SAMLADE SKRIFTER

AF
ZACHARIAS TOPELIUS

FEMTONDE DELEN

STJÄRNORNAS KUNGABARN

ANDRA DELEN

G. W. EDLUND.
HELSINGFORS.

STJÄRNORNAS KUNGABARN

EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE
FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR

AF
ZACHARIAS TOPELIUS

ANDRA DELEN

G. W. EDLUND.
HELSINGFORS.

STOCKHOLM.
Alb. Bonniers boktryckeri 1899.

ANDRA DELEN.
DE TRE.

1. Vågornas lekboll.

Spegla dig i din motbild!

Den 16 September 1642 gick hennes majestäts örlogsbrigg Andromeda till segel från Åbo med destination till Norrköping, för att där utbyta sina sexton malmkanoner mot lika många järnkanoner af billigare metall och den förbättrade konstruktion, hvilken kronans kommissarie herr Louis De Geer nyligen begynt tillverka efter modeller från holländska flottan. Andromeda hade rykte om sig att vara en af kronans styfvaste sjöbåtar och fick nu tillfälle att visa sin öfverlägsenhet. Hon befann sig på höjden af Gotska Sandön, midti Östersjön, när hon öfverraskades af dagjämningsstormarna och nödgades ligga hårdt upp i vinden för att hålla kurs på det gentemot liggande Norrköping. Östersjön är, som bekant, ett lättsinnigt haf: det uppröres lätt och kan lika hastigt åter lugna, men efter ett utbrott af vresigt lynne äro dess kuster betäckta med spillror.

Det var middagstid, regnbyar, och sydvästvinden, som hade fritt spelrum öfver den vida flackan af öppet haf i söder, tillväxte i raseri, när han pressats tillsamman i Kalmar sund, slekt Ölands kalkdamm och tagit ett bocksprång öfver nordvästra kusten af Gotland. Det gick hög sjö, Andromeda låg för styrbordshalsar och sökte förgäfves komma under skydd af svenska vallen. Hon krängde starkt, doppande sina rår i den hvita vågen. Däcket låg snedt; där behöfdes balanserkonst att röra sig och att lyda en order. Allt hvad löst låg ombord rullade öfver åt läsidan; den ena sjön efter den andra slog fräsande öfver babords bog. Men fram skulle Andromeda; hon var af finskt virke, byggd på Räfsö varf utanför Björneborg. Och likasom detta icke hade varit nog att intyga hennes nationela halsstarrighet, fördes hon af unge Herman Fleming, hvars hela släkt var känd som den envisaste af alla envisa finnar.

Herman Fleming var son till den berömde riksamiralen Klas Fleming och från barndomen uppfostrad till sjömansyrket. Stadd på utrikes resor för att utbilda sig till sin faders efterträdare, hade han, tjugutre år gammal, denna höst tillfälligtvis besökt Villnäs gård i hemlandet, när Andromeda kommenderades till sjöss, och utbedt sig att få föra briggen öfver till Norrköping. Det var hans första lärospån som befälhafvare; fram skulle båten, och fram skulle han, om det ock blåste stickor.

Den unge sjömannen liknade icke sin älskvärde fader; han var tvär och frånstötande, sådan han sedan gjorde sig hatad af sitt stånd som reduktionsman och en af de mest inflytelserike stormännen under Carl Gustafs regering. Men han var klok, förslagen och djärf, han kunde trotsa ett tidehvarf, såsom han nu brottades mot Östersjöns vågor. Han hade nyss öfvertygat sig, att kanonportarna i lä voro tätt tillslutna. Nu satt han med ett tåg om lifvet på akterdäck, med den stadiga, trumpna blicken riktad än på rorkarlen, än på den i en masurbytta likaledes fastsurrade kompassen.

— Hvad nu, Parainen? utfor han häftigt mot rorgängaren. — Fäller du af? ... Fäll i Helsingland icke, karl! Lofva!

— Focken lefver, var det lakoniska svaret.

Parainen var en gammal väderbiten för detta strömmingsfiskare från Pargas och hade smakat saltvatten alltsedan han förmådde lyfta en åra.

— Skot an där borta! ... Och du, becktröja, håll strecket! Västsydväst till västen! Han friskar i.

— Han går mera på syd, när vi preja vallen, djärfdes rorgängaren anmärka, i det han med ett fnurrigt grepp lydde kommandot och lofvade upp.

Briggen reste sig stampande med en våldsam ryck mot vågsvallet och krängde strax därpå för en ny vindstöt. Seglen backade, en störtsjö, högre än sina föregångare, slog öfver bogen och öfverstänkte en kvinnlig varelse, hvilken satt längst fram vid bogsprötet och skyddades af den sammanrullade ankartrossen.

I detsamma hördes ett brak. Däckskanonen i lovart ytterst mot fören hade lossnat i sina surrningar och rullade med lavetten tungt mot läsidans reling. Ett ögonblick ännu, och han skulle med sin ofantliga tyngd hafva krossat bordläggningen, lösryckt en spant ur briggens sida, tagit öfverhalning och störtat i hafvet. Men i rätta sekunden kastades i hans väg ett ekblock, som legat i närheten, och detta lyckades hejda kolossens lopp.

— Fäll! ljöd kommandot.

Briggen föll af två streck för vinden och reste, likasom dragande andan, sina rår ur vågsvallet.

Befälhafvaren skyndade med några matroser till fören och lyckades häkta förrädaren, som så när hade vållat briggens undergång. Det var ett snabbt, men tungt arbete. För hvarje ny krängning gjorde den upproriska kanonen försök att slita sig lös. Han stegrade sig, han stångades som en sårad buffel, han krossade båtsmannens lår och klämde blod ur styckjunkarens naglar. Ändtligen var han fången. Man såg till, att de öfrige bufflarne ej fingo göra leken om, och Andromeda var räddad.

Herman Fleming betraktade ekblocket och den kvinnliga skepnaden, som stod darrande bredvid honom, höljd i en våt läderkappa.

— Det var ett raskt tag, det där med ekblocket! anmärkte han med blidare ton, än han vanligen brukade. — Hvad gör du här?

— Jag läser, svarade skepnaden, kastade tillbaka en flik af kappan och lät se ett ungt, vackert flickansikte, som skrattade för att dölja ett par förstulna tårar af skrämsel.

— Läser? Midti störtsjöarna? frågade den unge befälhafvaren med oförställd förvåning.

— Det var för mörkt där nere, och tiden blef lång, sade flickan.

— Det kallar jag att vara läshungrig. Hvad är det du läser? Förmodligen Sankt Britas underverk?

Och Fleming tog småleende en genomblött bok, som flickan ej hann nog hastigt dölja under sin kappa.

— Latin! Tacitus! utropade han vid en blick på titelbladet. — Läser du latin? Men hvem är du då? Är du — och han antog en aktningsfullare ton — är ni en af jungfrurna Kurck?

Hon svarade icke. Hon slank lätt som en ekorre in i den trånga kajuttrappan akterut och var försvunnen. Andromedas förvånade unge befälhafvare hade ingen tid att följa henne; briggen tog i anspråk hela hans uppmärksamhet. Han beslöt att vid första tillfälle göra sig närmare underrättad om de passagerare han tagit ombord i Åbo.

Andromedas befälhafvare kände den förnämste bland dem, presidenten i Åbo hofrätt, riksrådet Jöns Knutsson Kurck, hvilken nyligen blifvit utnämnd till lagman i Västergötland och Dal samt begagnat tillfället att öfverresa till Sverige med kronans fartyg, som erbjöd mera bekvämlighet. Fleming hade äfven betygat sin vördnad för presidentskan, den förnäma och fint bildade Sofi De la Gardie, och för äldsta dottern jungfru Barbro, som sades vara förlofvad med herr Gustaf Evertsson Horn. Men Herman Fleming var ingen damernas riddare och vårdade sig föga om en bekantskap med presidentens öfriga talrika följe. Han hade åt familjen Kurck och dess tjenare afstått sin egen kajuta och allt disponibelt rum på akterdäck, medan han själf nöjde sig med en styrmanshytt midskepps, tyckande sig därmed hafva bevisat passagerarne all den höflighet, som tillkom deras höga samhällsställning. Fartygets akterdel var, enligt dåtidens bruk, upphöjd, såsom i våra dagar en holländsk koff, och lämnade utrymme för två kajutor öfver hvarandra. I den öfra, som var försedd med ljusa, men nu mot vågsvallet tillbommade fönster, bodde familjen Kurck i fyra sidoafdelningar, mellan hvilka låg en liten salong, den så kallade kajutkampagnen. I den undra kajutan, som upptog några trånga och mörka sofplatser mellan förrådsrummen, logerade tjenarne. Andromedas passagerare hade nu lefvat instängda under hårdt väder på sjette dagen i denna sjömansbostad, försedde från Åbo med alla förnödenheter, som den rike presidenten ej ville umbära ens under en sjöresa.

All förtänksamhet å passagerarnes sida för deras välbefinnande kunde likväl ej hindra, att ju deras nödtvungna arrest var allt annat än angenäm. »Fängelse med möjlighet att drunkna» — lydde den korta beskrifning, som C. A. Ehrensvärd ett århundrade senare gaf om en sjöresa. Familjen Kurck fick erfara alla obehagligheterna af en sådan tillvaro. Det är icke nöjsamt att se golfvet i sin bostad uppresa sig nästan vinkelrätt, medan väggen antager skepnaden af ett golf och öfverplaggen på motsatta väggens knaggar resa sig spöklikt ut i vinkel mot väggen. Det är lika litet behagligt att vid en måltid få fat och tallrikar med deras innehåll i sin famn eller att väckas ur en orolig sömn af motsatta sidans bord, stolar och tvättkommoder, hvilka företaga sig utflygter på egen hand mot den sofvandes bädd. Där kunde ju icke allt fastläsas, spikas eller surras med rep. Presidenten Kurck hade nöjet att se sina mårdfodrade kragstöflar, dem han medtagit för höstkylan, företaga en promenad, utan innehåll af fötter, från hans säng till den motstående vägglisten och därefter, genom ödets underbara skickelser, lika fotlösa vandra tillbaka till hans säng igen. Utan tvifvel var det rådligast att vid en så ostadig tillvaro blifva liggande där man engång låg, hvilken försiktighet familjens medlemmar också tålmodigt underkastade sig, med de få variationerna af en dryck vatten eller en bit sill i stället för de medförda läckra anrättningarna, utan att dock lyckas förekomma allt inre uppror. Men de olyckliga tjenarne och kammarpigorna, hvilka, själfva redlösa, måste våga sig ut på dessa golf som voro väggar och väggar som voro golf, för att betjena sitt redlösa herrskap, sågos ofta stupa under bördan af sitt nit och krumbukta sig utan all skyldig respekt i de mest vidunderliga ställningar.

