SAMLADE SKRIFTER

AF
ZACHARIAS TOPELIUS

SEXTONDE DELEN

STJÄRNORNAS KUNGABARN

TREDJE DELEN

STOCKHOLM
Albert Bonniers förlag.

STJÄRNORNAS KUNGABARN

EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE
FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR

AF
ZACHARIAS TOPELIUS

TREDJE DELEN

STOCKHOLM.
Albert Bonniers förlag.

STOCKHOLM.
Alb. Bonniers boktryckeri 1900.

TREDJE DELEN.
MAKALÖS.

1. Före striden.

Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan!

Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så mycket blod, så många tårar och ännu ej nog! Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad eller två, betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista hvarandra och fortsatte därpå den vilda jagten. Allt mera skoningslös trampade hästens hof på kvarlefvor af välstånd, rester af människolycka. Ryttaren hade afkastat sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt burna sköld. Han red öfver fält och städer i hela sin afskräckande nakenhet, grinande af blodtörst och roflystnad, sträckande utan blygsel fram sina giriga händer, hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte.

I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig, klappade ännu här och där mänskliga hjärtan, som kunde blöda af sorg öfver så mycket elände. Gustaf II Adolfs störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin mästares efterföljare äfven däri att han, själf obefläckad, sökte hejda sina krigares blodtörst, så länge detta var honom möjligt. Men det var icke längre möjligt. Kriget förvildades mer för hvarje år; egen nöd, hat och hämnd, ständigt hasardspel om lif och lycka utsläckte till sist alla mänskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han sagt farväl åt fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning för andras rätt. Hvarför skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarför skulle han arbeta? Arbetets frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han spara? I morgon skulle han dö. De, som ännu behöllo en inrotad kärlek till pligt och fädernesland, följde sin fana och frågade icke hvem de slogo eller hvar de härjade, endast det var en fiende, som måste falla för deras seger och rikta dem med sitt byte. De, som glömt, att de någonsin ägt en torfva jord eller ett kärt hem — och sådana funnos till många tusende i det förhärjade Tyskland eller det fjärran brödlösa Skottland — sålde sig åt den mestbjudande eller den, som efter ett nederlag erbjöd dem nya utsikter till seger och plundring.

Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band för att ersätta dem med den järnhårda militäriska disciplinen, framkallar beständigt sällsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåra kriget, midt under sin förfärande upplösning af alla fjättrar på de vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den underbaraste af alla motsägelser, ett familjelif i fält? Så var det likväl, och icke undantagsvis, utan nästan som regel. Alla större arméer, de kejserliga och tyska mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en talrik trosspersonal, till hvilken hörde kvinnor och barn. Trossens beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet. Tillät han, som Wallenstein, sina soldater allt, för att samla till sina härar så många som möjligt, så släpade dessa härar med sig en mängd liderliga kvinnor, ofta föga mindre till antal än soldaterne själfve. Var fältherren sträng, så förjagade han detta lösa följe, men tillät i stället soldaten att medföra hustru och barn för att hålla honom vid bättre mod under fälttågets mödor. Särskilde fältväblar anställdes att sörja för dessa familjers transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för deras kvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned i ett nytt. Nyare tiders artell och proviantering kände man icke då: soldaten fick hvad man kunnat medföra eller uppbringa, men oftast fick han sörja själf för sin kost och förplägning. Detta blef då hans hustrus omsorg. Hon kokade hans mat, hon tvättade och lappade hans kläder, så godt sig göra lät, men ofta nog sågo arméerna ut som leder af trashankar, åtskilda endast af vapnen, då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder i fält. Soldathustrun inträngde i bondgårdarna, mera pockande än soldaten själf, genomsökte skåp, kistor och källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret. När ett kejserligt regemente en gång öfvergått en flod, befallde öfversten, uppledsen vid den besvärliga trossen, soldathustrurna att kvarblifva på andra stranden. Då hördes en veklagan från alla leder i regementet, ty hustrurna medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste tillåta dem öfvergå floden.

Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att hustrurna ej sällan byttes eller såldes man och man emellan. Ju längre kriget drog ut på tiden, desto mer ökades barnskaran, ända därtill, att Gallas och Hatzfeld stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen, än de räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på sina berömda iltåg ett vida ringare antal, men alltid några familjer. Under sitt sista fälttåg åtföljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son.

Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld på det öfverraskade Danmark, tillintetgjort Gallas’ här, som skulle instänga honom i Holstein, och var nu ånyo på marsch för att afhugga den kejserliga örnens klor i dess eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat sig in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i Böhmen för att därifrån infalla i de kejserliga arfländerna och göra ett slut på Ferdinand III:s öfvermod. Med hjälptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl följde Torstenson i spåren och hade befallning att hellre våga allt, än att, som Gallas’ härar, smälta bort i hunger och elände.

Den 23 Februari gamla stilen 1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppnått den svenska hären i närheten af böhmiska byn Jankowitz eller, som några skrifva, Jankow, Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jämnstarke, 16,000 man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och blott en tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var öfverlägset det kejserliga. Bådas ankomst var en öfverraskning för de olycklige böhmarne, som trodde kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats få andas ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo sitt land ånyo lämnadt till pris åt lika fruktade vänner som fiender. Allt hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande judar, vidpass trettio man stark, ansåg det rådligast att söka skydd vid den svenska trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats.

Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade att välja mellan ett djärft anfall eller ett farligt återtåg. På aftonen red han ut i månskenet med en del af sin stab för att rekognoscera fiendens ställning och den obekanta nejden, som låg vidpass tre tyska mil söderom staden Tabor och fem mil (fyrtiosju kilometer) sydsydost om Prag.

Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i en vild, glest bebodd bergstrakt. I väster Jankowitz, i öster byn Wotitz, mellan dem en oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en enstaka bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog, en obetydlig slättmark och smala dalgångar, bevuxna med ginst och porsris. Man kunde knappt tänka sig en otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod, redan väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som ej kunde forceras utan stor risk och betydlig manspillan.

— Det går icke! Våra skvadroner kunna ej röra sig utan att nedskjutas från småskogen, yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det han missnöjd instack kikaren i fodralet.

Denne beundrade finske hjälte, Torstensons högra hand, med sitt blyga, flickaktiga, fylliga ansikte, sin korta, korpulenta gestalt, sin trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna hår, sina finrakade kinder, sina smala mustascher och små händer, motsvarade föga i det yttre sitt krigarerykte. Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget öfver läpparna läto ana fältherren.

— Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet kringgår flyglarna, anmärkte den alltid oförvägne fransmannen, generalmajor Mortaigne.

— Nej, det går icke! inföll i sin tur den lika oförfärade, men försiktigare skotten, generalmajor Douglas. — Vi hafva ingen öfversikt. Vi kunna segra på en punkt och blifva slagne på en annan.

En ung officer, som red näst invid fältmarskalken utsträckte sin arm och pekade på en mörk kulle i sydost.

— Här, ers excellens, sade han, är nyckeln till situationen. Låt oss besätta denna höjd, och vi dominera ställningen.

Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men behagade icke öfverbefälhafvaren.

— Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när det faller sig lägligt, svarade Torstenson kärft och vände sig till de äldre generalerne. — Mina herrar, sade han, jag räknar på edert bepröfvade mod. Förråden tryta; stanna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår vänstra flygel, ni, Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, högra flygeln. Lösen: hjälp, Jesus! Ställningen skall förändras. Ingen tid att förlora. Enhvar på sin post!

Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade avancerat till öfverste för kurlänningarne, sedan han bestod sitt första eldprof vid Leipzig. Nu svängde han småleende om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot honom som yngst, men gällde mera de gamle. Så tillgänglig Torstenson annars var för erfarna råd, tålde han ingen motsägelse, när han uppgjort sin plan.

Vid samma tid på kvällen red fältmarskalken Hatzfeld ut med sin stab för att rekognoscera svenskarnes ställning.

— Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem, yttrade han till sina generaler med en tillit, som han var långt ifrån att hysa inom sig. — De väntade oss icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken fram eller tillbaka.

— För alla helgon, ers excellens, intet förhastande! inföll den erfarne, kloke de Suys, hans öfverkvartermästare. — Vår ställning är den bästa och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en låtsad flykt.

— Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan! utropade häftigt de bajerska hjälptruppernas tappre befälhafvare Johan de Werth, som hade brådt tillbaka till Bajern för att försvara sitt land mot fransmännen.

— Han skall ej undkomma oss, försäkrade Hatzfeld med samma tillit. — Ni, de Suys, anför centern, ni, de Werth, högra flygeln och ni, Götz, vår vänstra flygel. Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria skall gifva oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat sig i drömmen för vår nådige kejsare och lofvat honom att ändtligen kröna den rättrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder flygel höjden där i sydväst. Ni besätter den ofördröjligen med artilleri och det bästa regemente ni kan umbära.

Dessa ord riktades till en jättelik ryttare i svart rustning med ett eldrödt skärp, som utvisade hans höga militäriska grad. Hela hären, hela Tyskland och halfva Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes af hans svärd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spår af aska och blod hans väg; hvar han red genom vänners område, flydde allt hvad fly kunde för hans våldsamma utpressningar. Och likasom för att rätt tydligt angifva den mission han hade att utföra som folkens gissel, hade han kallat sin svarta stridshäst Attila: där dess hofvar trampade, växte intet gräs mer. Han var den kejserliga härens klubba; han hade stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa tapperhet, men när man anförtrodde honom befälet öfver en här, visade han sig oduglig till fältherre: han förstod endast att döda.

Fältmarskalken grefve Hans Götz, Pasewalks grymme bödel 1630, Sachsens mordbrännare 1632, den med blod, rof och förbannelser mest belastade af alla kejsar Ferdinands fälthöfdingar, förde handen till stormhatten och svarade:

— Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka den heliga jungfruns eller djäfvulens skål, lika godt hvem som gifver oss segern.

Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, järnrustningen kylde som is den grymme höfdingens bröst och armar. Vid återkomsten till kvarteret kallade han sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare starkt spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror såsom en eldflod.

— Hund — röt han till tjenaren — du har gifvit mig smält bly.

— Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på tärning af den spanske generalen, svarade Feldmann, en liten mörklett karl i de Götziska färgerna, svart och rödt.

Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavaström i hans inre. Han beslöt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning på tältsängen, med befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren sökte sin korta vederkvickelse på en matta vid tältöppningen. Han hade, som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven han, för att profva den rätta sorten.

Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen förgick och därefter åter en, åter en och åter en. Herre och tjenare sofvo tungt. På en gång uppreste sig båda och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en fogning i tältduken och skapade i de täta skuggorna en ljusgestalt, liknande en kvinna med högra armen sträckt emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig, strimman försvann och med henne den spökbild hon framkallat i nattens skuggor.

— Jesus Maria, det var hon! framstammade stallmästaren, skälfvande i alla leder, när han åter befann sig i mörkret.

Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och grep sin darrande tjenare vid strupen.

— Bekänn, skurk! utropade han. Du lät henne komma in!

