II.

Den Fallna

berättelse

WENDELA
.

ÅBO
,

J. C. FRENCKELL & SON.

1848.

J. W. Lilljas förlag.

Imprimatur:
N. A. Gyldén
.
DEN FALLNA,

BERÄTTELSE

AF

WENDELA
.

”Den utan synd är, han kaste första stenen.”

Innehåll

• Friden i hemmet.

• En ny person.

• Rudolph Berg.

• Balen.

• Några Scener.

• Lustfärden.

• Ett kort kapittel om kärlek.

• Nöjenas flygtiga rus.

• En Illusion.

• Upptäckten.

• En billet doux.

• Mötet.

• Dödsbädden.

• Afskedet.

• Frestelsen.

• Isfarten.

• Modrens förtviflan.

• Den sanna trösten.

• Ankomsten till det nya hemmet.

• Det sista mötet.

• Den döende.

• Mötet vid grafven.

• De båda brefven.

• Försoningen.

• Slutet.

• Eftertal.

Friden i hemmet.

”Förekomma icke innom detta hem de små stötar, rubbningar, rifningar, hastigheter, dumheter, försummelser, förluster, och hvad de allt heta; dessa andeliga musquitos, som med sina stygn förorsaka retnings oro, ledsnad, och som icke pläga för sina besök skona äfven de lyckligaste hem?”

Hemmet.

Det var en klar, men kall vinterafton. Månan sken i yppig glans på de snöbetäckta, smala gatorna i .... och taken stodo öfversållade af millioner diamanter, herrligt strålande i stjernljuset.

Ljus lyste det äfven i menniskornas boningar, särdeles ur några fönster; ett af de största och vackraste husen, beläget vid strandgatan, med utsigt åt den vackra, breda elfven. Det var en fridens boning, dit ännu ingen giftig Samum förstörande inträngt. Huset ägdes af en ung, förmögen handlande, sedan några år gift och bosatt i samma stad, och i hvars stilla boning vi för en stund vilja införa den gunstige läsaren.

I ett enkelt, men smakfullt möbleradt rum, satt en ung qvinna vid den glada, trefliga brasan, och på golfvet vid hennes fötter lekte tvenne barn, en gosse och en flicka, två ljusalfer med gullgula, lockiga hufvuden; ett tredje helt spädt låg jollrande i modrens sköte. Hela denna tafla, upplyst af det klart flammande skenet från kakelugnen, såg glad och fridfull ut; de vackra barnen med sina lifliga åtbörder och modren med det ljufva leendet på sitt ungdomliga anlete, framställde en intagande målning af lif, helsa och lycka.

Dörren öppnades till rummet och tvenne personer inträdde. Den första var en ung, högväxt, smärt qvinna, den andra en ung, blek man, hvars drägt och allvarligt milda drag betecknade en andelig.

”Ferdinand! Virginia!” utbrast den unga modren gladt och räckte, utan att uppstiga, båda händerna åt de kärkomna gästerna, ”välkomna, välkomna!”

”Tack Elisabeth,” sade den unga mannen alfvarsamt, men vänligt, ”du är ensam, är din man ej hemma?”

”Nej, han gick bort på en stund, men nog är han snart tillbaka; dessutom är jag ej ensam, man har sällskap nog af dessa,” dermed kysste hon leende den bredvidstående dottrens hvita, höga panna.

”Det är sannt! och jag glömde nästan att helsa på er, lilla Helena och Otto,” sade mannen svagt leende, i det han ömt kysste de båda barnen och lät sin magra hand smekande halka öfver deras små hufvuden.

”Ack det vore icke under, om du skulle glömt dem, gode Ferdinand, då det är så många år du varit skild ifrån oss; dock Gud ske lof! att du nu åter är här.”

”Jag har ju varit här nära ett halft år redan.”

”Ja, men för mig förefaller det som skulle endast två dagar förflutit, sen du återvände från djupet af Österbotten, för att i nejden af denna vår kära födelsestad vara en mild och kärleksfull apostel.”

”Kanske för öfverseende, vill du säga, eller huru?”

”O nej, nej! inte det. Men säg mig nu hvar ni träffats, Virginia och du?”

”Nå ändteligen” inföll denna, ”har du ett minne äfven för mig; men så är det, när Ferdinand är närvarande, så bör ingen vänta sig att bli ihågkommen af Elisabeth; man bör ej ens hoppas att kunna täfla med honom.”

”Virginia, säg icke så!” sade Elisabeth leende med en tår i ögat, ”du vet att I ären mig båda kära, men Ferdinand är min broder, då du deremot är en barndomsvän.”

”Jag vet att ni vuxit upp under samma tak och att I älsken hvarandra som syskon, hvilket är alldeles som sig bör; tro derföre ej att jag annat än skämtade,” och hon kysste ömt väninnans ljusa panna.

”Virginia skulle väl ej heller på allvar vilja afundas den ringa skärf af tillgifvenhet, som blifvit min jordiska lott?” frågade Ferdinand vemodigt leende, och en djup saknad låg i rösten, hvarmed han uttalade dessa ord.

”Afundas! nej visst icke, men jag ville gerna dela Elisabeths tillgifvenhet.”

”Hvem vill förfoga öfver den utan min tillåtelse?” frågade härvid en munter stämma från dörrn och in trädde en ung, vacker karl, klädd i pels och galoscher.

”Pappa, pappa!” ropade barnen och sprungo fram till den nykomne. ”Har pappa bok åt mig, och häst åt mig, och russin och fikon och ...?”

”Jag glömde allt mina barn!” sade fadren med synbar glädje strålande i det öppna ansigtet, i det han med en viss otålighet kysste de små. ”Välkomna mina vänner, det passar bra att I ären här, så få vi alla dela denna glädje. Se här läs Elisabeth!” och han lade en tidning för sin maka, derpå räckande de båda gästerna hjertligt handen.

Med blicken följande det ställe, hennes man utvisat, förblef Elisabeth stum ett par minuter; derpå utbrast hon gladt: ”Rudolph Berg är utnämnd till borgmästare här!”

”Ja, och här skrifver han, att det mycket gläder honom att komma på samma ort som jag, och att han hoppas att få anse mitt hem som sitt eget, och dig, min egen gumma, som sin syster; hvad säger du dertill?”

”Hvad annat än ett hjertligt ja! Du vet ju Leonhard, att dina vänner äro mina, skulle jag då ej med glädje omfatta denne, den käraste af dem alla?”

”Tack du goda! Lyckönsken mig mina vänner att få till samma stad en af mina barndoms lekkamrater, den bästa vän jag eger.”

”Elisabeth undantagen, hoppas jag dock,” sade Virginia leende. ”Skulle jag vara som hon, blefve jag svartsjuk.”

”Det skulle sannerligen ej löna sig,” sade denna med lekfullt trotsig ton.

”Huru! hvad hör jag? sätter du så föga värde på din mans kärlek?”

”Ja ty hon är säker att alltid äga den,” sade Leonhard leende. ”Men det ser ut som I ej viljen lyckönska mig; Ferdinand, du har ännu ej sagt ett ord, känner du Berg?”

”Till ryktet, icke personligen.”

”Nå hvad säger ryktet om honom?”

”Mycket.”

”Godt eller illa?”

”Kära Elisabeth! du vet att jag ej är af dem, som finna ett nöje i att utsprida historier, de der börjas med orden: ”det säges” eller ”man berättar,” ej heller tror jag synnerligen på dem; likväl kan jag sanningsenligt säga, att de rykten, jag hört om Berg, äro långtifrån fördelaktiga, — ursägta bror Lindmark, blif ej ledsen, jag berättar ju endast hvad som säges — det förljudes nemligen, att han varit förlofvad med en ung intagande flicka, hvilken han mycket älskat, men åter helt plötsligt, utan orsak, övergifvit, och tros nu vara förlofvad med en annan.”

”Det är icke sannt!” utbrast ifrigt Leonhard. ”Rudolph är ej sådan, jag känner honom bättre.”

”Och vore det än sannt,” sade Virginia, ”hvad mer! då vore han ju endast lik alla andra, alla karlar åtminstone.”

”Icke alla,” inföll Elisabeth; ”det finnes kärleksfulla, trofasta karlar, ja Virginia, skaka ej så ditt vackra hufvud. Jag vet, att de finnas, men de finnas också, som ej anse för något brott att bedraga ett hjerta, som tillhör dem, de finnas som med kall blod krossa en arm qvinnas hela jordiska glädje och frid, förspilla hennes sällhet, hennes väl och kanske ändå dertill triumfera. Dessa äro lumpna, lågtänkta varelser, huru högt de äfven må stå i verldens ögon, och jag för min del kan icke annat än afsky och förakta dem.”

”Elisabeth, säg icke så,” sade Ferdinand mildt; ”vi skola icke dömma, endast beklaga de vilseförda, ty de straffas nog redan derigenom, att de ingen lycka kunna finna på jorden. Derföre skola vi lemna domen åt Honom, som den tillhör.”

”Icke vill jag dömma dem,” sade Elisabeth ödmjukt, ”ty hvad vet den, som aldrig blifvit pröfvad; kanske skulle jag under samma förhållanden icke varit bättre. Jag ville endast säga, att jag ogillar dem.”

Hon tystnade och de andra äfven. Virginia hade fattat guitarrn, som låg på soffan, och med mild, behaglig stämma sjöng hon en af Runebergs sånger, hvilkas toner aldrig skola bli fremmande för Finska hjertan. Vi vilja emedlertid upplysa våra läsare om det förhållande, hvari dessa personer stå till hvarandra och litet närmare skärskåda dem.

Leonhard Lindmark var en obemedlad yngling, då han för nära tolf år sedan ankom till ... och blef antagen som bokhållare på ett rikt handelskontor derstädes. Hans flärdlösa väsende och stränga redlighet, hans ordningssinne och vana vid affärer gjorde, att han inom några år så lyckades vinna sin patrons förtroende, att denne ingenting företog sig utan att rådgöra med den unge kontoristen; och mångengång uppsteg i den hederliga patronens hjerta den önskan att en gång få kalla den unge mannen son, och att i så skickliga händer få öfverlemna sin kära handel och den förmögenhet, som var hans eget verk. Försynen tycktes äfven gynna denna hans önskan, ty med hvarje år närmades de hvarandra allt mera. Den unge Lindmark kände sig snart och för alltid fängslad af sin patrons enda barn, den vackra Elisabeth, som å sin sida fattade allt större tillgifvenhet för den behaglige ynglingen, och ett par år före sin död hade gamle Holmén den glädjen att se sin käraste förhoppning gå i fullbordan, då han med djup rörelse lade sin sextonåriga dotters hand i dens, hvilken hennes hjerta utvalt. Det unga paret lefde lyckligt hos sin fader, som öfverlemnat hela sin handel åt mågen och nu i stillhet tillbragte de sista åren af sin verksamma lefnad, tills han efter få år följde sin maka i grafven, välsignande sina barn, dem han lemnade djupt bedröfvade öfver hans bortgång. Sedan den första sorgen var öfver, tröstade sig dock den fader- och moderlösa. I sin makes rika kärlek fann hon en ersättning för alla förluster, och snart såg hon sig äfven omgifven af barn, som i ett lyckligt hem utgöra solen och glädjen i lifvet. Så hade nu sex år förflutit, se’n deras förening och hvarje dag hade endast fört dem närmare hvarandra, i det den lärt dem bättre känna det djup af kärlek, deras hjertan ägde och allt bättre uppskatta hvarandras goda egenskaper. De syntes nu så oskiljaktigt, så fast förenade, att intet kunde slita dem från hvarandra, och dock var pröfningens stund icke ännu slagen.

Den unge mannen, vi kallat Ferdinand, var kusin till Elisabeth. Från späda år fader- och moderlös och dertill utan alla medel lemnad ensam i verlden, blef han upptagen af sin farbror, Elisabeths far, och jemte henne uppfostrad. Tidigt visade han dock afgjord böjelse för studier och afsmak för handeln, till hvilket han var ämnad, och detta, i förening med hans allvarsamma och tysta lynne, gjorde, att en viss köld mot honom uppsteg i farbrodrens bröst, hvilken köld han dock — vi måste till hans beröm säga det — så mycket i hans förmåga stod, sökte dölja, ehuru det ej alltid lyckades. Ack, han hade icke hyst något agg till honom, om han vetat, att i djupet af ynglingens hjerta bodde en stolt, men tillika ödmjuk ande, som lät honom bittert känna hans beroende ställning, och som tidigt uppväckte hos honom en brinnande håg att genom eget arbete komma fort i verlden. Holmén deremot såg i hans sträfvande blott trotsighet och motsägelseanda, ty han förmådde ej begripa, att någon kunde finnas, som icke älskade handeln, detta hans lifs lif. Dock lät han brorsonen fritt följa sin böjelse och sparade intet, som kunde underlätta hans studier.

Men om Ferdinand stundom hos sin fosterfar fann sträfhet och missnöje, såg han deremot endast kärlek och välvilja hos hans dotter. En innerlig vänskap förenade de båda kusinerna och i Elisabeths bifall fann han alltid uppmuntran i sina studier. Hans största glädje var, då hon med klappande hjerta och en hög rodnad af deltagande på de sammetslena kinderna, lyssnade till hans berättelser ur Roms och Greklands historia, eller då han talade om Trojas fall eller Israeliternes storhet. Huru lycklig var han ej att, då de ströfvade vida omkring, ute bland skärgårdens skogbevuxna holmar, kunna, vid hennes frågor om blommor och gräs, nämna deras namn och beskrifva deras egenskaper, eller, då de en stjernljus afton sutto tillsammans vid något fönster och beskådade den klara himmelen, kunna säga henne hvad dessa ljusbilder hette, och beskrifva deras eviga vandring på sina strålande banor. Detta var hans stolthet och glädje, och huru belönade ej Elisabeths tacksamhet hans möda och ansträngningar. Så lefde de lyckliga tillsammans ända till den tid, då Leonhards och Elisabeths böjelse för hvarandra blef mera märkbar; då på en gång blef Ferdinand förändrad. Hans lynne, förut allvarsamt, blef nu dystert och tungt, och var han fåordig förr, blef han nu stumm och sluten, ehuru alltid lika vänlig och öm mot Elisabeth; och då hon blyg förtrodde honom sin kärlek till Leonhard, önskade han henne varmt lycka och sällhet, och sade många ord af beröm öfver den, hennes hjerta utvalt, hvilket var en stor fröjd för Elisabeth. På hennes bröllop var han äfven, men straxt derefter for han till Helsingfors för att fullborda sina studier och derefter taga kandidatexamen. På flere månader erfor man i hemmet ingenting om honom; blott ett dunkelt rykte sade, att han fallit i händerna på de så olika bedömda pietisterna, hvilka i Sverige benämnas med det så betecknande namnet läsare; men på länge kom ej en rad ifrån honom. Sluteligen fingo de genom tidningarne erfara, att han blifvit prestvigd i Åbo och förordnad till adjunkt i ett pastorat långt upp i Österbotten. Vid samma tid erhöll äfven fosterfadren ett bref, deri han skref, att han nu först rätt begrep sin kallelse och det fåfängliga i hans fordna sträfvande, och att han derföre öfvergifvit planen att blifva magister och doktor, hvarföre han nu ofördröjligen egnat sig åt det andeliga ståndet, såsom det enda hugsvalande i vår syndbelastade verld. Likväl tackade han innerligt sin farbror för all hans välvilja och ömhet, nedkallande himmelens välsignelse öfver honom, men tillika afsägande sig för framtiden allt vidare understöd, sägande sig äga nog af sin tjenst. Djupt upprördes den gamle mannen af detta bref, det sista han erhöll, och vid sin död skänkte han honom en ansenlig del af sin förmögenhet. Sex år hade förflutit utan att Elisabeth och Leonhard haft någon underrättelse från Ferdinand, då han en vacker dag sågs lifslefvande inträda till dem. Han hade blifvit utnämnd till kapellan i närgränsande socken. Sedan den första glädjen var öfver, sågo de med förvåning den härjning tiden åstadkommit hos honom. Han var ännu icke fullt tretio år och såg ut att vara nära femtio. Det ljusa håret var gråsprängdt och glest, gestalten framåt böjd, en skär rodnad lågade stundom på den insjunkna kinden, och de blåa ögonen glänste ofta matta och glasartade. För öfrigt var hans väsende mildt och vänligt, ehuru allvarligt, utan spår af denna fördömmande stränghet, eller det proselytmakeri, hvarföre hans likar voro och ännu äro, fast ofta orätt, beskyllda. Ett halft år hade han nu åter vistats i deras granskap och under denna tid sällan besökt dem, men hvarje gång, som det syntes, med allt större tillgifvenhet i sitt hjerta, allt ömmare i sitt väsende.

Ännu med några ord vilje vi redogöra för den fjerde personen i sällskapet. Virginia Holmén var en tredje brors dotter och således kusin till Ferdinand och Elisabeth, och blott två år yngre än den sistnämnda, hennes käraste lekkamrat och vän. För Virginia var Elisabeth ett non plus ultra af qvinlig fullkomlighet och hennes mönster och förtrogna i allt. Det var icke allenast denna svärmande, lätt öfvergående tillgifvenhet, man erfar vid tjugu år, det var den djupa, sanna och afundsfria beundran man skänker en rikt lottad varelse, hvilken man känner sig vida underlägsen och dock af allt sitt hjerta älskar. Virginias föräldrar voro, ehuru välmående, ej rika, hvilket hade hindrat dem att ge annat än en huslig uppfostran åt sina många barn. Af Elisabeth hade Virginia lärt sjunga och litet musik, samt rita och finare handarbeten, dessa små insigter, så vackra och nyttiga för ett fruntimmer; och som hon hade lust och fallenhet, hade hon gått rätt långt i allt detta. Sådan var Virginia, föröfrigt en täck brunett med blixtrande bruna ögon, af en stolt hållning och en smärt, yppig vext. Hennes hjerta var godt och oförderfvadt, hennes väsende flärdlöst, men bestämdt, och en ovanlig trofasthet låg i botten af hennes själ. Hon var en af dessa varelser, mägtiga af en djup och oföränderlig kärlek, som, om den krossades, kunde lida och dö, men icke byta kärlek i hat, icke larma och klaga, utan blott bedja tyst för dem hon älskade och se’n gå bort.

En ny person.

”Hvem skulle min herre vara?”

Åter var det afton, fastän några veckor sednare, än den förr beskrifna. Snön låg ännu qvar, ehuru det led mot våren, och den mörka himmelen lät störtbad af regn nedfalla öfver jorden för att rena den till dess blifvande skönhet.

Vi införa åter läsaren i samma rum som förra gången och finna der Elisabeth knäböjande framför vaggan, der hennes späda dotter låg, orolig och gråtande. Med ömma ord och smekningar sökte hon tysta den lilla, som säkrast lugnades, då modren med en ovanligt klangfull och vacker stämma sjöng Runebergs vackra vaggvisa. Om en stund inslumrade barnet, och då modren såg, att hon hvilade lugnt, steg hon sakta upp från sin knäböjande ställning och satte sig i soffan, fattande ett arbete som låg framme. Men snart slöto sig äfven hennes ögon, arbetet nedföll på mattan vid hennes fötter och hon insomnade. Hon hade vakat mycket under de föregående nätterne och sof tungt, med hufvudet tillbakaböjdt mot divanens dynor och hvilande öfver ena armen. Det utsöktaste koketteri hade ej kunnat gifva henne en behagligare ställning. Den svarta klädningen nedföll i djupa veck kring den smärta, fina gestalten och dolde till hälften de små, i karmosinröda sammetstofflor instuckna fötterna; den hvita musslinshalsduken hade halkat ned för axlarne och öfver den runda, välformade alabasternacken böljade det nu upplösta gullgula, lockiga håret i yppig rikhet. Värman i rummet hade spridt en högre färg än vanligt öfver de lena kinderna och sömnen hade förtagit detta drag af oro, som en stund förut sväfvade öfver hennes anlete, och i stället gifvit det ett uttryck af oändlig mildhet och ljufhet. Hela den hulda gestalten, upplyst af det matta lampskenet, såg fée-lik ut.

Väl en timma hade hon slumrat så, då dörren öppnades och en mansperson inträdde. Det var en hög, stolt figur, med ett mörkt och dystert anlete. Förvånad och tvekande blickade fremlingen kring rummet och varseblef den sköna slumrerskan. Han tog några steg framåt, men stadnade, betagen af den herrliga synen; efter några minuter hemtade han sig dock och ämnade återvända, då Elisabeth i samma ögonblick vaknade, rätade på sig och uppslog ögonen. Häftigt spratt hon till, i det hon till hälften reste sig, en hög rodnad flög öfver hennes ansigte och hon stirrade häpen på fremlingen. Denne, som tydligt läste frågorna: ”hvem är ni?” och ”hvad vill ni?” i hennes blick, framträdde ett par steg och sade leende:

”Jag ber om ursägt för min ofrivilliga förbrytelse! Mitt namn är Berg och, såsom nyss anländ till denna min blifvande vistelse-ort, skyndade jag att genast uppsöka en gammal vän, handelsman Lindmark och blef af en domestik visad hit, — — men kanske herr Lindmark ej är hemma?”

Elisabeth, som af hans föregående tal hört endast namnet, sprang upp och utropade utan besinning med glädjestrålande blick: ”Berg! Rudolph Berg?”

”Ja!” sade fremlingen gladt, ”så är mitt namn och om jag icke bedrager mig, ser jag nu framför mig Elisabeth Lindmark?”

”Jag är er väns maka,” sade denna rodnande af förlägenhet, ”och han har ofta nämnt ert namn för mig. Det fägnar mig att se er; välkommen till oss!” och med oefterhärmligt behag räckte hon honom handen, den han vördnadsfullt kysste.

”Min man är nog hemma,” sade Elisabeth efter en pauss, ”var god och stig in!” och hon öppnade en dörr, tecknande åt gästen att följa sig.

Han efterkom dock icke uppmaningen, utan sade: ”det ser så trefligt ut här inne, får jag ej stanna här och invänta Leonhard? Om jag spår rätt, så kan han icke dröja länge härifrån.”

Tonen, hvarmed dessa ord yttrades, var fullkomligt enkel och naturlig, den innehöll intet galanteri eller smicker; utan tycktes vara hjertats språk. Derföre svarade Elisabeth gladt och eget: ”Gör som ni behagar och var hemmastadd hos oss.”

Sedan ringde hon och bad den inträdande pigan hemta ljus och tillsäga handelsmannen, att hon ville tala vid honom, men icke nämna ett ord om den fremmande; det skulle bli en surpris för Leonhard. Glad inträdde denne efter ett par minuter.

”Nå! hvad vill du min lilla rara gumma?” frågade han utan att varseblifva vännen.

”Hon ville bevisa, att du är den lyckligaste menniska på jorden,” sade denne uppstigande och framträdande.

”Rudolph!” utbrast Leonhard och tryckte varmt vännen till sitt redliga, trofasta bröst. ”Så är du då här, välkommen till mitt hem! måtte du alltid anse det som ditt eget, och icke vantrifvas här.”

”Sörj icke derföre,” sade Rudolph tryckande hans hand, ”jag sköter nog min egen trefnad; dessutom finner jag mig re’n så hemmastadd här, att det är en lust åt.”

”Gör du? Nå det var godt! Elisabeth se här min vän, som jag så ofta omtalat.”

”Vår bekantskap är redan gjord,” sade Rudolph i det han kastade en blick af belåtenhet och nöje på Elisabeth. ”Din fru var den första, som välkomnade mig i detta hus.”

”Var hon det? Det gläder mig; men I fån ej kalla hvarandra vid ett så fremmande namn. ”Du” är ett så vackert ord och för min skull, som I båda älsken, skolen I kalla hvarandra så.”

”Gerna!” sade Elisabeth och räckte Rudolph handen. Han tog den och tryckte den stum till sina läppar.

”Elisabeth, du måste ge honom en kyss!” sade Leonhard vänligt. ”Du- och välkomst-kyssen.”

Elisabeth rodnade djupt. ”O Leonhard,” sade hon, ”fordra ej detta!”

”Nej Leonhard, fordra ej denna uppoffring af din maka,” sade Rudolph ironiskt.

”Uppoffring! Hvarföre skulle det vara en uppoffring af henne?”

”Emedan hon då måste kufva den motvilja jag tyckes ingifva henne.”

”O säg icke så!” inföll Elisabeth hastigt. ”Rudolph inger mig ingen motvilja.”

”Jag tror det, och om så är, så kyss honom då,” och Leonhard lade sjelf sin maka i vännens armar.

Det finnes stunder i ett menniskolif, då en ond genius synes styra hennes handlingar alltid till det värsta, ehuru rena motiverna äfven kunna vara; huru många gången får man ej bittert begråta en handling, begången under dylika olyckliga stunder! Ofta, ja många år sednare, påminde sig Leonhard det steg, han tog i denna stund, och han — ångrade. En kyss, hvad är den? ett hastigt öfvergående något, ett ting som inga spår qvarlemnar. Och ändå, ändå! hvarför denna darrning i hjertat? dessa nedslagna ögon? denna glödande rodnad på kinderna? dessa brännande läppar? och framför allt, hvarföre denna trånad, detta outplånliga minne, så farligt, så förledande? Man känner ej den eld, kyssen eger, blott att den lefver der, och verkar, ofta förstörande. Kyssen är en ande, så liten och dock så stor, så mägtig!

Med nedslagna ögon slet sig Elisabeth från Rudolph och ilade skakad och sökande skydd hos sin make, vid hvars bröst hon gömde sitt blossande ansigte. Leonhard upplyftade leende hennes hufvud och såg med förvåning några klara tårar glimma på den nu bleka kinden. Han kysste ömt bort dem och sade vänligt: ”Tag din guitarre och sjung en liten sång för oss.”

Hon gjorde det, och under sången lugnades hennes oroliga sinne. Tonerna blefvo allt högre och klarare, hon glömde allt och alla och lefde blott i sången. Betagen lyssnade Leonhard, och Rudolph satt drömmande med pannan lutad i handen och armen stödd mot divanens kuddar, under det blicken, mörk och forskande, var fästad vid sångerskan.

De voro så olika, dessa begge män. Leonhard var ljus och glad och hans vackra, öppna anlete och lätta, flärdfria väsende ingaf förtroende och vänskap; det fanns någonting oemotståndligt tilldragande hos honom, något som gjorde, att man genast fann sig väl och hemmastadd i hans närhet. Dessutom strålade hans stora, mörkblå ögon af så mycken godhet, och redbarheten hade tryckt sin stämpel på den höga, skönt formade pannan, lätt beskuggad af ljusbruna lockar. Rudolphs drag deremot voro mörka och dystra, det kolsvarta, glänsande håret föll rakt och stripigt ner för en oftast rynkad panna, som, ehuru ovanligt hvit och fin, dock bar ett omisskänneligt drag af djerfhet och trots. Samma uttryck uppenbarade sig äfven i linierna kring den hårdt tilldragna munnen, i den romerska näsans böjning och i hela hållningen af den höga, raska, ehuru smärta gestalten. Ögonen voro svarta och glödande och den blick af hat, förakt eller kärlek, som utgick ifrån dem, måste oemotståndligt träffa sitt föremål. Hela väsendet, ehuru fullkomligt flärdfritt, förblef kallt och fremmande, en viss frånstötande stolthet var grunddraget deri.

Men nu tycktes hans väsende upptinas, det syntes som om isen i hans hjerta bortsmält i Leonhards och Elisabeths närvaro och när hon slutat sången och glad och upprymd språkade med de båda vännerna, deltog han muntert i samtalet. Då han efter slutad qvällsvard tog god natt, utbad han sig tillstånd att få anse sig som en medlem af deras familj, och på Leonhards svar, att han skulle vara hemmastadd hos dem, sade han skämtande:

”Tack! men om jag trifdes här så väl, att jag skulle alla dagar återvända?”

”Så mycket bättre!”

”Måtte du aldrig tycka annorlunda!” med dessa ord gick han.

”Nå hvad tyckte du om Rudolph?” frågade Leonhard sin maka se’n de blifvit allena.

”Han såg ståtlig ut, men det låg en köld i hans väsende som jag ej tyckte om. Inte liknade han dig.”

”Inte det? Nå! hvilkendera tycker du mera om?”

”Hvilken fråga! Var det ej ditt öppna, kärleksfulla väsende jag först fäste mig vid? är det ej derföre jag älskat dig?”

”Kanske! det är godt! men tro ej att Rudolph är sådan han synes, i hans bröst lågar nog kärlek till allt godt och stort, allt ädelt och skönt. Sådan var han som gosse och jag tror ej att hans sinnelag se’n dess förändrat sig.”

Hvarföre rodnade Elisabeth vid dessa ord? Ack! en aning sade henne, att hennes makes vän ej var den samme som förr, och denna aning spred en viss oro i hennes hjerta; dock teg hon dermed och sade endast: ”Möjligt!”

Rudolph Berg.

Haf tack! min räddare och vän,

Vi träffas väl en gång igen!

Anonym.

Rudolph Berg var född i H.... Hans fader var en förmögen handlande derstädes, och den ende sonen utgjorde hans stolthet och glädje. Tidigt blefven moderlös, var han lemnad utan all närmare tillsyn, ty fadren, upptagen af sina affärer, kunde blott sällan egna sonen någon uppmärksamhet. Detta, i förening med fadrens nästan klemande ömhet och eftergifvenhet för alla hans nycker, gjorde, att han redan som gosse var häftig och vild, men dyster, tyst och sluten. Likväl var hans hjerta godt, han var slösande gifmild, och för hvarje lidande hade han tröst och råd, men aldrig sågs, ens i späda år, en tår i hans mörka öga. Det var ett slags behof hos honom att göra godt, men denna godhet förlorade sitt värde genom den köld, med hvilken den utöfvades. Hans kamrater och jemnåriga drogo sig undan för den ”stolta, högmodiga pojken,” som de kallade honom, och aldrig sågs han deltaga i deras allmänna lekar på fristunderna. Likväl må man ej tro, att han var likgiltig för sin ålders fröjder; tvärtom njöt han dem mera och oftare än någon af sina jemnåriga, ehuru för det mesta ensam. Ingen pojke i hela nejden var så snäll skridskolöpare, eller klef så vågsamt efter fågelbon i de högsta trän och åkte i så svindlande fart kälke nedför de högsta berg och backar. Dessa ofta farliga färder gjorde, att hans kropp blef stark och härdad, van vid köld och värma.

Invid hans faders stora, prägtiga stenhus, stod ett litet, obetydligt af träd, som egdes af en fattig, men hederlig handtverkare, vid namn Lindmark. Också han egde blott en enda son, hans största skatt, hans ögonsten, den han ville uppfostra till något annat än handtverkare. Han ville ej, att hans enda barn skulle känna det armod, som ofta blir den idoga arbetarens lott på hans ålderdom, se’n yngre och skickligare medtäflare uppstått och bemägtigat sig all arbetsförtjenst. För dessa olycklige gamle, om de icke lyckats spara något ihop från yngre åren, återstår endast brist och fattigdom, och mången gång få de händer, som förr varit idoga, tvina bort i elände. Lyckligtvis äro de fall sällsynta i vårt land, då de fattiga drifvas ända till hunger; men också nödgas mången, som i sin ungdom varit idog och skicklig, på sin ålderdom lida brist och nöd utan eget förvållande. Kunde det icke vara annorlunda? I vårt land hafva snart alla stånd pensionskassor; månne ej en sådan äfven kunde och borde inrättas till hjelp för de handtverkare och arbetare, hvilka genom olyckshändelser, eller eljest utan egen medverkan råkat i brist? Eller skola så många nyttiga samhällsmedlemmar ännu framdeles dö i fattigdom, för det deras bemedlade kamrater vilja lefva i öfverflöd och pragt? Ja pragt! ty till den grad har fåfängan och öfverflödet gripit kring sig i vårt land, särdeles bland borgare- och handtverksklasserna. Vi vilja hoppas, att vår tid, så upplyst och varm för det rätta, skall afhjelpa äfven detta missförhållande.

Rudolph Berg och den unge Leonhard Lindmark voro grannar och skolkamrater, men endast sällan gingo de tillsammans. En dag, de var i början af vintern, fingo gossarne lof att åka skridsko nere på hafsviken under deras stad. Glada skyndade de alla ut, försedda med skridskor och kälkar. Äfven Rudolph och Leonhard voro med; men nu, som vanligt, skilde sig den förre ifrån de öfrige och skrann ensam. I vida cirklar kretsade han, snabb som en fågel, och ingen kunde mäta sig med honom i vighet och styrka. Slutligen begaf han sig längre fram på isen, icke aktande de andras varnande rop och böner att återvända. Högt skrattande och triumferande, svängande mössan öfver hufvudet, ilade han endast snabbare längs den glatta isen utåt sjön, men på engång hördes ett hemskt, ihåligt brakande, och han försvann för kamraternas häpna blickar. Isen hade brustit och han låg tyst, arbetande att rädda sig ur afgrunden; men med hvarje tag brast den svaga isen och vaken blef blott större och större. Intet rop om hjelp gick öfver hans läppar, men hjelparen var dock nära. Sedan den första häpenheten var öfver, ilade Leonhard Lindmark snabbt utåt isen, ropande: ”kamrater, kommen! vi skola rädda honom!” men då han såg, att ingen följde, ropade han med vredens rodnad på sina, af köld och ångest, bleka kinder: ”krukor! efter I ej ha’n mod att rädda en menniska, som drunknar, skall jag försöka hvad jag ensam, med Guds hjelp, förmår.” Och Gud tycktes gifva honom vingar, ty med ljungeldens fart flög han fram öfver isen och stod snart vid kanten af vaken. Ännu syntes Rudolphs hufvud öfver vattnet, men endast svagt förmådde han mera arbeta att hålla sig uppe. Hans händer, äfvensom hela kroppen, voro stelfrusna. ”Gud ske lof! du lefver!” utbrast Leonhard och kastade sin gördel, som han redan under vägen löstagit, till kamraten, förmanande honom att hålla väl fast. Sedan, lindande den andra ändan kring sitt eget lif, borrade han skridskorna fast i isen, hvarest den kändes som starkast, drog med hela sin styrka på gördeln och lyckades äfven bringa kamraten upp. Hans glädje var stor, men ännu tog Rudolph hans hjelp i anspråk; han var nemligen så stelfrusen, att han ej mera förmådde skrinna tillbaka. Leonhard ilade derföre till de andra och återvände genast med en kälke, på hvilken han lade Rudolph, band kälkens snöre om sitt lif och återförde honom sålunda till stranden.

Hemkommen, sade Rudolph till den öfver hans utseende förskräckta fadren: ”Jag har fallit i sjön och skulle drunknat, om ej Lindmarks son räddat mig. Han var den enda, som vågade sitt lif på den svaga isen, för att frälsa mitt. Jag vill belöna honom.”

Fadren gaf glad sitt bifall och Rudolph gick till sin räddare. ”Leonhard!” sade han och föll honom om halsen, ”du har räddat mig, vi äro således nu bröder. Kan jag göra något för dig igen, så nämn det blott: du vet att min far är rik och att han både vill och kan löna dig.”

”Min gerning förtjenar intet pris,” sade Leonhard, ”men om du vill göra mig en tjenst, så utverka, att jag blir antagen på din fars handel. Jag har länge i hemlighet önskat det.”

”Gerna! Och du skall få resa ut till Lybeck och Hamburg och Paris för att fullkomna dig i yrket, likasom Anton C... och Calle B...”

”Det vore mer än jag någonsin kunnat drömma om.”

”Men icke mer än du förtjenar. Lita på mig, att du det får.”

Och han höll ord. Ännu samma dag flyttade Leonhard till Bergs, och se’n han derstädes inhemtat de nödigaste kunskaper i handel, fick han medel att på ett par år företaga en utrikes resa för att ytterligare utbilda sig. Under denna tid hade han den olyckan att förlora sin välgörare, och återvände, straxt efter inhemtad underrättelse derom, till H... igen. Med förvåning varseblef man nu att Bergs affärer, ehuru ej dåliga, dock på långt när icke voro i det blomstrande skick, man allmänt trodde, och med grämelse såg sig Rudolph bedragen i sin förhoppning, att kunna öfverlemna hela fadrens handel åt den för honom så kärblefne räddaren. Likväl anslog han en betydlig del af sitt arf åt Leonhard, hvilket denne dock icke emottog, och se’n alla affärer voro utredda, skiljdes de båda vännerna åt. Leonhards öde, från hans ankomst till .... känna vi redan, och hafva nu sett orsaken till den vänskap, som herrskade mellan dessa olika personer; en orsak, den Leonhard troget förtegat äfven för sin maka, då han deremot aldrig upphörde att omtala all den godhet, han åtnjutit af Rudolph och hans far.

Rudolph åter kom in som auskultant i Åbo Hofrätt och gjorde sig snart känd som en skicklig jurist, men ändå mera genom sin fåfänga, sin slösaktighet och sitt underliga, dystra lynne. Hans intressanta, icke obehagliga utseende, hans stolta hållning och väsen samt mången vacker talang gjorde honom till damernas gunstling. Ur mången blomma sög han honing, utan att förmås qvardröja. Ett par gånger tycktes han väl allvarligt fästad, men länge varade det ej, innan han åter var fri. Den första af dessa flickor var vacker, rik och af en ansedd slägt, och tycktes älska honom af allt sitt hjerta. Det var, hvad man kallar, ett godt parti och alla Rudolphs kamrater lyckönskade honom varmt, under det mången i tysthet afundades denna lycka. Äfven han sjelf syntes en tid ovanligt glad och belåten, men plötsligt blef hans förhållande mot sin trolofvade kallt och tvärt och slutligen övergaf han henne. Bittert tadel mötte honom nu från alla sidor; ty man såg ingen orsak till detta hans handlingssätt, och den öfvergifnas bleka kinder och sorgsna väsen, hvilka talade tydligt om en ännu ej öfvervunnen kärlek, väckte allmänt deltagande. Han tycktes ingen uppmärksamhet fästa dervid, ej heller vid den köld, som öfverallt mötte honom, utan framgick stolt och lugn som vanligt. Åter förlofvade han sig med en ung, mycket vacker, men enfaldig flicka, som emot sina föräldrars vilja, blott följande sitt hjertas val, lofvade honom sin tro. Äfven henne öfvergaf han snart och, ledsen vid den ort, der han numera ingen glädje kunde finna, sökte han borgmästare-tjensten i .... Ryktet om hans tvära, frånstötande väsen hade föregått honom och stämmt sinnena till hans nachdel, och endast Leonhards ifriga bemödanden förskaffade honom rum på förslaget. Sålunda ville han ännu en gång bevisa sin vänskap och tacksamhet.

Vi vilja nu återföra läsaren till den afton, då Rudolph, hemkommen från sitt första besök hos Lindmarks, inträdde i den våning, Leonhard hyrt och möblerat åt honom.

