Produced by Tapio Riikonen

ARVID KURCK OCH HANS SAMTIDA.

Skildringar från Finlands medeltid

af

V. LINDMAN.

K. E. Holm, Helsingfors, 1893.
Hufvudstadsbladets Nya Tryckeri.

INNEHÅLL:

I. Kurckska ätten.
II. På sotsäng och bår.
III. Ränker.
IV. I knektstugan.
V. Klas Kurck håller ting.
VI. Försmådd.
VII. Bröllop.
VIII. Varningar.
IX. Dramat utspelas.
X. Epilogen.
XI. I Åbo skola.
XII. Affärslif på 1500-talet. — Arvid Kurck på väg till Paris.
— Sjöröfvare.
XIII. En gammal bekant.
XIV. I Paris.
XV. Domkapitlet håller sessioner.
XVI. Otto Rud brandskatter Åbo stad och Nådendals kloster.
XVII. Arvid Kurck blir biskop. — Kristian Tyrann.
XVIII. Syskonen sammanträffa.
XIX. Kyrklig ståt.
XX. Kristian II vinner styret i norden.
XXI. Fosterlandsvän och fosterlandsfiende. — Arvid Kurck
vacklar. — Gamla vänner mötas.
XXII. Arvid Kurcks fosterländska sinnelag. — En afton
på Kuustö slott.
XXIII. List och blodsdåd.
XXIV. Nils Giabbe och hans fribytare. — Kuustö slott kapitulerar.
— Arvid Kurck flyr.
XXV. Slutet.

I.

Kurckska ätten.

Laukko gård ligger i Vesilaks socken. Stället hvilket i Finlands historia utmärkes såsom stamsätet för den så beryktade Kurckska ätten, skall jämväl till en början utgöra den förnämsta anknytningspunkten för händelserna i denna skildring.

Nämda ätts anor gå tillbaka nära nog ända in i den grå forntiden. Vi låta till en början sägnen redogöra för hvad som ej finnes bevaradt på häfdens blad om densamma.

Bland de på sin tid så mäktige Birkarlarne lefde, berättas det, en inflytelserik man vid namn Mathias. Under sina härfärder dels mot lapparne, dels, såsom svenske konungens bundsförvandt mot hedniska landsmän och ryssar hade han utfört berömda krigsbragder, genom hvilka hans namn och ryktet om hans tapperhet och otroliga kroppsstyrka nått vida omkring.

Hände sig så, att ryssarnes anförare fick i sin tjänst en jätte vid namn Potko, som ägde oerhörda mänskliga krafter. Honom sände denne nu öfvermodigt till Sverige med order att där utmana landets tappraste man till envig. Ingen vågade emellertid upptaga kampen och den svenske konungen emotsåg redan med ledsnad den skymf, som skulle vederfaras riket, då jätten hemkom med underrättelsen härom till ryssarne. Men då rann honom i hågen Mathias, hvarför han uppmanade Potko att resa öfver till Finland. Här skulle han finna den efterfikade. Samtidigt lät konungen underrätta sin man om hvad som förestod.

Mathias var ingalunda litet stolt öfver det honom visade förtroendet, men kunde tillika ej skingra den oro, tanken på den förestående kampen åsamkade. Och denna oro växte dess mera, då han hos de trollkunniga lapparne, dem han besökt för att fråga sig till råds i denna brydsamma angelägenhet, erfor, att jätten genom en förtrollning gjorts osårbar. Sedan han dock tillika fått veta att denna utomordentliga egenskap genom en besvärjelse kunde fråntagas denne och han här inlärt sig densamma, återvände han lugnad till hemmet.

Kort härpå infann sig Potko och en gång medan denne sof lyckades det Mathias att uttala öfver honom besvärjelsen i fråga och upphäfva förtrollningen.

Enviget försiggick sedermera å en liten holme, "Kurjen kivi", i
Vesilaks.

Sedan kämparne landstigit sparkade Mathias till ryssens båt med sådan fart från land, att den sköt ett godt stycke upp på fjärdens motsatta strand.

— Hvarför gör du så? tillsporde Potko honom.

— Den, som här skall finna sin hvilostad behöfver ej vidare någon båt, var Mathias svar.

Uppbragt häröfver grep jätten till sitt svärd och afskilde med ett hugg
Mathias högra arm från kroppen.

Bedöfvad sjönk finnen ned på ena knäet.

— Sina hyppäät kuin kurki (du hoppar som en trana), ropade ryssen satiriskt till sin motståndare.

Mathias, som snart återfick sansen, reste sig nu upp, grep i sin tur till svärdet med sin vänstra hand — han var lyckligtvis vänsterhändt — och tilldelade under orden: "ännu kan jag också flyga" Potko ett så kraftigt slag med detsamma, att denne föll död till marken.

För denna bedrift belönades Mathias sedermera af konungen med Laukko gård och antog till familjenamn det af hans fiende honom gifna spenamnet Kurki (sedermera Kurck). Den från honom härstammande ätten förde i sin sköld en trana.

Rörande Mathias Kurcks efterkommande har man ej rätt säker kännedom. År 1362 nämnes väl en Jakob Kurck såsom underlagman i Finland, och samme man återfinnes ännu åren 1373 och 1383; men i början af 1400-talet synes såväl Laukko gård som det Kurckska namnet, antagligen genom giftermål, hafva öfvergått till en annan släkt, hvilken egentligen burit namnet Svärd. Nils Hermansson Svärd, den förste af nämda släkt, som tog det Kurckska namnet, bibehöll jämväl den gamla Kurckska vapenskölden; men hans efterkommande antogo åter Svärdarnes sköld (svärdet), ehuru de samtidigt använde namnet Kurck.

Den siste manlige representanten för denna ätt var biskop Arvid Kurck,
som dog 1522. Stamfader för den yngre Kurckska ätten blef Knut
Eriksson, hemma i Småland. Han trädde i äktenskap med biskopens syster
Elin Klasdotter Kurck. Knut Eriksson fungerade 1492 såsom domare i
Österbotten och 1512-1535 såsom lagman i Österbotten och Satakunta.

Laukko gård kvarblef under en tid af mer än 500 år eller till 1817 i Kurckska ättens ägo, då densamma efter Fredrikshamns-freden, sedan ätten bosatt sig i Sverige, försåldes jämte Tottijärvi till arkiatern J.A. Törngren. Nämda gods hade år 1800 förvandlats till ftiherrligt fideikommiss.

På senaste tider har detsamma öfvergått till ätten
Standertsköld-Nordenstam.

II.

På sotsäng och bår.

Den åldrige fiskaren Pekka Niilonen hade nyss vaknat upp ur den feberslummer, som förlänat hans utmärglade, bleka kinder en matt rodnad. Hustru Esra sysslade med den yngsta i familjen vid den matta spiselglöden, medan sonen Penttu satt moltyst vid faderns hufvudgärd stirrande tanklöst in i det halfdunkel, som rådde i den trånga kojan.

— Hvad är det för hästtramp där ute? sporde den gamle, som nyss vaknat.

— Jag kan ej upptäcka något, invände hustrun.

— Hör du ej gnäggningarna, ropen och gråten? Hans nåd, herr Klas, har visst återigen låtit utgjuta skuldlöst blod för att tillfredsställa sina onda lustar, fortfor gubben.

