Ungdomsdrömmar: historisk berättelse

ZACHARIAS TOPELIUS

UNGDOMSDRÖMMAR

* * HISTORISK BERÄTTELSE * *

Stockholm. Albert Bonniers förlag

Copyright. Albert Bonnier 1912.

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1912

1. Storm i skärgården.

Två gamla fiskare stodo på den klippiga stranden av Tovön i Ekenäs skärgård vid sydfinska kusten och hängde sin not att torka, sedan de förgäves sökt att draga ett varp i den växande stormen. Tjockan, blandad med snö och regn, drev in från sjön, insvepte ön och klängde sig som täta, virvlande ullflagor i tallarnas kronor. Vinden var ostlig, ett streck på syd; han kom från Ingermanlands ödsliga kärr, hade vuxit av luftdraget i Nevans floddal, därifrån sträckt sin flykt över Finska viken samt arbetat sig upp till fullt raseri, när han nådde nyländska skärgården. Så långt man kunde se, där tjockan tidtals glesnade, stodo alla undervattensgrund i vitt skum, och bränningarna fräste tornhögt mot alla framspringande bergsuddar på vindsidan.

De två männen hade stillatigande slutat sitt göromål och voro redo att återvända till sin stuga, när ett för stormen drivande fartyg icke långt från kusten otydligt skönjdes i snötjockan och ådrog sig deras uppmärksamhet. Påtagligen hade seglaren förlorat sitt roder i brottsjöarna eller möjligen avstött det mot något grund, från vilket vågen i nästa ögonblick åter lyft honom bort, ty han drev redlös för sidan, hans klyvare fladdrade i trasor, och ett revat märssegel, som han ej lyckats bärga, påskyndade numera endast hans undergång.

— Han har ej långt kvar, den där, yttrade buttert den ene fiskaren, i det han höll handen över ögonen, medan regnet slog honom mot ansiktet.

— Det är en Rigabo, genmälde den andre. Bra sjöbåt i lagom kultje, men hin och inte jag ville styra honom när roderhakarna sprungit.

— Varför höll sig inte den dumlingen utanför Jussarö, där han haft rent vatten? återtog förste notkarlen.

— Varför? menade den andre med ett strävt löje. För att vår vassbuk är fetare, och han ville dela fångsten med oss. Men det är så gott att vi göra båten klar, Simon: han kommer aldrig helskinnad över Fagerströms grund.

Det visade sig snart, att karlen vid noten kände sitt farvatten. Inom mindre än fem minuter låg skonerten på grundet, kastades ett par gånger framåt under våldsamma stötar, blev därefter liggande orörlig på sidan och överspolades av bränningarna.

Grundet låg endast hundra famnar från stranden. De två männen voro redan i båten och ansträngde sina seniga armar för att roende uppnå vraket.

Efter en timmes hårt arbete återvände de med sex skeppsbrutna till det smala sund, som förde till en skyddad båthamn vid Tovön. Tre av skonertens besättning hade funnit sin grav i vågorna.

De överlevande fördes till fiskarestugan, värmdes och torkades vid en sprakande brasa samt undfägnades med bröd, strömming och kokta rovor. Tre bland dem voro väderbitna sjömän, talande endast tyska, och det befanns att deras kapten hade gått till bottnen. De tre övriga hade varit passagerare ombord på det förolyckade fartyget. En talade svenska; två sökte förgäves göra sig förstådda med en blandning av polska, ryska och tyska. Fartyget hade varit destinerat från Riga till Viborg med korn och ärter, sprungit läck och sökt skydd i lä för Jussarö, men därvid mist rodret och drivit på de överallt i denna farliga skärgård lurande grunden.

Sjömän äro sig lika överallt och i alla tider: när de tre Rigamatroserna åter befunno sig torra och mätta i den varma stugan, sträckte de ut sina trötta lemmar på halmbäddarna och slumrade sorglöst, utan vidare tanke på dagens skeppsbrott eller den föregående nattens ansträngningar.

Medan Tovöfolket sålunda visade sin gästfrihet mot de skeppsbrutna hade värden i huset, Nils Andersson, med sin förut nämnde notkarl Simon begivit sig ut till stranden till det mera inbringande och i deras mening lovliga arbetet att bärga vad de förmådde från det förolyckade fartyget och behålla detta byte som god pris. Strandrätten var då ännu ansedd såsom ett lagligt näringsfång bland alla kustbor, och om man på finska kusten icke just formligen bad »vår Herre välsigna stranden», så är det mer än troligt att den hederlige Nils Andersson och hans medhjälpare visade minst lika mycket nit att plundra de skeppsbrutnas egendom, som de förut varit nitiska att bärga deras liv.

Tovövärdinnan, som bar det vackra namnet Agneta, skulle icke varit kvinna och nyländska, om hon icke begagnat tillfället att anställa en mönstring med de tre av hennes gäster, som ännu höllo sig vakna. En av dem, en lång, mager, äldre man, klädd i brun rock och bruna underkläder, satt tigande framför elden, medan hans kloka och skarpa grå ögon spejade kring med oroliga blickar. Den andre av passagerarna var en snedvuxen pojke om sexton eller aderton år, med svart hår, plirande ögon, buktig näsa, och i värdinnans föreställning påtagligen en tattare, så mycket mer som hans långa fingrar och en nästan fågelartad, trippande rörlighet läto befara vissa anlag för begärelse till husets lösegendom. Men då denne pojke synbarligen endast var tjänare åt den tredje i sällskapet och för ögonblicket sysselsatt att rengöra dennes besporrade ridstövlar, beslöt mor Agneta att förnämligast hava ögonen på besagde tredje person, vilken syntes henne vara den förnämligaste och därtill hade meriten att kunna göra sig begriplig på svenska.

