Produced by Jari Koivisto
RAN
En dramatisk dikt
af
WILHELM PETERSON-BERGER
Iduns Kungl. Hofboktryckeri, Stockholm 1898.
till
Fredrik Vult von Steijern
i namn af det vi båda älska och tro på
med tack och tillgivenhet
från författaren.
PERSONER:
STEN FOLKESSON, herre till Solö.
RIKISSA, hans husfru.
INGRID, deras dotter.
WALDEMAR, Ingrids trolofvade riddare.
ULF TUVESSON, riddare.
MÅRTEN PREST.
BENGT, Waldemars vapensven.
Gäster, folk och knektar på Solö.
RAN.
RANS TÄRNOR.
I
En nejd, dold af gråa dimmor.
Sommarnatt i daggryningen. Vid den första svaga morgonljusningen börja
RANS TÄRNOR osynliga i töcknet, att sjunga:
Upp ur de dunkla dvalornas rike
stiger strålande dag.
Jordens söner och döttrar börja
åter sin rastlösa, blinda, gäckande
lyckojagt,
medan vi, den silfverne fraggans
bubblor på tidens flyende bölja,
ögonblicksalferna,
hvila i ljuflig ro och skåda
leende all deras maktlösa id.
Våra äro de, slafvar de föddes! Söker än deras tanke famna verldsalltets vidder, stormar än deras djerfva vilja upp mot oändligheten, där all tidens trånad förtvinar och de heta begären dö, sjunka de dock, när vi dem locka åter till jorden neder, låta sig fängslas af fägrings makt, sänkas i sinnenas sällhetsrus, bländas af glittret från flyktiga formers evigt böljande haf.
Det ljusnar allt mer.
Vi äro glittret, vi äro böljorna. Ve den dåre, som vågar att trotsa, vägrar att lyda vårt lockande bud! En ked af lidanden länkad jordelifvet honom skall varda. Rassla hon skall med en klang af tandagnisslan och snyftande stön, när hans sjudande blod
våndas vildt i försakelsens fängsel.
Tvåfaldt ve den vansinnige, som en gång bunden i våra garn och kysst af vår drottnings läppar, vänder åter till det som han svek! Vägen går öfver lik. Dödens han är.
Dimmorna ha nu skingrats och ljuset vuxit så i styrka att hela nejden kan tydligt urskiljas. Man ser en mindre hafsvik; på dess bortre strand Solö slott, på den hitre en väg, som leder dit rundt viken. Ute i vattnet en stenhäll. Invid land en båt.
TÄRNORNA, hvilande kring stenhällen, vaggade af vågdyningar, fortfara att sjunga:
Nej, I jordens söner och döttrar, lyssnen lydigt till våra lagar, ljufva som sånger i sommarnätter, starka som hafvets hvälfvande vågor! Födde I ären att lyssna och le, födde att tjusas och rusas.
Hör!
Morgonvinden nalkas.
Se!
Ljuset jagar på brinnande vingar
fram i det blå,
tänder blommande färger och toner.
Det skiner och skälfver och svingar,
ytans yrande böljelek klingar,
dallrar och dansar i darrande ringar,
doftar och lyser.
Och buren däraf
ilar lyckan fram öfver brusande haf,
fram emot jordbarnens strand
för att fångas och fly
eller hägra i sky
eller dö mellan trånande armar.
RAN stiger upp ur djupet. Sittande på stenhällen talar hon till tärnorna:
Lättare är väl att sjunga om skenets skimrande välde än att med sjungande skingra de lurande farors hot. Vakten Eder, I glömska och glädtigt glammande tärnor att kufvande kraft ej lägger oss fångna för fiendefot.
TÄRNORNA
Drottning, ditt ord
med oro vi tyda.
Vi längta att lyda.
Drottning, befall!
RAN
Den jordens son, som ej dåras af lismande syner och sånger, men lär dem, kan själarne lyfta med skönhet ur villornas band. Vår makt af hans styrka blir stulen. Hans ord oss tvingar att tjena det andra skenet, som sanning är kalladt i själarnes land.
En skald skall han nämnas på jorden och stor den gerning, som bygger af tankar och bilder och toner en fager frihetens skans. Mot skaldernas slägte står striden; i dem vi verlden besegra. De först af alla må falla för hågringens frestande glans.