— Fader, inföll sonen tätt invid, mörker hvilar öfver näjden. Ingen människa vistas där ute i den bistra vinternatten.

— Såå, låt mig bara se.

Han sökte resa på sig. Fåfängt. Krafterna stodo honom ej längre bi. Den nyss så glansfulla blicken antog i en hast slöhetens prägel, de sakta frammumlade orden blefvo alt mera svårförstådda.

— Nådig herre — — — de äro ju oskyldiga — — — — deras blod skall — — — — förkunna för världen, att ni handlöst förgripit er på arma, hjälplösa — — — —

Det blef snart alldeles tyst där inne, en tystnad, som dock inom kort stördes af ett galt skrik från den vrå, där mor Esra och hennes några veckor gamla dotter Katri befunno sig.

Glöden falnade alt mera af. Man upptäkte nu mera blott någon enstaka glimt, som likt ett gnistrande öga log fram genom nattdunklet.

Barnet fortfor trots moderns hyssningar att gråta och snart sällade sig härtill några entoniga, högljudda snarkningar från den på annat håll inslumrade Penttu.

Så förflöt en lång stund, då ett knappast hörbart: "moder!" bröt fram genom mörkret.

— Jag är här; hvad vill du, min son?

— Äro dörrarne riktigt låsta? Jag är så rädd, att något ondt väntar oss.

— Ja. Sof du lugnt bara. Natten är de värnlösas bästa vän.

— Ja, men vet du, jag tykte just nu att en af hr Kurcks fogdar trädde hit in och befalde far att stiga upp och laga sig ut på sjön för att skaffa fisk till begrafningen, och då han ej orkade stiga ur sängen, sjuk som han var, tillsade fogden sina följeslagare att släpa ut honom och gifva honom några rapp med piskan. Och det gjorde de också. Men där ute föll han som en sten till marken. Så kommo de in och togo mig i stället och då de sågo mig skälfva af rädsla hotade de mig med samma straff, om jag ej genast satte af ned till sjön och fullföljde befallningen — — — —. Är du bara riktigt säker på, att intet ondt skall hända oss?

— Du har drömt, barn. Alt är som förr dödstyst där ute. Månen ler öfver de frusna drifvorna och skogens furor stå fulla af rimfrost.

— Så. Då måtte jag väl blott hafva drömt. Men en stygg dröm var det.

Penttu kunde emellertid ej sofva längre. Knapt hade han inslumrat innan den ena drömbilden fasansfullare än den andra föresväfvade honom. Omsider steg han upp, tände ett pärtbloss och satte sig ned på spiselkanten hos modern.

Den ena rysningen kallare än den andra ilade genom hans späda lemmar. Han sökte här uppfånga den lilla värme, hvilken den snart utslocknade brasan ännu bjöd på.

— Och i morgon är det då hennes salig nåds jordafärd, afbröt han slutligen tystnaden.

— Ja, den heliga jungfrun förläne henne en salig frid. Hon har alltid varit de fattigas bästa vän i alla pröfningar.

— Du menar, att andra tider nu skola stunda, se'n hon gått bort?

— Ja, det skola vi nog få se. Kirsti skall helt säkert börja sitt gemena spel, blott den döda en gång rätt kommit ned i kyrkovalfvet.

— Det har hon ju också gjort redan medan hennes nåd lefde, fastän hon aldrig fullt vågat visa det.

— Ja, och att hon har ganska höga tankar om sin blifvande ställning här på Laukko är också visst och sant. Och får hon blott en gång alt om hand, hvilket ej är otänkbart, så nog bjuder hon till att göra sin vilja förstådd alltid.

Samtalet stördes af något buller. Det var ej så säkert någonstädes mer på Laukko. Ugglorna kunde när som hälst lura i mossen. Ty den misstänksamme och vildsinte Klas Kurck hade bespäjare litet hvarstans.

Sedan man emellertid förvissat sig om, att det blott var någon vindbruten fura, som där ute fallit till marken och framkallat bullret eller något annat dylikt, som manat ekot i skogens enslighet till lif, tog man i där man nyss slutat. — Också vistas ju herr Klas mesta tiden på sina resor i bygderna, så att han ganska litet kan veta hvad som sker här hemma. Och nu då hon lämnat oss skall väl alt gå som Kirsti vill hafva det. Här fins ju knappast någon, som vågar hysa en annan åsikt än hon.

— Den heliga Guds moder skydde oss för den stränge herrns tjänares onda uppsåt. Ty framtiden är rätt mörk nu sedan fars krafter en gång brutits och han ej längre kan fullgöra sitt kall.

— Men du, Penttu, har ju två starka armar att arbeta med.

— Moder, du vet ju att Kirsti och jag ej äro goda vänner alt se'n jag uppträdde till försvar för Matts, som de ville plåga till döds, för att han vågat kalla henne en blodsugare.

— Det där är väl redan glömdt.

— Så tror du med ditt goda hjärtelag, men jag vill påstå, att sådan herre sådan dräng. Kirsti är ju ock så väl inskrifven hos herr Klas, att då hon en gång säger nej, så står ingenting i den vägen vidare att ändra.

— Men om du på själfva jordafärdsdagen i morgon trädde fram till den höge herren, knäfölle och bad om hans förbarmande öfver oss, tror du ej hans hjärta veknade, nu därtill, då denna stora sorg hemsökt honom.

— Jag vet det ej. Åtminstone hyser jag intet synnerligt hopp i den vägen.

— Men det går ju ändock an att försöka. Man kan väl ej göra dig något ondt för det.

— Ja, det är visst sant.

Penttu förföll åter i en slö likgiltighet. Så satt han en stund, då tanken på moderns bön vakte honom till besinning. Han hade två starka armar, menade hon. Nej, starka kunde de väl ej vara efter de många umbäranden han redan fått utstå så ung han var. Men de voro ändock vida starkare än fars, som ej hade mycket kvar, där han, en skugga af hvad han en gång varit, låg på sin torftiga halmbädd.

Men om han misslyckades i sin mission? Nå väl. Man kunde ej göra honom större men än hungersdöden förr eller senare skulle göra det, i händelse de alla blefvo utdrifna bland köld och försakelser.

Han steg upp och gick ut att andas frisk luft. Det var så kvaft där inne i stugan.

Månen blickade ännu klar och kall ned på den i rimfrost klädda skogen rundtomkring. Drifvorna lågo liksom öfversållade af de klaraste diamanter och en djup tystnad rådde öfver alt. Penttu begaf sig upp på den närliggande höga åsen, från hvilken man hade en så vidsträkt utsikt. Längst borta vid synranden upptäkte kan skymten af ljussken. Det kom från Laukko, där man var stadd i full ifver med tillrustningarna för den snart gryende dagens stora högtidlighet.

Han satte sig ned på en sten. Trots sitt ständiga armod hade han aldrig förut känt sig så beklämd som nu. Det var farhågan för det annalkande, som hos honom fostrade denna dystra sinnesstämning. Och så kom han att tänka på sin egen svaghet och ringhet gent emot alt det stora och mäktiga i lifvet. Han fann sig i detta nu lik flarnet, som viljelöst kastas hit och dit ute bland vreda vågor. Det hade ju ej häller något fäste att haka fast i under kampen mot öfvermakten. Denna till förtvinan gränsande misströstan om framtidsdagen gjorde honom äfven alt mera vacklande i beslut och åtgöranden.