— Han är väl född här i landet, efter han talar som folk, han? frågade gumman med oskyldig min.

Den tilltalade, en grovlemmad man om vidpass femtio år, klädd i ryttaredräkt och av ett jovialiskt utseende, hade nyss förut anställt ett grundligt nederlag bland rovorna och sträckte sig nu makligt på en bänk, i det han utdrog och avtorkade en lång huggvärja. I stället att besvara den snärjande frågan, strök krigsmannen sina väldiga, knävelborrar och frågade i sin tur:

— Har ni öl?

— Var skulle fattigt folk taga öl vid mickelsmässan? Saltvatten ha vi, så det förslår; skall det vara mer av den sorten? genmälde gumman, som icke tyckte om krigsmannens förtroliga ton.

— Hör nu, mor, återtog denne med en gäspning, känner ni klangen av Riga-mark? Och därvid skramlade han med en välförsedd skinnpung, instucken i svärdsbältet.

Mor Agneta betraktade ömsom sporrarna ömsom läderpungen och lät förstå, att öl kunde väl fås från staden, men för närvarande hade hon endast såd — ett slags buljong på fisk, vilken stundom förvarades som en läckerhet.

Krigsmannen behagade skratta och befallde på polska sin tjänare att se åt, om man bärgat någon öltunna från fartyget. Men knappt var pojken sin kos, innan krigsmannen ändrade ställning, så att han vände ryggen åt mannen i bruna rocken, blinkade förtroligt åt mor Agneta och yttrade med en flödande talegåva, som märkbart stack av mot hans förra lakoniska uttryckssätt:

— Vill ni ha en hund, mor, så tag den där pojken. Vill ni ha en katt, så är han en katt, och vill ni ha en räv, så kan ni icke få någon bättre. Jag vill vara stekt som en nors, om icke Sam luktar till allt vad ni säger, och om ni är den ärligaste människa som går i kjol, så skall han i morgon kunna berätta saker som föra er i galgen. Fördöme den hedningen, han har alla språk i sin näsa. Jag kan icke umbära honom, men om er gubbe knäcker nacken på honom, så gör han en hederlig gärning.

— Bevare oss! ropade mor Agneta med oförställd häpnad, är sergeanten en kristen människa och drager sådana tattare in i landet?

— Kvartermästare, om ni behagar, återtog krigsmannen, rätande ut sina breda skuldror, och för resten kanske en smula bättre kristen än ni, i all vänskap förstås. Kanske har ni hört talas om Ivar Bertilsson?

— En har jag hört talas om. Han höll med de påviska och tjänade Svidje Klas mot salig kung Karl. Somliga sade att han gick med herr Arvid på korvtåget över till Sverige och blev kastad i sjön med en sten om halsen vid Kastelholm. Andra berättade att han var med vid Sankt Mårtens, när herr Axel Kurck fick på pälsen, och där red han undan med sådan fart, att han blev kvarsittande på en gärdsgård med en stör genom veka livet. Det är snart tjugu år sedan.

— Jaså. Nå, kanske ni hört ännu något mer om Ivar Bertilsson?

— Folk sade honom vara så stark, att han kunde slå in sin näve i ekbordet och att han ridit ihjäl bönder som får på Ilmola is. Kantänka sådana ogudaktiga sällar!

— Nå vid min bästa fux, om jag hade honom, är det icke sköna bedrifter ni hört om Ivar Bertilsson! Om han nu icke låge dränkt i Ålands hav eller spetsad på en gärdsgårdsstör i Sankt Mårtens, skulle han dansa ett varv omkring med er... så här ungefärg...

Vid dessa ord fattade kvartermästaren med båda händerna en tung ekstubbe slungade den lätt som en boll mot taket och tog fatt den som lyra.

— Så, så, menade gumman, i det hon förskräckt drog sig undan, låt det där vara ogjort! Jag märker väl, att den fule ännu icke fått sitt.

— Nej, det kan ni lita pä, och det sörjer nog han för, han där med bruna rocken. Men låt oss nu vara goda vänner, efter vi känna varandra. Å, jag minns er nog, ni var förr så röd om kinden som en herregårdsgrind, och icke var ni så granntyckt heller den tiden. Jag var bara pojkkölingen, när jag stal en kyss av er för fem och tjugu år sedan vid Pojo kyrka, och som ni ser, har jag ännu icke blivit fältmarskalk. Men vad det beträffar, att jag tjänat Svidje Klas och ridit omkull några bönder, så skall jag trösta er med att jag har hans nådes pardonsplakat och tänker icke bry mig om edra fogdar och länsmän mer än om skator i skogen. Pojken där är heller ingen tattare, som ni tror. Far hans var en knipslug jude. Men för att säga sanningen, tror jag att pojkbytingen icke är mera slängd i Mose lag, än att ni gärna kan bjuda honom fläsk till frukost, middag och kväll.

Utanför stugan hördes nu stoj av röster, och in rusade Sam, vältande framför sig en mindre öltunna, under det att han med hälarna sparkade från sig Simon, vilken förgäves sökte beröva honom hans byte.

