Transcriber's Note:

The cover image was created by the transcriber and is placed in the public domain.

AURA.

II.

Innehållande:

Den Fallna,

berättelse

af

WENDELA.

ÅBO,

J. C. FRENCKELL & SON.

1848.

J. W. Lilljas förlag.

Imprimatur: N. A. Gyldén.

DEN FALLNA,

BERÄTTELSE

AF

WENDELA.

”Den utan synd är, han kaste första stenen.”

Innehåll

Friden i hemmet.

”Förekomma icke innom detta hem de små stötar, rubbningar, rifningar, hastigheter, dumheter, försummelser, förluster, och hvad de allt heta; dessa andeliga musquitos, som med sina stygn förorsaka retnings oro, ledsnad, och som icke pläga för sina besök skona äfven de lyckligaste hem?”

Hemmet.

Det var en klar, men kall vinterafton. Månan sken i yppig glans på de snöbetäckta, smala gatorna i .... och taken stodo öfversållade af millioner diamanter, herrligt strålande i stjernljuset.

Ljus lyste det äfven i menniskornas boningar, särdeles ur några fönster; ett af de största och vackraste husen, beläget vid strandgatan, med utsigt åt den vackra, breda elfven. Det var en fridens boning, dit ännu ingen giftig Samum förstörande inträngt. Huset ägdes af en ung, förmögen handlande, sedan några år gift och bosatt i samma stad, och i hvars stilla boning vi för en stund vilja införa den gunstige läsaren.

I ett enkelt, men smakfullt möbleradt rum, satt en ung qvinna vid den glada, trefliga brasan, och på golfvet vid hennes fötter lekte tvenne barn, en gosse och en flicka, två ljusalfer med gullgula, lockiga hufvuden; ett tredje helt spädt låg jollrande i modrens sköte. Hela denna tafla, upplyst af det klart flammande skenet från kakelugnen, såg glad och fridfull ut; de vackra barnen med sina lifliga åtbörder och modren med det ljufva leendet på sitt ungdomliga anlete, framställde en intagande målning af lif, helsa och lycka.

Dörren öppnades till rummet och tvenne personer inträdde. Den första var en ung, högväxt, smärt qvinna, den andra en ung, blek man, hvars drägt och allvarligt milda drag betecknade en andelig.

”Ferdinand! Virginia!” utbrast den unga modren gladt och räckte, utan att uppstiga, båda händerna åt de kärkomna gästerna, ”välkomna, välkomna!”

”Tack Elisabeth,” sade den unga mannen alfvarsamt, men vänligt, ”du är ensam, är din man ej hemma?”

”Nej, han gick bort på en stund, men nog är han snart tillbaka; dessutom är jag ej ensam, man har sällskap nog af dessa,” dermed kysste hon leende den bredvidstående dottrens hvita, höga panna.

”Det är sannt! och jag glömde nästan att helsa på er, lilla Helena och Otto,” sade mannen svagt leende, i det han ömt kysste de båda barnen och lät sin magra hand smekande halka öfver deras små hufvuden.

”Ack det vore icke under, om du skulle glömt dem, gode Ferdinand, då det är så många år du varit skild ifrån oss; dock Gud ske lof! att du nu åter är här.”

”Jag har ju varit här nära ett halft år redan.”

”Ja, men för mig förefaller det som skulle endast två dagar förflutit, sen du återvände från djupet af Österbotten, för att i nejden af denna vår kära födelsestad vara en mild och kärleksfull apostel.”

”Kanske för öfverseende, vill du säga, eller huru?”

”O nej, nej! inte det. Men säg mig nu hvar ni träffats, Virginia och du?”

”Nå ändteligen” inföll denna, ”har du ett minne äfven för mig; men så är det, när Ferdinand är närvarande, så bör ingen vänta sig att bli ihågkommen af Elisabeth; man bör ej ens hoppas att kunna täfla med honom.”

”Virginia, säg icke så!” sade Elisabeth leende med en tår i ögat, ”du vet att I ären mig båda kära, men Ferdinand är min broder, då du deremot är en barndomsvän.”

”Jag vet att ni vuxit upp under samma tak och att I älsken hvarandra som syskon, hvilket är alldeles som sig bör; tro derföre ej att jag annat än skämtade,” och hon kysste ömt väninnans ljusa panna.

”Virginia skulle väl ej heller på allvar vilja afundas den ringa skärf af tillgifvenhet, som blifvit min jordiska lott?” frågade Ferdinand vemodigt leende, och en djup saknad låg i rösten, hvarmed han uttalade dessa ord.

”Afundas! nej visst icke, men jag ville gerna dela Elisabeths tillgifvenhet.”

”Hvem vill förfoga öfver den utan min tillåtelse?” frågade härvid en munter stämma från dörrn och in trädde en ung, vacker karl, klädd i pels och galoscher.

”Pappa, pappa!” ropade barnen och sprungo fram till den nykomne. ”Har pappa bok åt mig, och häst åt mig, och russin och fikon och ...?”

”Jag glömde allt mina barn!” sade fadren med synbar glädje strålande i det öppna ansigtet, i det han med en viss otålighet kysste de små. ”Välkomna mina vänner, det passar bra att I ären här, så få vi alla dela denna glädje. Se här läs Elisabeth!” och han lade en tidning för sin maka, derpå räckande de båda gästerna hjertligt handen.

Med blicken följande det ställe, hennes man utvisat, förblef Elisabeth stum ett par minuter; derpå utbrast hon gladt: ”Rudolph Berg är utnämnd till borgmästare här!”

”Ja, och här skrifver han, att det mycket gläder honom att komma på samma ort som jag, och att han hoppas att få anse mitt hem som sitt eget, och dig, min egen gumma, som sin syster; hvad säger du dertill?”

”Hvad annat än ett hjertligt ja! Du vet ju Leonhard, att dina vänner äro mina, skulle jag då ej med glädje omfatta denne, den käraste af dem alla?”

”Tack du goda! Lyckönsken mig mina vänner att få till samma stad en af mina barndoms lekkamrater, den bästa vän jag eger.”

”Elisabeth undantagen, hoppas jag dock,” sade Virginia leende. ”Skulle jag vara som hon, blefve jag svartsjuk.”

”Det skulle sannerligen ej löna sig,” sade denna med lekfullt trotsig ton.

”Huru! hvad hör jag? sätter du så föga värde på din mans kärlek?”

”Ja ty hon är säker att alltid äga den,” sade Leonhard leende. ”Men det ser ut som I ej viljen lyckönska mig; Ferdinand, du har ännu ej sagt ett ord, känner du Berg?”

”Till ryktet, icke personligen.”

”Nå hvad säger ryktet om honom?”

”Mycket.”

”Godt eller illa?”

”Kära Elisabeth! du vet att jag ej är af dem, som finna ett nöje i att utsprida historier, de der börjas med orden: ”det säges” eller ”man berättar,” ej heller tror jag synnerligen på dem; likväl kan jag sanningsenligt säga, att de rykten, jag hört om Berg, äro långtifrån fördelaktiga, — ursägta bror Lindmark, blif ej ledsen, jag berättar ju endast hvad som säges — det förljudes nemligen, att han varit förlofvad med en ung intagande flicka, hvilken han mycket älskat, men åter helt plötsligt, utan orsak, övergifvit, och tros nu vara förlofvad med en annan.”

”Det är icke sannt!” utbrast ifrigt Leonhard. ”Rudolph är ej sådan, jag känner honom bättre.”

”Och vore det än sannt,” sade Virginia, ”hvad mer! då vore han ju endast lik alla andra, alla karlar åtminstone.”

”Icke alla,” inföll Elisabeth; ”det finnes kärleksfulla, trofasta karlar, ja Virginia, skaka ej så ditt vackra hufvud. Jag vet, att de finnas, men de finnas också, som ej anse för något brott att bedraga ett hjerta, som tillhör dem, de finnas som med kall blod krossa en arm qvinnas hela jordiska glädje och frid, förspilla hennes sällhet, hennes väl och kanske ändå dertill triumfera. Dessa äro lumpna, lågtänkta varelser, huru högt de äfven må stå i verldens ögon, och jag för min del kan icke annat än afsky och förakta dem.”

”Elisabeth, säg icke så,” sade Ferdinand mildt; ”vi skola icke dömma, endast beklaga de vilseförda, ty de straffas nog redan derigenom, att de ingen lycka kunna finna på jorden. Derföre skola vi lemna domen åt Honom, som den tillhör.”

”Icke vill jag dömma dem,” sade Elisabeth ödmjukt, ”ty hvad vet den, som aldrig blifvit pröfvad; kanske skulle jag under samma förhållanden icke varit bättre. Jag ville endast säga, att jag ogillar dem.”

Hon tystnade och de andra äfven. Virginia hade fattat guitarrn, som låg på soffan, och med mild, behaglig stämma sjöng hon en af Runebergs sånger, hvilkas toner aldrig skola bli fremmande för Finska hjertan. Vi vilja emedlertid upplysa våra läsare om det förhållande, hvari dessa personer stå till hvarandra och litet närmare skärskåda dem.

Leonhard Lindmark var en obemedlad yngling, då han för nära tolf år sedan ankom till ... och blef antagen som bokhållare på ett rikt handelskontor derstädes. Hans flärdlösa väsende och stränga redlighet, hans ordningssinne och vana vid affärer gjorde, att han inom några år så lyckades vinna sin patrons förtroende, att denne ingenting företog sig utan att rådgöra med den unge kontoristen; och mångengång uppsteg i den hederliga patronens hjerta den önskan att en gång få kalla den unge mannen son, och att i så skickliga händer få öfverlemna sin kära handel och den förmögenhet, som var hans eget verk. Försynen tycktes äfven gynna denna hans önskan, ty med hvarje år närmades de hvarandra allt mera. Den unge Lindmark kände sig snart och för alltid fängslad af sin patrons enda barn, den vackra Elisabeth, som å sin sida fattade allt större tillgifvenhet för den behaglige ynglingen, och ett par år före sin död hade gamle Holmén den glädjen att se sin käraste förhoppning gå i fullbordan, då han med djup rörelse lade sin sextonåriga dotters hand i dens, hvilken hennes hjerta utvalt. Det unga paret lefde lyckligt hos sin fader, som öfverlemnat hela sin handel åt mågen och nu i stillhet tillbragte de sista åren af sin verksamma lefnad, tills han efter få år följde sin maka i grafven, välsignande sina barn, dem han lemnade djupt bedröfvade öfver hans bortgång. Sedan den första sorgen var öfver, tröstade sig dock den fader- och moderlösa. I sin makes rika kärlek fann hon en ersättning för alla förluster, och snart såg hon sig äfven omgifven af barn, som i ett lyckligt hem utgöra solen och glädjen i lifvet. Så hade nu sex år förflutit, se’n deras förening och hvarje dag hade endast fört dem närmare hvarandra, i det den lärt dem bättre känna det djup af kärlek, deras hjertan ägde och allt bättre uppskatta hvarandras goda egenskaper. De syntes nu så oskiljaktigt, så fast förenade, att intet kunde slita dem från hvarandra, och dock var pröfningens stund icke ännu slagen.

Den unge mannen, vi kallat Ferdinand, var kusin till Elisabeth. Från späda år fader- och moderlös och dertill utan alla medel lemnad ensam i verlden, blef han upptagen af sin farbror, Elisabeths far, och jemte henne uppfostrad. Tidigt visade han dock afgjord böjelse för studier och afsmak för handeln, till hvilket han var ämnad, och detta, i förening med hans allvarsamma och tysta lynne, gjorde, att en viss köld mot honom uppsteg i farbrodrens bröst, hvilken köld han dock — vi måste till hans beröm säga det — så mycket i hans förmåga stod, sökte dölja, ehuru det ej alltid lyckades. Ack, han hade icke hyst något agg till honom, om han vetat, att i djupet af ynglingens hjerta bodde en stolt, men tillika ödmjuk ande, som lät honom bittert känna hans beroende ställning, och som tidigt uppväckte hos honom en brinnande håg att genom eget arbete komma fort i verlden. Holmén deremot såg i hans sträfvande blott trotsighet och motsägelseanda, ty han förmådde ej begripa, att någon kunde finnas, som icke älskade handeln, detta hans lifs lif. Dock lät han brorsonen fritt följa sin böjelse och sparade intet, som kunde underlätta hans studier.