TÄRNORNA
Drottning, ditt ord
med oro vi tyda.
Vi längta att lyda.
Drottning, befall!
RAN
Där i Solöborgens salar dväljes redan mången gäst Riddarns unga dotter firar stolt i dag sin bröllopsfest
Fjärran från han rider, hennes bålde brudgum. Leden lustigt lider under gångarns traf. Men i skaldehågen skönhetslängtan leker skiftande som vågen på mitt vida haf.
Hastande hitåt han nalkas
arla på sin brudgumsfärd.
Våra sånger skall han höra.
Må han då af dem bli snärd.
Sjungen, sjungen, mina tärnor,
hafvets skönsta melodi!
Når han målet, icke längre
han af oss kan dårad bli.
Ty vid brudens sida skall hans blick med glädje men befriad glida öfver all vår lek. Än som sol på vågen grannt hans drömmar spela. Skiftande är hågen, ungdomsvarm och vek.
TÄRNORNA
Hastande hitåt han nalkas arla på sin burdgumsfärd. Våra sånger skall han höra. Må han då af dem bli snärd. Sjungom, sjungom, systrar kära, hafvets skönsta melodi! Når han målet, icke längre han af oss kan dårad bli.
Dyka under det följande sakta ned i djupet.
WALDEMARS röst på afstånd, närmande sig.
Hallaho!
Hej, sträck ut, min gångare flink!
Låna min lågande längtans vingar!
Sjung mig en visa, du drillande fink,
så det långt bort i skogarne klingar:
Herr Waldemar rider till sitt bröllop!
WALDEMAR och BENGT rida in. I samma ögonblick rinner solen.
De båda ryttarne hålla in sina hästar.
WALDEMAR
Vid alla helgon, en fager syn,
där uti morgonens röda brand hon lyfter murar och torn mot skyn, den stolta borgen vid sjöastrand!
Därinne bidar min unga brud,
Ingrid den väna, sin barndomsvän.
De glimmande rutor, de sända mig bud:
Är icke Waldemar kommen än?
Jag kommer, Ingrid!
Rider fram, men hejdar sig plötsligt.
Se, båten där!
Och fjärden är speglande silfverklar —
Helt visst till min lycka den stråten bär
som lockar med glans, så underbar!
Springer af, kastar tyglarne åt Bengt.
Till borgen med gångarn du rida må!
Själf vill jag dit öfver böljorna nå.
BENGT rider ut.
WALDEMAR stiger i båten och stöter från land. Står en stund stum betraktande morgonens skönhet, börjar sedan sakta och i stilla hänryckning:
Full af soliga löften den skimrande rymden sin blåögda klarhet förnyar. Öfver min väg gå strålarne, timrande äreportar bland gyllne skyar. Blommande sommar ler öfver landen Ångarne dofta och skogarne susa. Genljud i fjärran jublar på stranden, jublande stiger min sång mot det ljusa: Herr Waldemar drager till sitt bröllop.
RANS TÄRNOR osynliga.
Hvad äro jordiska fröjder alla mot dem vi bjuda! Blott skum och skuggor, bleka och kalla. Härnere skönhetens sjöar svalla, och njutningens bränningar stiga och falla och svalkas och sjuda.
RANS stämma ur djupet.
Waldemar! Waldemar! Waldemar!
WALDEMAR
Hvad?
Hvem ropar mig? —
Hvem sjunger? —
Sällsam var den klang mitt öra nådde!
TÄRNORNA som förut.
När söknets äflan, den orotunga, din dröm förstörde, och trots du kände i tanken ljunga och frihetslängtan sin brandpil slunga in i ditt hjärta, det eldigt unga, var det oss du hörde.
En hvit dimma har sakta sänkt sig ned öfver fjärden.
RANS stämma.
Waldemar! Waldemar! Waldemar!
WALDEMAR
Hvad sällsam sanning, hvad tjusning i sången! Med hemlig trollmakt den tager mig fången. Och när jag blicken i djupet sänker, ett gåtfullt skimmer emot mig blänker. Det är en villa! — Hon skall förgå i nästa minut. — Jag vakna må! Ingrid mig väntar. — —
Töcknet genomskimras af en ljusgrön glans. RAN och TÄRNORNA visa sig plötsligt.