— Halt där! röt kvartermästaren med en blick av välbehag på den sista dyrbara kvarlevan av en god sjöproviant. Sam, du har gjort dig väl förtjänt av fäderneslandet; jag skall taga det i avräkning nästa gång du får prygel. Och du, långben där, låt pojken vara i fred, och tacka din lycka, att han icke bär hästskor på bakfötterna. Ölet skall jag betala, och i morgon bittida föra ni oss alla till Ekenäs.

2. Om tiden för denna berättelse och om
den brune mannen.

Medan kvartermästaren och hans följeslagare njuta en välbehövlig vila i Tovö stuga, torde det vara nödigt att med några få ord införa läsaren i den tid när händelserna tilldraga sig.

Det var en stormig oktoberdag år 1615, när skonerten från Riga kastades redlös mot den finska skärgårdens klippor. Tiden var mörk och underlig. Under ett helt sekel närmast förut läsa vi på krönikans blad de första Vasakonungarnas bedrifter och inbördes tronstrider. Men sagan och krönikan äro de första morgonstrålarna i tidernas natt och belysa därför endast bergstopparna, medan de djupa dalarna och den bördiga slätten betäckas av skugga. Efter hand, när ljuset stiger högre, upptäcker man hyddor i dessa dalar och skördar på dessa slätter; man förnimmer, att bakom konungarna rör sig ett folk, ett folk av millioner levande varelser, alla begåvade med mänskliga hjärtan, alla fordrande sin rätt att leva och leva lyckliga. Den tid, varom vi nu tala, var just en sådan tid, när individerna började träda fram ur massan, när ett ofantligt djup öppnade sig under konungar, adel och präster, som ditintills varit allt; kort sagt, när Karl IX och Gustav II Adolf begynte införa i Sverige och Finland det moderna samhället.

Hela sextonde seklet var blott en förgård till det sjuttonde. Starka ljusblinkar omväxlade med ett tjockt mörker. Och dessa skuggor tätnade ända till natt vid första början av Gustav II Adolfs regering. Riket dignade under bördan av tre krig, och massan av folket, som bar denna börda, prejades av fogdarna, misshandlades av adelsherrarna, blödde och svalt, men bidde sin tid. Med varje ny konung väntades bättre dagar, och huru ofta svek icke detta hopp! Men när Gustav II Adolf uppträdde, sjutton år gammal, lika fager och mild som han var kraftig och hugstor, då vaknade åter den nya väntan såsom aldrig förut; den i bekymmer grånade tiden ljusnade åter i ungdomsfägring, och hela denna konungs regering blev en upprörd, orolig, men dock i hoppets färger glänsande ungdomsdröm.

Om Finland bör särskilt märkas, att i detta land fortfor, bakom den öppna striden mot Polen och Ryssland, en hemlig, men förbittrad kamp mellan olika politiska och religiösa bekännelser. Klubbekrigets fejder hade kvarlämnat djupa spår. Sigismunds slagna parti räknade ännu många anhängare i södra delen av landet, och från polska sidan skyddes intet medel att vända folkets sinnen från den yngre grenen av Vasahuset tillbaka till konung Johans ätt. Polska utskickade genomströvade landet under allehanda förklädnader; proklamationer och hemliga skrivelser uppmanade folket och den sydfinska adeln till uppror mot den bestående styrelsen, utlovande polsk hjälp med det första, samma hjälp, efter vilken fordom hertig Johan, Klas Fleming och Arvid Stålarm förgäves spejade från Åbo slottstorn. Karl IX:s bilor och rep hade för en tid avskrämt dessa polska beskickningar, men nu, när den unge konungens mildhet åter öppnat fäderneslandets portar för så många landsflyktiga, vimlade södra Finland av föregivna patrioter med eller utan direkta uppdrag från konung Sigismunds rådkammare.

Vare sig att den fyllda läderpungen eller den gamla bekantskapen omstämt värdinnan på Tovö, slöts föregående dag sålunda, att kvartermästaren intog värdfolkets bädd i sidokammaren och utverkade i samma hedersrum ett lägerställe även åt mannen i bruna rocken. Vid första daggryningen följande morgon var denna tystlåtna gäst i rörelse och väckte sin sovkamrat med ordet benedicite!

På krigaren gjorde denna fromma morgonhälsning så föga intryck, att han, troligen ännu med en känsla av sjögång i huvudet, svarade:

— Ror i lä, krabbsaltare!

— Det är tid att börja vårt verk, återtog den brune tålmodigt, i det att han vek undan en grov lärftsgardin, vilken betäckte den trånga fönsteröppningen, som vintertid brukade stängas med en draglucka.

— Vad vind? frågade Ivar Bertilsson, motvilligt resande sig under bemödandet att reda sina tankar. Samtalet fördes på polska språket.

— Vindarna föra oss till det land, som gudarna beslutit att straffa, svarade hans följeslagare med Genseriks ord.