Rummet, der vi inträda, är stort och dystert, endast svagt upplyst af en dunkel lampa i taket. Vid dess sken se vi ett fortepiano, öppet och betäckt med musikalier; på ett litet bord vid ena väggen ligga en hop böcker och ofvanpå dessa en flöjt; midt emot står en stor imperialsäng, beskuggad af mörkgröna taftsgardiner, och i de tre fönstren prunka en liten samling utsökta pragtblommor i höga alabasterurnor. Allt i detta rum, från den prägtiga, turkiska golfmattan, till den fina doft af utsökta vällukter, som var kringspridd öfverallt, talade om lyx och ett sträfvande att göra lifvet så behagligt som möjligt. Endast egaren sjelf syntes så vida skiljd från all fåfänga och flärd, att det gjorde contrasten så mycket skarpare. Han hade aflagt rock och halsduk, och påtagit en nattrock af mörkröd sammet. En högre rodnad än vanligt betäckte hans ansigte, pannan var slät och ögonen blixtrade gladt. Han satt i skuggan, med hufvudet lutadt mot handen och, som det tycktes, försjunken i djupt begrundande. Slutligen uppsteg han hastigt, gick några varf häftigt upp och ned i rummet och talade dervid halfhögt för sig sjelf, med åter rynkad panna:

”Man säger, att lidandet renar och höjer själen öfver all låghet, all uselhet. Jag har lidit mycket, lidit djupt, ehuru obemärkt. O! om de vetat, dessa menniskor, som dömt mig så hårdt, för gerningar, hvilkas orsaker de ej kännt, eller ens kunnat begripa, om de också kännt dem, — om de vetat, huru djupt deras orättvisa grämt mig, och det midt under det förakt jag visade derför, — de hade häpnat och förlåtit mig. Och dock, hvad hade jag brutit? Har jag icke dyrkat skönheten i allt, i natur och handling? Har ett ansigte, en blomma, ett djur, som varit vackert, en handling skön och ädel, halkat undan min beundran? Var det icke för hennes skönhets skull, jag tillbad henne, hon med de ljusa lockarne och den strålande blicken? Ack! när den så öm och kärleksfull häftades på mig, huru darrade jag ej af glädje och förtjusning. Hon såg så mild, så huld ut. Jag ansåg den sköna yttre omklädnaden såsom en reflexionsspegel, troget återgifvande det inres renhet och glans. Hur jag bedrog mig!!! Den morgonen glömmer jag aldrig då jag obemärkt inkommen, såg henne slå en stackars tjensteflicka, under det hon öfverhopade henne med förebråelser i ordalag, som aldrig böra gå öfver en qvinnas läppar. Det sköna ansigtet var vanstäldt af vrede och nästan oigenkänligt. Vid min röst vände hon sig om och bleknade djupt för den blick, jag slungade mot henne. Gråtande kastade hon sig i mina armar och stammade: ”Förlåt mig! jag skall bättra mig!” Jag lade henne ned på en soffa och sade kallt: ”För din egen skull vill jag hoppas, att så sker: mellan oss är det slut för alltid.” Kanske var det hårdt af mig, men bedraga mig sjelf och henne ville jag icke, ty efter denna stund förblef mitt hjerta kallt för henne, och den ånger och sorg, hon visade, förmådde ej uppvärma det. Men mitt varma hjerta behöfde kärlek. Jag såg mig åter ikring; då varsnade jag en flicka — god och älskelig såg hon ut att vara; — jag trodde henne bli nog för mig, men hennes förstånd var dunkelt, hon begrep mig ej. Hvem tadlar den, som af sin blifvande maka fordrar likstämmighet och deltagande i sina sträfvanden, eller till det minsta önskar att ej se sin längtan misskänd? Och dock blef jag så hårdt dömd af verlden. Nu återstod mig, efter denna andra skiljsmessa, ingen annan kärlek än till stjernor och blommor och musik, och det var en kärlek, som ej kunde, gäcka mina förhoppningar. I två år har jag uteslutande älskat er,” fortfor han, tankfullt strykande de vackra bladen af en blomma, ”men denna kärlek har ej varit nog, den har ej gjort mig lycklig. I afton känner jag det åter djupare än någonsin. Leonhard! Hvarföre är du så lycklig? hvarföre? .... Dock du förtjenar det, dig vill jag icke afundas. Men ändå huru skön, huru ljuf är ej hans maka! Jag har aldrig sett en sådan englabild. Månne också hon kan bedra? Jag tror det ej, hon såg så ren ut. En sådan maka att lefva, att sträfva för — det vore ett paradis på jorden; men jag fruktar hennes like icke finnes. Hade jag sett henne förr — så —” stampande med foten häftigt i golfvet — ”dock nej, hvarför dessa tankar, jag bör icke hysa dem! Kanske finner jag en syster till henne i inre och yttre skönhet. Hon är ju från denna stad; kanske finnes här hennes like? Jag vill lära känna det snart; men huru? Jo jag har det!” utropade, han glad, efter en paus. ”Jag skall hålla en bal. Dit komma alla, som kunna ega döttrar, värdiga den förebild, jag utsett till jemförande. Då skall jag se och välja, och blifva lycklig, utan att behöfva afundas andra. Så är det bra! det var en ljus idée.” Han tystnade nu och tog flöjten från bordet, der den låg, och långt in på natten ljödo toner från hans rum, toner så herrliga, att nattväktaren stannade förvånad, lyssnande till dem. De inneburo en ljuf, lefvande förhoppning, Ack! — —

Balen.

”Hur strålar din skönhet i högtidens glans!

Hur blomstrar i locken den grönskande krans!”

Baldagen inföll. Klockan hade nyligen slagit half 6. Elisabeth stod färdigklädd framför den stora spegeln i sin sängkammare. Aldrig hade hon varit missnöjdare med sig sjelf och ändå hade hon aldrig klädt sig med mera omsorg än i dag. Också kan man knappast göra sig en föreställning om det förtrollande behag, som var utbredt öfver denna af spegeln fördubblade gestalt. En ljusröd sidenklädning föll i djupa veck ned till de små, i hvita sidensargeskor beklädda fötterna, helt och hållet betäckande dem genom sin längd. En tjock silfversnodd gick kring lifvet och slutade i rika tofsar vid klädningsfållen; lifvets urringning och de korta ärmarne omgåfvos af dylika. Det ljusa, glänsande håret var fängsladt i en rik och prägtig fläta, som, smyckad af hvita rosor, lik ett diadem omgaf det lilla, förtjusande hufvudet. Några halsband hvita perlor kring den vackra svanhalsen och en bukett utsökta, doftande blommor — en skänk af Rudolph några timmar förut, — fästade vid bröstet, voro för öfrigt hennes prydnader. Ett oändligt, ljuft behag uppenbarade sig för öfrigt denna afton, ännu mer än vanligt, hos henne, och en rodnad, så skär och fin, som det innersta af en rosenknopp, betäckte hennes kinder.

Länge fick hon ej stå så, försjunken i betraktandet af sig sjelf, ty Leonhard inträdde. Han stannade betagen af den syn, som mötte honom. ”Hvad du är skön!” utbrast han med ofrivillig beundran, och säkert har ännu ingen man, som i sex år varit gift, kännt en sådan förtjusning vid åsynen af sin hustru.

Leende kastade sig Elisabeth om hans hals och sade: ”Du får ej skämma bort mig genom smicker.”

”Jag smickrar ej, det är mitt hjertas mening,” svarade Leonhard med en kyss på hennes rosenläppar. ”Men min afsigt, då jag kom hit, var egenteligen icke att säga dig artigheter, utan att påminna dig om nödvändigheten att afresa, ty snart infinna sig gästerna och det är ju din skyldighet, som tjenstgörande värdinna, att taga emot dem.”

Elisabeth var genast färdig. Hon kastade en lätt svart sidenkappa öfver axlarne och, efter en kyss på de hemmablifvande barnens pannor, gick hon vid sin makes arm att sätta sig i den mjuka, beqväma kursläden, förespänd med två ystra, svarta hästar, och nu bar det af med ilande fart.

Mareschaller flammade vid porten och på gården till det hus, Rudolph bebodde, och ur de många fönstren utgick ett bländande ljussken. Lyx och rikedom mötte ögat i de ännu folktoma rummen, och för förfriskningar och beqvämlighet var det sörjdt på allt upptänkligt vis. Ensam gick Rudolph upp och ned i den stora salen. Armarna voro korslagda på ryggen och hufvudet nedböjdt mot bröstet; han såg dyster och tankfull ut. Hans svarta drägt var enkel som alltid, men buketten i knapphålet vittnade dock om en smula poesie, hvilket eljest icke röjdes hos honom.

”God afton!” ljöd plötsligt en klar röst från den öppna dörren.

Rudolph spratt till och såg sig om; i dörren stod Elisabeth. Upplyst af det klara skenet från salongens många ljus, såg hon förtrollande ut. Med samma blick som nyss af Leonhard, betraktades hon nu af Rudolph, men han teg. Elisabeth förstod dock dess uttryck och en högre rodnad spred sig hastigt öfver hennes kinder. Snart sansade han sig och gick glad och artig emot sina gäster, välkomnande dem hjertligt. Med en hastig blick bemärkte han de blommor, Elisabeth bar, och tackade henne derför. Länge dröjde det ej innan rummen fylldes af gäster. Ungdom och ålderdom om hvarandra grupperade sig i salarne och gemaken. Allt hvad det goda ... egde utmärkt, infann sig här på det bästa utstyrdt, och samlingen var verkeligen vacker och lysande.

Med forskande blick hade Rudolph mönstrat alla de af Elisabeth honom föreställda unga flickor. Ingen egde detta behag han fordrade; de kunde ej jemföras med henne. Blott en ung, högväxt, hvitklädd brunett ådrog sig hans uppmärksamhet; Elisabeth presenterade henne som sin kusin; det var Virginia. Det glada, godhetsfulla uttrycket i hennes småtäcka anlete, behagade honom mycket, äfvensom hennes enkla, oskuldsfulla väsen, hvilket gjorde en skarp contrast emot flere af de andra unga damernas. Likväl kunde hon ej bli det ideal, han skapat sig, och ifrigt forskade han vidare; men då alla gästerna infunnit sig, och ännu ingen, liknande hans förebild i skönhet och behag, uppträdt, suckade han djupt, ehuru obemärkt, och gick att hos de manliga gästerna uppfylla sina pligter som värd.

Se’n de första förfriskningarna gått omkring, gafs tecken åt orkestern. Musiken stämde opp; det var en af Straus’s valser, dessa likaså brusande som berusande melodier, dem man aldrig kan höra utan hänryckning. De unga damerna kastade längtande blickar bort till herrarne, som stodo i grupper vid dörrarne, eller midt på golfvet. Då nalkades Rudolph Elisabeth med hastiga steg. Han gjorde en lätt bugning och begärde denna vals. Hon uppsteg, kastade svandunsboan ifrån sig, och räckte honom handen. Han lade armen kring hennes smärta lif och de sväfvade fram, lik zephyrer, öfver det glatta golfvet. De valsade båda ovanligt väl och, unga och starka, glömde de att sluta, så att det ena hvarfvet börjades efter det andra. Deras blickar voro fästade på hvarandra och hans andedrägt vidrörde lätt hennes panna. Det var som om ett slags förtrollning hade kommit öfver dem; de tycktes glömma att det fanns en verld ikring dem, en verld som ej är den mest skonsamma i sina domar.

En ung man sade en gång, att han, om han hade en hustru, aldrig skulle tillåta henne valsa med någon annan karl; att om hon gjorde det, han efter denna stund ej mera kunde anse henne uteslutande för sin. Man log deråt och mången ung flicka ifrade deremot, påstående att en hustru ej behöfde lyda en så orimlig önskan, att qvinnan ej var slafvinna m. m.; det hjelpte ej att han förklarade sig anse mannen bunden af samma skyldighet. Dock hade han ej så orätt, som man tyckte. Jag är ej af dem, som anse dans för något ondt, till och med för synd; men må man förlåta mig, om jag ändå tycker, att en maka och mor icke bör finna nöje i dans, särdeles i vals, som hvarken är helsosam, ej heller, då man fördomsfritt betraktar den, är en dans, passande för den, som fattat fot i lifvet och eger dyrbara föremål att lefva för. Med ungdomen är det annorlunda; den står ännu på flygande fot, den älskar allt, som stormar och brusar; för den är valsen, den kan tjena som afledare för de öfverspända känslorna och således vara nyttig, blott den ej går till öfverdrift.

Rudolph och Elisabeth kunde icke valsa i evighet heller. Nej! äfven för dem fanns ett slut, men då han förde henne åter tillbaka till hennes plats, bad han halfhögt: ”Gif mig ännu en sådan vals i afton och jag begär ej mer!”

Elisabeth sade intet; en jakande böjning på hufvudet var hennes enda svar. Många danser följde efter denna och endast i ett par deltog Rudolph, men ej i någon vals. Det var lidet mot middnatt; då klingade åter Straus’s toner genom salen. På Sophia-valsens vingar flögo de åter utåt golfvet. Med högburet hufvud och en underlig glans strålande i de mörka ögonen, dem han ofrånvändt höll fästade på henne, sväfvade Rudolph fram, nästan bärande på sina starka armar Elisabeth. Djupt rodnande, nedslog hon ögonen för den glödande blicken, men den brände henne ännu. Det låg ett slags infernalisk makt i den, en makt för hvilken hennes hjerta bäfvade. Hennes bröst var sällsamt beklämdt, det saknade luft och slutligen steg hennes ångest till en sådan höjd, att hon blott med möda förmådde framstamma: ”stanna!” och sjönk sanslös till hans bröst.

Det blef ett buller och en uppståndelse, som ej låta beskrifva sig. Musiken tystnade och alla skyndade fram till hjelp; men Rudolph upplyftade Elisabeth och bar henne lätt, som om hon varit ett barn, till ett litet kabinett, dit skrålet från danssalen blott hördes lik en susning i fjerran. Här lade han henne ned på en soffa och, stödjande hennes hufvud mot sin arm, knäföll han derinvid.

Med djup ånger och grämelse betraktade han hennes bleka anlete, och, tryckande en kyss på den lilla snöhvita handen, som hängde maktlös ned längs hennes sida, bad han: ”förlåt, förlåt!” Och då Leonhard, som han låtit tillkalla, bestört inträdde, uppsteg han, ej utan en liten suck af saknad, och lemnade sin plats åt honom. Leonhard intog den dock ej, han lutade sig öfver sin maka, slutande henne i sina armar och med de ömmaste ord och smekningar sökande återkalla henne till lifvet. Efter en stund uppslog Elisabeth ögonen och blickade förvirrad omkring; men, seende sig i sin makes armar, smålog hon ljuft och, gömmande ansigtet mot hans bröst, suckade hon ohörbart: ”Gud ske lof! det är ej sannt! det var då blott en dröm!” Men då hon varseblef Rudolph, som med korslagda armar, betraktade henne med en vemodigt bedjande blick, vaknade minnet af hvad som händt, och en djup rodnad flög åter öfver hennes anlete. Hastigt reste hon sig opp, fattade sin makes hand och sade bedjande:

”Låt oss resa hem! jag mår ej väl, som du ser.”

”Gerna! Men vi måste dröja en stund, tills jag skickat hem efter våra hästar.”

Rudolph framträdde och erböd sina. Med nöje blef detta tillbud antaget och de båda makarne afreste. I afskedets stund visade sig Rudolph åter kall, han till och med skämtade öfver Elisabeths opasslighet, den han hoppades skulle gå öfver tills i morgon, på ett sätt, som åter gjorde henne glad och lycklig, i det den helt och hållet skingrade den ångest, hvaraf hennes själ qualdes.

Då de voro borta, var det förbi med skämtet och löjet. Den höga pannan drogs åter i djupa veck och blott med möda kunde Rudolph visa sig artig mot sina gäster. Då den sista af dem aflägsnat sig och han blef ensam, andades han djupt och utbrast: ”nå ändteligen!”

Han uppsökte det lilla kabinettet, der Elisabeth hvilat och kastade sig på samma soffa, der hon kort förut legat. Der, med hufvudet nedböjdt mot bröstet, satt han qvar, tills dagen begynnte gry. Han hade ej märkt, att ljusen brunnit ner och slocknande rykte ur sina pipor, ej hördt huru tornuret förkunnade slag efter slag, att natten närmade sig sitt slut. Mäktiga tankar kämpade i hans själ, men han gaf dem ej ord; endast en suck uppsteg då och då ur hans bröst och vittnade, att det fanns lif i den orörliga gestalten.

Några Scener.

”Än är du lycklig. Mildt dig skonar

Än för sitt eldprof frestelsen.

Gestalten än ditt lif försonar

Och medvetslös är skönheten.”

”Snart skall du vakna ur din dvala,

Snart dig på öckenfärden ge,

Der inga fläktar dig hugsvala,

Der inga syskonsjälar le.”

Stagnelius.

Några dagar hade förflutit efter den nyss beskrifna aftonen, och under denna tid hade Rudolph ingen gång besökt sina vänner. ”Det är besynnerligt hvar han dröjer!” sade Leonhard ofta, och Elisabeth tänkte det samma, fast hon teg. Det hade re’n så obemärkt blifvit en vana för henne att hvarje afton se honom i deras krets, och fast hon ej hade det klart för sig, saknade hon hans sällskap. Äfven Virginia och Ferdinand hade ej på länge besökt henne; hon saknade dem, saknade nu för första gången sällskap i sitt hem; ej under då, att hennes blickar ofta längtande riktades på gatan, det var som väntade hon någon. Leonhard hade också så mycket att göra, han utrustade sina skepp — han egde flere — till den snart stundande våren, och kunde således blott sällan tillbringa några ögonblick hos sin maka; ty hans aftnar, då han eljest haft tid, voro upptagna af att emottaga och expediera bref. Äfven barnen voro otrefliga, de hade snufva, hosta och bröstvärk och pjunkade ständigt. Man må derföre förlåta Elisabeth, om hon icke fann hemmet fullt så trefligt, som förr, om hon saknade sällskap.

En afton satt hon åter ensam i deras vanliga samlingsrum. Leonhard var borta och barnen hade fått tillstånd att besöka en jemnårig i granskapet; den yngsta sof. Hon hade ej roligt och arbetet ville icke gå. Förtretad kastade hon bort det, uppsteg och satte sig vid pianot. Tankfull lät hon händerna hvila på tangenterna, men efter ett par minuter sjöng hon med mild och sagta röst: ”Längtan.” Hon var så betagen af sången, att hon icke märkte, huru dörrn sagta öppnades och någon smög fram bakom henne. Med värma fortfor hon att sjunga; men då hon skulle vända om bladet på noterna, sträckte sig en arm fram öfver hennes axel och förekom henne. Hon spratt till och vände sig om; bakom henne stod Rudolph. Han log och räckte henne handen. Hon bannade honom, för det han skrämmt henne, men då hon varseblef hans ovanliga blekhet, blef hon orolig och, fattande hans båda händer mellan sina, såg hon forskande upp i hans ansigte och frågade vänligt:

”Hvad felas dig Rudolph? Du mår ej väl.”

”Nej! jag har varit sjuk allt se’n vi träffades sist,” svarade han, i det han sökte undvika hennes blick, och, hastigt görande sig fri, tillade han skämtande: ”Jag tror din då så hastigt påkomna sjukdom smittade mig.”

Elisabeth bleknade lätt vid detta minne och vände sig med ovilja bort. Rudolph varseblef detta, och det gjorde honom ondt att hafva sårat henne, men han teg och intog den plats hon lemnat. Lätt och hastigt lopp hans fingrar öfver tangenterna. Med klar och sällsynt välljudande manlig stämma sjöng han några vackra sångstycken af Ehrström och Pacius. Elisabeth hade aldrig hört honom sjunga eller spela, hon hade ej en aning om att han var en så fulländad mästare som hon nu erfor. Betagen lyssnade hon orörlig, med pannan lutad mot handen och blicken stirrande riktad på sångaren. Aldrig hade han förekommit henne så skön, som då han satt der, svagt upplyst af det dunkla lampskenet. Den höga pannan var ljus och slät, och en oändlig ljufhet, gränsande till vekhet, låg i röst och blick. Det var en sällsam, oväntad anblick, att se den starke, stolte mannen så mild och rörd af sångens ande; Elisabeth hade aldrig sett honom sådan. Andlös lyssnade hon till hans musik, fruktande att förlora en not af den. Åter uppsteg samma dödande ångest, som hon kände på balen; det var, som hade hon anat en annalkande stor fara, den hon ej kunde motstå, eller undvika. Hopknäppande händerna, utsträckte hon dem bedjande emot Rudolph; men han, sittande med profilen vänd åt henne och den lifliga, svärmande blicken riktad mot höjden, såg det ej. Med hänförande skönhet och en lindrig sväfning på rösten, fortfor han med allt renare, allt klarare stämma att sjunga. Han hade öfvergått från de enkla sångerna till toner af Veber, Rossini och Meyerbeer, skickligt flätade om hvarandra, bildande sålunda ett tjusande och berusande helt. Med hvarje ton som steg, steg äfven oron i Elisabeths bröst, hon tyckte, som om en oändlig smärta fattat och sammanpressat hennes hjerta. I krampaktig ångest tryckte hon händerna mot sitt flämtande bröst och böjde hufvudet djupare, gömmande anletet emot divanens kuddar.

I detta ögonblick öppnades dörrn och Ferdinand inträdde, allvarlig och tyst som vanligt. Frågande och förvånad blickade han först på den för honom okände Rudolph och sedan på Elisabeth, som upplyftat sitt bleka, och nu af tårar öfversköljda, ansigte. Äfven Rudolph hade uppstigit och såg misslynt på den obekante störaren af hans fantasier. Vänligt och nästan gladt helsade Elisabeth sin kusin välkommen, och presenterade Rudolph och Ferdinand för hvarandra. Kallt och afmätt helsade de båda männen hvarandra nu för första gången; en dunkel aning sade dem, att de ej skulle stämma öfverens, att de skulle komma att stå i vägen för hvarandra. Sedan aflägsnade sig Elisabeth på en stund och då hon återvände med den lilla, som nyss vaknat, var hon åter lugn och glad. Med barnet på sina knän, satte hon sig nära Ferdinand, som om hon endast hos honom kännt sig lycklig. Gladt samtalade hon nästan endast med honom och jollrade med den lilla, glömmande att Rudolph fanns till. Efter en kort stund aflägsnade han sig allvarsam och misslynt, ej aktande Elisabeths önskan, att han skulle qvardröja, tills hennes man hemkom.

När han var borta, såg Ferdinand forskande på Elisabeth, i det han frågade likgiltigt: ”hvad tycker du om din mans vän?”

”Som sådan måste jag väl tycka om honom,” svarade hon leende, ”också eljest behagar mig hans enkla väsende ganska mycket. Än dig då?”

”Inte alls! Jag kan inte med dessa varelser, som anse sig så mycket högre än alla andra, som med en viss likgiltighet se så föraktfullt ned på allt och alla omkring sig. Ofta har det förefallit mig som om denna ovilja vore ett bevis på min egen, ännu okufvade fåfänga, men jag kan ej öfvervinna den.”

”Jag tror dock, att du gör Rudolph orätt. Icke har jag sett honom visa förakt mot någon.”

”Kanske! Hvem är också jag, att jag understår mig dömma mina medmenniskor?” sade han, med en ödmjukhet, som djupt rörde Elisabeth.

Det var en vacker solig morgon i slutet af April. Elisabeth stod framför toiletten i sin sängkammare, behagfullt ordnande sina ljusa lockar. På en stol invid, satt Virginia, ömt betraktande vännens vackra, glada anlete. Hon hade kommit, för att taga Elisabeth med sig på promenad i den sköna morgonstunden. Snart var Elisabeth klädd och de gingo. På gatan mötte de Rudolph. Han var klädd i en svart pels-surtoute och en mörkröd sammetsmössa med svart bräm. Gladt helsande, erböd han sig att göra damerna sällskap. Hans anbud blef med skämt antaget och arm i arm gingo nu de tre unga menniskorna genom de snölösa, men lätt tillfrusna gatorna. Deras samtal flöt lätt och gladt, och mångengång hördes alla tre uppgifva ett hjertligt skratt. Så kommo de sluteligen fram till elfstranden; på detta ställe sluttade den brant ned mot floden, som ännu här var hårdt tillfrusen, och bildade på detta sätt en temmeligen hög backe.

”Ack! hvad det vore roligt att åka kälke här utföre,” utropade Virginia gladt. Elisabeth instämde i hennes önskan, men med en anmärkning öfver det opassande i att så midt på dagen öfverlåta sig åt detta nöje i en stad.

”Deri finner jag intet tadelvärdt,” sade Rudolph, ”och om mamsell Holmén önskar det, skall jag genast skaffa oss kälke?”

”Ack ja, ja!” utbrast Virginia, klappande händerna i barnslig glädje.

Rudolph log och sprang bort.

Efter en stund återvände han med en liten grönmålad kälke. ”Nå väl mina damer, sätten er här!” sade han andtruten, ”jag skall stå bakom och styra.”

Elisabeth satte sig först, trots Virginias protest deremot, och tog henne i famnen; Rudolph stod bakom, och så bar det af utför den hala backen. Långt fram på isen stadnade kälken och de stego ur, hvarefter Rudolph ensam drog den uppför backen åter. Så foro de flere gånger och alltid lyckligt, tills kälken sluteligen välte och Virginia blef sanslös liggande på den nästan glatta isen. Hon hade slagit sitt hufvud i fallet. Stunden var ej den trefligaste. På knä, med Virginias hufvud i sin famn, baddade Elisabeth hennes panna och tinningar med snö. En djup ängslan hade fattat henne och vid åsynen af vännens bleka anlete, kunde hon ej förhindra några heta tårar att falla på det hufvud, som hvilade i hennes sköte. Rudolph såg det.

”Du gråter!” utbrast han hastigt, ängsligt fattande hennes båda händer mellan sina. ”Sörj ej, goda, älskade Elisabeth, hon vaknar nog igen.”

”Gud gifve det! Men huru få henne härifrån?”

”Huru? om ej annorlunda, så skall jag bära henne på mina armar.”

”Det blir långt. Men om man skulle få en vagn.”

”Den kan fås. Jag springer genast; efter några minuter är jag åter.”

Han skyndade bort. Elisabeth blef ensam med den afsvimnade; som hon dock efter många försök lyckades återkalla till sans igen. Virginia öppnade ögonen och satte sig upp, men var ännu helt yr efter fallet. Snart anlände Rudolph med sin vagn, de satte sig alla tre deruti och så bar det af sagta mot hemmet.

Ifrån denna dag voro Elisabeth och Virginia ofta tillsammans. Den vackra våren lockade dem att dageligen företaga promenader, på hvilka Rudolph nästan alltid var dem följaktig, då Leonhard deremot sällan hade tid att vara med. Ofta också foro de ut att åka alla tre, och då Elisabeth bad sin man göra dem sällskap, kunde han vanligen ej komma, utan anförtrodde sin hustru i Rudolphs vård och beskydd, och blef hemma, skötande sina vidsträckta affärer. Vanligen var det Rudolph, som kom att i sin vackra landau, förespänd med tre lifliga, appelkastade hästar, afhemta de båda vännerna. På detta vis uppstod snart ett varmare förhållande mellan dessa tre. Äfven Ferdinand besökte dem oftare nu än förr, men efter hvarje gång tycktes Rudolph och han mindre tåla hvarandra; det var ett hemligt groll, ett hat som ofta gaf sig luft i bitande infall och ord som sårade och stötte.

En afton sutto de åter alla samlade kring divanbordet; endast Leonhard saknades nu som vanligt. Rudolph läste; det var ” Hemmet ” — denna vackra målning ur hvardagslifvet — just der förf. skillrar Sara, denna Sara, så rikt lottad och dock så fattig på själens sanna skönhet, godheten. Med blandade känslor, men med samma intresse, lyssnade alla i den lilla kretsen till den älskeliga författarinnans ord; äfven lilla Helena satt mellan Ferdinand och sin mor, mot hvars knän hon lutade sitt täcka hufvud, lika uppmärksamt lyssnande som de andra. Efter en timmas läsning satte Rudolph bort boken, i det han med ett slags hån i ton och blick sade:

”Jag vet ej hur man i romaner, dylika som denna, kan finna gift och förderf; och dock är jag säker att t. ex. pietisterna anse den för ett djefvulens foster, värdig samma ära, som vederfarits många andra böcker, nemligen att brännas.”

”Pietisterna äro inga bokförstörare,” sade Ferdinand kallt, ”dessutom se de ej spöken, der inga finnas, och en bok, så oskadlig som denna, kan aldrig fördömmas af en aldrig så litet upplyst menniska.”

”Och dock hafva de uttalat förkastelsedomen öfver många förträffeliga arbeten; att börja med den nya Svenska psalmboken och Hagbergs med fleres predikningar, de der blifvit ett rof för lågorna.”

”Det var ett verk af öfverspända, svärmande ideer och måste, ehuru jag ej vill försvara det, bedömmas skonsamt.”

”Hvarföre, om jag får fråga? Herrar pietister äro ej de mest skonsamma emot andra, men blir det fråga om deras egna svagheter, då äro de genast färdiga att göra anspråk på den christeliga barmhertigheten.”

”Ja, emedan hvarje svärmare, ehuru beklagansvärd, dock är värd aktning för sitt sträfvande; huru mycket mera den, som af sin brinnande kärlek för religionen blifvit ledd för långt i sitt nit?”

”Bah!” sade Rudolph föraktligt i det han uppsteg och satte sig vid pianot, ”jag kan ej tåla dessa svärmare.”

”Och dock är äfven ni en svärmare!” sade Ferdinand halft leende.

”Jag, en svärmare!” utropade Rudolph i det han hastigt vände sig om.

”Ja, ni som alla andra.”

”Och hvari består då mitt svärmeri, om jag får fråga?”

”I drömmar, i djerfva, vågsamma drömmar, drömmar om en sällhet, stor men brottslig, förbjuden. Tro mig jag känner dem.”

Rudolph spratt till vid dessa halfhögt hviskade ord och bleknade djupt. En blick af oändlig bitter smärta, blandad med hat, träffade den talande; derefter vände han sig bort och började spela ett vildt, bullrande stycke.

Emedlertid sutto de öfriga allvarsamma och tysta, och en viss förstämning hade bemäktigat sig dem. Men med de gladare, fridfullare toner, till hvilka Rudolph småningom öfvergick, återvände lugnet i deras hjertan. Lilla Helena uppsteg och smög sig bort till den spelande, på hvars stol hon uppklättrade och slog armarna om hans hals, då han upphörde att spela.

”Du är så snäll;” sade hon, räckande honom sin lilla mun att kyssa. ”Jag måste hålla af dig.”

Han tog barnet i sina armar och smekte det innerligt.

”Du håller af mig också, men hvarföre?” frågade hon.

Rudolph lutade sig ned och hviskade något till den lilla.

”Ack så roligt!” utbrast Helena, ”du håller af mig för det jag liknar mamma, du håller då af henne med?”

Dessa barnets ord nådde Elisabeths öra, men hon låtsade ej höra dem, utan fortsatte sitt samtal med Virginia, som ingenting märkt. Ferdinand hade äfven hört Helenas utrop och lyssnade till svaret, men det bestod blott i en kyss som förseglade den lilla munnen.

Lustfärden.

”Tro ej hoppet! O, jag vet ett bröst,

Grymt bedåradt af dess falska röst:

Löfte fick det blott om sälla öden,

Kämpar nu med smärtorna och döden.

Tro det icke! Hellre lyft ditt hopp

Opp, opp!”

Böttiger.

Midsommaraftonen var inne. Dagen var ovanligt varm och herrlig, det var en af dessa i norden så onämnbart ljufva, då hvarje sorg tycks upplösa sig i sällhet och njutning, då solens glöd synes smälta all hårdhet, all is i hjertat, och man vid hvarje sagta vindfläkt känner sig kringhvärfd af balsamiska ångor, så sköna, så lifvande. Ej under om på en sådan dag hjertat känner sig styrkt och öppet för alla glädjande intryck, om det längtar ut från qvalmet och qvalet i en stad, för att i det gröna njuta sommarens herrligaste fest, den sköna, sanna blomsterfesten, och, för att tillfredsställa denna längtan, för ett ögonblick glömmer det evinnerliga sträfvandet för födan och kläderna. Äfven bonden firar midsommarn med lusteldar, vid hvilka bygdens ungdom roar sig hela den sköna sommarnatten igenom, med lek och dans, och vid hvarje stuga resa sig löfträn, för dagen, för stunden planterade.

Invånarena i det goda ... beslöto äfven, vid åsynen af den vackra dagen, att roa sig i det gröna. I följd af detta beslut föranstaltades i största hast en båtfärd ut till en ö, belägen en mil ut i sjön. Der skulle midsommaraftonen, natten och dagen firas i landtlig oskuld. Klockan fem om aftonen vandrade således noblessen i ... högtidsklädd ner till elfstranden, för att derifrån i tre löfklädda slupar begifva sig till ön. I den slup, der Elisabeth satt, befunno sig äfven hennes man och barn, samt Rudolph och Ferdinand, äfvensom Virginia och hennes föräldrar och syskon. Ferdinand hade till Elisabeths stora glädje erhållit tillstånd att tillbringa sin midsommar hos henne och hennes man. Om hans närvaro var kär för Elisabeth, tycktes den vara det så mycket mindre för Rudolph, som med tilltagande köld och ett visst förakt bemötte den anspråkslöse, redlige presten, som dock ej på minsta vis lät det bekomma sig, hvilket åter just tycktes ännu mera uppreta den andre, så van att se sig och sin vilja afgöra allt. I dag tycktes isynnerhet deras ställning till hvarandra vara fiendtlig och besynnerlig, det var som om en osynlig magt å ömse sidor äggat dem till strid. Ferdinand var dock lugn, Rudolph deremot häftig och bitter. Ej utan oro åhörde Elisabeth detta gnabb mellan dessa båda för henne så käre, och ofta blandade hon sig medlande i deras ordtvister. Endast hon såg i dessa en djupare grund än de andra, som blott logo och förundrade sig öfver desse män, eljest så lugna och kalla, som det tycktes, och dock så häftiga, då de kommo i hop. Eljest var hon i dag mycket orolig; Virginias ovanliga glättighet fann nu intet genklang hos henne. Virginia var, som sagt, i dag ovanligt glad, hon skämtade och lekte med lilla Helena och Otto och alla de andra på det behagligaste. Rudolph hade ännu ej sett henne så vacker, och egnade henne derföre mera uppmärksamhet än vanligt, hvilket tycktes bemärkas ej allenast med nöje af Virginia sjelf, som, om man vill bekänna sanningen, på en tid fann sig allt mera dragen till den stolte, riktbegåfvade mannen, utan äfven af hennes föräldrar. Endast Elisabeth gaf ingen akt derpå utan satt tyst, försjunken i sig sjelf.

Så foro de sakta framåt. En svag vind fyllde de hvita seglen, krusade lätt fjärdarne och spred en angenäm svalka. Det var så fridfullt och ljuft. Då föreslog Leonhard att Elisabeth och Rudolph skulle sjunga och han sjelf blåsa flöjt, på hvilket instrument han egde temmelig färdighet. Alla förenade sig i denna önskan och Rudolph och Elisabeth stämde upp. Det var en sann njutning att höra dessa stämmor, så rena, så fylliga och klara, förenade i klingande toner höjas och sänkas och tillslut i en mild susning, lik en andehviskning, dö bort.

Alla sutto stumma en stund, sedan sången upphört, men snart bådo flere röster: ”sjungen, ack sjungen än!”

Rudolph tog guitarren, som låg bredvid honom, preludierade och sjöng sedan ett soloparti ur Meyerbeers ”Robert le diable”. Han satt midt emot Elisabeth och den mörka blicken ur de brinnande ögonen träffade henne ofta med ett sällsamt uttryck, en blick, för hvilken hon måste nedslå sin. Slutligen vågade hon ej mer se opp af fruktan att träffas af dessa flammande lågor, men det dämoniskt tjusande i musiken gjorde samma underbara, ångestfulla intryck som förr, på hennes själ. Äfven Virginia skakades sällsamt af dessa toner, det var beundran, förtjusning, och kanske ännu något annat, som uppfyllde hennes bröst med outsäglig sällhet.

Så hade en half timme förflutit under sång och musik och äfven Rudolph hade tystnat, då åter någon begärde en sång till. Då räckte Rudolph guitarren åt Elisabeth i det han sade: ”var god och spela; skola vi ej sjunga den vackra duetten: ”Högre mot sanden?”” Men Elisabeth sköt sagta ifrån sig instrumentet.

”Jag kan icke sjunga,” sade hon med nedslagen blick. ”Låt Virginia göra det, hon sjunger den bättre än jag.”

Rudolph såg skarpt på henne, derefter vände han sig till Virginia och sade: ”Ni hörde er kusins dom, mamsell Holmén! Vill ni vara god och besanna hennes ord?”

”Det skulle bli mig svårt,” svarade Virginia leende, ”men jag skall bjuda till att söka fylla hennes plats, så godt sig göra låter.”

”Hvarföre säger du så Virginia?” inföll fadren missnöjd, ”du har nog en så vacker röst som någon, och sjunger lika bra som Elisabeth, tycker jag.”

”Skäm ej bort mig pappa, genom att jemföra mig med Elisabeth,” sade dottren rodnande öfver fadrens ord, dem hon med rätta ansåg opassande. ”Hennes like, så i sång som annat, finnes ej så lätt; dessutom uppnår lärjungen sällan sin mästare.”

”Kanske detta sällsynta fall inträffat med er,” sade Rudolph med en blick af välvilja på den anspråkslösa flickan.

Djupt rodnande för denna blick, hvars uttryck hon missförstod, emottog Virginia nu guitarren och började med sväfvande röst sången. Hon hade aldrig sjungit för Rudolph och en obestämd känsla, som lät henne önska att nu kunna göra det bra, verkade också, att hon ännu aldrig sjungit bättre. Med tillfredsställelse kände hon det sjelf, och då Rudolph vid duettens slut föreslog en annan sång, samtyckte hon glad.

Så hade under sång och musik vägen blifvit tillryggalagd och innan de visste ordet af, låg slupen vid en liten stenlaggd brygga, i skuggan af den tätt albevuxna stranden. Med ett jublande hurra stego de i land och började en vandring i små grupper inåt skogen, som bestod af vackra, lummiga björkar, aspar och rönnar, i hvilkas toppar vaktlar, bofinkar och andra sångare slogo sina glada driller. Under utrop af beundran och nöje trängde sällskapet längre fram i den vackra skogen. Äfven Elisabeth kunde ej motstå naturens ljufhet, för hvilken hennes sinne öppnade sig, och de mörka aningarna trädde i bakgrunden. Glad, som ett barn, sprang hon med en af sina små vid hvardera handen bort från de andra; hon skulle söka blommor åt dem. Alla sågo leende efter den unga modren, då hon försvann mellan träden; endast Rudolph, som vid landstigningen bjudit Virginia armen, blickade mörkt efter hennes lätta, flyende gestalt. Efter några minuter kallade ett gladt rop de öfriga att följa henne, och då de ifrigt trängde genom skogen, sågo de henne stå med barnen på en stor öppen plats, omgifven af höga trän, mellan hvilkas stammar vexte en oändlig mängd nyponbuskar, nu fulla af blommor, hvilka spredo en balsamisk ånga öfver den jemna slätten.

”Se’n hvilken upptäckt jag gjort!” ropade Elisabeth emot de ur skogen framträdande, ”passar ej denna vackra plan till en danssal i det gröna?”

Alla funno upptäckten förträfflig, en fiol framskaffades och någon af herrarne spelade upp en munter polska. Alla skrattade, togo i ring och svängde muntert om. Det var lif och glädje. Elisabeth dansade mest af alla. Det fanns ingen, som hon ej svängt om med, utom Ferdinand, som vid dansens början dragit sig undan och Rudolph, som sedan han dansat några hvarf med Virginia, lemnade sällskapet och försvann, utan att någon gaf akt derpå.

Utmattad och andtruten, lemnade Elisabeth efter en stund kretsen och smög sig obemärkt inåt skogen. Hon ville hvila en stund och sedan ensam njuta af naturens skönhet. Länge gick hon sagta framåt. Den milda luften i skogen svalkade behagligt hennes hals och kinder och gjöt en ljuf frid i hennes hjerta. Det blef henne så obeskrifligt godt att vara. Hon tänkte med ömhet på sin make, sina barn och äfven till henne sjelf gick hennes tankar; hon tänkte och hoppades, att det skulle bli bättre, annorlunda än det nu var, bli åter som förr, se’n hon öfvervunnit en känsla, som stod henne ständigt i vägen. Under dessa tankar hade hon kommit så långt, att hon ej mera hörde musiken, ej heller de dansandes larm. Stället, der hon stod, var så vackert, kort, mjukt gräs betäckte marken och träden stodo tätt omkring med sina hvita stammar. En lust kom öfver henne att hvila här en stund. Hon satte sig ned på den mjuka gräsmattan; hatten och halsduken hade hon aflagt under dansen, således satt hon nu med blottade skuldror och lockarne sagta gungande för aftonvinden; en hög rodnad betäckte kinderna, och ögonen, glänsande af nöje, dröjde med beundran vid naturens älskeliga föremål. En vaktel började plötsligt sina driller i ett närastående träd. Förtjust lyssnade Elisabeth till den lilla sångarn, då ett hastigt prassel i skogen tvingade henne att se sig om. Bredvid stod Rudolph med mörk blick och rynkad panna, betraktande henne. Lugn såg Elisabeth upp till den höga, dystra gestalten och räckte honom vänligt handen. Han tryckte den lätt och satte sig, qvarhållande densamma sagta vid hennes sida. De tego båda en stund, under hvilken tid Rudolph forskande betraktade henne. Åter uppsteg ångest i hennes hjerta, hon ville draga sin hand tillbaka och fly, men han qvarhöll den och sade dystert:

”Lemna mig ej Elisabeth, innan du besvarat en fråga som jag vill göra dig.”

”Och den lyder?” frågade Elisabeth knappt hörbart.

”Älskar du Ferdinand, din kusin?”

”Ack jo!” utropade Elisabeth med lättadt bröst.

”Jag talar ej om en kärlek, som också med ett annat namn kallas vänskap; det är en sann, verklig kärlek jag menar. Är det med en sådan du älskar honom?”

”Hvad menar du?” frågade Elisabeth häpen.

”Jag menar, om du älskar honom öfver allt och alla på jorden?” svarade han häftigt.

Elisabeth bleknade, hon förstod hans ord, men sade intet, endast heta tårar strömmade öfver hennes kinder. Rudolph varseblef dem och en hastig ånger uppsteg i hans hjerta.

”Förlåt, förlåt, du goda!” utbrast han och kysste kärleksfullt hennes händer och kläder; ”men om du visste, huru den vänlighet, du visat honom, då du ej ens låtsat märka att jag fanns till, om du visste, huru den plågat, marterat mig, så skulle du förlåta och förbarma dig öfver din arme Rudolph.”

Med svaga händer sökte Elisabeth befria sig från hans häftiga kyssar, som brände på hennes armar lik eld. ”Ni glömmer hvem jag är,” sade hon sagta och drog sig rysande undan; men Rudolph följde henne.

”Nej jag har ej glömmt det!” utropade han eldigt, ”men det hindrar mig ej att öfver allt på jorden älska och tillbe dig, du hulda, goda engel! Och Elisabeth: är mitt hopp för djerft, om det säger, att också jag har en plats i ditt hjerta?”