Under all denna bedröfliga vedermöda på Östersjön hade endast en bland passagerarne fötter, händer och hufvud nog i sin makt för att icke blott reda sig själf, utan ock vara en försyn för sina illa medfarne reskamrater. Det var samma unga flicka, som nyss visat så mycken rådighet vid Andromedas bog och som stundom fick den vederkvickelsen att smyga sig upp på däck för att där, midt under störtsjöarna, fördjupa sig i en kär bok. Hennes smärta, behagfulla gestalt var som byggd på stålfjädrar. Ingen krängning, intet sluttande plan bragte henne ur jämnvikten: hon tycktes skapad att gå i taket, såsom en fluga. Och hon var öfverallt, där hon behöfdes bäst — än hos herre, fru och barn, än hos de fotfallne tjenarne, än med en bägare vin eller vatten, än med en styrkande matbit, än med en handräckning, där ingen annan förmådde det, än åter med ett muntrande ord, en förhoppning om snart slut på vedermödorna. Tjenade hon sina nödställda likar af ömhet, af deltagande, af ett tjenstvilligt hjärtelag? Kanske, kanske icke. Människohjärtat innesluter många fördolda djup. Var det deltagande, så var det måhända blandadt med andra känslor. Det smickrar ungdomens stolthet att ensam stå rak, där alla andra stappla och falla. Det är också en öfverlägsenhet att ensam förmå tänka och handla med hufvud, hand och fot till sitt fria bruk, när alla öfriga ligga ofria, bundna i vanmakt. Utred denna psykologiska gåta den som förmår! Fullkomlig själfförsakelse är den högsta, men också den sällsyntaste af alla dygder. Det finnes blott En, som kunnat det helt. »Jag såg lifvets träd, och dess löf voro alla förvissnade, blott ett var grönt.»

Skymningen inbröt. Flickan trädde in i den öfra kajutan, hvilken belystes endast af en dinglande taklampa, och förnam genast en häftig ringning, som påkallade hennes bistånd. Det var presidentskans ringklocka. Den nådiga frun låg där hjälplös och gråtande, nervöst otålig i den öfvergifna belägenhet, som för henne var så ovanlig.

— Finnes här ingen lefvande varelse? Jag har ringt en half timme, och ingen hör mig. O, jag dör, vi förgås, och de stackars barnen, lefva de än? Gå, Hagar, se åt, om de äro vid lif, och hjälp dem, du, som ensam kan röra dig! Min Gud, hvarför skulle vi gifva oss ut på detta förskräckliga haf? Fartyget går i stycken, det kan ej uthärda, vi skola aldrig se Sverige mer, det är ute med oss!

Hagar — ty det var hon, det var hafvets vilsna spån, lekbollen för lifvets vågor, den fader- och moderlösa från Kaskas torp — Hagar sprang till barnens hytt, fann dem sofvande, fann guvernanten i det bedröfligaste läge på golfvet, men utan fara för lifvet, och återvände till presidentskan med denna lugnande underrättelse.

— Unga jungfrurna sofva, mademoiselle de Meran är sjösjuk, det är ingen fara alls, nådig fru. Vi närma oss svenska kusten; före dagningen ha vi lugn sjö, och i morgon äro vi lyckligt i Norrköping. Hvad befaller ers nåd? Några droppar essentia dulcis? Eller kanske en bit stekt sill? Ers nåd har ej spisat något sedan i förgår.

— Hagar — sade den hjälplösa frun, midt under gråt och suckar bemödande sig att lägga band på sin otålighet — jag har ej alltid varit god mot dig, och du har fel, barn, stygga fel ... Men jag har låtit dig känna din ställning mer än jag bort. Ser du, det är för att presidenten varit för svag för dig, och det har ej varit nyttigt för dig ... Du är ett underligt barn, Hagar ... Jag inbillar mig ibland, att du har ett hjärta ... som nu ... Jag är stundom nära att hålla af dig ... som nu, när du ensam tjenar och uppmuntrar oss alla. Kom hit, jag vill kyssa dig ... så! Hör åt, om presidenten behöfver något ... och gå sedan till barnen, lämna dem icke! Jag fruktar, att om vi än en gång upplefva en så fruktansvärd stöt, som för en stund sedan, skola de små kastas ur bäddarna och slå ihjäl sig.

Hagar gick med en undrande, ovan känsla. Hon hade för två år sedan upptagits som ett värnlöst barn i presidentens hus. Den nådiga frun hade icke varit elak emot henne, men alltid lika kall, lika fordrande, lika tillrättavisande, som presidenten varit eftergifven och nästan faderligt öm mot sin guddotter. Presidenten Kurck var lika lärd, som han var mäktig och rik; han kunde ej dölja sin svaghet för detta begåfvade barn; han gjorde allt för att bereda henne den undervisning hon så högt efterlängtade och som stod att få hos den nya akademins professorer i Åbo. Men under allt detta hade Hagar i det förnäma huset varit ett mellanting mellan fosterdotter och tjensteflicka, i studerkammaren en prinsessa, i familjen mindre än guvernanten, mindre än kammarjungfrun, afundad, klandrad, misstänkt af tjenarinnorna, som rättade sig efter den nådiga frun, smickrad af tjenarne, som följde sin herres föredöme. Barnen stodo på Hagars sida; de äldre sönerne för, döttrarna mot. Hennes öde var att misshaga sitt eget kön och behaga det andra.

Hon följde familjen Kurck till Sverige i samma ovissa mellanställning af hälften fosterdotter, hälften domestik, klädd som döttrarna och delande familjens måltider, men i öfrigt skickad i alla sysslor med tjenarne. Nu glömde hon allt för glädjen att få se något nytt och storartadt, att få se detta Sverige och dess hufvudstad, hvilka icke blott för det aflägsna, underordnade Finland, utan ock för månget mäktigare europeiskt land vid denna tid hägrade på afstånd som en vagga för hjältar, en strömmande källa af kraft och snille.

När Hagar trädde från hytten ut i kajutkampagnen, mötte henne en löjlig syn af mänskligt elände. Pressad af vinden, hade briggen fortfarit att kränga betydligt, sopande hafvet med sina rånockar i lä. På kajutans lutande golf kraflade en mänsklig varelse, badande i en rödaktig vätska, som luktade starkt krusmynta, ett då vanligt preservativ mot sjösjuka. Hagar igenkände hofmästaren Antonius Pape, nu som alltid väl friserad, i krås, livré, knäbyxor, silkesstrumpor och skor med silfverspännen, såsom etiketten fordrade vid presidenten Kurcks hof, men i en allt annat än hofmässig belägenhet. Bredvid honom låg en sönderslagen karaff, hvars skärfvor sårat hans högra hand och som troligen innehållit rosenvatten, prepareradt med mynta. Den olycklige hade, i ett öfvermått af nit, fördristat sig ut på det hala för att bereda sin husbonde en vederkvickelse och låg nu där som en halshuggen tupp, hvilken fläktar med vingarna, ur stånd att resa sig.

— Hvad är det? hördes presidentens röst från hytten.

— Ack, nådig herre, förlåt, jag är dödens man; jag blöder ihjäl!

— Det är icke farligt, det är en rispa i handen, försäkrade Hagar, under fåfänga försök att uppresa den fallne.

— Ack, du söta lilla ängel, hjälp mig nu i min sista stund; du ser ju mitt blod rinna i bäckar på golfvet! kved den olycklige hofmästaren, i det han grep flickans hand och för hvarje rullning af fartyget åter tumlade kull med hufvudet ned i läsidans grop. — Hjälp mig på fötter, kära kattunge, eller låt mig åtminstone dö med hufvudet uppåt, jag har redan fått slag! Du är ju så godt som mitt eget gudbarn; jag har varit med på din kristning, du lilla välsignade tatterska!

I detsamma erinrade han sig, att hans herre med mera skäl kunde göra anspråk på titeln af gudfar, och tillade:

— Ja, jag menar hans nåds guddotter, och si därför måste du hjälpa mig, när jag låter mitt lif för min husbonde ...

— Pape skulle krypa långs väggen till trappan, så skall jag hjälpa honom till hans säng; icke dör han af den rispan, tröstade Hagar med illa dold munterhet.

Hofmästaren följde rådet och lyckades slutligen uppnå den säkra hamn, som han aldrig bort öfvergifva.

Hagar knackade på presidentens dörr.

— Stig in!

Den mäktige magnaten låg där lika hjälplös som hans ringaste tjenare, men han behöll sitt klara hufvud och var klok nog att i stillhet invänta bättre tider.

— Befaller ers nåd något? Hennes nåd är orolig för ers nåds hälsa.

— Säg henne, att jag mår väl och beder henne gifva sig tålamod. Huru befinna sig barnen?

— De hafva ätit en smörgås och sofva redan.

— Godt, vi böra snart få sikte på svenska vallen. Fartyget tog en törn för en timme sedan?

— Briggen lofvade för tvärt, seglen backade, en kanon tog öfverhalning. Det är öfver och ingen fara.

— Huru gammal är du? frågade presidenten, som nu hade god tid att tänka på allt.

— Jag var tretton år och ett halft, när ers nåd sade till mig: Du får läsa!

— Således snart sexton år. Hagar, det är tid att du får ett tillnamn. Hvad vill du heta?

Hagar teg. Det var samma fråga hon engång ställt till sin bror; det var lifvets adresskort, namnstämpeln, som engång skulle tryckas på framtidens hvita blad. Och hon hade velat svara, som brodern svarade: kalla mig Ingen! Men hon svarade efter en stunds tvekan:

— Ers nåd vet det bättre. Jag är hemma från stjärnorna.

— Du har ett mödernearf, återtog presidenten. Låt se ... om du skulle kalla dig Ring ... Hagar Ring? Jag vill tänka därpå. Godnatt.

Sedan Hagar framfört budskapet att hans nåd befann sig väl, tog hon sitt nattläger på golfvet utanför barnens dörr med den våta läderkappan under sitt hufvud. Briggen fortfor att kränga, och taklampan, som följde dess rörelser, spred ett flämtande, oroligt sken i den mörka kajutan. Den trötta flickans tankar domnade bort, och snart låg hon försänkt i ungdomens lyckliga sömn, Lethes glömska, där alla sorger försvinna.

Fram mot morgonen begynte gycklande drömmar sin vanliga lek. Hagar var åter ett spån, som flöt i det vida hafvet. Våg jagade våg i ändlösa rader och öfversköljde henne med skum. Än steg hon högt mot himlen, än låg hon åter begrafven i djupa dalar, värnlös, viljelös, maktlös, vågornas byte. Om hon dock kunde gripa fatt i en klippa, när hafsfloden gick förbi, en klippa, en köl, ett flytande vrak! Hon behöfde ett fäste. O, hvar fick hon ett fäste i vida världen?

Hagar var ett barn, sjön hennes vagga; hvarför upphörde vaggan att gunga? Hon hörde i sömnen ett rasslande dån från briggens förstäf och vaknade strax därpå af en förunderlig stillhet. Hon vidrörde med handen kajutans golf; det låg nu i vågrät plan; det lutade icke mer. Hon satte sig upp och öfvertygade sig vid lampans matta sken, att hennes hand icke bedragit henne. Allt var tyst, allt sof. Icke ett ljud af gnisslande tåg, icke ett brus af böljor och storm.