Krigaren besinnade sig något och genmälde därpå betänksamt:

— Hör nu, pater Padilla, jag skall säga eder ett ord med all skyldig respekt, och ni kan gärna säga det åt konungen, om ni vill, efter ni är hans biktfar. Det finns folk som hava flera gudar och flera konungar med, men Ivar Bertilsson vet icke av mer än en Gud, en kung och ett fädernesland. Jag har åtagit mig att vara er tolk och er gårdshund, men på villkor, att ni landstiger här för att återställa den lagliga ordningen och att ni tager reson. Så länge tänker jag både skälla och bitas, när ni finner för gott, men icke längre, det säger jag er som en ärlig karl. Ämnar ni här ställa till kättarebål och sådant otyg, när ni fått makten i händerna, så är det så gott att ni makar er av till Polen igen. Ja, ja, stryk icke över med hartassen först, för att sedan sticka fram klorna; jag minns rätt väl huru ni gjorde med protestanterna i Thorn. Innan jag sätter er i land på finsk mark — dessa strömmingsklippor äro icke annat än utmarker — vill jag veta om ni ämnar hålla konungens ord.

Pater Padilla, en av katolska kyrkans och Sigismunds djärvaste emissarier i de nordiska länderna, fann för gott att tillsvidare skona ett nyttigt redskap och svarade kallt:

— Konungen har de bästa avsikter med Finland, och mina avsikter kunna icke vara andra än konungens. Berätta mig hellre något om den kust och det folk, dit vi nu blivit kastade. Jag förmodar ni känner den.

— Något, ärevördige fader, eftersom jag är född här i trakten, vilket kan vara av nytta för er, men vådligt för min hals. Landet är gott nog och har både vatten och malt för törstiga strupar. Folket här nere har blivit tamt i herretjänst, men kan också morra, om ni visar det käppen. Ni kan värva morska ryttare här i trakten; men köper ni hästar, må ni se till, att ni icke blir lurad. Adelsgårdar finnas tillräckligt, vilket för femton år sedan var detsamma som rojalister tillräckligt, men nu slåss hälften för hertigens avkomma. Herr Sten på Raseborg var en styv karl i förra tider...

— Släkten Leijonhuvud stod ju förr på vår sida?

— Ja förr. Raseborg har tjocka murar och feta oxar. Herr Sten har nu annat att göra; han tänker mest på tullen i Ekenäs stad och håller med den som låter honom piska sina bönder i fred.

— Finnas inga andra präster än sådana, som låtit besmitta sig av den lutherska villfarelsen?

— Präster? Ja, i kung Johans tid hade vi präster som kunde korsa sig framför altaret och tala med tillbörlig respekt om jungfru Maria och helgonen. Nu är det allt siktat och sållat efter Uppsalapergamentet, och den som tror annat får tumma sitt radband i byxfickan. Gamle bisp Erik i Åbo törs icke mera knysta ett ord om liturgian, och av Nådendals kloster finnas knappt strumpstickorna i behåll... Men nu minns jag en sak. Här säges en underlig lärd herre, mäster Sigfrid, ha blivit pastor i Ekenäs de senare åren[A]. Han kan icke vara god på hertig Karl, som låtit räta ut hans lemmar på sträckbänken, och dessutom säges mäster Sigfrid spå i stjärnorna. Jag vill icke sätta min fot i en stigbygel, om icke den karlen bär ett rättroget katolskt hjärta under sin lutherska mässkåpa.

— Gott. Vi skola låta mäster Sigfrid ställa vårt horoskop. Ni vet edra förhållningsregler. Jag är en doktor i läkedomskonsten från Wittenberg med kurfurstens pass; jag söker beställning vid svenska krigshären, och min tolk är en hästhandlare.

— Jag förstår. Ni kurerar kättare och jag hästar. Men ni får ett hårt stycke arbete. När Gud första gången skapte en finne, tog han skallen av en tjur och ramarna av en björn. Har ni en amulett, som skyddar mot trolldom?

— Är ni rädd, Ivar, så vill jag giva er ett stycke av den helige Henriks ben: det hjälper både mot svärd och trolldom. För resten litar jag på er, min redlige Ivar! Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra fullviktiga hundra ungerska gyllen i månaden och er stallmästarebefattning hos konungen, för att ej tala om er själs salighet. Ja, ja, Ivar, ni har varit en vild sälle i edra unga dagar; dessa lutheraner skicka er först till galgen och sedan... ni vet väl vart. Vår kyrka allena kan giva er absolution.

— Nå ja, vördige fader, det är just det jag säger till mig själv, när edra blanka gyllen stundom bränna mig i fingrarna. Mor min var i sin ungdom på nunnelära i Nådendal, men där var då redan fattigt och usligt, så att hon i en knapp vändning tog far min i stället för doket. Si, det ångrade hon sedan och såg Sankta Brita i drömmen, som sade till henne: låt din son bliva präst! Men si, vördige fader, det var emot min natur, och därför är det så gott att jag tjänar helgonen på mitt sätt. Är det galet, får ni svara därför; men far varligen fram här i landet, när ni kommer till makten!

— Var obekymrad och se åt om båten är segelfärdig!

Sams svartlockiga huvud visade sig nu i dörren och förkunnade att allt var i ordning. Han glömde berätta vad han själv redan uträttat på morgonen, nämligen att rycka svansen av en katt, skuffa omkull en fylld vattså, fylla spiseln med spånor, så att lågan stod ut genom skorstenen, och slutligen hälla uti sig husets enda filbunke, vilken han fann förvarad i ett oläst skåp. Kvartermästaren kom i det kritiska ögonblick, när mor Agneta, till sjömännens stora förlustelse, anföll ogärningsmannen med sopkvasten. Sam var icke sen att rycka kvasten av skaftet och hålla den framför sig såsom en sköld mot fienden, när krigarens myndiga stämma bjöd tystnad och det kom till en för Sam icke fördelaktig rannsakning, vars resultat blev att hasselspön rekvirerades och användes till det nyttiga bruk, vartill besagda trädslag synes vara av naturen bestämt.