”Förbarma dig!” frampustade Elisabeth svagt och med dödsbleka kinder. Hon vacklade och måste stöda sig mot ett nära stående träd.

”O, jag skall göra det, jag skall förbarma mig, se’n jag först fått höra, om jag ej bedragit mig; säg blott: ”jag älskar dig!” och jag vill lemna dig, eller, om du vill, bära dig på mina armar genom verlden.”

”Lemna mig!” bad hon med döende röst och drog sig rysande unnan den arm, som ville omfatta henne. ”Tänk på Leonhard!”

Vid detta namn spratt Rudolph till, han bleknade och drog sig undan; men snart närmade han sig åter. Hans väsen var förändradt, han var nu mild, lugn och undergifven, och en tår glänste i hans manliga öga, då han sade: ”tror du ej Elisabeth, att jag kämpat och stridit för att qväfva den känsla, hvars bekännelse gått öfver mina läppar i denna stund af svaghet? men den var starkare än jag, än min vilja, jag kunde ej, kan ej besegra den. En hård strid har mitt hjerta kämpat mellan kärleken till dig och Leonhard, men du har segrat, du har uppsväljt all min kärlek och lemnat honom intet öfrigt. Arme, bedragne vän! O hvarföre skulle du rädda din sällhets mördare? hvarföre lemnade du honom ej hjelplös i den kalla, våta grafven? ty äfven Elisabeth älskar mig, det vet jag nu, hennes tårar sade, att hon ej älskar den förhatlige Ferdinand, hvilket jag fruktade.”

Han hade åter närmat sig Elisabeth och fattade hennes händer, dem han ömt tryckte till sitt bröst, under det han kärleksfullt blickade i hennes ögon, liksom sökte han sin dom i dem. Elisabeth darrade och vacklade; det veka, bedjande uttrycket i hans ton och blick grep hennes hjerta och gjorde det svagt. Hon lutade sig framåt och på hennes läppar sväfvade redan den brottsliga bekännelsen, då hastigt en röst helt nära nämnde hennes namn, och Ferdinand framträdde ur skogen. ”Min goda genius,” hviskade det i Elisabeths hjerta vid hans åsyn, men Rudolph vände sig bort med en tyst förbannelse. Lugn gick Ferdinand fram till Elisabeth, tog hennes arm och sade, i det han förde henne bort:

”Jag har sökt dig länge, ty du saknas der borta; men om du vill, så kunna vi promenera en stund, innan vi gå till de andra?”

Elisabeth förstod det grannlaga i hans förslag och hennes hjerta blef varmt vid åsynen af så mycken godhet, men en okuflig blygsel förböd henne att öppna sitt hjerta för honom. Stum gick hon vid hans sida en stund, men då han skulle föra henne till de andra, gjorde hon sin hand lös från hans och sade sagta och bedjande: ”låt mig gå! jag vill ej vara med de andra.”

”Som du vill!” sade han kallt, ”jag skall då föra dig till ett ställe, der du kan hvila ostörd.” Med dessa ord återtog han hennes arm och vände sina steg inåt skogen.

Snart kommo de till en liten äng, bakom hvilken låg en åker och invid denna ett litet torp, öfver hvars låga tak några stora, uråldriga lönnar höjde sina lummiga kronor. Det hela såg så fridfullt ut, upplyst af den nedgående solens sista strålar. Elisabeth längtade dit bort, att söka hvila för sitt trötta hufvud. Då de kommo på den lilla gården, satt der en ung flicka, mjölkande en ko, men då hon såg våra båda vandrare, steg hon opp och helsade med en höflig nigning. På Ferdinands fråga svarade hon, att hon var dotter på torpet, att hennes föräldrar rest till den två mil derifrån belägna sockenkyrkan, för att i morgon bivista gudstjensten och tillika helsa på en nära slägting i den nejden; men att deras enkla stuga stod till tjenst och att ”frun” icke skulle bli störd der, ty sjelf skulle hon (flickan) gå till byn för att tillbringa natten vid lustelden. Ferdinand och Elisabeth följde således sin vägviserska. Den unga bondflickan var redan klädd i sina helgdagskläder; en kort röd- och grönrandig halfylle kjortel med en halftqvarters tvärskarf i fållen, hvita bomullsstrumpor, svarta grofva, illa gjorda läderskor, ett scharlakansrödt kamlots lifstycke, ett svart förkläde af samma tyg och en upp till halsen gående, med långa ärmar försedd, snöhvit, såkallad öfverdel, utgjorde hennes baldrägt.

Med hjertlig välmening, strålande i de ljusblå ögonen och ett vänligt leende utbredt öfver det frodiga ansigtet, införde hon Elisabeth i den lilla löfprydda stugan. Dess väggar, golf och tak voro svarta af rök, men bänkar, bord, stolar och sängar hvita och skurade. På en liten hylla stodo trädkärl och några fat af lera ordentligt uppstädade, friskt doftande granris var strödt på golfvet, och i den toma spiseln och kring väggarne voro stora löfqvistar stuckna. Allt hade ett högtidsklädt utseende, som innerligen behagade Elisabeth. Hon såg sig med nöje omkring.

”Vill du bli här?” frågade Ferdinand efter en stunds tystnad. En tacksam handtryckning var hennes enda svar. Han lemnade stugan jemte den unga flickan, och Elisabeth blef ensam. Då tryckte hon hårdt händerna mot sitt hjerta och en flod af strida tårar rann öfver de bleka kinderna. ”O min Gud!” suckade hon, ”har du då alldeles öfvergifvit mig? Har du lemnat mig ensam i detta mörker att förgås? Förbarma dig, o!” Länge gret hon så och bad, och den bittra oron uttömde hennes krafter, så att hon utmattad inslumrade på den hårda och torftiga, men snygga bädden. Det var ej en lugn vederqvickande sömn, som hon njöt, utan en orolig dvala, under hvilken hon omsväfvades af mörka, hemska drömmar. Vid midnatt spratt hon häftigt till och vaknade; hon hade drömt en gruflig dröm, i hvilken hon tyckte sig från en strand se alla dem, hon älskade, uppslukas af vågorna och omkomma, utan att hon förmådde frälsa dem. Då hon vaknade stod ångestsvetten i hennes panna och hjertat klappade i vild oro. Det var så qvaft derinne, hon behöfde luft. Hon gick till det enda lilla fönster, som fanns i rummet, men det kunde ej öppnas. Klädd som hon var, smög hon sig ut och gick till skogen, som mörk och dyster reste sig invid torpet. Natten var varm och ljus som alltid i norden vid denna tid, men en skir dimma låg dock utbredd öfver jorden och dagg betäckte den grönskande marken. En sagta vind susade i de höga träden och torkade mildt ångestsvetten från Elisabeths panna. Med ljudlösa steg skred hon framåt, ej kännande huru daggen genomträngde hennes hår och kläder. Hon hade intet mål, hon ville blott gå, gå bort från sig sjelf, sina tankar och känslor. Skulle man kunna det, hvad vore icke lifvet då! Men att timma efter timma förföljas af dem som ett spöke, att med hvarje gång de återkomma, blott se dem mera starka, mera aggande, detta är lifvets skärseld, från hvilken få återvända luttrade.

Icke länge hade Elisabeth gått framåt i den täta skogen, då plöttsligt en mörk gestalt stod framför henne. Hon studsade tillbaka och ville fly, men den höga gestalten drog henne häftigt till sig, och en röst, den hon kände väl, ack för väl, sade lugnt, men bestämdt:

”Du får ej gå! du måste höra och svara mig. Jag har ej derföre i flere timmar irrat kring den plats, der du hvilade, att du så lätt skulle undslippa mig.”

Elisabeth bäfvade och drog sig undan, hon hade ej styrka att fly, utan nedföll ångestfullt knäböjande på den fugtiga marken. Med dyster blick betraktade henne Rudolph med korslagda armar.

”Du kan ej fly mig mera,” sade han med ett slags triumf i tonen; ”du vill, men kan ej, ty ditt hjerta är mitt, liksom mitt är ditt. Vi hafva bytt hjertan, älskade, och kunna ej återbyta dem, utan att båda dö. Hvarför strider du då emot, det är dock fåfängt, ty kärleken är starkare än all vår vilja. Har jag ej stridit och kämpat? och hvad har jag vunnit? Endast vissheten att min kärlek var starkare än viljan, än lifvet. Ser du ej sjelf, att Gud ämnat oss åt hvarandra, då han nedlagt i våra hjertan samma känslor och tankar? Streta ej då emot, utan säg blott, att du älskar mig, och jag vill tåligt lägga mitt öde i dina händer, och hvad du besluter, skall bli min lag.”

Han sjönk ned bredvid henne, och slöt henne i sina armar. Hon stridde ej mera, ty hennes kraft var bruten. Med slutna ögon låg hon i hans armar, med det bleka anletet gömdt mot hans bröst. Brinnande kyssar tryckte han på hennes blottade skuldror och nämnde henne vid alla de ljufva namn, kärleken eger; men hon sade intet. Då lade han henne sagta ned på gräset igen och sade med vek röst:

”Frukta ej Elisabeth! Min kärlek, ehuru varm och evig, är ej denna låga, som i otyglad häftighet förtär och förstör sitt eget föremål. Jag älskar dig för högt, för rent, att någonsin glömma hvad jag är dig skyldig, jag begär intet mer än vissheten att du älskar mig och hoppet att en dag få ega dig helt. Är detta förmycket begärdt? kan jag ej behålla denna tröst, detta hopp? Säg Elisabeth? Eller är jag bedragen? älskar du mig ej?”

”Jo jag älskar dig!” hviskade hon svagt, ”jag kan ej motstå dig, men var barmhertig och fordra ej mer. Är det ej nog, att bekännelsen om min vanära gått öfver mina läppar?”

”Vanära!” sade han ömt tryckande henne till sitt bröst, ”det är ej vanära att älska, Elisabeth, men det är att förnedra denna kärlek, om den ej förblir skuldfri. Sörj ej derföre, utan lef, lef i hoppet på din kärlek.”

I detta ögonblick prasslade det i skogen. Rudolph steg upp och flydde och knappt hade han försvunnit, innan Ferdinand framträdde.

”Du här vid denna tid, i denna luft och så der klädd!” utropade han ängsligt och upplyftade den orörliga Elisabeth. ”Hvarför lemnade du den fristad jag beredde dig? Ack, detta kan bli din död!”

Hon sade intet, gjorde ingen rörelse, utan låg, som om hon redan varit död. Med en känsla af obeskriflig bitterhet såg Ferdinand att något förefallit; och Elisabeths goda engel hade kommit försent att rädda henne undan hennes egen svaghet! Långsamt bar han henne tillbaka till torpet och lade henne på den bädd, hon ej bordt lemna. Der föll hon snart i dvala, ty den häftiga själsrörelsen hade uttömt kroppens krafter, och då hon om morgonen vaknade, låg hon i häftig feberyra, under hvilken hon talade förvirrade, obegripliga ord.

Ett kort kapittel om kärlek.

”Kärlek!” Du sagt det sannaste ord;

Ljufvaste skänk oss gifves på jord.

Alltid dess löften förblifva desamma.

Kärlek är fridens trognaste amma.

Smälte då de som förut varit tu,

Blott till ett hjerta uti detta nu!”

Dahlgren.

Veckor gingo förbi, innan Elisabeth förmådde lemna bädden, på hvilken Ferdinand nedlade henne den olycksfulla natten. En häftig feber rasade i hennes ådror. Ofta besökte henne Ferdinand och dröjde alltid i det längsta vid hennes säng; men ändå oftare, ja nästan dageligen, kom Rudolph till torpet, der han med den ömmaste kärlek sökte lugna hennes själs oro. Hans hårda natur veknade i den oändligt älskades närvaro, och med en moders ljufva omsorg var han uppmärksam på och uppfyllde hvarje hennes önskan, innan den ännu funnit ord att uttrycka sig. Han läste timtals för henne och försåg hvarje dag den lilla stugan med de herrligaste blommor, och var outtröttlig i sina omsorger och sin innerliga kärlek, som uppenbarade sig i hvarje blick och i sjelfva röstens veka, melodiska klang. Leonhard kom också att besöka henne, men mera sällan. Visst var han öm och kärleksfull mot sin maka, nu som alltid, men en dysterhet och oro i hans väsen, som ej kunde döljas, spred en viss köld i sjelfva hans ömhet, en köld som Elisabeth aldrig förr varseblifvit hos honom, och det just nu, då han hade bordt vara mera kärleksfull än någonsin, för att derigenom söka återkalla sin makas flyende kärlek. Den onda genius, som stundom så fiendtligt inblandar sig i menniskornas öden, hade äfven här sin hand med i spelet, denna hand, som så afgörande ingriper i alla tragiska händelser. Med smärta, men också med ett slags tillfredsställelse, varseblef Elisabeth denna sin makes inbillade köld, den sårade, på samma gång den erbjöd ett sken-försvar för hennes egen svaghet. Ack! hade Elisabeth vetat, att han just då älskade henne högre än någonsin, att den lifliga oro, som ofta sväfvade på hans panna, uppstod för hennes skuld, vid tanken på hennes och barnens framtid; — då hade hon gråtit bittra tårar och med ånger vändt om till sin pligt, som hon stod i begrepp att öfvergifva.

Med mera uppmärksamhet lyssnade Elisabeth således till de tröstegrunder, Rudolph framställde, och allt som hon tillfrisknade, blef hon lugnare, men ack, det var en bedräglig frid! den rätta hade hon förverkat, den hade flytt, då hon afvek från sin pligt. Med djup smärta kände hon, att hon ej mera var skuldfri, och denna känsla spred ett stilla vemod öfver hela hennes väsen och gjorde henne mycket ödmjuk. Genom mildhet och godhet ville hon försona, hvad hon brutit. Och Rudolph, var han lycklig? Nej! med djup grämelse såg han den tysta smärta och de samvetsförebråelser, för hvilka hon var ett rof och hvilka gjorde henne ännu dyrbarare för hans hjerta. Genom outsäglig kärlek sökte han försona henne med sig sjelf och det lyckades, ehuru blott stundtals.

När hon kände sig tillräckligt återställd, flyttade hon till sitt hem igen. Det var icke mer samma fridens boning som under de första åren af hennes giftermål. De tysta murarne tycktes ständigt förebrå henne genom minnet af sälla dar och all den kärlek de varit vittne till. Hon vantrifdes hemma, och ute fann hon ingen ro och glädje. Lik en osalig ande flydde lugnet hennes oroliga hjerta, ehuru hon ifrigt sökte det ute i verldens stoj, i böcker, i musik, i natur och konst. Endast vid åsynen af sina barn och vid deras ömma smekningar återvände friden för ett flyktigt ögonblick i hennes själ; men dessa stunder voro hastigt öfvergående, ty ofta inbillade hon sig läsa i sjelfva de spädas ögon en förebråelse emot sig. Med oro såg Leonhard den förvandling hans älskade maka undergått, men, långt ifrån att ana orsaken dertill, trodde han den vara en följd af sjukdomen och var ifrig att söka bot derför i nöjen och förströelser. Men som han sällan sjelf kunde delta i dem, bad han med värma Rudolph att i sitt ställe beledsaga Elisabeth till alla de lustbarheter de goda ... boerna tillställde för att öda tiden, så lång och dock så kort, så flygtig. Vid detta förslag rodnade Rudolph omärkligt och med en djup känsla af bitterhet emot sig sjelf, vände han sig bort från den redlige, intet svek anande vännen; men frestelsen var för stark, han kunde ej försaka sällheten att fritt få nalkas Elisabeth och vistas i hennes grannskap. Sällan kom han dock ensam, utan oftast förmådde han Virginia att göra honom sällskap till den, som numera var det käraste han egde på jorden. Alltid uppmärksam, visade han sig dock endast vänlig mot henne, då han deremot för Virginia låtsade en ömhet och värma, vida större, ehuru han i sjelfva verket kände en varm tillgifvenhet äfven för den unga flickan, som var så kärleksfull emot hans älskade Elisabeth. Men hon missförstod honom, och hvad som var tacksamhet tolkade hon för kärlek.

Nöjenas flygtiga rus.

”Svara, svara på mitt ögas fråga!

Se ej, fly ej bort ifrån din vän.

Hvarför ständigt gäckas med min plåga?

Ack det var ju du som skapat den.

Du har jagat friden ur mitt hjerta;

Nej, förlåt! du blott dess dvala stört.

Höjd af vällust är nu höjd af smärta:

Så i bojor du mitt sinne fört.”

Lindblad.

Dagar, veckor, månader kommo och gingo och Elisabeth förblef allt den samma, lika sluten, kall och dyster som hon varit alltsen sin sjukdom. Med förundran och oro varseblefvo alla hennes vänner denna sorgliga förvandling, den de tillskrefvo kroppsliga orsaker, och som de genom hvarjehanda små förlustelser sökte häfva. Men Elisabeths fullkomliga likgiltighet för allt utom henne, satte en damm för hvarje sträfvande att förströ henne. Leonhard såg det med smärta; det gjorde honom ondt, då han betraktade hennes aftynade gestalt, hennes bleka kinder och den matta, isiga blicken ur de fordom så strålande, högblå ögonen, nu omgifna af en med hvarje dag allt mörkare skugga; men han lefde dock i hoppet att snart se henne återställd. Hysande denna tröstande tanka och af naturen, ehuru god och glad, dock saknande förmågan att visa deltagande för andras lidande — en förmåga som, ehuru ofta ytlig, dock eger förtjensten att tillvinna sin egare kärlek och tillgifvenhet —, dessutom upptagen, som det tycktes, af vigtiga affärer, som tog hela hans tid i anspråk, öfverlemnade Leonhard sin maka att ensam kämpa ut denna, som han trodde, kroppsliga strid öfvertygad att detta var det bästa han kunde göra. Elisabeth deremot läste endast likgiltighet och kallnad kärlek i detta granlaga uppförande och blef derigenom mera dyster och sluten. Virginia åter bygde stora förhoppningar på den snart instundande julens nöjen och den förändring de skulle åstadkomma på hennes älskade väns förstörda lynne och glädlighet. Endast Ferdinand och Rudolph kände båda den rätta orsaken till Elisabeths tysta lidande, men med huru olika känslor betraktade de den ej! Ferdinand såg med hemlig glädje den förvandling hon undergått och, ehuru det smärtade honom att hon led, bygde han just på detta lidande hoppet att en dag se denna för hans hjerta så kära varelse räddad undan förderfvet. Rudolph åter såg med djup grämelse hennes ånger och, fastän han älskade henne högre just för hennes renhets skull, sårade det dock djupt hans stolhet att se all den innerliga kärlek, han slösade på henne, sålunda utgöra en källa till förökadt lidande, från hvilket han med sitt hjertblod velat köpa henne fri, om det stått i hans förmåga. Denna hemligt gnagande känsla verkade hos honom en stor bitterhet emot alla, utom mot Elisabeth, och gjorde honom mera dyster än förr. Emot Leonhard blef han allt mera kall, ehuru hvarken frånstötande eller ovänlig; tvertom röjdes ett slags, aldrig förr synbar, ödmjukhet i hans väsen, men också endast mot honom; mot alla andra var han mera stolt än någonsin.

”Du är så blek och sorgsen Elisabeth!” sade Virginia en dag litet före jul vid ett besök hos väninnan. ”Är du sjuk!”

”Ja,” svarade Elisabeth entonigt.

”Aldrig får man mera höra andra ord än ja eller nej! Det är för bedröfligt! jag tror du glömmt alla andra,” tillade Virginia halft leende, halft gråtande. ”Det vore också ej under, om du skulle bli ohjelpligt sjuk att sitta så här ständigt inne och ensam, öfverlemnad åt Gud vet hvilka funderingar. Nej! slå du alla onödiga grubblerier ur hågen och kom ut till oss andra såsom förr. Vet du! annandag jul blir det stor bal hos R..s och du måste låfva mig att komma dit; det skall just muntra upp dig litet.”

”Det tror jag ej,” sade Elisabeth med en suck.

”Men jag tror det, och du måste komma!” inföll Virginia ifrigt. ”Om du ej vill bedröfva mig så kommer du ju?” tillade hon i en bedjande, smekande ton.

”Hvad gör jag der? Hvarken jag sjelf eller andra ha glädje deraf.”

”Men mig skulle det gläda; vill du ingenting göra för mitt nöje?”

”Du har nog roligt utan mig. Nej Virginia, gå du till de glada och lyckliga, du passar för dem. För mig finnes ingen glädje, ingen lycka mer,” tillade hon liksom talande för sig sjelf.

”Säg icke så!” bad Virginia häpen och med tårar. ”Du bedrar dig; hvarföre skulle du ej vara lika lycklig nu som förr?”

Elisabeth teg och Virginia fortfor ömt: ”Låt ej dessa mörka tankar få makt med dig; bekämpa dem så vida du förmår, och låt mig ej be förgäfves, utan kom med på balen till R..s; du får se att det gör dig godt.”

Elisabeth gaf slutligen efter och låfvade komma, och Virginia gick bort glad och triumferande; hon hoppades det bästa af sin plan. Med dysterhet såg Elisabeth julen nalkas, hon hade ej tänkt på några gåfvor åt de sina; det var första gången hon glömde dem. Hvilken glad, hvilken herrlig fest är ej julen i en lycklig familj! Huru firar ej den samvetsfriske med förtjusning denna stora högtid, trons och hoppets jubelfest på jorden! Och den sorgsna, den bedröfvade finner tröst och ro vid tanken på Honom, hvars minne, hvars ankomst man firar. Blott den skuldbelastade, hvars samvete svider vid minnet af villor och synd, för den är julen ej en återlösningens fest, utan med bäfvan ser han deri endast domarens ankomst förkunnad. Men äfven han bör glädja sig och med tro och hopp fly till nåden, som Han medför, den goda Förbarmaren, och ej med räddhåga gömma sig undan Herrens kallande röst. Elisabeths hjerta var i detta sednare tillstånd och således medförde julen ingen fröjd till henne. Hon var sorgsen och dyster och för första gången i sitt lif kände hon ingen glädje af julen, utan rena motsatsen, ty hon mindes med bitterhet, huru det varit förr, och tänkte huru det äfven nu kunnat vara annorlunda. Leonhard såg med djup bedröfvelse, huru föga glädje hon kände för alla de vackra och till en del rätt dyrbara julklappar, han gaf henne, och huru hon, som alltid förr haft en mängd af dem till alla sina kära, nu icke tänkt på en enda. Barnen, saknande sitt vanliga julträd och julbocken, voro bedröfvade. Det var en ängslig jul.

Annandag jul inföll. Med dyster motvilja beredde sig Elisabeth till balen. Hon hade ingen lust och tvekade att uppfylla sitt gifna löfte. Likväl fann henne Virginia klädd, då hon kom om aftonen för att afhemta henne.

”Jag tror det dock är bäst att jag blir hemma,” sade Elisabeth till svar på Virginias uppmaning att laga sig färdig till afresa.

”Och hvarföre det, nu då du är klädd och i ordning?” frågade Virginia häpen.

”Hvad gör jag der då?”

”Det som jag och alla andra; dansar, skrattar åt andra och ser dem skratta åt mig, anmärker hvad som förtjenar anmärkas, och, med ett ord, roar mig huru jag vill och kan.”

”Men detta roar mig ej!” inföll Elisabeth buttert. ”Det är då bäst att jag blir hemma.”

”Nej det får du icke. Kom ihåg det löfte du gaf mig helt nyligen; det skall du ej få ouppfylldt igen. Icke sannt,” ropade hon till den inträdande Leonhard, ”måste ej Elisabeth komma med till R..s som hon låfvat oss?”

”Icke måste hon,” svarade han mildt med en bedjande blick på sin maka, ”men om hon gjorde det, skulle jag vara tacksam derför.”

”Hör du Elisabeth!” utropade Virginia skrattande, ”du kan ej ha hjerta att motstå en sådan bön, utan måste komma, är det ej så?”

Elisabeth sade intet, men lemnade rummet. Snart återvände hon färdigklädd och bad de andra komma. Lätt svepande pelskappan om sitt lidande bröst, satte hon sig jemte Virginia i kurslädan och Leonhard körde. En mängd gäster voro redan samlade, då de anlände, och vid Elisabeths inträde i salongen flög en hviskning genom de spridda grupperna af herrar och damer: ”Min Gud hvad fru Lindmark är blek! Hvad hon blifvit mager! Och hennes toilett se’n! Hvar är nu den smak och eleganse, som alltid förr röjt sig i hennes klädsel? Visst är hon också nu prägtig i sin svarta sidensargeklädning och den hvita blonderschalen; men huru passar svart och hvitt för en, som ej har sorg? Aldrig hade hon förr klädt sig så. Och den beprisade skönheten då! Har den någonsin funnits, så är den nu ohjelpligt förbi.”

”Ändå fördunklar hon äfven nu alla andra skönheter i ....” sade en ung man, leende åt den unga flickans ifver, som yttrat de sista orden.

”Det är sannt! ni är också en af dem, som beundrat denna förtrollerska, hvilken dock enligt min smak ej förtjenar en hundradedel af allt det grufliga beröm, man slösat på henne. Jag säger med flit slösat, ty dermed är det sannolikt slut numera.” Dessa ord sades med hemlig triumf af den ofvannämnda unga damen.

”Och hvarföre det?” frågade Elisabeths försvarare allvarsamt. ”Enligt min smak åter har fru Lindmark, långt ifrån att förlora, vunnit hvad utseendet beträffar, ty denna genomskinliga blekhet ger blott ett luftigare uttryck åt hennes sylfidiska gestalt.”

Detta korta samtal hade blifvit hållet helt nära Rudolph och ej ett ord hade undgått hans öra. Hans hjerta talade högt samma språk, som den andres tunga, och dock uppsteg också en smula bitterhet på samma gång vid åsynen af Elisabeths djupa blekhet och den sorgedrägt hon bar. Han kände för väl orsaken till båda och den grämde honom, på samma gång den uppväckte ett slags despotiskt beslut hos honom.

Virginia hade satt sig bredvid Elisabeth, men snart kommo vänner och bekanta, som lockade henne med sig på promenad i de andra rummen. Elisabeth satt ensam qvar. Dock kommo också till henne bekanta, som med ytligt deltagande gjorde sig underrättade om hennes helsa, ”som såg för skral ut!” Äfven en hop unga herrar närmade sig henne, ifrigt bedjande om första, andra, tredje och fjerde danserna; men utan all framgång, ty Elisabeth förklarade bestämdt att hon ej ville dansa. Till de beklagande och frågande fruarna åter sade hon kort: ”att hon ej mått illa, att hennes helsa var fullkomligt bra,” och dessa trumpna svar hade till följe att hon snart blef lemnad i ro, det enda hon önskade.

”Aldrig såg jag maken!” utropade fru A... ”Hvad tror hon sig vara för ett underdjur?”

”Om man sålunda lönas för sitt deltagande, så är det mycket bättre att ej visa något alls,” sade fru B.. förtrytsamt.

”Och hon säger, att hon ej varit sjuk?!” inföll fru C. ”Då måste hon vara olycklig i sitt partie. Nå nå! man kan också ej annat förmoda,” tillade den goda frun hemlighetsfullt, ”ty som salig Lengrenskan säger:

”hastig ända

plägar hända

på den eld, som tänds i krut!”

”Hvad i all verlden! är det slut nu med deras inbördes kärlek?” frågade fru D... nyfiket.

”Ja, tyvärr är det så!” sade fru C. med en suck, ”och hvad värre är ändå ...... men man skall ej sätta tro till alla rykten.”

”Rykten, hvad är det för rykten?” frågade med största ifver alla fruarna på engång.

”Kors vet ni inte det?” sade den tillfrågade helt stolt öfver att vara ensam egarinna af den stora hemligheten.

”Nej nej! ack berätta för all del söta Marie!” bådo alla.

”Det är kanske ej rätt att göra det,” sade med menlös och tvekande ton den berättande, ”och kanske är det ej sannt heller, ni vet alla att tjenstefolk ljuga gerna på sitt herrskap; men efter jag så fullkomligt kan lita på er tystnad, mina vänner, skall jag berätta er hvad jag hört af min huspiga, som åter hört det af Lindmarks köksa, som är hennes syster; men I måsten först låfva mig att ej tala om det för någon.”

”Bevars! huru skulle det komma i fråga? hvem ville väl förråda en hemlighet? det var ju ej tänkbart.”

Efter dessa högtidliga försäkringar började den goda fru C. att i största hemlighet framhviska, hvad hon hemtat ur den uppgifna, pålitliga källan, men gjorde sig ej samvete af att tillägga eller fråntaga några små omständigheter, för att förbättra historien. Med långt framsträckta hufvuden lyssnade de andra fruarna med häpenhet, och utan att betvifla ett ord, till den vidunderliga berättelsen om Elisabeths kärlek till både Rudolph och Ferdinand, med alla dithörande detaljer, som bevisade att hennes förhållande till dem båda var i högsta grad brottsligt och afskyvärdt; äfven visste den goda frun förtälja om Leonhards sorg öfver sin fallna maka, hvars otroheter han alltför väl kände, ehuru han ej låtsade se dem. Allt detta blef på det förskräckligaste sammanrördt af den kunskapsrika frun och troddes som en osvikelig sanning af de andra, som ännu samma afton, hvar på sitt håll, berättade saken med tillbörliga tillägg, så att inom mindre än en vecka, kände hela staden Elisabeths olyckliga och, som hon trodde, väl bevarade hemlighet, ehuru så grufligt vanställd, att den ej liknade sanningen mera än en stjerna liknar månan.

Under denna hemlighetsfulla berättelse satt det olyckliga föremålet derför helt kall och sluten, icke anande hvad som tilldrog sig omkring henne. Men sednare på aftonen, se’n hon tvungit sig att se på dansen, i hvilken hon ej deltog och som plågade henne, steg hon upp och lemnade den folkuppfyllda salongen. Obemärkt gick hon genom flere rum, der äldre herrar och fruar sutto vid spelborden, och kom så sluteligen i ett helt mörkt kabinett, hvars enda upplysning bestod af de ovissa strålar, som fullmånan lät falla in genom ett utanför fönstret stående träds löflösa grenar. Luften i detta rum var frisk och sval, i jemförelse med den i de andra öfverfyllda rummen, och blott som ett fjerran sus hördes hit musiken och skrålet ur danssalen. Sedan hon öfvertygat sig, att här ingen fanns, kastade sig Elisabeth på en liten soffa vid fönstret, gömde hufvudet i sina händer och utbrast i djupa snyftningar.

Länge satt hon så, då hastigt en mörk skugga skymde ljusningen från den öppna dörrn och en hög gestalt trädde fram till soffan. Det var Rudolph. Med dyster blick och korslagda armar betraktade han stum några minuter den svartklädda, af det dallrande månskenet belysta, bleka gestalten, som vid hans åsyn rest sig häftigt darrande. Slutligen sade han med dof röst:

”Hvarföre darrar och bäfvar du så? Hvad är det du fruktar?”

Elisabeth teg och han fortfor: ”Hvartill denna sorg, dessa eviga tårar? Hvad betyder denna svarta drägt? Är det din kärlek du sörjer öfver? Älskar du mig ej? Nej! Det var då blott ett bedrägeri, en osanning, då du sade att du gjorde det?”

”O säg icke så!” utropade Elisabet qvalfullt. ”Du vet nog att det, tyvärr, var en alltför verklig sanning i dessa olycksaliga ord.”

”Hvarföre då ständigt plåga mig och dig sjelf med dessa onödiga förebråelser? Elisabeth, du milda engel, som jag så högt älskar! lägg bort denna klagan, detta sorgbundna väsen, och gör din arme Rudolph lycklig. Jag begär ju ej mer än att se dig åter glad och leende som förr, och det kan du ju vara, blott du ej anser denna vår rena kärlek för synd.”

”Och hvad är den då?” I denna fråga låg en djup, men ödmjuk förkrossning.

”Icke är det synd att älska, älska rent och högt som vi. Har icke Han, som är kärlekens urkälla, befallt oss att älska? Hvad som är herrligt, förblir det, om äfven stundom förmörkadt af jordlifvets dimmor; ty solen kan ej förlora sitt ljus, ehuru den stundom lyser dunklare. Så förblifver ock sjelfva kärleken, under hvilken form hon än må uppenbara sig, dock en ljus stråle från Gud fader sjelf och således högre än synden, som ville neddraga och förinta henne.”

”Ack så ville också jag stundom tro!” sade Elisabeth med en djup suck; ”men så komma åter de långa, mörka stunderna, då jag tycker mig vara den största synderska jorden bär. O det är en ryslig tanke! Om jag blott kunde göra mig fri från den.”

”Det skall du, om du blott slår dessa onödiga griller ur hågen och ej stänger dig inne hädanefter som hitintills, utan besöker som förr och deltar i nöjen. Derigenom blir ditt lynne och din helsa återställda, denna dyrbara helsa, som jag besvär dig att bevara, om också ej för min, så för deras skuld, som äro ditt hjerta kärast. Låt mig be dig för dina barns kärleks skull!” tillade han och böjde knä i oändlig kärlek för den tillbedda.

Månans sken föll i brutna strålar på den knäböjande och spred en magisk ljusning öfver hans, af en varm och sann kärlek förskönade, väsen. Denna syn verkade som en förtrollning på Elisabeth, som darrande sjönk i hans utsträckta armar och hviskade matt: ”Jag skall göra som du vill, tro som du vill; haf blott förbarmande och tålamod med mig! Snart skall det väl bli bättre, jag skall kämpa och strida, tills alla dessa hotande spöken försvunnit, tills jag utan fruktan förmår älska dig.”

”Tack, tusende tack; Min innerliga, eviga kärlek skall hålla dig skadeslös för denna föresats, dessa strider,” jubilerade Rudolph och slöt den älskade varmt till sitt hjerta. ”Nu skola vi genast gå till de andra, eljest kan vår frånvaro bemärkas och väcka förvåning.”

”Nej icke i afton!” bad Elisabeth förskräckt och ödmjukt, ”i afton kan jag ej vara glad.”

”Hvarföre ej?” frågade han mulet.

”Rudolph se ej så ledsen ut! en annan gång skall jag gerna uppfylla din vilja, dina önskningar, blott ej i afton.”

”Hvarför skall du just i afton neka mig denna lilla bön?”

”Jag kan ej vara glad i dag. Det är i dag årsdagen af mitt bröllopp; för åtta år se’n svor jag honom min tro.”

En djup tystnad uppstod; hastigt blef den dock afbruten af lätta steg i det yttre rummet, och knappt hann Rudolph draga sig undan i den mörkaste vrån, innan värdinnan inträdde.

”Bevars, min söta fru Lindmark! Hvad! Ni sitter här i kolmörker,” utbrast hon förvånad och misslynt. ”Förlåt! de vårdslösa domestikerna hafva försummat tända eld i detta, något aflägsna rum.”

Elisabeth försäkrade, att det ingenting gjorde, att det var roligt att sitta så med himlalampan till ljus och nämnde några ord om hufvudvärk. Då blef den artiga värdinnan sjelfva medlidandet och skyndade ut för att hemta eau de cologne. Nu kunde Rudolph obemärkt lemna rummet, och han gjorde det. När värdinnan återvände med ljus och luktvatten, stod han i det tredje rummet ifrån kabinettet, ifrigt studerande i Runebergs Hanna, som han läst väl tjugu gångor.

”Ack herr borgmästare!” utropade fru R.. vid hans åsyn, ”fru Lindmark har blifvit illamående.”

”Å! det är beklagligt!” sade Rudolph med fullkomlig likgiltighet i tonen och såg knappt upp från sin bok. ”Väl ej farligt, hoppas jag?”

”Nej, det går väl öfver snart. Hvad är det för en bok som så tyckes interessera borgmästaren? Ja så, Runebergs Hanna; den är också för söt, icke sant?”

Med en stum bugning jakade Rudolph till detta beröm och den goda frun gick vidare. Elisabeth fick nu upplysning och eau de cologne och många goda råd mot hufvudvärk, men förklarade dock snart sin afsigt vara att fara hem, emedan hennes illamående gjorde det omöjligt för henne att längre qvardröja. Värdinnan yttrade hvad en artig värdinna säger vid ett sådant tillfälle, hon talade om sin ledsnad öfver Elisabeths sjukdom, om att snart få återse henne m. m. Elisabeth tackade, önskade det samma, men då hon, efter att blott ha tillsagt Leonhard om sin afresa, satte sig i den mjuka slädan, suckade hon djupt af tillfredsställelse och sade sagta:

”Gud ske lof att det är förbi!”

Ifrån denna dag började en rad af lustbarheter för Elisabeth, i hvilka hon alltid deltog och för hvilka hon till och med ofta var tillställarinna. Med rastlös ifver jagade hon från nöje till nöje och tycktes snart ej få nog deraf. Hennes väsen, nys så dystert, blef åter muntert och gladt, men det var ej denna fridfulla glädtighet som fordom, utan en häftig, ojemn, brusande och uppskrufvad jubelfröjd, under hvilken endast den uppmärksamme åskådaren kunde upptäcka ett djupt såradt och bristande hjertas sista förtviflade ryckningar. Den fordna elegancen återvände i kanske ännu högre grad, och en ny, ehuru ofta konstgjord rodnad, prydde åter hennes intagande ansigte. Med hvarje dag uppstod hos henne allt större håg för flärd och fåfänga och hon tvekade ej ett ögonblick att uppfylla den. Leonhard såg med glädje detta återvändande till lifvet, som han ej kunde förklara, och nekade henne nu, mindre än någonsin, hvarje, om också oförnuftig, önskan. Rudolph också gladdes, gladdes åt det välde hans vilja utöfvade på den älskade, gladdes åt hennes förvandling; ty så skarpsinnig han var, såg han dock ej den förtviflan som bodde i hjertat, fast munnen myste af fröjd, och mest gladdes han öfver hennes tilltagande kärlek. Endast Ferdinand såg hvad som föregick i detta arma, för honom så dyrbara, hjerta och han blef djupt bedröfvad. Men förgäfves försökte han att få ett enskilt möte med henne, ty Elisabeth undvek ängsligt att bli på tumanhand med sin kusin; förgäfves skref han, när ingen annan utväg återstod, och fick brefvet ouppbrutet igen. Då förtviflade han, och för första gången vacklade hans fasta tro till Herran. ”Skall hon då förgås nödvändigt?!” utbrast han knotande. Men hjelpen kom, ehuru den dröjde länge.

En Illusion.

”Hastigt förvissnar vårdagens ros,

Snart din förhoppning flyktar sin kos,

Hjertat ett föremål mera ej finner

Hvarför det klappar, hvarför det brinner.”

Dahlgren.

Drifvorna smälte för Aprilsolens varma strålar, taken greto af fröjd och högt upp i skyn svingade lärkan, jublande öfver de ur snön framträdande, svagt grönskande åkerfälten. Få hjertan finnas, som icke vakna till lif vid vårens ankomst, och djup är den sorg, som ej af dess ljufva vindar förmildras och lemnar rum för hoppets soliga dag. Också Elisabeths hjerta öppnade sig för naturens älsklighet och hoppet återvände i hennes barm. Hon trodde nu, hon hoppades att hennes brott ej var så oförlåtligt som det förut framträdt för hennes inre syn. ”Månne icke Han, som skapat sin jord så skön, så herrlig och gifvit allt åt sina syndiga barn, månne ej Han, den barmhertige, också förlåter denna min ofrivilliga synd?” så frågade hon sig ständigt, och det varma hoppet gaf ett jakande svar. Detta hopp spred en ljusning öfver hela hennes väsen, det gjorde henne mild, ödmjuk och fördragsam och framkallade en allt större vänlighet emot den arme, bedragne maken; hon ville sålunda ersätta sin svalnade kärlek, sina, ehuru endast i känslans verld, brutna eder. Leonhard såg med glädje denna förvandling och den gjorde honom godt, ty just nu behöfde han mera kärlek och mildhet än någonsin, ehuru han ofta tycktes emottaga dem med en likgiltighet som djupt sårade Elisabeth, fastän hon icke tröttnade att vara honom den ömmaste, omsorgsfullaste maka. Med en grämelse, för hvilken han djupt förebrådde sig, såg Rudolph det förändrade uppförande, Elisabeth iakttog mot sin man. Det uppväckte i hans själ en viss orolig fruktan att förlora hennes kärlek, hvilken med hvarje dag blef honom allt dyrbarare, och för hvilken han ofta kände de grymma qval, en häftig svartsjuka alstrar. Men då han, djupt blickande i hennes milda öga, blott läste der varm kärlek, då lugnades han åter och slöt henne under en tyst afbön till det hjerta, der hon, och endast hon, lefde i en känsla så varm, att den ej kan fattas af ett vanligt sinne.

En morgon denna vackra vår, inträdde Virginia till sin vän. Hennes blick var glad, hennes kind strålade i högre färg än vanligt, gången var lätt och klädseln ovanligt omsorgsfull. Gladt flög hon till den i det milda solskenet på en soffa hvilande Elisabeth och slöt henne varmt i sina armar. Vänligt besvarade denna, som just i dag var ovanligt lugn, väninnans smekningar.

”Hvad du ser glad och lycklig ut i dag Virginia! Har något lyckligt händt?” frågade Elisabeth, se’n hon en stund under tystnad betraktat sin kusin. Men icke blott i dag, utan flere veckor tillbaka, hade Virginia sett lika lycklig och glad ut, ehuru Elisabeth för sin egen smärta ej gaf akt derpå.