Nyfiken stod hon upp och gick ut till kajutans trappa för att erfara hvad detta betydde. Det var ännu mörkt, men himlen var stjärnklar. Hon kunde på något afstånd urskilja en dunkel rand, som höjde sig öfver hafvet. Dess betydelse kunde ej missförstås; det var svenska vallen, det var kusten af Östergötland. Briggen Andromeda hade ankrat, sannolikt för att invänta dager vid inloppet till Norrköping, och red nu för sitt ankare i en lätt bris, som knappt krusade vattenytan. Parainens förutsägelse hade gått i fullbordan: sydvästen hade i kustens närhet gått öfver på syd och tillåtit briggen att hastigt närma sig målet för sida-vind.

Nattluften var sval. Hagar gick in för att kasta sin kappa öfver sig och återvände till trappan. Briggens däck syntes öde; endast benet af en halfsofvande utkik stack fram öfver märskorgen. Masterna reste sig med sin spöklika tackling i okända höjder och skuggade däcket. Kanonerna sofvo som lydiga barn: de behöfde ej mer sina starka surrningar. Utsikten öfver den stjärnklara himlen och det mörka hafvet var praktfull. Hvarje tindrande stjärna tycktes droppa ned i vågsvallet, försilfra dyningens glittrande rygg och därpå åter försvinna i skuggan.

Hagar hade älskat stjärnorna så långt hon mindes tillbaka. Stod hon icke i en hemlighetsfull släktskap till dessa nattens strålande lyktor? Hade de ej varit hennes förtrogna allt från Turholmens ensliga berg, när hon ville lära sig känna himmelens trappor? Ja, hon förstod dem, och de förstodo henne bättre än människor, bättre än hon själf. De rannsakade hennes outgrundliga inre, de kände den oroliga, törstande, sökande, längtande, forskande, fridlösa ande, som bodde i henne, och de visste dess mål, som hon själf icke visste. Hon hade vuxit bort från sin första fostermoders fromma barnatro; hon sökte icke, eller trodde sig icke mera söka den Gud, som utstrött på fästet dessa skinande världsklot. Hon sökte med vetandets hela törst det oändliga utom henne och inom henne, men det antog icke mera för henne en personlig gestalt; det förlorade sig i tillvarons dunkla djup, i företeelsernas oöfverskådliga mångfald. Hvarifrån kom hon? Hvart gick hon? Var hon hemma från stjärnorna, hvarför var hon då här? Och gick hon till dem tillbaka, hvem gaf henne vingar? Intet svar, intet fäste. Hvem var hon? Hvarför fanns hon i världen? Hon sökte i det förgångna och i det närvarande. Öfverallt fann hon endast den flytande spånen, vågornas lekboll, stjärnornas hittebarn.

Så underligt det kan tyckas, tänker man sådana tankar mera vid femton år, än vid femtio. Men Hagar hade icke varit ett barn på ungdomens gräns, om hon länge förmått irra i dessa öde tankerymder. Hon stirrade på den stora, klara stjärnan, hennes lifs stjärna, med hvilken hon varit förtrogen allt sedan augustikvällen på berget vid Hållviken. Svara mig du, ty du måste veta det! ... Stjärnan såg tillbaka på henne och likasom flöt in i henne. Hon tyckte sig simma i ljus; hennes tankar förlorade sig åter i halfvakna drömmar ...

Stjärnan — icke hon på himmelen, utan hon, som flutit in i den drömmande flickans själ — fick ord och sade till henne:

— Jag är din och din broders stjärna och ännu en tredjes. Utan mig skulle du hafva förgåtts i vinternatten, förrän du skådat dagens ljus. Utan mig skulle du hafva bundits i vanmakt och mörker vid den torfva, som såg dig födas. Utan mig skulle du hela ditt lif igenom vara hafvets flytande spån och aldrig finna en hamn för din längtan eller ett mål för din tillvaro. Vet du icke, att jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft, som beskyddar dig, hvar du i världen går — en stråle af Hans ljus, som skall vägleda dig i tankarnas skuggspel? Sök! sök! sök, och du skall finna till sist, men sök i Hans ljus och icke i ditt, ty ditt eget är mörker! Se, jag har gifvit dig din första bok, och jag skall ännu gifva dig många. Men mitt väsen är kraft och icke kärlek; begär ej, att jag skall gifva dig hvad jag icke är utsänd att gifva. Själf må du göra dig däraf förtjent; jag lämnar dig nu. Se, den tredje, som jag beskyddar, är nära, och jag har gifvit denna ande i stoftet samma gåfvor som dig, med större makt att bruka dem i den Allsmäktiges tjenst. Spegla dig i din motbild, men tag dig till vara; makt är missbruk! Farväl!

Morgongryningen ljusnade i fjärran vid Lifflands kuster, stjärnorna bleknade bort, och ännu sof Hagar, hafvets irrande spån, i trappgången till Andromedas kajuta.

2. I Kolmårdens skog.

De stodo hotande, öga mot öga, som två örnungar, hvilka stött vingarna mot hvarandra i flygten.

Hitåt! En avant! ... Där ... i enrisbuskarna! ... Axelson, genskjut honom! Hvar är Martens? Ah, de odågorna, alla blifva de efter! ... Ser du honom? Han måste vara där. Han hade varit såld, om ej de fördömda buskarna skymt honom ... Locka hit Bella, drif honom ut! ... Jag skall låta hänga det infama kopplet, som drifver harar, när jag har mickel på tjugu steg ... Hvad? Du ser ingenting? ... Där ... där! Fyr! ... Bom? Skjuta på spindelväfvar! ... Han försvann mellan stenarna ... Adieu, mon plaisir!

Den lätta röken af två skott höjde sig i luften, medan en smärt, gul skepnad, som knappt kunde urskiljas mellan höstens gulnande löf, slank kvickt uppför den nära skogsbacken.

Orden voro en flickas, som till häst banade sig väg öfver vindfällen och snår i Kolmårdens skogar. Hennes kinder blossade, hennes svarta barett hade bortsopats af en hängande gren; hennes upplösta hår fladdrade fritt under den häftiga ridten. Hon märkte icke, att hennes löddriga häst, som stegrade sig för sporren, hade vrickat sin ena framfot.

— Hvad nu, Caballero? fortfor hon, under fåfänga försök att sporra sin vackra, haltande andalusier uppför backen, där villebrådet försvunnit. — Du vill inte, du? Men jag vill! — Och hon lade en otålig, förnärmad herskarinnas hela tonvikt på detta jag.

Åter stegrade sig andalusiern och denna gång så häftigt, att en mindre van ryttarinna blifvit ohjälpligt kastad ur sadeln. Den unga flickan gaf honom slag på slag med ridspöet, likasom hade sporren icke trängt nog djupt in i hans blödande sida. Men förgäfvet. Det ädla djuret skälfde i alla leder och kunde icke förmås att taga ett steg framåt.

Hon steg af och höjde ånyo sitt smidiga spö, när ridknekten, som åtföljt henne trettio steg på sidan, närmade sig.

— Caballero haltar, han har vrickat sin vänstra framfot, anmärkte knekten vördnadsfullt.

Det höjda spöet sänktes utan att slå, och ryttarinnan genmälde, skrattande för att dölja en känsla af blygsel:

— Haltar han? Mickel har tur i dag. Hela naturen har anlagt hans gula livré, och se, nu har han bitit min häst i foten! Hvar är kopplet? Och hvar äro jägarne?

— De följde hundarna, som drefvo upp haren, när nådig fröken såg räfven och vek tvärt åt sidan. Nådig fröken rider så, att ingen där lätteligen följa kan. Jag råkade vara närmast.

— Godt, Axelson. Hvad skola vi nu göra med Caballero? återtog flickan, i det hon räckte tyglarna åt knekten och kastade sig vårdslöst ned på en mossklädd sten, medan hennes barm ännu höjde och sänkte sig efter ridtens ansträngning.

— Herr Klas och jägarne torde hört skotten, genmälde knekten, men det töfvar allt, förrän de hinna hit. Vill nådig fröken vara så nedrig och rida min häst? Morsker lyder nog tygeln och bär så lätt som en vippgunga. Jag skall ombyta sadel och leda Cabellero till staden. Han lärer fuller få stå en eller två veckor i stallet.

Den unga flickan sträckte ut handen efter en rönnbärsklase, som hängde i närheten, smakade på bären, men fann dem sura och kastade bort dem. Hennes lifliga drag antogo ett gäckande uttryck.

— Så? Du tror, att herr Klas skall finna mig, när han hört skotten? Men om han inte finner mig? ... Jag tager din häst, Axelson ... nej, du behöfver ej byta om sadel ... och rider ensam till staden. Led Caballero hvart du behagar. Och när du möter våra jägare, så säg dem, att du funnit mig kastad ur sadeln och död någonstädes i en bergsklyfta. Hvad händer ej på en räfjagt? De finnas nog, som sjunga tedeum för denna nyheten. Håll god min, se ömklig ut, och pressa fram några krokodiltårar ... Å, det blir gudomligt; du skall sedan berätta mig huru de grimasera! En skön lifvakt! Kungen i Frankrike har ej en bättre. Ja, gör så, Axelson, du skall få en guldkedja, om du skrämmer dem från förståndet.

— Inte kan nådig fröken rida ensam till staden i den stiglösa skogen, och mig kan detta putset kosta min hals, understod sig den bekymrade knekten att invända.

— Din hals? Nå än sen? Det finns skrikhalsar nog i Sverige dig förutan.

Och flickan skrattade så uppsluppet gladt, som man endast skrattar vid femton år.

— Skulle jag lämna nådig fröken allena! ... Det är si och så med Kolmården, som hvar man vet. Folk säger, att när här är mörkt, hör en sitt namn ropas i alla buskar, och i solsken rumstera här stigmän ... Den, som här gångar in, gångar inte så lätt ut igen ... Han kan hittas nedgräfd i mossen.

Flickan reste sig och höjde, halft hotande, halft skrattande, ridspöet.

— Lyder du, eller lyder du inte? Hvartåt är staden?

— Vi hafva marmorbruket i öster, Bråviken i söder och Björnsnäs i väster, rätt till höger om solen. Därifrån går vägen till staden rätt söderut. Men dit är en god mil och intet annat än villsamma gångstigar ...

I stället att svara, omladdade jägarinnan sitt gevär, kastade det öfver skuldran, steg med ett lätt hopp i knektens sadel och var i begrepp att rida sin väg, när hon erinrade sig, att ett intåg i Norrköping på detta sätt, i en manssadel, dock ej vore rätt förenligt med hennes rang och kvinnliga värdighet.

— Byt om sadlarna! befallde hon och steg åter ned.

Knekten nödgades lyda. Innan kort såg han sin unga herskarinna aflägsna sig i muntert skridt på hans Morsker, följande en knappt märkbar gångstig åt väster, i det hon skrattande förnyade sin förra befallning:

— Vid ditt lif, Axelson, kom ihåg, att jag är död i en bergsklyfta! Gif akt på grimaserna! Tänk på guldkedjan!