Men om Ferdinand stundom hos sin fosterfar fann sträfhet och missnöje, såg han deremot endast kärlek och välvilja hos hans dotter. En innerlig vänskap förenade de båda kusinerna och i Elisabeths bifall fann han alltid uppmuntran i sina studier. Hans största glädje var, då hon med klappande hjerta och en hög rodnad af deltagande på de sammetslena kinderna, lyssnade till hans berättelser ur Roms och Greklands historia, eller då han talade om Trojas fall eller Israeliternes storhet. Huru lycklig var han ej att, då de ströfvade vida omkring, ute bland skärgårdens skogbevuxna holmar, kunna, vid hennes frågor om blommor och gräs, nämna deras namn och beskrifva deras egenskaper, eller, då de en stjernljus afton sutto tillsammans vid något fönster och beskådade den klara himmelen, kunna säga henne hvad dessa ljusbilder hette, och beskrifva deras eviga vandring på sina strålande banor. Detta var hans stolthet och glädje, och huru belönade ej Elisabeths tacksamhet hans möda och ansträngningar. Så lefde de lyckliga tillsammans ända till den tid, då Leonhards och Elisabeths böjelse för hvarandra blef mera märkbar; då på en gång blef Ferdinand förändrad. Hans lynne, förut allvarsamt, blef nu dystert och tungt, och var han fåordig förr, blef han nu stumm och sluten, ehuru alltid lika vänlig och öm mot Elisabeth; och då hon blyg förtrodde honom sin kärlek till Leonhard, önskade han henne varmt lycka och sällhet, och sade många ord af beröm öfver den, hennes hjerta utvalt, hvilket var en stor fröjd för Elisabeth. På hennes bröllop var han äfven, men straxt derefter for han till Helsingfors för att fullborda sina studier och derefter taga kandidatexamen. På flere månader erfor man i hemmet ingenting om honom; blott ett dunkelt rykte sade, att han fallit i händerna på de så olika bedömda pietisterna, hvilka i Sverige benämnas med det så betecknande namnet läsare; men på länge kom ej en rad ifrån honom. Sluteligen fingo de genom tidningarne erfara, att han blifvit prestvigd i Åbo och förordnad till adjunkt i ett pastorat långt upp i Österbotten. Vid samma tid erhöll äfven fosterfadren ett bref, deri han skref, att han nu först rätt begrep sin kallelse och det fåfängliga i hans fordna sträfvande, och att han derföre öfvergifvit planen att blifva magister och doktor, hvarföre han nu ofördröjligen egnat sig åt det andeliga ståndet, såsom det enda hugsvalande i vår syndbelastade verld. Likväl tackade han innerligt sin farbror för all hans välvilja och ömhet, nedkallande himmelens välsignelse öfver honom, men tillika afsägande sig för framtiden allt vidare understöd, sägande sig äga nog af sin tjenst. Djupt upprördes den gamle mannen af detta bref, det sista han erhöll, och vid sin död skänkte han honom en ansenlig del af sin förmögenhet. Sex år hade förflutit utan att Elisabeth och Leonhard haft någon underrättelse från Ferdinand, då han en vacker dag sågs lifslefvande inträda till dem. Han hade blifvit utnämnd till kapellan i närgränsande socken. Sedan den första glädjen var öfver, sågo de med förvåning den härjning tiden åstadkommit hos honom. Han var ännu icke fullt tretio år och såg ut att vara nära femtio. Det ljusa håret var gråsprängdt och glest, gestalten framåt böjd, en skär rodnad lågade stundom på den insjunkna kinden, och de blåa ögonen glänste ofta matta och glasartade. För öfrigt var hans väsende mildt och vänligt, ehuru allvarligt, utan spår af denna fördömmande stränghet, eller det proselytmakeri, hvarföre hans likar voro och ännu äro, fast ofta orätt, beskyllda. Ett halft år hade han nu åter vistats i deras granskap och under denna tid sällan besökt dem, men hvarje gång, som det syntes, med allt större tillgifvenhet i sitt hjerta, allt ömmare i sitt väsende.

Ännu med några ord vilje vi redogöra för den fjerde personen i sällskapet. Virginia Holmén var en tredje brors dotter och således kusin till Ferdinand och Elisabeth, och blott två år yngre än den sistnämnda, hennes käraste lekkamrat och vän. För Virginia var Elisabeth ett non plus ultra af qvinlig fullkomlighet och hennes mönster och förtrogna i allt. Det var icke allenast denna svärmande, lätt öfvergående tillgifvenhet, man erfar vid tjugu år, det var den djupa, sanna och afundsfria beundran man skänker en rikt lottad varelse, hvilken man känner sig vida underlägsen och dock af allt sitt hjerta älskar. Virginias föräldrar voro, ehuru välmående, ej rika, hvilket hade hindrat dem att ge annat än en huslig uppfostran åt sina många barn. Af Elisabeth hade Virginia lärt sjunga och litet musik, samt rita och finare handarbeten, dessa små insigter, så vackra och nyttiga för ett fruntimmer; och som hon hade lust och fallenhet, hade hon gått rätt långt i allt detta. Sådan var Virginia, föröfrigt en täck brunett med blixtrande bruna ögon, af en stolt hållning och en smärt, yppig vext. Hennes hjerta var godt och oförderfvadt, hennes väsende flärdlöst, men bestämdt, och en ovanlig trofasthet låg i botten af hennes själ. Hon var en af dessa varelser, mägtiga af en djup och oföränderlig kärlek, som, om den krossades, kunde lida och dö, men icke byta kärlek i hat, icke larma och klaga, utan blott bedja tyst för dem hon älskade och se’n gå bort.

En ny person.

”Hvem skulle min herre vara?”

Åter var det afton, fastän några veckor sednare, än den förr beskrifna. Snön låg ännu qvar, ehuru det led mot våren, och den mörka himmelen lät störtbad af regn nedfalla öfver jorden för att rena den till dess blifvande skönhet.

Vi införa åter läsaren i samma rum som förra gången och finna der Elisabeth knäböjande framför vaggan, der hennes späda dotter låg, orolig och gråtande. Med ömma ord och smekningar sökte hon tysta den lilla, som säkrast lugnades, då modren med en ovanligt klangfull och vacker stämma sjöng Runebergs vackra vaggvisa. Om en stund inslumrade barnet, och då modren såg, att hon hvilade lugnt, steg hon sakta upp från sin knäböjande ställning och satte sig i soffan, fattande ett arbete som låg framme. Men snart slöto sig äfven hennes ögon, arbetet nedföll på mattan vid hennes fötter och hon insomnade. Hon hade vakat mycket under de föregående nätterne och sof tungt, med hufvudet tillbakaböjdt mot divanens dynor och hvilande öfver ena armen. Det utsöktaste koketteri hade ej kunnat gifva henne en behagligare ställning. Den svarta klädningen nedföll i djupa veck kring den smärta, fina gestalten och dolde till hälften de små, i karmosinröda sammetstofflor instuckna fötterna; den hvita musslinshalsduken hade halkat ned för axlarne och öfver den runda, välformade alabasternacken böljade det nu upplösta gullgula, lockiga håret i yppig rikhet. Värman i rummet hade spridt en högre färg än vanligt öfver de lena kinderna och sömnen hade förtagit detta drag af oro, som en stund förut sväfvade öfver hennes anlete, och i stället gifvit det ett uttryck af oändlig mildhet och ljufhet. Hela den hulda gestalten, upplyst af det matta lampskenet, såg fée-lik ut.

Väl en timma hade hon slumrat så, då dörren öppnades och en mansperson inträdde. Det var en hög, stolt figur, med ett mörkt och dystert anlete. Förvånad och tvekande blickade fremlingen kring rummet och varseblef den sköna slumrerskan. Han tog några steg framåt, men stadnade, betagen af den herrliga synen; efter några minuter hemtade han sig dock och ämnade återvända, då Elisabeth i samma ögonblick vaknade, rätade på sig och uppslog ögonen. Häftigt spratt hon till, i det hon till hälften reste sig, en hög rodnad flög öfver hennes ansigte och hon stirrade häpen på fremlingen. Denne, som tydligt läste frågorna: ”hvem är ni?” och ”hvad vill ni?” i hennes blick, framträdde ett par steg och sade leende:

”Jag ber om ursägt för min ofrivilliga förbrytelse! Mitt namn är Berg och, såsom nyss anländ till denna min blifvande vistelse-ort, skyndade jag att genast uppsöka en gammal vän, handelsman Lindmark och blef af en domestik visad hit, — — men kanske herr Lindmark ej är hemma?”

Elisabeth, som af hans föregående tal hört endast namnet, sprang upp och utropade utan besinning med glädjestrålande blick: ”Berg! Rudolph Berg?”

”Ja!” sade fremlingen gladt, ”så är mitt namn och om jag icke bedrager mig, ser jag nu framför mig Elisabeth Lindmark?”

”Jag är er väns maka,” sade denna rodnande af förlägenhet, ”och han har ofta nämnt ert namn för mig. Det fägnar mig att se er; välkommen till oss!” och med oefterhärmligt behag räckte hon honom handen, den han vördnadsfullt kysste.

”Min man är nog hemma,” sade Elisabeth efter en pauss, ”var god och stig in!” och hon öppnade en dörr, tecknande åt gästen att följa sig.

Han efterkom dock icke uppmaningen, utan sade: ”det ser så trefligt ut här inne, får jag ej stanna här och invänta Leonhard? Om jag spår rätt, så kan han icke dröja länge härifrån.”

Tonen, hvarmed dessa ord yttrades, var fullkomligt enkel och naturlig, den innehöll intet galanteri eller smicker; utan tycktes vara hjertats språk. Derföre svarade Elisabeth gladt och eget: ”Gör som ni behagar och var hemmastadd hos oss.”

Sedan ringde hon och bad den inträdande pigan hemta ljus och tillsäga handelsmannen, att hon ville tala vid honom, men icke nämna ett ord om den fremmande; det skulle bli en surpris för Leonhard. Glad inträdde denne efter ett par minuter.

”Nå! hvad vill du min lilla rara gumma?” frågade han utan att varseblifva vännen.

”Hon ville bevisa, att du är den lyckligaste menniska på jorden,” sade denne uppstigande och framträdande.

”Rudolph!” utbrast Leonhard och tryckte varmt vännen till sitt redliga, trofasta bröst. ”Så är du då här, välkommen till mitt hem! måtte du alltid anse det som ditt eget, och icke vantrifvas här.”

”Sörj icke derföre,” sade Rudolph tryckande hans hand, ”jag sköter nog min egen trefnad; dessutom finner jag mig re’n så hemmastadd här, att det är en lust åt.”

”Gör du? Nå det var godt! Elisabeth se här min vän, som jag så ofta omtalat.”

”Vår bekantskap är redan gjord,” sade Rudolph i det han kastade en blick af belåtenhet och nöje på Elisabeth. ”Din fru var den första, som välkomnade mig i detta hus.”

”Var hon det? Det gläder mig; men I fån ej kalla hvarandra vid ett så fremmande namn. ”Du” är ett så vackert ord och för min skull, som I båda älsken, skolen I kalla hvarandra så.”

”Gerna!” sade Elisabeth och räckte Rudolph handen. Han tog den och tryckte den stum till sina läppar.

”Elisabeth, du måste ge honom en kyss!” sade Leonhard vänligt. ”Du- och välkomst-kyssen.”

Elisabeth rodnade djupt. ”O Leonhard,” sade hon, ”fordra ej detta!”

”Nej Leonhard, fordra ej denna uppoffring af din maka,” sade Rudolph ironiskt.

”Uppoffring! Hvarföre skulle det vara en uppoffring af henne?”

”Emedan hon då måste kufva den motvilja jag tyckes ingifva henne.”

”O säg icke så!” inföll Elisabeth hastigt. ”Rudolph inger mig ingen motvilja.”

”Jag tror det, och om så är, så kyss honom då,” och Leonhard lade sjelf sin maka i vännens armar.

Det finnes stunder i ett menniskolif, då en ond genius synes styra hennes handlingar alltid till det värsta, ehuru rena motiverna äfven kunna vara; huru många gången får man ej bittert begråta en handling, begången under dylika olyckliga stunder! Ofta, ja många år sednare, påminde sig Leonhard det steg, han tog i denna stund, och han — ångrade. En kyss, hvad är den? ett hastigt öfvergående något, ett ting som inga spår qvarlemnar. Och ändå, ändå! hvarför denna darrning i hjertat? dessa nedslagna ögon? denna glödande rodnad på kinderna? dessa brännande läppar? och framför allt, hvarföre denna trånad, detta outplånliga minne, så farligt, så förledande? Man känner ej den eld, kyssen eger, blott att den lefver der, och verkar, ofta förstörande. Kyssen är en ande, så liten och dock så stor, så mägtig!

Med nedslagna ögon slet sig Elisabeth från Rudolph och ilade skakad och sökande skydd hos sin make, vid hvars bröst hon gömde sitt blossande ansigte. Leonhard upplyftade leende hennes hufvud och såg med förvåning några klara tårar glimma på den nu bleka kinden. Han kysste ömt bort dem och sade vänligt: ”Tag din guitarre och sjung en liten sång för oss.”

Hon gjorde det, och under sången lugnades hennes oroliga sinne. Tonerna blefvo allt högre och klarare, hon glömde allt och alla och lefde blott i sången. Betagen lyssnade Leonhard, och Rudolph satt drömmande med pannan lutad i handen och armen stödd mot divanens kuddar, under det blicken, mörk och forskande, var fästad vid sångerskan.