Väl hade han lofvat sin moder att uppoffra alt för hemmets räddning. Han hade till och med förbundit sig att träda fram till den stolte Klas Kurck och söka bringa vekare strängar till dallring inom dennes bröst. Men nu föreföll honom detta försök rent af dåraktigt. Det vore, tykte han, blott att yttermera förvärra det redan brydsamma läget för alla i hemmet. Hvad brydde den mäktige sig om att lyssna till den ringes böner. Hade han då förut gjort det? Och skulle han väl lita på Penttus löften att träda i sin faders fotspår, att taga i där den gamle slutat.

Men om hans mor skulle tillgripa denna utväg. Kanske hennes tårar bättre kunde uppmjuka den stolte ädlingens stenhårda hjärta. Ja, han fattade utan vidare betänkande sitt beslut. Han skulle söka öfvertala henne därtill.

I denna afsikt återvände han nu till det torftiga hemmet.

Det var mörkt och tyst här inne. Endast några djupa andetag gåfvo vid handen, att också den olyckliga Esra omsider fått sluta ögonen och smaka af en kort hvilas sötma, hon, den goda, som nu skulle utgöra den ringa familjens nära nog enda räddningsplanka.

Penttu kastade också han sig ned på sitt hårda läger och försökte sofva.

* * * * *

Öfver den angränsande insjöns snöhöljda isfält hviner nordan mäktig och bitande, drivande yrsnön upp i töckenlika moln, hvilka oafbrutet hvälfva sig fram öfver den vida ytan.

Men trots elementernas raseri, trots det oangenäma att vistas där ute en dylik mindre gästvänlig nordisk vinterdag ser man likval det ena åkdonet efter det andra stanna vid trappan till Laukko gård.

Byggnaden med sina två våningar, uppförda af stadiga timmerträd från bygdens skogar, erbjuder i intet afseende anblicken af en ståtlig adlig riddarborg, sådana man vant sig att tänka dem under medeltiden. Hos oss lade man ej häller då för tiden så mycket an på yttre ståt. Men inredningen vittnade däremot om, att jämväl vår inhemska adel förstod sig på att göra sina företräden gällande, där så påfordrades.

I den stora sal, som sträcker sig genom nära nog hela första våningen, vimlar det af sorgklädda gäster. Alt bär här prägeln af djupt allvar, en prägel så främmande för lifvet på det Kurckska ättegodset, att den bjärt afsticker mot den häjdlösa ståt, det glam och lif, man förut plägat skåda här inne.

Redan det ljus, som under den molndigra dagen blott sparsamt lyckas tränga sig in genom de målade fönsterrutorna, ger det hela en vemodig anstrykning. De kolossala snidade ekskåpen och de högkarmade stolarna öka den stela stämningen. Endast de glimmande svärden, lansarne och sköldarne skänka en om ock svag reflex af lif.

Från ett af rummen till höger höres ett entonigt oafbrutet mummel. Det är den officierande prästen, som här läser mässor för den hädangångnas befrielse ur skärseldens kval. Iklädd en lång alba (mäss-skjorta) ligger han knäböjd framför bönestolen, ofvanför hvilken Maria med barnet, målade å en stor väggfast tafla, blicka ned på den nitiske själasörjarens fromma andakt. Tätt intill honom varsnas på en katafalk den bastanta ekkistan, hvari stoftet af Klas Kurcks maka fått sitt sista hviloläger inom hemmets väggar.

Ett drag af frid hvilar öfver den dödas bleka anlete, kring hvilket skenet från de där invid brinnande vaxljusen sveper en mystisk gloria.

I ett rum på motsatta ändan af denna våning sitter den mäktige Kurck med sträng uppsyn. Men ur det bistra anletet synes dock äfven framskymta ett svagt drag af vemod.

Han har nyss dragit sig hit in från gästernas krets i salen invid och med armbågarna stödda mot det väggfasta ekbordet blickar han ut på vinterstormens lek med de hvita flingorna.

Han hade aldrig kunnat förledas till pjunkighet. Han hade tagit lifvet som en strid från början till slut, såsom han uppskattat det och såsom tidsandan inom det stånd han tillhörde också uppskattade detsamma. Det egna jaget skulle ställas i förgrunden, vare sig det sedan gälde egna eller andras intressen, och där man ej kunde göra sin vilja annorlunda gällande än på våldets väg skulle denna följas. Det där var ju det naturligaste, hade han tykt.

Men nu förekom det honom som om lifvet också egde något annat än blott detta att sträfva för, ett något, från hvilket det uppbrusande öfvermodet var bannlyst. Han kände i detta nu knappast igen sig själf. Och denna underbara känsla hade småningom fått makt öfver honom alt sedan hans makas plötsliga bortgång. Budet hade nått honom alldeles oförberedt långt uppe i Satakuntas ödemarker. Hon hade väl alltid varit klen till hälsan och särskildt efter dottern Elins födelse hade hennes krafter märkbart aftagit. Men dock trodde han ej, att slutet var så nära. Hade han anat detta skulle han stannat hemma en tid, ty han hade aldrig kunnat undgå att med förtroendets band sluta sig till sin maka. Hon hade ju städse varit en god skyddsande i hans hem. Väl hade han pigan Kirsti kvar, och hon hade redan så vuxit in i husets alla vanor, att hon fullt kunde taga hand om alt, och därjämte hyste han en underbar tilltro till henne — något, som han för resten gjort redan medan hans maka lefde —; men där låg likväl ett tvång i hans förhållande till denna underordnade individ; redan hans börd förbjöd ju honom att inlåta sig i några intimare relationer med henne.

Med dylika tankar i hågen hade han suttit ännu längre, glömsk af sin plikt mot de många gästerna, om ej den tydliga klangen från klokkorna i den närbelägna kyrkan vakt honom till besinning. Den förkunnade ju, att liktåget snart skulle sätta sig i rörelse.

Han reste sig upp från sin plats, antog sin sedvanliga barska uppsyn och trädde ut till gästerna. Man redde sig redan till aftåg härinne. Dörrarne till det motstående rummet och till salen stodo på vid gafvel, mässan hade tystnat och ljuslågorna flammade häftigt till af luftdraget. Snart var hela huset nästan folktomt. Endast några tjänare förmärktes där, sysselsatta som de voro med att stöka undan efter de många främmande.

Och i ett af fönstren i andra våningen kunde man varsna ett barnaanlete, hvars blick ifrigt följde processionens affärd.

Det var den unge Arvid Kurck, Finlands blifvande siste katolske biskop, som på detta omedvetna sätt sände sin moder ett sista farväl.

III.

Ränker,

Högsommarsol strålar öfver bygden. Insjöns vågor skvalpa helt makligt mot de i praktfull grönska inbäddade stränderna och fåglarnes kvitter i den angränsande skogen med sina skyhöga furor förlänar denna tilltalande bild af äkta nordiskt sommarlif än högre behag.

I en af naturen själf danad berså ett stycke från stranden sitter
Kirsti med sina skyddslingar Arvid och Elin Kurck.

Arvid har just fått sikte på en vacker fjäril, som fladdrar i väg från blomma till blomma och anstränger sig med full ifver att få fatt "den vackra fågeln", som han kallar den.