— Vid alla helgon! Vid Sankt Jakobs ben! Vid den helige Sebastians pilar! Jag kan ej förklara huru hon kommit in. Ers nåd ... af barmhärtighet ... jag kväfs ... fråga skyltvakten huru han understått sig att insläppa en främmande kvinna.

Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intränga i tältet. Han hade bevakat ingången i snart fyra timmar, gått fram och åter för kölden och väntade aflösning.

Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svärdfäste, men besinnade sig, återvände till tältet, lät tända lampan och yttrade lugnare, men ännu i upprörd ton:

— Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon? Begär hon mitt blod eller ditt?

Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en fyndighet, som påtagligen röjde vana att parera tyranners hugskott.

— Ers nåd — sade han, ännu hviskande — var det hon? Var det icke snarare den heliga jungfrun, som kom att bebåda ers nåd och kyrkan en stor seger i morgon?

Grefve Götz försjönk i tankar.

— Den heliga jungfrun kommer icke till mig, sade han bittert. — Det är länge sedan vi två voro bekanta. Jag hade fått på min lott en annan helig jungfru, och henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort af henne, eländige ögontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma.

— Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dåvarande tillstånd uthärdade resans mödor. Ers nåd vet, att hon dog i Ingolstadt, att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra gyllen till mässor för hennes själ, utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ...

— Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; därför går hon igen. Jag visste ju, att sådant icke duger till mässor. Men lika godt, det är allt munkegnäll. Jag var ju engång en narr, jag som de andra, och trodde, att prästen var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, är det slut med mitt himmelrike. Och det är likväl skada, icke på prästen, men på Gud. Han behöfves ibland, om ej för annat, så för att stå den andre emot. Det förekommer mig stundom, som hade djäfvulen fått makt öfver mig, sedan jag gaf mitt skyddshelgon åt dig. Gräf upp henne ur klosterjorden, Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det där fingret med ringen, till amulett! ... Hvad lider natten?

— Ers nåd befallde mig att väcka sig om en timme. Jag har vakat hela natten och pligtskyldigt påmint om tiden, men ers nåd sof så tungt, ers nåd hörde mig icke, anmärkte tjenaren, angelägen att med den ena lögnen öfverskyla den andra.

— Hvad? utropade grefve Götz, i ögonblicket mera klarvaken, än om man affyrat en kanon tätt vid hans öra. — Klockan är half fyra! Usling, det blir din död!

Han störtade ut. Månen hade gått ned. En frostig nattdimma låg öfver de mörka höjderna, hvilkas konturer aftecknade sig mot den stjärnströdda himmelen. En del af lägret var redan i rörelse. Morgonsömnige utsträckte krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i leder under befälets kommando. En adjutant afbidade grefvens order vid ingången till tältet.

— Fort till öfverste von Seiffern med order att låta sitt regemente besätta kullen där i sydväst! Åtta kanoner och fyra skvadroner ryttare följa. De infama paddorna hade bort stå där för en timme sedan!

— Jag har sedan en timme afbidat ers excellens’ order, vågade adjutanten anmärka.

Detta var för mycket. Götz affyrade ursinnig en pistol, som svedde den unge krigarens hår, och kastade sig på sin svarta Attila för att själf leda den viktiga, den anbefallda, men tyvärr så obegripligt försummade manövern. Det var för sent. När truppen ändtligen befanns under marsch, rapporterade spejarne, att en svensk kolonn redan satt sig i rörelse mot samma strategiska punkt af det vidsträckta slagfältet.

2. Slaget vid Jankowitz.

“Bära sig åt som Götz vid Jankowitz.“

Fältmarskalken Torstenson hade icke behöft erinras om vikten af den allt beherskande höjden. Redan före daggryningen den 24 Februari skickade han en afdelning af Wittenbergs flygel att besätta höjden med artilleri. Samtidigt lät han hela sin här svänga åt höger, så att dess långa leder nu stodo utsträckta från väster till öster mellan byarna Jankowitz och Wotitz, ej mera i norr och söder, som fienden sett dem kvällen förut. Manövern var ytterst svår på en så oländig mark, men verkställdes med denna beundransvärda ordning, som Gustaf Adolf infört och som mer än engång afgjort de svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rörde sig dessa skaror framåt i morgonens halfskymning, utan att se hvarandra och utan att vika ett steg åt sidan, tilldess att hela kedjan slutligen, likt en mekanik, som ljudlös svänger på sina gångjärn, stod ordnad i dalen nedanför höjderna, beredd att möta sin fiende.

Denna skickliga och oväntade sidorörelse tvang Hatzfeld att lämna sin fördelaktiga position och likaledes uppställa sin front från väster till öster, norrom svenskarne. Den ofta nämnda höjden blef härigenom än tydligare en nyckel till båda härarnas ställning. Götz uppbjöd allt för att godtgöra sin ödesdigra försummelse. Där blef en kapplöpning mellan hans folk och den svenska afdelningen, som hade längre, men banad väg till höjden, medan Götz måste genomtränga en tät småskog. Svenskarne hunno förut; deras kulor begynte vid Götz’ anryckande bortsopa hästar och karlar på bergssluttningen. Svärjande drog sig Götz tillbaka och sökte skydd i skogsdungen. Men äfven hit nådde de svenska kulorna; hans folk råkade i förvirring, togs i sidan af svenskt rytteri och upplöste sig flyende öfver dalgången.

Förgäfves sökte han hejda denna besinningslösa flykt. Så hade man aldrig sett Götz förr, och man hade dock sett honom i de blodigaste handgemäng, nedtrampande under Attilas hofvar hela leder af järnklädde krigare. Hans svärd nedmejade utan åtskillnad flyende egne och anstormande fiender. Han var fruktansvärd i sitt raseri; mot honom höll ingen stånd; hans häst tycktes lika osårbar som han själf. Men en osynlig hämnare hade utmätt hans stund och sände honom från fjärran eldgap ett järnklot, som mänskliga lemmar ej kunde motstå. Det sista man såg af denne blodige bödel var hans blixtrande värjspets öfver ett moln af grus, där en svensk kanonkula slog ned. Hans styckade lämningar, blandade med den svarta Attilas blod, igenkändes på en guldkedja, fordom röfvad från Pasewalk. Hans eftermäle i Böhmen, där man glömt hans grymhet för att minnas hans olydnad, blef ordstäfvet: »bära sig åt som Götz vid Jankowitz».

Hatzfeld sände sin vänstra flygels reserv i elden. Oordningen blef stor, till följd af terrängen. Samlade rörelser voro omöjliga. Enskilda truppafdelningar anföllo och tillbakaträngde hvarandra. Utom större manspillan för de kejserlige, var ingenting afgjordt.

Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds förändrade ställning hade lämnat vägen till Olmütz fri, och Torstenson öfverlade, om han ej borde framrycka på denna väg mot Mähren. Men en half framgång var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet att vinna en hel seger. Han stormade en annan höjd, belägen i Hatzfelds center, men fann, mot förmodan, ordnade leder, kastades tillbaka och miste tio lätta kanoner. Denna hans motgång blef signal till en ny strid utefter hela linien.

Början gjorde, mot order, sägs det, Johan de Werth med sitt tappra bajerska kavalleri. Mot honom stod Douglas med tio skvadroner, mest skottar och tyskar, samt två skvadroner finske ryttare under öfverste Henrik Horn. Mellan hvarje skvadron i båda svenska flyglarnas första treffen stodo fyrtio musketörer, också ett arf från Gustaf II Adolfs nya krigskonst. Bajrarne föllo för desse skarpskyttars välriktade eld, drefvos tillbaka, men kommo åter och åter om igen, som Pappenheimarne vid Breitenfeld. Näst Pappenheim, hade den kejserliga hären ingen så beundrad och älskad hjälte, som Johan de Werth. Hvar hans bruna häst frustade och hans röda fälttecken lyste, där stupade allt framför honom, där var furie, som man den tiden så gärna uttryckte sig. Fången, slet han sig lös; fallen under sin skjutna häst, besteg han genast en annan. Hela svenska vänstra flygeln sviktade under hans hugg och var nära att sprängas. Reserven ryckte fram, men höll icke stånd mot den fruktade hjälten. Då märkte Douglas, att bajrarne, för hvarje gång de kastats tillbaka, åter samlade sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom linien. Redan dödstrött och förtviflande om segern, lyckades han förena kvarlefvorna af tre skvadroner till en enda, högg in på det bajerska fotfolket och sprängde brigaden i stycken. Då fick de Werths folk intet andrum mer, skingrade sig och drog sin anförare med sig. Så nära segern, ville de Werth ännu på flykten vid Tabor ej erkänna sig slagen. Han gjorde allt för att samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hörde honom icke mer, de flydde till Bajern, där de Werth snart återvann sitt rykte som oemotståndlig genom en seger mot fransmännen.

Högra svenska flygeln var spridd mellan höjderna, jagande framför sig Götz’ slagne ryttare, när den angreps af starka kolonner från Hatzfelds reserv. Här stredo Wittenberg, Carl Gustaf, Axel Lillie och kärnan af svenska hären med Torstensons lifregemente i sin spets. Striden blef hårdnackad och blodig. Götz, som tillåtit soldaten allt själfsvåld och alla grymheter, var afgudad af sina förvildade krigare; nu ville de hämnas hans skugga. Wittenberg behöfde hela sin krigskonst, Carl Gustaf hela sin oförvägna tapperhet för att samla och åter samla sitt skingrade folk. Ändtligen slöto sig deras leder med samma beundransvärda disciplin från Gustaf Adolfs tider och öfvergingo i sin tur till anfall. Desse segervane veteraner framryckte som en fast sluten mur och trängde allt undan. Fiendens leder genombrötos, kastade om och flydde med lösa tyglar till Tabor. Hans artilleri blef taget och riktadt emot hans center.

Under denna heta strid, man emot man, mellan kullarna, blef ingen varse, att fem skvadroner kejserlige kyrassierer kringgått ställningen och oförväntadt stodo i svenska härens rygg. Slaget hade varit förloradt, om icke desse djärfve ryttare råkat vara kroater och funnit ett lockbete, som kom dem att glömma allt för sin roflystnad. De stötte på svenska härens tross, som var lägrad i småskogen; fyllda vagnar, vintunnor, kvinnor. Kroaterne kastade sig öfver vagnarna, hånlogo åt kvinnornas jämmerrop och började med van hand plundra. I detta deras käraste nöje stördes de, mot sin förmodan, genom ett modigt försvar af den annars föraktade trossbetjeningen. En ung man samlade kring sig de mest behjärtade och anföll så eftertryckligt de plundrande, att de nödgades värja sig själfve. Ursinnige, bortjagade de den lilla skaran, men i nästa ögonblick var den åter öfver dem som en myggsvärm och tvang dem att lämna vagnarna. Det drog ut på tiden, Wittenbergs flygel hade segrat, kroaterne hörde skott falla bakom sig i skogen. Snart visade sig en skvadron af kurlänningarne och kom i rätt tid att befria Torstensons maka, just när hennes försvarare voro nära att duka under för öfvermakten. Kroaterne flydde, faran var öfverstånden.