De voro så olika, dessa begge män. Leonhard var ljus och glad och hans vackra, öppna anlete och lätta, flärdfria väsende ingaf förtroende och vänskap; det fanns någonting oemotståndligt tilldragande hos honom, något som gjorde, att man genast fann sig väl och hemmastadd i hans närhet. Dessutom strålade hans stora, mörkblå ögon af så mycken godhet, och redbarheten hade tryckt sin stämpel på den höga, skönt formade pannan, lätt beskuggad af ljusbruna lockar. Rudolphs drag deremot voro mörka och dystra, det kolsvarta, glänsande håret föll rakt och stripigt ner för en oftast rynkad panna, som, ehuru ovanligt hvit och fin, dock bar ett omisskänneligt drag af djerfhet och trots. Samma uttryck uppenbarade sig äfven i linierna kring den hårdt tilldragna munnen, i den romerska näsans böjning och i hela hållningen af den höga, raska, ehuru smärta gestalten. Ögonen voro svarta och glödande och den blick af hat, förakt eller kärlek, som utgick ifrån dem, måste oemotståndligt träffa sitt föremål. Hela väsendet, ehuru fullkomligt flärdfritt, förblef kallt och fremmande, en viss frånstötande stolthet var grunddraget deri.

Men nu tycktes hans väsende upptinas, det syntes som om isen i hans hjerta bortsmält i Leonhards och Elisabeths närvaro och när hon slutat sången och glad och upprymd språkade med de båda vännerna, deltog han muntert i samtalet. Då han efter slutad qvällsvard tog god natt, utbad han sig tillstånd att få anse sig som en medlem af deras familj, och på Leonhards svar, att han skulle vara hemmastadd hos dem, sade han skämtande:

”Tack! men om jag trifdes här så väl, att jag skulle alla dagar återvända?”

”Så mycket bättre!”

”Måtte du aldrig tycka annorlunda!” med dessa ord gick han.

”Nå hvad tyckte du om Rudolph?” frågade Leonhard sin maka se’n de blifvit allena.

”Han såg ståtlig ut, men det låg en köld i hans väsende som jag ej tyckte om. Inte liknade han dig.”

”Inte det? Nå! hvilkendera tycker du mera om?”

”Hvilken fråga! Var det ej ditt öppna, kärleksfulla väsende jag först fäste mig vid? är det ej derföre jag älskat dig?”

”Kanske! det är godt! men tro ej att Rudolph är sådan han synes, i hans bröst lågar nog kärlek till allt godt och stort, allt ädelt och skönt. Sådan var han som gosse och jag tror ej att hans sinnelag se’n dess förändrat sig.”

Hvarföre rodnade Elisabeth vid dessa ord? Ack! en aning sade henne, att hennes makes vän ej var den samme som förr, och denna aning spred en viss oro i hennes hjerta; dock teg hon dermed och sade endast: ”Möjligt!”

Rudolph Berg.

Haf tack! min räddare och vän,

Vi träffas väl en gång igen!

Anonym.

Rudolph Berg var född i H.... Hans fader var en förmögen handlande derstädes, och den ende sonen utgjorde hans stolthet och glädje. Tidigt blefven moderlös, var han lemnad utan all närmare tillsyn, ty fadren, upptagen af sina affärer, kunde blott sällan egna sonen någon uppmärksamhet. Detta, i förening med fadrens nästan klemande ömhet och eftergifvenhet för alla hans nycker, gjorde, att han redan som gosse var häftig och vild, men dyster, tyst och sluten. Likväl var hans hjerta godt, han var slösande gifmild, och för hvarje lidande hade han tröst och råd, men aldrig sågs, ens i späda år, en tår i hans mörka öga. Det var ett slags behof hos honom att göra godt, men denna godhet förlorade sitt värde genom den köld, med hvilken den utöfvades. Hans kamrater och jemnåriga drogo sig undan för den ”stolta, högmodiga pojken,” som de kallade honom, och aldrig sågs han deltaga i deras allmänna lekar på fristunderna. Likväl må man ej tro, att han var likgiltig för sin ålders fröjder; tvärtom njöt han dem mera och oftare än någon af sina jemnåriga, ehuru för det mesta ensam. Ingen pojke i hela nejden var så snäll skridskolöpare, eller klef så vågsamt efter fågelbon i de högsta trän och åkte i så svindlande fart kälke nedför de högsta berg och backar. Dessa ofta farliga färder gjorde, att hans kropp blef stark och härdad, van vid köld och värma.

Invid hans faders stora, prägtiga stenhus, stod ett litet, obetydligt af träd, som egdes af en fattig, men hederlig handtverkare, vid namn Lindmark. Också han egde blott en enda son, hans största skatt, hans ögonsten, den han ville uppfostra till något annat än handtverkare. Han ville ej, att hans enda barn skulle känna det armod, som ofta blir den idoga arbetarens lott på hans ålderdom, se’n yngre och skickligare medtäflare uppstått och bemägtigat sig all arbetsförtjenst. För dessa olycklige gamle, om de icke lyckats spara något ihop från yngre åren, återstår endast brist och fattigdom, och mången gång få de händer, som förr varit idoga, tvina bort i elände. Lyckligtvis äro de fall sällsynta i vårt land, då de fattiga drifvas ända till hunger; men också nödgas mången, som i sin ungdom varit idog och skicklig, på sin ålderdom lida brist och nöd utan eget förvållande. Kunde det icke vara annorlunda? I vårt land hafva snart alla stånd pensionskassor; månne ej en sådan äfven kunde och borde inrättas till hjelp för de handtverkare och arbetare, hvilka genom olyckshändelser, eller eljest utan egen medverkan råkat i brist? Eller skola så många nyttiga samhällsmedlemmar ännu framdeles dö i fattigdom, för det deras bemedlade kamrater vilja lefva i öfverflöd och pragt? Ja pragt! ty till den grad har fåfängan och öfverflödet gripit kring sig i vårt land, särdeles bland borgare- och handtverksklasserna. Vi vilja hoppas, att vår tid, så upplyst och varm för det rätta, skall afhjelpa äfven detta missförhållande.

Rudolph Berg och den unge Leonhard Lindmark voro grannar och skolkamrater, men endast sällan gingo de tillsammans. En dag, de var i början af vintern, fingo gossarne lof att åka skridsko nere på hafsviken under deras stad. Glada skyndade de alla ut, försedda med skridskor och kälkar. Äfven Rudolph och Leonhard voro med; men nu, som vanligt, skilde sig den förre ifrån de öfrige och skrann ensam. I vida cirklar kretsade han, snabb som en fågel, och ingen kunde mäta sig med honom i vighet och styrka. Slutligen begaf han sig längre fram på isen, icke aktande de andras varnande rop och böner att återvända. Högt skrattande och triumferande, svängande mössan öfver hufvudet, ilade han endast snabbare längs den glatta isen utåt sjön, men på engång hördes ett hemskt, ihåligt brakande, och han försvann för kamraternas häpna blickar. Isen hade brustit och han låg tyst, arbetande att rädda sig ur afgrunden; men med hvarje tag brast den svaga isen och vaken blef blott större och större. Intet rop om hjelp gick öfver hans läppar, men hjelparen var dock nära. Sedan den första häpenheten var öfver, ilade Leonhard Lindmark snabbt utåt isen, ropande: ”kamrater, kommen! vi skola rädda honom!” men då han såg, att ingen följde, ropade han med vredens rodnad på sina, af köld och ångest, bleka kinder: ”krukor! efter I ej ha’n mod att rädda en menniska, som drunknar, skall jag försöka hvad jag ensam, med Guds hjelp, förmår.” Och Gud tycktes gifva honom vingar, ty med ljungeldens fart flög han fram öfver isen och stod snart vid kanten af vaken. Ännu syntes Rudolphs hufvud öfver vattnet, men endast svagt förmådde han mera arbeta att hålla sig uppe. Hans händer, äfvensom hela kroppen, voro stelfrusna. ”Gud ske lof! du lefver!” utbrast Leonhard och kastade sin gördel, som han redan under vägen löstagit, till kamraten, förmanande honom att hålla väl fast. Sedan, lindande den andra ändan kring sitt eget lif, borrade han skridskorna fast i isen, hvarest den kändes som starkast, drog med hela sin styrka på gördeln och lyckades äfven bringa kamraten upp. Hans glädje var stor, men ännu tog Rudolph hans hjelp i anspråk; han var nemligen så stelfrusen, att han ej mera förmådde skrinna tillbaka. Leonhard ilade derföre till de andra och återvände genast med en kälke, på hvilken han lade Rudolph, band kälkens snöre om sitt lif och återförde honom sålunda till stranden.

Hemkommen, sade Rudolph till den öfver hans utseende förskräckta fadren: ”Jag har fallit i sjön och skulle drunknat, om ej Lindmarks son räddat mig. Han var den enda, som vågade sitt lif på den svaga isen, för att frälsa mitt. Jag vill belöna honom.”

Fadren gaf glad sitt bifall och Rudolph gick till sin räddare. ”Leonhard!” sade han och föll honom om halsen, ”du har räddat mig, vi äro således nu bröder. Kan jag göra något för dig igen, så nämn det blott: du vet att min far är rik och att han både vill och kan löna dig.”

”Min gerning förtjenar intet pris,” sade Leonhard, ”men om du vill göra mig en tjenst, så utverka, att jag blir antagen på din fars handel. Jag har länge i hemlighet önskat det.”

”Gerna! Och du skall få resa ut till Lybeck och Hamburg och Paris för att fullkomna dig i yrket, likasom Anton C... och Calle B...”

”Det vore mer än jag någonsin kunnat drömma om.”

”Men icke mer än du förtjenar. Lita på mig, att du det får.”

Och han höll ord. Ännu samma dag flyttade Leonhard till Bergs, och se’n han derstädes inhemtat de nödigaste kunskaper i handel, fick han medel att på ett par år företaga en utrikes resa för att ytterligare utbilda sig. Under denna tid hade han den olyckan att förlora sin välgörare, och återvände, straxt efter inhemtad underrättelse derom, till H... igen. Med förvåning varseblef man nu att Bergs affärer, ehuru ej dåliga, dock på långt när icke voro i det blomstrande skick, man allmänt trodde, och med grämelse såg sig Rudolph bedragen i sin förhoppning, att kunna öfverlemna hela fadrens handel åt den för honom så kärblefne räddaren. Likväl anslog han en betydlig del af sitt arf åt Leonhard, hvilket denne dock icke emottog, och se’n alla affärer voro utredda, skiljdes de båda vännerna åt. Leonhards öde, från hans ankomst till .... känna vi redan, och hafva nu sett orsaken till den vänskap, som herrskade mellan dessa olika personer; en orsak, den Leonhard troget förtegat äfven för sin maka, då han deremot aldrig upphörde att omtala all den godhet, han åtnjutit af Rudolph och hans far.

Rudolph åter kom in som auskultant i Åbo Hofrätt och gjorde sig snart känd som en skicklig jurist, men ändå mera genom sin fåfänga, sin slösaktighet och sitt underliga, dystra lynne. Hans intressanta, icke obehagliga utseende, hans stolta hållning och väsen samt mången vacker talang gjorde honom till damernas gunstling. Ur mången blomma sög han honing, utan att förmås qvardröja. Ett par gånger tycktes han väl allvarligt fästad, men länge varade det ej, innan han åter var fri. Den första af dessa flickor var vacker, rik och af en ansedd slägt, och tycktes älska honom af allt sitt hjerta. Det var, hvad man kallar, ett godt parti och alla Rudolphs kamrater lyckönskade honom varmt, under det mången i tysthet afundades denna lycka. Äfven han sjelf syntes en tid ovanligt glad och belåten, men plötsligt blef hans förhållande mot sin trolofvade kallt och tvärt och slutligen övergaf han henne. Bittert tadel mötte honom nu från alla sidor; ty man såg ingen orsak till detta hans handlingssätt, och den öfvergifnas bleka kinder och sorgsna väsen, hvilka talade tydligt om en ännu ej öfvervunnen kärlek, väckte allmänt deltagande. Han tycktes ingen uppmärksamhet fästa dervid, ej heller vid den köld, som öfverallt mötte honom, utan framgick stolt och lugn som vanligt. Åter förlofvade han sig med en ung, mycket vacker, men enfaldig flicka, som emot sina föräldrars vilja, blott följande sitt hjertas val, lofvade honom sin tro. Äfven henne öfvergaf han snart och, ledsen vid den ort, der han numera ingen glädje kunde finna, sökte han borgmästare-tjensten i .... Ryktet om hans tvära, frånstötande väsen hade föregått honom och stämmt sinnena till hans nachdel, och endast Leonhards ifriga bemödanden förskaffade honom rum på förslaget. Sålunda ville han ännu en gång bevisa sin vänskap och tacksamhet.

Vi vilja nu återföra läsaren till den afton, då Rudolph, hemkommen från sitt första besök hos Lindmarks, inträdde i den våning, Leonhard hyrt och möblerat åt honom.