RAN
Waldemar! Känner du mig ej? Du ofta badat i mina böljor. Förnam du ej då min kyss? Ofta satt du på skäret och lyddes till dyningens sorl. Det var jag som sjöng om alla de strålande under hafvet gömmer, hafvet, mitt stora kristallklara rike.
Waldemar, kom, följ mig dit ned! Den skönhetstrånad, som bor i din själ skall ljufligt stillas och ständigt vakna på nytt för att stillas. Lifvet skall varda en dikt, ett rus. Stundernas fridlösa flykt i salig glömska skall hejdas. Waldemar, kom!
WALDEMAR
Fager du är, fagra dina ord, men i hågen likväl de föda en sällsam ångest, förut ej spord, och dina ögon underligt glöda. Är du en drömbild, ett gyckel blott af mina sinnen? — —
Dimman lättar ett ögonblick, så att Solö skymtar fram.
Ja visst, jag drömmer Min väg går i dag till Solö slott, och Ingrid mig väntar. Mitt mål jag glömmer!
Vill med en årstöt ge båten fart. Dimman tätnar åter.
RAN
Waldemar, dröj! Ja, sannt du sjöng. En drömbild är jag och mitt rike är drömmarnes. Men drömmen är mer än verkligheten, skönare, större, och en drömmare ständigt du var. Ofta som barn från gossarnes lekar till ensligheten undan du smög. Ofta som yngling i junkrarnes lag, medan vinet och skämtet flödade, sjönk du i tankar och syner hän, hörde hemligt på oss. Oftast dock när skrämmande, tom, hvardagsträlarnes id dig mötte, vår verld du sökte, sagor du diktade, toner du fann. De voro din tröst, vår gåfva de voro.
WALDEMAR
Eder gåfva?! O ja, jag vet: Vid hafvet lärde jag att sjunga, till hafvet drogs jag städs af längtan. Jag älskar det! Är du dess drottning? O, du är skön! Och gerna följde jag dig ned till din drömverld. Men mitt hjerta våndas, ångest och berusning kämpa därom. Sinnet somnar, Minnet mattas. Det är något jag glömmer! O Gud — hvad är det?
RAN
Waldemar, kom! Blott för en minut — som år den skall synas dig, år af sällhet. Minnet däraf skall varda en källa till jublande visor. Fagert och nytt skall du kväda. Sångarfröjd, sångarära min kyss vill dig bringa.
Men vägrar du nu att följa, evig ånger dig tära skall. Trött skall du trampa sökenlefnadens stigar. Sången skall sina, synerna slockna, sagorna dö.
Töcknet lyser af ett starkt rosenskimmer.
RAN och TÄRORNA sträcka armarna mot Waldemar.
Nej, du drömmare, kom, träd ned i våra dunkelblå salar, där ljuflig oro och salig fred din skiftande törst hugsvalar! Dåre den, som till lifvets slut i tom, förtärande trånad brinner! Låt ruset flamma en kort minut! Här först din drömda lycka du finner.
WALDEMAR
En rysning igenom hjertat går. Mig fångar förtrollningens under. Ej tanken dess snara slita förmår, och viljan domnar därunder. Dåre den, som till lifvets slut i tom, förtärande trånad brinner! Må ruset flamma en kort minut, om en gång min drömda lycka jag hinner!
Kastar sig i Rans armar. Alla glida sakta ned i djupet under ljuft bortdöende musik.
* * * * *
Dimman skingrar sig långsamt; nejden ligger åter i solsken. Folk drager då och då förbi åt Solö till.
Om en stund börja hornsignaler och rop att ljuda från andra stranden.
BENGT kommer brådskande, följd af en skara KNEKTAR och GÅRDSFOLK.
BENGT
Just här jag skildes vid min herre.
EN KVINNA
Må helgonen oss skydda! Hvad har skett?
BENGT
Guds nåd förbjude något värre än att när töcken nyss sig öfver fjärden bredt, helt oförmärkt han vikit från sin bana. Nu när det klarnat nog han kosan ser. Men kommen, låt oss öfver sunden spana! Vårt nit åt jungfruns oro lindring ger.
Alla skynda ut åt höger.