De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt med deras flyglar och anföll svenskarnes center. Här red Torstenson, hvilken ögonblickligt lät fylla hvarje lucka; här fick Mortaigne svalka sin brinnande stridslust; här försvarade blå regementet sin gamla ära. Hatzfelds infanteri var till stor del nyvärfvadt folk, men fanatiske katoliker, som eldades ända till dödsförakt af vissheten att i dag skulle den heliga jungfrun gifva dem seger. Kampen här blef icke mindre hård än på båda flyglarna, men blodigare, därför att de stridande trängdes samman, bröst mot bröst, på det trånga utrymmet mellan skogshöjderna. Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen, skymningen skulle snart inbryta, och ännu var ingenting afgjordt.

Då hade ändtligen båda svenska flyglarna segrat och svängde nu, på Torstensons order, båda åt norr, så att de, i förening med sin center, inneslöto den kejserliga centern i en halfmåne. Utan artilleri, utan kavalleri, härjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt på en gång anfallet från tre sidor, höll det kejserliga infanteriet icke mer än en halftimme stånd, sökte förgäfves draga sig tillbaka, sprängdes, omringades och måste till största delen gifva sig fånget. Fältmarskalken Hatzfeld hade lika förgäfves uppbjudit allt för att uppfylla den heliga jungfruns löfte. När han såg slaget förloradt, ville han smyga sig genom de svenska lederna, tvangs med pistolen för pannan att gifva sig fången och kom att bevittna sin motståndares seger.

Slaget vid Jankowitz den 24 Februari 1645 var af alla Torstensons segrar den farligaste, den blodigaste, den mest lysande till sina följder och den mest fruktansvärda för Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda här var tillintetgjord. Ingen kunde räkna de döde, så vidt kringspridde lågo de i skogarna, på höjdsluttningarna och i de trånga dalarna. Man antager, att de kejserlige förlorat 4,000 fallne, hvaribland en fältmarskalk, och svenskarne 2,000, summa 6,000, eller inemot hvar femte man, som deltagit i striden. Att räkna de sårade, ansåg man under trettioåra kriget öfverflödigt. Hvem hade tid med sådana småsaker? Antages deras antal, efter krigens sed, hafva varit dubbelt så stort som de dödes, skulle de utgjort 12,000 och således af 32,000 stridande 18,000, eller mer än hälften, blifvit urståndsatte att strida. Fångne blefvo 4,000 man och 248 officerare, bland hvilka öfverbefälhafvaren själf, den tappre fältmarskalken Mercy och kejserlige generalen Bruay. Hatzfelds hela artilleri af tjugusex kanoner, hans hela tross och en stor mängd fanor blefvo segrarnes byte.

Om, som man säger, kejsar Ferdinand förnummit kanonernas dån vid Jankowitz ända till Prag, måste han hafva känt sitt väldes grundvalar darra. Besviken af den heliga jungfrun, skyndade han att på omvägar fly till sin hufvudstad. Tallösa flyende skaror uppfyllde i hans spår alla vägar till Wien. Äfven där kände man sig ej mera säker, ty hotande nalkades fursten af Siebenbürgen, och mången sökte sin räddning längre söderut. Kejsaren stannade modigt kvar för att samla bundsförvanter kring spillrorna af sin krossade härsmakt. Detta lyckades till en början illa. Kurfursten af Sachsen slöt separatfred med svenskarne, Bajern ansattes af Turenne, Spanien af den store Condé, påfven vägrade penningar, Torstenson närmade sig, och än en gång vattnade svenske, vattnade finske ryttare sina hästar ur Donaus böljor.

3. Slagfältet.

En gärning i mörkret ... engång måste han komma i dagens ljus.

Nattens skuggor utbredde sig öfver de snöiga bergen, de blodiga dalarna. Vinden hven isande kall, bivuakeldarna brunno, månen steg röd öfver skogstopparna. I dess ovissa sken sågos än här, än där mörka leder af ryttare med glimmande vapen vid dalarnas mynningar. En del af den utmattade svenska hären fick ingen hvila: häst och karl stodo på vakt. Johan de Werth var icke att tro; det sades om honom, att han aldrig sof, innan han aftvått ett nederlag med en seger.

De lycklige, som fått en brödkant eller en half bägare vin, kastade sig ned vid eldarna, lika godt huru, än i ginstbusken, än på den leriga och af blod slippriga marken; än med hufvudet på en sten och fötterna i en vattenpöl, endast så nära elden som möjligt. Snart voro de försänkte i djup sömn, intill dess att de åter vaknade af köld på den bortvända sidan, vände så denna frusna sida mot elden och somnade åter. Andra fingo ingen sömn för blödande sår, refvo en trasa ur fodret af sina lifrockar, stillade blodet och fördrefvo tiden med att maka nytt bränsle på elden. Några mumlade tyst en aftonbön, några hvisslade, några småsjöngo och tystades ned af sömniga grannar. Andra, som sågo en kamrat hafva åtkommit ett byte, framdrogo ur fickan smutsiga tärningar och försökte sin lycka. Äfven detta svaga sorl, som liknade nattvindens sus i tallarna, tystnade småningom. Man hörde numera endast de svaga tonerna af en psalm från det skotska lägret, skyltvakternas aflägsna rop, en döendes sista klagande suck, där han låg öfvergifven på fältet, eller tjutet af en varg, som ströfvade kring bland bergen och vädrade rof.

Borta vid skogsbrynet, där striden stått het och de fallne lågo i högar, rörde sig stundom smygande gestalter i skuggan af träden. Det var marodörerne, likplundrarne, hvilkas yrke var att bestjäla döden. De vågade icke begagna lykta, de kröpo på magen emellan blodpölarna, trefvade med sina roflystna naglar öfver de döde och sökte att i månskenet upptäcka ett byte, som lönade sig. Här och där låg en svårt sårad, som ännu gaf tecken till lif. Marodören tilltäppte hans mun med sand för att ej förrådas af hans jämmerrop, fingrade i hans fickor, afdrog hans stöflar, rustning och vapen, om de dugde till något, och afskar utan betänkande hvarje finger, som bar en ring. Stundom var denne plundrare lycklig nog att finna en officer, som bar en guldkedja, ett silfverkors eller en fylld börs. Då hände sig, att marodören, där han låg framlutad öfver den döde, plötsligt spratt till och kände ett hvasst dolkstygn i ryggen. Det var en annan liktjuf, som, girigare än han själf, kom att frånrycka honom hans rof, och snart därpå låg den förste röfvaren själf blödande bredvid sitt offer, kännande huru hans fickor tömdes af andra händer.

Nattens milda måne, du som så blek och lugn ser ned från din höjd på mänskornas strider, hvilka missdåd har du icke bevittnat och bevittnar ännu på de slagfält man kallar ärans!

Vid en bivuakeld på vänstra svenska flygeln vakade långt efter mörkrets inbrott vidpass trettio ryttare af det skotska covenantet under böner och lofsånger. En grånad ryttmästare uppläste för dem ett kapitel ur Domareboken om Gideons segrar. En ung ryttare, knappt tjugu år gammal, kände Anden mana till vittnesbörd midti den ogudaktiga hop, bland hvilken de stredo, steg upp på en kanonlavett och begynte predika. Det var samma hänförelse, samma bildrika språk ur Gamla testamentets krigskrönika, som vid denna tid genljöd i Skottland och England kring Carl I:s fallande tron. Äfven desse besoldade knektar kände sig strida mot Antikrist, när de stredo mot påfvens härar, och gingo lika hänryckte mot döden med Herrens och Gideons svärd.

Kvarlefvan af de två glesnade finska skvadronerna bivuakerade vid skottarnes sida. Det finska folklynnet är lättare hänfördt, än man af dess tröghet kunde förmoda. Man såg desse trötte och ännu blödande ryttare glömma sin hvila och lyssna på skottarnes sång, som de icke förstodo, men hvars hänförelse anslog och smittade dem. En ung fältpredikant begagnade tillfället, upptog sin finska psalmbok och anslog en psalm för segern. Melodin stämde ej illa med skottarnes; det var icke första gången under trettioåra kriget, som den skotska och finska lofsången gemensamt prisade Gud.

Vid foten af den kulle, där Götz blifvit slagen, lågo, bland många döde, två svårt sårade ännu vid lif. Det var en seglifvad svensk ryttare, skjuten tvärs genom veka lifvet, och en kejserlig stallmästare, hvars högra arm blifvit afhuggen ofvanför armleden. Båda, nyss fiender, men nu liggande lika hjälplösa vid hvarandras sida i eländet och mörkret, hade vaknat ur en lång svimning af blodförlust och kände en tröst att dock höra bredvid sig en lefvande varelse.

— Lefver du, kamrat? frågade stallmästaren med matt röst på tyska.

— Som man kan lefva på ett stekspett, svarade svensken, som nödtorftigt lärt sig samma språk.

— Har du en hand kvar och ett finger att trycka af en laddad pistol? ... Jag har ingen, jag.

— Har du så brådt till påfvens skärseld? genmälde svensken. Jag tycker, att du fått nog.

— Hör du ej marodörerne? Jesus Maria, de komma hitåt!

Ett misstänkt prasslande i buskarna gaf tillkänna, att hans fruktan icke var ogrundad. Själfva döden syntes en olycklig sårad lätt mot att råka i marodörernes händer. Ryttaren framdrog med synbar ansträngning en pistol ur sitt bälte, spände hanen och betraktade något, som rörde sig under trädens skuggor. Om en stund var detta okända något åter försvunnet och allt så tyst, att man kunde höra skottarnes psalm, emedan vinden låg därifrån.

— Kamrat — började åter stallmästaren — har du en fältflaska? Jag försmäktar af törst.

— Jag likaså, sade ryttaren. Min flaska är tom som min ficka, men bäcken är icke tio steg härifrån. Jag skall försöka krafla mig dit.

Det lyckades honom med osägelig möda och ett bredt blodspår, där han kröp fram i det våta gräset, men när han kom till bäcken, svimmade han åter och låg en stund sanslös. Därpå vaknade han, fyllde sin stormhatt med blodigt vatten, drack och kände sig vederkvickt.

— Skall jag låta papisten gå törstig i skärselden? tänkte han vid sig själf. — Fulingen, om jag det näns: han får hett nog ändå. Sutte jag nu på Morskers rygg!

Och han kraflade sig lika mödosamt tillbaka till sin sidokamrat. Värst var att icke spilla ut vattnet, men det lyckades honom bevara hälften i stormhatten.

— Drick nu din herres afskedsskål, det är hans vin i vattnet! sade ryttaren, framräckande stormhatten, med en anspelning på Götz, hvars färger den sårade bar.

Stallmästaren tömde begärligt den blodiga drycken, drog en djup suck af lättnad och sade med en af rörelse darrande stämma:

— Säg mig ditt namn, kamrat, att jag må bedja ett pater noster för dig.