”Nej, men du ser också i dag friskare och gladare ut än på länge. Huru mår du?”

”Visst mycket bättre, men ack, icke är det fullt bra ändå ännu.”

”Det blir väl, bara du ger dig tålamod; minns du i julas, huru jag måste tvinga dig att komma till R..s och huru godt det se’n gjorde dig att vara ute bland andra. Ser du, jag är icke ändå en så alldeles stor doktor hjelplös, följ du blott mina råd!”

”Gud bevars! Hvem vet huru det då skulle gå med mig?” sade Elisabeth leende.

”Åh frukta ej! jag bekänner mig till vår tids läror äfven i medicin, att icke begagna inre, men deremot använda så mycket mera yttre medel.”

”Ack ja, vår tid älskar ytan, äfven hvad medicin beträffar. Dessa vattenkurer, huru beprisade äro de icke? O! om de kunde skölja bort allt elände ur kropp och själ, huru välsignande vore de ej?”

”I sanning!” utbrast Virginia skrattande, ”du begär förmycket af dem, det är nog om de mägta bota kroppen.”

”Du har rätt, och hvad är dock kroppens plåga mot själens qval?”

”Som ett knappnålsstygn mot ett igelbett, förmodar jag. Men lemnom detta; det för oss in i en labyrinth, der vi se ingen utgång, låt oss hellre tala om något gladt, t. ex. om kärlek?”

”Kärlek?!” upprepade Elisabeth bleknande och med knappt hörbar röst.

”Ja kärlek! Det ser ut som om jag skulle talt om död för dig, så blek är du nu,” sade Virginia muntert.

Elisabeth försökte le också och Virginia fortfor hastigt och rodnande, utan att ge akt på vännens upprörda väsen: ”Jag har länge längtat att för dig, som jag från våra barnaår älskat så innerligt, få anförtro en hemlighet, som rör mig sjelf; men du har nu på en tid varit så kall och sluten emot mig, att jag ej vågat fram med min bekännelse. Nu kan jag dock ej mera tiga, utan ber att du med tålamod måtte åhöra mig.”

”Och den hemlighet, du vill anförtro mig, är den sådan, att du ej behöfver ångra att hafva öppnat ditt hjerta? Betänk dig väl, innan du talar, det är för sent se’n.”

”För dig vill jag ingen hemlighet hafva,” sade Virginia varmt, ”vet då att jag älskar innerligt.”

”Hvem?”

”Jag kan icke uttala hans namn, men gissa du goda Elisabeth,” sade Virginia, gömmande hufvudet vid vännens bröst och sålunda undgående att märka hennes dödliga blekhet.

”Jag vet icke någon att gissa på,” sade Elisabeth med en suck.

”Har du ingenting sett eller märkt? ty äfven han älskar mig, det vet och tror jag, ehuru han ingenting sagt.”

”Nej, jag har ej bland alla dem, som fjeskat kring dig, sett någon, som jag just skulle kunna tro att ha lyckats eröfra min älskade Virginias hjerta,” sade Elisabeth halft leende.

”Ingen fjesk skulle heller någonsin gjort det, nej! till att eröfra mitt hjerta fordrades denna stolta, manliga och höga själ, han eger, som jag älskar och evigt skall älska. Men efter du icke kan gissa hans namn, så måste jag väl säga det. Luta ditt öra till mig, han heter Rudolph Berg!”

Vid detta namn, det sista hon hade väntat och trott sig få höra, spratt Elisabeth häftigt upp. Hennes hjerta klappade sa våldsamt, att det hotade qväfva henne, och tung och flämtande gick andedrägten öfver de bleknade läpparne. Virginia såg upp häpen och förvånad.

”Hvad felas dig?” frågade hon bekymrad.

”Ett häftigt stygn,” sade Elisabeth knappt hörbart, men med en rörelse af otålighet. ”Det är då honom du älskar så högt?”

”Ja visst! och förtjenar han ej all kärlek, all dyrkan af ett menniskohjerta? Ack Elisabeth! han är så ädel, så förträfflig, det ser jag allt bättre för hvarje dag; hvem skulle kunna låta bli att älska honom?”

Stackars Virginia! hon visste ej hvilken balsam hon med dessa ord gjöt i rivalens sårade hjerta.

”Och han, älskar då han dig?” frågade Elisabeth efter en paus.

”Det är just hvad jag tror och hoppas. Han har väl aldrig med ett ord uttalat, hvad han känner, men ack du vet Elisabeth, att för kärleken finnes ett språk, som ingen vet hvari det består, ehuru det är fattligt för ett älskande hjerta.”

”Har han då utmärkt dig framför andra?”

”Ack ja! eljest skulle jag ej ega något hopp alls; men nu är händelsen den att han alltid med så mycken välvilja, godhet och uppmärksamhet bemött mig, — du vet att han ej slösar med sådant — och på sednare tider isynnerhet har denna hans uppmärksamhet öfvergått till en varm, innerlig hängifvenhet, som är mig så ljuf och låter mig hoppas, att han delar min kärlek.”

”Men om du bedrog dig, om han älskade en annan?” frågade Elisabeth med en sällsam känsla.

”Elisabeth!” utbrast Virginia häpen, ”vet du, känner du då att han älskar någon?”

”Nej! jag frågar blott hvad du skulle göra, om det vore så?”

”Då,” sade Virginia och hennes ögon tårades, ”då skulle jag sörja tyst, men djupt och bittert, och sedan lägga mig stilla ner att dö.”

De tego båda. Efter en stund lemnade Virginia sin vän; hon gick hem allvarsam och nedstämd. Ensam lemnad, försjönk Elisabeth i djupa tankar. De voro mörka, ovissa och bittra, de talade sålunda: ”Har Virginia bedragit sig och tolkat för kärlek, hvad som var endast vänskap, och en vanlig, ehuru hos honom sällsynt, välvilja? Eller har Rudolph bedragit henne och med uppsåt låtsat en kärlek, den han icke hyser? Eller älskar han måhända henne och jag är den enda bedragna? O, i denna tanke ligger ett helvete! För all min kärlek, för alla eder jag brutit, skulle det bli min lott att se mig skändligt bedragen, gäckad, vanärad äfven i mina egna ögon? Är det ej nog, att verlden, som snart lär fördömma mig, skall tro mig vara sjunken ännu djupare än jag det verkeligen är? Skall jag äfven sjelf förbanna den stund, den eländiga, svaga stund, då bekännelsen om min kärlek gick öfver dessa usla läppar? Dock nej, o nej! Rudolph kan ej ha bedragit mig, jag skall fråga honom, jag skall besvära honom att säga sanningen, och då jag hört min dom från hans egna läppar, då först skall jag tro på mitt öde. Öde! huru grufligt vore det ej, om Virginia doge för sin kärlek till honom? Hu! jag vill ej tänka derpå!” och hon gömde rysande hufvudet i sina händer.

En afton några dagar derefter satt Elisabeth ensam i ett af salongsfönstren. Mild skymning herrskade i det stora rummet, men Elisabeth, der hon satt, var dock bestrålad af fullmånans ljus, som så herrligt tindrade på den klara, högblå vårhimmeln. En djup tystnad herrskade i hela huset; Leonhard var borta i ett sällskap, barnen äfven så och tjenstefolket sysslade med sina hushållsbestyr i en flygelbyggnad. Den djupa tystnaden födde sorgliga tankar i Elisabeths sinne. Lifvet föreföll henne så tomt och bittert, så fullt af lidande, att stora brännheta tårar långsamt började droppa ned öfver den hand, mot hvilken hon stödde sitt hufvud. Då öppnades sagta dörrn och en manlig gestalt smög hastigt genom rummets halfdunkel fram till den sörjande, och i nästa ögonblick låg hon vid ett hjerta, som klappade högt för henne. Det var Rudolph, som hon ej sett på flere dagar och som hon varmt efterlängtat; hon hade så mycket att säga honom.

”Du här!” utbrast hon öfverraskad och ryckte sig häftigt lös från honom, men en stråle af vemodig glädje bröt dock fram ur hennes öga vid hans åsyn. ”Jag trodde dig vara hos Y..s. der är ju stor herrsamling i dag?”

”Hvad gjorde jag der? Visst gick jag dit på en stund, men det surrande lifvet var mig vidrigt och jag lemnade det för att vid en blick af dig glömma allt, som förefaller mig vämjeligt; jag såg att jag kunde fritt frossa af din ljufva närvaro i afton. Jag har längtat efter ett ögonblick med dig ensam och nu först blir det mig gifvet.”

”Du älskar mig då?” frågade Elisabeth vemodigt. ”Nej se på mig Rudolph! jag vill i ditt öga läsa svar på min fråga; jag behöfver det för att vara rätt säker derpå.”

”O du älskade! kan du tvifla derpå?” sade Rudolph och blickade henne trofast i ögat. ”Dig, och endast dig älskar jag i lifvet.”

”Gud ske lof!” sade Elisabeth sagta och lutade sitt hufvud mot det hjerta, som så älskade henne; men hastigt drog hon sig med en rysning tillbaka och fortfor: ”Och dock är det ett brott att säga så, ett brott för oss att älska.”

”Återvänder du till dessa grubblerier? Lemna dem min älskade, och stör ej dessa få saliga ögonblick vi ega för hvarandra!”

”Nej, nej, jag skall ej förbittra dem; men en fråga skall du besvara, som jag redan under flere dagars tid längtat att få göra dig: älskar du Virginia?”

”Jo som en vän, en slägting till dig.”

”Icke annorlunda? Säg mig sanningen.”

”Nej, icke annorlunda. Kan du väl tvifla derpå?”

”Men hon tror det dock,” sade Elisabeth med en djup suck; ”hon älskar dig med den första kärlekens hela värma, och tror att du delar denna känsla.”

”Det är omöjligt!”

”Tyvärr är det sannt, hon har sjelf förtrott mig sin kärlek och sitt hopp att också vara älskad af dig. Ack Rudolph, du hade ej bordt bedraga henne, hon är så god, så varmhjertad, så trofast i sin kärlek.”

”Jag har ej bedragit, ej hycklat för henne,” sade Rudolph fast, ”det var ej mitt fel att hon i en kall vänskap läste varmare känslor. Hon bedrog sig sjelf och på henne kan villans bitterhet ensam falla, ty endast hon har felet i denna sak.”

”Säg ej så Rudolph!” bad Elisabeth förskräckt, ”dömm ej så hårdt! Du har ju sjelf sagt, att kärleken ej är brottslig; icke kan den vara straffvärdare om den ej är delad? Och huru vore det möjligt att ej älska dig? Jag kan ej fatta denna möjlighet.”

”Icke fördömmer jag henne, Elisabeth, jag blott beklagar hennes förblindelse. Kanske den likväl icke går så djupt, denna känsla, den förgår säkert snart.”

”Ack, det är just det jag fruktar, att icke sker,” sade Elisabeth sorgset. ”Virginia är ej af dessa fjärillätta varelser, som glömma allt i ett ögonblick. Hennes känslor, ehuru dolda, gå djupt, och hvad hon engång fästat sitt hjerta vid, det älskar hon evigt.”

”Olycklig hon då, om så är,” sade Rudolph med djup stämma, ”ty henne vill, kan och skall jag aldrig älska, aldrig i evighet. Du, blott du, är den mitt hjerta tillber och dyrkar, så länge det klappar!” och med en kärlek så ren, så varm, att englarne logo deråt, ehuru brottslig den syntes i menniskoögon, slöt han Elisabeth till sitt hjerta och månan strålade klart öfver de båda älskande.

I detta ögonblick hördes ett svagt buller; det var som ljudet af en sagta suck. Rudolph och Elisabeth sprutto till och lyssnade, men hörde intet vidare. De sågo sig omkring, men blefvo ingenting varse och trodde att de misshört sig. Aldrig fingo de heller veta orsaken dertill. Men författare och författarinnor, som fått den stora gåfvan att veta litet mera än andra, ehuru de ofta veta mindre, kunna således äfven meddela en och annan liten sqvallernyhet, och i besittning af denna vackra talent, går jag att berätta hvad jag vet om den hemlighetsfulla sucken.

”Mamma!” sade Virginia samma afton till sin mor, ”jag går på en liten stund till Elisabeth, hon är väl ensam nu, ty Leonhard är nog hos Y..s.”

”Gå mitt barn!” sade modren. ”Du kan nog behöfva hemta frisk luft, det kan göra ditt sjuka bröst godt, men tag skinnkappan på dig.”

”Huru tror mamma att jag orkar gå med den?” sade dottren skrattande, ”dessutom behöfs ej mera vinterplagg.”

”Åh nej! tag du den bara min flicka. Kom ihåg att du ej varit frisk på ett par dagar. Tag du kappan vackert, så ångrar du dig ej.”

”Nå, för att göra mamma till viljes skall jag ta den då.”

”Se så, det är bra! Kom hit Virginia lilla så får jag svepa den om dig bättre än du sjelf brukar;” och med öm omsorg drog modren kappan öfver dottrens bröst.

”Tack mamma lilla! Adjö nu! Skicka efter mig klockan 10;” med dessa ord försvann Virginia.

Med lätta steg vandrade hon i den ljusa qvällen till vännens boning och var snart framme. Obemärkt gick hon genom de öppna, tomma rummen. Hon tittade in i barnkammarn, sängkammarn, samlingsrummet, kabinettet, köket, men fann ingen christen själ. Redan stod hon i begrepp att lemna huset, då hviskande röster, genom den mot tamburen halföppna salongsdörrn, nådde hennes öra. Förundrad tog hon ett par steg närmare och stod i begrepp att sagta inträda for att öfverraska Elisabeth och den andra väninnan, som hon trodde vara någon af deras gemensamma bekanta, då hon hörde sitt namn nämnas af en röst, vid hvilken hennes hjerta slog högt af blandade känslor. En oemotståndlig nyfikenhet kom öfver henne, hon ville höra hvad dessa för henne så kära personer talade om henne så hemlighetsfullt och på en så ovanlig stund och plats, ty med skäl trodde hon Rudolph vara med de andra hos Y..s. Med återhållen andedrägt och framlutadt hufvud stod hon vid dörrn i så djupt åhörande af det halfhöga samtalet derinnanför, att hon ej sett eller märkt om hela verlden ramlat öfver henne. Med blicken stirrande fästad genom den halföppnade dörrn på de af månans ljus bestrålade gestalterna derinne, åhörde hon i namnlös ångest allt hvad de sade. Hennes hörsel, genom en förfärlig feberaktig spänning skärpt utöfver vanligheten, tillät henne att tydligt fatta hvarje ord och lemnade henne en förfärlig upplysning. Med namnlös smärta blef henne allt klart, och då hon såg Rudolph, denna Rudolph, som hon så högt älskade, sluta Elisabeth, detta hennes ideal af qvinlig fullkomlighet, i sina armar, till det bröst, vid hvilket hon hade hoppats att engång få hvila, då blef henne lifvet bittert och tungt och ett mörkt tvifvel uppsteg i hennes hjerta. Förvirrad strök hon handen öfver den bleka pannan och en sagta suck uppsteg ur det beklämda bröstet. Det var denna suck, som nådde våra båda älskandes öron och lät dem spritta till. Äfven Virginia återväckte den till lif. Sagta, som hon kommit, smög hon bort igen. Med döden i hjertat vandrade hon utan mål framåt längs elfstranden. Mörka, bittra tankar kämpade i hennes bröst. Hon tyckte sig öfvergifven, förrådd och smädad af dem, hon älskade högst på jorden och en känsla af hat och hämdlystnad intog hennes hjerta, men kärleken uppsteg åter mäktigare och qväfde den.

”O!” tänkte hon, ”för hvad är det jag anklagar dem? De kunna ej älska mig, men det är väl mitt och ej deras fel. Och dock tillber jag dem så högt, jag ville gerna för deras skull uppoffra lif och sällhet och allt, allt på jorden, om det vore dem nyttigt; men de bry sig ej derom, fråga ej det ringaste efter min tillgifvenhet, min kärlek. Jag trodde för ett ögonblick att han älskade mig; jag dåre! huru kunde jag ens hoppas denna sällhet? Huru kunde han, den ädle, den förträfflige älska mig, mig den felfulla? Blott Elisabeth kunde fatta all hans själs rikedom, blott hon var värd att älskas af honom. Denna illusion var kort, men herrlig, derför vill jag icke klaga, icke sörja; lifvet är dock så kort, så flygtigt, och för mig är det snart slut, jag känner det här,” hon lade handen på bröstet, der en häftig smärta kändes. ”Tåla, lida och hoppas på ett bättre lif är hvad mig återstår.” Men nu blef plågan i bröstet så stor, att hon måste stanna och luta sig mot stammen af ett åldrigt träd, vid flodstranden, ty hon förmådde ej hålla sig uppe längre. Då frambröt en ström af varm, rosenröd blod öfver hennes läppar och flöt ned på den frusna marken. Af den häftiga sinnesrörelsen hade blodet kommit i starkare omlopp och skulle dödat henne, om det ej gifvit sig utbrott. Länge flöt det sagta så, och då det slutat, stapplade hon matt och långsamt hem igen.

”Min Gud! mitt barn, hvad fattas dig?” utbrast modren ångestfullt, då hon fick se dottrens bleka ansigte. ”Är du sjuk?”

”Ja min mor!” svarade Virginia och tvingade sig att le, ”jag mår verkeligen ej väl.”

”Du är mycket sjuk, mitt barn, sjukare än du tror; det är bäst du lägger dig.”

”Nej mamma, jag är ej så pjåkig, låt mig sitta oppe bara, sålänge jag ännu kan,” tillade hon sagta och suckade.

Upptäckten.

”O jag vill, jag kan icke misstro henne!”
Leonhard.

Månader gingo. Ryktet hade fattat Rudolphs och Elisabeths namn i sina obarmhertiga händer och fört dem som en löpeld ikring stad och land. Många voro berättelserna om deras kärleksintriger, som alla kände, ehuru ingen visste det rätta förhållandet. Leonhard blef ömsom smädad, ömsom beklagad, ty numera var han den enda, som ej kände sin makas kärlek till Rudolph, en berättelse som lefde i hvar mans mun, ehuru förfärligt vanställd och med tillägg, som stämplade den till det rysligaste brott. Alla drogo sig småningom från Elisabeth, ehuru de fortforo att till det yttre visa henne all aktning; men detta skedde förnämligast för hennes makes skuld. Hvarken Leonhard eller Elisabeth bemärkte detta, endast Rudolph såg det med tyst förbittring, ty hans ljusa omdöme sade honom orsaken dertill. Han undvek numera vännens hus för att ej gifva lastarenom rum, men som han af naturlig granlagenhet förteg för Elisabeth orsaken, såg hon i hans aflägsnande blott en oförklarlig köld. Detta — i förening med Virginias dystra sinnesstämning och tilltagande sjuklighet, hvilken hon förebar som en orsak, hvarföre hon sedan den olyckliga aftonen, då hon, ehuru osedd, var ett vittne till deras kärlekseder, ej velat besöka någon, icke ens Elisabeth, af fruktan för sin svaghet då hon skulle återse dem tillsammans; — detta allt tillsammanstaget gjorde, att Elisabeth ej var lycklig i sitt hem och derföre ute i verlden sökte nöjen och förströelser i rastlös oro. Ferdinand, som mera sällan nu besökte dem, såg med innerligt medlidande hennes själs och sinnes ofrid, och bad blott tyst för henne; ty i ord ville och fick ej hans hjertas varmaste känslor kläda sig. Det var ett mörkt moln, som dystert hängde ned öfver dem alla, hotande att i sitt fall krossa allt.

I ... lefde vid denna tid, och gör det troligen än i dag, två bröder, äldre karlar, enkla till sitt väsen, opolerade i sitt sätt, men rättskaffens och redlige i vandel och tankar. De voro familjefäder, hurtiga, ovanligt stora raska hussar och sjömän till yrket. Deras namn var äfven Holmén, och de voro kusiner till Elisabeth, ehuru mycket äldre än hon och, i anseende till sitt från ungdomen förda kringirrande lif, som föga lät dem vistas i hemmet, nästan vordne fremlingar för sin kusin. Äfven dem nådde ryktet om deras slägtings vanära och grämde djupt deras redliga och slägtkära hjertan. De beslöto att för Leonhard upptäcka saken, öfvertygade, att intet vidare behöfdes för att bringa den till en lycklig utgång. ”Han är ju herre i sitt hus,” sade de, ”och om ej annat hjelper, kan han piska ut den falske vännen, och om han i vredesmod ger sin hustru tillbörlig husaga med, kan det ej skada som straff och varnagel för en annan gång.” Deras hämnd- och bestraffningsplan var i äkta sjömanstil. Med all den granlägenhet honom var möjlig, meddelade nu en dag den äldre brodren sin stora hemlighet till Leonhard, men huru förvånad blef ej den gode mannen, då han såg att vännen, trots all hans tydlighet, ej förstod honom mera än om han talat hebraiska. Nu blef han tvungen att närmare reda ut saken och då han gjort det, såg han med häpnad, hvilken verkan denna underrättelse gjorde på Leonhard.

”Du borde blygas!” sade denne — och en mörk vredens rodnad färgade hans panna och en hotande blixt bröt fram ur de eljest så lugna, glada ögonen —, ”du borde blygas att på ett så nedrigt sätt förtala din egen slägting och min maka och vän, och med dina giftiga ord söka sprida tvedrägt i mitt hus och röfva bort all sällhet ifrån oss; men jag svär, att du ej skall lyckas och att jag sjelf vill skydda min arma älskade Elisabeth emot alla lömska, osanna rykten; ty jag kan dock ej tro dig vara uppfinnare af denna djefvulska lögn, utan du eftersäger blott, hvad någon giftig tunga utspridt och berättat dig.”

”Jag kan ej säga ja till dina ord,” svarade den andre förolämpad, ”ty alla tala derom, och icke blott giftiga tungor, utan de hederligaste menniskor i vår stad; alla känna denna sak utom du, ehuru ingen annan än jag haft mod att säga dig detta, och f—n i mej jag det gjort, om jag haft en förställning om, huru dåraktig och förblindad du är. Att för all välvilja ännu bli ansedd for en smädare och ränkmakare, det hade jag aldraminst väntat af dig.”

”Förlåt mig!” bad Leonhard och räckte försonande handen åt sin slägting, ”men huru vill du att jag skall tro denna rysliga lögn?”

”Jag fordrar ej att du skall tro den, ehuru jag anser ryktet för sanning, jag vet nog att det är tungt att misstro dem, som äro oss kära; men jag ansåg dock för min pligt att upplysa dig om allt, på det du måtte kunna vidtaga dina mått och steg. Tror du det är så förb— roligt att springa åstad med sådana underrättelser? Och jag hade ej gjort det, om inte Elisabeth varit min slägting och jag värderat dig för mycket, att med liknöjdhet se dig ett föremål för åtlöjet, som din okunnighet om din hustrus otrohet väcker.

”Är jag ett föremål för åtlöjet?” frågade Leonhard rodnande af förtrytelse.

”Ja visst är du det, och med fulla skäl dertill. Huru kan en klok karl låta huttla med sig så der groft? Och se’n anse en hederlig karl, som vågar säga honom sanningen, för en bedragare, det är kronan för all dumhet! Nog är det bra att ej misstro de sina, men man bör ej heller misstro andra utan att först pröfva saken.”

”Hvad vill du jag skall göra då?” frågade Leonhard sorgset, ”icke vill och icke kan jag misstro henne, icke honom heller.”

”Men du kan ju ge akt på dem ändå.”

”Bespeja min egen maka och min vän? Nej aldrig! Elisabeth kunde jag fråga, hon skulle ej bedraga mig, det vet jag; men mitt tvifvel skulle såra hennes, som jag är öfvertygad om, skuldfria sinne, och det vill jag ej heller.”

”Fråga henne sjelf,” utbrast den välmenande mannen med en spefull blick, ”det vore rågan på all oklokhet; fråga henne, på det hon då måtte kunna föra dig bakom ljuset, genom sina försäkringar och för framtiden vara försigtigare i sitt uppförande, som i grunden förblir detsamma! Jo det vore bra det! Du känner icke qvinnorna, kära Leonhard; de äro giftiga som ormar och hala som ålar stundom. Tro mig, jag känner dem väl!”

”Du känner dock icke Elisabeth, hon är ej falsk, ej listig, och skall, om jag frågar henne, säga mig sanningen. Men,” tillade han stolt, ”jag vet, att hon ingenting har doldt för mig och derföre vill jag ingenting fråga.”

Misslynt gick vännen bort. ”Han är en narr, ehuru en hederlig karl,” sade han för sig sjelf, och upprepade det samma på brodrens fråga om utgången, hvarefter de båda beslöto att på afstånd bevaka sina slägtingar och om så behöfdes, lemna dem kraftigt bistånd i nöden. Emedlertid satt Leonhard försjunken i bittra tankar. Han betviflade ej ett ögonblick sin makas trohet, och dock sårade det honom djupt, att se hvad han ansåg heligast på jorden, hennes rykte, i fara att lida skeppsbrott bland tadlets, illviljans och afundens farliga blindskär. Ryktet kan dock icke hafva blifvit satt i omlopp utan någon liten ytlig oförsigtighet trodde han, och törstande efter visshet och upplysning, längtande att få varna och råda henne att framdeles vara varsammare, steg han upp och gick till sin maka.

Elisabeth satt med sitt yngsta barn på sina knän, då hennes man inträdde. Med ett vemodigt leende utbredt öfver sitt älskliga ansigte, satt hon och betraktade den lilla, som lekte och jollrade med henne. Stum stod Leonhard och betraktade henne några minuter, då Elisabeth såg upp och deras blickar möttes. Det låg så mycken oskuld och ett djupt drag af lidande i den blick, som hon åter långsamt lät sjunka ned på barnet, att Leonhard kände sig djupt rörd af denna syn, och görande en tyst afbön i sitt hjerta, för det han ett ögonblick kunnat tvifla på henne, kysste han ömt hennes hvita panna och frågade oroligt:

”Hvad felas dig Elisabeth, är du sjuk, min vän?”

”Ja!” svarade hon kort, men ej ovänligt.

Han satte sig bredvid henne, tog hennes hand i sin och talade länge ömt om hvad som rörde barnen och deras framtid och uppfostran m. m., men ej ett ord nämnde han om sitt samtal med hennes kusin; han ville ej såra henne och hennes blick hade förjagat all oro ur hans hjerta. Om han dock i denna stund öppet frågat henne, skulle hon troligen ej tvekat, hon skulle sagt honom allt och förtrott sig i hans beskydd, och så hade allt kunnat bli annorlunda; men i ödets bok stod ej så skrifvet och ingen förmår bekämpa hvad af det blifvit beslutadt.

Emedlertid skred tiden framåt. Några veckor hade åter förgått, se’n det nyss beskrifna samtalet. En afton befann sig Leonhard och Rudolph i ett stort herrsällskap. Deras förhållande var oförändradt vänligt, och ingen skymt till misstroende sågs hos Leonhard, ty det fanns ej i hans hjerta. De hade båda genast vid sin ankomst satt sig ned vid spelborden, ehuru i skilda rum, och voro snart ifrigt inne bland händelser och mollor; ty denna tid var ännu icke den ädla preferencens. Det led allt längre in på natten och Leonhard blef allt ifrigare, ty han spelade gerna och med tur, ehuru han på långt när ej var storspelare. Slutligen steg han upp och gick i rummet nästintill. Der stötte han på de båda bröderna Holmén.

”Hvar är Berg?” frågade den äldre hemlighetsfullt och sagta.

”Är han icke här, så vet jag sannerligen inte af honom,” sade Leonhard.

”Nej, det är länge se’n han lemnade detta rum och detta hus.”

”Nå hvar är han då?” frågade Leonhard likgiltigt.

”Han är hos —” resten hviskades i hans öra.

”Du ljuger!” utbrast Leonhard blek af vrede och afsky.

”Tig då, tala ej så högt, man kan höra oss. Jag ljuger icke, du kan öfvertyga dig sjelf derom genom att gå hem på en enda minut.”

”Du ljuger!” upprepade Leonhard men lemnade dock rummet.

Med hastiga steg flög han, snarare än gick, gatan framåt, och kom snart till sitt hem. Porten stod oläst, dörrarne äfvenså, ty man väntade hans hemkomst. I köket satt en piga och sof vid spiseln, hon skulle vakta huset tills han återkom. Obemärkt gick han förbi henne och kom sagta in i sängkammaren. Dunkel brann nattlampan der, och vid dess sken såg han sin maka, sin Elisabeth lugnt och djupt inslumrad på den stora imperialsängen. Han närmade sig stilla och betraktade henne uppmärksamt. Det ljusa håret var helt och hållet fördt från ansigtet och detta syntes nu vid lampans sken ovanligt blekt och magert, och en djup och stilla sorg, men också ett uttryck af outsäglig godhet och oskuld, framstod der i läsliga drag. Med oändlig kärlek betraktade Leonhard en stund sin maka och det uppsteg en djup ånger i hans bröst öfver att en minut hafva misstrott henne. Långsamt och sagta, men lycksalig, lemnade han åter sitt hem och träffade vid porten deraf de båda bröderne som obemärkte följt honom.

”Du har ljugit!” ropade Leonhard emot varnaren.

”Vi få väl se!” ljöd det lugna svaret.

En billet doux.

”Stundom äfven vaken drömmer jag.”
Geijer.

Några dagar sednare, än ofvan beskrifna händelse, tilldrog sig en annan, som var bestämd att skingra Leonhards villa. En af pigorna hade, under det hon städade rummen, funnit en liten biljett på sängkammargolfvet. Den var för söt på sitt rosenröda papper och för lik den, som aftonen förut blef genom samma person emottagen af borgmästarens betjent, med uttrycklig befallning att lemna den endast till fru Lindmark, som vid dess emottagande visade en alltför stor sinnesrörelse att ej den skulle bemärkas af den sluga flickan, som nu vid den oförmodade åsynen af samma papper, ej kunde motstå frestelsen att erfara hvad det innehöll. Olyckan ville, att hon ej kunde läsa skrifvet och hon tvekade att låta någon annan se detta kostliga fynd, ty hon var sin matmoder mycket tillgifven; men qvinnans arfsynd, nyfikenheten, segrade dock och hon bar brefvet till betjeningen på kontoret för att af dem höra det sig föreläsas. Hennes önskan blef äfven med all beredvillighet uppfylld, men när de få raderna, som biljetten innehöll, voro lästa, sade den äldsta kontoristen — alla hade varit närvarande vid läsningen — som var en äldre, redlig trotjenare och Leonhard mycket tillgifven:

”Det var ej rätt, att du viste denna biljett åt någon, det var ej redligt handladt emot din fru, Marie, som alltid varit så god emot dig, säger du. Dock det är en sak, som ej kan hjelpas numera och kanske var det äfven bäst som skedde; ty nu måste du föra denna biljett till herrn, han måste se den.”

”Ack Herre Gud!” ropade Marie förskräckt, ”det törs jag visst icke, då skulle han säkert ge mig stryk.”

”Du är ett dumhufvud! Hvad behöfver du säga att du med afsigt ger den åt honom? Kan du ej låtsa, som om du tillfälligtvis hittat den? Jag tycker att ni qvinnor så ofta ljugen för roskull, så att det gerna kan ske engång äfven för nöds skull.”

”Men hvad nytta vore det dervid?” frågade flickan ängsligt, ”månne ej herrn blir så ledsen på frun, att han ej vill veta mer af henne?”

”Det är en sak som ej angår oss,” sade bokhållarn strängt, ”och som vi ändå ej behöfva frukta. Dessutom är det vår skyldighet att förtiga hela denna affär, ty den är ej för allas öron.”

Med darrande knän gick Marie in till sin herre. Leonhard satt vid bordet i sitt arbetsrum och skref. Pigan låtsade en stund syssla i rummet, innan hon långsamt trädde till bordet, satte biljetten bredvid sin herre och sade skygt: ”månne detta papper är herrns?”

”Gif hit!” sade Leonhard och grep efter det. Förundrad såg han på stilen. ”Från Rudolph!” sade han halfhögt och genomögnade hastigt biljetten. Under dessa få sekunder, som läsningen varade, kämpade många olika känslor i hans hjerta, och en brinnande rodnad omvexlade hastigt på hans kinder med dödens blekhet. Men då läsningen var slutad sade han dock likgiltigt, ehuru rösten något litet darrade: ”Hvar har du funnit detta papper?”

”På golfvet i sängkammaren,” svarade hon, dristig vorden genom det lugn, han visade.

”Det var bra att jag fick det åter,” sade Leonhard lugnt, och återtog sitt arbete, som om ingenting förefallit. Men då den förvånade tjensteflickan lemnat rummet, lade han bort pennan och återtog biljetten. Den lydde sålunda:

”Elisabeth! Det är en evighet, se’n jag sist träffat dig, dig, som dock är mig kärare än lifvet och allt hvad det eger högst och ljufvast. Jag har ej velat komma, ej velat se dig, trots min brinnande längtan, ty din åsyn är mig mera än solen, än luften jag inandas; och dock har jag under dagar och veckor, långa som evigheter, frivilligt afsagt mig denna salighet, ty jag vill ej att ditt rykte skall lida för min skull, min älskade! Redan hviska menniskorna om vår kärlek, ehuru ej sådan den är; ty deras grofva, sinliga känslor kunna ej fatta en sådan som vår, så ren, så skuldfri midt i synden, af hvilken den tyvärr bär stämpeln. O när, när skall det bli annorlunda? När skola vi fritt få träda fram bland menniskorna och med öppen blick kunna säga: ”se, vi älska hvarandra så varmt, så innerligt, som få göra det!” Jag har ej besökt ditt hem, på det smädelsen ej med sin giftiga tunga måtte nämna ditt älskade namn; men nu, nu kan jag ej längre bekämpa min längtan att se dig, att höra din älskade stämma. Dock ville jag icke träffa honom då, jag ville så gerna vara ensam med dig, ty då drömmer jag alltid att du är min, min egen, såsom jag hoppas du engång, och kanske snart nog, blir. Låt mig vara lycklig, det är så sällan; fördöm mig ej för dessa drömmar, utan skaffa mig underrättelse om, när jag kan få träffa dig, då han är borta. Måtte det ske snart, ty jag förgås af längtan efter en blick, ett ord af dig!

Din Rudolph.”

Långsamt läste och omläste Leonhard dessa ord. Han ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd, han trodde, att en osalig villa fått magt med honom. ”O,” sade han slutligen, då sanningen dock genomträngt honom, ”o att jag, som så älskat dem, skulle så bedragas. Men kanske att det ej är så, kanske de äro oskyldige,” hviskade hoppet i hans hjerta, ”jag vill pröfva dem!”

Han försjönk i djupt eftersinnande, sluteligen spratt han till. ”Det går bra!” sade han tillfredsställd.

”I morgon reser jag till V...” sade Leonhard samma afton till sin maka, ”och återvänder ej på ett par dagar.”

Elisabeth såg upp. ”Hvarför reser du nu?” frågade hon oroligt och en blick af ömhet, den första på länge, bröt fram ur hennes öga. ”Kan du ej vänta tills de banditer blifvit gripne, som nu, enligt allas berättelser, oroa vägarne emellan V.. och här?”

”Var icke orolig,” sade Leonhard leende, ”de skola ej göra mig ondt, ty jag reser med laddade pistoler.”

”Men kan du ej lemna denna resa tills det blir säkrare?”

”Nej, affärer, som jag med det första vill hafva uppgjorda, tvinga mig att resa i morgon.”

Detta sade han fullkomligt lugnt och man talade ej vidare om saken. Följande morgon, då Leonhard tog afsked af sin maka, kunde han med möda dölja sin djupa rörelse. ”Kanske,” tänkte han, ”kanske är detta sista gången som jag vill och kan trycka henne så till mitt hjerta; derföre vill jag medan tider är, ännu njuta salighet.” Och han njöt, njöt deraf i fullt rågadt mått, han tömde sista droppan af sällhetsbägaren, innan han ville föra den fulla malörtskalken till sina läppar. Äfven Elisabeth var rörd. ”Gud låte dig komma lyckligt fram och hem igen!” sade hon vänligt och sorgligt.

Leonhard var rest. Rudolph hade från sitt fönster sett honom resklädd fara förbi, ty med afsigt hade Leonhard valt denna väg. Oroligt väntande gick han nu upp och ned i sitt rum. Då inträdde hans betjent med ett pakett i handen.

” Detta,” sade han räckande det till sin herre, ”blef hemtadt hit nu just af fru Lindmarks piga, som begär en annan bok tillbaka åt sin fru.”

”Säg henne, att jag ej vet hvilken hon vill hafva,” svarade Rudolph kallt, ”men att jag skall komma i afton för att sjelf höra åt hvilka frun ej läst.”

”Ja herre,” sade betjenten med en bugning och lemnade rummet. Utanför dörrn log han hånligt och sade halfhögt: ”Jo, jo, jag känner nog den boken han för åt henne.”

Ensamblefven slet Rudolph häftigt bort omslaget från boken som blef honom lemnad, och då han öppnade den, föll en liten bit papper ut mellan bladen. Han kysste det häftigt och läste följande ord, skrifna i hast och med darrande hand:

”Jag är ensam i afton kl. 7. O Gud förlåt mitt brott! Elisabeth.”

”Jag får då se henne, se henne snart och alldeles ensam!” jublade han och gick i glädjen upp och genom alla rummen.

Skymningen inbröt. Stunden närmade sig allt mera och med hvarje minut växte Rudolphs längtan; men han kufvade den för att uppfylla Elisabeths önskan att ej komma före kl. 7. Han försökte läsa för att fördrifva den odrägliga tiden, som för en väntande vandrar fram med snäckans gång, men det ville ej gå; se’n tog han flöjten och blåste en stund, men aldrig hade hans toner förefallit honom så liflösa som nu; förtretad kastade han bort instrumentet och steg upp. ”Nej, det går ej,” sade han helt högt,” och Elisabeth, den engeln, får säga hvad hon vill, men jag kan ej längre vänta.” Med dessa ord tog han en bok från bordet, han såg ej hvilken, svepte kappan kring sig och gick så med lätta steg och gladt hjerta, fram till bedragne vännens boning. Han blef ej varse den långa, spejande figuren, som på afstånd följde honom fram till Lindmarks port, kunde ej ana det öde, som innan aftonen väntade honom. Då han inträdt genom porten till det hus, derifrån han jagat friden, återvände hans obemärkte följeslagare med snabba steg, samma väg han kommit, och gick in i ett hus vid en gata, ej långt från Lindmarks. Detta hus tillhörde den äldre Holmén.

”Nå,” ropade denne emot den inträdande brodren, ”hvad nytt?”

”Intet,” svarade den tillfrågade kort, ”annat än att Berg vid denna tid sitter hos Elisabeth. Hvad tycker du om denna nyhet, Erik?”

”Den slynan! Men huru vet du det, Johan?”

”Jag såg honom just nu, med egna ögon, då han smög in från porten hos Lindmarks.”

”Och Leonhard är borta! Är det ej skam att hon så alldeles glömmt all ära och tro, som hon svurit sin man, och dertill en man så god, ja för god åt en sådan varelse? Men vi skola hämnas honom och det i denna afton till!”

”Ja det skola vi!” inföll den yngre och räckte brodren handen.

Nu blef det aftaladt, huru de skulle verkställa sin hämndplan; men som vi tids nog få erfara den, så gå vi tillbaka till Rudolph.

Obemärkt gick han genom de mörka rummen och kom slutligen till Elisabeths kabinett. Här brann lampan klar, och vid dess sken såg han den älskade hvilande hufvudet emot soffans kuddar, på hvilken hon half låg. Vid hans inträde steg hon hastigt opp och gick honom några steg närmare.

”Välkommen!” sade hon med melodisk stämma och räckte honom handen.

Rudolph tog den och betraktade henne förvånad. Hon var svartklädd och mycket blek, och i hennes förgråtna ögon glimmade tårar; men hon var vacker, mycket vacker ändå, och de milda dragen buro en stämpel af oändlig ödmjukhet, men tillika af en kärleksfull styrka. Man begriper kanske ej detta ord, men styrkan, såväl som svagheten, kan vara kärleksfull; detta är den enda förklaring vi kunna afgifva.

”Vi äro ensamna,” sade Elisabeth sagta, efter en lång paus, ”jag har skickat bort barnen.”

”Tack, du älskade!” utbrast Rudolph, som nu återfick lif och känsla vid ljudet af den kära rösten. ”Huru skall jag kunna tacka dig tillfyllest för allt, allt?” Och han slöt henne kärleksfullt i sina armar; men Elisabeth drog sig hastigt undan och sade, i det en svag rodnad färgade hennes bleka kinder:

”Vi skola icke glömma, hvilka och hvar vi äro.”

”Glömma!” upprepade Rudolph och hans blick mörknade. ”Tror du jag någonsin kunde glömma hvad jag är dig och min varma kärlek skyldig? Tror du jag skulle vilja förolämpa dig, dig som är mig så helig? O! huru kan du så misskänna mig?”

”Förlåt, förlåt!” bad hon svagt och sjönk full af tillit till hans bröst.