* * * * *
ULF TUVESSON ensam, i djupa tankar
Rätt sällsamt! Ofta nog jag henne såg,
och vän och fager städs hon syntes mig,
dock tändes ingen åtrå i mitt hjärta.
Men när i dag i brudens hvita dräkt
hon höfviskt helsande mig handen gaf,
af vårens lust förnam jag som en fläkt,
och ijusa minnen stego ur sin graf — — —
blott för att inför hennes bild förblekna!
Så kände jag ej förr mitt sinne vekna,
jag, som dock lekt så mången kärlig lek
och pröfvat kvinnogunst och kvinnosvek.
— — — — —
En ann hon bidar under krans och slöja.
Men ödet synes böjdt att stå mig bi,
ty hennes brudgum dröjer. — Må han dröja! —
Hvem vet, törhända är hon redan fri! — —
ETT SÄLLSKAP BRÖLLOPSGÄSTER — riddare och damer — frdn Solö.
Herr Ulf sällar sig till dem.
EN DAM till herr Ulf.
Ett märkligt bröllop månde detta kallas, där efter brudgummen man skallgång går.
EN RIDDARE
Jag menar, att han hela saken glömt. Väl någonstäds i skog och mark han sitter och smider till en visa sina rim.
EN ANNAN RIDDARE
Och tror sig tids nog hinna hit till sängdags.
EN TREDJE
Därmed lär jungfrun icke nöja sig. Om rätt man känner hennes sinnelag, så blir hans straff så långt som bröllopsnatten.
EN AV DE YNGRE DAMERNA
Ej ville jag i brudens ställe vara!
FLERE
Där kommer hon! Utaf sin ängslan drifven hon går att möta knektarne som sökt.
STEN FOLKESSON och INGRID, MÅRTEN PREST och FRU RIKISSA komma från Solö, följda af en skara gäster och gårdsfolk. Några af Bengts följeslagare återvända samtidigt från höger. Rop i folkskaran:
Har ingen ännu junkern sett?
Svar: Ej vi!
HERR STEN halfhögt.
Var lugn, mitt barn! Hvad kunde väl ha timat?
INGRID
Ej oro känner jag, men harm! En brud som öfvergifven stär pä bröllopsdagen! Kan Waldemar mig unna sådan skam? Väl ofta förr när han till Solö drog för hafvets brus och skogens han förgat sitt mål och svärmande i dikt och drömmar på vägen dröjde. När han sedan kom, en nyfödd sång och väna sommarblomster han bragte mig med ångerfulla ord. Hans varma kyssar brunno dubbelt varma, hans ögon logo bedjande och blida. Glömd var min väntan och min bitterhet. Men nu, i dag, — pä sjelfva bröllopsdagen till alla dessa gästers spott och spe! Det går för vida.
HERR STEN
Rätt får nu mitt råd. Dig och din moder må det ändtligt gräma, att jag för Edra böner vika gaf och dådlös drömmare till måg mig valde. Men gjordt är gjordt —
Till BENGT, som kommer med knektarne från höger.
Hvad hafven i att mäla?
BENGT
Ej goda tidender, jag räds: den båt, hvari jag sjelf såg junkern stiga nyss, vi fumnit drifvande på fjärden — tom.
INGRID sjunker med ett svagt anskri till marken.
FRU RIKISSA böjer sig öfver henne
Ack, Ingrid, arma barn! — —
FOLKSKARAN, sakta mumlande.
Så har då döden in i laget trängt och i bittra flöden bröllopsglädjen dränkt?
FRU RIKISSA
Min Ingrid, låt ett sista hopp dig utur smärtans dvala rycka! Den dunkla gåtan än i lycka, ej blott i sorg kan lösas opp.
INGRID reser sig långsamt, liksom bedöfvad.
FOLKET sakta
I brudens stolta bonad hur liljeblek hon står, från hjärtesorg ej skonad i ålderns vår.
INGRID
Det är ej sannt! — Det är en dröm allenast en hjärtlöst gycklande, förfärlig dröm! Dess heta ångest mina tårars ström förtorkar. Väcken mig! Ack genast, genast!
I tyste tveken. — Ha, du Gud, som låter dig fromt tillbedjas utaf jorden all, om på din makt jag icke tvina skall gif mig den lycka, som du sköflat, åter!