Elin sitter på en tufva och rycker tanklöst upp de späda blomster, hvilka läna densamma dess fägring. Hon synes helt stolt och belåten, då hon lyckats fullfölja sitt förstörelsevärk.

Kirsti har på senaste tider gått med hufvudet fullt af allehanda planer rörande sin framtida ställning på Laukko. Hon har till och med vågat hysa den tanken såsom något ej oupphinneligt, att hon genom ett klokt och varsamt tillvägagående kunde tillvinna sig själfve herr Klas' hand och därigenom från den underordnade ställning hon nu innehade svinga sig upp till den af alla aktade husfruns.

Behöfde hon väl häller hysa något tvifvel i detta afseende? Hade hon ej dag för dag alt mer och mer närmat sig det åsyftade målet. Och kände hon ej så väl till sin herres vanor och sinnelag, att hon blott behöfde gifva desamma lämplig näring för att vinna gehör?

Nu hade Arvid fått fast den granna fjäriln, hvilken han med en triumferande åtbörd räkte åt Kirsti.

Likgiltigt fattade hon tag i den, kramade den med ett tag till döds och trampade dess brustna lemmar under sina fötter.

Tårar af förtrytelse stego upp i barnets ögon, men hon låtsade ej märka dem.

Hennes uppmärksamhet riktades i detsamma på en båt, som lade till vid stranden. Hon reste på sig och blickade forskande fram mellan trädstammarne.

— Sitten här och leken så länge, barn. Jag skall gå ner till Olof.

Hon lämnade dem.

Då de små sågo henne aflägsna sig började de storgråta, men hon låtsade ej höra det. De skulle nog tystna, sen de fått gråta ut, tänkte hon.

— Se goddag, Kirsti. Tror I också lockats ut af det vackra vädret.

— Jag måste väl en gång ut med de små. De hafva så tråkigt där hemma nu sen hennes nåd gått bort.

— Så barnkär I blifvit af eder. Jo, jo, har fått öfvertaga modersbekymren sen dess — och herr Klas är naturligtvis fullkomligt nöjd med eder ömma vård om de små?

— Jag har ej sport honom därom, svarade hon stött.

— Ja hvad skulle ni häller göra det. Det är väl han, som skall gifva sitt bifall tillkänna. Men för resten pratar jag onödigt skräp. I veten väl själf bäst huru väl inskrifven I städse varit på det hållet.

Kirsti låtsade ej förstå hugget utan gaf samtalet en annan vändning.

— Hvarifrån kommen I Olof?

— Ah jag var bara där ute för att litet ordna om fisket, sedan vår gamle hederlige Niilonen ej mer förmår taga hand därom. Det är ändock rätt synd med det stackars folket.

— Såå. I tycken värkligen det. Då beklagen I väl också det misslyckade försök att blifva hulpen hans hustru gjorde på jordafärdsdagen?

— Ja, herr Klas är stundom rätt hjärtlös af sig.

— De orden saden I icke, om han hörde på.

— Ja, skam nog, tycker man ej om sanningen här på Laukko. Luften förefaller förpestad litet hvarstans.

— Och ändock stannen I Olof här så gärna.

— Huru gärna jag gör det hör ej hit — man måste i alla fall lefva. — Men jag återgår till Niilonens. Viljen I Kirsti med ert inflytande hos herr Klas ej lägga in ett godt ord för dem? Det är ju synd att se människor svälta ihjäl.

— Nej, det tror jag mig ej hafva lust till.

— Hvarför tron I det?

— Hvarför? Hvad har jag med dem att skaffa?

— Tänk er själf i deras belägenhet.

— Jag gör min plikt. Må de ock göra sin.

— De vilja ju arbeta.

— Men kunna ej, borden I tillägga.

— Jag tror nog att de kunna, om de blott blefve i tillfälle att lämna prof därpå.

— Undras just huru långt ni Olof komme, om I haden idel folk som de att dras med. Månne ni ej långt för detta fått känna följderna af deras efterlåtenhet på egen rygg.

— Det där hör ej hit. Hade blott hennes salig nåd lefvat skulle Esra helt visst ej behöft gå ohulpen från gården.

— Ja hon var alltid en medgörlig stackare. Mina råd ville hon dock så litet lyssna till.

— Hon förstod sig på förhållandena bättre än någon af oss. Nu är det andra händer som styra och leda.

— Det där skulle vara ett hugg åt mig.

— Som I viljen.

— Och huru ginge det väl, om ingen funnes som ledde det hela. Hans nåd är ju själf nästan ständigt borta från hemmet.

— I hafven måhända rätt i edra förehafvanden, men måtta i alt är, skulle jag tro, dock det bästa. Fågeln faller vingbruten ned, om han flyger för högt.

Dessa sista ord yttrade han liksom i förbigående, medan han redan styrde sina steg inåt skogen.

— Hård, hjärtlös och maktlysten som alltid, tänkte han därvid för sig själf. Har fått för fria tyglar här. Hyser godt hopp om att tillvinna sig fruskapet. Men det går ej, så vidt jag känner till min herres stolta sinnelag.

Kirsti återvände nu till de små där borta i skogsdungen. De hade båda gråtit sig trötta och slutligen somnat in på gräsmattan.

Vid tanken på den granna fjäril, hon nyss trampat under sina fötter, runno henne i hågen gårdsfogdens sista ord. Var det här en bild af hvad som väntade jämväl henne. Fjäriln hade ju också nyss fladdrat och yrat från blomma till blomma. Nu låg den krossad till stoft. Kanske den man, på hvars förtroende hon nu bygde, en vacker dag skulle tillfoga henne samma förödmjukelse.

Hon fann dock snart denna tanke alt för öfverdrifven och måste helt enkelt hånle åt detta drag af svaghet. Länge fick denna förödmjukande känsla ej häller bo inom henne innan hon återgick till sin förra sinnestämning. Ja hon kände till och med huru en blygselns rodnad steg henne uppåt kinderna och gjorde dem glödande heta.

Omildt tog hon sig nu till att väcka barnen för att med dem återvända till hemmet.

De sågo visst först litet tvehågset på sin vårdarinna, men följde henne sedan otvunget. Hon hade ett säreget inflytande jämväl på dessa små.

* * * * *

I Niilonens stuga var det nu trångare än vanligt. Per Eriksson snickare hade här uppslagit sin värkstad och feberifver rådde, där han stod nedböjd öfver sitt arbete med de kvistiga furubräderna. Kistan skulle ju också vara färdig innan söndagen och redan var det ganska långt lidet fram på lördagen. Visst brydde han sig ganska litet om att forma materialet slätt och finbonadt — det var ju i alla fall en fattiglapp, som skulle hvila inom dess trånga väggar — men tid behöfdes nog äfven för ett mindre konstrikt arbete.

I sin säng vid ena långväggen låg den aflidne med de glanslösa ögonen uppspärrade, och de magra, knotiga kinderna med sin gulbleka hy ingåfvo någonting skrämmande obehagligt.

Mor Esra hade nyss hemkommit från grannarne, hos hvilka hon tigt ihop några bitar här och där för att få något till lifs åt husets främmande gäst, den enda ersättning hon för resten kunde lämna för denna sista tjänst åt hennes man. Hon hade väl också dristat sig fram till Kirsti på själfva godset, men ganska omildt afskedats därifrån. Hos fogden Olof hade hon dock fått några kakor bröd.