— Hon död i en bergsklyfta! upprepade knekten förargad. Är hon kollrig? Hvad är detta för ledingens konster! Jäkeln, det har skogsrået satt i henne! De skulle slå mig på fläcken i järn; jag skulle kantänka hafva tagit mutor af påfven och skuffat henne i klyftan. Och innan de blifvit underkunnige om causan, som herr Klas brukar säga, skulle de i blanka rappet hafva slagit mig brun och blå och hängt mig som en galen hund i närmaste ek. »Nä, inte för ölt smör i Smauland», sa’ göingen. Jag binder Caballeron vid rönnen, efter han inte kan gå, och gifver mig af, allt hvad skacklarna bära, till följet. Vi måste få fatt henne, innan något otyg händer för hennes upptåg i denna förbannade skogen. Fy, fulingen, här är ramt!

Medan Sven Axelson skyndade, illa till mods, att uppsöka jägarne, blir det tid att följa den unga ryttarinnan på hennes äfventyrliga ridt i den illa beryktade skogen. Kolmården var då och långt in i nyare tider det mellersta Sveriges vidsträcktaste, oländigaste skogstrakt, sträckande sig öfver sydvästra delen af Södermanland och nordöstra delen af Östergötland ned emot Bråviken. Denna vildsköna, men ofruktbara och glest befolkade nejd ansågs vimla af vättar och erbjöd i verkligheten en fristad åt mången skogsriddare, som hade sina skäl att icke nalkas städerna Nyköping och Norrköping allt för närgånget.

Det var en halfklar septemberdag, ungefär middagstiden; luften sommarlikt varm och strålande lugn efter regnbyar, som rasat de förra dagarna vid Östersjöns kuster. Ryttarinnan fortsatte sorglöst sin ridt i den anvisade riktningen, gnolande på en tysk ballad, mera för tidsfördrif än för nöje, ty hennes osäkra röst förrådde inga musikaliska anlag. Hon andades med välbehag skogarnas barrdoft; hon kände sig lätt om hjärtat och glad till mods. Jagtens spännande otålighet var förgäten; här var frihet från alla band, ingen odräglig vakt, ingen snärjande konvenans. Hvem anmärkte här, om hon blottade i värmen sin skuldra eller gaf fritt lopp åt sina själfsvåldiga nycker? Band efter band löste sig i hennes enkla, nästan tarfliga riddräkt, och hon såg sig icke tillbaka, när hon tappade under ridten sin ena sko, likasom hon förut tappat baretten.

Om hon varit en älskarinna af naturen, hade hon troligen stannat vid någon af dessa fängslande utsikter, hvilka nejden erbjöd, där den täta skogen stundom afbröts af en dalgång, genom hvilken en bäck sorlade och ett förtrollande perspektiv af höjder och dälder öppnade sig. Men hon red förbi, utan att bevärdiga sitt lands skönhet med en blick. Hon framtog en bok i duodesformat, med permar af pergament. Hon försökte att läsa, där marken var jämnare, men det lyckades henne icke. Hon försjönk i tankar, som ofta stördes af nödvändigheten att böja undan en hängande gren af slokbjörken, att återfinna gångstigen, som förlorade sig i snåret, eller att spränga öfver en mötande sumptrakt, en stängande skogsbäck. Hvad tänkte hon? Tankarna funno inga ord, men ett desto lifligare minspel, som beständigt förändrade hennes rörliga anletsdrag. Än skrattade hon högt, än slog hon vredgad trädstammarna med sitt ridspö, likasom ville hon bestraffa en förolämpning, än åter stannade hon för att lyssna om någon förföljde henne. Man kunde ej misstaga sig om denna flickas häftiga lynne och rika inbillningskraft, men hon tycktes växla gestalt med hvarje rörelse. Nästa ögonblick kunde man åter se henne kall och lugn beräkna den väg, som snarast borde föra henne genom den villsamma skogen.

Hon behöfde en säker blick. Gångstigen, i början tydlig, förlorade sig snart mellan mosstufvor och dungar af ormbunkar eller enris, för att åter blifva märkbar på andra sidan om ett snår eller en bergklack. Hon borde icke vara långt från Björnsnäs, och ännu visade sig intet spår af människoboningar, icke ett gärde, icke en lada, icke en koskälla. Några hvitnade ben lågo vid sidan af gångstigen. Var det djurs eller mördade människors ben? Ryttarinnan skrattade åter — hon skrattade ofta. Axelson hade lyssnat på löjliga folksägner. Hon kände sig icke det minsta rädd, men hon öfvertygade sig, att där var krut i fängpannan på hennes gevär.

Då hördes på afstånd ett hundskall. Det var Bella, som åter uppdrifvit en hare. Axelson måste ha uppnått jagtsällskapet. Man jagade icke mer, man sökte henne, död eller lefvande. Om den dumme knekten dock förstått att uppskrämma jägarne, såsom hans order lydde! I alla händelser skulle de ej finna henne utan hatt och sko, de skulle darra för hennes lif och för sina egna. Hon påskyndade ridten.

Skogen blef åter tätare, snåren ogenomträngligare, gångstigen var förlorad. Hon nödgades stiga af och leda sin häst mellan trädstammarna med solen till vägvisare.

Nu kom hon till en å, som var för bred för ett hästsprång. Ingen bro; stranden var sumpig. På åns andra strand stod en trasig pojke, metande foreller. Hon tillropade honom att anskaffa en båt. Han förstod henne icke; han betraktade henne förvånad och stum. Hästtramp och röster hördes ej långt bakom henne i skogen.

Hon framsökte en liten börs ur sin kjolsäck och kastade öfver ån en silfverdaler, som nedföll vid gossens fötter. Nu förstod han henne, sprang ett stycke långs stranden och tecknade, att hon borde följa honom. Hon red efter anvisningen, kom till ett vadställe och var snart öfver på andra sidan. Här öppnade sig en smal körväg; hon följde vägen och nalkades en kolmila. Kolaren stod vid milan och betraktade henne, lika förvånad som gossen. Hon hann icke fråga honom, förföljarne voro redan vid ån. Hon gaf hästen sporrarna och fortsatte sin brådskande ridt.

Skogen glesnade, en hägnad, en åkertäppa, en bondgård visade sig. Hon tänkte ett ögonblick på att fly till gården, men ändrade plan och jagade framåt, utan att dröja. Nej, de skulle ej fånga henne; hon skulle före dem uppnå staden, om hon ock skulle rida ihjäl Sven Axelsons Morsker.

Då öppnade sig en vid utsikt öfver Bråvikens vattenspegel, som skimrade i solskenet. Icke en krusning störde dess blanka lugn. En örlogsbrigg låg ankrad tätt invid en lastbrygga för kolpråmar och torkade sina våta segel.

Denna syn ingaf ryttarinnan nytt mod. Uppnådde hon icke staden, ville hon låta hästen löpa och själf söka ett gömställe. De skulle ej fånga henne; denna triumf ville hon icke unna dem.

Hon fortfor att jaga hejdlöst framåt, när, vid en tvär krökning förbi en klippa, hästen skyggade åt sidan för ett föremål, som låg utsträckt i gräset vid klippans fot. Oförberedd på denna hastiga vändning, vacklade ryttarinnan i sadeln och föll handlöst i armarna på det liggande föremålet, en flicka, såsom hon själf.

Fallet var lika häftigt som oväntadt. De båda flickorna stötte sina hufvuden mot hvarandra, och den främmande uppgaf ett rop af förskräckelse. Ryttarinnan släpades ett stycke med foten intrasslad i stigbygeln, men lyckades göra sig lös och reste sig genast därefter med af vrede purprade kinder.

— Du där, du, hvarför skrämmer du min häst?

Och det vredgade ordet åtföljdes ögonblickligen af ett slag med ridspöet, som lämnade en röd strimma på den slagnas blottade hals.

Den främmande flickan hade icke förr hämtat sig från sin bestörtning, innan hennes vrede upplågade lika hastigt som ryttarinnans.

— Och du där — slår du mig för att du rider som en galning och icke ser framför dig? utropade hon, lika blossande röd, i det hon ryckte till sig ridspöet och försökte att bryta sönder det. Men spöet var af flätad rotting med silfverskaft och brast icke, när det böjdes.

— Våga att slå mig engång till! fortfor den förorättade i samma uppretade ton.

De stodo några ögonblick hotande, öga mot öga, som två örnungar, hvilka stött vingarna mot hvarandra i flygten. Båda befunno sig på samma gräns mellan barnet och ungmön, femton eller sexton år; båda häftiga, stolta, djärfva, båda mätande hvarandra med samma mörka, blixtrande ögon. Det var yttre likhet och inre själsfrändskap mellan dem; jägarinnans riddräkt var knappt dyrbarare än den obekanta flickans svarta kamlottsklädning, och båda röjde nästan samma likgiltighet för den vårdade toilett, som vid deras ålder vanligen är af så mycken vikt. Lika utbildad för sin ålder, var den obekanta flickan längre till växten och hennes drag mera regelbundet vackra, hvilket företräde ersattes af ryttarinnans säkrare hållning och den öfverlägsna bestämdhet, som röjer vanan att befalla och blifva åtlydd.

Axelsons skrämda häst hade galopperat bort med den toma sadeln. Det var så lugnt, så tyst, att icke ett löf prasslade, icke ett vågsvall sorlade mot strandens kiselstenar. I detta tysta lugn hördes nu trampet af hästhofvar på vägen.

— Göm mig! Göm mig! utropade ryttarinnan plötsligt, i det hennes vrede ögonblickligt gaf vika för en barnslig otålighet att ej blifva upptäckt af detta jagtsällskap, som hon föresatt sig att trotsa. Och när den andra stirrade på henne, utan att förstå en så obegriplig begäran, sprang hon hastigt bakom en hasselhäck, som betäckte sluttningen och dolde henne för de förbifarande. Nyfiken, men med lika förändrade känslor, afbidade den andra hvad nu skulle följa.

En ryttareskara närmade sig på körvägen. Det var sex eller åtta grant utstyrde herrar, åtföljde af sina ridknektar. Efter dem redo två kammartärnor i bedröfligt skick, krampaktigt hållande sig fast vid hästarnas man. Efter dem följde åter två andlösa, förskrämda, adeliga jungfrur med sina kavaljerer och sin betjening. Hela denna skara af mer än fyrtio jägare och jägarinnor följde den flyendes spår, som förrådts af kolaren. Lyckligt nog för den flyddas inkognito, hade hundarna kopplats i skogen och blifvit långt efter förföljarne.

— Har du sett drottningen? frågade den främste ryttaren flickan vid hasselhäcken.

— Nej, svarade flickan, i det att hon ställde sig framför häcken, där denna var glesast. Och hon kände en lätt darrning ila genom sina leder. — Drottningen? Hvarför skulle en drottning dölja sig? Är det förräderi? ...

— Hon måste ha ridit här förbi, återtog den förnäme herrn, i det han tvekande höll ett ögonblick stilla.

— Jag ser hofspåren af Morsker. Han har skyggat åt sidan här, anmärkte Sven Axelson, som öfverlämnat Caballero åt en kamrat och ledde på dennes häst efterspaningarna.