MÅRTEN PREST
Håll, jungfru Ingrid! Låten Eder kvida
ej varda hädelse och syndigt hån!
Ty veten, blott med bistånd ofvanfrån
I Eder brudgum ånnu kunnen bida.
I hafvets djup sig falska väsen dölja,
som dåra människor med fager sång.
En orådd ungersven re'n mången gång
blef lockad ned med list i deras bölja.
Rörelse i folkskaran.
Det månde hafva blifvit junkerns öde. Dock menar jag, att än han frälsas kan, om blott hans minne, nu af trollsång söfdt, med vigda klockors ljud ur dvalan väckes.
HERR STEN till en af knektarne.
Till kyrkan skynda! Ring i hennes klocka!
MÅRTEN PREST
Men trollen äro mäktiga. Sitt rof de lämna ej förutan nödtvång åter. Ur helga sägner jag ett medel minns, beprisadt för sin kraft. Den dyraste klenod, som I af Eder brudgum fått, i hafvet offras må, af böner signad. Ju vissare I liten dåruppå, med desto större makt han draga skall sin gifvare till denna nejd tillbaka. Den gyllne ringen där på Eder hand just lämplig är att lösa junkerns band.
INGRID
Hvad? Löftespanten som mig Waldemar gaf den dag, då vi hvarandra trohet svuro!
MÅRTEN PREST
I offrets vånda ligger offrets kraft.
INGRID tvekar en stund i häftig inre kamp.
FRU RIKISSA
Ej må du dröja, Ingrid, när det geller att frälsa den ditt hjerta håller kär.
INGRID
Välan dål Till hans räddning må det ske!
I lären mig den bön, som offret viger.
MÅRTEN PREST
Nej, Eder smärta själf må orden finna.
INGRID efter en paus, knähöjande.
Frälsaremoder, du som allt lidande
huldrik hugsvalar!
Se till det offer, som blödande, kvidande,
himmelska under i ångest förbidande
hjärtat dig bär!
Bringa mig åter den vän, som med tårade
blickar jag söker!
Frälsaremoder, du nådens utkorade.
Fräls den af syndiga villor bedårade!
Bönhör hans brud!
FOLKET
Heliga jungfru, bönhör hans brud!
INGRID reser sig upp, drager ringen af sin hand och kastar honom i hafvet. Klockringning ljuder på afstånd. Folkskaran börjar upplösa sig. Några taga afsked och gå åt höger, andra följa HERR STEN, FRU RIKISSA, INGRID och MÅRTEN PREST åt Solöhållet. ULF TUVESSON ensam stannar.
DE BORTDRAGANDE
Gyllne boja, genom böljor till den bundne väg dig bana att mot trolldomsruset mana minnena som flytt!
ULF TUVESSON
Han borta är — hur fagert än de sjunga, och bruden dragit ringen af sin hand. Det tyckes för mitt hopp ett gynsamt tecken —
GÄSTERNA på afstånd.
Gyllne boja, du år bilden af den kärleks makt, som väcker och till räddning handen räcker dem, som djupets röster lydt.
ULF TUVESSON
Väl brann en bitter sorg i hennes bön — men kvinnotårar vet jag torka snart där ärans högsta halvor glänsa klart. Sten Folkesson ej månde slikt bedröfva. Välan, ett sorgeår det knappt skall töfva förr än till jungfrun jag att gilja går — —
Aflägsnar sig åt Solö till.
GÄSTERNA i fjärran
Gyllne boja, flink till borgen återför den fröjd som flyktat! Innan året än är lyktadt, varde glllet nytt!
II
ETT ÅR SENARE
FÖRSTA BILDEN
På Solö. Ett rum i götisk stil. Solsken.
INGRID svartklädd, sitter vid fönstret och sömmar.
"Uti min örtagård det stod en gång en ros så röd, så röd som allt mitt hjärteblod. Men under bladens bjärta glöd i mullen grodde sorgens bleka lilja.
"De skira färger fullo af
för stormens lek och gny.
Skall väl ur sommartidig graf
den rosen gå i blomning ny?
Tungt är att vattna sorgens bleka lilja.