Härmed var husfreden återställd, en lantlig frukost intogs i hast, och husets gästfrihet blev kontant gottgjord ur läderpungen. Sedan nu även stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart värd och gäster i god sämja i den rymliga notbåten på väg till Ekenäs stad.

[A]

Några lärde påstå att denne berömde man först 1617 blivit pastor i Ekenäs.

3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans
skepp.

Ekenäs skärgård förhåller sig till Ålands skärgård ungefär som ett stycke av stjärnkartan till Vintergatan eller som en frökens pärlband till en drottnings juvelsmycken. Men oaktat denna skärgård knappt kan kallas den andra i ordningen, glider seglarens båt mellan en sådan labyrint av skogbevuxna öar, grå bergsuddar, smala sund och lövbekransade vikar, att ingen forntidens byggmästare skulle ha kunnat uppfinna mera konstrika irrgångar. Vid tiden för vår berättelse funnos sällan sjömärken eller ens prickar på grunden. Men den infödde fiskarens vana båt fann då som nu utan möda den rakaste och säkraste farleden. I den yttre skärgården förmå endast barrträden motstå havets skarpa vindar, men närmare fastlandet blanda sig ekar, lindar, lönnar, askar och almar med de övriga lövträden. Intrycket av det hårda, granitartade i kustens natur försvinner och lämnar rum för den behagliga anblicken av en mildare färgprakt.

Denna plötsliga förändring av natursceneriet var för överraskande att undgå de främlingar, vilka nu för första gången skulle landstiga på Finlands kust. Lövskogarna hade just vid denna årstid klätt sig i den brokiga dräkt, som i sina vissnade löv bär förkänslan av en lång vinter. Ivar Bertilsson anmärkte såsom ett gott förebud, att skogarna flaggade vid deras ankomst, och Simon genmälde härtill, att de i Ekenäs skulle få se något förmer, nämligen humlegårdarna, då i detsamma, när båten vek förbi en udde, ett ovanligt föremål ådrog sig deras uppmärksamhet. Innanför Vitsand låg en stor tremastare, i vilken sjömännens vana ögon genast igenkände en svenska kronans örlogsman. Alla betraktade nyfiket kolossens högt framskjutande akterdäck, dess med kanoner späckade bredsida, dess ofantliga massor av tågverk och hela detta vindfång av märskorgar, utsprång och ornament, som vid denna tid efter spansk och holländsk modell gav kronans rangskepp ett så fantastiskt utseende. Även om icke tre stora förgyllda kronor vid akterspegeln tillfyllest upplyst om skeppets rang och betecknat dess namn, kunde man ej misstaga sig därom, att Ekenäs hamn nu blivit hedrad med ett besök av ett bland de förnämsta skeppen i svenska örlogsflottan.

— Detta är Tre kronor; jag har sett den besten förut i Reval, utropade kvartermästaren med en obehaglig överraskning vid tanken på det uppdrag han åtagit sig. Han är icke för ro skull till sjöss nu på hösten, och jag misstänker att han för med sig en kunglig person bland de många officerarna på sitt akterdäck.

— Jag ser en prinsessa och hennes fröknar på akterdäcket, skrek Sam, vars kvicka ögon kunde upptäcka en fluga på spetsen av ett kyrktorn.

— Håll dig i skinnet, byting! viskade kvartermästaren med en hotande åtbörd. Ni, pater, lägg er ned på båtbottnen, och ni, gubbe, låna mig er fiskarejacka; blåsten är kylig.

Sedan dessa försiktighetsmått blivit vidtagna, fortsatte båten sin färd så långt som möjligt från örlogsmannens kanoner; men hoppet att komma obemärkt förbi den förnäma gästen i Vitsands djupa vatten sveks, en hornsignal från örlogsmannen befallde båten att stanna, och när signalen ej åtlyddes, sköt en julle pilsnabbt ut från hans sida.

Tovöbåten ålades att invänta en annan båt, som strax skulle lägga ut från örlogsfartyget, samt därefter segla långsamt förut och vägleda den efterföljande båten i den av grund uppfyllda farled, som ledde till stadens landningsbrygga. Befallningen måste åtlydas. Efter en kvart timmes väntan sågos några män och fruntimmer nedstiga från fartyget i en väntande slup; vägvisaren satte sig i rörelse, slupen följde, och båda nalkades utan äventyr bryggan vid stadens hamn.

Ekenäs, som då räknade en ålder av vidpass hundra år, hade placerat sig vackert och fördelaktigt vid mynningen av den långt inskjutande Pojo viken, men ännu knappt överskridit den anspråkslösa betydelsen av en medelmåttig köping. Dess små fartyg seglade på Reval och Stockholm, staden låg i beständig delo med de mäktiga grevarna Leijonhuvud, vilka vid denna tid betraktade Ekenäs såsom ett slags svamp, vars naturliga bestämmelse var att utpressas och fylla den ofta tomma grevliga kassakistan. Lämningarna av en då redan förgäten borg dominerade staden från slottsbacken; den lilla oansenliga träkyrkan höjde sig obetydligt på sluttningen över de låga trähusen, täckta med takved. Men mellan dessa låga hus utbredde sig vid stadens sjutton gator så många trivsamma trädgårdar och rika humlegårdar, att deras skiftande färger nu på en solbelyst höstdag gåvo den tarvliga orten ett särdeles vänligt och fridsamt utseende.