Rummet, der vi inträda, är stort och dystert, endast svagt upplyst af en dunkel lampa i taket. Vid dess sken se vi ett fortepiano, öppet och betäckt med musikalier; på ett litet bord vid ena väggen ligga en hop böcker och ofvanpå dessa en flöjt; midt emot står en stor imperialsäng, beskuggad af mörkgröna taftsgardiner, och i de tre fönstren prunka en liten samling utsökta pragtblommor i höga alabasterurnor. Allt i detta rum, från den prägtiga, turkiska golfmattan, till den fina doft af utsökta vällukter, som var kringspridd öfverallt, talade om lyx och ett sträfvande att göra lifvet så behagligt som möjligt. Endast egaren sjelf syntes så vida skiljd från all fåfänga och flärd, att det gjorde contrasten så mycket skarpare. Han hade aflagt rock och halsduk, och påtagit en nattrock af mörkröd sammet. En högre rodnad än vanligt betäckte hans ansigte, pannan var slät och ögonen blixtrade gladt. Han satt i skuggan, med hufvudet lutadt mot handen och, som det tycktes, försjunken i djupt begrundande. Slutligen uppsteg han hastigt, gick några varf häftigt upp och ned i rummet och talade dervid halfhögt för sig sjelf, med åter rynkad panna:

”Man säger, att lidandet renar och höjer själen öfver all låghet, all uselhet. Jag har lidit mycket, lidit djupt, ehuru obemärkt. O! om de vetat, dessa menniskor, som dömt mig så hårdt, för gerningar, hvilkas orsaker de ej kännt, eller ens kunnat begripa, om de också kännt dem, — om de vetat, huru djupt deras orättvisa grämt mig, och det midt under det förakt jag visade derför, — de hade häpnat och förlåtit mig. Och dock, hvad hade jag brutit? Har jag icke dyrkat skönheten i allt, i natur och handling? Har ett ansigte, en blomma, ett djur, som varit vackert, en handling skön och ädel, halkat undan min beundran? Var det icke för hennes skönhets skull, jag tillbad henne, hon med de ljusa lockarne och den strålande blicken? Ack! när den så öm och kärleksfull häftades på mig, huru darrade jag ej af glädje och förtjusning. Hon såg så mild, så huld ut. Jag ansåg den sköna yttre omklädnaden såsom en reflexionsspegel, troget återgifvande det inres renhet och glans. Hur jag bedrog mig!!! Den morgonen glömmer jag aldrig då jag obemärkt inkommen, såg henne slå en stackars tjensteflicka, under det hon öfverhopade henne med förebråelser i ordalag, som aldrig böra gå öfver en qvinnas läppar. Det sköna ansigtet var vanstäldt af vrede och nästan oigenkänligt. Vid min röst vände hon sig om och bleknade djupt för den blick, jag slungade mot henne. Gråtande kastade hon sig i mina armar och stammade: ”Förlåt mig! jag skall bättra mig!” Jag lade henne ned på en soffa och sade kallt: ”För din egen skull vill jag hoppas, att så sker: mellan oss är det slut för alltid.” Kanske var det hårdt af mig, men bedraga mig sjelf och henne ville jag icke, ty efter denna stund förblef mitt hjerta kallt för henne, och den ånger och sorg, hon visade, förmådde ej uppvärma det. Men mitt varma hjerta behöfde kärlek. Jag såg mig åter ikring; då varsnade jag en flicka — god och älskelig såg hon ut att vara; — jag trodde henne bli nog för mig, men hennes förstånd var dunkelt, hon begrep mig ej. Hvem tadlar den, som af sin blifvande maka fordrar likstämmighet och deltagande i sina sträfvanden, eller till det minsta önskar att ej se sin längtan misskänd? Och dock blef jag så hårdt dömd af verlden. Nu återstod mig, efter denna andra skiljsmessa, ingen annan kärlek än till stjernor och blommor och musik, och det var en kärlek, som ej kunde, gäcka mina förhoppningar. I två år har jag uteslutande älskat er,” fortfor han, tankfullt strykande de vackra bladen af en blomma, ”men denna kärlek har ej varit nog, den har ej gjort mig lycklig. I afton känner jag det åter djupare än någonsin. Leonhard! Hvarföre är du så lycklig? hvarföre? .... Dock du förtjenar det, dig vill jag icke afundas. Men ändå huru skön, huru ljuf är ej hans maka! Jag har aldrig sett en sådan englabild. Månne också hon kan bedra? Jag tror det ej, hon såg så ren ut. En sådan maka att lefva, att sträfva för — det vore ett paradis på jorden; men jag fruktar hennes like icke finnes. Hade jag sett henne förr — så —” stampande med foten häftigt i golfvet — ”dock nej, hvarför dessa tankar, jag bör icke hysa dem! Kanske finner jag en syster till henne i inre och yttre skönhet. Hon är ju från denna stad; kanske finnes här hennes like? Jag vill lära känna det snart; men huru? Jo jag har det!” utropade, han glad, efter en paus. ”Jag skall hålla en bal. Dit komma alla, som kunna ega döttrar, värdiga den förebild, jag utsett till jemförande. Då skall jag se och välja, och blifva lycklig, utan att behöfva afundas andra. Så är det bra! det var en ljus idée.” Han tystnade nu och tog flöjten från bordet, der den låg, och långt in på natten ljödo toner från hans rum, toner så herrliga, att nattväktaren stannade förvånad, lyssnande till dem. De inneburo en ljuf, lefvande förhoppning, Ack! — —

Balen.

”Hur strålar din skönhet i högtidens glans!

Hur blomstrar i locken den grönskande krans!”

Baldagen inföll. Klockan hade nyligen slagit half 6. Elisabeth stod färdigklädd framför den stora spegeln i sin sängkammare. Aldrig hade hon varit missnöjdare med sig sjelf och ändå hade hon aldrig klädt sig med mera omsorg än i dag. Också kan man knappast göra sig en föreställning om det förtrollande behag, som var utbredt öfver denna af spegeln fördubblade gestalt. En ljusröd sidenklädning föll i djupa veck ned till de små, i hvita sidensargeskor beklädda fötterna, helt och hållet betäckande dem genom sin längd. En tjock silfversnodd gick kring lifvet och slutade i rika tofsar vid klädningsfållen; lifvets urringning och de korta ärmarne omgåfvos af dylika. Det ljusa, glänsande håret var fängsladt i en rik och prägtig fläta, som, smyckad af hvita rosor, lik ett diadem omgaf det lilla, förtjusande hufvudet. Några halsband hvita perlor kring den vackra svanhalsen och en bukett utsökta, doftande blommor — en skänk af Rudolph några timmar förut, — fästade vid bröstet, voro för öfrigt hennes prydnader. Ett oändligt, ljuft behag uppenbarade sig för öfrigt denna afton, ännu mer än vanligt, hos henne, och en rodnad, så skär och fin, som det innersta af en rosenknopp, betäckte hennes kinder.

Länge fick hon ej stå så, försjunken i betraktandet af sig sjelf, ty Leonhard inträdde. Han stannade betagen af den syn, som mötte honom. ”Hvad du är skön!” utbrast han med ofrivillig beundran, och säkert har ännu ingen man, som i sex år varit gift, kännt en sådan förtjusning vid åsynen af sin hustru.

Leende kastade sig Elisabeth om hans hals och sade: ”Du får ej skämma bort mig genom smicker.”

”Jag smickrar ej, det är mitt hjertas mening,” svarade Leonhard med en kyss på hennes rosenläppar. ”Men min afsigt, då jag kom hit, var egenteligen icke att säga dig artigheter, utan att påminna dig om nödvändigheten att afresa, ty snart infinna sig gästerna och det är ju din skyldighet, som tjenstgörande värdinna, att taga emot dem.”

Elisabeth var genast färdig. Hon kastade en lätt svart sidenkappa öfver axlarne och, efter en kyss på de hemmablifvande barnens pannor, gick hon vid sin makes arm att sätta sig i den mjuka, beqväma kursläden, förespänd med två ystra, svarta hästar, och nu bar det af med ilande fart.

Mareschaller flammade vid porten och på gården till det hus, Rudolph bebodde, och ur de många fönstren utgick ett bländande ljussken. Lyx och rikedom mötte ögat i de ännu folktoma rummen, och för förfriskningar och beqvämlighet var det sörjdt på allt upptänkligt vis. Ensam gick Rudolph upp och ned i den stora salen. Armarna voro korslagda på ryggen och hufvudet nedböjdt mot bröstet; han såg dyster och tankfull ut. Hans svarta drägt var enkel som alltid, men buketten i knapphålet vittnade dock om en smula poesie, hvilket eljest icke röjdes hos honom.

”God afton!” ljöd plötsligt en klar röst från den öppna dörren.

Rudolph spratt till och såg sig om; i dörren stod Elisabeth. Upplyst af det klara skenet från salongens många ljus, såg hon förtrollande ut. Med samma blick som nyss af Leonhard, betraktades hon nu af Rudolph, men han teg. Elisabeth förstod dock dess uttryck och en högre rodnad spred sig hastigt öfver hennes kinder. Snart sansade han sig och gick glad och artig emot sina gäster, välkomnande dem hjertligt. Med en hastig blick bemärkte han de blommor, Elisabeth bar, och tackade henne derför. Länge dröjde det ej innan rummen fylldes af gäster. Ungdom och ålderdom om hvarandra grupperade sig i salarne och gemaken. Allt hvad det goda ... egde utmärkt, infann sig här på det bästa utstyrdt, och samlingen var verkeligen vacker och lysande.

Med forskande blick hade Rudolph mönstrat alla de af Elisabeth honom föreställda unga flickor. Ingen egde detta behag han fordrade; de kunde ej jemföras med henne. Blott en ung, högväxt, hvitklädd brunett ådrog sig hans uppmärksamhet; Elisabeth presenterade henne som sin kusin; det var Virginia. Det glada, godhetsfulla uttrycket i hennes småtäcka anlete, behagade honom mycket, äfvensom hennes enkla, oskuldsfulla väsen, hvilket gjorde en skarp contrast emot flere af de andra unga damernas. Likväl kunde hon ej bli det ideal, han skapat sig, och ifrigt forskade han vidare; men då alla gästerna infunnit sig, och ännu ingen, liknande hans förebild i skönhet och behag, uppträdt, suckade han djupt, ehuru obemärkt, och gick att hos de manliga gästerna uppfylla sina pligter som värd.

Se’n de första förfriskningarna gått omkring, gafs tecken åt orkestern. Musiken stämde opp; det var en af Straus’s valser, dessa likaså brusande som berusande melodier, dem man aldrig kan höra utan hänryckning. De unga damerna kastade längtande blickar bort till herrarne, som stodo i grupper vid dörrarne, eller midt på golfvet. Då nalkades Rudolph Elisabeth med hastiga steg. Han gjorde en lätt bugning och begärde denna vals. Hon uppsteg, kastade svandunsboan ifrån sig, och räckte honom handen. Han lade armen kring hennes smärta lif och de sväfvade fram, lik zephyrer, öfver det glatta golfvet. De valsade båda ovanligt väl och, unga och starka, glömde de att sluta, så att det ena hvarfvet börjades efter det andra. Deras blickar voro fästade på hvarandra och hans andedrägt vidrörde lätt hennes panna. Det var som om ett slags förtrollning hade kommit öfver dem; de tycktes glömma att det fanns en verld ikring dem, en verld som ej är den mest skonsamma i sina domar.

En ung man sade en gång, att han, om han hade en hustru, aldrig skulle tillåta henne valsa med någon annan karl; att om hon gjorde det, han efter denna stund ej mera kunde anse henne uteslutande för sin. Man log deråt och mången ung flicka ifrade deremot, påstående att en hustru ej behöfde lyda en så orimlig önskan, att qvinnan ej var slafvinna m. m.; det hjelpte ej att han förklarade sig anse mannen bunden af samma skyldighet. Dock hade han ej så orätt, som man tyckte. Jag är ej af dem, som anse dans för något ondt, till och med för synd; men må man förlåta mig, om jag ändå tycker, att en maka och mor icke bör finna nöje i dans, särdeles i vals, som hvarken är helsosam, ej heller, då man fördomsfritt betraktar den, är en dans, passande för den, som fattat fot i lifvet och eger dyrbara föremål att lefva för. Med ungdomen är det annorlunda; den står ännu på flygande fot, den älskar allt, som stormar och brusar; för den är valsen, den kan tjena som afledare för de öfverspända känslorna och således vara nyttig, blott den ej går till öfverdrift.

Rudolph och Elisabeth kunde icke valsa i evighet heller. Nej! äfven för dem fanns ett slut, men då han förde henne åter tillbaka till hennes plats, bad han halfhögt: ”Gif mig ännu en sådan vals i afton och jag begär ej mer!”