"Mitt hela lif i väntan går, dess ström ej stämmas kan. Snart örtagården öde står. Där en gång rosenglöden brann nu vissnar äfven sorgens bleka lilja".
Låter sömnaden sjunka, stirrar själsfrånvarande ut i solskenet.
"Ju vissare I liten därupp med desto större makt han draga skall sin gifvare till denna nejd tilibaka." Så lödo prestens ord. Det är min kraft, min själs förtröstan, som skall Waldemar frälsa. Men ack, hvar stund min svaghet mera blottar: Jag kan ej hoppas, mäktar icke tro, så länge än hans öde dunkelt är!
Stiger upp
Ett år har redan gått i oviss bidan.
Min ungdom svinner och min tid förtärs —
Därute drager lifvet stolt förbi
med bröllopsgillen, sång och sommarjubel!
Ut vill jag — ut, att mina bojor kasta
och blomstersmyckad blanda mig i vimlet —
Förgäfves!
Ringen i hafvets djup min hand och fot
förlamar. Uti minnets cell som fånge
jag är till evig hopplös väntan dömd.
Sjunker ned med ansiktet gömdt i sina händer.
FRU RIKISSA inträder sakta utan att Ingrid ser upp.
Ack, barn, låt ej din tanke ständigt stinga på nytt i detta sår, om det skall gro!
INGRID reser sig åter
Blott döden, moder, skingra kan de kval, som efter Edra råd mig själf jag redde, när af min hand jag trohetstecknet drog!
* * * * *
FRU RIKISSA
I sorg och grubbel fånget är ditt sinn. Ännu du hoppas bör på bättre skiften; att ej förtvifla har mig lifvet lärt
INGRID
Du, moder, led en gång som jag?
FRU RIKISSA
Ja, barn,
En sorg lik din jag hade i min ungdom,
fast aldrig än dess hemlighet jag yppat.
Nu till din tröst jag därom tälja vill:
Herr Peder han var sig en riddare su båld, ut drog han i verlden den vida att kämpa för Krist mot de hedningars våld. Då runno mina tårar så strida. Väl stridare månde de rinna ändå, när skeppen buro bud öfver hafvet det blå: Herr Peder ligger döder under palmer i söder, rätt aldrig han med Eder i brudsäng skall gå under solen.
Jag sörjde i nätter, jag suckade i år, då vände min gråt igen att flyta. "I blifven min, stolts jungfru, och torken Eder tår! På Solö skola sorgetankar tryta." Så talade herr Sten. Han var käck och glad och ung, och bodde i sin borg allt sä stolt som någon kung. "Herr Peder ligger döder under palmer i söder, men utan hjärtegamman varder lefnaden tung under solen."
Han log och hjöd mig handen. Då helades mitt sinn. Slik giljare väl kunde det beveka! Snart drog i Solöborgen vårt bröllopsfölje in; så lustigt hördes gigarena leka. Men frammannför gick våren och strödde blommor mång', och under himlafästet jag hörde som en sång: "Herr Peder ligger döder under palmer i söder, men själen ser i himmelrik med fröjd vår lefnads gång under solen."
INGRID
Hur lycklig, moder, var din lott mot min! En varm och djup och tårdränkt hjertesorg är himmelsk lust mot denna dofva oro, som stjäl mitt hjärtas tro, min viljas makt, — som all min kraft att sörja krossat har till stoft och mängt som gift uti mitt blod. så att af fridlös ångest städs det brinner.
Står orörligt stirrande, försjunken i plågsamma tankar, utan att lyssna till moderns ord.
FRU RIKISSA
Mitt kära barn, slå dessa tankar bort!
Var viss, snart kan sig allt i gamman vända.
HERR STEN inträder. INGRID märker det icke. FRU RIKISSA besvarar hans spörjande blick med en stum åtbörd. Han gör en axelryckning och står en stund likasom väntande. Till sist:
Det sägs att tiden helar alla smärtor: då månde denna snart ock vara läkt. Ty kommer jag, min dotter, dig att mäla om stora ting. — Så hör mig!
INGRID återuppvaknande.
Tala fader!
HERR STEN
Nåväl! — Då fullt ett år re'n har förgått se'n junker Waldemar dig öfvergaf, så är för dig han död. Emellan Eder må hvarje band för alltid van löst!