Det var en söndagsmiddag vidpass klockan tolv, när båtarna anlände till stadens folktomma brygga. De goda Ekenäsborna voro ännu mangrant församlade på kyrkvallen i mitten av staden, varest kyrkoherden brukade uppläsa viktiga kungörelser väl också förkunna politiska nyheter för den församlade menigheten efter gudstjänstens slut. Gästerna i den kungliga slupen sökte sig ett härbärge hos en av stadens ansenligaste borgare vid namn Rechart Bögman, som hos sig brukade härbärgera förnämligare resande. Medan Tovöfolket anskaffade husrum för sina gäster i ett mindre borgarehus, begåvo sig Ivar Bertilsson och hans tvenne följeslagare till kyrkan, för att som försiktiga fältherrar rekognoscera terrängen, innan de vågade sig ut på något viktigare företag.

Mäster Sigfrid Aronus Forsius, pastor i Ekenäs med femtio tunnor spannmål i avlöning, hade dock redan vid denna tid på dagen dragit sig tillbaka till sin tarvliga middagsmåltid, men en del av menigheten hade kvarstannat på kyrkvallen under livliga samtal om tidens tilldragelser. I dag hade en av pastor uppläst kunglig kungörelse varnat menige man i dessa landsändar för den avfällige polske konungens lögnaktiga patenter och falska förespeglingar, förmanande varje redlig undersåte till obrottslig trohet mot den rättmätige konungen och överheten. Man hade erfarit, att konungen, som själv med en ansenlig krigsmakt dragit i fält mot moskoviterna, vid denna tid belägrade staden Pleskov och att den över hela landet berömde tappre finske hjälten Evert Horn under denna belägring blivit skjuten. När härtill kommo berättelser, att den hatade och fruktade greve Sten på Raseborg i förra veckan kastat två ansedda bönder, belagda med kedjor, i slottsfängelset och vore sinnad skicka knektar till Ekenäs för att indriva en ny olaga gärd av hö och humle från den redan utarmade staden, kan man föreställa sig den upprörda sinnesstämning, varmed stadens borgare och den talrikt församlade menigheten från kringliggande landsort rådplägade sinsemellan om alla dessa nyheter.

Om således Ivar Bertilsson och hans följeslagare ej utan blandade känslor förnummo den kungliga kungörelsen, syntes däremot folkets stämning för ögonblicket gynnsam för deras planer. Där föllo hotande ord; man yttrade högt, att det gamla ulvanästet Raseborg borde nedrivas till grunden, och några bland de djärvaste föreslogo att man genast borde tåga till fästet, tukta herr Sten och befria fångarna. Några ville, många tvekade, alla skreko om varandra, tilldess ryktet om ankomsten av ett kungligt örlogsskepp gjorde slut på mängdens upproriska tankar. Gästerna från Tovö funno ingen utsikt att fiska i detta grumliga vatten. Kvartermästaren hade knappt vågat framkasta ett ord om konung Sigismundus’ lyckliga regemente, då inga herrar plågade allmogen, innan han fick skäl att ångra detta förhastande.

— Vem talar om Sigismundus? frågade häftigt en gammal bonde från Tenala socken. Jag har haft sex söner: två tog Svidje Klas, två tog herr Arvid, två tog herr Axel Kurck, och på den vägen blevo de alla, somliga i Livland, somliga i Åbo, somliga i Viborg. Korpamat blevo de, ingen kristen präst läste välsignelsen över dem, och nu står jag ensam för hemmanet. Men hade jag sex söner till, skulle jag säga till unge hans nåde, som nu för regementet: tag dem, och kör ut var katt i landet, som knystar om Sigismundus; förr få vi ingen fred.

— Och jag hade fyra fagra döttrar, inföll en gammal kvinna från Karis. Två togo de polska ryttarna som lågo i byn; sorg och elände blev det. Den tredje lockade herr Bengts fogde på Brödtorp, och hon blev hängd; den fjärde kom undan till Tavastland, och hon blev bärgad för det hon var bara barnet. Vem är det som prisar sådana tider?

— Oss skickade Sigismundus en präst, som skulle lära oss läsa bakfram i katkesa, menade en kvinna från Ingå. Han mässade på latin och skulle hava folk att bikta, förr än vi gingo till Herrans bord, och då drack han vinet själv, så att en fattig kristen icke fick smaka’t.

— Men under kung Johan hade vi goda tider; då sålde vi mycket humle till Stockholm, invände en borgare.

— Säg det! Ja, men kung Karl lät hänga tre fogdar på en dag, och Gud välsigne honom för det, hördes en annan röst säga i folkskaran.

— Bia lite, tilldess unge kung Gösta får fred med ryssen och polacken, så skall han göra detsamma med herrarna, det är han karl till! ropade en av herr Stens underhavande.

— Ja, det är han karl till! upprepade tjugu röster på en gång.

Det låg en stark förtröstan och en fruktansvärd hämndlust i detta utbrott av folkkänslan.

— Länge leve kung Gösta! skrek nu en röst och efterföljdes strax av hundra andra.

— Men vem var han, som prisade Sigismundus? frågade någon.

— Det var herr Olof Duva, som tjänt papisterna, svarade en annan.

— Nej, nej, han har fått lejd och svurit konungen tro, anmärkte en tredje.