Han tryckte henne ömt till sitt hjerta och satte sig sedan på en pall vid hennes fötter. Der, med hufvudet hvilande mot hennes knän och hennes händer slutna i sina, såg han med oändlig kärlek upp till henne och hans läppar talade kärlekens hänförande språk. Hela hans väsen var så ljuft, så innerligt, så vekt, så olikt den stolta, högdragna, hårda mannen, att ingen som sett honom så, skulle kännt igen honom. Berusad, förbländad lyssnade Elisabeth till de ord, som melodiska och lockande, lik flöjtens toner, gingo öfver hans läppar och söfde hennes hjerta och samvete till ro. Hon glömde allt, glömde hvem hon och hvem han var, glömde sin pligt, sina sorger och qval, glömde hela jorden, för hans åsyn, för de varma, eldiga blickar, hvarmed han såg henne djupt i ögat. De vaggade sig i ett saligt rus, under hvilket de glömde tiden och timmarne, huru de skredo i hastig fart framåt. Rudolph låg nu knäböjd vid Elisabeths fötter och hennes hufvud hade sjunkit på hans axel. Så slutna i hvarandras armar och med en brinnande afskedskyss på de ungdomligt friska läpparne, hvilade de stumma ett par minuter. Då öppnades dörrn hastigt, men sagta, och Leonhard stod på tröskeln. En mörk eld flammade i hans ögon, vid den syn som mötte honom, och han tryckte hårdt de sammanknäppta händerna emot sitt nästan bristande hjerta.

”Det är då sannt,” sade han sagta och med graflik röst, så hemsk och förändrad lät den, ”det är då sannt, hvad jag ej velat tro, jag är då gäckad och bedragen af dem jag mest älskat.”

Efter ett par ögonblick trädde han dock lugnt och stilla fram i rummet. ”Gå!” sade han långsamt, men bestämdt till Rudolph, som vid hans åsyn rest sig opp och nu blek, men med hårdt sammanbitna tänder och hotande blick, stod med korsslagna armar framför soffan, på hvilken Elisabeth sjunkit sanslös vid sin makes inträde. ”Gå, jag vill vara ensam med min hustru.”

”Jag går ej!” sade Rudolph trottsigt, och stod qvar utan att röra sig.

”Gå dock,” sade Leonhard till det yttre lugnt, ”jag egde rätt att befalla, men för det förhållande, som en gång varit mellan oss, så ber jag ännu engång: gå!”

”Jag går ej! Jag blir qvar för att beskydda henne! ”

”I sin makes hus behöfver hon intet skydd utom hans,” sade Leonhard och en lätt rodnad färgade hans höga panna.

Stumma stodo de ett par minuter och sågo dystert och väntande på hvarandra. Ingendera ville vika för den andre. Då tog Leonhard några steg närmare sin maka och sade med en röst, som skulle vara lugn, ehuru den grufligaste sinnesrörelse skälfde i den: ”Då är det väl jag som skall vika, och jag gör det!” Med dessa ord tog han sin ännu sanslösa maka på sina armar och bar henne långsamt mot dörrn till ett närgränsande rum. Men knappt hade han rört vid låset, innan en tung hand hindrande lade sig öfver hans, och Rudolph stod vid hans sida.

Leonhard stannade. Hans blick var eld, hans andedrägt tung och flämtande, men ännu stod han stilla. ”Menniska,” sade han omsider med en ton och blick, för hvilken den andre studsade och drog sig undan, så hemsk och hotande var den, ”låt mig gå, och mana ej i evighet fram djefvulen i mig!”

Obehindrad fick han nu aflägsna sig med sin börda och Rudolph hörde i nästa rum, huru regeln drogs för dörrn. Sedan han några minuter stått stilla, slog han den knutna handen för pannan och störtade bort. Imellertid lade Leonhard, darrande af sinnesrörelse, sin ännu sanslösa maka på en soffa och började att gnida hennes händer och tinningar, för att sålunda återväcka henne till lifs. Han ville ej tillkalla någon, på det att man ej skulle finna så alldeles stor orsak till undran. Midt under dessa hans bemödanden med Elisabeth, nåddes hans öron af besynnerliga ljud. Det föreföll som om tätt under fönstret till samma rum, der han var, några raska karlar brottats, och stundom hördes några qväfda rop; men om det var nödrop kunde Leonhard ej fatta. Bestört sprang han till fönstret och såg då klart, belyst af månans strålar en karl lik Rudolph just i detta ögonblick störtas omkull af tvenne stora, grotta, oformliga qvinnogestalter, synbarligen endast förklädda, såg en af dem springa upp på den slagnes bröst der hon ett par gångor hoppade upp och ned, och såg de häftiga, ehuru ej af ett nödrop åtföljda, sprittningarna af honom, som blef trampad lik en mask. Mera såg han ej. Han störtade ut.

”Hjelp, rädda!” skrek han med en röst som domsbasunen, ”här är mord å färde.”

Vid detta rop lemnade de båda furierna sitt offer och rusade bort, och snart infunno sig andra personer, som kommo till stället dels af nyfikenhet, dels af medlidande. Rudolph, som emedlertid förlorat sansningen blef med största omsorg buren hem till sig. En läkare eftersändes i största hast och då han såg den liflösa, blodiga gestalten, skakade han allvarsamt hufvudet och sade betydelsefullt:

”Han är illa slagen, bröstbenet är bräckt och krossadt.”

Leonhard återvände till sin maka och lyckades snart att återväcka henne till sans. Hvad som sedan tilldrog sig mellan dem, vet endast Han, för hvilken allting är uppenbaradt; men att en fullständig bekännelse och försoning egt rum, kunde man dock läsa i Elisabeths förgråtna ögon, och i det milda, sorgliga och undergifna draget i Leonhards ädla, nu mer än någonsin vackra anlete, då de, efter att i tvenne dygn hafva varit instängda ensamna i sina rum, åter trädde ut ibland menniskor.

Mötet.

”O kärlek jords och himmels under,

Du salighetens andedrägt!”

Tegnér.

”O jag vill, jag skall besöka honom!” sade Elisabeth en dag till sig sjelf, i det hon mot sitt hjerta gömde en liten biljett, der det med darrande hand stod skrifvet:

”Min älskade! Har du alldeles glömmt din arme Rudolph? O han dör af längtan efter dig, och du lemnar honom så utan tröst och hugsvalelse, midt under hans grymma plågor. Kom, o kom till mig, om blott på ett ögonblick, att jag får se och höra att du ännu älskar mig.”

”Jag måste besöka honom, kosta hvad det vill!” upprepade Elisabeth bestämdt. ”Det är min pligt, ty det är ju för mig han lider. O du grymma Leonhard, hvarföre skulle du hämnas så hårdt?”

Elisabeth trodde som alla, andra i ... att det var Leonhard som låtit så handgripligt tukta Rudolph för hans förräderi emot vänskapen. Imellertid kunde ingen vara mera oskyldig dertill än han, det visste de båda bröderna Holmén alltför väl, ehuru de visligen tego.

Mot aftonen denna dag, kastade hon en lätt schal öfver hufvud och axlar och gick så hastigt, men försigtigt utför gatan och bort till det hus, Rudolph bebodde. Obemärkt, som hon trodde, lyckades hon att lemna sitt hem och kom snart fram dit hon ämnat sig utan att möta någon lefvande varelse. Tyst och sagta smög hon uppför de mörka trapporna och in i tamburen. Hon kände väl rummen i detta hus, men i hans hade hon aldrig varit. Sagta, med svigtande knän och klappande hjerta, trefvade hon sig fram i mörkret och stod slutligen vid en halföppen dörr, derifrån ett svagt ljussken utgick. Den medikamentslukt, som derifrån trängde sig emot henne, öfvertygade Elisabeth, att det var sjukrummet; men hon vågade ej inträda, ty hon visste ej om han var ensam, oaktadt den djupa stillheten derinne. Med återhållen andedrägt lyssnade Elisabeth, då en djup suck, som af hopplös längtan, nådde hennes öra och följande ord, uttalade med en sorglig, klagande och svag stämma:

”Hon kommer ej! Hon bryr sig ej om mina qval, mina lidanden, hon har glömmt, har öfvergifvit mig, mig som så älskar, så tillber henne! O Elisabeth! Visste du huru jag lidit, och huru ändå midt i plågan jag funnit tröst och styrka i hoppet på din kärlek, så skulle du ej så grymt hafva öfvergifvit mig. Nu först, se’n jag ser, att du ej mera älskar mig, nu först äro mina plågor lika helvetets qval. O hur det bränner och svider i mitt hjerta, i mitt arma krossade bröst. Gud, gud låt mig dö!”

”Nej lef,” hviskade det sagta, och ett par lena läppar vidrörde lätt hans brännande panna, ”lef för henne, som älskar dig högre nu än förr!”

”Elisabeth,” utbrast den sjuke gladt och slöt den älskade i sina svaga armar, ”du är då här! Du älskar mig då ännu! Huru lycklig är jag ej, hvad är allt mitt lidande emot denna sällhet!”

Elisabeth satte sig på sängkanten med hans båda afmagrade händer slutna i sina. Med djup sorg betraktade hon honom. Hans manligt vackra ansigte var blekt, nästan askfärgadt, kinderna infallna, ur de djupt liggande ögonen strålade en underlig eld och kring den hårdt sammanpressade munnen lekte ett leende fullt af en underbar blandning af trots och ödmjuk undergifvenhet, nu förenad med en tacksam glädje. Imellertid tycktes han lida mycket, andedrägten gick tung och väsande öfver de bleka läpparne, bröstet häfde sig långsamt, men högt, och stundom skakades hela hans väsen af en våldsam hosta. Elisabeth såg den förändring den kraftiga gestalten undergått och hennes ögon fylldes af tårar. Rudolph varseblef dessa tårar och kysste dem bort, med ett ömmt, men smärtfullt leende.

”Gråt icke!” bad han. Väl är jag blott en skugga af hvad jag varit, och återfår troligen aldrig mera min fordna styrka och helsa; men hvad gör det, blott du älskar mig; din kärlek gör mig så rik, sjelfva plågan förljufvas af den, och jag glömmer allt. Du älskar mig ju lika som förr?”

”Högre!” snyftade Elisabeth. ”Men hvad det är hårdt att du skall lida för min skull! Obarmhertige Leonhard, kunde ej en mindre hämnd tillfredsställa dig!”

”Säg icke så!” sade Rudolph och en svag rodnad färgade, vid tanken på Leonhard, hans bleka anlete. ”Anklaga icke honom! Jag var honom skyldig lifvet, ty han frälsade det engång, han återtog sin fordran och i högre mått ändå, ty han beröfvade mig helsan, utan hvilken lifvet ej eger värde. Nu är jag honom intet skyldig och kan utan förebråelse älska dig, du hulda engel, som han också rövat ifrån mig; ty Gud har skapat oss för hvarandra, det säger oss ju hvarje tanke, hvarje känsla i vår själ.”

”Ack ja! Jag älskar dig, dig och ingen annan på jorden!” sade Elisabeth varmt och hon trodde så sjelf i detta ögonblick af sinnesrörelse.

Länge sutto de så, samtalande om hvad som var deras hjerta kärast. Slutligen uppsteg Elisabeth och beredde sig att gå.

”Skall du lemna mig re’n?” frågade den sjuke sorgligt.

”Jag måste, jag kan ej dröja längre.”

”Huru lång blir ej natten för den ensam lidande! O, att du ej behöfde lemna mig!”

”Jag lemnar dig ej,” sade Elisabeth ömmt, ”mitt hjerta, min själ är hos dig; det är blott kroppen som jag för till dem.”

”Så gå då, jag skall lefva af ditt minne och i hoppet att se dig åter. Du kommer ju hvarje afton till din arme Rudolph?”

”Jag kommer,” sade hon och försvann samma väg hon kommit.

Snart befann sig Elisabeth åter nere på gatan lika obemärkt som hon kommit, men knappt hade hon gått några steg framåt, innan hon tyckte sig i det allt mera tilltagande mörkret se en skugga, som troget följde henne helt nära. Med klappande hjerta och en hemsk känsla såg Elisabeth detta och fördubblade sina steg, men skuggan följde efter, tills den hastigt helt nära hemmet vek förbi henne och försvann. Elisabeth andades lugnare. ”Gud ske lof,” tänkte hon, ”det var då ingen spion, utan en oskyldig menniska.” Hon kom hem. I deras vanliga samlingsrum satt Leonhard, omgifven af alla barnen, för hvilka han berättade roliga och lärorika historier. Ett moln af smärta och vemod sväfvade dervid öfver hans vackra panna, och med illa dold likgiltighet fortsatte han den nyss började berättelsen, som dock gjorde stort nöje och emottogs med högt jubel af hans små kära åhörare. Barnens glädje gjorde ett djupt och sårande intryck på Elisabeths hjerta, som förebrådde henne den likgiltighet, hon på en tid visat dessa sin själs älsklingar. Stum gick hon förbi den glada kretsen, och in i sitt kabinett. Leonhards blick följde henne sorgsen, och då hon var borta tänkte han: ”Hon hade rätt då hon sade honom, att endast hennes kropp är hos oss; ty själen, den är död för allt hvad hon fordom älskat.” Han försjönk derefter i så djupa och bittra tankar, att hela berättelsen blef afbruten och först barnens gälla rop: ”mera, söta pappa, mera! Huru gick det se’n?” förmådde väcka honom åter till känsla af det närvarande, och lät honom äfven känna att det var omöjligt att nu fortsätta historien.

”I morgon skall jag berätta mera för er,” sade han vänligt men allvarsamt, ”i dag kan jag det ej. Dessutom är det långt lidet på qvällen, det är bäst, att I gån till Maja, hon hjelper er till sängs.”

Dermed kysste fadren ömmt deras hvita pannor, tyst i sitt hjerta välsignande dessa sina älsklingar. Barnen gingo till hvila, men kunde ej på länge somna för oron och gissningarne om utgången på den afbrutna berättelsen.

Dödsbädden.

”Lik äolsharpans stilla sammanklang,

När strängen sprang,

Och vinden blott försvunna tonen saknar:

Så blifve ock från kylans rymd min gång;

Så klinge sång

Vid blommans bädd då hon i Eden vaknar.”

Atterbom.

Många veckor förgingo. Hösten var åter inne med sin mörka, mulna himmel, sina rytande stormar, sin tunga, melankoliska luft. Rudolph var allt sjuk; han hade i några månader redan varit fängslad vid plågobädden och läkarne gåfvo ömsom hopp, ömsom misströstade de om hans vederfående. Elisabeth smög hvarje qväll till det läger, der han hvilade så lugnt och utan klagan, ehuru synbarligen marterad af de rysligaste plågor, dem hennes blotta åsyn dock tycktes mildra. Med allt större innerlighet fästade hon sig vid den af sjukdomen så vek blifne mannen, hon trodde sig älska honom högre för hvarje dag, denna tro var villan af en ren och mild själ, af en sann qvinnosjäl; ty det hör till kännetecknet af en verklig sådan att, när den ser en varelse lida för sig, med innerlig tacksamhet älska den lidande ännu högre. Mot sin make deremot blef hon med hvarje dag allt kallare och mera sluten, det låg en tyst förebråelse i hvarje blick och rörelse, som djupt sårade den redlige mannen; men han var för stolt att med ett ord rättfärdiga sig för en gerning, till hvilken han var alldeles oskyldig.

Under dessa, månader hade Virginia med hvarje dag allt mera nalkats sin upplösning; synnerligast efter Rudolphs missöde, som snart med tillbörliga tillägg kringspriddes i det goda ...s aftonkretsar och äfven nådde Virginias öra. Hon bleknade djupare och darrade, när modren förundrad omtalade denna nyhet, som kort förut blifvit henne meddelad af någon, väl underrättad kaffesyster. Från denna stund bemärkte modren en viss onämnbar oro hos sin sjuka dotter, som för hvarje dag blef allt mera blek, allt svagare och mera lutad; det var den späda, af lifvets frost angripna blomman, som långsamt böjde sig mot sin graf. Med fruktan såg modren den förvandling, hennes älskling undergått, men hoppades dock, att hon småningom skulle återvända till lif och helsa. Väl besvarade läkaren hennes fråga derom med en tviflande skakning på hufvudet, men hon trodde ändå; ty när vill modershjertat försaka hoppet att behålla sina älsklingar? ”Det är någon djup sorg, som tär henne,” sade doktorn alltid; men modren bestred det, ty hennes Virginia hade aldrig doldt något för sin mor. ”Men huru förklara, den ständiga och så ytterst skadliga oro, i hvilken hon sväfvar?” frågade läkaren tviflande. Modren förklarade den härflyta af hennes sjukdom, men den erfarne läkaren runkade blott hufvudet deråt, ehuru han teg. Emedlertid var och förblef Virginia mycket orolig, ofta öfverraskade modren henne med tårar, glimmande i de matta insjunkna ögonen, men då hon ömmt efterforskade orsaken, skämtade dottren alltid bort frågan.

Dock en dag, då modren ifrigare frågade henne derom, svarade hon med ett sorgligt leende: ”Det är tungt för det unga hjertat att bereda sig till skiljsmessan från allt hvad det eger kärast på jorden.”

”Tala icke så!” utbrast modren förskräckt och fattade bedjande sitt barns händer mellan sina, ”du går ju ej bort från mig?”

”Men om jag blefve kallad?” frågade dottren med en blick af outsäglig kärlek på den gråtande modren.

”O! Han som gaf mig dig, Han kan ej vilja pröfva så hårdt sitt svaga barn! Tag mig, o Herre, men skona hennes unga lif!”

”Icke så!” sade dottren mildt, ”mitt lif eger värde endast för dig, då ditt deremot är kärt för så många. O, min mor, önska ej att dö! Lef för min far, mina syskon. Många band fästa dig vid lifvet ännu, mig fästar intet!” tillade hon för sig sjelf.

”Men nog kan du ännu bli frisk,” sade modren ifrigt; hon hade ej hört dottrens sista ord. ”Berg, som blef så illa skadad och som så länge sväfvat mellan lif och död, skall ju vara på bättringen redan, hörde jag i dag.”

”Är han det?” och en svag och flygtig rodnad färgade dottrens affallna ansigte.

När modren lemnat henne sjönk Virginia sagta ned på knä. ”O Rudolph!” suckade hon med tårfyllda ögon och de magra små händerna hopknäppta öfver det lidande bröstet, ”Rudolph, du blir då qvar på jorden! Jag endast skall dö, dö så ung, så full af lif ännu. Hvad gör dock det? Hvad värde eger lifvet utan kärlek? Likväl är jag mycket älskad, visst framkallar min bortgång mången tår, det tror jag, och visst blir jag saknad, men ej af honom, honom som jag dock älskar högst på jorden. Hvad gör det då om jag går? De sakna mig en liten tid, men glömma dock sluteligen den under torfven slumrande, trötta vandrarinnan. Jag trodde, jag hoppades nästan, att han skulle följa mig efter till den sista, tysta hvilostaden, det var mig så ljuft att tänka, det jag skulle få återse och vara honom till mötes der uppe i den ljusa himlasalen; men han kommer ej. Dock det är godt att han stannar, att ej hennes hjerta också må krossas; det kan vara nog med ett. Engång komma de dock båda; då skall deras Virginia möta dem och i oändlig, förklarad kärlek räcka dem handen. Rudolph, då får du känna det hjerta, du försmådde på jorden, då skall allt, som nu är dunkelt, bli uppenbart och förklaradt för våra helgade blickar. O, det gör hjertat så godt att tänka på denna saliga tid, det förtar all bitterhet, som döden eljest eger också för mig, fast jag är så trött, så matt. Jag känner, att den ej är långt borta, denna tid, då jag slipper dessa grymma plågor, som nu martera mig, och det mera derföre, att jag döljer dem, på det ej deras åsyn måtte bedröfva min arma mor. Ack moder, moder, snart lemnar Virginia dig; men om du älskar din dotter, så gläd dig, ty hon går före dig att bedja för alla dem, som äro henne kära; gläd dig, att hon så ung slipper jordlifvets sorger och mödor och det innan förderfvet förstört all god säd i hennes själ!” Derefter fick Virginia mera ro, men hennes kroppskrafter aftogo med hvarje dag. Elisabeth besökte henne ofta, men det var ej mera samma hjertliga förhållande emellan kusinerna som fordom, någonting kallt och fremmande hade trängt sig emellan dem. Virginia såg med djup grämelse detta, hon kände och erkände, att det var hennes fel, och denna hjertats svaghet förbittrade hennes sinne, men hon beslöt att bekämpa den. En dag, redan sednare på hösten, satt barndomsvännen åter vid hennes säng. Virginia var svagare, men äfven mildare och vänligare än någonsin. Sedan de länge samtalat i alldagliga ämnen, steg Elisabeth upp och beredde sig att gå, men Virginia bad henne stanna ännu ett ögonblick.

”Jag känner mig i dag så lugn, så fri från plågor,” sade hon med ett svagt leende; ”jag ser att det lider till slutet. Befriarn nalkas och jag tackar Gud, att han kommer utan plågor, att min sista stund blir ljus och stilla. Men innan jag går bort, vill jag be dig förlåta mig all den ovänlighet och köld, jag på dessa sista tider visat dig! Detta mörker i hjertat, som vållat mitt uppförande, är skingradt, jag minnes ej mera af hela vårt lif annat, än den vänskap som från barnaåren så innerligt förenat oss. Måtte äfven du hafva förlorat minnet af allt annat, på det du må kunna förlåta mig!”

”Hvad har jag att förlåta dig?” sade Elisabeth djupt rörd, ”kanske att mitt eget uppförande gjort, att du under dina plågor ej varit lika vänlig som alltid emot mig. Om så är, så bör jag bedja dig om förlåtelse, icke du mig! Menniskan, och isynnerhet jag, är så svag,” tillade hon ödmjukt, ”man kan så lätt fela utan att sjelf ens veta det; men om jag felat mot dig, så har det skedt utan uppsåt, och du bär ju ej derföre något agg till mig?”

”Ack Elisabeth, huru skulle jag kunna det? På grafvens brädd glömmer man alla små oförrätter, all verldens litenhet, all vrånghet, allt hat; lifvet blir då så högt, så förklaradt, så att alla dess dimmor sjunka och förskingras, endast kärleken står qvar, öfverskylande och försonande allt.”

”Du talar så sorgligt Virginia, så underligt, som om du skulle tänka dö. Du är dock i dag bättre än på länge, och blir väl snart alldeles frisk.”

”Har du sett, huru elden flammar opp, innan den slocknar?” sade Virginia skakande hufvudet. ”Så är det ock med mig. Jag är lik en lampa, hvars veke är nära utbrunnen, men som lyser klarast, just då den slocknar för alltid.”

”O nej, nej, du får icke dö!” utbrast Elisabeth ångestfullt.

”Frukta icke Elisabeth! Döden är icke så ryslig, som den synes, då vi äro lyckliga; men när plågan nedtrycker vår kropp och själ, då blir den oss ljuf. Också för mig blir den ljuf, ty jag har lidit mycket och är så trött, derföre lef väl Elisabeth; din kära åsyn förtar mina krafter och jag ville dock ega några qvar tills Förbarmaren kommer. Vi skiljas för en liten tid, men snart se vi hvarandra åter! Gud välsigne dig, de dina och alla dem, du älskar, till dess!”

Hon tystnade och sjönk med slutna ögon och ett leende, fullt af salighet, utmattad ned på bädden. Med tårar lemnade Elisabeth den döende väninnan. Lugnt slumrade Virginia derefter i några timmar. Sorgligt betraktade modren sitt barns bleka, aftynade ansigte, hvaröfver dock nu ett drag af öfverjordisk salighet sväfvade. Hon bad en varm bön till lifvets och dödens Herre att få behålla sin älskling. Just då trängde en stråle af den nedgående solen in genom fönstret och föll på den sjukas anlete. Modren steg sagta upp och gick för att fälla ned rullgardinen, på det den älskade dottren ej måtte vakna, men hon hade redan gjort det, och då hon märkte modrens afsigt, bad hon svagt:

”Låt vara! det gör mig så godt att se solen.”

Modren gjorde, som hon bad och nalkades sängen. Med förundran varseblef hon den höga skära rodnad, som brann på dottrens kinder. Den återtände hoppet i hennes arma hjerta; men ack, detta hopp hade ingen varaktighet, ty redan dottrens första ord skingrade hela den bedrägliga villan.

”Mamma,” sade Virginia med matt röst, ”låfva mig att icke sörja alltför mycket, då jag är borta. Lifvet är ju så kort och fattigt, det förtjenar icke att saknas. Mycket bättre är att dö som ung, när känslorna äro varma och själen öppen för allt godt och ädelt; bättre är att dö medan man ännu ej saknas i lifvet. Du vet ej huru glad jag är att dö, huru litet tanken att lemna dig och er alla bedröfvar mig; ty jag vet, att vi om en liten tid se hvarandra åter. Derföre mamma, skall du med glädje se att ditt trötta barn får hvila, och i hvilan glömma alla sina sorger, ty också hon har haft sådana, ehuru hon doldt dem för dig, på det du ej måtte oroas af dem, och kanske också af en känsla mindre ren än den, nemligen af stolthet. Men vid grafven försvinner allt sådant, derföre vill jag också nu bekänna för dig, att den plåga, som tärt ditt barn, ej härrör af förkylning eller hvad du velat inbilla dig, utan dess rot sitter i hjertat och för djupt att någonsin kunna uppryckas. Om du vill känna dess namn moder, så vet, att den heter hopplös kärlek, och har du någånsin känt hvad den vill säga, så vet du för väl, att för den, i hvars hjerta den slagit rot, ingen räddning finnes unnan döden och grafven. Var då nöjd, att jag så snart slipper alla plågor och blir befriad från alla qval, som alstras af afund och svartsjuka i det arma, eländiga menniskohjertat.”

”O mitt barn, mitt arma, älskade barn!” var allt hvad modren under hjertslitande snyftningar förmådde säga, i det hon slöt dottren till sitt bröst.

”Arm! Säg icke så,” sade Virginia med ett öfverjordiskt leende. ”Jag är icke arm. O! jag känner mig så rik i din kärlek och i hoppet på ett lyckligare lif. Det enda som grämer mig är, att jag genom onödig sorg förstört detta; men Han, som är sjelfva barmhertigheten, förlåter väl hvad jag af kärlek gjort och brutit emot hans heliga bud; tror du det ej också min mor?”

”Säkert mitt barn; så hoppas jag.”

”Hoppas du? då är det bra, då är jag lugn och lycklig; ty hoppet låter icke på skam komma, heter det. Också en bön har jag till dig min mor: när jag är borta, så sätt en hvit ros på min graf, den är oskuldens och sorgens sinnebild, och på min graf betecknar den, att jag fallit offer för ett lidande, till hvilket ingen varit skulden. Dessutom älskar han denna blomma, och när han ser den prunka på grafven, skall han, om också ej annars, minnas henne, som sofver den sista sömnen djupt under dess rötter. Och nu till slut, låt mig tacka dig för all din godhet, moder, för den kärlek, hvarmed du öfversett alla mina fel! Måtte du lefva lugn och lycklig och väl minnas, men ej sörja och sakna din dotter, och måtte din sista stund bli så stilla som min!” Hennes ögon slötos och bröstet arbetade tungt ett ögonblick. I outsäglig ångest bad modren för sitt döende barn. Ännu engång såg dottren opp; hennes klara, rediga blick träffade den vid sängen knäböjande modren och ett leende fullt af kärlek och salighet flög öfver hennes anlete. Hon sträckte armarne emot den bedjande och stammade med bruten röst:

”Min mor! .... Elisabeth! ..... Rudolph!”

Detta ord var det sista. Armarna sjönko sagta ned, ögonen slötos för alltid och med en suck flydde anden ur sin jordiska hydda.

Just då bröt solen klart strålande in i rummet; men den belyste blott den afsomnade och modren, som under heta, qvalfulla tårar kastat sig öfver sin dotters lik. Sedan, liksom bedröfvad öfver denna syn, drog den hastigt bort och slocknade vid nattens ankomst.

Afskedet.

”Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker

Och fiskarn sagta gungar hem från sjön

På den, som evigt, evigt på dig tänker

Och ber för dig till Gud så mången bön!”

Böttiger.

Virginia var borta. Hon hade gått den långa mörka vägen, som är så trång, att ingen återgång är möjlig. Redan framstucko några höstblommor på hennes graf, redan hade vinter och sommar vexlat på den, och tiden förbytt modrens bittra sorg till en stilla saknad, mildrad af hoppet att snart i en evig fröjd återse sitt barn. Hennes sista ord hade låtit täckelset falla från modrens ögon och hon såg nu klart källan till sin dotters lidande. Tyst i sitt hjerta förebrådde hon Elisabeth och Rudolph, som sin Virginias mördare, och denna aggande känsla födde en stor bitterhet emot dessa två, en bitterhet, som de voro långt ifrån att ana, hvarföre de äfven uppbjödo alla sina krafter att trösta den arma modren.

Under loppet af detta år hade Leonhards och Elisabeths förhållande till hvarandra tagit en ny rigtning. Med hvarje dag blef hon kallare emot honom och dock var hon undergifven, ja ödmjukt uppmärksam för hans minsta önskan. Den yttre känslan af pligt var det enda band, som numera förenade de båda makarna. Men detta band är skört, om ej kärleken gifver det styrka. Visst bildade äfven barnen en länk emellan dem, men äfven mot dessa, fordom så älskade varelser, var Elisabeth blefven likgiltig, kall och tvär, och de späda, träffade af denna förvandling, drogo sig från modren och slöto sig allt närmare fadren; ty han var aldrig kall eller ovänlig emot dem, tvertom tycktes de för hvarje dag bli honom allt kärare. De voro numera det enda, han egde på jorden och åsynen af dessa älsklingar var det, som uppehöll hans mod och lät honom tåligt hoppas och vänta på bättre tider. Men när dagar kommo och dagar gingo utan att någon förändring inträffade, när han såg Elisabeth allt mera aflägsna sig ifrån honom och barnen, såg dessa tillvexa och snart stora nog att begripa föräldrarnes förhållande, då vaknade bittra tankar i hans själ och han beslöt att gå, gå långt bort och aldrig återvända. Men huru kunde han för hela lifvet skilja sig från barnen? Ack hans hjerta upphörde att slå vid tanken, att de snart skulle glömma honom, eller om de mindes honom stundom, då anse honom för död, under det han i oändlig kärlek aldrig skulle upphöra att tänka på dessa, ur hans egen själ slitna varelser. Nej, han kunde icke lemna dem så för alltid; men taga dem med sig ville och fick han ej heller. Hans affärer, i början så blomstrande, hade nu på sednare år blifvit mycket invecklade och hotade honom snart med en fullkomlig ruin. Olyckor, motgångar och sorger hade tillsammans bidragit att göra hans undergång oundviklig. Likväl skulle han ännu kunnat rädda en betydlig del af sin egendom och gjorde det äfven; men denna del bestämdes åt Elisabeth, ty hon skulle aldrig lära känna fattigdomen; ensam ville han bära dess börda och afstå allt åt barnen och henne, genom hvilken han sjelf kommit i välstånd. Intet offer var så stort, att han ej velat göra det för henne, men att också försaka sina barns kärlek, dertill egde han dock ej styrka. Sedan han således betryggat Elisabeths framtid, behöll han för sig en liten summa. Med denna ville han uppsöka ett fremmande land och hoppades med Guds bistånd genom omtanka och drift snart föröka detta lilla kapital och derefter återvända och afhemta sina barn och föra dem till det nya hemmet bortom hafven. Sådan var hans plan, och endast hoppet, att se den engång förverkligad, uppehöll hans mod under de tysta förberedelserna till den stundande afresan, om hvilken Elisabeth hade ingen aning.

En afton, då allt redan för detta ändamål var iordningstäldt, satt Leonhard tankfull i ett fönster af det hus, som han snart skulle lemna och kanske för alltid. Sorgen hade trängt all bitterhet ur hans hjerta och blott med djupt vemod tänkte han på de långa år, under hvilka han kanske i ensamhet skulle framsläpa sitt ödsliga lif. Följande dagen ville han afresa, fartyget var redan segelfärdigt, och vinden gynnande; ännu samma afton skulle han om bord. Det återstod endast några timmar af hans vistelse i hemmet. Snart skulle han vara ute bland fradgande böljor, långt från de sina, som han kanske aldrig skulle återse. Denna tanke var sorglig. ”O hvad har jag gjort, att bli så hårdt straffad!” utbrast han klagande och en het tår föll ur hans manliga öga. Han lutade hufvudet i sina händer och gret länge tyst. Då hördes små snabba steg i rummet, ett par lena armar slogos kring hans hals och en barnröst frågade gladt:

”Hvar har du varit hela dagen, pappa?”

Leonhard såg upp, bredvid honom stod lilla Helena, som vid åsynen af hans tårfyllda ögon häpen slog sina små händer tillsamman och utropade förskräckt: ”Du gråter! Hvad är det, hvad har händt?”

”Ingenting mitt barn,” sade fadren, ”men om det skulle hända, att jag lemnade dig och fore bort för alltid, hvad skulle du säga derom?”

”Talar du om att lemna din Helena?” frågade barnet, bleknande vid blotta tanken på denna möjlighet.

”Ja jag talar derom.”

”O, det kan du icke vilja,” utropade hon med tårar i ögonen; ”du kan ej ha hjerta att lemna dina barn!”

”Nöden tvingar mig, Helena,” sade fadren allvarsamt, ”men vill du alltid med kärlek tänka på mig, då jag är borta?”

”Jo det vill jag; och hvarje dag skall jag och syskonen bedja för dig se’n du farit, på det Gud snart och lyckligt måtte återföra dig till oss. Icke sant: du dröjer ej länge, du kommer ju snart åter?”

”Och om jag skulle dröja länge, till exempel flere år, skulle du ej också då minnas din pappa, och bedja för honom, och påminna dina syskon om mig?”

”Visst skulle jag det. Vi glömma dig aldrig, ehuru länge du än må dröja. Men du blir ju ej borta så länge, du narras ju endast?”

”Nej, jag narras inte. Jag reser bort, men huru länge jag må dröja, vet endast Gud fader sjelf. Engång, om jag behåller lifvet, skall jag komma igen. Vill du då med dina syskon följa er far hvart han för er?”

”Gerna, gerna, om vi blott få vara hos dig, vår egen snälla lilla pappa.”

”Och du vill låfva att sålänge vara lydig emot din mamma?”

”Visst lyder jag henne,” sade barnet sorgligt, ”men icke håller hon så mycket af oss som du.”

”Hon håller visst af er, då ni äro snälla och lydiga,” sade fadren, som med en sorglig känsla åhörde barnets sista ord. Det föreföll honom så hårdt, att i den allt mera kallnande modrens vård öfverlemna sina barn.

”Elisabeth,” sade Leonhard samma afton till sin hustru, ”jag reser bort nu, och har kommit för att ta afsked af dig.”

”Hvart skall du resa?” frågade hon likgiltigt och utan att se upp från sitt arbete.

”Till Brasilien först, och hvarthän jag sedan hamnar, står i Hans hand, som styr våra öden. Och om jag aldrig återvänder och hvad som än må tilldraga sig, så besvär jag dig, vid minnet af allt hvad du fordom älskat, att vara huld och god emot våra barn, att vårda dem till själ och kropp, att bevara dem för frestelsen och synden, och, om du det gör, nedkallar jag himmelens välsignelse öfver ditt hufvud.”

”Leonhard, skall du bort?” frågade Elisabeth bleknande, och hennes röst darrade af sinnesrörelse, men han var sjelf för upprörd att ge akt derpå.

”Ja, jag skall bort,” sade han vemodigt och fattade kärleksfullt sin makas händer. ”Om jag gjort dig sorg, så glömm det och tänk ej ondt om mig, när jag är borta. Aldrig har jag med afsigt velat såra dig, dertill var du mig för kär. Och nu farväl! Ehvad som än må tilldraga sig, så glömm ej, att jag återvänder först efter tre à fyra år, eller kanske aldrig; att du är fri att handla så, som ditt hjerta inger dig.”

Vid dessa ord kysste han lätt sin makas panna och hon hvilade än engång, men blott en sekund, vid detta hjerta, som aldrig kunde kallna för henne. I den följande minuten slet han sig lös och störtade ur rummet. Elisabeth satt stilla, förkrossad qvar länge efter det han lemnat henne. Hon hade ingen redig tanke, annat än att ännu engång se honom. Denna tanke blef sluteligen en önskan så varm, att hon ovilkorligt störtade opp och ut. I en tunn drägt, med blottadt hufvud lopp hon i skumrasket genom gatorna. Hon såg ej de nyfikna blickarna, som riktades på henne, kände ej regnet, som störtade ned och genomblötte hennes kläder. I rastlös oro störtade hon framåt. Så kom hon till elfstranden just i det ögonblick en jagt full af folk lade ut derifrån. Det var sjöfolk, som foro till hamnen. Elisabeth var i begrepp att ropa dem tillbaka för att taga henne med sig, men en röst, väl känd, nådde hennes öra; det var hans röst, för hvars skull hon lemnat sitt hem. Hade han vetat, att den, han så högt älskade, stod honom så nära, att hon lemnat sitt varma hem för att i en ruskig höstqväll söka upp honom, då hade han haft en tröst med sig på vägen, men han visste det ej och derföre lyste ej en enda hoppets stjerna ned på hans ödsliga stig. Vid ljudet af denna fordom så kära stämma tystnade hvarje önskan i Elisabeths hjerta. Med spänd hörsel lyssnade hon och stirrade efter de farande, sålänge ännu ljudet af årtagen nådde hennes öra, och ännu länge, se’n allt tystnat, stod hon qvar på samma ställe och skulle kanske stått der hela den mörka höstnatten igenom, om ej en hand sagta fattat hennes och en bekymrad stämma talat bevakande ord i hennes öra.

”Hvad gör du här, älskade?” frågade Rudolph ängsligt. ”Det blir din död att vandra omkring så der klädd i detta väder. Kom hem med mig.”

Stum lät sig Elisabeth föras mot hemmet och först då hon i det lilla kabinettet stod framför honom, såg Rudolph den förstörelse, som herrskade öfver hela hennes varelse.

”Min Gud, hvad fattas dig?” utropade han förskräckt.

”Han är borta,” sade Elisabeth utan att ge akt på frågan, eller kanske snarare för att sålunda besvara den.

”Hvem är borta?”

”Leonhard. Han reste just nu till Brasilien och återvänder aldrig,” sade hon med en djup suck.

”Drömmer du?” sade Rudolph häpen.

”Gud gifve det vore så; men ty värr har jag sjelf sett honom fara.”

”Är det verkligen så?” inföll Rudolph och en onämnbar känsla af sällhet uppsteg dervid i hans bröst. ”Efter nu så förhåller sig, hvarföre skall du sörja? Vi äro ju nu fria.”

”Fria! Ack nej, nej. Tro inte att jag skulle begagna hans frånvaro för att slita de heliga band, som förena oss och för att med vanära hölja hans namn.”

”Se på mig Elisabeth, se huru mycket jag lidit och det allt för min kärlek till dig; och ändå tvekar du, om du skall taga detta steg, som kan bereda bådas vår sällhet och som han sjelf gjort så lätt för oss. Du älskar mig då ej.”

”Jag älskar dig, men du får ej fresta mig Rudolph. Mitt beslut står fast: jag blir din maka, men icke förr än han sjelf sökt sig fri ifrån mig, eller döden skiljt oss åt. Tills dess, låt oss vänta med tålamod.”

”Och vi få kanske vänta hela lifvet igenom?”

”Hvad gör det? Bli vi ej förenade i detta lif, så bli vi det i ett annat, och då skola vi bli så mycket lyckligare.”

Rudolph knotade, han ville ej vänta så länge, men med en blick af förebråelse lemnade Elisabeth honom.

Frestelsen.

”Inled oss icke i frestelse!”

Det var afton. Snön låg åter utbredd öfver den frusna jorden, månan strålade åter lika klar som i vår berättelses början och stjernorna tindrade lika herrliga öfver det goda ... som då. Vintern var åter inne. Några veckor hade förgått, se’n Leonhards afresa, men minnet deraf lefde lika varmt i Elisabeths hjerta och uppväckte der en bitter, aggande smärta, ett qval som var outsägligt. Denna afton återse vi henne sittande vid sitt yngsta barns vagga. Den lilla hade varit mycket sjuk och i dag särdeles svag och kirrig. Nu slumrade hon stilla. Det var en njutning för modershjertat att se hennes ro nu efter så myckna plågor. Med innerlig ömhet betraktade Elisabeth detta lilla hufvud så likt honom, som flytt för hennes skull, och heta tårar rullade långsamt ned öfver de bleka kinderna vid detta minne; det var tårar öfver egen ohjelplig svaghet.

I detta ögonblick nalkades henne någon. Elisabeth såg hastigt opp, bredvid henne stod Rudolph. Hans blick var glad och strålande, men när den mötte hennes tårfulla, blef han plöttsligt allvarsam.

”Hvad står på,” frågade han ömmt, ”är den lilla värre i afton?”

”Nej, tvärtom.”

”Nå hvarföre gråter du då? snarare borde du då glädja dig, ty nu kan du ju i morgon delta i slädpartiet till K..., du kan bli min moitie, hvilket jag så innerligt hoppats.”