INGRID gör en åtbörd af den högsta öfverraskning.
Ulf Tuvesson, hvars rikedom och slägt allt landet känner väl, har nu af mig begärt din hand och med mitt gillande i dag allt re'n han kommer för att få mitt löfte af din egen mun besegladt.
FRU RIKISSA
Se, Ingrid, hastigt sannas mina ord!
INGRID liksom för sig själf
Men Waldemar, som ringen frälsa skall —
HERR STEN
Ej mer om honom! Föga hopp du har, när prestens råd ej ännu frukter burit. För slika griller du ej offra må den afundsvärda lott, som här dig bjuds.
INGRID
Den lotten tycks mig föga afundsvärd att af min fader till ett svek jag dömes.
HERR STEN
Hvad? Svek! Dig junkern svikit har, ej honom du!
INGRID
Min fader, den klenod, som genom hjärtats dom mig dyrast var, jag gaf som lösen för mitt hjärtas lycka, och himlamakter ropade jag an. Mer helig ed, mig tycks, blef aldrig svuren, mer heligt offer icke bringas kan. Din dotter är för stolt att slikt förgäta; jag måste bida —
HERR STEN
Litar du då än på detta offer?
INGRID efter ett ögonblicks tvekan.
Sant än syns mig ordet:
"I offrets vånda ligger offrets kraft" —
Förvisso är min vånda svår — —
HERR STEN
Ja, väl!
Men om jag riktigt fattat prestens råd,
så löses denna kraft och varder dåd
blott i den mån du däruppå förtröstar.
Jag af din tvekan granneligen ser:
Du känner våndan, tror ej på dess lön
och kan ej tro därpå. Så har du sjelf
den dunkla gatan löst till egen båtnad.
INGRIDS ansigtsutttyck och åtbörder förråda en häftig inre kamp.
EN SVEN inträder anmälande:
Ulf Tuvesson med många män i följe just nu i borgen drager in.
HERR STEN
Se till att för hans folk ej god förplägning fattas!
Svennen går.
Jag går att riddarn helsa. Hit till Eder jag honom för. Nu sansa dig, mitt barn. att din trolofvade du väl må möta.
Går.
INGRID
Till all min smålek alltså äfven den att oåtspord förenas med en annan än den mitt hjärta själfmant gaf sitt val.
FRU RIKISSA
Säg, har då Waldemar din älskog än?
INGRID söker länge efter svar.
Ack, för min blick är allt blott natt och gåtor!
FRU RIKISSA
Ja, barn, en moders öga bättre ser än ditt, som gråtit nyss så mången tår. Allt ligger ljust och klart. De band ha brustit. som vid det flydda fängslade ditt lif, och du är fri. Ditt hjärta har dig löst. När på ditt offer du ej mäktar tro, då är den stolthet blott bedrägligt sken. som dömer dig till ny och fåfäng väntan. Tänk på din moders ungdomssaga, barn. och fatta mod! Men tyst, jag hör dem nalkas.
Dörren öppnas af svenner. ULF TUVESSSON inträder förd af HERR STEN.
FRU RIKISSA
I varen välkommen, herr riddare god!
Vårt hus stor heder I gören.
Och ljusare tider och gladare mod
tillbaka till Solö I fören.
HERR ULF
Min tack, fru Rikissa, för den hälsning så god! Till Solös fridfulla nejder så tidt min varmaste längtan stod från rikets rådslag och fejder.
INGRID för sig själf
En riddersman han är i skick och blick, i later som i dater.
HERR ULF fattar Ingrids hand
Jungfru Ingrid! Mitt ärende kännen I. Kommen jag är med ära till Eder att gilja. Herr Sten redan sport, att I ären mig kär, och styrkt af hans löfte och vilja jag beder, att nu Eder egen mund, den rosenfagra, må säga, hvad själf I menen om sådant förbund, och om denna hand jag skall äga.
INGRID utan att se upp
Ulf Tuvesson! Min faders ord må skänka Eder handen, mitt hjärta lyder andra makters bud.
HERR STEN halfhögt.
Gods död! Hvad? Trotsar hon?
Hejdar sig vid ett förstulet tecken från fru Rikissa.
HERR ULF som släppt Ingrids hand.