— Sicken en, var det hon? utropade flickan med en mer än låtsad förundran. — Ja, hon red nyss här förbi och tog vägen åt Åby.

— Framåt! lydde kommandot.

— Men Morsker har skyggat här! upprepade Axelson envist.

Ingen hörde honom. Jägare, knektar, jungfrur och tärnor galopperade vidare.

De hade alla en icke så liten anledning att genomleta land och rike för att återfinna den de sökte, ty flyktingen var ingen ringare person än Sveriges unga drottning Kristina, då redan väl bekant för sin energi, sitt goda hufvud och sina nycker. Hvarför hon tillställt allt detta alarm med sin omotiverade flykt från jagtsällskapet, visste hon troligen icke själf. Hon var förtretad öfver en misslyckad räfjagt, och det roade henne att förtreta andra. Man har sagt om Kristina, att hon aldrig varit ett barn. Det är ett af de misstag, hvartill man så lätt förledes af en brådmogen utveckling. Hennes förstånd, hennes fattningsgåfva flög med fjärilvingar snabbt öfver barndomens råmärken, men i lynnets grund och i oförmågan att beräkna handlingens följder hade hon följt barndomens utvecklingslagar. Och nu skulle hon snart fylla sexton år; nu kände hon, vid ungdomens portar och med dess frihetslystnad, hela kontrasten mellan det tvång, hvarunder hon ännu måste böja sig, och den nästan enväldiga konungamakt, hvartill hon ansåg sig född. Denna omgifning, som på samma gång smickrade och omsnärjde henne, skulle erfara, lika godt huru, att hon hade en vilja för sig och kunde handla därefter. Misstrogen var hon därtill. Hon hade fått den föreställningen, att visse maktägande ej ogärna skulle se, om något olycksfall drabbade henne, hvarefter de kunde styra Sverige henne förutan. Och det roade henne att gäcka sådana förhoppningar.

Nu framträdde hon från hasselhäcken med ett harmset utrop öfver det bakvända, nötaktiga sätt, på hvilket Axelson hade utfört hennes befallningar. Hon var icke så sparsam på grofva uttryck, som man kunnat förvänta af hennes rang och uppfostran, den unga Kristina. Hon hade lärt något också af ridknektarne, efter hon ju red som en pojke i sadeln och visade en så utmärkt skicklighet i alla kroppsöfningar.

— Jag lurade dem! sade den andra flickan, som, i första förtjusningen öfver sin lyckade list, glömde hvem hon hade framför sig.

— Å, du skulle ej spela illa i en fransk komedi, du! svarade drottningen, i hvars lifliga, ombytliga håg den senare väntjensten hastigt utplånat den förra vreden. — Värker ditt hufvud? tillade hon, när hon såg, att flickan tryckte en våt näsduk mot tinningen.

— Inte mycket, men nog var det hårdt mot hårdt, när vi två stötte samman.

Och hon hade så när tillfogat: Värker icke ditt hufvud? Men nu ihågkom hon det otroliga, att hon hade en drottning framför sig, och nedstämde den förtroliga tonen till en ödmjuk fråga om den nådiga fröken skadat sig. — Drottningen var den enda, som då hade rätt att kallas fröken, hvilket var det vanligaste tilltalsordet vid icke officiela tillfällen. Ännu kallades adelns döttrar jungfrur.

— Tror du, att mitt hufvud är af kork? genmälde den unga drottningen muntert. Men herrarne där skola finna min lösa häst och vända tillbaka. Visa mig en utväg att komma till staden före dem!

— Nådig fröken skulle låta ro sig dit.

— Ro? Det är bra. Hvar får jag en båt?

— Andromeda ligger vid lastbryggan. Jag skall begära en båt af herr Herman.

— Godt. Säg, att jag befaller nu genast en båt med sex roddare och två marinsoldater till min eskort! Hvarför har ej Andromeda gått upp till staden?

— Vi fingo på morgonen stiltje och motström. Det var omöjligt att komma längre.

— Alltså en båt. Skynda dig! Tror man dig inte, så tag här min ring! Men intet ord att jag fallit! Den eländige Morsker, jag skall låta skjuta honom! Intet ord därom, förstår du? ... Vänta! Din hatt och din högra sko! Jag har tappat mina i skogen.

Läsaren har redan anat, att det var nattens barn Hagar, som begagnat Andromedas ofrivilliga rast för att andas landtluft i bryggans närhet och därunder råkat ut för detta sällsamma möte. Och Hagar var genast färdig. Barfota och utan hatt, sprang hon till örlogsbriggen att utföra drottningens order.

Denna begagnade tiden att ordna sin dräkt i det möjligast presentabla skick. Kristina var lika mån om sin kungliga värdighet, som hon var likgiltig för toilettfrågorna, när en sträng konvenans icke fordrade det.

Ajusteringen var så fumlig och brådskande, som man kunde förvänta af en prinsessa, hvilken hvarken vants att betjena sig själf eller bryr sig om huru det lyckas. Klädningen tillknäpptes och utslätades med några hastiga handstrykningar, men behöll än här, än där ett strå eller ett löf från skogen. Håret uppknöts så godt det i hast lät sig göra. Hagars hatt och sko passade förträffligt, men skon hade klackar enligt dåtidens bruk, och Kristina tålde ej klackar. Utan betänkande uppdrog hon sin jagtknif ur kjolsäcken och var upptagen af det mödosamma arbetet att bortskära klacken, när Hagar återvände, följd af herr Herman Fleming.

— Slupen afbidar eders majestäts vidare order, anmälde herr Herman med styf sjömanshonnör.

— Godt, jag är strax färdig, svarade drottningen med en vårdslös hälsning. — Hjälp mig, du ... Hvad heter du?

— Hagar.

— Hjälp mig med klacken, du! Sådant dumt påhitt att göra människor halta!

Och Hagar förenade sina bemödanden med drottningens att bortskära klacken. Men klacken var fästad med järnpliggar och motstod deras anfall. De måste anlita den förvånade sjömannen, som ändtligen lyckades afskära det motspänstiga föremålet, med den framgång, att en bit af skons häl delade klackens öde.

— Nu kan jag gå, sade drottningen tillfredsställd, profvande skon. — Se här, barfot! — Och hon räckte Hagar ett guldmynt.

Hagar kände sig förödmjukad.

— Med nådig frökens tillåtelse vill jag gifva den granna penningen åt Norrköpings fattiga, svarade hon.

— Är du högfärdig? — Och Kristina genomborrade sin medtäflerska i stolthet med en blick af förakt.

— Min sko vore ej värdig en så hög ära, om den såldes, svarade Hagar, i det hon återlämnade den kungliga ringen.

Drottningen vände henne ryggen och tog Herman Flemings arm för att gå. I detsamma trampade hon på en bok.

— Jag har tappat min Tacitus, sade hon.

Fleming böjde sig ned, upptog boken och räckte den åt drottningen.

— Det är Tacitus, anmärkte han, grimaserande med sitt trumpna löje och en blick på Hagar, ty han igenkände det våta föremålet från Andromedas förstäf.

— Men detta är icke min bok! utropade Kristina. Denne romare var vackrare inbunden, än hennes egen.

— Förlåt, sade Hagar, den är min.

Om hon vid dessa ord röjt det aflägsnaste spår af triumf eller högmod, hade där åter stött kant mot kant, och den lärda unga drottningen skulle lika litet förlåtit en täflan i lärdom, som en täflan i stolthet. Men hvad än Hagar kände, förstod hon att dölja det. Hennes ord voro en skolflickas, ingenting mer.

— Och du läser Tacitus? frågade drottningen — samma fråga, som Fleming gjort.

— Det är mycket där, som jag ännu ej rätt förstår, lydde det kloka svaret.

Tacitus har alltid, för tankens djup och uttryckets koncentrerade korthet, ansetts såsom en af de mest svårläste romerske häfdatecknare. Kristina visste detta af egen erfarenhet.

— Du kan följa med mig till staden, sade hon, åter ögonblickligt omstämd. — Jag vill se huru du reder dig med den benige herren.

Anblicken af några ryttare på afstånd påskyndade drottningens steg. Innan kort satt hon i slupen, som med snabba årtag förde henne till Norrköping. Fleming och två marinsoldater hade äran eskortera hennes majestät till staden. Hagar bevärdigades med en plats på slupens förtoft och besvarade några flyktiga frågor om sin person. Svaren glömdes lika hastigt som frågorna; hafvets spån dref åter ut i okända böljor.

Presidenten Kurck med familj hade nyss vid en lukullisk middagsmåltid sökt återhämta sina krafter efter sjöresans besvärligheter, när de öfverraskades af betjeningens rop, att drottningen var på lastbryggan. Hon skulle måhända hedra briggen med ett besök. Hvad ville de göra i sin deshabillé? De riskerade en titt på däcket och hunno i rätt tid uppfånga en skymt af en viftande näsduk i slupens förstäf, när den kungliga gästen redan var långt ute på Bråviken.

— Det är Hagar! utropade lilla Katarina Kurck, som tio år därefter blef drottningens hofjungfru.

— Hagar? Omöjligt, försäkrade presidenten. Hon är i skogsbacken. Jag har skickat Pape att kalla henne till måltiden.

— Du öfverser alltid med hennes försummelser, anmärkte presidentskan.

— Här kommer Pape ... Nå?

— Hagar bad mig anmäla för hans nåd, att hon fått befallning följa hennes majestät till staden. Jag hann med möda kasta åt henne ett par skor, rapporterade hofmästaren, som nu hade återvunnit hela sin officiösa värdighet.

Presidenten kunde icke undertrycka ett smålöje.

— Sofi — sade han till sin maka — det skulle icke förundra mig, om skickelsen engång fört dessa två snärtor tillsamman. De äro som stöpta i samma degel och dessutom födda samma natt. Men känner jag dem rätt, skola de icke länge förlikas. En drottning och en tattarunge! Ödet kan skämta rätt sällsamt ibland ... Pape, anskaffa en säker båt! Vi skola låta ro oss till Norrköping.

3. Spartanskor.

Afundas icke en drottning! Jag vet det nu ... jag har debuterat i dag.

Förutom de sex första barndomsåren, är måhända året 1642, Kristinas sextonde, det som är minst kändt och minst omtaladt af denna drottnings brokiga lif. Hon var icke mera det underbarn, som väckt så mycken uppmärksamhet, men ännu icke den ungmö, som snart skulle förvåna världen. Hennes studier voro afslutade, hennes karakter i görningen. Hon var arftagarinna till en krona, som med hvarje seger tilltog i glans, men hon bar den icke ännu, dess makt tillhörde riksförmyndarne; hon själf stod väntande i dess skugga. Hennes personlighet syntes nästan glömd för hennes värdighet, som ej kunde glömmas. Allas blickar voro riktade på kriget i Tyskland, på Torstensons strider, faror och segrar, på det franska förbundet och Danmarks misstänkta hållning. Men just under detta Kristinas sextonde år föregick inom henne själf denna obemärkta, men betydelsefulla förändring, som med makten af en naturlag flyttade drottningen-barnet, alldeles som andra vid hennes ålder, från morgonrodnaden in i det fulla dagsljuset, från barndomens drömmar och hugskott in i ungdomens brus af svällande lifskraft.