— Tvi mig, om du får så mycket som en rutten rofva för ditt pater noster! genmälde ryttaren. Axelson heter jag, mig till heder och ingen skam, korporal vid lifregementet, om jag lefver i morgon. Har varit ridknekt hos en halfgalen fröken, som för närvarande är den stormäktiga drottning Kristina af Sverige. Hatten af, karl ... Jaså, du har hvarken hatt eller arm. Om det kan göra dig ett nöje, så tänker hon sätta din påfve i en hönsbur och din kejsare i ett glasskåp.

— Jag skall bedja för dig, kättare, jag skall strida med draken om din själ, svarade olyckskamraten. Men jag beder dig, tala icke så stormodigt. Min herre, fältmarskalken, kan höra dig. Han är död nu, hans kropp ligger i trasor därborta, men var aldrig säker, han går igen, han. Huru skulle ej han gå igen! Heliga Guds moder, så mycket, så mycket på samvetet, och ändå var det ett, ett, ett, mot hvilket allt annat var intet. Det var i Finland det, Axelson. Har du varit i Finland?

— Spike mig, om jag varit i det förhäxade landet, men nog har jag haft att göra med finntroll. Ett kände jag, och hon kunde flyga. Nå, hvad gjorde din herre i Finland? Var det ett äkta fähundsstreck, eller slog han bara ihjäl en karl för att ärfva honom? ... Aj, den fördömda blybiten sitter mig som en mara i ryggen.

— En präst, Axelson, en präst! Skicka mig en präst, jag har icke långt kvar, jag vill bikta! Aldrig har det kommit öfver mina läppar förut, men nu vill det fram, jag är evigt förlorad, om det ej nu kommer fram. Icke rådde jag för det; jag lydde ju hans befallning. Men det är så kallt, Axelson, jag fryser i själen, när jag tänker på huru vi ryckte af henne mårdskinnskappan och kastade henne så tunnklädd ut på de kalla drifvorna. Si, de fina kläderna hade vi tagit från henne förut, för dem hade den andra begär till, och så klädde vi henne i en fattig kjol och tröja, som vi köpte af fiskarefolket för att vi skulle resa säkre för röfvare, sade vi. Men mårdskinnskappan läto vi henne behålla, tilldess att vi kommo midt i skogen; då kastade vi henne ur släden ... Det var icke jag, det var icke jag, Axelson, det var den andra; hon var stark, hon. Jag körde ... hästarna stegrade sig ... aldrig har jag så piskat hästar förr, men de stegrade sig. Då måste jag ju se henne, där hon reste sig upp i snödrifvan och sade intet ord, endast såg på oss, såg på oss, såg på oss! Jesus Maria, hon var så vacker då; hon sken som en madonna för mina ögon, och så har jag sett henne hvar natt nu i nitton år. Hvar natt har hon kommit till mig, hvar natt har jag frågat henne: »Heliga Maria, är det du?» Och hvar natt har hon svarat: »Jag är hon, som du vid denna tid på natten lämnat öfvergifven i drifvan.» Då har där gått en kall kåre öfver min rygg, och jag har sagt till henne: »Lämna mig i fred, fråga min herre!» Det var ju icke jag, Axelson, det var icke jag ... Hvarför hafva de afhuggit min högra arm? Icke var det den armen, som utkastade henne, det var den, som piskade hästarna och körde ifrån henne bort i vinternatten ...

Utmattad föll den sårade i en lång vanmakt.

— Kunde tro, att det var något gammalt bofstreck, mumlade Axelson trohjärtadt. Uh, det är kallt. Är det slut med honom, så har han gått dit, där han nog får värma sig. Gud hjälpe den stackaren; när allt kommer till boks, är det inte så helt med någon af oss. Tänk på dig själf, glada gosse, om du snart får svettas för alla dina dumma streck med östgötatöserna här i denna syndiga världen!

Steg hördes på gångstigen, och ur skuggorna framträdde, åtföljd af sex soldater med bårar och lyktor, samme unge präst, som kort förut upptagit psalmen med skottarne. Petrus Luth hette han, numera fältpredikant vid det finska rytteriet. Han kunde icke bortsofva en natt, när han visste så många blöda, och gick ut i den kristliga kärlekens tjenst att trösta de döende och rädda de sårade, som möjligen ännu kunde vederfås.

Den tysta skaran närmade sig, vägledd af Axelsons röst, och lyste på den fallne med lyktan.

— En af de våra, en svensk. Lyft honom varsamt på båren!

Så varsamt kunde den sårade icke vidröras, att han ej gaf ett anskri af smärta. Men när man ville bortföra honom, sade han:

— Med förlof, är icke ers vördighet präst?

— Jag tjenar den herren, som helar kropp och själ, svarade fältpredikanten.

— Tack skall ni ha. Gör mig till folk, om ni kan, ers vördighet, och håller ej den usla lifshanken hop, så läs en bön för min fattiga själ. Jag vet hvart jag går, men här bredvid ligger en stackars papist, som lärer få badstugan varm för något dumt streck i Finland. Kastat en sjuk kvinna ur släden. Läs öfver honom först; han ropade nyss på prästen.

Götz’ svårt stympade stallmästare undersöktes och kvicknade till, när han vidrördes. En droppe vin på de brännande läpparna återgaf honom för en kort stund förmågan att tala. I det svaga månljuset föreställde han sig, att en biktfader af hans egen tro kommit att afhöra hans bikt.

— Ave Maria, gratia plena, dominus tecum! började han.

— Min vän — sade prästen, lutande sig öfver honom för att uppfatta de svaga, afbrutna orden — har du något på ditt samvete, så fördölj det icke, ty din stund är nära, och din frälsare lefver!

Den sårade samlade sina sista krafter för att fasthålla en redig tankegång.

— Hette Peltonen ... född i det lutherska kätteriet ... Estland ... sedan rättrogen katolik ... Feldmann ... Var tjugu år ... råkade i tvist med min broder om en yxa ... slog ihjäl honom på fältet ... rymde till grefve Mansfeld i Pommern ... kom till grefve Götz ... han stred då mot kejsaren ... följde honom till Marienburg ... svenska kungen var där ... en rik jude lånade kungen pengar ... Min herre och judens dotter ... ungt folk ... hon nästan ett barn ... Grefven bortröfvade henne i skogen ... tog skatterna ... gick öfver till kejsaren ... förde judinnan med sig ... vigdes i Wittenberg ... luthersk präst, en judinna ... hvad skulle det hålla? ... ledsnade ... Feldmann, för henne tillbaka till juden! ... Thamar sade: hvad skulle vi föra henne dit? ... Hon har många skatter kvar ... Sade till grefvinnan: grefven är i Viborg ... Reste till Danzig ... hösten ... hafvet ... Finland ... vintern ... natten ... släden ... drifvan ... Pater noster, qui es in cælis ... sanctificetur nomen tuum ...

En blodström forsade fram ur den sårades mun och tillslöt för alltid dessa läppar, som ljugit så mycket och dock fingo, till lön för sin sista sannfärdiga bekännelse, helga den Allsmäktiges namn.

Petrus Luth uppläste den afbrutna bönen till slutet, gjorde korstecknet öfver den fallne påfvetjenaren och yttrade tankfull, medan hans knektar bortburo den ännu lefvande sårade:

— Den af oss, som icke syndat, må kasta första stenen på denne syndare. En gärning i mörkret har aldrig kommit till människors kunskap, och si, där ligga många år och ett helt lif emellan, men den gärningen måste engång komma i dagens ljus. Han tränger sig fram öfver våra döende läppar, han uppstår ur grafvarna för att anklaga oss inför Gud. Rättfärdige hämnare, hvilket ansvar och hvilken dom!

I detta ögonblick syntes en jättelik skugga afteckna sig på skogshöjdens krön mot den månljusa horisonten i öster. Var det Götz’ blodiga vålnad, eller var det ryttaren på den röda hästen, som hånleende betraktade sitt verk i dalarna?

Långsamt grydde morgonen öfver denna förfärliga natt, som för så många sårade hade synts evighetslång. En del af desse olycklige blefvo nu uppsökte och förde till fältskärerne. De, som förmådde det, släpade sig själfva fram till förbindningsstället. Många förgingos utan omvårdnad. De lefvande och helbrägda hade annat att göra. Det var icke nog att vinna en seger; den skulle också begagnas. Fienden skulle förföljas så långt det var rådligt; ännu voro många fångar att taga, mycket byte att eröfra. Hvad skulle man företaga med de flera tusende kvinnor och barn, som åtföljt den slagna hären och ej hunnit rädda sig med dess spillror på flykten? Somliga fingo ett barmhärtigt brödstycke af de tagna förråden och drefvos därefter bort att tigga, stjäla eller dö af hunger i skogsbygderna. Andra öfversvämmade svenska lägret och bortjagades som herrelösa hundar. Åter andra sammanrotade sig i band vid utkanterna af lägret, plundrade hvad de öfverkommo, ertappades och nedhöggos af de förbittrade trupperna.

Åt svenska hären förunnades endast en dags hvila. Befälet hade ett mödosamt arbete att samla sina skingrade leder, räkna, ordna, förpläga dem som ännu befunnos i stridbart skick, utdela nödiga order och fördela i rullorna de fångar, som voro villige att ingå i svensk tjenst. Deras antal var stort och uppgick till mer än hälften af fångarne. På detta sätt fyllde ofta en segrande här de luckor, som striden efterlämnat. Kriget hade uppfostrat skaror af legoknektar, som sålde sig åt den högstbjudande, lika godt hvem, endast där var att vinna sold och byte. Det stora flertalet af dem som utsögo det olyckliga Tyskland voro själfve tyskar. Svenskar och finnar sålde sig icke. Men legoknektarnes tallösa hop förstärktes af äfventyrare från alla Europas länder.

Sedan Torstenson uppfyllt en segrares mest brådskande pligter, var hans första omsorg att uppsöka sin maka, som i går varit så nära att råka i kejserlig fångenskap. Han fann henne i bondgården bakom högkvarteret, upptagen af de sårades vård och förplägningen af ett talrikt följe. En fältherres gemål i fält måste vara beredd på mödor och faror. Hon hade på sin lott omsorgen om det familjelif, som så besynnerligt rörde sig vid arméernas sida, hvilket gaf henne med ett stort inflytande äfven många bekymmer. Hennes lägerplats var på engång ett lasarett, en bespisningsanstalt och ett litet hof, där hon regerade som en drottning, omgifven af en talrik betjening och officerarnes hustrur som uppvaktande kammarfruar. Fru Beata De la Gardie var ingen skönhet, som sin syster Sofi. Hennes porträtt i den svarta dräkten, prydd med ett band af hvita pärlor, kvarlämnar intrycket af en ordningsälskande, klok och beslutsam husmoder, hvars lugna blå ögon röja på samma gång mildhet och fasthet.

— Jag har en ung man att tacka för min befrielse och anbefaller honom i gunstig åtanke, yttrade fru Beata till sin gemål fältmarskalken efter det första återseendets frågor. — Det var han som, i spetsen för trossbetjeningen, uppehöll fienden med sitt tappra försvar, tills hjälp hann anlända. Beklagligen är han sårad. Men hvar är han? fortfor hon, skådande kring sig i den stora, folkfyllda stugan.