— Någon var det. Låt oss doppa honom i ärligt finskt saltvatten!

Man såg sig om, men den sannskyldige var försvunnen. Hopen begynte skingra sig, när en röst hördes ropa: Sigismundus vivat! I nästa ögonblick greps mängden av ett för det lugna finska lynnet ovanligt raseri. Under ropet »polackar! polackar!» rusade några hit, andra dit, på jakt efter landsförrädaren; men sökandet blev fruktlöst. Sam, vilken förstått så mycket av talet på kyrkvallen, att det gällde de båda tävlande konungarna, hade smugit sig upp i klockstapeln och från dess tornglugg låtit höra det förrädiska ropet. Snart var han åter ute i det fria och nog oförskämd att insmuggla en brinnande fnöskbit i örat på en landsbos ispända häst. Djuret skenade med sin kärra mitt igenom folkmassan. Under förvirringen och tumultet bragte ogärningsmannen snart sin person i säkerhet.

4. Stjärntydaren.

Den manhaftige kvartermästaren och hans brune följeslagare lyckades av sitt värdfolk erfara, vad dessa fått veta av roddarna på det kungliga skeppets slup. Enligt deras berättelse förde skeppet Tre kronor ingen ringare person ombord än konungens yngre broder, hertig Karl Filip av Södermanland, vilken, nu fjorton år gammal, på enträgen begäran fått sin moders, änkedrottningens, tillstånd att göra sin första längre sjöresa med en eskader som förde trupper från Stockholm och Åbo till Narva. En svår storm hade skingrat eskadern på höjden av Hangö, och då vinden låg styv emot samt Tre kronor även medförde några förnäma damer från Åbo, vilka lidit av sjösjuka, hade hertigen velat söka hamn och landsätta fruntimren vid Ekenäs.

Pater Padilla befarade med skäl, att ort och tid icke voro gynnsamma för hans beräkningar. Han beslöt att redan följande dag söka ett annat fält för sin verksamhet, men därförinnan ville han förvissa sig om icke ett katolskt hjärta klappade under mäster Sigfrid Aroni lutherska mässhake.

Så snart mörkret inbrutit, styrde patern och hans följeslagare således sina steg mot den lärde mannens bostad, denna gång kvarlämnande Sam, om vars senaste bedrifter de svävade i fullkomlig okunnighet.

Kvartermästaren kände bostället, och efter något trevande genom trånga, mörka och smutsiga sidogator nalkades de båda vandrarna ett litet lågt och tarvligt hus på höjden på slottsbacken. Från en mörk och låg förstuga inträdde de i en lika låg boningsstuga, vilken jämte en studerkammare, som tillika var sovrum, utgjorde dåvarande pastors i Ekenäs tarvliga bostad och härden för många vetenskapliga forskningar, likasom för många märkvärdiga profetior, bestämda för nästa års almanacka. En flammande brasa brann i den bofälliga, nedrökta spiseln, där man tillredde aftonvarden. Allt i denna boning, från de grova träbänkarna till de små fönstren, där en del av de söndrade glasrutorna ersatts med oljat papper, vittnade om fattigdom. Endast ett stort, konstrikt väggur, ur vars tavla vid varje klockslag framträdde en figur föreställande Tiden med lia och timglas, lät ana härvaron av en berömd matematiker.

Vid spiseln stod en torftigt klädd kvinna om vidpass femtio år, belyst av eldskenet, medan hon rörde i grytan. Utan att vända sig om eller invänta en fråga, yttrade hon kärvt till de inträdande: — Kom igen i morgon; mäster Sigfrid har icke tid.

— Säg åt mäster Sigfrid, att här äro resande, som önska få tala med honom, och det nu strax! yttrade kvartermästaren på sitt vanliga framfusiga sätt.

Kvinnan fortfor med sitt arbete, utan att bevärdiga de nykomne med en blick, och upprepade: — Jag säger eder, att han icke har tid. Gån er väg, han är icke hemma.

Det låg i den talandes ton någonting stolt, som kom kvartermästaren att sänka rösten och mera hövligt tillkännagiva, att en lärd doktor från Tyskland önskade rådfråga den berömde mäster Sigfrid om saker av vikt.

Nu vände kvinnan sig om, betraktade främlingarna med ett par kloka, forskande ögon och svarade blidare, att hennes man velat begagna den stjärnklara aftonen för att akta på himlens tecken och nu befann sig ute på fältet. Pater Padilla lät säga genom sin tolk, att också han vore något bevandrad i stjärnkunskapen och vore lycklig att få rådfråga en så ryktbar vetenskapsman som mäster Sigfrid just under öppen himmel.

Dessa ord förfelade icke sin verkan på kvinnan. Hon tände en lykta, bad främlingarna följa sig och vägledde dem ut genom gården till den fria och öppna höjden invid ruinerna. Oktoberhimlen, rensad av stormen, var nu fullkomligt klar i stjärnornas tindrande sken, luften mild och månen ännu icke uppgången över horisonten. Ingenting, icke ens de låga ruinerna, skymde här den vida synkretsen. Lyktan gick förut, och de två männen följde, tilldess de uppnådde en liten platå på kullens översta topp.