”Ack kan jag, bör jag väl lemna den lilla? Nej, nej, jag måste bli hemma och vårda henne.”

”Hon är ju bättre; hvad vård behöfver hon då som ej andra kunna ge henne?”

”Men jag får ingen ro, om jag lemnar henne. Och Rudolph, hvad skall verlden säga derom?”

”Du vill icke komma,” sade han med mörk blick, ”du älskar mig ej, vill ej uppoffra något för min glädje, då du kan framkasta dylika hinder. Hvad bry vi oss om verlden och dess domar? Må den fritt fördömma oss, den känner oss ej.”

”Men mitt barn, Rudolph! Om jag ej aktar verldens omdöme, så bör jag dock akta mitt eget hjertas, och det ropar högt att jag ej skall lemna henne.”

”Du älskar mig ej,” sade han bittert och steg upp för att gå, ”jag arme dåre som skulle tro en qvinnas eder. Du har aldrig älskat mig, eljest uppoffrade du mig ej för en barnunges skull.”

”Rudolph säg icke så, jag älskar och har älskat dig grufligt. Men betänk, att detta barn är mitt och att det är mig lika kärt.”

”Då vill jag icke fråga efter din kärlek,” sade han med ett hånfullt leende. ”Jag vill icke täfla om den med dessa barn, som äro dig kära för det de äro hans, ehuru du många gångor svurit, att du numera älskar blott mig.”

”Jag har svurit sannt; men jag älskar också dem. Du känner ej modershjertat, som är i stånd att uppoffra allt för sina barn.”

”Jo jag känner det nu och finner, att det kan uppoffra äfven sitt kärleksföremål, och det blott för en nyck som skall heta ömhet för barnen. Derföre är det bäst att den försmådde lemnar rum åt de mera älskade, de lyckliga.”

”Gå ej,” sade Elisabeth och qvarhöll ångestfullt den bortgående, ”lemna mig ej så. O, jag älskar dig så varmt och vill uppoffra allt för dig.”

”Vill du komma i morgon?” frågade han nästan sträft.

”Ja jag kommer, jag gör som du vill, allt hvad du vill, bara du inte är ledsen.”

”Tack du goda,” sade Rudolph innerligt och slöt den älskade till sitt hjerta. ”Förlåt alla obetänksamma ord jag nyss yttrade och glömm dem. Det var min varma, men fruktande kärlek som framkallade dem.”

Man undrar kanske öfver det tålamod, hvarmed Elisabeth emottog Rudolphs förebråelser, men den som det gör, känner ej huru mild och tålig den qvinna blir, som i sina egna ögon sjunkit, ehuru hon i sjelfva fallet bibehållit sig ren och skuldfri. Känslan af egen skuld gör en själ, ännu oförderfvad, mild och undseende emot andra, och en varelse som, om också oskyldig, likväl ser sig utesluten från verldens aktning, hvilken så många mera brottsliga ega, den stöter ej så gerna ifrån sig de få hjertan, som ännu äro henne tillgifna, om äfven de stundom äro orättvisa.

Ensam blefven, försjönk Elisabeth i djupa sorgliga tankar. Hon stridde mellan pligt och kärlek. Ogerna lemnade hon sitt barn och ogerna ville hon vägra den älskade att uppfylla hans bön. Heta tårar fuktade hennes kudde under nattens ensliga timmar, och då hon om morgonen, efter en kort slummer, vaknade, var hon ännu obeslutsam. Hon steg sagta opp och smög till vaggan, der den lilla låg under stilla qvidande; men vid modrens åsyn tystnade all klagan, hon smålog och räckte ut sina små armar. Med en känsla af ånger slöt henne Elisabeth till sitt hjerta. ”Nej, jag kan ej lemna dig,” sade hon.

Några timmar sednare skickade hon bud till Rudolph, af innehåll att hon ej kunde komma med på slädpartiet, att hon beslutit stanna hemma hos den sjuka. Samma bud medförde följande ord, skrifna i hast och med synbar rörelse:

”Du vill icke komma. Välan! välj mellan honom och mig. Kl. 3 afhemtar jag dig, eller — emottag min dom.”

Elisabeth vacklade åter. ”Jag måste följa honom,” utbrast hon ångestfullt, och gick att göra sig färdig till afresan.

Kl. 3 stannade en vacker kasansk släda, dragen af tvenne glänsande svarta hästar, framför porten till Lindmarkska huset. Rudolph sprang ur och in i huset, men på trappan mötte han Elisabeth, redan färdig. Han tryckte tacksamt hennes hand, hviskande: ”tack,” och förde henne till slädan. Ett gällt och hjertslitande barnrop skallade efter dem, dervid Elisabeth ångestfullt bortvände hufvudet. Likväl satte hon sig vid Rudolphs sida i den eleganta, beqväma slädan, lät med tålamod svepa kring sig den varma björnhudsfällen, såg alla de tusende omsorger, Rudolph hade för hennes beqvämlighet, under tystnad, och då ändteligen de otåliga, frustande hästarne fingo sträcka af, suckade hon djupt och kände tyngden i sitt bröst lättad af färden på den klara vinterdagen, i dess rena luft.

Med en hemlig känsla af triumf såg Rudolph det tysta qval, som fyllde Elisabeths hjerta, såg att hon lidit och stridit mycket, innan kärleken till honom vunnit seger öfver hennes pligter, och denna erfarenhet gjorde honom glädje, ty den visade honom huru mägtig hennes kärlek var. O, männer, männer, edert hjerta är dock ett hem för allt hvad egoism heter; I kunnen för er egenkärlek uppoffra dens hela sällhet, som I älsken. Ve eder, ty en sådan orättvisa bär aldrig god frukt!

Elisabeth satt tyst och sorgsen vid hans sida. Hon tänkte med grämelse på sitt barn, som vid hennes bortgång upphäfde rop af saknad och smärta, hon förebrådde sig bittert att ha lemnat henne. Den snabba färden med klingande bjellror, den rena luften och åsynen af det vackra, snöhöljda landet, som låg så glimmande i solens strålar, skingrade omsider hennes hjertas vemod, åtminstone till en del, och då de, efter en timmas färd, just i solnedgången, anlände till K..., der en bal var arrangerad, var hon blefven nästan glad.

K... var en stor herrgård, hvars förre egare, en person med underbara öden, sålt den till en högre tjensteman i V... som ej sjelf bebodde stället. Egendomen, äfvensom det stora huset, vårdades af en gammal inspektor, som egde flere fullvuxna döttrar och medelst löfte, att dessa skulle få deltaga i dagens nöje, förmåddes gubben att upplåta hufvudbyggnaden till ballokal. Han lät således putsa och elda de gamla rummen, som nu, fullt upplysta, gåfvo en rätt treflig anblick.

Sedan alla aflagt sina öfverplagg, spelade orkestern upp en liflig vals. Sällskapet, gladt och upprymdt af färden, var synnerligen dansstämdt. Äfven Elisabeth kände sig ovilkorligt lifvad och smålog, då hon hörde de lifliga tonerna. Nu som fordom omringades hon af dansörer, som täflade om att få en dans af henne, men Rudolph var ej bland dessa, ty se’n sin olyckliga sjukdom hade han icke dansat ett steg. Elisabeth var snart helt och hållet betagen af dansen, hon tyckte om den, den lät henne glömma alla qval och sorger. Lätt och behaglig sväfvade hon ikring, hennes hvita drägt harmonierade väl med det bleka, fina ansigtet och den nästan alabasterhvita, så oändligt väl formade nacken och skuldrorna. Betagen betraktade henne Rudolph, han kunde icke skilja sina ögon från den intagande gestalten, så etherisk, så sväfvande. Lutad i hörnet af en soffa, satt han känslolös för allt annat, blott med blicken följande hennes minsta rörelser; och då hon trött och yr smög sig ur danssalen för att i ett annat rum söka hvilan, åtminstone på en kort stund, lemnade äfven han sin plats.

Uttröttad kastade sig Elisabeth i en fåtölj i ett af de mest aflägsna rummen, dunkelt upplyst af en lampa, vid hvars sken hon varseblef på en säng, ett äldre fruntimmer djupt inslumrad. Här var det så lugnt och svalt, så ljuft att hvila. Elisabeth lutade sitt feberglödande hufvud i handen och sökte reda sina förvirrade tankar. En varm kyss på hennes höga panna lät henne spritta hastigt opp.

”Blif ej förskräckt,” sade Rudolph i det han slöt henne i sina armar, ”det är ju jag, din älskare, din Rudolph, som har sökt upp dig, för att säga huru mycket han älskar dig, du bleka, sköna engel!”

”För Guds skull Rudolph,” bad Elisabeth förskräckt, ”var tyst, man kunde ju höra dig!”

”Och må man höra mig, må hela verlden höra, att du är en engel, och den skall ej kunna jäfva mitt vittnesbörd. Huru skön är du icke i dag också, huru älskvärd, huru behaglig! O, att jag kunde kalla dig min!”

”Rudolph, låt mig gå,” sade Elisabeth och sträfvade förgäfves att göra sig lös från hans omfamning; ”tänk om någon skulle komma!”

”Det är just denna jemna fruktan som plågar mig,” sade Rudolph häftigt. ”Vår kärlek är så ren, så kysk, och ändå skola vi dölja den, och ändå skall den i verldens ögon vara syndig och oren. Det kunde vara annorlunda, vi kunde vara fria och lyckliga, blott du ville.”

”Tala ej derom; låt denna sak vara, den upprör oss endast.”

”Nej jag vill tala derom så länge, tills ditt marmorhjerta veknat. Huru grym är du ej Elisabeth, som så plågar oss begge, ty äfven du lider, det vet jag, af denna dolda kärlek, och den kunde så lätt bli ett band, som vi ej behöfde dölja. Hvarföre då dessa strider, denna tvekan, om du älskar så, som du sagt?”

”Emedan en aning säger mig, att om jag bryter dessa band, som förena mig med en annan, jag då aldrig kan bli lycklig på jorden; att då först vore jag helt och hållet förkastlig. Derföre vill jag vänta tills han förskjuter mig. Det kan ej dröja länge, och jag förtjente ej bättre.”

”Tro mig, han gör det aldrig,” sade Rudolph med mörk blick.

”Och om han ej gör det, så vill jag vänta, lida och hoppas,” sade Elisabeth ödmjukt och undergifvet.

”Ja hoppas, hoppas, tills vi läggas i grafven. Ack Elisabeth, var ej så hård, så hjertlös! Förbarma dig öfver din Rudolph! Se huru jag blifvit förändrad, hur jag plågats och lidit. Tror du, att jag, med denna brinnande längtan, denna oupphinneliga trånad i mitt hjerta, kan lefva länge? Vill du mörda mig, vill du med din hårdhet långsamt martera mig till döds? Jag är stolt, jag har aldrig anropat någon menniska om medlidande, men vid dina fötter tigger jag nu derom. Var barmhertig och uppoffra ej vår lycka för en tom skuggbild. Lifvet är så kort; låt oss ej förspilla den sällhet, det har att bjuda oss; låt oss njuta den, låt oss vara lyckliga.”

Han hade böjt knä för den älskade. Tårar glänste i dessa ögon, vanligen så skarpa, men nu så milda och kärleksfulla. Elisabeth såg på honom, såg huru dessa drag, fordom så vackra och manliga, nu bleknats och blifvit föråldrade, och det allt för hennes skull. Denna syn trängde till hennes hjerta som ett stygn och gjorde det vacklande. Rudolph såg hennes strid; den gladde honom. Med melodisk lockande stämma talade han om sin kärlek, om den sällhet, som skulle bli båda deras lott och sade sluteligen: ”Bäfva ej för svårigheterna, som denna skiljsmessa skulle medföra; burna af oss båda, bli de icke tunga. Säg blott ja, och jag skall bestyra om allt.”

Elisabeth var besegrad. Hon sjönk till hans bröst och hennes läppar öppnade sig för att framhviska det förrädiska ordet, då i detsamma en sträng röst yttrade: ”Elisabeth!”

Hon spratt häftigt till och Rudolph sprang upp. I dörrn stod Ferdinand. Med mörk blick betraktade han det brottsliga paret. ”Min onda genius,” mumlade Rudolph och Elisabeth vände sig ångestfullt bort.

”Du måste följa mig,” sade Ferdinand i det han nalkades och fattade hennes hand.

Elisabeth steg darrande opp, men Rudolph ställde sig i vägen för dem, i det han hånfullt sade: ”Jag ville gerna veta, med hvad rätt min herre begagnar denna dictatoriska myndighet emot detta fruntimmer?”

”Med en rätt, som ej rör er,” sade Ferdinand lugnt.

”Jag ville se den, som efter ett sådant svar onäpst undsluppe mig,” sade Rudolph bleknande af vrede och gick hotande emot honom.

”Kom mig icke att glömma hvem jag är!” sade Ferdinand kallt, ”tvinga mig icke att uppenbara händelser, som tids nog skola bli bekanta för denna olyckliga” — han visade härvid på Elisabeth som känslolös sjunkit på en soffa, — ”låt det vara nog, att jag säger, det hon måste återvända till sina barn.”

Med dessa ord tog han Elisabeths arm och ledde henne bort med sig. Vid trappan stod en släda, förespänd med en löddrig häst. De satte sig uti och foro obemärkta bort.

Isfarten.

”Så ila de fram på den glatta ban,

Men under dem lurar den falska Ran.”

Tegnér.

Vi gå nu ett par timmar tillbaka i vår berättelse.

Elisabeth lemnade sitt hem och sina barn i tjenstefolkets vård, då hon for till K... Det yngsta var sjukt och gret och klagade utan uppehåll, Helena hade gått till en liten väninna och Otto var således ensam lemnad. Det blef honom för tungt att sitta allena i den tysta qvällen och han beslöt att också roa sig. Obemärkt smög han således ut med sin lilla kälke och gick att söka ett par kamrater från granskapet för att tillsammans med dem åka kana utför de branta, glatta elfstränderna. Han hade ej funnit de sökta kamraterne hemma och begaf sig ensam ut i skymningen. Luften var klar, men mild och behaglig och han kände ingen fruktan. Isen var så glatt, kälken så lätt och det var så innerligen roligt. Otto vandrade så småningom från stranden längre fram på isen. Framgången gjorde honom djerf och vågsam; han begaf sig allt längre och längre. Varm och ifrig glömde han att tiden led, att han var långt kommen från hemmet, att det mörknade allt mera och att han befann sig helt allena på isen. På en gång bemärkte han, att den brakade och knakade under honom, men innan han, stel af förskräckelse, hann att fly, brusade vågorna rundt ikring honom och han sjönk med kälke och allt i en öppen vak. Den olycklige hade fallit ned i en öppning, som färgare nyss förut begagnat, men som sedermera tillfrusit, ehuru isen ännu var så svag, att den ej bar ens denna lilla tyngd. Med ett hjertslitande ångestrop sjönk han i det kalla vattnet, der vi nu måste lemna honom ett ögonblick, för att se oss om efter en räddare.

Denna dag kände Ferdinand en oändlig längtan till .... Han hade på länge icke sett Elisabeth och han ville nu så gerna träffa henne, det var en osynlig magt som drog honom till .... Denna dragning blef sluteligen så stark, att han ej kunde motstå den. Tidigt på eftermiddagen lät han spänna för sin bästa häst och satte sig i slädan. Hastigt tillryggalade han de fyra milen, som lågo mellan hans hem och .... Det gick så lätt på det klingande föret. Stum satt Ferdinand och blickade upp till de klart tindrande stjernorna i den mörknande qvällen. Han tänkte på Elisabeth, på Leonhard och Rudolph och hans tankar voro ej glada. Vägen gick nu nere på elfven. På en gång nådde ett gällt nödrop hans öra.

”Stanna!” ropade han till drängen, som satt fram i slädan och körde; ”hörd du nödrop?”

”Nej herre!” svarade denne lugnt, i det han höll inne hästen.

I samma ögonblick hördes det åter, men svagare.

”Hörde du ej nu heller?” frågade hans herre.

”Jo, sannerligen, tror jag icke att det är ett barn, som håller på att drunkna.”

”Nå så kör då, så mycket hästen orkar springa, åt det hållet, derifrån ropet höres.”

Den snabba trafvaren satte af i sträckande fart. Ropet kom allt närmare, ehuru det blef svagare. På en gång stannade hästen och ville ej gå längre.

”Hvad kommer åt djuret? piska på det!” ropade Ferdinand.

”Jag har så gjort, men han går ej framåt; isen är väl så svag, att den ej håller längre.”

”Nå låt vara då!” sade Ferdinand, i det han hoppade ur slädan. ”Kanske vi re’n äro nära det arma barnet.”

I samma ögonblick hördes åter, såsom svar på hans ord, ett svagare rop helt nära. Ifrigt skyndade Ferdinand framåt, men vid hvarje steg, han tog, brakade isen och blott med yttersta möda kunde han försigtigt skrida längre utan att falla in. Slutligen stod han vid den öppna vaken. Här syntes intet och på en stund hade äfven alla nödrop upphört. Vid stjernornas skimmer varseblef han dock ett föremål, som flöt på vattnet. Efter mycket bemödande lyckades det honom att få fatt derpå och, då han bringat det upp från vattnet, såg han, att det var en kälke, vid hvars ena mede en liten gosse ännu höll sig krampaktigt fast, ehuru han var stel och orörlig. Full af glädje återvände nu Ferdinand med sin räddade skatt till slädan, och det lyckades honom att utan något äfventyr, ehuru med stor fara, finna den på samma ställe, der han lemnade den.

”Kör på, kör på!” ropade han sättande sig i slädan.

Det bar av i svindlande far. Omsorgsfullt svepande sin pels kring det våta och stela barnet, satt Ferdinand tankfull och ängslig, tryckande den lille okände till sitt varma hjerta. Han ville föra barnet till Elisabeths boning och med tillhjelp af en ditkallad läkare söka återbringa honom till lifvet. Sedan skulle han återföra den räddade till de tacksamma och bedröfvade föräldrarne.

Snart stannade slädan vid trappan till det hus, dit han ämnade sig. Med sin börda på armarna sprang han uppför trappan och in i huset. Till den första, han mötte, ropade han: ”skaffa hit en läkare!” och störtade så in i ett rum. Här lade han den räddade ned på en bädd och kastade en blick på de små, bleka dragen. O himmel! de voro honom väl bekanta, det var ju Leonhards och Elisabeths barn, med ett ord, lilla Otto. Häpen betraktade honom Ferdinand och ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd; men då han sansat sig, började han med all ifver försöka alla de mest brukliga medel till drunknades vederfående, ehuru utan någon framgång, och på hans ifriga frågor till den snart anlände läkaren, svarade denne efter en stunds tyst undersökning: ”Man kan väl icke säga, att det är omöjligt att han kan återfås till lif, ty för vår Herre är allt möjligt; men mig tyckes som vore alla försök onödiga.”

”Det vore förfärligt!” utbrast Ferdinand förskräckt. ”Gif dock ej allt förloradt, herr doktor, utan försök det yttersta. Men hvar är er fru?” frågade han de häpna och gråtande pigorna.

”Hon är på slädpartiet,” svarade den modigaste af dem.

”Och ni hafva så illa vårdat barnen under tiden,” sade läkaren strängt, ”att en nu ligger död här. Kanske det ej är bättre med de andra heller. Hvar är Helena, och huru mår den sjuka?”

”Hon var mycket orolig straxt efter det frun reste,” svarade sköterskan, en äldre, något döf qvinna, ”och tycktes ha plågor, men efter en stund blef hon stilla och har nu sofvit i några timmar rätt godt.”

”Ett godt tecken!” sade läkaren i det han gick i nästa rum och med ett ljus nalkades vaggan, der den sjuka slumrade lugnt och stilla. Han tog sagta bort det lätta täckelset, som var kastadt öfver barnets ansigte och lyste på henne. Hon var hvit som marmor och en blåaktig färg var utbredd öfver läppar och ögonlock. Förundrad lade läkaren handen på hennes hjerta; det slog ej mera. Hon var död!

Nedslagen gick han tillbaka till den andres dödsbädd. Tyst undersökte han honom. Derefter sade han till Ferdinand med en röst, som darrade af sinnesrörelse: ”Ett hårdt slag kommer att drabba fru Lindmark, ty förgäfves äro alla försök att återkalla honom till lifvet, och också en annan har dödsengeln röfvat ifrån henne.”

”Är också den andra död?” frågade Ferdinand med stapplande röst.

”Ja,” sade doktorn och torkade en tår ur de ögon, som voro så vana vid denna verldens elände. ”Man måste varsamt bereda henne derpå, hon är ej af dem, som lugnt kunna bära sådana olyckor.”

”Jag reser genast efter henne,” sade Ferdinand ifrigt och gjorde sig beredd till färden. ”O min arma Elisabeth, måtte jag skonsamt kunna meddela dig denna underrättelse.”

Han afreste. Huru han fann Elisabeth, känner läsaren redan.

Modrens förtviflan.

”Tro ej glädjen! O jag såg ett tjell

Der han bott från morgon intill qväll:

Tro ej den! Han ilar innan kort

Bort, bort.”

Böttiger.

Stumma tillryggalade Elisabeth och Ferdinand vägen mellan K... och staden.

Ofta var han i begrepp att för henne i skonsamma och milda ord tillkännagifva hvad hon hade att förvänta sig vid sin hemkomst, men alltid studsade han tillbaka, då han ville bryta den djupa tystnad, som herrskade emellan dem. Han beslöt att vänta, tills Elisabeth sjelf skulle bryta den, men hon satt stum och, som det tycktes, död för allt, vid hans sida. De nalkades snabbt allt närmare hemmet; redan åkte de in i staden. Nu gick det ej längre an att tiga.

”Elisabeth,” sade Ferdinand mildt och sorgligt, ”jag måste bereda dig på en stor förlust. Du finner ej allt och alla, som du lemnade för några timmar sedan.”

Elisabeth satt tyst och orörlig. Hon tycktes icke hört eller fattat hans ord.

”Två af de dina hafva blifvit kallade bort af Honom, som är herre öfver lifvet och döden. Måtte du med den undergifvenhet, som höfves en christen, bära detta svåra slag, och påminna dig, att det ej är för alltid vi skiljas här, utan blott för några få ögonblick och att om vi hoppas och tro på vår helige religionsstiftare, så bli vi sluteligen alla förenade i en salig fröjd.”

Ferdinand tystnade. Han härledde Elisabeths orörlighet från sorgen, som gripit hennes hjerta; men då de anlände till hennes hem såg han tydligt, att hon ej ens gifvit akt på hans ord, ty i det hon lemnade slädan sade hon hastigt, liksom återväckt till besinning: ”Sade du ej mig något om mina barn? Hvad är det med dem?”

”Det skall du snart få se,” sade Ferdinand, ej utan en smula bitterhet i sitt hjerta, och förde henne in i ett rum.

”Elisabeth,” sade han vemodigt, se’n de aflagt sina öfverplagg, ”skulle du nyss hört på mina ord, så hade jag sluppit att en gång till upprepa dem. Men dina tankar voro fjerran då, fästade på ett föremål, som jag ganska väl känner, men jag vill icke nu genom någon förebråelse lägga sten på bördan, som — jag fruktar det — ändå blir tung nog för dig. Du anar väl, att jag ej utan vigtiga orsaker så ryckt dig från glädjens och kärlekens armar?” frågade han med ett uttryck af bitterhet i tonen. ”Det skedde också endast för dina barns skull.”

”Hvad går åt dem då?” frågade Elisabeth häpen och darrande; hon anade redan en olycka.

”Med Helena är det bra, men de två andra måste du göra dig beredd att lemna för detta lif,” sade Ferdinand ömt och deltagande.

”O min Gud! Äro de då döende?” utropade hon ångestfullt och störtade upp.

”De äro döda!” sade Ferdinand så mildt och kärleksfullt som en tröstens engel. ”Detta slag är hårdt, men måtte du få styrka att bära det.”

Elisabeth hade sjunkit magtlös ned. Ferdinand upplyftade henne ömt, och lade henne på en soffa. ”Låt mig se dem!” hviskade hon svagt och höll sig fast i hans arm. Omsorgsfullt ledde han henne i nästa rum. Läkaren var borta, han hade blifvit kallad till andra dödsbäddar. Folket hade lagt de båda små liken bredvid hvarandra i en säng och stodo nu snyftande och vridande sina händer ikring den, och vid sidan af de små afsomnade syskonen låg lilla Helena högt gråtande.

Med ett jemmerskri fullt af sorg och förtviflan slet sig modren vid denna syn lös från Ferdinand och störtade fram. Magtlös sjönk hon ned öfver de små, så oändligt kära varelserna, som nu här slumrade den eviga sömnen, så lugna, så stilla, med ett saligt leende sväfvande öfver de bleka läpparne, som om en öfverjordisk syn framkallat den. Med brinnande kyssar och tårar öfverhöljde hon deras kalla ansigten, deras hals och händer, kallande dem tillbaka i de mest ömma och förtviflade uttryck. Slutligen störtade hon upp och lopp genom rummen, slitande i förtviflan håret ifrån sitt hufvud och förbannande sig högljudt såsom sina barns mörderska. Gråtande omfattade lilla Helena modrens knän och besvor henne att lugna sig, men Elisabeth hörde intet, utan stötte henne med hårdhet ifrån sig, eller ock stirrade hon förskräckt i dottrens ansigte och drog sig rysande unnan sägande med ångest: ”Är också du död, och är det din vålnad, som kommer att förebrå den olyckliga mörderskan de många lif, hennes vårdslöshet förspillt?”

Förgäfves försökte Helena göra det klart för modren genom sina smekningar, att hon lefde, förgäfves upphäfde Ferdinand sin milda röst att tolka hoppets och tröstens ord för den arma Elisabeth: hon hörde och fattade intet deraf. I rastlös oro gick hon från rum och i rum, eller satt hon vid den dubbla dödsbädden stel, orörlig, mumielik. Så satt hon också följande morgon, då dörrn öppnades och Rudolph inträdde. Han hade lemnat sitt hem så tidigt, för att sjelf erfara orsaken till Elisabeths plötsliga afresa från balen och tillika affodra henne det löfte, hon i går höll på att aflägga, då de afbrötos af Ferdinands ankomst. Obemärkt hade han inträdt i Lindmarkska huset och stod nu oberedd inför denna bedröfliga tafla. Elisabeth satt med halfslutna ögon vid barnens dödsbädd; vid hennes fötter låg Helena under tårar omfamnande dem. Ett utrop af smärtsam öfverraskning undslapp hans läppar vid den syn, som mötte honom. Vid detta rop spratt den sörjande upp och såg förvirrad ikring sig, men då hennes blick föll på Rudolph uppgaf hon ett skri af vild smärta och gömde hufvudet i sina händer.

”Elisabeth, min älskade! Hvad går åt dig?” sade han och nalkades, ömmt fattande hennes händer. ”Jag är ju din älskare, din Rudolph; vill du ej se mig, eller känner du mig ej mera?”

”Visst känner jag dig,” frampustade hon svagt och slet sig med förtviflan lös från honom. ”Visst känner jag dig, du dubbla mördare. Se här ditt verk,” och med vild ifver visade hon honom de båda liken, ”se hvad du gjort mig skyldig till genom dina djefvulska frestelser! Var det ej nog att du röfvat mitt lugn, min husliga sällhet, drifvit min make i landsflykt, förstört hela min både jordiska och eviga framtid? Skulle du ännu dertill tvinga mig att bli mina egna barns mörderska?”

”För Guds skull sluta,” utropade Rudolph förskräckt, ”sluta och hör mig!”

”Nej, jag vill icke höra dig,” skrek Elisabeth vildt, ”du frestare, du djefvul i menniskogestalt! Till huru mycket ondt har du ej förledt mig? O, jag var så förtrollad, jag älskade dig så högt och har blifvit grufligt straffad för min synd och svaghet. Men nu, nu se’n jag sett dessa kära varelser döda, nu är mitt hjerta förvandladt, nu hatar jag och afskyr dig lika mycket, som jag fordom älskat dig. Gå derföre bort! Gå, lemna mig! Fåfänga äro alla frestelser numera; gå nu, se’n du sett ditt verk, och fröjda dig öfver din framgång!”

”Hvem anser du mig för?” sade Rudolph djupt sorgsen. ”Hvilken barbar tror du mig vara? O Elisabeth, fördöm mig ej så, jag älskar och har älskat dig så varmt, förskjut mig ej nu så oskyldigt! Jag har kanske ej handlat rätt, har stundom varit hård och egoistisk emot dig, men dertill har min innerliga kärlek varit orsaken, ej en låg herrsklystnad.”

”Jag känner dig, känner väl denna ormtunga; men den frestar mig fåfängt numera!” sade Elisabeth bittert. ”Gå då, som jag sagt! Gå och låt mig vara ensam med min sorg!”

Rudolph ville ännu dröja, men Elisabeth gaf honom en blick så full af vild förtviflan, att han med furien i hjertat störtade ur rummet. Han slog sig vildt för pannan och sade med af förtviflan stelnad röst: ”Hon är förlorad för mig och således har jag intet hopp på jorden.”

Elisabeth åter sjönk efter hans bortgång högt gråtande ned öfver de båda liken och sade med hjertslitande ömhet i det hon kysste dem: ”Er, endast er tillhör numera mitt hjerta.”

Så fann henne Ferdinand några timmar sednare, liggande magtlös och orörlig öfver dödsbädden.

Den sanna trösten.

”Allt går väl och lyckligt bara man fruktar

Gud!”

Fru H...

Månader gingo förbi. Elisabeths sorg hade rasat ut i vild häftighet och efterlemnat ett doft, dvallikt, men icke mindre förtvifladt lugn. Tyst och orörlig satt hon mången vinterqväll, långt in på natten på barnens grafvar, och återvände först, när kölden stelnat hennes lemmar, eller en häftig hunger rasade i hennes inelfvor. Hennes fordom så herrligt blomstrande gestalt var blefven mager och hopfallen, liknande mera ett benrangel än en menniskokropp. Det gullgula lockiga håret nedföll nu oordnadt kring det bleka, affallna anletet, och ur de numera lugna, högblå ögonen, sköt stundom en blick så djupt sorgsen och vemodig, ja förtviflad, att den kunde locka tårar ur deras ögon, som sågo den.

Rudolph hade undvikit Elisabeth, se’n det sednast skillrade mötet, men lik den fördömde, som sorgsen irrar kring porten af det paradis, derifrån han blifvit utesluten, så omgaf han nästan stundeligen den så högt älskades boning, ehuru han ej vågade visa sig för hennes hårda, förebrående blick. Ferdinand åter tillbragte sin mästa tid hos Elisabeth. Det gjorde honom så ondt, att se henne lida, men det var dock en ljuf tröst att se, det hon med hvarje dag blef honom allt mera hängifven; han och lilla Helena voro de enda menniskor, hon tålde se. Hennes stilla, ehuru djupa sorg, gjorde att han ännu icke misströstade om hennes sällhet på jorden; ty han hoppades och trodde så gerna, att hon ej gjort sig helt och hållet ovärdig den, och ännu en gång gjorde han i sitt hjerta ett heligt löfte att söka befrämja den, och att lefva för att bli hennes och hennes barns beskydd och stöd, om de aldrig skulle återfå honom, som ensam hade rätt att vara det. Och äfven detta hoppades han. För det närvarande önskade han ej annat än att kunna förskingra den djupa sorg, som nedtryckte Elisabeths sinne och att öppna det för bönen och hoppet, för det högre hopp, som så skönt lefde i hans eget hjerta. Han kände dock menniskohjertat så väl, han ville icke påskynda och förstora dess strider, utan se’n kampen var slutad, ville han framträda med den enda sanna trösten och draga det trötta, utmattade hjertat till Gud, öfvertygad, att det då, svagt och eländigt, skulle med innerlig kärlek fly till den hamn, der det allena i lugn skulle få hvila sig efter alla sorger och strider. Derföre såg han med glädje, att hon med hvarje dag lugnades allt mera, och vid denna syn stärktes hans hopp.

Våren var åter inne och blommorna framstucko redan på grafvarne, då Elisabeth en afton sent återvände från kyrkogården. Hon var mild och stilla, men klara tårar tillrade nedför hennes kinder. De voro de första på länge. Ferdinand såg dem, de och hennes milda väsen gaf honom hopp och mod att börja sitt tröstearbete.

”Hvarföre gråter du?” frågade han vänligt deltagande.

”Jag gråter af sorg och glädje,” sade hon stilla; ”af sorg, ty jag kommer från deras grafvar, som genom mitt förvållande dött så unga; af glädje, ty äfven der såg jag ett bevis af den trogna tillgifvenhet, hvarmed du alltid omfattat mig och de mina.” Vid dessa ord visade hon honom en hvit, ovanligt vacker och stor nejlika, den hon bar vid sitt hjerta.

”Se här,” fortfor hon, ”denna har du satt på deras graf. Också dertill sträckte sig dina ömma omsorger. Du är så ädel Ferdinand, så god; huru skall jag fullt kunna tacka dig?”

”Detta pris förtjenar min lilla välmening i sanning icke. Men om du vill bevisa på något sätt din tillgifvenhet emot mig, så stöt ej med köld bort den innerliga bön, jag har att göra dig!” Med dessa ord fattade han varmt hennes hand och såg henne bedjande i ögat.

”Och den är?”

”Den är, att du ej måtte sluta ditt hjerta för den tröst, som kommer från höjden, att du ej förtviflar, ty allt skall bli bra och förlåtet, blott du med lefvande tro kastar dig, så syndig du är, i din Frälsares armar; men om du det ej gör, om du misströstar och tviflar, då skall du alltid förbli olycklig, ingen fröjd skall då mera finna väg till ditt hjerta, ty du är den ovärdig genom din otro.”

”Men, huru vill du att jag skall hoppas? Jag har ju så djupt försyndat mig emot Herrens bud. Skall jag också kunna finna nåd?” sade Elisabeth sorgsen och ödmjuk.

”Det skall du,” sade Ferdinand med lefvande öfvertygelse, ”blott du fast tror och hoppas derpå. Din synd är stor, men Jesu förtjenst är mycket större, ja så stor, att den räcker till att betäcka all verldens skulder, huru gräsliga de än vara må, om man blott i ödmjukhet sträcker sina händer derefter, med varmt och innerligt hopp.”

”O jag ville gerna tro dina ord, men jag kan ej!” suckade Elisabeth.

”Du kan, blott du ej misströstar, blott du väntar med tålamod. Icke kan man så hastigt fatta tron eller komma från mörker till ljus. Man måste småningom ledas dertill, och det går stundom mycket långsamt, men man skall ju vänta på mycket mindre, hvarföre skulle man då ej göra det på en sällhet, så stor som den Guds barn åtnjuta? Hoppas, bed och misströsta ej, så skall du med Guds nåd bli hulpen. Jag skall läsa något lugnande för dig om du så vill?”

”Ack ja, gör det!”

Ferdinand tog upp ur sin ficka nya testamentet, hvilket han, såsom en sann herrans apostel, ständigt bar på sig och började med mild och sagta röst läsa Johannes evangelium. De heliga orden funno väg till Elisabeths hjerta och spredo der en fläkt så mild, som hon ej på länge kännt. Med klarnad blick lyssnade hon till denna skrift, så underbart ljuf och tröstande, och hon kände dervid nästan lugn och frid, och då Ferdinand sent slutade sade hon varmt: ”tack!”

Men ack, efter denna tid kom åter långa stunder af ofrid och smärtsam förebråelse, stunder, på hvilka hon ingen ro fick, utan städse jagades ikring af sitt osälla samvete.

En afton satt hon åter på grafven. Det var långt lidet på våren. De höga åldriga träden på kyrkogården stodo i full pragt och i deras lummiga kronor slog nordens näktergal sina mildt melankoliska toner, toner så veka, så ljufva, som skulle de varit en helsning från höjden, af de själar, hvilkas jordiska omklädnad här under den gröna torfvan slumrade lugnt, tills tiden kommer att stå upp igen. Hög och vördnadsbjudande reste sig den gamla kyrkan, lik en moder midt ibland sina barn, omgifven af hundradetal af grafkors. Solens strålar föllo brutna genom trädens kronor på de höga, hvälfda, med små rutor i bly inlaggda fönstren, och förgyllde dem, så att de tindrade med en glans, som om tusende ljus strålat i helgedomen. Det gör ett oändligt stort och djupt intryck att se en kyrka, omgifven af grafvar. Nutidens bruk har väl skiljt dem ifrån hvarandra. Man föregifver hvarjehanda såsom orsaker dertill; men mig synes såsom borde ingen enda af dem vara gällande. Visst säges det vara skadligt för helsan att midt i en stad ha en begrafningsplats; men månne vår tid föröfrigt iakttar hvarje medel, som kunde bidraga att förlänga lifvet? Och månne ej våra vördnadsvärda förfäder lefvat vida längre än vi, ehuru de hade sina grafvar i sjelfva kyrkorna. Detta bruk vill jag ej försvara, ty äfven jag önskar engång att hvila under Guds öppna himmel, betäckt af den grönskande jord, jag så mycket älskar, och hvem är, som ej önskar att en solstråle må leka bland blommorna, som smycka hans graf? Det är blott bruket att skilja grafvarne från kyrkan, som förefaller mig motbjudande, ty äfven på landet har man gått så långt, att man blott för att få dem åtskilda, anlagt begrafningsplatser några steg från kyrkogården. Här åtminstone kan man ingen nytta hafva af att skilja dem åt och det är bedröfligt att se fördomen och modet utöfva inflytande på en sak, som borde anses vida höjd öfver deras domsrätt. Det förefaller mig derföre, som skulle man röfvat barnen från modren, då man skiljer åt dessa båda, ty kyrkan är ju den moder, som århundraden igenom troget bevakar de i grafvarne ljuft slumrande, trötta barnen, tills engång den kallanda rösten ljuder: ”statt upp, statt upp!”

Med stilla, men djup sorg i hjertat satte sig Elisabeth på sina barns graf. Den låg invid stammen af en hundraårig lönn, blott prydd med ett enkelt jernkors, hvarpå de båda barnens namn, döds- och födelseår stodo ristade. Rundtikring korset och trädet var torflagdt och sköna rosor och nejlikor prunkade på grafven, och invid trädstammen stod en liten bänk för den sörjande modren. Allt detta var Ferdinands verk, ett bevis på hans milda, uppoffrande tillgifvenhet.

Bedröfvad satt Elisabeth på kyrkogården. Stora tårar perlade på hennes kinder, ty hjertat var så tungt och qvalfullt. Hon märkte ej, att kyrkogårdsporten öppnades och ett liktåg långsamt skred fram på den sandade gången, förrän den stannade just invid henne, der hon nu först varseblef en nyss öppnad graf. Den halfstora kistan, hvitmålad och enkel, med en liten grön krans på locket, ett bevis att en halfvuxen gosse här skulle slumra sin sista sömn, sattes vid klockornas högtidliga ljud sakta ned vid grafven, alla slöto en krets kring liket och se’n klockorna tystnat, uppstämde de med klara och milda röster: ”Med glädje och frid far jag nu hän.”

Den milda upplyftande sången trängde lik balsam ned till Elisabeths hjerta och upptände der en klar hoppets lampa. De förtröstansfulla orden i den heliga sången väckte en ljuf rörelse, en rörelse af hopp, fröjd och tillit i hennes själ, som hon aldrig kännt för. Alla Ferdinands ord, alla de heliga böcker, hon sjelf läst, men de der varit mörka och obegripliga för hennes förstånd, blefvo nu på engång klara för henne, det var som om hennes själs öga hastigt blifvit öppnadt. I strålande ljus såg och förstod hon nu hvarje ord och fattade och kände den innerliga förhoppning, de inneburo. Med innerlig tacksamhet blickade hon opp och varseblef då en gammal qvinna, som med undergifven, men djup sorg i sitt åldriga, skrynkliga, af silfverhår omgifna anlete stod med lutadt hufvud invid grafven. Det var enkan i Najn, som sörjde sin ende son. Med beundran och en känsla af underlägsenhet betraktade Elisabeth denna gamla gumma, och hon blef djupt rörd af den innerliga fromhet och undergifvenhet för Guds vilja, som talade ur hennes drag. Hon ville så gerna veta hvem gumman var och vara henne till någon nytta, ty allt utvisade att hon behöfde tröst och hjelp i flere än ett fall. Se’n liket var jordfäst, och alla borta som visat det den sista hederstjensten, utom dödgräfvarn, nalkades Elisabeth honom och frågade hvems graf det var. Utan att afbryta sitt sorgliga arbete svarade han, att det var en ung fjortonårig gosse, sonson till den gamla gumma, Elisabeth så mycket beundrat. Hans farfar hade varit en rik arftagare och son till en handlande, som dött, då han ännu var helt liten. Han hade också sjelf efter uppnådd myndig ålder handlat, men det ville ej gå med hans affärer, ty han var i ytterlig grad elak och liderlig på allt vis. Mot sin hustru hade han varit hård, ja stundom grym; men hon var engel i tålamod och godhet och fördrog allt ståndaktigt. Se’n han i fylleri och ond lefnad förslösat hela sitt arf, dränkte han sig slutligen, lemnande sin hustru med en fyraårig son alldeles utfattiga. Hon var dock lika flitig och arbetsam, som from och gudfruktig, och försörjde sig och sin son. Denne blef helt ung sjöman och detta bidrog att göra hans lynne, som hade mycken likhet med fadrens, alldeles vildt. Helt ung gifte han sig med en qvinna på allt vis dålig och lastfull, och hade med henne en son, denne gosse som just nu blef begrafven. Tidigt blefven fader- och moderlös, var han hos sin gamla farmor. Han var lika mild och ömsint, som far och farfar varit hårdsinta, och utgjorde farmodrens enda glädje, tills han för ett par dagar se’n hastigt dött efter en kort och häftig febersjukdom.