Elisabeth sade intet; en jakande böjning på hufvudet var hennes enda svar. Många danser följde efter denna och endast i ett par deltog Rudolph, men ej i någon vals. Det var lidet mot middnatt; då klingade åter Straus’s toner genom salen. På Sophia-valsens vingar flögo de åter utåt golfvet. Med högburet hufvud och en underlig glans strålande i de mörka ögonen, dem han ofrånvändt höll fästade på henne, sväfvade Rudolph fram, nästan bärande på sina starka armar Elisabeth. Djupt rodnande, nedslog hon ögonen för den glödande blicken, men den brände henne ännu. Det låg ett slags infernalisk makt i den, en makt för hvilken hennes hjerta bäfvade. Hennes bröst var sällsamt beklämdt, det saknade luft och slutligen steg hennes ångest till en sådan höjd, att hon blott med möda förmådde framstamma: ”stanna!” och sjönk sanslös till hans bröst.

Det blef ett buller och en uppståndelse, som ej låta beskrifva sig. Musiken tystnade och alla skyndade fram till hjelp; men Rudolph upplyftade Elisabeth och bar henne lätt, som om hon varit ett barn, till ett litet kabinett, dit skrålet från danssalen blott hördes lik en susning i fjerran. Här lade han henne ned på en soffa och, stödjande hennes hufvud mot sin arm, knäföll han derinvid.

Med djup ånger och grämelse betraktade han hennes bleka anlete, och, tryckande en kyss på den lilla snöhvita handen, som hängde maktlös ned längs hennes sida, bad han: ”förlåt, förlåt!” Och då Leonhard, som han låtit tillkalla, bestört inträdde, uppsteg han, ej utan en liten suck af saknad, och lemnade sin plats åt honom. Leonhard intog den dock ej, han lutade sig öfver sin maka, slutande henne i sina armar och med de ömmaste ord och smekningar sökande återkalla henne till lifvet. Efter en stund uppslog Elisabeth ögonen och blickade förvirrad omkring; men, seende sig i sin makes armar, smålog hon ljuft och, gömmande ansigtet mot hans bröst, suckade hon ohörbart: ”Gud ske lof! det är ej sannt! det var då blott en dröm!” Men då hon varseblef Rudolph, som med korslagda armar, betraktade henne med en vemodigt bedjande blick, vaknade minnet af hvad som händt, och en djup rodnad flög åter öfver hennes anlete. Hastigt reste hon sig opp, fattade sin makes hand och sade bedjande:

”Låt oss resa hem! jag mår ej väl, som du ser.”

”Gerna! Men vi måste dröja en stund, tills jag skickat hem efter våra hästar.”

Rudolph framträdde och erböd sina. Med nöje blef detta tillbud antaget och de båda makarne afreste. I afskedets stund visade sig Rudolph åter kall, han till och med skämtade öfver Elisabeths opasslighet, den han hoppades skulle gå öfver tills i morgon, på ett sätt, som åter gjorde henne glad och lycklig, i det den helt och hållet skingrade den ångest, hvaraf hennes själ qualdes.

Då de voro borta, var det förbi med skämtet och löjet. Den höga pannan drogs åter i djupa veck och blott med möda kunde Rudolph visa sig artig mot sina gäster. Då den sista af dem aflägsnat sig och han blef ensam, andades han djupt och utbrast: ”nå ändteligen!”

Han uppsökte det lilla kabinettet, der Elisabeth hvilat och kastade sig på samma soffa, der hon kort förut legat. Der, med hufvudet nedböjdt mot bröstet, satt han qvar, tills dagen begynnte gry. Han hade ej märkt, att ljusen brunnit ner och slocknande rykte ur sina pipor, ej hördt huru tornuret förkunnade slag efter slag, att natten närmade sig sitt slut. Mäktiga tankar kämpade i hans själ, men han gaf dem ej ord; endast en suck uppsteg då och då ur hans bröst och vittnade, att det fanns lif i den orörliga gestalten.

Några Scener.

”Än är du lycklig. Mildt dig skonar

Än för sitt eldprof frestelsen.

Gestalten än ditt lif försonar

Och medvetslös är skönheten.”

”Snart skall du vakna ur din dvala,

Snart dig på öckenfärden ge,

Der inga fläktar dig hugsvala,

Der inga syskonsjälar le.”

Stagnelius.

Några dagar hade förflutit efter den nyss beskrifna aftonen, och under denna tid hade Rudolph ingen gång besökt sina vänner. ”Det är besynnerligt hvar han dröjer!” sade Leonhard ofta, och Elisabeth tänkte det samma, fast hon teg. Det hade re’n så obemärkt blifvit en vana för henne att hvarje afton se honom i deras krets, och fast hon ej hade det klart för sig, saknade hon hans sällskap. Äfven Virginia och Ferdinand hade ej på länge besökt henne; hon saknade dem, saknade nu för första gången sällskap i sitt hem; ej under då, att hennes blickar ofta längtande riktades på gatan, det var som väntade hon någon. Leonhard hade också så mycket att göra, han utrustade sina skepp — han egde flere — till den snart stundande våren, och kunde således blott sällan tillbringa några ögonblick hos sin maka; ty hans aftnar, då han eljest haft tid, voro upptagna af att emottaga och expediera bref. Äfven barnen voro otrefliga, de hade snufva, hosta och bröstvärk och pjunkade ständigt. Man må derföre förlåta Elisabeth, om hon icke fann hemmet fullt så trefligt, som förr, om hon saknade sällskap.

En afton satt hon åter ensam i deras vanliga samlingsrum. Leonhard var borta och barnen hade fått tillstånd att besöka en jemnårig i granskapet; den yngsta sof. Hon hade ej roligt och arbetet ville icke gå. Förtretad kastade hon bort det, uppsteg och satte sig vid pianot. Tankfull lät hon händerna hvila på tangenterna, men efter ett par minuter sjöng hon med mild och sagta röst: ”Längtan.” Hon var så betagen af sången, att hon icke märkte, huru dörrn sagta öppnades och någon smög fram bakom henne. Med värma fortfor hon att sjunga; men då hon skulle vända om bladet på noterna, sträckte sig en arm fram öfver hennes axel och förekom henne. Hon spratt till och vände sig om; bakom henne stod Rudolph. Han log och räckte henne handen. Hon bannade honom, för det han skrämmt henne, men då hon varseblef hans ovanliga blekhet, blef hon orolig och, fattande hans båda händer mellan sina, såg hon forskande upp i hans ansigte och frågade vänligt:

”Hvad felas dig Rudolph? Du mår ej väl.”

”Nej! jag har varit sjuk allt se’n vi träffades sist,” svarade han, i det han sökte undvika hennes blick, och, hastigt görande sig fri, tillade han skämtande: ”Jag tror din då så hastigt påkomna sjukdom smittade mig.”

Elisabeth bleknade lätt vid detta minne och vände sig med ovilja bort. Rudolph varseblef detta, och det gjorde honom ondt att hafva sårat henne, men han teg och intog den plats hon lemnat. Lätt och hastigt lopp hans fingrar öfver tangenterna. Med klar och sällsynt välljudande manlig stämma sjöng han några vackra sångstycken af Ehrström och Pacius. Elisabeth hade aldrig hört honom sjunga eller spela, hon hade ej en aning om att han var en så fulländad mästare som hon nu erfor. Betagen lyssnade hon orörlig, med pannan lutad mot handen och blicken stirrande riktad på sångaren. Aldrig hade han förekommit henne så skön, som då han satt der, svagt upplyst af det dunkla lampskenet. Den höga pannan var ljus och slät, och en oändlig ljufhet, gränsande till vekhet, låg i röst och blick. Det var en sällsam, oväntad anblick, att se den starke, stolte mannen så mild och rörd af sångens ande; Elisabeth hade aldrig sett honom sådan. Andlös lyssnade hon till hans musik, fruktande att förlora en not af den. Åter uppsteg samma dödande ångest, som hon kände på balen; det var, som hade hon anat en annalkande stor fara, den hon ej kunde motstå, eller undvika. Hopknäppande händerna, utsträckte hon dem bedjande emot Rudolph; men han, sittande med profilen vänd åt henne och den lifliga, svärmande blicken riktad mot höjden, såg det ej. Med hänförande skönhet och en lindrig sväfning på rösten, fortfor han med allt renare, allt klarare stämma att sjunga. Han hade öfvergått från de enkla sångerna till toner af Veber, Rossini och Meyerbeer, skickligt flätade om hvarandra, bildande sålunda ett tjusande och berusande helt. Med hvarje ton som steg, steg äfven oron i Elisabeths bröst, hon tyckte, som om en oändlig smärta fattat och sammanpressat hennes hjerta. I krampaktig ångest tryckte hon händerna mot sitt flämtande bröst och böjde hufvudet djupare, gömmande anletet emot divanens kuddar.

I detta ögonblick öppnades dörrn och Ferdinand inträdde, allvarlig och tyst som vanligt. Frågande och förvånad blickade han först på den för honom okände Rudolph och sedan på Elisabeth, som upplyftat sitt bleka, och nu af tårar öfversköljda, ansigte. Äfven Rudolph hade uppstigit och såg misslynt på den obekante störaren af hans fantasier. Vänligt och nästan gladt helsade Elisabeth sin kusin välkommen, och presenterade Rudolph och Ferdinand för hvarandra. Kallt och afmätt helsade de båda männen hvarandra nu för första gången; en dunkel aning sade dem, att de ej skulle stämma öfverens, att de skulle komma att stå i vägen för hvarandra. Sedan aflägsnade sig Elisabeth på en stund och då hon återvände med den lilla, som nyss vaknat, var hon åter lugn och glad. Med barnet på sina knän, satte hon sig nära Ferdinand, som om hon endast hos honom kännt sig lycklig. Gladt samtalade hon nästan endast med honom och jollrade med den lilla, glömmande att Rudolph fanns till. Efter en kort stund aflägsnade han sig allvarsam och misslynt, ej aktande Elisabeths önskan, att han skulle qvardröja, tills hennes man hemkom.

När han var borta, såg Ferdinand forskande på Elisabeth, i det han frågade likgiltigt: ”hvad tycker du om din mans vän?”

”Som sådan måste jag väl tycka om honom,” svarade hon leende, ”också eljest behagar mig hans enkla väsende ganska mycket. Än dig då?”

”Inte alls! Jag kan inte med dessa varelser, som anse sig så mycket högre än alla andra, som med en viss likgiltighet se så föraktfullt ned på allt och alla omkring sig. Ofta har det förefallit mig som om denna ovilja vore ett bevis på min egen, ännu okufvade fåfänga, men jag kan ej öfvervinna den.”

”Jag tror dock, att du gör Rudolph orätt. Icke har jag sett honom visa förakt mot någon.”

”Kanske! Hvem är också jag, att jag understår mig dömma mina medmenniskor?” sade han, med en ödmjukhet, som djupt rörde Elisabeth.

Det var en vacker solig morgon i slutet af April. Elisabeth stod framför toiletten i sin sängkammare, behagfullt ordnande sina ljusa lockar. På en stol invid, satt Virginia, ömt betraktande vännens vackra, glada anlete. Hon hade kommit, för att taga Elisabeth med sig på promenad i den sköna morgonstunden. Snart var Elisabeth klädd och de gingo. På gatan mötte de Rudolph. Han var klädd i en svart pels-surtoute och en mörkröd sammetsmössa med svart bräm. Gladt helsande, erböd han sig att göra damerna sällskap. Hans anbud blef med skämt antaget och arm i arm gingo nu de tre unga menniskorna genom de snölösa, men lätt tillfrusna gatorna. Deras samtal flöt lätt och gladt, och mångengång hördes alla tre uppgifva ett hjertligt skratt. Så kommo de sluteligen fram till elfstranden; på detta ställe sluttade den brant ned mot floden, som ännu här var hårdt tillfrusen, och bildade på detta sätt en temmeligen hög backe.

”Ack! hvad det vore roligt att åka kälke här utföre,” utropade Virginia gladt. Elisabeth instämde i hennes önskan, men med en anmärkning öfver det opassande i att så midt på dagen öfverlåta sig åt detta nöje i en stad.

”Deri finner jag intet tadelvärdt,” sade Rudolph, ”och om mamsell Holmén önskar det, skall jag genast skaffa oss kälke?”

”Ack ja, ja!” utbrast Virginia, klappande händerna i barnslig glädje.

Rudolph log och sprang bort.

Efter en stund återvände han med en liten grönmålad kälke. ”Nå väl mina damer, sätten er här!” sade han andtruten, ”jag skall stå bakom och styra.”

Elisabeth satte sig först, trots Virginias protest deremot, och tog henne i famnen; Rudolph stod bakom, och så bar det af utför den hala backen. Långt fram på isen stadnade kälken och de stego ur, hvarefter Rudolph ensam drog den uppför backen åter. Så foro de flere gånger och alltid lyckligt, tills kälken sluteligen välte och Virginia blef sanslös liggande på den nästan glatta isen. Hon hade slagit sitt hufvud i fallet. Stunden var ej den trefligaste. På knä, med Virginias hufvud i sin famn, baddade Elisabeth hennes panna och tinningar med snö. En djup ängslan hade fattat henne och vid åsynen af vännens bleka anlete, kunde hon ej förhindra några heta tårar att falla på det hufvud, som hvilade i hennes sköte. Rudolph såg det.