Norrköping, vid Motala älfs utlopp i Bråviken, var före Gustaf II Adolfs tid endast en marknadsplats för den rika östgötabygden, men växte genom Louis De Geer, kungliga privilegier och sitt gynnsamma läge snabbt till Sveriges förnämsta fabriksstad. Dess 4,000 invånare voro mot slutet af September 1642 såsom fallne ur hakarna i anledning af ett då timadt kungligt besök. Den ännu omyndiga drottning Kristina var vid den ålder, att hon borde förvärfva sig någon kännedom om sitt rike och källorna för dess välstånd. Hon anträdde en resa till Norrköping, åtföljd af rikskanslern och flera af rådet, sin öfverhofmästarinna fru Beata Oxenstjerna, gift med Karl Bonde, sin kusin pfalzgrefvinnan Marie Eufrosyne, sin jämnåriga, jungfru Ebba Sparre, samt en talrik svit. Det var dagar för nytta och nöje. Drottningen besökte järnverken, harnesksmedjan, fabrikerna och andra märkvärdigheter. Hon var lärgirig, hon frågade oupphörligt, hon ville veta tillgången vid dessa underbara förädlingsprocesser, som det svenska järnet undergick. Slutligen tröttnade hon, alldeles som andra vid hennes ålder, och då tillställdes för hennes nöje jagten i Kolmården.

Utgången är bekant. Kammarherren Klas Wrangel, som anförde jagten, ville uppdrifva elgar, men skogen var därtill för vidsträckt och tiden för kort. Man nöjde sig med harar. Drottningen sköt från sadeln i fullt språng en jösse. Detta var icke nog, hon upptäckte räfven, räfven bedrog henne, hon bedrog jagtsällskapet, och änden blef kullerbytta.

När Kristina återvände till staden, syntes hon blek och utmattad. Det var dock ingen barnlek, detta fall från hästen och släpande vid stigbygeln. Hon låtsade icke därom under första ifvern att gäcka förföljarne, men när spänningen var förbi, återtog naturen sin rätt. Hon kände en olidlig värk i hufvudet, bröstet och ryggen; hon inbillade sig, med sin lifliga fantasi, att hon afbrutit ett refben. Med möda tillryggalade hon vid Flemings arm den korta vägen från hamnbryggan till De Geers hus, där hon bodde vid torget.

Här omhändertogs hon af fru Beata Oxenstjerna och väckte ej ringa bestörtning. Kristina älskade ej denna sin tuktomästarinna, som med alla en husmoders dygder förenade ett sträft sätt och icke dolde, att hon ogärna underkastade sig detta ömtåliga uppdrag af riksförmyndarne. Hela hofstaten kom i rörelse och skrämdes ytterligare af de återvändande jägarne, som ej kände drottningens fall eller orsaken till hennes försvinnande, men desto bättre kände Kolmårdens dåliga rykte. Sven Axelson hade låtit undfalla sig halfkvädna ord om någonting, som skulle ha timat i bergsklyftan. Det skulle ha skett, men ändock icke skett: därpå blef ingen klok. Hofläkaren efterskickades och föreskref åderlåtning. Intet refben befanns brutet, men åtskilliga skråmor upptäcktes på rygg och axlar samt en blånad på högra tinningen. Kristina vägrade att angifva deras orsak. Man skulle icke få den triumfen att se henne straffad för en nyck.

Furstinnan Marie Eufrosyne var likaledes af oro och skrämsel illamående. De två kammartärnorna, hvilka medföljt för drottningens närmaste uppvaktning, befunnos halfdöda af ridten och fruktan för straff. Morsker hade återfunnits betande i en skogsbacke. Vidunderliga rykten gingo från mun till mun. Fröken Kerstin hade blifvit bergtagen, eller hade hon med nöd undkommit stigmän. Hon hade blifvit förhäxad — »krossad», som termen lydde i folkspråket. Jägarne erinrade sig den okända flickan, som ledt dem på villovägar åt Åby, och funno henne skäligen misstänkt. Hon måste förhöras. Men hvar finna henne?

Hon fanns icke långt borta. Ingen hade haft tid att tänka på Hagar. Okänd i ett främmande land, vågade hon icke tränga sig in i drottningens bostad och satt, väntande vidare befallningar, på trappan till huset. Här igenkändes hon af Sven Axelson. Han hade ej glömt, att Morsker skyggat vid det ställe, där flickan stått invid hasselhäcken.

Hagar öfverraskades oförberedd, frågades, men behagade icke svara. Hon ihågkom drottningens lifliga önskan att dölja sitt äfventyr och förteg ståndaktigt allt, utom den befallning hon fått att medfölja till staden.

Hon fördes till fru Beata, som tog henne för en finsk kammarpiga.

— Så ja, sade den stränga frun, sedan hon fått veta hvad hon trodde sig behöfva om Hagars person. — Du är finska, du? Vet du hvad man säger om dig? Man säger, att du är en trollpacka, som understått dig att bruka onda anslag. Och vet du huru man straffar trollpackor? Man piskar dem med ris och bränner dem på bål. Betänk detta, du illmariga stycke; ljug icke, svara på mina frågor! Hvad har händt fröken Kerstin i skogen? Hvarför återfanns hennes häst med tom sadel? Hvarför är hon sårad? Hvarför ljög du för herr Klas, att hon ridit till Åby?

— Jag trodde, att jägarne hade ondt i sinnet, svarade flickan på sista frågan, utan att inlåta sig på de öfriga.

— Nå vidare! Jag vill veta hvarför fröken är sårad och hvem som sårat henne.

— Hon har törhända stött sig mot träden. Där är svårt att rida i Kolmårdens skog.

— Undflykter! Du vet mer än du vill bekänna. Får jag svar eller får jag icke?

Hagar teg.

— Axelson, hämta ris!

Axelson var ej sen att hämta ett hasselspö, som i den gamla goda tiden alltid fanns till hands för loflig husaga.

— Nå — sade fru Beata betydelsefullt — får jag nu svar?

Hagar fortfor att tiga. Den som minns Hagar och Bennu i Kaskas torp vet, att Dordej aldrig vågade hota dem med ris, emedan de däraf blefvo blott sjufaldt värre.

— Apollonia — fortfor fru Beata till en handfast kökspiga, som stod nyfiken i dörren, halft skrämd, halft jubilerande öfver den unga trollpackans rättvisa näpst — lös upp flickans klädning och blotta hennes skuldror!

Apollonia närmade sig. Hagar sprang tillbaka, grep en väfsked, som stod vid väggen, och utropade:

— Våga att röra mig! Jag är här på drottningens befallning, och ingen annan än hon har rättighet att förhöra mig!

Drottningen var visserligen omyndig ännu och stod under sin öfverhofmästarinnas tukt, men hon var dock en drottning. Fru Beata besinnade sig.

— För häxungen till källaren, och tillbomma dörren! Hon begär rannsakning; hon skall få den, så det hviner om öronen. Du där — tillade hon till flickan — tänk på profossen! Och tänk på bålet! När du betänkt dig, så bulta i taket! Man skall höra dig i köket, och jag vill då se om jag kan göra något för dig.

Hagar fördes trotsig, men utan motstånd, till husets källare, under hvars fuktiga hvalf hon knappt kunde stå rak, och instängdes på förbättring. Fru Beata hoppades, att hon snart skulle falla till föga. Adelns privilegier gåfvo den stränga, men rättvisa frun en domsrätt, som icke ens konungamakten vågade vidröra. Man omtalar, just från 1642, att rikskanslern låtit straffa en tjenare, oaktadt drottningens förbön.

Kristina låg i feber, förorsakad mera af nervskakningen, än af yttre eller inre kroppsskador. Ebba Sparre satt vid sin kungliga väninnas sida.

— Lider du mycket? frågade hon, i det hon tvättade med blyvatten en skråma på den sårades högra skuldra, som höjde sig märkbart öfver den vänstra. Den vackra Ebba kallade i enrum drottningen du.

— Det är ingenting, sade Kristina. Jag kom likväl till staden förr än ni.

— Men så du förskräckt oss! Dora ligger till sängs, Sidonia hostar blod. De stackars tärnorna redo ihjäl sig af skrämsel. Hvarför red du ifrån oss?

— Hvarför kunde ej Wrangel uppdrifva en elg? Man ledsnar vid dessa eländiga harar. Jag fick sikte på räfven, och sedan ... det var min lust att själf leka villebråd. Det är godt att öfva sig. Många hundar gläfsa på kronan.

— Tillåt mig badda din tinning! Hvarifrån fick du blånaden där?

— Jag kindpustade skogsrået och han torde ha klöst mig.

Ebbas bestörta uppsyn röjde, att hon icke ansåg detta alltför otroligt, när i detsamma deras samtal afbröts af fru Beata. Hon fann rådligast förbjuda den febersjuka att tala.

— Läkaren — hviskade hon till Ebba — vill veta hvar och huru drottningen skadat sig. Har hon yppat något för dig?

— Hon säger, att skogsrået klöst henne, svarade Ebba Sparre oskyldigt.

— Tokprat! Men i våra dagar hör man ju mycket talas om häxekonster. Jag har tagit en misstänkt person i förvar; säg intet därom! Den sjuka bör lämnas i ro.

Likasom för att gäcka denna föreskrift anmäldes kort därpå rikskanslern, och honom kunde tillträde icke förmenas.

Den berömde Axel Oxenstjerna, konungen utan namnet, var vid denna tid femtionio år gammal. Högrest och kraftfull, med grått hår, hög panna och blå ögon, bar han ännu på kinderna ungdomens skära rodnad. Man förstod, att denne man kunde befalla: han var ju »den axel, kring hvilken världen (läs: samtiden) rörde sig»; men han kunde äfven vara personligt älskvärd, och inför sitt konungahus var han det alltid. Han hade redan haft mer än en besk sanning att säga sin unga drottning, och han skulle senare nödgas säga henne långt flera; men han glömde aldrig, att han talade till »den store Gustafs dotter».

Rikskanslern dolde icke sitt missnöje med Kristinas obetänksamma jagtäfventyr och kom för att säga henne det.

— Jag förnimmer, sade han, med fast mycken bedröfvelse eders majestäts ohälsa af så skadeliga nöjen och vet där intet annat råd till, än att taga en lärdom af det som nu engång intet kan göras ogjordt. Är ock eders majestät nu lyckligen kommen till den ålder, när förståndet bör råda och I själfve veten huru kostbar eder höga person är att akta för hela rikets välfärd. Där är sannerligen intet så ädelt villebråd i Sveriges skogar, att ju det kunde gå upp emot en enda skråma, som eder rör, ty där som I icke akten edert eget hull i ungdomens hastiga mod, mån I betänka, att I hören med kropp och själ Gud och Sveriges allmoga till. Och jag vill nu intet hafva sagt detta till att bedröfva eder, nådigaste fröken, efter I ju liden själfver af skadan, det jag nu hoppas och beder till Gud, att snart skall hafva en hugnelig öfvergång. Utan mån I till framtida bättre eftersyn taga det gunstigt upp, såsom det kärligen och med all skyldig vördnad eder sagdt är af eder och eder store faders trogne tjenare, den intet bättre i världen vet, än att hans nådiga drottning må komma till ett lyckosamt regemente här i tiden och till de utvaldes ro efter detta.