Sådan var dödgräfvarns berättelse och oaktadt den gjordes med köld och likgiltighet, uppväckte den dock en stor, ehuru vemodig glädje hos Elisabeth. ”Jag sörjer,” tänkte hon, ”och har dock så väl förtjent det hårda öde, som drabbat mig, då denna gamla qvinna deremot så god, så from, lidit så mycket hela sitt långa lif igenom och dock äfven nu med tålamod och undergifvenhet bär detta sista hårda slag. O, huru mycket bättre är ej hon än jag, och dock återstår för henne endast himlen och grafven att hoppas på, och jag deremot eger ännu på jorden föremål att lefva för och älska i min Helena och den goda Ferdinand. För dem och i deras kärlek vill jag hädanefter lefva, och skulle också ingen annan glädje mera finnas för mig på jorden, så kan jag dock nu hoppas på en stor och evig efter detta lif.”

Ankomsten till det nya hemmet.

”Hör hoppets röst: det lofvar dig att stilla

Den storm, som grumlar lifvets elf.”

Granberg.

”Elisabeth,” sade Ferdinand en dag mot hösten, ”jag har tyckt mig märka, att du vantrifs på dessa nejder: Är det ej så?”

”Ack jo!” sade hon med en tår i ögat. ”Hvarje föremål här påminner mig om den olyckliga tid, då jag var så förblindad, och jag får ingen ro till mitt sinne.”

”Du måste bort! Re’n länge har jag bemärkt din oro och derföre har jag velat föreslå dig att flytta härifrån.”

”Huru gerna gjorde jag det ej, men hvart skall jag väl ta vägen? Jag eger ju i hela verlden ingen att vända mig till.”

”Har du glömmt mig?” frågade Ferdinand ömt förebrående.

”Ja du, men du har gjort så mycket för mig redan, att jag tvekar att numera vända mig till dig; dessutom kan du i detta fall ingenting göra för mig.”

”Hvem vet? En fjerdingsväg från mitt boställe ligger en liten bondgård, som jag köpte i våras, ty läget behagade mig. Det är väl ett litet ställe och rummen äro få och små, men om du ej har något deremot, så skulle jag be dig flytta dit med Helena. Der i ensligheten på landet skall du finna ro och lugn, som du här saknar.”

”Tack du goda Ferdinand! Ack ja, huru skönt vore det ej att få lefva ett stilla obemärkt lif på landet i naturens sköte. Men huru skall jag lemna grafvarne, och huru skall det gå med lilla Helenas uppfostran? hvem skall lära henne der?”

”Jag skall lära henne religion och allt hvad jag sjelf kan bäst och nyttigast, och du lär musik och sång, hvaruti du sjelf hunnit så långt; för resten skola vi ej meddela henne dessa ytliga kunskaper, som verldens barn så gerna pråla med. Hon skall få lära sig hvad som är godt och nyttigt, men det prålande och lysande skola vi ej fråga efter. Hvad åter grafvarna beträffar, skall du ej oroa dig för dem, ty du kan ju bedja någon af dina slägtingar vårda dem och sjelf kan du så ofta du vill fara in till stan och se om dem.”

Med glädje biföll Elisabeth till denna plan och skyndade med ifver att sätta den i verket. Efter några veckor var hon äfven färdig att flytta.

Sjelfva flyttningsdagen var en oändligt vacker höstdag. Tidigt om morgonen hade Elisabeth gått ut till barnens graf och då hon återvände, glänste några klara tårar i hennes ögon. På gården stod vagnen redan förespänd och Helena satt resklädd deruti.

”Hvad du dröjt länge min lilla mamma!” ropade hon mot modren. ”Du tror ej huru jag längtar att få se det vackra Kulla, dit morbror Ferdinand för oss.”

”Måtte du trifvas der!” sade modren mildt i det hon uppsteg och satte sig i åkdonet.

Ferdinand var den tredje i vagnen, som snart satte sig i snabb rörelse. Blott en afskedsblick kastade Elisabeth på huset, då de foro förbi det och lemnade så ett hem, som varit henne så kärt, som sett henne födas och der hon varit så lycklig, men också så outsägligt olycklig. Hon suckade djupt och med denna suck lättade sig hennes hjerta från mycket qval och många sorger. Med hopp och tillförsigt blickade hon omkring sig på naturens alla föremål. Augusti månad eger ett oändligt ljuft behag, som kanske uppväger vårens milda skönhet och högsommarns praktfulla, glänsande yppighet; det är något så onämnbart skönt och herrligt i en augustidag och qväll, det är som om den flyende sommaren ville vid sitt försvinnande ännu mera tjusa våra sinnen än förr.

Det var redan mot qvällen, då Elisabeth anlände till sin blifvande bostad. Det lilla rödmålade huset, med sina hvita knutar och fönsterposter samt sina af den nedgående solen förgyllda skorstenar, skimrade så behagligt fram genom en tät grupp af vackra hängbjörkar, som växte på den lilla gröna gården. På ömsesidor omgafs huset af löfskog, men på den fjerde sidan utbredde sig en vacker, temmeligen stor insjö, hvars klara böljor gingo helt nära foten af den lilla byggnaden. Små vackra holmar syntes här och der, äfvensom täta albuskar, bakom hvilka reste sig en hög, dyster tallskog, bekransade sjöns stränder. Hela scenen var så vacker och behaglig att Elisabeths hjerta ovilkorligt klappade af glädje, då vagnen körde opp och stannade vid trappan.

”Ack hvad det är vackert, gudomligt vackert!” utropade Helena och klappade i outsäglig fröjd sina händer samman.

”Tycker du så?” frågade Ferdinand leende.

”Jo jo, huru roligt skall det ej bli att lefva här!” fortfor den lilla i det hon såg sig omkring.

”Skulle du ej vilja sjelf ega ett sådant ställe?” frågade Ferdinand.

”Huru skulle jag kunna tänka derpå? Jag eger ju ingenting.”

”Men du eger ändå Kulla, ty jag ger dig det till namnsdagsgåfva! Det är ju i dag Lovisa och du har ännu ingenting fått, men också har du ännu ingenting bestått oss.”

”Ack ja, det är i dag min namnsdag!” utropade den lilla i det hon sprang att uppsöka sin mor, som gått ett stycke förut och redan inträdt i rummen.

De voro få, små och låga, som Ferdinand sagt, men de voro ljusa, vackra och putsade. Väggarne och taken voro nyss målade och friskt granris var strödt öfver de hvita golfven. Möblerna voro Elisabeths egna, här på förhand uppställda af Ferdinand, med en smak och en ordning, som hon ej skulle tilltrott honom. Med rörelse såg Elisabeth den omsorg, han haft för hennes minsta önskningar och tycken, dem han alla kände så väl och bevarat i troget minne.

Hon satte sig vid fönstret till ett rum, synbarligen ämnadt till hennes och Helenas sofkammare, ty två små sängar, med hvita täcken och beskuggade af hvita gardiner, stodo på hvar sin sida af rummet. Knappt hade hon hunnit sätta sig, innan dörrn öppnades och Helena rusade in.

”Vet du mamma,” sade hon med glädjestrålande blick, ”morbror Ferdinand säger, att han ger hela Kulla åt mig till namnsdagsgåfva, ty du må veta att det i dag är Lovisa ehuru vi alla glömt det, utom den goda morbror.”

”Ja Elisabeth,” sade Ferdinand i det han närmade sig sin kusin, ”det är icke hos mig du bor, utan hos din dotter.”

”Du skämtar ju?” frågade Elisabeth misstroget.

”Nej, jag har aldrig talat mera sanning än nu,” sade Ferdinand allvarsamt. ”Jag har gifvit detta lilla ställe åt Helena till namnsdagsgåfva, efter det behagade henne så mycket, och jag hoppas du ej vill förneka henne att göra mig den lilla glädjen att ej försmå min ringa gåfva?”

”Ferdinand, du är så god!” sade Elisabeth med tårar i ögonen. ”Du har gjort oss så stora tjenster och ännu vill du råga måttet af dem, genom att för mitt barn uppoffra din förmögenhet. Men kan och bör jag tillåta det?”

”Du bör det, ty i din dotters namn har jag köpt detta lilla hemman, det är således hennes. Jag ville ej att du skulle anse dig beroende af mig, men med ditt eget barn kan detta aldrig komma ifråga. Dessutom, hvad den af dig så kallade uppoffringen vidkommer, skall jag aldrig sakna denna lilla summa, hvarigenom jag blott till en ringa del sökt återgälda hvad jag sjelf fordom åtnjutit af din alltid vördade faders oändliga godhet. Jag har ej stora, ej många behofver och att tillfredsställa dem eger jag ännu och alltid medel.”

”Nej, jag kan dock icke tillåta, att du för mig och mitt barn beröfvar dig denna summa, som du en dag kunde behöfva. Ack du har så många gångor godtgjort mig och de mina, hvad som blifvit gjort mot dig sjelf, att det nu är vi, som äro dig skyldige, och ack så mycket, att det aldrig, aldrig på jorden kan fullt betalas, men i en annan verld skall du njuta lönen derför. Derföre måste jag afslå denna din önskan och endast innerligen tacka dig för den!”

”Elisabeth, du kan ej vägra, att låta din dotter uppfylla min vilja, då du får höra, huru innerligt jag glädt mig åt detta hopp. Om du genom något vill bevisa att jag får vara och varit din sanna vän, så ber jag att du nu måtte belöna min trofasta tillgifvenhet genom att låta Helena uppfylla mitt hjertas varma önskan.”

”Nå väl då,” sade Elisabeth och tårar af tacksamhet strömmade utför hennes bleka kinder, ”ske din vilja!”

Ferdinand tryckte sagta hennes hand och då han såg henne så upprörd, aflägsnade han sig; Helena hade längesedan lemnat dem.

Elisabeth satte sig åter i det fönster, hon under den vänskapsfulla striden lemnat. Tankfull satt hon med hufvudet lutadt i handen och såg utåt sjön. Solen hade nedgått, och der den försvunnit vid vesterhimmeln, flammade en hög purpurrodnad öfver skyarne, under det fullmånan uppsteg klar och ljus i öster på det högblå fästet, och återstrålade sin glänsande skifva i insjöns klara, lugna spegel. Det ligger ett slags magisk förtrollning i Augustimånans milda ljus och hvarje föremål, hvarpå det faller, framstår i en nästan öfverjordisk glans. Det är något mägtigt, ljuft men vemodsfullt i detta silversken, något som talar om längesen försvunna tider, om en sällhet, en dygd, som fordom funnits äfven på jorden, men nu lemnat dess arma barn och hvarföre den milda himlalampan blifvit satt till ett ljus för dem på deras mörka stigar. En mild, men mägtig förebråelse ligger i månans sken, som ovilkorligt träffar den själ, som är öppen för hvarje intryck och med sig sjelf känner att hon felat.

Äfven Elisabeth kände det så. Heta ångrens tårar rullade ned öfver den hand, hvarmed hon stödde sitt hufvud, och djupa suckar uppstego från det hjerta, der ej på länge någon glädje funnits. De sista förspillda åren reste sig spöklika och hotande för hennes inre syn, anklagande henne för all den sällhet, den glädje hon förstört för sig och dem, som bort vara henne kärast på jorden. Denna tanke var hård och bitter och en djup misströstan uppsteg dervid i hennes hjerta. Då klingade på engång toner helt nära invid henne, och en herrlig hymn ur ”Sions sånger”, dessa så mycket tadlade och dock så sköna andliga sånger, uppstämdes af en enkel manlig stämma, i hvilken Elisabeth igenkände Ferdinands röst. Sångens milda, ljufva toner spred en oändlig frid i Elisabeths hjerta, ju mera hon lyssnade till dem, och då de tystnade, runno ljufva tårar af hopp och glädje nedför hennes kinder.

Det sista mötet.

”Vi se hvarandra aldrig åter.”

År kommo och gingo sin jemna gång och Elisabeth glömde derunder mycket; men hvad hon aldrig glömde, var att bittert begråta och sörja öfver sina felsteg, sin förblindelse. Visst mildrade tiden äfven denna grämelse, men ångern fortlefde alltid lika varm i hennes hjerta, ehuru äfven hoppet spred sina glädjestrålar i det mörker, som omtöcknade hennes framtid. Stundom, och det var ofta så, när minnet blef allför bittert och lifvet syntes henne så mörkt, uselt och fridlöst, då, lik en andehviskning, ljöd det en röst i hennes hjerta, som talade ord så ljufva, så herrliga, att hon, darrande af salighet, knappt vågade tro på dem; men de återkommo, de ville ej tystna, med hvarje år blefvo de klarare och i samma mån blef Elisabeths längtan allt innerligare, allt mera uteslutande; dock dolde hon den i djupet af sitt hjerta, lik en helgedom, bäfvande att visa den ens för Ferdinand och sin goda, vackra, älskade Helena, som med hvarje år blef henne allt kärare; hon var ju det bästa modren egde på jorden, det enda, utom sina ljusa, lockande förhoppningar. Med allt innerligare vänskap fästade sig Elisabeth vid Ferdinand. Han var hennes tröst i sorgestunderna, hennes sällskap i de gladare, hennes råd, hennes stöd, hennes allt i allom och dertill en trogen, omsorgsfull lärare för hennes barn, detta barn, som med hvarje år allt skönare utvecklade så herrliga egenskaper, att det arma modershjertat darrade af tacksam sällhet.

Under de fyra år, som förgått, se’n Elisabeth öfvergaf sin födelsestad och begaf sig till den fristad, som den aldrig svikande vännen beredt henne och hennes dotter, hade de mycket sällan varit i ... och då det någongång händt, var grafven det enda ställe mor och dotter besökte. Naturligtvis skulle detta väcka nyfikenhet i den lilla staden, der Elisabeth var så känd, se’n barnaåren; — mindre underliga ting hade gjort det — men det uppväckte också mycket tadel och många försmädliga gissningar och häntydelser, rörande hennes och Ferdinands förhållande till hvarandra; ty det är nu engång så fatt med de arma menniskorna, att ehuru de sjelfva sällan på det rätta sättet bekymra sig om andra, bli de dock högeligen förbittrade, om andra på något sätt visa likgiltighet för dem, och den stackars skyldige blir då med eller utan orsak på det grymmaste gisslad af förtalets giftiga tungor. Det hände stundom, att ändå någon midt i den allmänna fördömmelsen upphöjde sin röst till försvar för den hårdt ansatta frånvarande, men då blef en allmän axelryckning och ett försmädligt löje den frimodige försvararens belöning, och denna vanliga fras blef svaret på den mildare domen: ”nog känner man ju hennes förra lif, och den som kan lefva så som hon med en, kan det nog med en annan också,” och på dessa ord fann ingen svar.

Det ligger någonting hårdt och nedslående uti att betrakta det sätt, hvarpå menniskorna i allmänhet bemöta dessa sina olyckliga likar, som snafvat och fallit under vandringen på lifvets slippriga stig, men hvilka rest sig ur fallet och framstå renade igen genom ånger och tårar inför Honom, som allena eger att dömma ”öfver lefvande och döda.” O menniskorna, de förgäta, huru lätt de sjelfva kunnat sjunka, om frestelsen hade träffat dem, de förgäta, huru deras himmelska bröder, englarne, gläda sig ”öfver den syndare som sig omvänder och bättrar;” de fördömma blott, och draga sig undan för dessa, som de varit angripne af pestsmitta. Ack! visst är det sannt, att synden är en sjukdom, värre än pest och allt annat ondt, men liksom man blir fri från en fysisk smitta, så kan menniskan ock genom väckelse och ånger befrias från syndasjukan. Och likväl, ehuru Gud förlåtande upptagit det återvändande bannet, likväl skola vi, dess syndiga bröder, med förakt och hårdhet stöta honom ifrån oss. O! vi veta ej hvilken bitter känsla detta väcker hos en menniska, som nog sjelf ändå i djupet af sin själ i outplånliga drag har sin syndaskuld skrifven; huru vämjeligt vår misstro kan göra hans lif, tungt nog förut genom en evigt aggande ånger; huru det kan väcka bitterhet och trots i ett sinne, förut mildt och sagtmodigt, och — o denna tanke är an afgrund! — kanske förstöra ånyo i hans själ det himmelska utsädet, som ännu ej hunnit slå djupa rötter.

Likväl är det godt och nyttigt, det förakt verlden skänker brottslingen, och glädjande den afsky, den visar öfver brottet; den är en genklang från de tider, då menniskosinnet rent och skuldfritt ännu, med fasa hör brottet omtalas och knappt känner hvad det är, mera än att det är något, som ej är godt. Nyttig är denna afsky derföre, att äfven den är ett medel och kanske, ty värr, det verksammaste, att afskräcka menniskorna från att beträda brottets ofta, ack så lockande, stig. Samvetet är så mjukt, så elastiskt, så medgörligt, vår fader deruppe så mild, så förlåtande, Han öfverser nog med våra små snedsprång från pligtens regelrätta stråt; men menniskorna äro strängare, deras dom fruktar man mera och af räddhåga för dem, afstår man den lockande, men brottsliga njutningen. Ack det är väl eländigt, och ringa värde lärer vår Herre sätta på en så beskaffad dyggd, men den kan dock verka mycket godt, ehuru ej för den som öfvar den, ty exemplet är dödande för en ung, ännu oskyldig själ; det finnes en onämnbar tjusningskraft i synden, en tjusning, som berusar och förbländar den olyckliga, som engång blifvit indragen i dess trollkrets. Derföre är det godt att afsky lasten och brottet och det bör hvarje menniska göra, men man borde ej vara så snabb att tro, att påbörda sin nästa allt ondt. Ser man deremot tydligt, att han är skyldig, då bör föraktet drabba honom, ty motsatsen skulle endast stärka honom i sin förvillelse; men visar han ett tecken till ånger, o, då bör man ej genom hårdhet och köld qväfva denna gudagåfva, icke göra återgången till ett bättre lif tung och svår, ja stundom omöjlig för den arme vilseförda.

Elisabeth kände djupt sitt begångna felsteg och just denna känsla uppväckte i hennes själ dess fordna milda blygsamhet. Aldrig, under dessa fyra förgångna år, hade hon omnämnt Rudolph: de var som om hans blotta namn uppväckt en oöfvervinnelig afsky i hennes hjerta. Hon hade ej sett honom, se’n deras skilsmessa vid barnens dödsbädd och egde ingen tanke för återseendets stund, ty innerligt bad hon stundom att den aldrig måtte komma. Äfven Rudolph å sin sida undvek henne sorgfälligt, men lik en osalig ande irrade han i hennes granskap, osedd och fridlös, men ur stånd att undfly den ort, der hon vistades.

En skön juniafton hade Elisabeth vandrat ett långt stycke väg från hemmet. Hon hade gått ut med Helena att efter vanligheten möta Ferdinand, som hvarje dag plägade besöka sina kära skyddslingar. Aftonen var så oändligt skön att Elisabeth, sedan hon förgäfves gått ett långt stycke fram längs den smala, genom en vacker löfskog sig slingrande, vägen, beslöt att sätta sig på en hög kulle, som reste sig i skogen helt nära invid vägen och der invänta Ferdinands ankomst. Hon gjorde så och Helena aflägsnade sig för att plocka liljenkonvaljer, som i ymnighet växte på en nära belägen äng. Elisabeth var ensam. Hon aftog hatten och lät den milda sommarluften spela kring kinder och hals. Trött nedkastade hon sig på den mjuka gräsmattan och lutade hufvudet mot stammen af ett åldrigt träd. Det gullgula håret böljade ej mera som fordom fritt öfver de snöhvita, fylliga, men nu så magra, skuldrorna, utan låg fängsladt i en tjock fläta kring det ännu vackra, ehuru så betydligt förändrade, hufvudet. Dragen voro bleka och grufligt afmagrade, men ändå mildare nu än någonsin. Ett ljuft trånande vemod låg i blicken, hvarmed hon långsamt och tankfullt såg omkring sig. Den plats, der hon hvilade, var vacker och skuggrik, ty höga, lummiga trän omgåfvo den öppna toppen af kullen och mellan deras tjocka stammar växte höga ormbunkar och vilda törnrosor, nu prunkande i full blomm. Allt var så vackert och fridfullt, att Elisabeth kände en liflig rörelse af tacksamhet och glädje, men hastigt förvandlade sig denna rörelse i förskräckelse, ty hennes kringirrande blick mötte ett föremål, för hvilket det studsade tillbaka. Der midt emot, mellan de täta trädstammarne stirrade ett par mörka ögon på henne med eldblick. Elisabeth darrade och ville fly, men då hon reste sig från marken, fördes plötsligt det höga gräset undan och en hög, men lutad gestalt nalkades henne med vacklande, osäkra steg.

Till hälften rest från marken, stirrade Elisabeth orörlig och med en obeskriflig häpenhet och förfäran målad i sina drag, på den vålnadslike varelsen, som långsamt nalkades henne. När den uppnått henne, stannade den och betraktade henne stum och med en förebrående, men sorgfull blick, några minuter.

”Du vill fly mig,” sade mannen omsider med graflik röst, ”du hatar, du afskyr mig. Mycket har jag felat, mycket brutit, men detta förtjenade jag ej.”

Elisabeth sade intet. Ångestfullt blickade hon i den talandes anlete. Det var askgrått, förfallet och liflöst, döden hade redan tryckt sin stämpel derpå; endast blicken ur de djupt insjunkna ögonen egde ännu lif och eld, då den häftades på henne. I den lutade gestalten hade man knappt kunnat igenkänna den fordom så reslige Rudolph, och likväl var det han. Elisabeths häpna blick undgick honom ej, den framkallade en svag rodnad och ett bittert leende hos honom.

”Du känner mig kanske ej,” sade han med häftig ton, ”och det skulle ej förundra mig; fyra långa års helvetiska plågor till kropp och själ kunna förvandla äfven en engels utseende, hvad hafva de ej då verkat på mig! Och ändå är jag densamma ännu och evigt i mitt hjerta. Men det var ej derom jag ville tala,” fortfor han efter en kort paus och strök med den magra handen öfver sin bleka panna. ”Jag ville blott se dig, ännu en gång höra från dina läppar min dom, och sedan fly, fly för evigt.”

Elisabeth teg.

”Svara då,” sade han nästan otåligt, ”upprepa ännu en gång förbannelsen öfver mitt hufvud, och jag vill lemna dig.”

Elisabeth teg ännu.

”O, du hatar mig då så gränslöst, att du ej engång vill tilltala mig, vore det än med en förbannelse,” klagade Rudolph, och en tår simmade i hans af sorgen fördunklade ögon.

”Nej, jag hatar dig ej,” sade Elisabeth klart, men sagta.

”Huru?” utbrast Rudolph och en stråle af hopp bröt fram i hans blick. ”Skulle du väl kunna förlåta mig?”

”Hvad har jag att förlåta?” sade Elisabeth sorgligt; ”sjelf har jag varit den brottsligaste af oss båda.”

”Nej, det har du ej. Var det ej jag, som, lik en orm, inträngde i ditt hem och spred der olycka och tvedrägt mellan hjertan, skapade att vara förenade och värdiga hvarandra? Var det ej jag, som förrådde alla pligter af vänskap, tacksamhet och ära, som röfvade sällheten från mitt lifs räddare, dref honom i landsflykt, som förvillade hans maka, och blef hans barns mördare? Är det ej på mig all denna förfärliga skuld hvilar, jemte din rättvisa, ehuru grufliga förbannelse?”

”Har jag förbannat dig? O, då har det skett i en mörk och olycklig stund,” sade Elisabeth snyftande.

”Skulle du ej nu upprepa den?”

”O nej, nej!”

”Tack Elisabeth!” sade Rudolph full af salig glädje. ”Du har lyftat en centnerbörda från mitt hjerta, ty tro ej att jag eljest trängt mig fram till dig. I fyra långa år har jag irrat kring din boning utan att våga visa mig för dig, ty minnet af din sista förvirrade blick skrämde mig; men döende af längtan efter ett förlåtande ord från dina läppar, har jag dock ej kunnat helt och hållet slita mig lös från din närhet, ty jag hoppades på den saliga stund som nu är inne. O Elisabeth! Jag har gjort dig mycket, kanske ohjelpligt, ondt, men du skulle likväl icke hatat mig, om du kännt all den gränslösa kärlek, jag burit till dig. Nej blif ej ledsen, se ej så sträng, så hotande ut! Jag talar ju blott om hvad som varit och huru jag älskat dig så, som ännu ej en qvinna blifvit älskad; ja ännu — ännu .... men jag skall ju icke tala derom. Blott för att få din förlåtelse kunde jag förmå mig att ännu engång framträda inför dig och väcka smärtsamma påminnelser hos oss båda. Det är sista gången och innerligen tackar jag dig för den tröst du gifvit mitt hjerta! Den skall blifva mig ett ljus på den korta väg, mig återstår att vandra; den gör, att jag med lugn kan tänka på den långa skilsmessan från allt, hvad som är mig kärast, från fosterland och de få vänner, jag eger. Den gör också, att jag med glädje tänker på den sällhet, som jag så innerligen tror och hoppas ännu skall bli din lott på jorden, se’n alla sorger vikit med mig, som var din lyckas mördare.”

”Hvilken sällhet skulle väl numera kunna bli min lott?” sade Elisabeth vemodigt, ”jag har ju förverkat allt hopp derpå.”

”Du har ingenting gjort,” sade Rudolph högtidligt, ”du är oskyldig; ty du gaf endast vika för en ögonblicklig svaghet, men jag ensam är den skyldige. Huru väl om hela straffet träffat mig allena! Men så skall det hädanefter bli, jag känner det, ty med din lösta förbannelse återtogs straffdomen öfver oss båda, så att du blef den fria och jag skall hädanefter ensam bära det, som ännu ej är fullgjordt. Du deremot skall åter bli lycklig, nu vet jag det, och denna kunskap gläder mig. Du skall återfå honom, som min kärlek höll på att för evigt beröfva dig, honom, som du saknat och begråtit i så många år; han skall med ännu varmare kärlek än fordom omfamna dig, ty han återfår ju dig luttrad genom frestelsens skärseld. Detta hopp är det, som ännu kan uppehålla mig i de svåra, plågfulla stunder, som återstå innan vandringen är fullbordad och bördan lyftas från de axlar, som redan böjt sig under den. Och när jag engång, hvilket som jag hoppas sker snart, får lägga mitt trötta hufvud ner till hvila i den kalla jorden: då kan jag i skilsmessans stund med glädje tänka på den lycka I båda njuten och dervid äfven påminna mig den förlåtelse du skänkt mig.”

En häftig darrning öfverföll Elisabeth vid dessa ord. Rudolphs spådom fann en genklang i djupet af hennes hjerta; nu visste hon hvad hon längtat och trånat efter, såg att också hon i tysthet hyst detta hopp utan att dock våga erkänna det ens för sig sjelf. Att dock nu se denna längtan, detta hemliga hopp klädt i ord, öfversteg all hennes styrka och hon vacklade af sinnesrörelse. Rudolph såg denna svaghet och förstod dess källa; ett smärtsamt leende flög öfver hans tunna, bleka läppar och han sade lugnt och förtröstande:

”Det skall ske som jag sagt, jag vet det, och fröjdar mig deråt. Och då du åter är lycklig och säll, så ber jag, att om en ofrivillig tanke flyger tillbaka till en tid, den du önskar vara begrafven i glömskans sköte, du då utan allt hat och agg måtte dröja vid mitt minne. Och nu lef väl för evigt! Aldrig skall jag mera störa din frid, ty jag går nu bort för att i ett fremmande land, under en varmare, skönare himmel, söka mig en graf, der jag i lugn får hvila ut från alla strider och qval. Der skall jag slumra ensam, gömd och glömd, men lycklig, ty din förlåtelse skall sprida en glädjeskimmer kring min dödsbädd. Ännu engång tackar jag dig för den! Gud välsigne dig och gifve ditt rena, skuldfria hjerta frid!”

Med dessa ord böjde han sig ned öfver Elisabeth, som åter sjunkit ned på gräsmattan, och tryckte sina glödande läppar mot hennes höga, kalla panna; derpå aflägsnade han sig långsamt, utan att se sig om.

Elisabeth stirrade efter honom så länge som möjligt, men då den sista skymten försvunnit af honom bland skogens trän, då föreföll henne alltsammans som en dröm, en villa. För att skingra den, strök hon med handen öfver sin panna, men der brände ännu spåret af den glödande kyssen, döds- och afskedskyssen. Förvirrad blickade hon omkring sig; då framträdde ur skogen Helena med sin fyllda blomsterkorg på armen och en krans af de vackra, doftande blommorna kring sitt lilla mörklockiga hufvud.

”Ack mamma,” utropade hon och kastade sig kring modrens hals, ”du tror ej huru mycket blommor det finnes derborta på ängen. Huru vackert är ändå ej landet; här vill jag lefva och dö med dig och den gode morbror Ferdinand! Men du är så allvarsam?” afbröt hon sig sjelf med en kärleksfull blick på modrens sorgsna anlete, ”är du ledsen för det jag dröjde så länge, men det skall du ej vara, ty, ser du, jag har ju bundit en krans under tiden, som jag skall ge morbror. Är den ej vacker mamma lilla?”

”Jo mitt barn,” sade modren, men hennes blick var häftad endast på dottrens vackra anlete och hon tryckte henne ömt och innerligt till sitt hjerta, kännande lifligt, att hon numera utgjorde den enda länk, som ännu förmådde fästa henne vid en lyckligare tid.

”Men hvar kan den morbror dröja?” frågade Helena otåligt efter en stund; ”jag tror han glömmt oss i dag.”

”Det tror ej jag,” svarade härvid en röst helt nära och den efterlängtade framträdde ur skogen. Med ett utrop af glädje sprang Helena emot honom och gaf sin enkla, men vackra och doftande gåfva. Derefter vandrade alla tre långsamt mot hemmet.

En timma sednare samma afton rullade, från den närmast Elisabeths boning varande gästgifvaregården, en resvagn. Tvenne herrar sutto deri. Den ena var ännu ung, den andra blek, lutad och skugglik, med ett ord Rudolph. Stumma sutto de under den snabba färden. Mägtiga tankar tycktes kämpa i Rudolphs sinne, endast afbrutna af en häftig, orolig rynkning på ögonbrynen af smärta, hvarje gång en större skakning på den på mjuka fjädrar gungande vagnen förmärktes, men straxt derpå försjönk han åter i lika djupa grubblerier.

Så förgick timma efter timma, mil efter mil. Natten igenom gick färden och tidigt om morgonen befunno de sig i Å.. På värdshuset, der de togo in, dröjde de endast ett par minuter och begåfvo sig derefter ned till stranden för att gå ombord på det vackra, eleganta ångfartyget Finland, som skulle öfverföra dem till Sverige, derifrån de vidare ville fullfölja resan till södra länderna. Allt var af en vän förut iordningställdt till resan och fartyget färdigt att afgå. Ännu på stranden, hörde de redan qvartskottet aflossas och de skyndade sig att komma på fartyget. Rudolph gick förut, den andre följde honom. Plötsligt vände sig Rudolph om och sade allvarsamt:

”Du vill då följa mig Verner? du vill då för min skull lemna fädernesland, vänner, älskarinna och allt, och kanske för lång tid; ty ännu återstå kanske många stunder af plåga för mig, innan det sega lifvet är utnött?”

”Ja jag vill!” sade Verner, en ung läkare; hemma från Rudolphs och Leonhards gemensamma födelsestad och litet slägt med den förre, samt nu för det närvarande stadsläkare i ..., ”för dig och min vetenskap lemnar jag gerna på en tid mitt kära Finland och allt hvad jag eger dyrbart här.”

”Men om du ej återfann det, så som du lemnade det?” frågade Rudolph och ett bittert minne förvred hans drag; ”om deras hjertan, som nu älska dig, vore slutna vid din återkomst och kallnade för dig?”

”Gud bevare!” utropade den unge mannen leende, men dock ofrivilligt bleknande vid denna hårda spådom.

Rudolph varseblef denna blekhet. ”Gå! ännu är det tid,” sade han, ”gå och bevaka din sällhet att ej arffienden röfvar den ifrån dig!”

”Det finnes en bättre hand än min att skydda den,” sade Verner med fast tillförsigt, ”och vill ej den beskydda så vore alla mina bemödanden fåfänga.”

”Men hvarföre skulle du följa mig? Ännu aldrig har jag egt någon, som varit mig trofast tillgiven; skall min dödsbädd i detta fall bli lyckligare än min vagga?”

”Tala ej om död och dödsbädd! Du reser ju nu ut för att söka ny helsa i ett mildare klimat och säkert återvänder du helt frisk derifrån efter ett par månader, eller ett år.”

”Frisk ja, och frisk för evigt. Aldrig återser jag mera mitt fosterlands klippiga kuster, men nog irrar väl min ande hit igen, ty den lemnar ju allt, som den älskat, här. Jag vill icke bedraga dig; det är döden som långsamt gnager på mitt hjerta; det är för att söka mig en varmare graf, än under nordens frusna drifvor, jag nu reser. Men dödskampen kan bli lång och grym och plågorna göra mig mera despotisk än jag eljest är. Blif derföre qvar här, ännu är det tid, blif qvar och lemna mig åt mitt öde!”

”Alla passagerare om bord!” skallade kaptenens stämma i det samma och alla hastade hufvudstupa att efterkomma befallningen.

”Ännu är det tid,” upprepade Rudolph, ”lemna mig!”

”Nej jag följer dig!” ropade Verner utan tvekan.

I samma stund satte sig fartyget i rörelse. Rudolph tryckte tacksamt vännens hand.

”Farväl mitt fosterland, sade han då Å.. försvunnit ur deras åsyn, ”farväl för evigt!”

Den döende.

”Så må jag dö af verlden oförstådd,

Men ej försmådd

Af Den, som engång löser lifvets gåta:

Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf,

Skall i min graf

Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.”

Atterbom.

En osynlig ande för oss nu bort till en fjerran strand. Milda, ljufva dofter uppfyllde luften, så varm, som ännu aldrig en nordens sommardag egt den och solen strålar glödande öfver en jord, höljd af en evigt blomstrande skönhet och ungdom. Allt är så outsägligt herrligt, luft och jord och himmel; men i nordbons själ väcker den trånad och längtan, denna himmel, så högblå, så ljuf; han längtar bort till sina gröna kullar, sina stora sjöar och sin klara, ljusa himmel, beströdd med milliarder stjernor och prydd med klart flammande norrsken; äfven den kalla vintern med sina höga drifvor är honom kärare, än denna eviga vår. Herrlig är den dock och ljuft vore att tillbringa en tid, men endast en liten tid, i ”Italia herrlig och mild,” ty det är till dess varma luft, dess doftande orangelunder, dess skönheter af tusende slag, vi fört våra läsare, i förhoppning att finna öfverseende med den lilla svaga teckning, vår ofullkomliga penna förmått göra af all den skönhet, vi drömt om, men i verkligheten sjelfve aldrig skådat, en okunnighet och obekantskap, som vi dela med de flesta våra landsmän, ty få af dem hafva varit längre än till Stockholm eller Petersburg, om man undantager sjömän. Och dock skulle vi ej sakna medel till dessa lärorika och interessanta utflykter; vi kunna kanske bättre, än Svenskar och Danskar, göra vår eriksgata kring Europa, ty Finland, ehuru ingalunda rikt lottadt, är dock ej af de fattigaste länder. Men hvad är det då som vållar, att Finnen så sällan sticker hufvudet utom sitt fosterlands gränsor? Icke är det brist på nyfikenhet, ty i detta fall stå våra käre landsmän på samma linie med hela den öfriga verlden; icke heller, är det af hushållning, patriotism och hvad alla dessa vackra egenskaper heta, som pryda ett lands medborgare, ty ingen är mindre hushållsaktig än finnen och mindre patriotisk än han, då det blir fråga om att välja mellan sitt eget, eller ett fremmande lands, produkter och att, i mån af sina tillgångar, lägga sig till onödiga lyxartiklar. Hvad är det då som vållar denna likgiltighet att se andra länder? Flegman, den medfödda trögheten i sinnet. Visst vore det roligt att resa, tänker man, och kanske jag hade råd dertill, men det är så mödosamt, så besvärligt, jag måste för så länge afsäga mig alla mina gamla, kära vanor; nej! det är bäst jag blir hemma. Och denna tröghet vidlåder oss icke allenast i fråga om nöjen och trefnad, men äfven i saker af vigt och allmän nytta, och har, ty värr, ofta förorsakat stora och ohjelpliga förluster för hela vårt land.

Det var till Italiens förgård, till det sköna, för så helsorikt ansedda Nizza, vi vilja föra våra käre läsare. Det var om hösten 183.. November månad var inne, ej den dystra, stormiga, mörka och töckniga, som i norden, men november ändå, ehuru klädd i söderns förtjusande drägt. Orangelunderna prunkade med de herrligaste mogna frukter och spredo en aromatisk och tjusande doft ikring sig, frestande för en nordbos dervid ovana näsa. Blommor, frukt och sjelfva jorden vittnade dock om vinterns annalkande äfven här, ehuru det var en söderländsk vinter.

Många resande hade anländt dessa sista veckor och kommo allt dageligen. Promenader och gator vimlade af dem. De voro Fransmän, Spanioner, Tyskar, Nordboer och framför alla Engelsmän. Större delen af dessa fremlingar buro sjukdomens och dödens prägel i sina bleka anleten, sina magra, skugglika gestalter och i sina långsamma, besvärande rörelser. Och dock hade de kommit hit för att söka lif och helsa i den milda, ljufva luft, som herrskar här; men ack, fåfänga äro alla försök dertill, se’n lidandets mask en gång funnit väg till hjertat och lefver och gnager der utan uppehåll.

Ett par veckor före den dag, för hvars afton vi närmäre vilja redogöra, hade tvenne resande, bland många andra, anländt längs jernvägen till Nizza. De voro icke utmärkta, hvarken i klädedrägt eller väsen framför någon af de andre, men det framstående nordiska draget i deras ansigten och den ovanliga, fast sköna accenten, på deras fransyskt-italienska språk, göra, att vår uppmärksamhet genast fästas vid dem. Hvilka kunna båda dessa fremlingar vara? Vi vilja beskåda dem närmare, kanhända de ej äro oss obekanta. Den äldre af desse fremlingar var troligen ej mycket öfver tretio år, ehuru sjukdom och lidande tryckt en stämpel af grämelse och lidande på hans bleka drag och lutande gestalt, och gaf honom utseende af att vara minst 15 à 20 år äldre, än han verkeligen var. Han gick långsamt och med möda, stödd på sin följeslagares arm, som med omsorg och styrka ledde honom genom ett par gator till det stora hotel, der de fingo rum i tredje våningen. Sedan den sjuke fremlingen med möda stretat upp för de höga trapporne, allt biträdd af den unge, lefnadsraske mannen, kastade han sig utmattad på en soffa och förblef der orörlig flere timmar. Många dagar förgingo så under tystnad och djupt lidande.

En afton några veckor sednare låg den sjuke fremlingen på samma soffa, som nu blifvit flyttad under det höga, gothiskthvälfda fönstret. Det stod öppet och söderns milda aftonluft strömmade in i rummet och kyste lätt den sjukes bleka panna, der han låg stödd mot några omsorgsfullt lagda kuddar, lutande hufvudet i sin magra hand och med blicken följande en stråle af den nedgående solen, som ännu glödande qvardröjde på fönsterrutorne. En tår af stilla, hemlig trånad glimmade dervid i hans insjunkna ögon och en sagta suck uppsteg ur det qvalda bröstet. Då nåddes hans öra på engång af toner, vid hvilka han spratt våldsamt till och lyssnade. Det var ett positif nere på gatan, som spelade en vals, den han fordom ofta hört i sitt hemland. Han lyssnade begärligt till dessa toner, som likt ett svärd inträngde i hans hjerta och genombårrade det med tusende stygn; det låg dock ett slags hemlig tjusningskraft i sjelfva det bittra minne, de uppväckte.

En timma sednare inträdde den unge mannen till sin sjuke vän. Han hade varit ute på promenader och gator och återvände helt upplifvad och hoppfull till sin boning. Obemärkt inträdde han och såg vännen ligga stilla på sin soffa under det öppna fönstret, derifrån alla solstrålar så småningom dragit sig. Sagta, ty han trodde att vännen sof, gick han fram för att stänga fönstret, att ej nattluften skulle skada den sjuke; men då han var nära att verkställa sin afsigt, smög en kall hand öfver hans och en mild, men vemodig stämma sade på svenska:

”Låt det stå öppet så länge, Verner! Jag vill så gerna inandas denna balsamiska luft, så ljuf och dock så olik vår.”

”Men den kunde lätt skada dig, Rudolph.”

Rudolph Berg — ty det var han — log svagt i det han sade: ”Mig skadar intet numera.”