”Du gråter!” utbrast han hastigt, ängsligt fattande hennes båda händer mellan sina. ”Sörj ej, goda, älskade Elisabeth, hon vaknar nog igen.”

”Gud gifve det! Men huru få henne härifrån?”

”Huru? om ej annorlunda, så skall jag bära henne på mina armar.”

”Det blir långt. Men om man skulle få en vagn.”

”Den kan fås. Jag springer genast; efter några minuter är jag åter.”

Han skyndade bort. Elisabeth blef ensam med den afsvimnade; som hon dock efter många försök lyckades återkalla till sans igen. Virginia öppnade ögonen och satte sig upp, men var ännu helt yr efter fallet. Snart anlände Rudolph med sin vagn, de satte sig alla tre deruti och så bar det af sagta mot hemmet.

Ifrån denna dag voro Elisabeth och Virginia ofta tillsammans. Den vackra våren lockade dem att dageligen företaga promenader, på hvilka Rudolph nästan alltid var dem följaktig, då Leonhard deremot sällan hade tid att vara med. Ofta också foro de ut att åka alla tre, och då Elisabeth bad sin man göra dem sällskap, kunde han vanligen ej komma, utan anförtrodde sin hustru i Rudolphs vård och beskydd, och blef hemma, skötande sina vidsträckta affärer. Vanligen var det Rudolph, som kom att i sin vackra landau, förespänd med tre lifliga, appelkastade hästar, afhemta de båda vännerna. På detta vis uppstod snart ett varmare förhållande mellan dessa tre. Äfven Ferdinand besökte dem oftare nu än förr, men efter hvarje gång tycktes Rudolph och han mindre tåla hvarandra; det var ett hemligt groll, ett hat som ofta gaf sig luft i bitande infall och ord som sårade och stötte.

En afton sutto de åter alla samlade kring divanbordet; endast Leonhard saknades nu som vanligt. Rudolph läste; det var ”Hemmet” — denna vackra målning ur hvardagslifvet — just der förf. skillrar Sara, denna Sara, så rikt lottad och dock så fattig på själens sanna skönhet, godheten. Med blandade känslor, men med samma intresse, lyssnade alla i den lilla kretsen till den älskeliga författarinnans ord; äfven lilla Helena satt mellan Ferdinand och sin mor, mot hvars knän hon lutade sitt täcka hufvud, lika uppmärksamt lyssnande som de andra. Efter en timmas läsning satte Rudolph bort boken, i det han med ett slags hån i ton och blick sade:

”Jag vet ej hur man i romaner, dylika som denna, kan finna gift och förderf; och dock är jag säker att t. ex. pietisterna anse den för ett djefvulens foster, värdig samma ära, som vederfarits många andra böcker, nemligen att brännas.”

”Pietisterna äro inga bokförstörare,” sade Ferdinand kallt, ”dessutom se de ej spöken, der inga finnas, och en bok, så oskadlig som denna, kan aldrig fördömmas af en aldrig så litet upplyst menniska.”

”Och dock hafva de uttalat förkastelsedomen öfver många förträffeliga arbeten; att börja med den nya Svenska psalmboken och Hagbergs med fleres predikningar, de der blifvit ett rof för lågorna.”

”Det var ett verk af öfverspända, svärmande ideer och måste, ehuru jag ej vill försvara det, bedömmas skonsamt.”

”Hvarföre, om jag får fråga? Herrar pietister äro ej de mest skonsamma emot andra, men blir det fråga om deras egna svagheter, då äro de genast färdiga att göra anspråk på den christeliga barmhertigheten.”

”Ja, emedan hvarje svärmare, ehuru beklagansvärd, dock är värd aktning för sitt sträfvande; huru mycket mera den, som af sin brinnande kärlek för religionen blifvit ledd för långt i sitt nit?”

”Bah!” sade Rudolph föraktligt i det han uppsteg och satte sig vid pianot, ”jag kan ej tåla dessa svärmare.”

”Och dock är äfven ni en svärmare!” sade Ferdinand halft leende.

”Jag, en svärmare!” utropade Rudolph i det han hastigt vände sig om.

”Ja, ni som alla andra.”

”Och hvari består då mitt svärmeri, om jag får fråga?”

”I drömmar, i djerfva, vågsamma drömmar, drömmar om en sällhet, stor men brottslig, förbjuden. Tro mig jag känner dem.”

Rudolph spratt till vid dessa halfhögt hviskade ord och bleknade djupt. En blick af oändlig bitter smärta, blandad med hat, träffade den talande; derefter vände han sig bort och började spela ett vildt, bullrande stycke.

Emedlertid sutto de öfriga allvarsamma och tysta, och en viss förstämning hade bemäktigat sig dem. Men med de gladare, fridfullare toner, till hvilka Rudolph småningom öfvergick, återvände lugnet i deras hjertan. Lilla Helena uppsteg och smög sig bort till den spelande, på hvars stol hon uppklättrade och slog armarna om hans hals, då han upphörde att spela.

”Du är så snäll;” sade hon, räckande honom sin lilla mun att kyssa. ”Jag måste hålla af dig.”

Han tog barnet i sina armar och smekte det innerligt.

”Du håller af mig också, men hvarföre?” frågade hon.

Rudolph lutade sig ned och hviskade något till den lilla.

”Ack så roligt!” utbrast Helena, ”du håller af mig för det jag liknar mamma, du håller då af henne med?”

Dessa barnets ord nådde Elisabeths öra, men hon låtsade ej höra dem, utan fortsatte sitt samtal med Virginia, som ingenting märkt. Ferdinand hade äfven hört Helenas utrop och lyssnade till svaret, men det bestod blott i en kyss som förseglade den lilla munnen.

Lustfärden.

”Tro ej hoppet! O, jag vet ett bröst,

Grymt bedåradt af dess falska röst:

Löfte fick det blott om sälla öden,

Kämpar nu med smärtorna och döden.

Tro det icke! Hellre lyft ditt hopp

Opp, opp!”

Böttiger.

Midsommaraftonen var inne. Dagen var ovanligt varm och herrlig, det var en af dessa i norden så onämnbart ljufva, då hvarje sorg tycks upplösa sig i sällhet och njutning, då solens glöd synes smälta all hårdhet, all is i hjertat, och man vid hvarje sagta vindfläkt känner sig kringhvärfd af balsamiska ångor, så sköna, så lifvande. Ej under om på en sådan dag hjertat känner sig styrkt och öppet för alla glädjande intryck, om det längtar ut från qvalmet och qvalet i en stad, för att i det gröna njuta sommarens herrligaste fest, den sköna, sanna blomsterfesten, och, för att tillfredsställa denna längtan, för ett ögonblick glömmer det evinnerliga sträfvandet för födan och kläderna. Äfven bonden firar midsommarn med lusteldar, vid hvilka bygdens ungdom roar sig hela den sköna sommarnatten igenom, med lek och dans, och vid hvarje stuga resa sig löfträn, för dagen, för stunden planterade.

Invånarena i det goda ... beslöto äfven, vid åsynen af den vackra dagen, att roa sig i det gröna. I följd af detta beslut föranstaltades i största hast en båtfärd ut till en ö, belägen en mil ut i sjön. Der skulle midsommaraftonen, natten och dagen firas i landtlig oskuld. Klockan fem om aftonen vandrade således noblessen i ... högtidsklädd ner till elfstranden, för att derifrån i tre löfklädda slupar begifva sig till ön. I den slup, der Elisabeth satt, befunno sig äfven hennes man och barn, samt Rudolph och Ferdinand, äfvensom Virginia och hennes föräldrar och syskon. Ferdinand hade till Elisabeths stora glädje erhållit tillstånd att tillbringa sin midsommar hos henne och hennes man. Om hans närvaro var kär för Elisabeth, tycktes den vara det så mycket mindre för Rudolph, som med tilltagande köld och ett visst förakt bemötte den anspråkslöse, redlige presten, som dock ej på minsta vis lät det bekomma sig, hvilket åter just tycktes ännu mera uppreta den andre, så van att se sig och sin vilja afgöra allt. I dag tycktes isynnerhet deras ställning till hvarandra vara fiendtlig och besynnerlig, det var som om en osynlig magt å ömse sidor äggat dem till strid. Ferdinand var dock lugn, Rudolph deremot häftig och bitter. Ej utan oro åhörde Elisabeth detta gnabb mellan dessa båda för henne så käre, och ofta blandade hon sig medlande i deras ordtvister. Endast hon såg i dessa en djupare grund än de andra, som blott logo och förundrade sig öfver desse män, eljest så lugna och kalla, som det tycktes, och dock så häftiga, då de kommo i hop. Eljest var hon i dag mycket orolig; Virginias ovanliga glättighet fann nu intet genklang hos henne. Virginia var, som sagt, i dag ovanligt glad, hon skämtade och lekte med lilla Helena och Otto och alla de andra på det behagligaste. Rudolph hade ännu ej sett henne så vacker, och egnade henne derföre mera uppmärksamhet än vanligt, hvilket tycktes bemärkas ej allenast med nöje af Virginia sjelf, som, om man vill bekänna sanningen, på en tid fann sig allt mera dragen till den stolte, riktbegåfvade mannen, utan äfven af hennes föräldrar. Endast Elisabeth gaf ingen akt derpå utan satt tyst, försjunken i sig sjelf.

Så foro de sakta framåt. En svag vind fyllde de hvita seglen, krusade lätt fjärdarne och spred en angenäm svalka. Det var så fridfullt och ljuft. Då föreslog Leonhard att Elisabeth och Rudolph skulle sjunga och han sjelf blåsa flöjt, på hvilket instrument han egde temmelig färdighet. Alla förenade sig i denna önskan och Rudolph och Elisabeth stämde upp. Det var en sann njutning att höra dessa stämmor, så rena, så fylliga och klara, förenade i klingande toner höjas och sänkas och tillslut i en mild susning, lik en andehviskning, dö bort.

Alla sutto stumma en stund, sedan sången upphört, men snart bådo flere röster: ”sjungen, ack sjungen än!”

Rudolph tog guitarren, som låg bredvid honom, preludierade och sjöng sedan ett soloparti ur Meyerbeers ”Robert le diable”. Han satt midt emot Elisabeth och den mörka blicken ur de brinnande ögonen träffade henne ofta med ett sällsamt uttryck, en blick, för hvilken hon måste nedslå sin. Slutligen vågade hon ej mer se opp af fruktan att träffas af dessa flammande lågor, men det dämoniskt tjusande i musiken gjorde samma underbara, ångestfulla intryck som förr, på hennes själ. Äfven Virginia skakades sällsamt af dessa toner, det var beundran, förtjusning, och kanske ännu något annat, som uppfyllde hennes bröst med outsäglig sällhet.

Så hade en half timme förflutit under sång och musik och äfven Rudolph hade tystnat, då åter någon begärde en sång till. Då räckte Rudolph guitarren åt Elisabeth i det han sade: ”var god och spela; skola vi ej sjunga den vackra duetten: ”Högre mot sanden?”” Men Elisabeth sköt sagta ifrån sig instrumentet.

”Jag kan icke sjunga,” sade hon med nedslagen blick. ”Låt Virginia göra det, hon sjunger den bättre än jag.”

Rudolph såg skarpt på henne, derefter vände han sig till Virginia och sade: ”Ni hörde er kusins dom, mamsell Holmén! Vill ni vara god och besanna hennes ord?”

”Det skulle bli mig svårt,” svarade Virginia leende, ”men jag skall bjuda till att söka fylla hennes plats, så godt sig göra låter.”

”Hvarföre säger du så Virginia?” inföll fadren missnöjd, ”du har nog en så vacker röst som någon, och sjunger lika bra som Elisabeth, tycker jag.”

”Skäm ej bort mig pappa, genom att jemföra mig med Elisabeth,” sade dottren rodnande öfver fadrens ord, dem hon med rätta ansåg opassande. ”Hennes like, så i sång som annat, finnes ej så lätt; dessutom uppnår lärjungen sällan sin mästare.”

”Kanske detta sällsynta fall inträffat med er,” sade Rudolph med en blick af välvilja på den anspråkslösa flickan.

Djupt rodnande för denna blick, hvars uttryck hon missförstod, emottog Virginia nu guitarren och började med sväfvande röst sången. Hon hade aldrig sjungit för Rudolph och en obestämd känsla, som lät henne önska att nu kunna göra det bra, verkade också, att hon ännu aldrig sjungit bättre. Med tillfredsställelse kände hon det sjelf, och då Rudolph vid duettens slut föreslog en annan sång, samtyckte hon glad.

