, min flicka.
- Ack, far, om jag hunne, skulle jag skynda ned till masugnen och tala med honom, men jag vågar icke, ty jag har olovandes givit mig av från herregården och måste vara tillbaka, innan de sakna mig där. Jag kunde icke styra mitt hjärtas önskan att tala med er. Men då jag nu icke själv kan träffa Sven, så ber jag er, far, att i morgon bittida gå till masugnen och hälsa Sven från mig. Det har kommit ut ett rykte, Gud vet på vad sätt, att patronen friat till mig och fått ja. Knappt en halvtimme efter sedan patronen talat vid mig, kom långväga sockenfolk, som hade sin väg förbi herregården, och frågade drängarne, om det var sant, vad ryktet berättade. Nu är jag så rädd, att ryktet också hunnit till Sven, ty jag vill icke, att han ett enda ögonblick skall vara ledsen för min skull eller tvivla på min trohet.
- Gott, Johanna, var icke rädd för det. - Ro du tillbaka till herregården; jag skall ännu i kväll, så sent det än är, lunka till masugnen och tala med Sven.
- Tack, far!
- Gud välsigne dig, Johanna!
Flickan satte sig åter i den lilla jullen, som med jämna årtag avlägsnades från stranden och snart försvann i sommarkvällens halvmörker.
Korporalen skulle nu återvända till stugan för att säga mor Kerstin, att han ämnade gå ned till masugnen, då han i detsamma hörde gummans välbekanta röst ropa hans namn. Så snart han hunnit förbi den omtalade gråstenshällen, såg han Kerstin, där hon stod i stugudörren, och bredvid henne en man, den han snart igenkände för att vara dräng hos en i grannskapet boende bonde.
- Här är ett brev till dig, Brant, ropade mor Kerstin, otålig att få veta dess innehåll, ty ankomsten av ett brev var i korporal Brants stuga en sällsynt händelse.
- Ett brev? Från vem kan det vara? tänkte korporalen och betraktade drängen, som framburit det, med en frågande blick, i det han gick in i stugan och tillsade Kerstin att bjuda budbäraren någon förfriskning.
- Min husbonde gav mig lappen, sade drängen och rev sig i huvudet. Han ville också säga er, att han i morgon bittida åker med en fora till Växjö, och att korporalen kan få följa med honom, om han vill.
Kerstin tände en talgdank, korporalen påtog sina brillor, öppnade brevet och läste. Läsningen gick långsamt, ty sannolikt var varken skrivstilen, stavningen eller meningarnas hopsättning den bästa; men på de ryckningar, som förmärktes över gubbens ögonbryn, kunde Kerstin gissa, att det innehöll något allvarsamt och viktigt.
Slutligen lade korporalen med en viss betänksamhet brevet på bordet, avtog brillorna och sade till drängen:
- Hälsa din husbonde och tacka honom för hans anbud. Jag följer med.
- Men då skall korporalen vara färdig klockan tre i morgon bittida, ty då bär det av.
- Jag skall i rättan tid vara på min post.
Då drängen gått, sade gubben Brant:
- Det är en ledsam nyhet, kära hustru. Min syster, som bor i staden, är svårt sjuk och längtar att se mig, innan hon dör. Den gamla änkan, som i många år bott tillsammans med henne, har skrivit brevet. Jag vill då resa till staden och, om så är Guds vilja, tillycka hennes ögon.
- Käre Brant, läs upp brevet för mig, bad Kerstin.
Korporalen efterkom sin hustrus begäran och läste högt med en röst, som vittnade om dämpad rörelse.
- Herre Gud, utbrast Kerstin med tårar i ögonen, vad det måste vara svårt att gå döden till mötes, ensam, övergiven och utan en kär anförvant vid sin sida. Den stackars Elin är änka och har inga barn. Kanske lider hon också brist på sitt yttersta… Ja, Brant, du måste resa till henne, trösta henne och laga om en ärlig begravning, ifall hon dör. De åtta riksdalerna, som Sven lämnade oss, skall du taga med dig; mer ha vi gunås icke i reda penningar, men det får räcka så långt det kan… Ack, käre Brant, fortfor Kerstin, jag tänker ofta med bedrövelse, huru det skulle gå, om du doge från mig… Nej, nej, när jag ligger på mitt yttersta, vill jag se dig, Brant, och höra dig tala om Guds barmhärtighet och hålla dig i hand, när jag dör…
Kerstins röst kvävdes av snyftningar. Korporalen talade några ord, som på gummans lättrörda känslor hade den lugnande verkan han åsyftat. Han tog därefter sin mössa och krycka för att enligt löftet till Johanna bege sig till masugnen och tala med Sven.
Så fort krafterna och träbenet tilläto, vandrade han genom den i nattens mörker insvepta skogen, ofta sättande sig att vila på någon sten vid sidan om vägen. Så kom han slutligen till masugnen och inträdde i hyttan, men fick där av arbetarne det besked, att Sven masmästare genom kusken Svalgren i kvällskymningen blivit kallad att infinna sig hos patronen, och att han ej gärna kunde väntas tillbaka förrän framemot morgonen. Korporalen sade då ett hövligt lev väl och lämnade masugnen för att återvända till sin stuga. Många tankar korsade varandra under vägen i hans gamla huvud. Men hemkommen lade han sig lugn till vila och njöt ett par timmars sömn, innan han åter steg upp och, utrustad med matsäck av mor Kerstin och försedd med de åtta riksdalerna, begav sig till grannen, vilken han skulle följa med till Växjö.
_________________________________________________________________
Patronen och länsmannen.
Den enkla tråden i vår berättelse återför oss till Trevnadslösas kontorsrum, till patron Nikolaus Brackander. Lyckliga händelse! Vem återser ej med nöje denna intressanta personlighet!?