Sonen Penttu inkom i detsamma med ett fång ved och uppgjorde en munter brasa i den nedrökta spiselvrån.

Han viste också förtälja, att bolmannen under moderns bortavara varit där på besök för att utkräfva skatterna till gården; men hade han dock velat låta anstå därmed, tils den gamle ordentligt kommit ned i jorden.

— Ja, han kunde nog taga det lilla de ägde. De måste ju i alla fall ändock gripa till tiggarstafven bara alt det här var öfverståndet, menade mor. Esra Att han likväl hade så mycket hjärta i sig att han lät anstå därmed, tillade hon med ett vemodsfullt uttryck i sitt aftärda anlete.

— Ni må säga det, inföll Per Eriksson snickare, som hittils ej yttrat sig, men väl egnat samtalet ett halft öra. En sådan välgärning har han väl ej på länge låtit komma sig till last. Men måhända fann han bytet här så ringa, att han tykte det gärna kunde få förblifva orördt till härnäst.

— Kanske bland dem också finnes en och annan med hjärta i bröstet, fastän de ej alltid blifva i tillfälle att lämna prof därpå.

— Nog torde sådana vara mera sällsynta alltid, och det är ej underligt häller, ty göra de ej sin plikt få de sätta sitt eget skinn emellan. Hårda tider är det vi lefva i. Om hälst de rika vore litet mera mänskliga.

— Ja godt och väl om så vore. Men rik man förstår ej den fattiges bekymmer.

— Ni lär försökt tala några bevekande ord till herr Klas?

— Ja. Men däraf vardt intet.

— Hvad svarade han er?

— Han hotade näpsa mig för min djärfhet, om jag ej snarast möjligt satte i väg.

— Var det där hemma på Laukko?

— Hvarför frågar ni det?

— Jag tänkte bara, att måhända Kirsti i förtid fått vetskap om edra afsikter.

— Och intalat honom att handla som han gjorde.

— Just så.

— Nej. Den här gången tror jag hon ej fått drifva sitt onda spel. — Det var ute på kyrkogården efter hennes nåds jordafärd. Jag hade infunnit mig där bland mängden för att åhöra mässan, predikan och sången och se på de många ljusen och all öfrig ståt och prakt, som härskade där. Jag begrep väl ej mycket af alt detta, våra präster bjuda ju också till att göra Guds ord för oss småfolk så ofattligt som möjligt; men ett så högtidligt tillfälle som detta återkommer ej ofta och därtill hade jag, som ni redan hört, för afsikt att söka lindra vår nödstälda belägenhet. Då sorgen hemsöker en plägar ju ens hjärta alltid blifva mottagligare för vekare känslor.

— Och ni fullföljde er plan?

— Ja ute på kyrkogården knäföll jag för honom och bad, att han skulle låta oss bo kvar och antaga Penttu till fars efterträdare.

— Och han afvisade er kallt?

— Ja, som jag redan sade. Och för mig återstod ej annat än att skamsen smyga mig undan den talrika menigheten omkring mig och med tyngre steg än förut uppsöka hemmet.

— Och nu har ni ändock fått bo kvar ända in på sommaren?

— Ja, så oförklarligt det än ser ut. Men saken är den, att hans nåd alt sedan jordafärdsdagen varit ute på resor i sin domsaga och Olof är i alla afseenden en god människa, fastän han ej i alt vågar styra och ställa efter eget behag.

— Och nu sedan Kirsti fått kännedom om förhållandet har hon naturligtvis gjort sin myndighet gällande.

— Ja hårda tider stunda. Måtte jag blott få den döde ordentligt ned i mullen en gång.

Mor Esra, som under samtalets gång sysslat vid spiseln, framsatte nu af sina tarfliga anrättningar åt sin gäst.

Efter slutad måltid tog denne åter i tu med arbetet och innan kvällsolen ännu hunnit nedgå bakom skogstopparne var den groft tillyxade kistan färdig att mottaga sin gärd.

Nu infann sig också en kvinna vid namn Hedda, känd vida omkring för sin underbara förmåga att bota allehanda sjukdomar, för att hjälpa till vid kistläggningen. Hon hade ock, så vidt i hennes förmåga stått, bjudit till att bota fiskaren Niilonen; men där det skulle bli till döds stod naturligtvis ingenting att hjälpa, menade hon.

Per Eriksson snickare hade aflägsnat sig efter fullgjordt värf. De två kvinnorna och sonen i huset sysslade med den döde.

— Vi hafva haft bolmannen på besök i dag, hviskade mor Esra till Hedda liksom fruktande att någon obehörig kunde uppsnappa samtalet och genom något förtal ännu yttermera förvärra det svåra i deras ställning.

— Kunde just gissa det, då jag såg honom vandra förbi stugan min tidigt på morgonkvisten.

— Penttu var allena hemma med barnet och den döde och han for ganska varligt fram. Men hade han vetat — — — —

— Hvad då — — —?

— Jo, att jag har litet på kistbottnen, som jag enkom sparat för att få far ordentligt i jorden, så nog hade han med öppna armar gripit i rofvet alltid.

— Du tänker då bestå klockor med? Men hvad tror du man säger därom på
Laukko, då det blir kändt?

— Det gör mig detsamma. Vi måste i alla fall bort härifrån.

Samtalet fortgick hviskande under hela kistläggningen och då alt var undanstökadt och mor Esra med sina två barn åter satt allena i den mörka stugan kunde hon lämna sina känslor fritt lopp.

Tårarne rullade utan afbrott nedför de bleka kinderna och den ena sucken djupare än den andra bröt fram ur hennes beklämda bröst.

Penttu hade en lång stund suttit försjunken i sina tankar äfven han. Nu kunde han ej längre se att hans mor satt där allena med sin djupa sorg. Han trefvade sig fram till henne, slog sina armar om hennes hals och hviskade till henne:

— Moder, hvartill båta tårar? Hafva vi ej armar ännu att arbeta med? Världen är vid. Där skall väl finnas en vrå äfven för tre hemlösa stackare som vi.

Hon svarade intet. Hennes hjärta var så fullt af de senaste tidernas många motigheter. Likväl kunde hon ej underlåta att i sitt inre egna en osynlig högre makt en gärd af tacksamhet, för att hon i all sin bedröfvelse hade sina barns kärlek att trygga sig till.

Och Niilonen fick påföljande dag sin plats i fattiggrafven; men kyrkklockorna ringde hans stoft till den eviga hvilan.

Där var visst mången, som menade, att det aldrig stod rätt till med det fiskarfolkets fattigdom, då man så slog sig på stort; men andra funnos ock, hvilka ansågo, att det där måhända bestods honom, för att han i så många år varit fiskare på det rika adelsgodset.

Kirsti hade emellertid fått ögonen än mer öppna och oförtöfvadt afsändt bud till bolmannen att hösta in hvad där stod att taga i skogstorpet, innan man hann göra af med altihop.

IV.

I knektstugan.

Kirstis regemente på det Kurckska godset växte dag för dag; hon betjänade sig ock af allehanda finter för framgång i detta hänseende. Men huru klokt hon än manövrerade kunde hon likväl ej undgå att omsider förråda sig.