— Han har gått ut att se om sin häst, svarade en blesserad trosskusk, som med möda uppreste sig i ett hörn af stugan.

— Gått ut? Med sådana sår! Kalla in honom!

Den kallade kom. Det var en smärt yngling om aderton år, i hast förbunden och blek af blodförlust. Hans vänstra öga och högra hand voro betäckta af blodiga bindlar. Ofvanom det fria högra ögat syntes ett stort brunt ärr, liknande märket efter en hästsko.

— Ditt namn? frågade fältmarskalken, som tyckte sig hafva sett detta ärr engång förut.

— Benjamin Zevi, svarade ynglingen med nedslagna ögon.

— Att döma efter din dräkt, en jude?

— Ja.

— Jag har sett dig förut under ett annat namn och en annan dräkt.

Allt blod, som den unge juden ännu hade kvar, rusade upp till hans kinder.

— Jag hette då Urban Niemand och hade äran utnämnas af ers excellens till sergeant vid nylänningarne efter andra slaget vid Breitenfeld.

— Hvad? Och nu jude?

— Jag var blind och fick afsked. Min morfar är jude. Han sände mig på en beskickning till Prag, när vi oförväntadt stötte på fiender och nödgades söka skydd hos svenska trossen.

— Skada! Det hade kunnat blifva något af dig. Du stred med Slange vid Breitenfeld, och nu säges du hafva förhållit dig tappert i går. Begär en ynnest af mig!

Ynglingen störtade till hans fötter.

— O, ers excellens, gif mig igen min grad, låt mig dö för er!

— Han talar i feberyrsel! anmärkte en ung adelig jungfru, som steg fram ur folkhopen och vördnadsfullt hälsade fältmarskalken.

Jungfru Hagar Ryning var honom icke obekant; hon hade följt hans maka från Sverige öfver till Holstein, delat hennes resor och mödor, vunnit hennes och fältmarskalkens ynnest som en alltid klok, rådig och frimodig följeslagarinna under fältlifvets många besvärligheter. Fru Beata hade utbedt sig detta välbehöfliga sällskap af sin syster, presidenten Kurcks gemål, fru Sofi De la Gardie, och denna åter hade sina skäl att utverka ett samtycke till resan af riksrådinnan Ryning på Riseberga. Det hade kostat presidentskan ej liten möda och öfvertalningskonst att härtill förmå en så fredlig och praktisk husmoder som frun på Riseberga, men hvad förmår ej en omtänksam mor, som vill försäkra sig om en bortflydd son? Hagars trolofvade, Gustaf Kurck, hade i kriget glömt både moder och fästmö. Flamman vid nitton år hade hastigt förkolnat, och fästmön utsändes för att tända den åter. Fåfänga omsorger! Gustaf Kurck stred icke i Torstensons här, hans trolofvade tog ej ett steg för att uppsöka honom. För en älskare fanns ingen plats i Hagars hjärta.

Den forne sergeanten Urban Niemand, numera judeagenten Benjamin Zevi, stirrade på sin tvillingssyster som på en synvilla. De hade icke återsett hvarandra sedan i Stockholm för två år sedan, och ingen af dem hade väntat finna den andra här. Hagar uppfattade ögonblickligt situationen. Att röja sin skyldskap med denne unge jude hade varit att aflyfta slöjan öfver hennes förflutna lif; det hade varit att åter ifrågasätta det nya namn, som gaf henne ett fäste i lifvet och om hvars tillkomst ingen här visste annat, än att Ryning adopterat en anförvant till familjen Kurck.

— Jag talar icke i yrsel, jag har stridt i Neunburg, vid Breitenfeld och mot elden i Stockholms slott; jag kan strida ännu för drottning Kristina, utbrast den sårade häftigt, med en harmfull blick på den okända, som så förunderligt liknade hans syster Hagar.

— Ditt vänstra öga är utslaget, du har förlorat två fingrar af din högra hand. Begär en annan belöning; du kan icke strida mer! yttrade fru Beata De la Gardie medlidsamt.

— Jag har ett öga och tre fingrar kvar, var det stolta svaret.

Fältmarskalken betraktade honom med en vacker blick.

— Min gemåls befrielse har kostat hären en tapper soldat. Gå till fältskärn, min son; du behöfver honom. Kom åter, när dina sår äro läkta; jag skall hafva dig i åtanke.

Ynglingen bortleddes, vanmäktig af blodförlust. Hans halfslocknade blick dröjde ännu vid Hagar.

— Är det hon? sade han tyst vid sig själf.

Hade han kunnat skåda in genom systerns lugna, kalla blick, skulle han upptäckt andra känslor. Hon var en af de tre, som ej kände kärleken, ej kunde försaka sig själf, ej uppoffra sig för en annan, men hon hade lärt sig att gråta invärtes.

Fältmarskalken hade blott få minuter att offra på detta besök och satt åter till häst, när Hagar Ryning bad honom tillåta ett hastigt ord.

— Hvad är det? Var kort!

— Eders excellens täcktes bevilja den unge mannen ett ynnestbevis. Han är dotterson och arftagare till den rike Ruben Zevi i Regensburg. Han skall anse sig kungligt belönad, om ers excellens beviljar honom ett skyddsbref för hans morfaders hus, när svenska hären inrycker i Regensburg.

Torstenson eftersinnade.

— Hvad? Ruben Zevi? Mina knektar lära ej tacka mig, när de gå miste om ett så fett byte, men jag har gifvit mitt ord; se här!

Och han räckte den unga flickan ett i hast påtecknadt blad ur ett litet plånhäfte, som han ständigt bar under kyllern för att hafva till hands vid en skyndsam skriftlig order. Nästa ögonblick galopperade han bort till en annan del af det vidsträckta slagfältet.

4. En fältflamma och ett fältlasarett.

Oförstörbar ... född till makten, som jag och den tredje.

Det gör mig ondt om den unge juden, sade fru Beata De la Gardie till Hagar Ryning, när de åter befunno sig i stugans tarfliga kammare, hvilken nu beboddes af makan till honom, som besegrat en kejsare. — Se till, att han vårdas väl! Du kände hans familjeförhållanden?

— Jag skall besöka honom hos fältskärn. För två eller tre år sedan såg jag honom i Stockholm. Hans morfader Ruben Zevi besökte presidenten Kurck.

— Hvem är denne Ruben Zevi, för hvilken du begärde ett skyddsbref?

— Judarnes konung i vår tid, ers nåd, eller det som måhända är mer: konungarnes jude. Utan honom, utan hans guld, kan ingen armé rycka i fält, ingen furste i Europa hoppas en framgång. Hans ord gäller mera än kejsarens, mera än påfvens; det öppnar alla fästningars portar, det hvässer eller förslöar alla svärd. Han kunde tvinga detta olyckliga krig att upphöra i morgon och diktera i öfvermorgon en allmän fred, om han ville det. Men han vill det icke, jag vet ej hvarför.

— Det är icke möjligt! Det vore att förnedra snillet och tapperheten, det vore att lägga världen i guldkedjor!

— Ers nåd har rätt, och likväl är det så. Eder ärorike gemål skall vara den förste att intyga det. Hans snille och tapperhet förmå allt, blott icke att göra guld. Påminner sig ers nåd huru en så stor fältherre nödgades 1641 i November och December ligga två månader overksam vid Winsen i Lüneburg?

— Jag påminner mig det. De weimarska trupperna öfvergåfvo hären.

— Och weimarska trupperna öfvergåfvo hären för att de ej utfingo sin sold. Ruben Zevi sände sitt guld, och eder store gemål gick till nya segrar.

— Och om så vore? Hos upphöjda själar finnes likväl någonting, som icke är falt: pligt, heder, fosterland. Jag vill ej höra mera om köpta segrar. Desse judar tro sig kunna köpa allt, och de förstå ej, att ett folk växer till storhet, icke genom deras guld, men genom dygder och mannamod. Låt oss återgå till de sårade! Gör i ordning nya bindlar och nytt charpie! Jag går förut och väntar dig med förbindningsmedlen.

Medan Hagar var sysselsatt med dessa anordningar, hörde hon utanför i stugan högljudda röster. Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som under sin ridt mellan truppafdelningarna nalkats bondgården och begagnat tillfället att, äfven han, efterfråga huru fältherrens gemål befann sig efter gårdagens äfventyr. Dörren stod halföppen, Hagar kunde höra pfalzgrefvens skämt med officerarnes fruar. Han var i dag så uppsluppet glad, som ju en ung officer måste vara dagen efter en seger. Han berättade för hvem som ville höra honom de befängdaste uppträden från gårdagens strid. Kriget och faran tycktes för honom vara en lustbarhet. Ingen kunde af hans beskrifning ana, att striden varit så blodigt het, att han lika ofta slagits för lifvet som för segern, att de fleste officerarne vid hans regemente blifvit skjutne och att han själf blott genom ett underverk sparats för Sveriges framtid. Han anhöll skrattande om en sax för att jämna sitt långa hår, som på högra sidan blifvit konstskickligt afskuret af en kula, eller om nål och tråd för att hopsy hålet i sin genomskjutna hatt, emedan hans fältskräddare tyvärr dugde lika litet till hattmakare, som till hårfrisör. Men han omtalade icke det tredje kulhålet i sin lifrock under harneskets armveck eller den fjärde kulan, som trängt genom lifrocken ända till skjortan och gjort en blånad i hullet, utan att där kvarlämna ens en blödande rispa. Hans munterhet gällde desse Götziske blodsugare, som stoppat sina fickor fulla med kopparslantar, korfvar och helgonbilder, röfvade från deras egne landsmän; desse mähriske bonddrängar, som kastat sig till marken och låtsat vara döde, men började nysa af krutröken; desse sachsare, som tappat stigbyglarna under flykten och hängde som maltpåsar vid hästens man; denne finnpojke, som envisades att hala en kanon öfver bäcken med den framgång, att både han och kanonen blefvo kvarsittande i dyn. Men — tillade den unge öfversten med en lätt anspelning på egna svikna förhoppningar — hvarför skulle Hatzfeld förlita sig på en kvinnas löften?

Hagar hade ej varit flicka och nitton år, om hon motstått frestelsen att kasta en förstulen blick på denne unge hjälte, som så litet tycktes akta faran och döden. Pfalzgrefven Carl Gustaf var då tjugutre år, till växten snarare under än öfver medellängd, icke den korpulente herre, som senare porträtter afbilda, snarare smärt och vig, liflig och rörlig; hyn mörklagd; svart, långt hår, som nedföll öfver de breda skuldrorna; kloka, djärfva blå ögon, buktig örnnäsa, framstående grof haka och stor mun, hvars beslutsamma, något tjocka läppar beskuggades af mycket smala mustascher, medan kinderna voro slätrakade enligt tidens bruk. Sådan finnes han afbildad i Gripsholm på sin starka, bruna häst under slaget vid Jankowitz, i gul-kyller med blått skärp och hvit hattplym. Af fursten eller hofmannen såg man knappt något mer än den obesvärade hållningen. Man tyckte sig se en löjtnants fria sätt på en visit hos damer, där han vet sig vara gärna sedd och är viss att behaga.