Hvarpå han med ett blidt småleende kysste drottningens hand, likasom för att afbedja hvad där kunde vara förnärmande i hans tillrättavisning. Axel Oxenstjerna var så van att väga sina ord, hvilka ju på denna tid lågo tungt i Europas vågskål, att en stenograf eller en tryckpress från våra dagar icke behöft lägga en bokstaf till. Om det fanns någon dödlig, för hvilken den faderlösa Kristina kunde och borde hysa en dotters känslor, var det visserligen denne man, den främste bland hennes förmyndare, hvilken icke blott bar hennes kronas bördor, utan allt från hennes späda år varit för sin drottning en faderlig rådgifvare. Och hon kunde icke undgå att vörda honom; han var verkligen den ende, för hvilken Kristinas själfrådiga lynne böjde sig, den ende som hon — ännu åtminstone — icke vågade motsäga. Men att älska honom som en fader, att böja sig med en dotters frivilliga lydnad under hans råd, det kunde hon icke. Därtill var han henne för öfverlägsen, och nyckeln till Kristinas gåtfulla personlighet, sådan denna begynte antaga bestämd gestalt i hennes sextonde år, var ingen annan än den, att hon icke tålde någon bredvid sig, långt mindre öfver sig. Hon kunde högakta, värdera, beundra, älska, ja, ända till blindhet älska den ene eller andre, som hon ansåg värdig sin aktning eller sin kärlek, ty de hafva farit mycket vilse, som sagt, att hon aldrig kunde älska någon eller något annat än sig själf. Men hon kunde det endast med det villkor, att detta något eller någon var henne underlägset. Att stiga i hennes ynnest, det var icke blott att visa de egenskaper, som hon uppskattade högst, det var än mer att stå under hennes egen nivå; att falla i hennes gunst, det var att vilja vara hvad hon var eller däröfver. Hon begärde icke underdånighet, ehuru det i lynnets häftighet stundom tycktes så, ty förödmjuka sig kunde också en slaf, och hon föraktade slafvar. Hon behöfde och hon fordrade att vara denna »makalösa», som hon sedan blef, ett uttryck, i hvilket man läser devisen på hennes ensliga storhet.

Hon satte sig upp och svarade i en lätt ton, som motsades af hennes feberglänsande ögon:

— Jag red för häftigt, det är trötthet och går snart öfver.

Rikskanslern betraktade henne forskande. Han befarade ett nytt utbrott af dessa hastiga sjukdomsfall, för hvilka Kristina varit utsatt under sina växande år.

— Det är rådligast att nu hvila, förmanade han. Kommissarien De Geer väntar där ute att förnimma huru det förhåller sig med hälsan. Hans underdåniga önskan är att i morgon hedras med sin nådiga drottnings besök på Finspång. Jag skall svara honom, att det må uppskjutas. Resan gör omak.

Kristina reste sig upp i bädden.

— Eders kärlighet täckes svara kommissarien, att jag med nöje skall mottaga hans inbjudning i morgon, yttrade hon. Är fältmarskalken Horn anländ till Norrköping? Jag vill minnas, att han väntas i dag.

— Han anlände på förmiddagen, svarade rikskanslern, förvånad att se den sjuka så hastigt vid krafter.

— Jag önskar se honom, jämte eder och De Geer, vid taffeln i kväll klockan sju.

— Nej, det kan eders majestäts nuvarande svaghet omöjligt tillåta, vågade fru Beata invända.

— Min svärson Horn kan få den nåden att följa till Finspång i morgon, om hälsan medgifver, anmärkte Oxenstjerna.

— Hvad? Eders kärlighet vill, att en så berömd hjälte, som nyss blifvit mottagen med stora ärebetygelser i Schweiz, Holland och Frankrike på sin återresa, skall vänta på företräde hos mig! Han har ej varit i Sverige sedan tretton år, och jag kan ej minnas honom; jag var ett barn, när han drog ut i kriget. Invitera honom till aftonvarden; jag är fullkomligt frisk. Och assessor Stjernhjelm, anlände han inte i går från Dorpt? Jag önskar se honom med de öfrige. Han blir nu vår antikvarie för rikets fornlämningar; jag vill fråga honom om han kan restaurera Stäket. Det är märkeliga ruiner; jag var nära att bryta halsen af mig där vid besöket i somras.

Hon talade fort och otåligt; det var feber i orden. Rikskanslern växlade en betänklig blick med sin syster, men ansåg icke rådligt att nu motsäga henne. Febern kunde förvärras. Resultatet blef, att de tre nämnde herrarne skulle inbjudas till hoftaffeln samma kväll, och om drottningen, som man kunde förmoda, vore hindrad att infinna sig, skulle rikskanslern och hans syster göra les honneurs.

Men hon infann sig. Hon ville ej vara sjuk, hon ville ej vara kastad ur sadeln, ville ej anses straffad för sin obetänksamma ridt. Ingen skulle ana de frossskakningar, som genomilade hennes leder, eller den matthetens svindel, som gång på gång hotade att beröfva henne medvetandet. Hon hade till och med låtit kläda sig omsorgsfullare än vanligt. Hon talade mycket, kanske för mycket, men hon talade klokt och, där ämnet tillät det, kvickt. Det var första gången man såg den Kristina, som skulle förvåna världen. Rikskanslern hörde henne med undran, de öfrige med beundran. Hon hade sedan några få timmar likasom vuxit. Drottningen-barnet tycktes genom någon underbar, plötslig kris hafva blifvit förvandlad till drottningen-jungfrun.

Presidenten Kurck, som icke dröjde att vid sin ankomst uppvakta de höge resande, blef likaledes inbjuden till hoftaffeln. Denna serverades för fjorton personer. Norrköping hade den sällsynta lyckan att se kring sin drottning församlade fem män, hvilka redan voro och än vidare skulle blifva de främste representanterne för fem olika samhällsriktningar: riksstyrelsen, kriget, lagskipningen, industrin och litteraturen.

Det var en femtonårig prinsessas debut, och i hvilket tillstånd! Till höger om henne satt rikskanslern, till vänster fältmarskalken Horn. Vid sidan af dessa grannar ville hon för intet pris förråda en svaghet, men hade iakttagit försiktigheten att behålla Ebba Sparre närmast bakom sig som uppvaktande hofjungfru. Tid efter annan lutade hon sig mot sin väns skuldra, likasom för att hviska till henne en befallning, medan hon i verkligheten behöfde ett stöd för att icke förråda sig.

Man talade om kriget, om Torstensons tåg mot Olmütz och möjligheten af ett förestående stort fältslag; det var en månad före andra slaget vid Breitenfeld. Horn hade nyss afslagit republiken Venedigs ärofulla anbud att som generalissimus anföra dess härar mot turkarne. Kristina yttrade skämtande, att så kärt det vore att se honom i Sverige, ville hon hellre se honom i Konstantinopel.

— Dock ej som fånge, anmärkte Horn.

— Eder kan man instänga, men aldrig kufva, genmälde drottningen. Edert lif är en saga. Trollen stänga eder sju år i berget, och ni återvänder föryngrad till nya bragder.

— Vanan gör underverk, svarade Horn leende. Finska pörten och tyska bivuaker ha den fördelen att icke skämma bort oss med mjuka bäddar.

— Säg inte det, fältmarskalk! Ni och edra landsmän värmen eder gärna vid elden. Ni hade hett nog vid Breitenfeld, men så var ni också konungens »högra hand».

— Jag håller för, att en krigare hellre mister sin högra hand, än ser den i kedjor, genmälde fältherren. Det värsta i Ingolstadt var att icke få slåss för min unga drottning. En gång — tillade han — var jag nog lycklig att få göra eders majestät en tjenst. Det var, när jag hedrades med förtroendet att begära prinsessans af Brandenburg hand för salig konungen, eder store fader.

— När jag blir sextio år — svarade Kristina i samma ton — skall jag tacka eder för min tillvaro, om den då visat sig värd att tacka för.

Gustaf Horn var nu femtio år gammal, icke högvuxen, men kraftigt byggd, med hängande långt, lockigt brunt hår, bruna, milda ögon, smal panna, blekgul hy, korta mustascher och ett uttryck af nästan sorgset allvar, där smålöjet, som nu upplyste hans kärfva anletsdrag, var en lika behaglig som sällsynt gäst. Dessa finska pörten, som tillhörde hans barndomsminnen, hade påtryckt honom den outplånliga stämpeln af ett folk,

hvars mod är tyst, hvars lugn är hårdt,

hvars trohet trotsar döden.

Holländaren Louis De Geer, nu femtiotre år och sedan ett år svensk adelsman, var i lynnets allvar och oskrymtad gudsfruktan Horns själsfrände, men i öfrigt så olik honom, som freden är olik kriget. Han bar en rik borgares långa, svarta, tätt tillknäppta sammetsrock och en bred, slät halskrage med två hängande silkestofsar. Några tunna grå lockar vid öronen, ett omsorgsfullt klippt helskägg och en svart kalott på den kala hjässan omgåfvo en hög panna, finhylta kinder och ett par kloka, välvilliga, lugna ögon. Det var något tillbakadraget i hans person; man hade framför sig en tystlåten köpman, som ständigt afbidade konjunkturer och förstod att begagna dem, men på samma gång ingaf förtroende genom ett uttryck af redbarhet och soliditet. Han stod just nu i underhandling med kronan om att inköpa Finspång, som han arrenderat sedan 1618, och därtill de rika järnverken kring Dannemora. En sådan storman i järnindustrin hade Sverige dittills aldrig sett. Om han kände sin betydelse, undgick denna ej heller de styrande.

— Ni vill lägga eder till de bästa egendomar i Sverige, sade drottningen skämtande till De Geer.

— När jag arrenderade dem, voro de de sämsta, svarade köpmannen lugnt.

— Herr De Geer är icke nöjd med Sverige, inföll Oxenstjerna i samma ton. — Han gör affärer på Guineakusten och erbjuder oss att lägga Afrika under Sveriges rike.

Kristina kände sig anslagen af allt storartadt.

— Godt, herr De Geer, sade hon. Håll ord, och ni skall inte finna oss lika svarta, som våra nya undersåtar. Eder hertigliga vapensköld skall prydas med en morian i guld.

— Där Gud gifver nåden till, genmälde köpmannen, kan något uträttas med förstånd och penningar. Jag vet endast en man i Europa, som vore nog klok och nog rik att underlägga sig Afrika, och den mannen är jude.

— Hvad? En ny Salomo?

— Ruben Zevi i Regensburg.

— Honom känna vi alltför väl, skrattade rikskanslern. Han har nöjt sig med trettio procent för våra små ficklån; kan vid en annan lägenhet ock begära femtio. Nej, eders välborenhet, vi äro tillsvidare förnöjde med vårt Europa, allenast vi kunde det skickligen anamma och sköta, men när vi behöfva mer, är det eder vi vilja skicka till Afrika.