Flerfaldiga gånger hade hon för herr Klas framhållit, att husets angelägenheter ej nu kunde ordnas med samma energi och framgång som om en husfru funnes, ty dennas bud och order hörsammades vida bättre än den underordnade tjänarinnans. Väl hade hon bjudit till att efter bästa förmåga fullgöra sina åligganden, men om hans nåd det oaktadt i hennes göranden och låtanden upptäkte brister berodde dessa blott och bart därpå, att hon på sin nu innehafda post ej vågade handla alt för egenmäktigt. Hade hon däremot tyglarne en gång fria i sin hand skulle alt gestalta sig vida annorlunda.

Men trots detta fagra tal förmärktes som sagdt öfveralt tydliga spår af hennes framfart. Den ena af hennes medtjänare efter den andra hade fått lämna gården; naturligtvis för att hon inför främmande ögon skulle kunna handla friare.

Jämväl i knektstugan växte missnöjet med hennes själftagna värdinnerättigheter dag för dag, om detsamma ock tils vidare stannade inom dess fyra väggar.

Hon hade knappat in på alt möjligt. Ölet, som förut flödat i strömmar på Laukko, åtminstone då feststämning rådde där, hade rakt torkat in. T.o.m. på hennes nåds jordafärd hade det beståtts ganska litet af denna välfägnad, och detta förtröt naturligtvis de flesta af knektarne, hvilka voro gamla å stället.

* * * * *

Låtom oss träda in i de äfventyrslystne sällarnes hemvist en sensommardag. Inför oss hafva vi en rymlig sal med bastant korsvirke i taket. Två stora ugnar stå uppförda vid midten af båda kortväggarna. Längs långsidorna löpa väggfasta bänkar och framför desamma stå här och hvar massiva, groft formade ekbord.

På hvardera sidan om ugnarne resa sig hvilolägren i flere afsatser ofvan hvarandra ända upp till takröstet. På väggarna finnas upphängda vapen: hillebårder, lansar, spjut o.s.v. Tomrummen mellan dessa åter upptagas af harnesk och hjälmar, hvilka med sina mångbrokiga buskar framkalla en pittoresk anblick. På annat håll blänka sköldarna som vore de af renaste silfver. Vid ett af borden sitta tvänne knektar införlifvade i ett samtal, hvari i synnerhet den yngre af dem synes deltaga med lifligt intresse.

— Karin har städse visat sig sådan hon i själfva värket är, höres han falla in i den andres tal.

— Du menar så, du.

— Ja visst menar jag det.

— Då känner du ej kvinnfolket rätt, hör jag.

— Inbilla dig ej, att alla äro lika Kirsti.

— Karin har gått i hennes skola.

— Hon har aldrig tagit några exempel af henne.

— Men hon har i alla fall fått lof att göra henne till viljes, och med tiden kan sådant blifva en inrotad vana, förstår du?

— Säg hvad du vill. Du tager i alla fall ej från mig den åsikten, att
Karin kan blifva en god hustru åt mig.

— Men hvarför skall du då egentligen åstad och gifta dig. Med det fria lif vi nu föra kan du väl aldrig blifva en stadgad husfar.

— Jag ämnar ej hela mitt lif dras med detta här häller och på Laukko trifs jag ej rätt. Det vare sagdt oss emellan.

— Och hvem hin i våld annan tror du då gör det under det regemente här nu föres. Den fördömda slinkan tar sig ju den ena friheten värre än den andra.

— Det må du säga. Jag har också fått ett och annat ur Karin, som
Kirsti förstås anförtrott henne.

— Där ser du t.ex. redan huru pass ordhålligt kvinnfolket är.

— Hon har naturligtvis omtalat det endast för mig.

— Eller med andra ord sagt, att du var den förste och siste, som fått del af hemligheterna.

— Rätt gissadt.

— Kan du våga ditt lif på, att ej möjligen någon annan också fått del af dem?

— Ja, det kan jag.

— Lofva ej för mycket. Den här gången kan du slippa helskinnad; men du bör härnäst väga dina ord och försäkringar bättre.

— Skulle Karin då berättat dig därom också?

— På sätt och vis. Dock ej medelbart hon. Men hon har omtalat Kirstis förtroenden för andra, som sedan låtit mig få del af dem:

Att Kirsti fullt och fast föresatt sig att vinna herr Klas Kurcks hand och att hon ej ämnar sky några medel för att hämnas på den, som möjligen komme att vinna försteget framför henne inför hans nåd.

Och att hon ärnar sätta Olof i sticket om det så behöfves, ty hon har aldrig rätt kunnat fördraga honom, för det han mer än mången annan genomskådat hennes onda spel.

Och att hon på eget bevåg beslutit draga in på alt möjligt för att göra lifvet för sig desto gladare och bekymmerfriare i synnerhet nu, då ingen öfvervakar hennes förehafvanden. Detta alt och mycket därtill har jag sport; men det är onödigt att jag upprepar gamla kända saker för dig. Hvad säger du nu?

— Då måtte Kirsti själf anförtrott sina hemligheter jämväl andra. På
Karin vill jag fortfarande fullt lita.

— Du har alltid varit envis och lättrogen. Måtte du blott i längden få framhärda i dina goda åsikter. Jag vill ej förtala den ena eller andra.

Samtalet afbröts af ett högljudt buller utanför.

I detsamma inträdde några knektar dragande ganska omildt med sig en bonde, hvars händer de bundit med ett bastant tåg.

— Vi skola nog lära den hunden dansa, framhväste en af de krigiska sällarne med blixtrande ögon.

— Lös honom, befalde en reslig man med väderbitna men sympatiska drag.
Vi vilja först höra hvad han har att framföra till sitt försvar.

Medan tåget lösgjordes hade hopen skingrats hit och dit i det stora rummet. Några klefvo upp på sina hviloläger och sträkte makligt ut sig. Andra slogo sig ned på bänkarne och försjönko i slö likgiltighet för det, som tilldrog sig omkring dem.

Nu begynte förhöret med den sakskyldige. Man anklagade honom för att olofligt hafva inträngt på Laukko gårds skogsmarker och där fält timmer, som rättvisligen ej tillhörde honom.

Blodet syntes koka upp i den olyckliges anlete. Han var visst medveten om det orätta i sitt handlingssätt, men hans förseelse var dock ett intet, stäld vid sidan af de friheter och gräsligheter herr Klas Kurcks följe tillät sig.

— Har du något att invända mot våra påståenden, bonde, tillsporde honom åter den reslige knekten vid ett af hufvudborden, där han slagit sig ned.

— Intet annat än att vi bönder skatta så mycket till de höge herrarne, att vi saklöst på ett eller annat sätt kunna utkräfva gengäld därför.

Ett högljudt skrän från den hämdgiriga knekthopen följde på detta uppriktigt menade yttrande.

— Hållen käften, lymlar, röt den som hade ordet, hvarpå han fortsatte till den ertappade:

— Du menar altså, att I bönder fritt fån förfoga öfver er laglige herres gods och bohag, blott I en gång fullgjort edra skyldigheter.

— Jag menar hvarken det ena eller andra. Men att man skall ställa till allehanda omak, om vi taga vårt behof ur hans öfverflöd, hvaraf han ingen nytta drager, det anser jag aldrig vara den höge herrens egen vilja. Denna rätt hafven I, fördömde latdrifvare, tillskansat er.