Äfven pfalzgrefvens tid var i dag knappt utmätt, men han hade varseblifvit Hagar och inträdde i hennes kammare med den förtrolighet, som gemensamma faror och mödor alstra under ett fälttåg. Han hade ju tillbragt mången ledig kväll på en tillfällig rast hos fältmarskalken och dennes gemål. Den unga intelligenta för detta bokvårderskan hos drottning Kristina var en förströelse, så god som en annan, efter det beständiga vapenskramlet och kurlänningarnes dryckeslag.

Det hade roat honom, själf lärd, att gyckla med jungfru Rynings lärdom och icke minst att erfara mera, än han visste förut, om insidorna af drottningens karakter och enskilda lif, sedan hon blifvit en vuxen ungmö. Men låg där under hans skenbart oförställda frågor en god del diplomatisk slughet, så voro svaren ej mindre försiktiga. Hagar Ryning hade icke låtit aflocka sig mer, än hon själf fann rådligt, och därmed hade deras förtroliga meddelanden fått likhet med ett schackspel, i hvilket drottningens person var den dominerande insatsen. En för detta hofjungfru måste ju veta huru betydelsefullt just detta ämne var för den unge pfalzgrefven. Hon behandlade det med en världsdams fina takt, men det roade henne att genomskåda frågornas afsikt och gäcka den högborne friarens spioneri, än med ett hopp att vara ihågkommen och älskad, än med antydningar om drottningens ofta yttrade afsky för giftermål. Följden blef en förtrolighet, som sällan uteblifver, när två unga kvickhufvuden munhuggas om en tredje, hvilken står öfver dem båda. Hagar Ryning hade blifvit en oumbärlig tändsticka i en tjugutreårig krigares fältlif på lediga stunder och skulle hafva blifvit mer, om ej hennes stolthet varit fullt jämförlig med hans.

— Hvad menar han? sade hon stundom till sig själf. — Den lille pfalzgrefven må icke tro, att jag nedlåter mig till att vara hans rodocka.

— Se här hvad jag söker! yttrade lätt den unge fursten vid inträdet i kammaren. — Er sax, jungfru Ryning. Vill ni ej göra mig tjensten att jämna mitt hår här vid högra örat? ... Nej, kom mig icke för nära! Ni är farligare än en kula.

Hagar tog saxen och utjämnade skrattande stället, som anvisats henne, där kulan afskurit en lock så hvasst, att en sax ej kunnat klippa hvassare. En lång, svart lock, närmast till kulans offer, föll ljudlöst till golfvet. Hagar upptog den fallna hårlocken och sade:

— Jag tackar eders furstliga nåde för ett minne af den tappraste soldat i hennes majestäts här. Lofva mig att bevilja en bön, när jag framvisar denna lock och eders furstliga nåde är konung af Sverige.

— Hvad? Så ung och redan en häxa, som spår?

— Jag är född finska, ers nåd.

— Nej, så egennyttig hade jag ej trott eder vara, jungfru Ryning. Hvad lofvar ni då i utbyte åt mig?

— Att åter klippa ers nådes hår, när nästa kula tagit en bit af örat.

— Jag tackar för äran. Den andra spådomen var icke fullt så god som den första. Men kom med ert byte, när ni behöfver mig, och jag skall göra hvad jag förmår för att utverka hos hennes majestät åt eder titeln af kunglig hårfrisös. Auf Wiedersehen till nästa seger! Mig hedrar ni med eder sax, men andra torde behöfva edra bindlar.

Officersfruarna hade lyssnande samlats vid dörren. En nästan omärklig, fin blinkning åtföljde afskedsorden. Hagar vände sig harmfull bort; hon tyckte icke om dessa blinkningar.

En timme därefter var Hagar hos fältskärn. Han anträffades svettig och blodig uppöfver armarna; hvad han ej själf medhann fingo hans barberaregesäller uträtta så godt de förstodo. De sårade lågo i långa rader på halm, dels i ett stall, dels i tält, dels på den frusna, blodiga marken. Juden Zevi hade fått plats i ett tält, så upptaget af femton eller tjugu andre sårade, att Hagar måste bana sig väg öfver dem till det hörn man anvisat henne. Hon satte sig på marken och lutade sig öfver sin broder. Benjamin hade sofvit och kände sig så vederkvickt, att han ville gå ut att se efter sin häst.

— De stjäla min Jehu, klagade han.

— Stilla, Benjamin. Var icke en narr, jag skall taga vård om din Jehu. Känner du mig?

Ynglingen sökte att urskilja hennes drag i tältets halfdager.

— Ja, det var du, som sade till fältmarskalken: han talar i feberyrsel! Du kan icke vara Hagar, du.

— Se nogare på mig! Hvarför skulle jag ej vara din syster? I hela vida världen har du ingen trognare vän.

— Jo, jag har.

— Du är ett barn. Försök vara man. Krigare kan du ej mera vara. Med ett öga och en hand blir du aldrig mer införd i någon mönsterrulla. Men — och hon lutade sig mot hans öra för att ej höras af omgifningen — jag skall säga dig något bättre. Du skall blifva helbrägda, Benjamin. Du skall än en gång blifva stark och frisk. Du är oförstörbar intill stjärnornas stund. Stjärnan vill icke, att du skall strida i fält. Därför skickar hon dig sår efter sår, som hon åter läker. Du låg under jorden som död vid Neunburg, och se, du blef åter lefvande. Du låg krossad vid Breitenfeld under en död häst, och kort därefter red du till Stockholm. Där låg du så bränd i Stockholms slott, att ingen velat gifva ett öre för en så usel trasa som du, och några veckor därefter reste du öfver haf och land kring Europa. Läkarne sade dig vara obotligt blind, och fick du icke din syn? Jag vet ej alla de faror du sedan undkommit, men jag vet, att du ej tagit någon lärdom af stjärnornas varningar. Åter finner jag dig lemlästad så svårt, att hvilken annan som helst ej mer skulle uppstå från detta läger, men du skall stå upp, du, och återfå hälsa och kraft, ty mot ditt lif äro elementer och människor vanmäktiga. Dig dödar ingen, förrän stjärnornas stund är kommen. Märk nu hvad jag säger dig. Huru länge tror du att ödet eller stjärnorna skola fördraga ditt trots? Hvem har sagt dig, att ej deras stund kommer förr än den skulle komma, till straff för ditt öfvermod? Och när den kommer, behöfvas ej mera kulor och svärd. Vore du ock en Simson i styrka, skall du stupa då för en osynlig hand, en fjäderlätt vindpust, ett barns andedräkt. Kasta bort svärdet, Benjamin, och du skall blifva en stor, en mäktig man, ty till makt är du född, som jag och den tredje!

— Gif mig åter mitt öga! Gif mig åter min högra hand, och kanske skall jag tro dig! suckade ynglingen bittert.

— Om jag kunde gifva dig dem, skulle jag nästa gång åter finna dig eländig och stympad i någon vrå af ett slagfält. Förstår du då icke, att stjärnorna tvinga dig in på en annan bana? Öga och hand kan jag icke gifva dig, men jag kan anvisa dig till det, som bättre är, till ditt goda hufvud. Ja, jag vet hvad du svarar: du har icke lärt något, du. Du har uppvuxit bland råa soldater och förstår ingenting annat än rida och slåss. Men vid nitton år har man ännu en lång lärotid. Du är snabbfyndig och läraktig. Lär dig räkna, Benjamin, och du skall räkna konungarne bland dina undersåtar.

— Spara dina stora ord. Alla dagar får jag höra samma läxa af Rachel, men jag kan icke med det. Jag duger icke till mäklare; det är mig ledare än att ligga mitt halfva lif i sjukstugor.

— Hvem är Rachel?

— Rachel? Min trolofvade, för hvilken jag tjenar i sju år. Vet du icke det?

— Så? Det var många år för en oviss lön. Var då stadig. Jag vill minnas, att vår morfader bestämt henne till sin arftagerska, innan han kände oss. Förstår du då icke, att världen ligger för dina fötter, om du vill utsträcka din hand och taga dess tyglar? Därtill behöfves ej mer än tre fingrar, blott hufvudet vill.

— Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag sälja mig?

— Jag säljer mig lika litet som du. Men det finns två sätt att umgås med penningar: det ena att samla, det andra att gifva ut. Vår morfader förstår det första, vi det andra.

— Det finns ännu ett tredje sätt, säger morfar: det att bevara.

— Sade jag icke, att du är läraktig? Nåväl: lär dig räkna för att bevara, men gif ut för att herska! Tjena i dag för att befalla i morgon! När du tjenat sju år för Rachel, skall du vara världens herre.

— Och du, Hagar, och du? utbrast den lätt ledde och lätt hänförde ynglingen, anslagen, som systern, af allt storartadt.

— Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig sin jämlike, hviskade Hagar så sakta, att det susade fram som en tanke, uttalad i drömmen.

Hon stod upp för att gå, när hon tätt framför sig i tältet varseblef en ung präst, som utdelade nattvarden åt en döende. Han stod i vägen, hon fann ingen utgång och kunde ej störa detta rörande afsked till ett flyende människolif. Hon förblef stående och betraktade prästen. Ett minne från längesedan förflutna barndomsdagar vaknade i hennes själ.

— Det är Petrus Luth, sade hon till sig själf.

När den unge andlige läst välsignelsen öfver honom, som snart skulle stå utom området för allt världens kif, såg han upp. I hans blick dröjde ännu denna fuktiga, öfverjordiska glans, på hvilken man igenkänner ett öga som skådat in i evigheten. Han såg ingen omkring sig, han var ännu frånvarande på de dunkla gränsmarkerna mellan lifvet och döden. Hagar måste passera så tätt förbi honom, att hon vidrörde hans arm. Han vaknade till besinning, gaf rum, utan att igenkänna henne, och följde henne ur tältet.

— Magister Luth! sade hon och vände sig om.

Han hade varit en herretjenare, han som andra unga präster, hvilka berodde af patroners gunst. Nu hade han i fält lärt sig att tjena herren öfver lif och död, men besvarade af gammal vana den förnäma främmande jungfruns tilltal med en djup bugning.

— Hvem är jag? sade Hagar gladt.

— Undskyll ... jag känner icke ... jag har sett så många döda och lefvande.

— Två gånger två är fyra, två gånger tre är sex ... hufvudstaden i Sverige är Stockholm, hufvudstaden i Frankrike är Paris ... Hannibal slog romarne vid Cannæ, och kejsar Domitianus hade i flugefångande sin lust, uppramlade Hagar ett barns slabbrande läxor från den tid hon lärde räknekonst, geografi och historia för Petrus Luth.

— Hvad? — sade den forne informatorn från Lydik Larssons dagar — aldrig kan det vara lilla Hagar?

— Något ditåt, käre magister. Vore ni Cannabis, skulle jag deklinera för er: nominativus mensa, genitivus mensæ, dativus mensæ ... Ni ser, att jag ej varit oläraktig. Det är er jag har att tacka för början. Slutet står skrifvet i »himmelens trappor».