Så hade under sång och musik vägen blifvit tillryggalagd och innan de visste ordet af, låg slupen vid en liten stenlaggd brygga, i skuggan af den tätt albevuxna stranden. Med ett jublande hurra stego de i land och började en vandring i små grupper inåt skogen, som bestod af vackra, lummiga björkar, aspar och rönnar, i hvilkas toppar vaktlar, bofinkar och andra sångare slogo sina glada driller. Under utrop af beundran och nöje trängde sällskapet längre fram i den vackra skogen. Äfven Elisabeth kunde ej motstå naturens ljufhet, för hvilken hennes sinne öppnade sig, och de mörka aningarna trädde i bakgrunden. Glad, som ett barn, sprang hon med en af sina små vid hvardera handen bort från de andra; hon skulle söka blommor åt dem. Alla sågo leende efter den unga modren, då hon försvann mellan träden; endast Rudolph, som vid landstigningen bjudit Virginia armen, blickade mörkt efter hennes lätta, flyende gestalt. Efter några minuter kallade ett gladt rop de öfriga att följa henne, och då de ifrigt trängde genom skogen, sågo de henne stå med barnen på en stor öppen plats, omgifven af höga trän, mellan hvilkas stammar vexte en oändlig mängd nyponbuskar, nu fulla af blommor, hvilka spredo en balsamisk ånga öfver den jemna slätten.

”Se’n hvilken upptäckt jag gjort!” ropade Elisabeth emot de ur skogen framträdande, ”passar ej denna vackra plan till en danssal i det gröna?”

Alla funno upptäckten förträfflig, en fiol framskaffades och någon af herrarne spelade upp en munter polska. Alla skrattade, togo i ring och svängde muntert om. Det var lif och glädje. Elisabeth dansade mest af alla. Det fanns ingen, som hon ej svängt om med, utom Ferdinand, som vid dansens början dragit sig undan och Rudolph, som sedan han dansat några hvarf med Virginia, lemnade sällskapet och försvann, utan att någon gaf akt derpå.

Utmattad och andtruten, lemnade Elisabeth efter en stund kretsen och smög sig obemärkt inåt skogen. Hon ville hvila en stund och sedan ensam njuta af naturens skönhet. Länge gick hon sagta framåt. Den milda luften i skogen svalkade behagligt hennes hals och kinder och gjöt en ljuf frid i hennes hjerta. Det blef henne så obeskrifligt godt att vara. Hon tänkte med ömhet på sin make, sina barn och äfven till henne sjelf gick hennes tankar; hon tänkte och hoppades, att det skulle bli bättre, annorlunda än det nu var, bli åter som förr, se’n hon öfvervunnit en känsla, som stod henne ständigt i vägen. Under dessa tankar hade hon kommit så långt, att hon ej mera hörde musiken, ej heller de dansandes larm. Stället, der hon stod, var så vackert, kort, mjukt gräs betäckte marken och träden stodo tätt omkring med sina hvita stammar. En lust kom öfver henne att hvila här en stund. Hon satte sig ned på den mjuka gräsmattan; hatten och halsduken hade hon aflagt under dansen, således satt hon nu med blottade skuldror och lockarne sagta gungande för aftonvinden; en hög rodnad betäckte kinderna, och ögonen, glänsande af nöje, dröjde med beundran vid naturens älskeliga föremål. En vaktel började plötsligt sina driller i ett närastående träd. Förtjust lyssnade Elisabeth till den lilla sångarn, då ett hastigt prassel i skogen tvingade henne att se sig om. Bredvid stod Rudolph med mörk blick och rynkad panna, betraktande henne. Lugn såg Elisabeth upp till den höga, dystra gestalten och räckte honom vänligt handen. Han tryckte den lätt och satte sig, qvarhållande densamma sagta vid hennes sida. De tego båda en stund, under hvilken tid Rudolph forskande betraktade henne. Åter uppsteg ångest i hennes hjerta, hon ville draga sin hand tillbaka och fly, men han qvarhöll den och sade dystert:

”Lemna mig ej Elisabeth, innan du besvarat en fråga som jag vill göra dig.”

”Och den lyder?” frågade Elisabeth knappt hörbart.

”Älskar du Ferdinand, din kusin?”

”Ack jo!” utropade Elisabeth med lättadt bröst.

”Jag talar ej om en kärlek, som också med ett annat namn kallas vänskap; det är en sann, verklig kärlek jag menar. Är det med en sådan du älskar honom?”

”Hvad menar du?” frågade Elisabeth häpen.

”Jag menar, om du älskar honom öfver allt och alla på jorden?” svarade han häftigt.

Elisabeth bleknade, hon förstod hans ord, men sade intet, endast heta tårar strömmade öfver hennes kinder. Rudolph varseblef dem och en hastig ånger uppsteg i hans hjerta.

”Förlåt, förlåt, du goda!” utbrast han och kysste kärleksfullt hennes händer och kläder; ”men om du visste, huru den vänlighet, du visat honom, då du ej ens låtsat märka att jag fanns till, om du visste, huru den plågat, marterat mig, så skulle du förlåta och förbarma dig öfver din arme Rudolph.”

Med svaga händer sökte Elisabeth befria sig från hans häftiga kyssar, som brände på hennes armar lik eld. ”Ni glömmer hvem jag är,” sade hon sagta och drog sig rysande undan; men Rudolph följde henne.

”Nej jag har ej glömmt det!” utropade han eldigt, ”men det hindrar mig ej att öfver allt på jorden älska och tillbe dig, du hulda, goda engel! Och Elisabeth: är mitt hopp för djerft, om det säger, att också jag har en plats i ditt hjerta?”

”Förbarma dig!” frampustade Elisabeth svagt och med dödsbleka kinder. Hon vacklade och måste stöda sig mot ett nära stående träd.

”O, jag skall göra det, jag skall förbarma mig, se’n jag först fått höra, om jag ej bedragit mig; säg blott: ”jag älskar dig!” och jag vill lemna dig, eller, om du vill, bära dig på mina armar genom verlden.”

”Lemna mig!” bad hon med döende röst och drog sig rysande unnan den arm, som ville omfatta henne. ”Tänk på Leonhard!”

Vid detta namn spratt Rudolph till, han bleknade och drog sig undan; men snart närmade han sig åter. Hans väsen var förändradt, han var nu mild, lugn och undergifven, och en tår glänste i hans manliga öga, då han sade: ”tror du ej Elisabeth, att jag kämpat och stridit för att qväfva den känsla, hvars bekännelse gått öfver mina läppar i denna stund af svaghet? men den var starkare än jag, än min vilja, jag kunde ej, kan ej besegra den. En hård strid har mitt hjerta kämpat mellan kärleken till dig och Leonhard, men du har segrat, du har uppsväljt all min kärlek och lemnat honom intet öfrigt. Arme, bedragne vän! O hvarföre skulle du rädda din sällhets mördare? hvarföre lemnade du honom ej hjelplös i den kalla, våta grafven? ty äfven Elisabeth älskar mig, det vet jag nu, hennes tårar sade, att hon ej älskar den förhatlige Ferdinand, hvilket jag fruktade.”

Han hade åter närmat sig Elisabeth och fattade hennes händer, dem han ömt tryckte till sitt bröst, under det han kärleksfullt blickade i hennes ögon, liksom sökte han sin dom i dem. Elisabeth darrade och vacklade; det veka, bedjande uttrycket i hans ton och blick grep hennes hjerta och gjorde det svagt. Hon lutade sig framåt och på hennes läppar sväfvade redan den brottsliga bekännelsen, då hastigt en röst helt nära nämnde hennes namn, och Ferdinand framträdde ur skogen. ”Min goda genius,” hviskade det i Elisabeths hjerta vid hans åsyn, men Rudolph vände sig bort med en tyst förbannelse. Lugn gick Ferdinand fram till Elisabeth, tog hennes arm och sade, i det han förde henne bort:

”Jag har sökt dig länge, ty du saknas der borta; men om du vill, så kunna vi promenera en stund, innan vi gå till de andra?”

Elisabeth förstod det grannlaga i hans förslag och hennes hjerta blef varmt vid åsynen af så mycken godhet, men en okuflig blygsel förböd henne att öppna sitt hjerta för honom. Stum gick hon vid hans sida en stund, men då han skulle föra henne till de andra, gjorde hon sin hand lös från hans och sade sagta och bedjande: ”låt mig gå! jag vill ej vara med de andra.”

”Som du vill!” sade han kallt, ”jag skall då föra dig till ett ställe, der du kan hvila ostörd.” Med dessa ord återtog han hennes arm och vände sina steg inåt skogen.

Snart kommo de till en liten äng, bakom hvilken låg en åker och invid denna ett litet torp, öfver hvars låga tak några stora, uråldriga lönnar höjde sina lummiga kronor. Det hela såg så fridfullt ut, upplyst af den nedgående solens sista strålar. Elisabeth längtade dit bort, att söka hvila för sitt trötta hufvud. Då de kommo på den lilla gården, satt der en ung flicka, mjölkande en ko, men då hon såg våra båda vandrare, steg hon opp och helsade med en höflig nigning. På Ferdinands fråga svarade hon, att hon var dotter på torpet, att hennes föräldrar rest till den två mil derifrån belägna sockenkyrkan, för att i morgon bivista gudstjensten och tillika helsa på en nära slägting i den nejden; men att deras enkla stuga stod till tjenst och att ”frun” icke skulle bli störd der, ty sjelf skulle hon (flickan) gå till byn för att tillbringa natten vid lustelden. Ferdinand och Elisabeth följde således sin vägviserska. Den unga bondflickan var redan klädd i sina helgdagskläder; en kort röd- och grönrandig halfylle kjortel med en halftqvarters tvärskarf i fållen, hvita bomullsstrumpor, svarta grofva, illa gjorda läderskor, ett scharlakansrödt kamlots lifstycke, ett svart förkläde af samma tyg och en upp till halsen gående, med långa ärmar försedd, snöhvit, såkallad öfverdel, utgjorde hennes baldrägt.

Med hjertlig välmening, strålande i de ljusblå ögonen och ett vänligt leende utbredt öfver det frodiga ansigtet, införde hon Elisabeth i den lilla löfprydda stugan. Dess väggar, golf och tak voro svarta af rök, men bänkar, bord, stolar och sängar hvita och skurade. På en liten hylla stodo trädkärl och några fat af lera ordentligt uppstädade, friskt doftande granris var strödt på golfvet, och i den toma spiseln och kring väggarne voro stora löfqvistar stuckna. Allt hade ett högtidsklädt utseende, som innerligen behagade Elisabeth. Hon såg sig med nöje omkring.

”Vill du bli här?” frågade Ferdinand efter en stunds tystnad. En tacksam handtryckning var hennes enda svar. Han lemnade stugan jemte den unga flickan, och Elisabeth blef ensam. Då tryckte hon hårdt händerna mot sitt hjerta och en flod af strida tårar rann öfver de bleka kinderna. ”O min Gud!” suckade hon, ”har du då alldeles öfvergifvit mig? Har du lemnat mig ensam i detta mörker att förgås? Förbarma dig, o!” Länge gret hon så och bad, och den bittra oron uttömde hennes krafter, så att hon utmattad inslumrade på den hårda och torftiga, men snygga bädden. Det var ej en lugn vederqvickande sömn, som hon njöt, utan en orolig dvala, under hvilken hon omsväfvades af mörka, hemska drömmar. Vid midnatt spratt hon häftigt till och vaknade; hon hade drömt en gruflig dröm, i hvilken hon tyckte sig från en strand se alla dem, hon älskade, uppslukas af vågorna och omkomma, utan att hon förmådde frälsa dem. Då hon vaknade stod ångestsvetten i hennes panna och hjertat klappade i vild oro. Det var så qvaft derinne, hon behöfde luft. Hon gick till det enda lilla fönster, som fanns i rummet, men det kunde ej öppnas. Klädd som hon var, smög hon sig ut och gick till skogen, som mörk och dyster reste sig invid torpet. Natten var varm och ljus som alltid i norden vid denna tid, men en skir dimma låg dock utbredd öfver jorden och dagg betäckte den grönskande marken. En sagta vind susade i de höga träden och torkade mildt ångestsvetten från Elisabeths panna. Med ljudlösa steg skred hon framåt, ej kännande huru daggen genomträngde hennes hår och kläder. Hon hade intet mål, hon ville blott gå, gå bort från sig sjelf, sina tankar och känslor. Skulle man kunna det, hvad vore icke lifvet då! Men att timma efter timma förföljas af dem som ett spöke, att med hvarje gång de återkomma, blott se dem mera starka, mera aggande, detta är lifvets skärseld, från hvilken få återvända luttrade.

Icke länge hade Elisabeth gått framåt i den täta skogen, då plöttsligt en mörk gestalt stod framför henne. Hon studsade tillbaka och ville fly, men den höga gestalten drog henne häftigt till sig, och en röst, den hon kände väl, ack för väl, sade lugnt, men bestämdt:

”Du får ej gå! du måste höra och svara mig. Jag har ej derföre i flere timmar irrat kring den plats, der du hvilade, att du så lätt skulle undslippa mig.”