— Hör du, bonde, inföll den af knektarne, som hade ordet, bevara ditt skinn för slika öfvermodiga yttranden.

— Jag vet nog hvad jag säger och för resten fruktar jag ej för mitt lif, om I hafven lust att kräfva en blodig hämd.

— Näps honom, skränade hopen. Det är skam för oss att lida dylika förolämpningar.

— Du medger altså att du handlat rätt, fortfor ledaren för knekthopen.

— Ja, jag har handlat som allmän sed varit, fastän man ej alltid öfverrumplat våldsvärkaren.

— Hör, hör. Den uslingen trotsar ju uppenbart våra rättvisa tillgöranden. Skam åt dig, Per Eriksson, om du låter honom gå helskinnad, hördes det från alla håll.

— Hållen käften, har jag sagt, röt den tilltalade så det ekade genom salen.

— Vill du godtgöra din förseelse? tillsporde han därpå den anklagade.

— Med hvad skulle jag göra det, man har redan nog utsugat oss.

— Utsugat. Du medger således ej, att I bönder ären skyldiga att fullgöra edra lagliga plikter?

— Jo, till vår laglige herre lämna vi gärna hvad föreskrifvet är; men hvad hans upproriska följe prässar ur en fattig fan, det äro vi ej skyldiga att ro ut med.

— Fram med piskan, här höfves ej annat, skränade den uppbragta hopen.

Och huruvida Per Eriksson själf insåg det berättigade i denna fordran eller han fruktade för sina medbröders möjliga stämplingar mot honom, i fall han ej gick dem till mötes, alt nog, han lät domen falla.

Den dömde fördes ut i den närbelägna skogen och exekutionen värkstäldes här med all den grymhet, en rå och uppbragt knekthop var förmögen till.

V.

Klas Kurck håller ting.

Å Per Hindrikssons gård i Sastamala socken hade varit ett hiskeligt stök alt sedan skördetiden. Höstetinget skulle nämligen inom kort vidtaga och tillrustningarna i och för denna viktiga tilldragelse kräfde ej så ringa bekymmer, ty mycket folk samlades vanligen vid tingsterminerna vinter, sommar och höst å tingsstaden och att göra lagmannen och nämden i lag låg i hvars och ens intresse. Måhända kunde man sålunda i en framtid blifva ihågkommen med en mildare räfst, om man möjligen komme att försynda sig mot rättvisan.

Men det var ej ensamt i själfva tingsgården lif och värksamhet rådde. I hela den kringliggande byn var förhållandet enahanda och man afbidde äfven här med spändaste intresse hvad som förestod. Ofta sågos redan tidigt på den viktiga dag tinget skulle börja skottgluggarna skjutas åt sidan och ett eller annat anlete späja ål alla håll och kanter för att tillfredsställa nyfikenheten, eller uppslogs själfva stugudörren på vid gafvel, för att man härifrån bättre skulle kunna göra sina iakttagelser. Byns ungdom smög sig omkring bland buskar och snår för att uppspåra de bästa utkiksställena eller stack något tofvigt hufvud fram bakom stuguknuten vid det första misstänksamma ljud utom hemtorfvan.

De som då hade dragit sin sak inför rättvisans handtlangare eller af underordnade tjänstemän kallats att för begångna förseelser infinna sig vid tingen samlades naturligtvis också i vederbörlig ordning å tingsorten och ökade i ej ringa mån den befolkning, som eljes hade fast fot därsammastädes.

Men vi återgå till skildringens gång.

Den 3 oktober, då tinget nu skulle taga sin början, anlände ett stycke fram på förmiddagen lagmannen Klas Kurck med en skara af sina ryttare till Per Hindrikssons gård. Hindriksson hade redan i timtal stått ute i förstugukvisten i förväntan på sin höga gäst, ty lagmannen var en mäkta ansedd man och detta därtill här, då han ju var en representant för vår inhemska adel, som i allmänhet i högre grad än de utländska herrar, hvilka samtidigt med denna hade öfverväldet i vårt land, tillvunnit sig folkets förtroende.

Efter lagmannen infunno sig de tolf nämdemännen.

Sedan man inträdt i den rymliga domsalen satte sig lagmannen vid ena ändan af det på midten af golfvet anbragta domarbordet. Han adjungerades under förrättningen af en bisittare, som förde ett kort, summariskt protokoll på svenska språket, om ock förhandlingarna försiggingo på parternas språk. Nämden tog plats på de väggfasta bänkarne.

Nu inkallades tvänne kvinnor, hvilka råkat i delo med hvarandra i följd däraf, att den enas man uppe i eriemarkerna gjort en bättre fångst än den andras. Tillvitelsen innebar, att den senare af männen alt för mycket fumlat om med kvinnfolket där uppe och försummat sitt arbete. Konflikten hade urartat till handgripligheter, hvarvid mor Susanna Persdotter kvarlämnat hos mor Erika Thomasdotter rätt eftertryckliga spår af sin vredes öfversvall. Nu hade mor Erika kallat mor Susanna till tinget och yrkade på rättvisans näpst för grannens egenmäktiga och hämdlystna handlingssätt.

Sedan käromålet framlagts aflade nämden ed, hvarpå vittnesmålet och ransakningen vidtogo.

Nämdeman Eskil Jakobsson kände till mor Susannas syndaregister på sina fem fingrar. Hon hade långa tider uppträdt som en ränksmiderska inom socknen och mer än en gång gått handgripligt till väga, då det gälde att få sin vilja gällande. Också påminte han de öfriga om, att hon var en gammal bekant i domböckerna, ty hon hade flerfaldiga gånger tidigare blifvit näpst för sina fula handlingar.

Jämväl Anders på Bagvals hade en hel mängd ogynnsamma vittnesbörd att afgifva om hennes person. Där hemma rasade hon som en furie mot mannen och störde därjämte grannsämjan med allehanda ränker. An hade hon ertappat den ena, än den andra af hjonen i olofligt umgänge med honom. Men hon teg visligen med sitt eget lösaktiga lefverne.

Måns Klensmed hade känt henne redan som ung flicka och radade upp den ena mustiga historien efter den andra om hennes maktlystna sätt och lösaktiga lefverne.

Klas Kurck tog omsider till ordet och äskade tystnad. Här tarfvades ej vidare bevis. Saken var solklar. Hon hade af pur hämdlystnad öfver mor Erikas påståenden låtit sin vrede sjuda öfver.

Frälsemannen Thomas Simonsson ville ännu bifoga, att det nog var troligt att Persson intresserat sig för kvinnfolket där uppe, men ansåg han tillika, att det ej var så mycket att undra på om denne tog sig sina friheter, då hustrun hans var mer än lofligt mån om att skela bakom hans rygg.

Parterna inkallades härpå och lagmannen afkunnade den dom, att hustru
Persdotter befunnits olofligen hafva förgripit sig å hustru
Thomasdotter, hvarför hon ålades bota 50 Åboska penningar eller
motsvarande belopp i ekorrskinn.

* * * * *

Medan tinget pågick drefvo Klas Kurcks ryttare sysslolösa omkring i bondgårdarna och läto där undfägna sig med det bästa, som stod till buds. Man tillfredsstälde också gärna deras åtrå, ty de morska bussarne hade en ovanlig respekt med sig och för mången ungmö utgjorde därjämte deras resliga figur och stolta hållning en kär ögonfägnad.