”Jag har också tyckt,” sade vännen, som ej ville fatta meningen af hans ord, ”att du på dessa sednare tider sett raskare ut. Snart lära vi kunna fortsätta vår resa längre fram.”

”Ja vi resa snart, men åt olika håll,” sade Rudolph tankfullt, ”båda återvända vi likväl till hemmet.”

”Vår afsigt var ju att resa till södra Italien, Rom, Neapel, Palermo,” sade Verner, som ville blanda bort hans sorgliga tankar, ”eller har du kanske bytt om plan och vill anträda resan hem?”

”Du vill ej förstå min mening, Verner, derföre måste jag uttala den tydligare. Längre går ej min väg i lifvet än hit; här är målet och jag måste stanna. Många stunder har jag ej mera qvar af mitt lif och denna tanke fröjdar mig. Döden har blifvit mig ljuf att tänka på, ty ehuru en man, behöfver jag dock ej rodna att bekänna, att jag lidit mycket och är trött och längtar till hvila. Ljuf skall denna hvila bli, men den hade blifvit ändå ljufvare, om jag fått njuta den i den jord, som sett mig födas. Nu först, då det är för sent, ser jag att ingen bör låta dåra sig af en fåfäng villa, som lockar en att söka sin graf i fjerran land; ser att det dock i dödens stund är svårt att tänka på en hvila i den jord, som är oss fremmande, långt skild från alla dem vi älskat. Ja jag vill utan blygsel bekänna, ty denna känsla är helig, att jag längtar bort, bort till mitt kära hem, till det älskade Finland. Nu är det för sent, nu får jag det ej mera, ty mina krafter äro slut, jag skulle ej nå hemmet, utan skulle duka under på vägen, och detta ställe är så godt som något annat också. Snart, ja om några timmar kanske, är det förbi med mig. Ja, skaka ej så tviflande på hufvudet! Du är ju läkare och bör således ej låta dåra dig af den styrka och helsa, du tror dig märka, nu mer än förr på länge, i mitt väsen. Har du ej sett ljungelden, hur den blixtrar fram ett ögonblick, lyser, men försvinner hastigt? Så och med mig och mitt hela lif. Det har varit ett enda lysande, men tomt och onyttigt irrbloss. Och det hade kunnat, hade bordt vara så annorlunda! Nu först, med döden i hjertat, känner jag rätt, huru mycket jag förspillt och försummat, nu tycker det mig tungt, men det är för sent. Om jag kunde börja ånyo! Men nej! Endast ångern återstår för mig. Med snabba steg nalkas döden och dess kalla hand skall snart vidröra det hjerta, som i lifvet varit så varmt och kärleksfullt, som är det ännu, ty fåfängt har jag stridit och kämpat för att segra öfver denna känsla, så brinnande, så oöfvervinnelig, så förkastelig, och dock så ren, så helig. Den har varit lavaströmmen, som förtärt min framtid, som förbrännt mig till kropp och själ och gjort mig till den jag nu är. Och ändå, ändå kan jag ej ens i dödsstunden slita denna känsla ur min själ, den följer mig till grafven och bortom den. Svag och bedårad, har jag mycket felat, men mycket lidit också; om plågorna här skulle kunna afplana syndaskulden, nog vore mycket af min då afbetalad. Mycket har jag felat, men innan jag dör, vill jag söka godtgöra litet deraf. Om du engång återser Leonhard Lindmark, så säg honom, att han, och endast han, varit älskad af Elisabeth, att allt det öfriga varit blott en chimére, och gif honom det bref, som du finner försegladt i mitt schatull, och säg honom också, att hvarje ord deraf är en helig sanning, besvuren af en döende, ångerfull syndare; detta bref skall kanske gifva honom frid. Helsa äfven Elisabeth och säg, att jag döende välsignar henne ännu, och bed att hon ville upprepa den förlåtelse, hon engång skänkte mig, på det att jag må finna ro i grafven. Och nu lef väl! på samma ställe som brefvet finner du mitt testamente. Hälften af min förmögenhet tillhör dig, den andra har jag gifvit till en fattigförsörjnings-anstalt i vår födelsestad. Emottag du detta lilla bevis af min tacksamhet; du har varit den ende som följt mig under plågans och smärtans tid. Måtte denna lilla summa bereda dig en ljusare framtid med henne, du älskar! Jag måste slumra litet nu, ty jag är så trött, så trött. Lemna mig på en stund och medan jag hvilar, så bed för mig, jag behöfver det så väl!”

Han tystnade och hans hufvud nedföll mot dynorna, ögonen voro slutna, men ett saligt leende sväfvade öfver de bleka läpparne. Tyst smög sig Verner ur rummet. När han ett par timmar sednare återvände och med ett ljus nalkades den slumrande vännen, såg han att denne hade slutat.

”Han är död!” utbrast Verner med rörelse. ”Sof i frid; du har mycket lidit, men också bittert ångrat dina brott; måtte de vara dig tillgifna!”

Mötet vid grafven.

”Misströsta ej!”

Rudolph slumrade i frid under en enkel, men skön, hvit marmorurna i skuggan af en hög cypress på en kyrkogård i Nizza. Här skulle han hvila ut efter sitt lifs långa, bittra lidande. Redan för nära en månad sedan hade Verner fullgjort alla sina pligter mot den döde, men ändå qvardröjde han. Italiens ljufva himmel qvarhöll honom med magisk trollkraft. Nu skulle han dock lemna Nizza och allt var redan förberedt till hans afresa, då han sent en qväll gick för att ännu engång besöka vännens graf. Följande dagen skulle han bryta upp, men ville dessförinnan säga farväl för alltid åt den under torfvan slumrande.

Dagen förut hade en resande anländt till samma värdshus, der de båda vännerne bott, och der den ena öfverblifne ännu bodde. Den fremmande var blek och syntes mycket lida. Då han anlände, stod Verner honom helt nära, och de förfallna, solbrända, men blonda dragen förefollo honom mycket bekanta, ehuru han ej kunde påminna sig att de tillhörde någon, som han förr sett. Medan han ännu grubblade derpå, gick fremlingen förbi honom och försvann in i huset. Förgäfves vände sig Verner till värden för att få veta den resandes namn; det han fick som svar på sin fråga var ett honom fullkomligt obekant Engelskt eller Amerikanskt. Förgäfves väntade han att få återse honom vid table d’hote; fremlingen kom ej och syntes icke till under hela aftonen, ej heller den följande dagen.

Denna dag om aftonen hade han dock lemnat värdshuset och vandrade långsamt framåt längs gatorna i staden. Slumpen, eller ödet, eller en högre magt ledde hans stapplande steg till en vacker, trädplanterad kyrkogård. En oemotståndlig dragningskraft förmådde honom att inträda genom den öppna gallerporten. Han andades så lugnt på denna vida hviloplats och med ett slags tillfredställelse och längtan blickade han ikring bland dessa små och obemärkta, men lugna boningar. En af dessa behagade honom särdeles; det var en skön, hvit marmorurna, kring hvilken slingrade sig en krans af i sten huggna törnrosor. Denna graf stod skild från de öfriga, i skuggan af en åldrig cypress, och platsen såg så lugn och fridfull ut. Med längtan i sitt lidande hjerta nalkades fremlingen den afskilda grafven.

”Du har funnit ro, okände,” sade han på svenska och böjde sig ned för att läsa skriften på grafven. Der stod äfven på svenska endast dessa ord:

”Rudolph Berg,

född

den 11 Junii 1802,

död

den 6 November 1839.”

”Rudolph Berg!” upprepade fremlingen häftigt upprörd och med dödsbleka kinder; blott med möda förmådde han hålla sig uppe vid trädets stam. ”Rudolph Berg, min dödsfiende, min lyckas mördare, är det så jag återfinner dig? Har den sällhet, du röfvat ifrån mig, ej bringat dig bättre frukt? Dock, du har lidit ut, du står nu inför den domaren, som allena kan läsa i menniskohjertat och som vet, hvad straff du förtjenar; mig tillhör således ej att dömma utan att glömma och förlåta, om jag sjelf vill hoppas att bli förlåten. Hvila då i frid! Du gjorde mig mycket ondt, men det fanns en tid, på vilken du var mig kär och vid minnet af denna tid förlåter jag dig!”

”Leonhard Lindmark!” utropade härvid en röst helt nära och Verner framträdde till grafven. Han hade obemärkt af den andre inträdt på kyrkogården och nalkades sagta grafven; ty med förvåning varseblef han fremlingen, som föregående dagen väckt hans uppmärksamhet. Med obeskriflig undran såg Verner den andres djupa rörelse, men då hans utrop, så sorgligt och fullt af grämelse, men äfven af mild och kärleksfull undergifvenhet, nådde hans öra, föll som på engång fjellen från hans ögon och han igenkände fremlingen.

”Leonhard Lindmark!” upprepade Verner och räckte sin hand åt fremlingen.

Denne mottog den ej, utan stirrade förvånad på den talande.

”Det var en tid som jag kallades så,” sade han omsider sagta och långsamt, ”men denna tid är nu förbi.”

”Hvarföre har ni aflagt er faders namn?”

”Emedan detta namn var mig en plåga,” sade mannen bittert, ”emedan det uppväckte i min själ minnen af en tid, lycksalig, men kort och för alltid flyktad. Men hvem är ni unge man,” frågade fremlingen misstroget, ”hvem är ni, som känner mig, mitt språk, och kanske mina öden?” tillade han med en forskande blick.

”En landsman och vän,” sade Verner och räckte ånyo handen åt den bleke fremlingen, som var ingen annan än Elisabeths olycklige make.

”En vän!” upprepade Leonhard mildt, men vemodigt. ”Det var länge se’n jag hörde det ordet, eller sett någon, som varit det för mig; och om jag också betviflar det sednare, kan jag dock helsa er med tillgivenhet såsom det förra,” med dessa ord skakade han vänligt Verners hand.

”Och dock skall ni snart kalla mig så,” utropade Verner gladt och besvarade hans handtryckning, ”ni skall kalla mig så, ty jag vill och kan bringa er en stor glädje.”

”Jag betviflar det, ty glädje har jag ej på länge egt och i er magt, unge man, står ej att bringa mig den.”

”Men om det stode? Om jag sade er, att ni ännu kan och bör bli lycklig, att allt är förvandladt igen, skulle ni ej tro mig då?”

”Gäckas icke med mig, okände!” sade Leonhard med darrande röst och dödsbleka kinder. ”Du känner ej hvad jag lidit, vet ej hur jag försakat allt hopp om sällhet och huru jag skulle kunna hämnas på den, som ville gäcka mig med dess tomma irrbloss. Var derföre tyst och reta ej djefvulen i min kropp.”

”Jag gäckas ej,” sade Verner fast och högtidligt; ”inför Gud, den evige, svär jag, att mina ord äro sanning och att jag kan och vill bevisa det, om ni följer mig till mitt qvarter.”

”Hvem är ni då?” frågade Leonhard och betraktade Verner förvånad och misstrogen, ”hvem är ni som så vill trösta mig?”

”Mitt namn vill jag säga er sedan. Tro mig blott nu och följ med.”

”Nej, jag kommer ej,” sade Leonhard och stod qvar orörlig, och med mörk blick. ”Jag vill veta ditt namn frestare, om du är från himmelen eller afgrunden.”

”Nå väl då envise,” utbrast Verner otåligt men ändå leende, ”jag måste väl då säga er mitt enkla namn, på det ni tydligen måste inse, att det ej kan göra anspråk på att härstämma hvarken från det ena eller det andra stället, utan helt enkelt räknar sina anor från jordens grus. Jag heter Verner, och om ni påminner er, torde ni kanske ihågkomma en hedersgubbe till handlande med samma namn i er födelsestad. Denne man, Gud fröjde hans själ, var far till mig, och han som slumrar under denna sten, var en af mina slägtingar. Jag följde honom hit till detta fremmande land, ty han trodde sig finna helsa här, men fann döden. Frid öfver honom, ty stor var hans skuld, men hans ånger var ändå större och han dog som en botfärdig syndare!”

”Ja frid öfver honom!” sade Leonhard rörd, ”han gjorde mig obotligt ondt, men jag vill ej förbanna honom.”

”Nej förbanna honom ej! Han var kanske lättsinnig, svag och straffvärd, men han var äfven ädel, och hvad i hans förmåga stod, har han gjort för att försona sitt brott. Och nu, när ni känner mitt namn, tvekar ni väl ej att följa mig, på det jag må kunna bevisa er sanningen af mina ord.”

Leonhard log vemodigt och tryckte den unge mannens hand. Stumma vandrade de sida vid sida tillbaka till det hotellet, der de båda bodde. Sittande i samma soffa, der Rudolph få veckor förut hade utandats sin sista suck, emottog Leonhard tvenne bref, dem Verner räckte honom, i det han med rörd stämma sade:

”Det gläder mig att så snart vara i tillfälle att till er öfverlemna dessa bref, till min omsorg anförtrodda af tvenne för mitt hjerta dyrbara personer. Jag vågade ej hoppas att så snart träffa er. Måtte dessa bref innehålla de underrättelser, och den tröst ert hjerta önskar och törstar efter! Jag tror det, ty med innerlig öfvertygelse bådo mig båda dessa personer framföra till er den försäkran att allt var förvandladt och att ni kunde bli lycklig om ni ville.”

Leonhard skakade hufvudet tviflande. Stum emottog han de båda brefven.

De båda brefven.

”Sörj icke mer, de fly bekymrens tider

Och snart är minnet öfrigt blott,

Det gifs ett mål för allt hvad hjertat lider,

Och hvarje plåga gränsor fått.”

Granberg.

Leonhard tog brefven. Med en hastig blick öfversåg han utanskriften på dem. Den ena stilen var honom fullkomligt fremmande, den andra svag, ojemn och darrande, framkallade en dödlig blekhet på hans insjunkna kinder. Häftigt sjönk handen med brefvet igen och han satt längre orörlig med hufvudet lutadt mot bröstet. När han upplyftade det om en stund, var han ensam i rummet, Verner hade lemnat honom. Med en stilla suck återtog han brefvet, bröt det och läste följande, med svag och darrande hand skrifna, och om djup rörelse och ånger vittnande ord:

”Jag borde icke våga vända mig till dig, dig som jag så grymt gäckat på allt det käraste, du egde i lifvet; jag borde ej ens i skrift göra det, ej påminna dig om den usla varelse, du engång kallat vän och broder. Icke skulle jag heller gjort det, om jag ej hoppats att derigenom, om också blott till en ringa del, godtgöra hvad jag brutit emot dig. Detta hopp, och längtan att erhålla lugn och tröst i den stund, som ej är långt borta, är det som gifvit mig mod att så träda inför dig med alla mitt hjertats djupaste hemligheter afslöjade, och jag ber dig i hennes namn, som vi båda tillbedt, att lyssna med tålamod till mina ord och tro dem; de äro sanning, helig, lefvande sanning, ty på grafvens brädd med döden i hjertat kan och vill jag ej bedraga dig.”

”Min ungdom känner du, känner det varma band, som så fast, så oupplösligen tycktes förena oss; men hvad du ej känner, var den djupa, till dyrkan gränsande kärlek, som jag bar i mitt hjerta för allt skönt och herrligt, vare sig i natur, i handling eller hos menniskor och djur. Det var denna känsla som fästade sig så djupt i mitt sinne och som förenade oss båda, ty tro ej, att det endast var af tacksamhet för mitt lifs räddning, jag höll dig kär; ack nej! det var för den skönhet, jag såg i din modiga, sjelfuppoffrande handling, jag så innerligt älskade dig. Och dock var äfven lifvet mig kärt då ännu, ty endast den trötte brottslingen, den, hvars hjerta varit hårdt snärjdt i syndens bojor, längtar efter befrielsen; det känner jag för väl, för väl!”

”O att du ej hade räddat mig! Hvarföre ryckte du ditt lifs onde engel ur den kalla, våta grafven? Hvarföre skulle du locka tillbaka den djefvul, som så skoningslöst krossat din sällhet? Ack! ....

”Men då var du mig dyrbar; min tillgifvenhet var så varm, så innerlig, jag tyckte mig kunna för dig uppoffra lifvet och allt det käraste, det hade att bjuda, och likväl ... Menniskohjerta! du är ett eländigt, ett illfundigt ting, dina fastaste föresatser kullslås, dina innerligaste, bästa känslor fördunsta! Eländigt!”

”Jag återsåg dig efter en mångårig skiljsmessa. Vi hade båda under tiden blifvit män. För dig hade lifvet visat blott sin blomstersida; jag deremot hade pröfvat svikna förhoppningars bitterhet, och denna känsla hade gjort mitt väsen sträft och kallt, under det elden i det inre blott flammade dess högre. Då, mera än någonsin, längtade jag efter ett hjerta, som kunde fullt fatta och dela mina känslor, ett hjerta, vid hvilket jag lugnt och tryggt skulle kunna hvila. Jag längtade efter ett föremål att älska och tillbe, ett som varit mig det käraste på jorden, hvilket jag kunnat vörda och lefva för.”

”Med dessa känslor såg jag din maka och i henne den drömbild, som ständigt kringsväfvat mig vaken eller sofvande. Hvad mitt hjerta kännt och anat skönast, det såg jag allt hos henne förkroppsligadt. Från första ögonblicket tillbad jag henne, dock dolde jag sorgfälligt både för mig och andra denna känsla. Men jag var svag, jag kunde ej se och ej låta bli att se henne, och för hvarje gång blef hon mig dyrare, heligare, tills i en obevakad stund, en stund af mägtig frestelse, det första ord af kärlek gick öfver mina läppar. Förbannade vare dessa ord, denna stund, i evighet förbannade!!”

”Ännu älskade jag dig dock. Men steget engång taget på syndens väg, kan icke tagas tillbaka; ifrån den breda helvetes stråten är det så svårt att återvända, ty fram eller åter skall det bära, men stanna får man ej; man måste, måste gå till målet, envar det än må vara ställdt.”

”Och jag gick, men med döden i hjertat, fast det brann af en besvarad kärleks salighet. Jag var så låg, så sjunken i mina egna ögon, att lifvet blef mig tungt och vämjeligt. Men derunder tillbad jag dock henne allt högre och högre, och dolde för hennes skuld de qval, som tärde mig; ty också hon led. Jag sökte försona henne med sin ställning, men det lyckades aldrig, och kanske blef hon derigenom endast dyrbarare för mitt hjerta, ty högre lågade för hvarje dag min kärlek, ehuru jag med smärta såg de förebråelser, hon ständigt gjorde sig sjelf.”

”Vid denna tid var det, som du lät utöfva hämndens kall emot mig. Denna handling så rättvis, så välförtjent, uppväckte likväl bitterhet i mitt hjerta och slöt det för dig. Du hade tagit igen ditt lån, då du så obarmhertigt fråntog mig helsa och kraft och lemnade mig ett eländigt rof för sjukdom och plågor. Från denna stund var allt qvittadt oss emellan och jag ingenting dig skyldig numera. Utan förbehåll lemnade jag fritt rum åt min kärlek, men hon förblef mig likväl alltid helig. Nu ville jag alldeles röfva lyckan ifrån dig och en engel för mitt sjuka hjerta, jag ville skilja er åt och dervid vinna en maka, sådan jag kunde tillbe; men denna plan strandade emot hennes bergfasta vilja, hennes renhet och oskuld, ty oskyldig var hon, trots allt och vid allt, som är heligt, i himmelen och på jorden. Hon ville ej slita bandet emellan er, sade hon alltid, ty det var dig, och endast dig hon tillbad i sitt hjerta, ehuru jag ej då kände det. Du sjelf skulle vara den, som skulle uttala skiljsmessans dom mellan dig och henne; sådant var hennes beslut. Men jag kände dig så väl, jag visste att detta ord aldrig skulle gå öfver dina läppar, och då — ja då önskade jag dig döden, önskade, att du legat djupt ned i jorden; ty du stod ju i vägen för min kärlek, denna kärlek, som uppslukat alla de ädlaste känslorna i min själ. Jag var blefven eländig och usel, din stränga hämd hade krossat hela min bättre varelse. Du blef mig vidrig, förhatlig, du som jag fordom så högt älskade.”

”Med rysning förbigår jag nu den sorgliga händelse, som för evigt skiljde henne och mig, som öppnade hennes ögon, blott för en kort tid förblindade af en falsk synvilla, den hon tog för kärlek, men som endast var ett sken deraf. Du får tids nog erfara denna händelse, om du ännu finnes bland de lefvandes antal, och en gång återser ditt hemland, eller någon röst derifrån når ditt öra, i hvilken vrå af den vida verlden du då än må irra. Jag ville blott säga dig, att hvad du än må känna vid denna underrättelse, så låt det bli blott jag, som träffas af din rättvisa förbannelse, ty jag, endast jag, är den skyldige. Må mig ensam drabba all förbannelse, allt straff och hennes skuldfria hufvud skonas! Ty heligt svär jag, att hon intet felat, intet brutit, utom sin svaghet, om den är ett brott, och du bör, du skall sätta tro till mina ord, en döendes ord!”

”Och nu, nu återstår mig blott att besvära dig att återvända till henne, som trånar af längtan efter dig. Hvarföre skulle du försaka den lycka, som vinkar dig och som du ännu så fyllt kan njuta? Hvarföre sluta hjertat för den felande, men ångerfulla makan, dig ännu lika värdig som fordom? Aldrig skulle jag yttra dessa ord till dig, om jag ej vore på grafvens brädd, men med döden i hjertat blir man ödmjuk, och en längtan uppstår att försona om möjligt sina brott. Också jag vill försona hvad jag brutit, om det låter göra sig, och denna brinnande önskan gör, att jag kan hoppas förlåtelse i ett annat lif.”

”Mitt hopp är, att detta bref måtte finna väg till dig och att dess ord kunde sprida ljus och tröst i din själ; ty nu i dödsstunden har mitt hjerta veknat och den fordna barndomsvänskapen har återtagit sin heliga plats deri. Gerna och fullkomligt förlåter jag dig din grufliga hämd och erkänner att den ej var orättvis. Mycket har jag brutit, men blifvit mycket straffad också. Men nu, nu i dödsstunden, uppfyller ett mörkt tvifvel min själ; det förefaller mig, som om du ej skulle varit den, som hämnats på mig, som om jag oskyldigt anklagat dig. Är det så, huru mycket har jag ej då felat emot dig? Mot dig har jag felat, aldrig emot någon annan, och detta bör till en del försona min misstanke. Snart skall allt detta bli mig uppenbart, och för hvad jag brutit, skall straffet drabba mig. Måtte du förlåta mig, såsom jag dig!”

Brefvet sjönk ur Leonhards hand och han böjde hufvudet ned mot bröstet. ”Frid med dig,” suckade han, ”måtte du vinna förlåtelse i den andra verlden, såsom du vunnit den af mig äfven för din olycksaliga, ehuru falska misstanka!”

Länge förblef han tankfull och ville ej komma sig till att bryta det andra brefvet. Omsider sprang sigillet och efter en snabb blick på underskriften läste Leonhard följande:

”Broder! — Låt mig kalla dig så, ty alla äro vi ju bröder inför Honom, som ransakar hjertan och njurar. — Broder! länge har jag hoppats, länge bedit, att den stund måtte komma, som nu är inne då din blick hvilar på de ord, jag skrifvit; ty jag betviflar ej att du ju icke djupt känner sanningen af dem, att de icke återföra friden och glädjen till ditt arma, ack så länge fridlösa hjerta; jag betviflar ej, att ju Gud icke styr det så, att dessa rader finna dig ehvar du än må irra i den vida verlden, o! måtte de då vara rösten, som kallar och beder dig återvända till de kära, du här lemnat.”

”Återvänd, o återvänd till henne, som du så högt älskat, till henne, som utgjorde din himmel på jorden! Tro mig! Ännu förtjenar hon hela din kärlek och kanske högre än fordom, ty hennes hjerta, luttradt genom lidande och ånger, är så rent, så oskyldigt, som ett barns i denna syndiga verld; hennes själ har vändt sig till Honom, som allena kan hjelpa, och brinnande böner beder hon natt och dag, att Han måtte bevara dig och föra dig åter till hemmet, på det hon genom sin oändliga kärlek måtte utplåna minnet af sina förbrytelser. Huru ofta i nattens mörker, då hon trott sig vara obemärkt, har jag icke hört henne gråta och bedja så, att det kunnat röra en sten; bedja, att du måtte återvända, på det hon ännu skulle kunna visa dig sin återväckta kärlek, denna kärlek, som aldrig varit slocknad; ty det var blott en mörk, olycksalig skugga, som smög sig emellan er, och nu, då den är borta, strålar kärleken i fördubblad glans och styrka. Men hon känner djupt sitt felsteg och vågar icke vända sig till dig med en bön att återvända; hon beder derom, men hon vågar icke hoppas, vågar icke ens nämna denna önskan, och det är henne ovetande, som jag sänder dessa rader ut i verlden att söka väg till dig. Låt ej deras bön förklinga ohörd, tillslut icke ditt hjerta för den sällhet, som ännu väntar dig; låt ej verldens dom skilja åt det Gud förenat och glömm ej, att ”en menniska kan falla sju resor, men dock stå upp igen.”

”Mycket har du lidit, mycket älskat och blifvit älskad också, och i din kärleks namn besvär jag dig att glömma och återvända till henne. Hon vågar icke hoppas derpå, men i hennes hjerta har jag läst denna önskan. Derföre beder jag: kom igen till den du fordom älskade; slut henne åter till ett hjerta, som klappar för henne, och du skall ännu engång finna sällhet på jorden. Hon har varit en pligtförgäten maka, en kall mor, en menniska, som glömmt sina eder; hon har syndat mycket i himmelen och på jorden; men hon har mycket ångrat också, och hennes bittra tårar hafva rentvagit hennes själ. Ännu kan hon hoppas nåd af Honom, som ensam dömmer oss, och du, du skulle icke förlåta? Ack ja! det skall, det måste du, om du hoppas sjelf få nåd. Du skall återvända till henne, som varit och förblir din maka, och I skolen åter bli lyckliga, ty jag känner er båda och mitt hopp skall icke svika. Men du måste skynda, ty här väntar dig en vän, som länge beredt sig till den sista vandringen, och han får ej dröja säger honom en känsla, som icke bedrager; men han vill ej gå, innan han fullbordat sitt sista varf på jorden, innan han beredt sällheten åt en varelse, honom kärare än lifvet och allt hvad det eger skönast. Kom derföre! Skynda! Förakta ej min kallelse; ehuru svag, tror jag och hoppas att det blir mig gifvet att åter förena er, ni båda mitt hjertas älsklingar. Dröj icke! Kom, o kom snart, eljest blir det försent!”

Ferdinand.

Leonhard sjönk på knä. ”O, min Gud, min Gud!” suckade han andaktsfullt och djupt upprörd, och för första gången, efter årslånga qval, fugtades hans ögon af tårar; ”o, är det sannt, är det möjligt, att denna sällhet ännu är mig sparad. Hvad är då allt mitt lidande, alla mina qval emot den!”

Han hörde en rörelse i rummet och vände sig om. I dörrn stod Verner.

”Kom, att jag måtte få omfamna dig, du himlasändebud!” utbrast Leonhard i det han räckte armarna emot honom, Verner sjönk till hans bröst.

”Nå nu följer ni mig väl?” frågade han rörd.

”Ja i dag, i detta ögonblick!” sade Leonhard ifrigt och sprang upp. ”Jag skyndar mig att iordningställa allt hvad till afresan hörer.”

”Jag har redan gjort det.”

”Huru?”

”Underättad om brefvens innehåll af mina båda vänner, då de anförtrodde dem åt mig, har jag ej betviflat, att ju icke utgången skulle blifva den, som den blef, och derföre skyndade jag mig att iordningställa allt, medan ni läste, och efter ett par timmar kunna vi lemna Nizza och anträda återresan till vårt kära Finland.”

Rörd tryckte Leonhard den unge mannens hand.

Försoningen.

”Det ges ett land der ögat aldrig gråter,

Der hjertat aldrig hatar, blott förlåter.

O! låt mig hoppas att få se dig der!”

Lindegren.

Mörk skymning herskade ute, men i det rum, der vi inträda, brann en dunkel lampa, och den starka lukt af medikamenter, som möter oss der, gör att vi genast inse, det vi kommit i ett sjukrum. När vi nogare se oss om, varsebli vi en blek, lutad gestalt med aftärda, nästan oigenkänneliga drag, hvilande på en säng, invid hvilken en ung qvinna sittande med ett barn, en liten flicka på sina knän, och båda, med ett omisskänneligt uttryck af kärlek och tillgifvenhet, tysta betraktande den sjuke, som ligger der, med slutna ögon och tungt rosslande andedrägt.

”Hvad är klockan?” frågade han omsider, knappt hörbart och öppnade till hälften sina dunkla ögon.

”Fyra,” ljöd det milda svaret.

”Fyra! Och det är så skumt! Men det är väl mina ögons fel. Min blick börjar redan fördunklas, slutet nalkas, tror du ej det, Elisabeth?”

”O nej, nej! Tala ej så, du kan inte vilja lemna mig ensam i en verld, som föraktar mig; du kan icke vilja lemna mitt barn, som du så högt älskat.”

”Tviflar du på min tillgivenhet?” frågade den sjuke sagta; ”Ack gör det ej Elisabeth. Du är mig kär, ja kärare än jag kan nämna, men Herren kallar mig och jag måste lyda. Dock lemnar jag dig icke ensam. Jag ville ej gå bort, utan att gifva dig en vän, till hvilken du kunde fly i sorg och nöd och frestelse, och det var min fröjd att hoppas på detta ögonblick, då jag finge sluta dig intill hans hjerta. Men mig blef ej denna glädje gifven, ty jag går kanske bort utan att återse honom; du deremot skall göra det och bli lycklig ännu engång; denna tro är fast och lefvande hos mig.”

Han tystnade och låg en stund med slutna ögon. Omsider öppnade han dem åter och sade med ännu svagare stämma i det han fattade Elisabeths hand och sagta tryckte den:

”Jag känner, att min stund nalkas. Är här ingen utom ni?”

”Nej ingen, endast jag och Helena.”

”Skall jag då dö utan att se honom,” sade Ferdinand, icke utan att lindrigt knota. ”Fall på knä, Elisabeth, och du, barn, och bedjen med mig att jag måtte få lefva en liten tid ännu.”

Fulla af andakt knäböjde Elisabeth och hennes dotter och bådo en brinnande bön för den trogne vännens lif. Med sagta röst upprepade han deras ord och hans ögon hvilade med ett uttryck af innerlig kärlek på dem båda. Men hastigt blef blicken irrande och orolig; det var som om den sökt något annat föremål att fästa sig vid, men förgäfves. Då rycktes dörren häftigt upp och en man syntes på tröskeln. Med ett utrop af outsäglig fröjd, blandad med smärta, ville han störta fram i rummet, men då framskyndade hastigt en annan gestalt och höll den förra tillbaka, i det en ängslig röst sade:

”För Guds skull besinna er! Det kunde kosta tvenne lif.”

Vid mannens utrop spratt Elisabeth till och vände sig om; äfven den sjuke reste sig litet och en stråle af glädje flög öfver de drag, på hvilka döden redan tryckt sin stämpel. Dödsblek, med flämtande andedrägt och stirrande blick, såg Elisabeth bort till mannen, som ville slita sig lös från den andres hårda tag och ila fram; han syntes henne lik en vålnad. Känslolös stod hon stilla, tills den döende häftigt fattade henne hand och med stark och klar stämma sade:

”Qvinna, fall ned till den mannens fötter, och bed, med de ord, ditt förkrossade hjerta föresfäfvar, honom om tillgift får hvad du brutit. Det är din man.”

Då, på engång, som om tungans band blifvit löst, sjönk Elisabeth ned till sin olycklige, fordom och nu åter så högt älskade makes fötter och bad med ångerfull, skälvande stämma: ”Förlåt, o förlåt, förlåt!!”

Mildt och ömt böjde Leonhard sig ned till den bedjande och slöt henne till det hjerta, som aldrig kallnat för henne. Huld och god reste han upp den ångerfulla och bar henne till en soffa, och der, med den alltid så högt älskade tryckt till sitt bröst, gret han tårar, på engång ljufva och smärtfulla.

Med ett leende af outsäglig fröjd låg den sjuke stilla, betraktande den rörande taflan. Tacksamt ihopläggande sina händer, suckade han sagta: ”Herre, nu låter du din tjenare fara i frid!”

Sen den första rörelsen gifvit sig, såg Leonhard upp och hans blick föll på Helena, som ännu knäböjde med ihopknäppta händer och full af undran betraktade fremlingen som hon ej mera kände.

”Mitt barn!” utbrast han, störtade fram till flickan och slöt henne med innerlig kärlek till sitt varma fadershjerta. ”Mitt barn! Min Helena!”

Blickande honom djupt i ögat, slog Helena sina armar innerligt kring hans hals och sade: ”Du är då pappa! O så är du då åter hos oss och lemnar oss ej mera! Eller huru? Vi ha så saknat och gråtit öfver dig, mamma och jag, och bedt Gud, att du skulle återvända, och den gode Guden har hört vår bön efter du kommit igen.”

”Ja jag är återkommen,” sade den djupt rörde fadren. ”O min Gud, välsigna du mitt barn! Men hvar äro de andra?” och han såg frågande omkring sig.

Denna fråga kändes som ett dolkstygn i Elisabeths arma hjerta, hon vacklade och sjönk på knä med hopknäppta händer, å nyo stammande: ”o förlåt, förlåt!”

”De ha gått den väg, vi alla skola gå,” afbröt den sjuke lifligt, i det han reste sig från bädden.

”Döda således!” sade fadren sorgligt.

”Ja döda genom min vårdslöshet! utbrast Elisabeth; ”o till alla mina brott kommer äfven det, att jag varit mina barns mörderska.”

Vid dessa ord bleknade Leonhard djupt och stirrade förskräckt på den knäböjande. En rysning skakade honom, men den sjuke reste sig och sade med klar och tydlig, ehuru svag stämma: ”Det är hennes djupa ånger, som talar så, men om du ej betviflar sanningen af mina ord, en döendes ord, så var öfvertygad, att hon ej är saker till deras död, utan Han ensam, som afmätt alla varelsers lifslängd, har kallat dem till sig; och väl dem som fått gå dem vägen, innan synden ännu hunnit göra den trång och törnbesådd. Derföre Leonhard, sörj ej, utan gläd dig åt dina barns lycka, en lycka, som jag snart hoppas få njuta också. Lef och gläd dig, njut af den sällhet, som af Gud blifvit sparad åt dig, bered din makas, ditt barns och alla deras sällhet och lycka, som komma i din väg! Glöm det förflutna och lef blott för det tillkommande!”

Det låg en så innerlig bön i den döendes ord, att den smälte Leonhards själ. Djupt rörd, böjde han sig ned öfver sin knäböjande maka, och slöt henne till sitt bröst sägande innerligt:

”Allt är glömdt och förlåtet! Ifrån denna dag skola vi börja ett nytt lif!”

Med blickar, i hvilka redan syntes ett återsken af öfverjordisk fröjd, låg den sjuke betraktande de båda makarna. Sedan vinkade han dem till sig, med ömhet slutande deras händer i sina, och talade med matt stämma sålunda: ”Gud har varit god och barmhertig emot mig, som han är det mot alla; Han har låtit mig upplefva detta ögonblick, som jag så innerligt efterlängtat, och Hans heliga namn vare derföre prisadt evinnerligen! Ni ären försonade och förenade åter, ni båda, som jag älskat så högt, och intet skall åtskilja er, det säger mig en inre röst. Mitt värf är således slutadt på jorden och jag kan nu, utan oro och med fröjd, följa döden, som redan länge stått kallande vid min hufvudgärd. Men innan jag går den väg, ni kanske ej så snart beträden, vill jag ännu engång tala sanning och uppenbara en känsla, som jag under många, långa år begrafvit i djupet af min själ. Elisabeth, min vän, min syster! Vet då, att jag älskat dig varmt, innerligt, outsägligt, mera än man älskar mor, far och syskon, högre, annorlunda. Jag har sörjt deröfver, jag har bittert gråtit, men denna brottsliga, ehuru så rena kärlek, har jag ej kunnat utplåna ur mitt hjerta, den qvarlefde der, oaktadt all kamp och strid. Denna känsla, som jag fördömt, men ej förmått besegra, har varit masken, som gnagit på mitt lif, och som i så unga år för mig i grafven. Men nu, med döden i hjertat, nu först inser jag klart och tydligt, att jag misskännt mig sjelf, att min kärlek varit, ehuru olåflig, ren, stark och alltuppoffrande, och derföre kan jag nu, innan jag går, öppna mitt hjerta för dig och utan skuld bekänna, att jag älskat dig, sen våra barnaår; ej med samma lugna syskonkärlek som du, utan högre. Tidigt inseende skilnaden i våra känslor, lärde jag mig likväl att kufva mina, och det högsta, jag sedan eftersträfvat, var, att bli din vän, din beskyddare emot allt ondt, mot hvilket det stod i min magt att värna dig. Troget har jag, enligt min svaga förmåga, sökt uppfylla detta kall; jag har varit din bror; men nu behöfs jag ej mera, nu är min rol slutad, nu får jag gå, ty min tid är kommen. Derföre: lefven väl! lefven för hvarandra och ert barn; lefven så, att ni kunna återfinna hvarandra engång der oppe, ofvan stjernorna, hos den allgode, all kärleks urkälla. Och under årens lopp, när minnet försvagas: egnen stundom en tanke af kärlek åt honom, som var er trognaste och varmaste vän. Och nu! låten mig sluta er till mitt hjerta alla tre! ... Gud välsigne er! ... misströsten ej! ... hoppas ... man kan falla ... men ... stå upp ... igen.”

Den kärleksfulla stämman tystnade, ögonen slötos, och med ett leende af outsäglig fröjd, utandades Ferdinand sin sista suck.

Slutet.

”Nu är det slut!”

Dagar kommo, dagar gingo, allt var som förr, men dock hur annorlunda? Leonhard och Elisabeth älskade hvarandra åter, som fordom, kanske ändå högre, och ändå voro deras blickar dystra, deras kinder blekare och leendet mera sällsynt på deras läppar; det var en hemlig smärta, som tärde på deras hjertan, men båda tego och dolde den sorgfälligt för hvarandra.

En afton, några månader efter Ferdinands död, satt Elisabeth åter som vanligt ensam vid fönstret i sin kammare och blickade tankfullt ut i rymden. Då nalkades henne någon, som med en öm smekning tryckte hennes hufvud till sitt hjerta och ett par varma läppar vidrörde lätt hennes panna. Förvånad såg Elisabeth upp, det var hennes make, som med en öm blick såg in i hennes vackra, blå ögon, hvilka nu stodo fulla af tårar.

”Elisabeth, min vän,” sade Leonhard kärleksfullt, men sorgligt, ”du gråter. Det är något, som du saknar. Vill du icke öppna ditt hjerta och säga mig, hvad det är?”

”Ack!” svarade hon vemodigt, ”visst sörjer och saknar jag djupt något, som jag aldrig, aldrig mera återfår.”

”Och det är?”

”Din för evigt förlorade aktning, som jag fordom åtnjöt,” sade Elisabeth sagta och gömde hufvudet vid sin makes bröst. ”Jag har ej förtjenat bättre, men ack, jag kan ej lefva den förutan.”

”Nå väl!” sade Leonhard med klarnad blick. ”Långt, långt bortom hafven finns ett land, fritt och lyckligt så mycket man kan vara det på jorden. Der har jag beredt de mina en hamn, väl trång, men lugn och stilla. Vill du följa mig dit? Der skall intet förakt störa vår frid, der skola vi lefva lugnt och lyckligt för hvarandra och vårt barn. Vill du följa mig dit?”

”Ack ja! Tag mig med! Gör med mig, hvad du vill, blott jag aldrig behöfver lemna dig mera. O, jag är så ovärdig din kärlek.”

”Säg icke så! Vi äro alla svaga. Hvem är den bland alla jordens barn, som ej kunnat falla, om han blifvit frestad? Men få äro de, som kunna resa sig eller fallet, och uppstå renare än förr.”

Och de lemnade sitt fädernesland och man har aldrig hört något om dem sedan. Menniskorna beklagade Leonhard och fördömde Elisabeth, men Leonhard var lycklig, och Han som sade: ” den utan skuld är han kaste första stenen,” Han bad for Elisabeth, som för oss alla.

Slut.

Eftertal.

Genom företal plägar man anbefalla ett arbete af värde i allmänhetens bevågenhet, ehuru ett sådant knappast behöfver något tal alls; ty det talar tillräckligt för sig sjelft. Men ett arbete, sådant som detta, borde då, mätt efter samma måttstock, egenteligen vara försedt både med för- och eftertal, för att sålunda i fullt harnesk kunna bjuda motståndarne spetsen. Dock torde all fruktan vara öfverflödig, då det gäller ett så ringa arbete som detta, hvilket utan de ringaste anspråk framträder i dagen. Blott ett barn af lediga stunder, ett hastverk, begär det att icke bättre anses. Skulle dock någon välvillig läsare, emot all förmodan, ibland det öfriga gruset finna, om ock blott ett korn gull, skall det icke glädja någon högre än

Författarinnan.