Elisabeth bäfvade och drog sig undan, hon hade ej styrka att fly, utan nedföll ångestfullt knäböjande på den fugtiga marken. Med dyster blick betraktade henne Rudolph med korslagda armar.

”Du kan ej fly mig mera,” sade han med ett slags triumf i tonen; ”du vill, men kan ej, ty ditt hjerta är mitt, liksom mitt är ditt. Vi hafva bytt hjertan, älskade, och kunna ej återbyta dem, utan att båda dö. Hvarför strider du då emot, det är dock fåfängt, ty kärleken är starkare än all vår vilja. Har jag ej stridit och kämpat? och hvad har jag vunnit? Endast vissheten att min kärlek var starkare än viljan, än lifvet. Ser du ej sjelf, att Gud ämnat oss åt hvarandra, då han nedlagt i våra hjertan samma känslor och tankar? Streta ej då emot, utan säg blott, att du älskar mig, och jag vill tåligt lägga mitt öde i dina händer, och hvad du besluter, skall bli min lag.”

Han sjönk ned bredvid henne, och slöt henne i sina armar. Hon stridde ej mera, ty hennes kraft var bruten. Med slutna ögon låg hon i hans armar, med det bleka anletet gömdt mot hans bröst. Brinnande kyssar tryckte han på hennes blottade skuldror och nämnde henne vid alla de ljufva namn, kärleken eger; men hon sade intet. Då lade han henne sagta ned på gräset igen och sade med vek röst:

”Frukta ej Elisabeth! Min kärlek, ehuru varm och evig, är ej denna låga, som i otyglad häftighet förtär och förstör sitt eget föremål. Jag älskar dig för högt, för rent, att någonsin glömma hvad jag är dig skyldig, jag begär intet mer än vissheten att du älskar mig och hoppet att en dag få ega dig helt. Är detta förmycket begärdt? kan jag ej behålla denna tröst, detta hopp? Säg Elisabeth? Eller är jag bedragen? älskar du mig ej?”

”Jo jag älskar dig!” hviskade hon svagt, ”jag kan ej motstå dig, men var barmhertig och fordra ej mer. Är det ej nog, att bekännelsen om min vanära gått öfver mina läppar?”

”Vanära!” sade han ömt tryckande henne till sitt bröst, ”det är ej vanära att älska, Elisabeth, men det är att förnedra denna kärlek, om den ej förblir skuldfri. Sörj ej derföre, utan lef, lef i hoppet på din kärlek.”

I detta ögonblick prasslade det i skogen. Rudolph steg upp och flydde och knappt hade han försvunnit, innan Ferdinand framträdde.

”Du här vid denna tid, i denna luft och så der klädd!” utropade han ängsligt och upplyftade den orörliga Elisabeth. ”Hvarför lemnade du den fristad jag beredde dig? Ack, detta kan bli din död!”

Hon sade intet, gjorde ingen rörelse, utan låg, som om hon redan varit död. Med en känsla af obeskriflig bitterhet såg Ferdinand att något förefallit; och Elisabeths goda engel hade kommit försent att rädda henne undan hennes egen svaghet! Långsamt bar han henne tillbaka till torpet och lade henne på den bädd, hon ej bordt lemna. Der föll hon snart i dvala, ty den häftiga själsrörelsen hade uttömt kroppens krafter, och då hon om morgonen vaknade, låg hon i häftig feberyra, under hvilken hon talade förvirrade, obegripliga ord.

Ett kort kapittel om kärlek.

”Kärlek!” Du sagt det sannaste ord;

Ljufvaste skänk oss gifves på jord.

Alltid dess löften förblifva desamma.

Kärlek är fridens trognaste amma.

Smälte då de som förut varit tu,

Blott till ett hjerta uti detta nu!”

Dahlgren.

Veckor gingo förbi, innan Elisabeth förmådde lemna bädden, på hvilken Ferdinand nedlade henne den olycksfulla natten. En häftig feber rasade i hennes ådror. Ofta besökte henne Ferdinand och dröjde alltid i det längsta vid hennes säng; men ändå oftare, ja nästan dageligen, kom Rudolph till torpet, der han med den ömmaste kärlek sökte lugna hennes själs oro. Hans hårda natur veknade i den oändligt älskades närvaro, och med en moders ljufva omsorg var han uppmärksam på och uppfyllde hvarje hennes önskan, innan den ännu funnit ord att uttrycka sig. Han läste timtals för henne och försåg hvarje dag den lilla stugan med de herrligaste blommor, och var outtröttlig i sina omsorger och sin innerliga kärlek, som uppenbarade sig i hvarje blick och i sjelfva röstens veka, melodiska klang. Leonhard kom också att besöka henne, men mera sällan. Visst var han öm och kärleksfull mot sin maka, nu som alltid, men en dysterhet och oro i hans väsen, som ej kunde döljas, spred en viss köld i sjelfva hans ömhet, en köld som Elisabeth aldrig förr varseblifvit hos honom, och det just nu, då han hade bordt vara mera kärleksfull än någonsin, för att derigenom söka återkalla sin makas flyende kärlek. Den onda genius, som stundom så fiendtligt inblandar sig i menniskornas öden, hade äfven här sin hand med i spelet, denna hand, som så afgörande ingriper i alla tragiska händelser. Med smärta, men också med ett slags tillfredsställelse, varseblef Elisabeth denna sin makes inbillade köld, den sårade, på samma gång den erbjöd ett sken-försvar för hennes egen svaghet. Ack! hade Elisabeth vetat, att han just då älskade henne högre än någonsin, att den lifliga oro, som ofta sväfvade på hans panna, uppstod för hennes skuld, vid tanken på hennes och barnens framtid; — då hade hon gråtit bittra tårar och med ånger vändt om till sin pligt, som hon stod i begrepp att öfvergifva.

Med mera uppmärksamhet lyssnade Elisabeth således till de tröstegrunder, Rudolph framställde, och allt som hon tillfrisknade, blef hon lugnare, men ack, det var en bedräglig frid! den rätta hade hon förverkat, den hade flytt, då hon afvek från sin pligt. Med djup smärta kände hon, att hon ej mera var skuldfri, och denna känsla spred ett stilla vemod öfver hela hennes väsen och gjorde henne mycket ödmjuk. Genom mildhet och godhet ville hon försona, hvad hon brutit. Och Rudolph, var han lycklig? Nej! med djup grämelse såg han den tysta smärta och de samvetsförebråelser, för hvilka hon var ett rof och hvilka gjorde henne ännu dyrbarare för hans hjerta. Genom outsäglig kärlek sökte han försona henne med sig sjelf och det lyckades, ehuru blott stundtals.

När hon kände sig tillräckligt återställd, flyttade hon till sitt hem igen. Det var icke mer samma fridens boning som under de första åren af hennes giftermål. De tysta murarne tycktes ständigt förebrå henne genom minnet af sälla dar och all den kärlek de varit vittne till. Hon vantrifdes hemma, och ute fann hon ingen ro och glädje. Lik en osalig ande flydde lugnet hennes oroliga hjerta, ehuru hon ifrigt sökte det ute i verldens stoj, i böcker, i musik, i natur och konst. Endast vid åsynen af sina barn och vid deras ömma smekningar återvände friden för ett flyktigt ögonblick i hennes själ; men dessa stunder voro hastigt öfvergående, ty ofta inbillade hon sig läsa i sjelfva de spädas ögon en förebråelse emot sig. Med oro såg Leonhard den förvandling hans älskade maka undergått, men, långt ifrån att ana orsaken dertill, trodde han den vara en följd af sjukdomen och var ifrig att söka bot derför i nöjen och förströelser. Men som han sällan sjelf kunde delta i dem, bad han med värma Rudolph att i sitt ställe beledsaga Elisabeth till alla de lustbarheter de goda ... boerna tillställde för att öda tiden, så lång och dock så kort, så flygtig. Vid detta förslag rodnade Rudolph omärkligt och med en djup känsla af bitterhet emot sig sjelf, vände han sig bort från den redlige, intet svek anande vännen; men frestelsen var för stark, han kunde ej försaka sällheten att fritt få nalkas Elisabeth och vistas i hennes grannskap. Sällan kom han dock ensam, utan oftast förmådde han Virginia att göra honom sällskap till den, som numera var det käraste han egde på jorden. Alltid uppmärksam, visade han sig dock endast vänlig mot henne, då han deremot för Virginia låtsade en ömhet och värma, vida större, ehuru han i sjelfva verket kände en varm tillgifvenhet äfven för den unga flickan, som var så kärleksfull emot hans älskade Elisabeth. Men hon missförstod honom, och hvad som var tacksamhet tolkade hon för kärlek.

Nöjenas flygtiga rus.

”Svara, svara på mitt ögas fråga!

Se ej, fly ej bort ifrån din vän.

Hvarför ständigt gäckas med min plåga?

Ack det var ju du som skapat den.

Du har jagat friden ur mitt hjerta;

Nej, förlåt! du blott dess dvala stört.

Höjd af vällust är nu höjd af smärta:

Så i bojor du mitt sinne fört.”

Lindblad.

Dagar, veckor, månader kommo och gingo och Elisabeth förblef allt den samma, lika sluten, kall och dyster som hon varit alltsen sin sjukdom. Med förundran och oro varseblefvo alla hennes vänner denna sorgliga förvandling, den de tillskrefvo kroppsliga orsaker, och som de genom hvarjehanda små förlustelser sökte häfva. Men Elisabeths fullkomliga likgiltighet för allt utom henne, satte en damm för hvarje sträfvande att förströ henne. Leonhard såg det med smärta; det gjorde honom ondt, då han betraktade hennes aftynade gestalt, hennes bleka kinder och den matta, isiga blicken ur de fordom så strålande, högblå ögonen, nu omgifna af en med hvarje dag allt mörkare skugga; men han lefde dock i hoppet att snart se henne återställd. Hysande denna tröstande tanka och af naturen, ehuru god och glad, dock saknande förmågan att visa deltagande för andras lidande — en förmåga som, ehuru ofta ytlig, dock eger förtjensten att tillvinna sin egare kärlek och tillgifvenhet —, dessutom upptagen, som det tycktes, af vigtiga affärer, som tog hela hans tid i anspråk, öfverlemnade Leonhard sin maka att ensam kämpa ut denna, som han trodde, kroppsliga strid öfvertygad att detta var det bästa han kunde göra. Elisabeth deremot läste endast likgiltighet och kallnad kärlek i detta granlaga uppförande och blef derigenom mera dyster och sluten. Virginia åter bygde stora förhoppningar på den snart instundande julens nöjen och den förändring de skulle åstadkomma på hennes älskade väns förstörda lynne och glädlighet. Endast Ferdinand och Rudolph kände båda den rätta orsaken till Elisabeths tysta lidande, men med huru olika känslor betraktade de den ej! Ferdinand såg med hemlig glädje den förvandling hon undergått och, ehuru det smärtade honom att hon led, bygde han just på detta lidande hoppet att en dag se denna för hans hjerta så kära varelse räddad undan förderfvet. Rudolph åter såg med djup grämelse hennes ånger och, fastän han älskade henne högre just för hennes renhets skull, sårade det dock djupt hans stolhet att se all den innerliga kärlek, han slösade på henne, sålunda utgöra en källa till förökadt lidande, från hvilket han med sitt hjertblod velat köpa henne fri, om det stått i hans förmåga. Denna hemligt gnagande känsla verkade hos honom en stor bitterhet emot alla, utom mot Elisabeth, och gjorde honom mera dyster än förr. Emot Leonhard blef han allt mera kall, ehuru hvarken frånstötande eller ovänlig; tvertom röjdes ett slags, aldrig förr synbar, ödmjukhet i hans väsen, men också endast mot honom; mot alla andra var han mera stolt än någonsin.

”Du är så blek och sorgsen Elisabeth!” sade Virginia en dag litet före jul vid ett besök hos väninnan. ”Är du sjuk!”

”Ja,” svarade Elisabeth entonigt.

”Aldrig får man mera höra andra ord än ja eller nej! Det är för bedröfligt! jag tror du glömmt alla andra,” tillade Virginia halft leende, halft gråtande. ”Det vore också ej under, om du skulle bli ohjelpligt sjuk att sitta så här ständigt inne och ensam, öfverlemnad åt Gud vet hvilka funderingar. Nej! slå du alla onödiga grubblerier ur hågen och kom ut till oss andra såsom förr. Vet du! annandag jul blir det stor bal hos R..s och du måste låfva mig att komma dit; det skall just muntra upp dig litet.”

”Det tror jag ej,” sade Elisabeth med en suck.

”Men jag tror det, och du måste komma!” inföll Virginia ifrigt. ”Om du ej vill bedröfva mig så kommer du ju?” tillade hon i en bedjande, smekande ton.

”Hvad gör jag der? Hvarken jag sjelf eller andra ha glädje deraf.”

”Men mig skulle det gläda; vill du ingenting göra för mitt nöje?”