— Början och slut stå båda skrifna i Herrens hand, jungfru Hagar. Jag är hjärteligen glad att se eder åter. Ni var förunderligen begåfvad af Herren för all mänsklig lärdom. Har ni ock brukat hans gåfvor rätt i andeliga ting? Är ni ett Guds barn, jungfru Hagar?

— Jag har läst biskop Erikssons postilla och gått i skriftskola med jungfrurna Kurck, svarade Hagar undvikande. Men ni skall berätta mig något om er och huru jag finner min snälle, fredlige lärare, som alltid var så god mot mig, här i detta förskräckliga krigsbullret. Ni skall besöka mig hos fru Beata De la Gardie vid nästa lägerplats, efter vi lära uppbryta härifrån redan i morgon.

— Ack, kära jungfru, jag trodde också en tid, att en kristen hade nog af att läsa bibeln och kunna postillor utantill, men lifvet och döden ha lärt mig annat. Kristne finnas ju, Gudilof, äfven bland oss, men vill ni lära er att dö för er tro, så gå till de skotske covenanterne. Akta intet därpå, att de predika Calvins läror! Reformerte, lutheraner eller katoliker, Herren pröfvar oss alla. Jag biktade i natt en papist ... han hade begått en ogärning i Finland ... han hade kastat en stackars kvinna ur släden i drifvan om vinternatten ... Gud förbarme sig, vi äro alle missgärningsmän.

— Hvad säger magistern? Han hade kastat en kvinna ur släden? I Finland? Väl icke för många år sedan?

— Jag tror han sade för många år sedan. En judinna, om jag förstod honom rätt. Men, kära jungfru, låtom oss tänka på våra egna själar. Vi skola alla stå till räkenskap inför hjärterannsakaren.

— Magister Luth, vill ni göra mig den tjensten att anteckna eller låta mig anteckna papistens bekännelse? Är han död?

— Han är död. Det är icke lofligt att omtala hvad en döende bekänt under biktens insegel.

— Är ni katolik? Är bikten ett sakrament? Och om nu misstanken för en ogärning faller på oskyldiga lefvande, är det icke er pligt att fria dem med den dödes bekännelse?

— Ni torde ha rätt, jungfru Hagar. Ni var alltid så klok i världsliga ting. Jag skall anteckna bekännelsen. Men hvad rör den eder?

— Ja, säg! Vet ni Guds vägar? Kan ni följa de lönliga trådar, med hvilka en missgärning drages ur nattens mörker? Gif mig berättelsen. Ni torde få höra mera därom.

— Tror ni? Ja, tro på den rättfärdige Herrens Guds vägar! I denna kväll får ni papperet, bestyrkt med min underskrift. Bruka det till Guds ära! Det rinner mig i hågen, att döden tog ordet från uslingen där på fältet. En sårad af lifregementet, Axelson, låg bredvid den döde och hade hört honom tala, förrän jag kom. Axelson fördes till byn Wotitz.

— Tack, tack! Glöm ej att uppsöka mig. Wotitz, säger ni? Axelson? Gud beskydde eder.

— Och er, jungfru Hagar! Herren har fört eder så långt ut bland ondskans makter, för att visa eder vägen till Kristi kärlek.

Några ögonblick därefter satt Hagar till häst och galopperade, åtföljd af en tjenare, till byn Wotitz.

5. Hjärta och statskonst.

Vet du hvad kärlek är?

Om man får tro almanackan — och almanackor hade man i Sverige sedan Sigfrid Aronus — bär Mars månad ett janusansikte. Vakthafvande på gränsen mellan vinter och vår, kan årstidernas krigsgud ömsom rasa i stormar och snöyra, ömsom le med det blidaste solskenslöje. Och när han ler, är han förtjusande som en vår i sin linda. Vinterns rimfrost strör ännu sina pärlor öfver hans ljusa lockar, lätt snötäckta isar binda vattenspeglarna och töa för middagssolen; här och där låta flödvattnen ana en börjande sjö, lärkans första drillar hälsas af ung och gammal, luften är genomskinligt klar som en hoppets blick in i det oändliga, och genom hela den strålande naturen andas en fläkt af vaknande lif. Mars är ett barn, som profvar sin kraft på att vända en tung dörr, hänger sig jublande fast vid låset och svänger med dörren.

En sådan solig dag i början af Mars 1645, strax efter middagsmåltiden, åkte drottning Kristina utåt Ladugårdslandet. Hon var nu fullmyndig regerande drottning, ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvärliga omvårdnad. Denna högättade fru var ej mindre lycklig, än sin svårstyrda myndling, att känna sig fri. Hon bör icke försvinna ur denna berättelse utan det rättvisa erkännande, att hon, med all sin häftighet och sina fördomar, dock var en rättänkande, pligttrogen väktarinna på samhällets höjder.

Drottningen red icke denna gång, som hennes vana var; hon hade förkylt sig under en ridt några dagar förut, hade pliktat med ett af sina vanliga korta, men häftiga illamåenden och tvangs nu af nödig försiktighet att åka i en af dessa konstigt utsirade täckta slädar, hvilka ännu förvaras från hennes tid i vår tids rustkamrar. Släden hade öppna fönster på sidorna. Vid drottningens sida satt furstinnan Marie Eufrosyne, två lakejer stodo bakpå släden, och på hvardera sidan redo fyra unge adelsmän, anförde till höger af den nyligen utnämnde öfversten för lifgardet, grefve Magnus De la Gardie.

Tid efter annan växlade drottningen ett ord med denne ståtlige kavaljer, hvilken då böjde sig så djupt ned ur sadeln, som hade han velat uppfånga sin kungliga herskarinnas andedräkt. Men denna gång fick grefve Magnus nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen och furstinnan inom täckslädens väggar.

Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser angripet af dagmejan. Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och bländande hvita isar ilade förbi vid hästarnas snabba traf, utan att tillvinna sig någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt af marsluften inträngt genom slädfönstren, kunde man tro, att dessa höga personer företagit en utfärd blott för att finna en plats, där de voro säkra för lyssnare.

— Han där, rider han icke bra? började drottningen. Jag såg i min barndom Sveriges berömdaste ryttare Åke Tott rida. Å ja, hans skola var troligen mönstergiltig, när en skvadron hugger in på en infanterikolonn, men hvilken elefant vid sidan af honom där! Hur behagar dig grefve Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på rännarebanan?

— Jag känner honom så litet, svarade Marie Eufrosyne undvikande.

— Marie, om du vore några år yngre och jag vore din mor, skulle jag gifva dig ris för osanning. Skulle två så vackra ögon ha varit blinda för en riddare, som egnat dig sin beundran ända sedan han stafvade Cornelius Nepos i Upsala? Eller skulle du ännu förvara en skolflickas ömma låga för den lille uppnäste grefven af Nassau? Marie, jag tillstår, att jag tviflar på din uppriktighet, men ännu mer på din smak.

— Minns du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm?

— Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som en bonde tror på katekesen. Nå, har jag icke trott, att en hök är så menlös som en kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa?

— Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau.

— Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra en suckande Chloë. Det är ju fjolgammal snö, det där. Nu smälter snön, guldvifvan väntas, kålfjäriln skall innan kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige?

— Förlåt mig, jag hade trott, att Carl Gustaf förtjenade denna hederstitel af drottningen.

— Nå, näst Carl Gustaf, låt oss ej träta därom. Kort sagdt, hvad säger du om ett parti med en ung grefve, som kan träda lille Nassau genom ett synålsöga?

Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens röda bandrosett, när hon frågade, om isarna voro att lita på, ty man åkte just nu öfver Brunnsviken. Kristina skrattade.

— Torstenson skulle törhända betänka sig, innan han riskerade sitt artilleri på viken, men hvad äro hans kanoner mot dina fruktansvärda ögon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar; han stryker sin flagg på nåd och onåd. Hvilken lycka, att vi ej explodera på isen! Enfin ... grefve Magnus begär din hand.

— Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfalziska huset så lågt, svarade förtrytsamt den unga furstinnan efter en förlägen paus. — Du afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina knektar.

Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret.

— Sakta farten, öfverste! Vi köra i galopp utför backen, och här är en stjälpa.

Farten saktades, men icke drottningens ohejdade munterhet, för hvilken hennes kusiner voro de närmaste offren.

— Mitt kungliga blod! utropade hon. Min farfars mor hette Leijonhufvud, hans stjufmor Stenbock. Konung Johan gifte sig med en Bjelke och konung Erik med en piga. Mesallianser äro ärftliga i vår släkt. Behöfver du flera föredömen? Nåväl, för att göra dig ett nöje, skall jag gifta mig med ... låt se, med Apollo! Han är visserligen en gud, men detroniserad ... Ingen skomakare skulle gifva honom kredit på ett par nya koturner. Är det nog? Anstår nu en svensk adelsman ditt kungliga blod?

— Jag bönfaller, Kristine, tala icke mera därom!

— Men det är just därom vi skulle tala. Vet du hvad Ebba hört af kammarpigorna? Ja, jag medgifver, det är inte tillständigt att lyssna på pigskvaller, men det är därmed som med de stora snäckorna. Man lägger örat till, och man hör luften bikta. Folket undrar hvarför jag är så blid emot grefve Magnus. Det faller ingen i hågen, att han ju kunde förtjena det ... att han är äldste son till en af rikets högst förtjente män och min faders ungdomskäresta ... att han själf är det svenska ridderskapets ära och prydnad, eller att jag, hans drottning, vill i hans person hedra både ärfda och förvärfda utmärkta egenskaper. Allt detta går inte i vår svenske Per Jönsson. Det måste finnas ett annat skäl, och hvad kan detta annat vara, än att jag vill gifta mig med honom ... med den samme grefve Magnus, som min nådiga fränka anser alltför nedrigt boren för hennes kungliga blod! Nå, Marie, hvad säger du om denna sedelärande fabel?

— Enfaldigt skvaller!

— Tror du? Men om jag i min hjärtekammare skulle tänka därpå? Vox populi vox Dei. Folkets röst Guds röst. Grefven är en vacker karl ... så nobel, så elegant, så ridderlig i sina tänkesätt och hela sin hållning. Tror du inte, att han skulle blifva en värdig gemål åt Sveriges drottning? Och är jag inte suverän öfver min hand såväl som öfver mitt hjärta?

— Kristine, du förskräcker mig. Den värdigaste, den trognaste, den tappraste af alla furstar blöder för dig på slagfälten. Du ser honom förtäras af ett svikande hopp, och du skulle föredraga en lycksökare, hvars mod aldrig blifvit pröfvadt utom rännarebanan.

— Oratio panegyrica pro domo! Ett loftal för husets bästa. Skada, att du ej talar latin; ditt tal borde tryckas. Mitt tal är kortare. En De la Gardie är inte nog högättad för dig. Således är jag tvungen att förbättra hans franska blod och upphöja honom till min sida ... Grefve Magnus! Vi blifva sittande i sanden. Låt hålla i backen!