Assessor Stjernhjelm, som år 1631 erhållit sitt klingande adliga namn i utbyte mot det tarfliga Göran Olofsson, hördes förmena, att om Sveriges rike underlade sig morianer och hedningar, vore icke heller judarne med deras penningepungar att förakta. Stjernhjelm var nu femtiofyra år, välbekant som en lärd, skarpsinnig och skarptungad domare, äfvensom författare i antikviteter, men hittills nästan okänd som skald. Han bar domarens vida långrock och, likasom De Geer, kalott på hjässan. Håret hängde yfvigt på sidorna; mustascherna och halfskägget gåfvo honom ett bistert utseende.

Presidenten Kurck förenade sig i en gensaga mot judarne. De voro rättslöse i romerska riket och annorstädes trångt omgärdade i sina borgerliga rättigheter. De Geer anmärkte, att judarne i Holland gjorde god tjenst som bankirer. Samtalet blef lifligt. Ingen märkte, att drottningen ofta skiftade färg och stundom afbröt sig själf, likasom för att draga andan.

Hon hade inlåtit sig i tal med Stjernhjelm om Stäket och dess historia, när hon plötsligt grep Ebba Sparre hårdt i armen och stannade midti en mening. Fru Beata, hvars skarpa ögon ständigt voro på vakt, märkte rörelsen, stod upp från bordet och närmade sig drottningens plats. Allas blickar vände sig ditåt, taffelns gäster sågo frågande på hvarandra.

Hvad var det? Mådde drottningen icke väl? ... Det varade endast några sekunder. Själfve rikskanslern, som satt närmast, hann icke yttra en bekymrad fråga, förrän Kristina, lika blek som hon nyss varit röd, återtog samtalet i sin förra skämtande ton.

— Assessorn skall inte neka, att det spökar på Stäket. Är det Gustaf Trolle, som går igen? Det må assessorn veta, som själf håller en spiritus familiaris och är, så till sägande, hemmastadd i alla lönliga ting. Neka inte, att assessorn har tändt eld på en bondes skägg med sitt trollglas och när som helst kan göra en loppa till en elefant!

— När jag har den lyckan att rättfärdiga mig för en så lärd drottning, behöfver jag nödigt försvara mitt fattiga förstoringsglas, genmälde Stjernhjelm, som icke längesedan nödgats i ett offentligt tal rentvå sig gent emot liffländska prästerskapets beskyllning för häxeri och ateism.

— Inbilla mig det! fortfor Kristina muntert. Har assessorn ett förstoringsglas, så låna det, käre, åt riksskattmästaren, att han engång må få en glad stund i vår skattkammare! Torde ock herr Lennart därute blifva storligen nöjder att se bataljonerna ökas mångdubbelt. Den nöjdaste blir herr De Geer: han gör järnstänger af en nålsudd.

Klockan närmade sig nio, som då var en mycket sen timme. Måltiden slutades med en lång aftonbön, och gästerne betygade sin skyldiga vördnad med att kyssa drottningens hand. Man åtskildes.

— För mig till mina rum! hviskade drottningen till sin väninna. Hon hade endast med yttersta ansträngning förmått säga några förbindliga ord vid afskedsceremonin.

Ebba Sparre ledde henne till sofrummen. Där återstod ännu en pröfning och icke den som kräfde det minsta modet. Fru Beata följde pligtskyldigast med. Hon misstänkte förställning: hon ville veta allt hvad hon icke skulle få veta. Därtill så många omständliga föreskrifter för natten, bäddens tillredning, vaktgöringen, läkemedlen, nattlampan! Dessa tjugu minuter voro de mest olidliga. Hvarje ögonblick nära att falla i vanmakt, nödgades Kristina åhöra förmaningarna och besvara dem på ett sätt, som lugnade farhågorna. Hade ej detta lyckats, skulle fru Beata kvarstannat öfver natten i sofrummet.

Men det lyckades. Den nitiska vårdarinnan gick, öfvertygad att blott någon matthet återstod och skulle förgå med nattens hvila. Knappt hade dörren stängts efter henne, innan drottningen svimmade så oförväntadt, att hon skulle fallit handlöst till golfvet, om ej kammartärnan, som afklädde henne, stått därinvid.

Skulle läkaren tillkallas? Nej ... drottningen hade förbjudit det. Starka luktvatten återkallade slutligen medvetandet.

— Ebba — hviskade Kristina med svag röst, när hon samlat sina tankar — afundas icke en drottning! Jag vet det nu ... Jag har debuterat i dag!

Natten blef orolig och stundom afbruten af yrsel. Kristina tyckte sig åter jaga i Kolmårdens skog ... Hon red andalusiern, han sprängde med henne öfver trädens toppar och in i molnen. Hon var omgifven af purpurröda skyar, som blixtsnabbt rusade henne förbi ... högre, högre ... till solen och bortom solen! ... Högre! Högre! Då låg hon åter hjälplös på jorden; en ung häxa med svart hår ryckte från henne ridspöet och sade ... ja, hvad hon sade, det kunde ingen uppfatta.

När fru Beata inträdde klockan tre på morgonen, hade drottningen nyss inslumrat. Febern minskades, andedräkten blef lugnare. Ungdomens lifskraft återtog småningom sin förnärmade rätt.

Utfärden till Finspång måste dock uppskjutas och företogs tre dagar senare, när drottningen var fullkomligt återställd.

4. I källaren.

Nej ... ingen feghet!

Omsorgen om ett hof i en landsortsstad och därtill en ung, allt annat än lättstyrd drottning, som behagade vara sjuk, hade så upptagit fru Beatas tankar, att hon följande dag först klockan tio på förmiddagen, när hon besökte köket för att befalla om middagsmåltiden, erinrade sig det uppträde, som där tilldragit sig dagen förut.

— Nå — sade hon till kökspigan Apollonia — när bultade slynan därnere i taket?

— Hon har icke bultat, ers nåd.

— Hvad? Sitter hon kvar i källaren?

— Jag väntade på ers nåds befallning.

— Och har hon ej fått någon mat?

— Nej si, hvad skulle hon få?

Fången hade blifvit inspärrad klockan fem på eftermiddagen, sjutton timmar hade förgått, och fru Beata var ingen hjärtlös tyrann. Hon begaf sig, åtföljd af Apollonia, att själf öppna fängelsedörren, medtagande paltbröd och svagdricka.

Den mörka, fuktiga källaren upplystes under sitt låga, hvälfda tak af en enda liten öppen glugg, genom hvilken den kyliga höstluften strömmade in. Silltunnor och rotfrukter, inlagda i lårar, spredo en föga angenäm lukt omkring sig. Kalk låg högtals i ett hörn, våt lera uti ett annat. Krukor stodo på långa, halfmurkna hyllor; tegelgrus och skärfvor af sönderslagna lerkärl betäckte jordgolfvet. Här och där sågs en tvättbalja, en så, en half nystfot, en ogarfvad kohud och obekanta, otrefliga föremål, som blifvit i hast undanskaffade vid städningen för hofvet och hvilkas beskaffenhet man ej kunde urskilja i halfdunklet.

Där var unket, fuktigt och kallt. Hagars första tanke, när hon instängdes, var tanken på flykt. Det var första gången hon beröfvats sin frihet. Hon undersökte dörren, murarna, golfvet, taket, gluggen: ingenstädes en utväg. Hon stjälpte en sillfjärding på sidan och fick så en sittplats. Hon var till mods som ville hon kullstörta huset öfver sig, om hon förmått, men hon förmådde det icke. Tårlös och förbittrad, tillbragte hon några timmar, tilldess att hon somnade af trötthet.

När hon vaknade, hade det svaga dagsljuset genom gluggen försvunnit, och det var nu stickmörkt omkring henne. Hon frös, hon var hungrig. Om hon dock ägt ett elddon, en pärtsticka, en lampa eller ett talgljus! Hvad är en mänsklig tillvaro utan ljus? Mörkret är det skrämmande obekanta, mörkret är mer än döden, det är det toma intet. Den lefvande ande, som bodde i Hagars bröst, utsträckte sina armar efter en stråle dager och fick ingen. Hon kände ett rastlöst behof att tillväxa, lära, strida och handla. Sysslolösheten plågade och förlamade henne.

Hon stod upp och begynte trefva i mörkret bland källarens förråder. Krukorna innehöllo inlagd lök, sallader och gurkor. Hon fann morötter, rofvor, kålrötter. Hon bet i dem, de smakade fadda, men hon åt några; de stillade hungern. Bröd stod icke att finna, ej ens mjöl eller spannmål. Om hon skulle försöka att uppbryta en sillfjärding? Hvarför icke? Det lyckades henne med mycket besvär, men sillen var salt ... hade hon något att dricka? Hon hörde vatten droppa från hvalfvet i ett af hörnen med långa mellantider. På golfvet fanns en vattengöl, men den var uppblandad med kalk. Hon vågade icke smaka på sillen och satte sig åter på fjärdingen.

Timmar förgingo, medan hon lyssnade på aflägsna, otydliga ljud af människor. När dessa upphört, gissade hon, att natten inbrutit. En hel lång höstnatt i ensamhet, tystnad, hunger, mörker och köld! Hon behöfde endast fatta en såstång, som låg bredvid henne, och bulta i taket, så skulle man höra henne ... så skulle man komma och befria henne ur detta grymma, brödlösa fängelse ...

Tanken därpå kom så naturlig och själffallen, som han ju måste komma i en sådan belägenhet. Åter kom han och ständigt åter tillbaka. Han var oundviklig, men han fann motstånd.

Hagar skrattade högt.

— Ja, hvarför icke? Jag behöfver blott berätta, att drottningen fallit af hästen, att hon slagit mig och att jag nära nog slagit henne tillbaka ... Men då borde jag också tillägga, att hon förbjudit mig att säga något. Hvilken triumf för den elaka frun! Hvilken läxa för drottningen, som skickat mig hit och sedan icke det minsta bekymrar sig om att jag pinas ihjäl! En sådan dockdrottning! Är hon bättre än jag för att hennes far varit en konung? Hvem säger, att icke jag är af högre börd än hon? Det är något förunderligt med stjärnan däruppe. Jag känner henne inom mig. Jag ser henne lysa tvärtigenom stenmurarna. Hvad är hon? Och hvem är jag?

När Hagar inkommit på denna tankegång, fick hennes fantasi fria tyglar. Hon kände ingen tomhet, ingen ensamhet mer. Hon var hemma i dessa gåtfulla rymder af sökande utan mål och frågor utan svar. Om de gjorde henne lycklig eller olycklig, visste hon icke. Måhända stundom det ena, stundom det andra. Hennes själ var en kameleont, som beständigt ombytte färg. Hon var lika litet poetiskt som musikaliskt anlagd, och likväl antogo hennes tankar en form af båda dessa besläktade själsstämningar. Hon företog sig att sjunga. Om ej för annat, så för att fördrifva tiden.

Jag vet ej hvem jag är

och vet ej hvart jag går,