I svaren stolt, skön jungfru. Icke nu jag dristade om Edert hjärta bedja, och jag svär, att icke förr vårt bröllop firas skall än detta hjärtas gunst jag vunnit har.
Fattar ånyo hennes hand.
Men intill dess den fagra handen bäre som tecken af mitt löfte denna ring.
INGRID drager undan handen
Af Edert käcka tal man märka kan att kvinnors ynnest Eder billig tycks. Så hören då jämväl den ed jag svär: Ej förr min hand skall bära denna ring än detta hjärtas gunst I vunnit hafven!
HERR STEN
Besinna väl, min dotter, dina ord!
FRU RIKISSA
Förspill ej af en nyck din lefnads lycka!
INGRID
Ack, lycka! — Inför denna ring jag ryser. Dess gyllne skimmer endast minner mig om den, som fordom blänkte på min hand och som jag offrade. — I veten hvarför — — Ja, märken väl, herr Ulf: om jag en gång som husfru träder in i Eder borg skall hotande den tanken städs mig följa att han, den andre, återkomma kan. Af oviss oro skall mitt sinne täras, och lust och löjen fly från Edra salar, och om Ulf Tuvesson det sägas skall att han ett osällt gifte korat sig.
HERR ULF
Nej, jungfru Ingrid, gladeligt jag tror på ljusa framtidsdagar, när en gång I Eder svåra sorg förvunnit hafven. Ej tröst skall Eder tryta, ty jag sett att Eder stolta håg mot höjden trår.
INGRID
Fullväl jag vet, att man herr Ulfs gemål stor heder skall bevisa.
HERR ULF
Kännen I
jämväl den fröjd som heter: städs att söka
ett högre nå?
INGRID
Ett högre? På hvad sätt?
HERR ULF
Som falken stiger går mitt ödes bana, min ätt i landet ädlast är och äldst, i dessa ådror flyter kungablod, och denna hand har redan ofta pröfvat att rikets tyglar hålla. Hafven akt, stolts jungfru! Lätt det händer att en dag en krona sätts på Edra gyllne lockar. Kan sådant hopp ej lifva Edert mod?
INGRID står länge stum, träffad af hans ord. Till sist:
Ja — ja — Det vore lön för all min kvida,
det vore tröst för hvarje stund af kval!
Att gifva lifvet stora syftens glans,
att stolt och hjältelik dess färd gestalta — —
Hvad sällsam eld som tändes i min själ
vid dessa tankar, eggande och ljufva!
Och underbara syner dyka fram
ur flydda drömmars aningsfulla dunkel —
— — — — —
I fjärran står en stad. Dess torn och vallar
i solen glimma. Vinden leker lätt
med fanor, vimplar, band och blomsterslingor,
och rymden dallrar utaf klockors dån.
Från gatorna och torgen glammet går
med presters sång och klangen af basuner.
Och sakta drager upp mot kungaborgen
ett festligt tåg i bjärta skrudars prakt.
Högst rida två i flammande skarlakan.
Hör! Folket jublar —
HERR ULF leende.
"Hell vår fagra drottning!"
Medan Ingrid ännu står halft försjunken i sin syn, sätter herr Ulf, utan att hon gör motstånd, ringen på hennes hand, som han därpå höfviskt kysser. Fru Rikissa omfamnar Ingrid: riddarne vexla ett handslag.
ANDRA BILDEN
Hos Ran: En stor praktfull sal med genomskinliga väggar. Utanför stå sällsamma bjärta jätteblommor, vaggande af och an i vattnet Längre bort skymta stund efter annan hafsvidunder fram och försvinna åter i dunklet.
RAN och WALDEMAR sitta tillsammans under en tronhimmel och åse
TÄRNORNAS dans.
TÄRNORNA
Systrar, låten visor klinga genom hafvets klara rymder, låten dansar lätt sig svinga öfver silfversanden hän! Fröjder våra fjät bevinga. Tröst åt själ, som trår och längtar hvita lemmars lek vill bringa, smidig, smäktande och vän.
Fram under verldshvalfvets irrande lågor simmar vilsen en snöhvit svan, viljelös buren af vexlingens vågor öfver dess ändlösa ocean. Människosinne, du är den seglande svanen därute, din är den skönhet du ser i de speglande böljornas bild på din öde ban.