Slädmedarna gnisslade mot grus och stenar, där de körde upp från isen till gatan vid Nybroviken. Drottningen steg ur och vadade i slask uppför backen, gycklande öfver sina kavaljerers förvåning och Marie Eufrosynes rädda steg mellan vattengölarna. När de höga damerna ånyo befunno sig i släden, återtogs samtalsämnet. Den unga furstinnan betraktade häpen sin kungliga kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade hot för skämt eller allvar. Slutligen brast hon i tårar. Grefven af Nassau satt icke sadelfastare i hennes hjärta, än att en välriktad lans kunde kasta honom ur sadeln. En rik De la Gardie kunde möjligen täfla med honom om en fattig furstinna. Och att med Carl Gustafs utsikter sätta hela pfalziska husets framtid på spel, detta var mer än en syster och dotter kunde taga på sitt samvete. Under tårarna framsipprade slutligen en förklaring, att hon, den tillgifna vännen, ville i allt foga sig efter sin nådiga kusins önskan och vilja.

— Och detta säger du mig med en ton, som ville du gå i kloster för min skull, fortfor drottningen, utan att synas det minsta rörd af en så stor uppoffring. — Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag afstår åt dig en hand, som mången tysk furstinna skall afundas dig; jag öppnar för dig den mest glänsande framtid vid sidan af min tron, och du underkastar dig detta hårda öde med en botfärdig Magdalenas tårar. Nåväl, Marie, folkets röst skall denna gång lika litet vara Guds röst, som när den samma rösten förlofvade mig med Erik Oxenstjerna. Jag skall inte lyda mina pigor, jag skall inte gifta mig med öfverste De la Gardie, jag skall afstå honom åt hans suckande Chloë, med förbehåll att hon mottager honom med solsken, inte med takdropp. Marie, vet du hvad kärlek är?

— Det är att kunna gifva sig åt en annan med hela sitt hjärta, svarade furstinnan oskyldigt.

Hon glömde i detta ögonblick, att hennes första ungdomsflamma så lätt blåstes ut, som hade den blifvit åberopad endast för den lilla kvinnliga fåfängan att icke låta bortskänka sig utan motstånd åt en ny friare.

— Du misstager dig, inföll Kristina, till hälften spotskt, till hälften öfvertygande. — Man skall aldrig gifva sig helt bort, man skall behålla sig själf. Äro vi födda till träldom, vi? Skall en man råda öfver oss till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår än pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör honom nöje på lediga stunder, barnsköterskan, som föder, ammar och kläder hans afkomma, såframt hon ej dör för den? Jag har tänkt mera därpå än du, Marie; jag har mina skäl. Kärleken i din mening är ett oting och en förnedring. Kärleken, såsom jag förstår honom, är ett kontrakt mellan två, hvilka ömsom gifva och få, med villkor att behålla sig själfva. Så och så mycket gifver du mig, så och så mycket gifver jag dig. Därutöfver intet. Bryter du, är jag fri; bryter jag, är du fri. Lägg så därtill i bästa fall vänskap, beundran, aktning, tålamod, kort sagdt, alla älskvärda egenskaper, som göra att människor kunna fördraga hvarandra. Det är mycket nog, det, Marie; begär intet mer, om du vill blifva lycklig!

— Ja, lycklig, Kristine! Att vara och göra lycklig. Det andra förstår jag ju icke.

— Det kan vara godt, att du och många dina likar inte förstå det. Huru skulle skapelsen utan eder äga bestånd? Famla efter en drömbild, bortskänka sig för ett smekord, träla i herretjenst, dö för att gifva lifvet åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek. Jag föredrager ett fritt förbund eller intet. Jag tillhör mig själf och ingen annan.

— Men din mor och min mor tillhörde icke sig själfva ...

— De förstodo ej bättre. De sutto inte ensamma på en tron.

— Ja, du är drottning, du. Förlåt mig; jag trodde, att också en drottning känner sitt hjärta klappa.

— Hvarför skulle hon ej känna ett hjärta klappa för sitt folk, för äran, för allt stort och sant i detta lif? Men kärleken består ej uti att värpa ägg. Man får inte, man vill inte, man kan inte försaka sig själf ...

— Carl Gustaf är beredd att försaka allt för din lycka, din ära ...

— Talesätt. Carl Gustaf vill blifva konung af Sverige. Och ändå, Marie, jag håller honom så kär, som jag kan hålla en man. Honom eller ingen. Men tager jag honom, så binder jag honom, som man binder ett lejon. Skall han underkasta sig detta?

— Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda hans riddareära, som du kan binda hans kärlek.

— Nåväl, jag är skyldig dig en belöning för din tillgifvenhet och din lydnad. Vet då, att min irrande riddare ej skall vänta i evighet, om han ingår på mina villkor och om han ännu ett par eller tre år förblifver mig trogen. Jag är inte nog förmäten att förlikna mig vid världarnas styresman, men i ett afseende är jag lik Gud: jag tål ingen rival!

— O, Kristine, hvem skulle äga dig och slösa en blick på en annan kvinna! Låt mig kyssa din hand!

— Är jag inte en toka, som stafvar kärlekens abc för en liten Doxa, hvilken i morgon säljer sin frihet för ett smekord och sitt hjärta för ett par vackra mustascher? Hvad? Redan vid slottet? Marie, du är då beredd att underkasta dig din förskräckliga lott och mottaga en afskyvärd tillbedjares hyllning?

— Jag säger nej i brudstolen, skämtade den unga furstinnan, i det grefven af Nassau sjönk under horisonten, som hade han aldrig höjt sitt välfriserade hufvud däröfver.

— Gör det, svarade Kristina i samma ton, i det hon steg ur. — Öfverste De la Gardie — fortfor hon till grefven, som räckte henne sin hand — jag frikallar er från er skyldighet som min riddare och tillåter er att bjuda min fränka armen. Tacka mig för att vi inte stjälpte i backen. Jag väntar er klockan sex för en tidning af vikt.

Och hon skyndade uppför slottstrapporna med sina vanliga hastiga steg, utan att bevärdiga sina bugande kavaljerer med en blick. Hon var upptagen af en tanke, som för ögonblicket trängde alla andra åt sidan.

— Jag binder De la Gardierne vid min tron som motvikt mot Oxenstjernorna. Jag nedtystar skvallret, behåller min frihet och vinner ett lydigt redskap. Pfalzarne våga inte vägra. De skulle försöka! ... Carl Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva jaloux ... Också detta är förekommet. Allt är förekommet ... också möjligheten att en drottning kan vara kvinna ... att jag kan förgapa mig i en vacker karl. Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara en narr. Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framför mig? Kom den från stjärnorna? Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste åderlåtningen. Fiken ... mina skor!

— Hjärtandes — utropade Fiken Lång, hvars språksamhet vuxit med åren och hoftjensten — är inte fröken som en sylta om fötterna! Hvad skall doktorn säga? En knapp borta ur lifpälsen, ett band afrifvet i hufvan. Det är en Guds lycka, att inte fru Beata Oxenstjerna mera för regementet.

— Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata, genmälde drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att på samma gång utlägga en snara. — Fiken — tillade hon med låtsadt allvar — jag råder dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar mig klockan sex.

— Grefve Mag ... stammade Fiken med oförställd nyfikenhet och en kammarpigas naiva påflugenhet. — Jag trodde inte, att han är herre i detta huset.

— Håll din mun! Man vet ju inte hvad som kan hända, smålog Kristina, som nu hade funnit ett medel att trotsa pigskvallret.

Grefven kom, och några dagar därefter var förlofningen eklaterad. Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och två år senare, i Mars 1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt. Förbindelsen blef så lycklig som lyckans ostadighet tillät. Furstinnan Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade, hon visste likväl något, som den snillrika drottningen, hennes syskonebarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde Kristinas och Kristina själf.

6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius.

Tre år ännu skall jag stiga; därefter står jag högst på himmelen.

Danmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande, utmattadt, nästan förkrossadt. Än en gång och med ära hade det stridt för herraväldet i norden. Där hade stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade gripit hvarandra om lifvet och växelvis nedkastat hvarandra, än i Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes gungande sädesfält, än åter i Norges och Jämtlands gamla ättestupor. Ryttaren på den röda hästen hade sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och åter eröfrade gränsmarker. Endast bönderne vid den norska gränsen tyckte det vara synd och skam att skjuta på grannar. Framgång och motgång växlade om. Hvartdera rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste flottor drogo ut att nedgöra hvarandra — de som, förenade, skulle kufvat Europa. Ännu går genom alla danska hjärtan den välkända folksången:

Kong Kristian stod ved höjen mast

i rög og damp;

hans værge hamrede saa fast,

at götens hjelm og hjærne brast ...

Vid Femern var det, 1644 den 11 Juli. Danakungen hade trettionio skepp, hans värdige motståndare Klas Fleming fyrtiosex. Tio timmar varade slaget; tre gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de åter. Fjärde gången, när Fleming signalerade anfall, sågs ej signalen mer; natten utbredde sig öfver de blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått på sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina underbefälhafvare, sade han, bruka mig som stormskärm.» Han hade fått några lätta sår, när en svensk kula, springande själf i stycken, splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af järn- och träspillror yrde kring däcket; tolf man dödades eller sårades. Den döende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De kringstående trodde konungen vara död och ropade, att man skulle stryka flagg för att elden måtte upphöra. »Nej, sade en slesvigare, kungen är endast en man, och vi återstå många nog att försvara oss.» En matros sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den ärlige gossen för tungt; han invecklade duken i tågvirket, så att flaggan ej kunde blåsa ut. Kung Kristian uppreste sig, höljd af blod, med tjugutre större och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en annan två tänder; en järnskärfva hade inträngt i pannan.

— Ännu — sade han — har Gud gifvit mig kraft att strida för mitt folk!

Och svartblå i ansiktet fortsatte han, stödd på sitt svärd, att föra befälet, tills striden var slut. Båda flottorna hade lidit stora förluster, båda tillskrefvo sig segern, som firades med lika fröjdebetygelser af danskar och svenskar.

Få veckor därefter, den 5 Augusti, bortryckte en dansk kula Klas Fleming, den tappraste hjälte, som Finland skickat till sjöss, i en obetydlig skärmytsling vid Kristianspris i Kielerbukten.

— Gråt icke, min son, sade den döende hjälten till sin son Herman Fleming, som stod vid hans sida. — Jag dör som Danmarks fiende; låt se, att du dör som jag har dött!

Ett motstycke därtill voro kung Kristians ord, när han, året efter freden, bar sin lille sonson till dopet:

— Måtte du engång tynga svenskarne så, som du i dag har tyngt mina gamla armar!

Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp mellan två arffiender såg längre framåt i tidernas skiften än konungar, statsmän, krigare eller i inbördes vrede, afund och hämndlystnad kämpande folk. Det var Sveriges unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker dock hade ärft något af sin faders långsynta blick och förmådde se bort till en annan tid, när Sverige och Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas öde har varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och till den låga uppskattningen höra motiverna för hennes handlingssätt vid de stora, för Sverige så betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648.