Genom upprepade färder i bygderna hade mången jämväl formerat bekantskap med en och annan tös, som föll i smaken, bekantskaper, hvilka ofta nog lofvade blifva vida varaktigare än för blott några flyktiga timmar.

Traktens unge män, hvilka i öfrigt också lågo i harnesk mod de öfvermodige och framfusige sällarne, sågo naturligtvis med afundsamma blickar på deras framgång hos det täcka könet. Månget nappatag blef ock i slika fall en naturlig följd, en batalj, där de öfvermodige ofta fingo anlita reträtten, om alt för många härdade armar ville taga hand om deras värda personer.

Sålunda hände det sig en sen höstafton på den ort, där nu omordade ting pågick, att en af ryttarne under sina drömvandringar med Elsa Pedersdotter, dotter till den i bygden såsom mäkta förmögen ansedde frälsemannen Peder Hansson, fick rädda sitt skinn undan fridstörande unge män genom att göra afbön med löfte att för framtiden gifva alla varmare känslor i den vägen på båten.

Elsa, hvars föräldrar redan gjort till hälften upp angående giftermål med grannens son, måste jämväl röna de menliga följderna af detta ovarsamma steg. Utom föräldrarnes och brödernes onåd, som i liknande fall ej var af mildaste art, fick hon mottaga budskapet, att sämjan grannarne emellan tack vare hennes obetänksamhet blifvit bruten och det var fara värdt, att hon blef en visa i hela socknen.

Sedan tinget på en ort afslutats afreste man omedelbart till den tingsstad, som var närmast i ordningen, och så fortgick det, tils rättvisan i det åt lagmannen anvisade området var till fullo skipad.

Ting höllos, som redan antydts, tre gånger om året, nämligen vinter, sommar och höst. Huru pass samvetsgrant man vid dessa gick till väga är ej svårt att sluta till under tider, då upplysning och bildning ännu ej slagit djupare rötter. Att egoismen mången gång spelade en ansenlig roll vid nämdens vittnesmål och ransakningar förtiga ej häfderna.

VI.

Försmådd.

Kirstis lynne var mer än vresigt i dag. Hon hade farit fram som en furie öfver hela Laukko. En hvar hade fått sin beskärda del. Och sedan hon rasat ut hade hon stängt in sig på sitt rum. Där satt hon nu och snyftade högljudt, medan en stor tår då och då rullade nedför hennes kinder. Men dessa tårar voro framsprungna hvarken af ånger öfver hennes onda sinnelag eller minnet af något bittert framfaret, som nu rann henne i hågen, de voro tvärtom ett utbrott af den vrede som rasade inom henne och ömsom färgade hennes kinder röda som rosor, ömsom åter hvita som snö.

Plötsligt rusade hon upp från den stol hon suttit på och med de knutna händerna lyfta högt mot taket och ansiktet förvridet af ilska utbrast hon:

— Den slynan skall ej blifva gammal här. Hon skall aldrig i lifvet det, om man sedan också stekte mig till döds.

Detta känsloutbrott måste emellertid alt för starkt utmattat henne, ty hon sjönk viljelöst ned tillbaka på stolen och satt där länge alldeles tillintetgjord, medan blicken irrade utan något bestämdt mål.

Sedan hon dock hämtat sig från den första öfverilningen och dess följder började hon något mera sansadt reflektera öfver den situation, som så drifvit henne ur sinnets jämvikt.

— Och detta skall blifva lönen för mitt årslånga släp här på Laukko. Det är nedrigt handladt. Jag kan ej finna ett lindrigare uttryck för hans beteende mot mig. Dock fattar jag för väl hans bevekelsegrunder. Jag är naturligtvis för ringa att stå vid den höge herrens sida såsom hans maka, fastän jag godt duger därtill i en tjänarinnas skepelse. Det skall kantänka flyta adligt blod i ådrorna på den blifvande husfrun, om hon ock ej är vuxen en så ansvarsfull post som en husmoders på ett stort adligt gods.

Kirstis grämelse var ju också helt naturlig. Den möjliga missräkningen rörande de planer, hvilka redan länge nog föresväfvat henne och invaggat henne i en alt större förlitan på deras framtida realiserande, måste ovillkorligen obehagligt beröra den ärelystna kvinnan.

Klas Kurck hade under sin senaste vistelse på hembygden tidt och ofta företagit korta resor, hvilkas mål Kirsti nog var underkunnig om. Det var granngården Suomela de gälde, och lika klart var ju också, att den allom beprisade Elin Stenbock där lekte honom i hågen. Det var ej häller någon okänd sak för henne, att den efterfikade skönheten stod i släktförbindelser till hennes aflidna nåd på Laukko. Den vidt berömda ungmön hade för öfrigt med sina anhöriga mången gång gästat godsets salar och njutit af det öfverflöd, som vid dylika högtidsstunder här stod till buds. Men städse hade Kirsti funnit henne för ung och oerfaren och långt ifrån vuxen det kall, som väntade henne. Hon var ju ännu ett barn, som tog lifvet lätt, fjärilslätt och endast tykte om att möta dess ljusare, gladare sidor.

Och hon skulle nu öfvertaga ledningen här. Hon skulle uteslutande få makt och myndighet öfver alt. För henne skulle Kirsti underdånigt böja sig, hon, som redan vant sig att ensam ordna alt och befalla öfver alt.

Och därtill skulle hon, tjänarinnan, kantänka med tacksamhet stå till tjänst med alla de råd hennes erfarenhet på stället otvifvelaktigt borgade för, och ej våga inlåta sig i ett förtroligare umgänge med den man, som dock låtit henne hoppas så mycket.

Alt detta grämde henne oerhördt. Hon hade hälst lämnat altsamman, men hvad skulle hon väl taga sig till? Hennes tankar kretsade i ett ogenomträngligt mörker, hvarifrån ingen utväg gafs. Något måste hon ju ändock göra för att hjälpa upp den fatala ställning, hvari hon råkat. Ja hon hade redan länge gått och rufvat därpå.

De planer hon härför utstakat utgjorde en trogen bild af hennes egen karaktär. De vittnade om våld och blod. De skulle komma att kasta en skamfläck på hennes stolta jäktan, för hvars framgång hon ansåg intet medel klandervärdt.

* * * * *

Å Suomela gård, som innehades af Johan Olausson Stenbock och hans maka Margaretha Fleming, hade naturen liksom å Laukko strött sina håfvor i rikaste mått. Det till det yttre enkla landtliga godset låg inbäddadt i en ram rik på grönskande skogar och glittrande insjöar. Men hemlifvet på Suomela bar en vida innerligare prägel än å Laukko och skaran af den ungdom som fans här, dess okonstlade upptåg och lekar ökade i ej ringa grad hemtrefnaden. Elin, yngsta dottern, var sin moders ögonsten och sin faders stolthet, och hennes intagande yttre och hjärtevinnande godhet voro vida kända.

Henne hade som sagdt den stolte Klas Kurck utkorat till sin andra maka. Och äfven å Elins sida mötte i detta afseende ej några hinder, om man ock enligt tidens sed ej tillsporde henne så mycket härom. Klas Kurck var nämligen ännu jämförelsevis ung och hans ståtliga och ridderliga gestalt kunde ej förfela att göra intryck på den oerfarna ungmön.