Här låg i det bleka ljuset av stjärnhimlen en man, stödd mot ett klippstycke och lutande kinden mot vänstra handen. I högra handen höll han ett stålstift, med vilket han, tid efter annan, prickade märken i ett stort pergamentsblad, förmodligen en stjärnkarta. Han märkte icke de kommande, vilka stannade ljudlösa i hans närhet för att betrakta honom. Skenet från lyktan föll på en lång, av ålder och mödor böjd gråskäggig man, vilken tycktes närma sig sjuttiotalet. Han var mager av svält och nattvak, bar grå mustascher och yvigt pipskägg, håret glest och grått, den fårade pannan hög och tankediger, de ljusblå ögonen stora och drömmande, dräkten tarvlig ända till armod. Han väcktes ur sina tankar av ljusskenet och yttrade missnöjd:

— Är det du, Anna? Jag har ju sagt dig, att jag icke vill störas.

— Här är en doktor från Tyskland, som reser i morgon och vill tala med mästaren, svarade hustrun ödmjukt.

Mäster Sigfrid reste sig i sittande ställning, räckte främlingen en kall hand och frågade på tyska varmed han kunde vara till tjänst.

Pater Padilla hade överläst sina ord. Han flyttade genast samtalet in på det lärda område, där de övriga åhörarna ej kunde följa honom, och förklarade på latin, att han var läkare och stannat i ovisshet om man borde eller icke borde tillskriva stjärnorna något inflytande på gångbara sjukdomar.

Mäster Sigfrid svarade på samma språk den bekanta formeln: stellæ inclinant, non necessitant (stjärnorna föranleda en benägenhet, men icke ett nödtvång), varefter han med livlighet började tillämpa denna formel på rådande farsoter, när i detsamma hela nejden klart upplystes och en stor eldkula ilade över himmelen i en lång, flammande båge. Skenet kom så oväntat, plötsligt och starkt, att de fyra personernas drag liksom grepos i flykten av ljuset och fotograferades i en åskådning: en iakttagelse, som icke undgick kvinnans forskande blickar. Där framlyste något i den tyske herrns ögon, som kom henne att viska till mäster Sigfrid på finska språket: »akta dig för den karlen!»

Men för den gamle vise var i detta ögonblick människan endast ett stoftgrand. Sedan han följt meteorens lopp och antecknat dess bana på stjärnkartan, reste han sig till sin fulla längd, utsträckte sin högra arm mot horisonten, där skenet ännu tycktes dröja, och sade högtidligt:

— Si Guds skrift på himmelen! Ho är jag, Herre, att jag vill utrannsaka din hemlighet eller mäta ditt mått? Var var jag, när morgonstjärnorna alla sjöngo ditt lov? Herre Gud, du är en konung, härligt beprydd, ljus är din klädnad, helighet är din bonings prydnad. Du talar och kallar världen, du skriver din skrift på himmelen från det ena solvarvet till det andra. Men de höra icke din röst, Herre, de förstå icke din hand, som skriver i stjärnorna. Ofta haver du näpst dem: vad haver det hulpit? Bättra dig, mitt folk, förrän din Guds ansikte vänder sig bort från dig och du stöter din fot mot de mörka berg!

Efter dessa ord knäppte mäster Sigfrid sina händer och stod en stund försjunken i bön. Sedan återtog han sitt avbrutna tal.

— Till det tredje, fortfor han, medan denna meteoriska eld håller på att brinna och han var dag med hela himmelens omlopp bliver ryckt omkring jorden och vädret, församlar och drager han till sig av vädret de naturliga fuktigheter, som dit uppstigna äro och skulle tjäna till regn och dagg, och förtärer dem och upptänder vädret med hetta. Därav följer då stor torka och hetta, som säden och allehanda växter skadelig är. Ty måste därav följa oår, hunger och dyr tid. Så följer vidare därav, att kometernas vapores, endels av sin egen materie förgiftige, endels av jordens eget förgift, som hon av den första förbannelsen ärvt haver, och som även av sig föder skadeliga djur och ohyra, förgiva hela luften med sig, likasom en liten droppe förgift, gjuten i en hel åm vin, förgiver det alltigenom. Varför allehanda levande djur, som igenom vädret uppehålla sitt liv, att de det draga till sig och andas ifrån sig, till att utdriva det heta vädret och indraga igen det kalla, livet till vederkvickelse, varda av det förgivna vädret förgivne, och därav förorsakas mångahanda sjukdomar både bland folk och fä, såsom pestilentie, brännsot, bröstsot eller någon annan allmännelig farsot, som går över många land allt på en tid, såsom den bröstsjukan anno 1580[B].

Det är sannolikt att den lärde och fromme mannen skulle underhållit två tålmodiga åhörare ända till morgonens inbrott med detta föredrag i hans tids naturvetenskap, därest icke den tredje givit tillkänna sin opposition med ett ljudeligt snarkande. Hustru Anna anmärkte att ljuset i lyktan var snart utbrunnet och att hon för sin del icke ämnade ådraga sig bröstvärk i dimman. En tät, från havet uppstigande mist gav hennes ord vikt, och ej utan stapplande mellan stenarna återfunno de fyra vandrarna vägen till boningshuset.

Mäster Sigfrid Aronus Forsius, Finlands förste erkände vetenskapsman, vilken Messenius på sin tid kallade »vår ojämförlige matematiker», synes ha varit mera förtrogen med stjärnornas lopp än med de företeelser på jorden, vilka närmast inverkade på hans dagliga liv, och om han gav akt på naturens tecken eller förutsade rikens undergång, är det icke sannolikt att han haft minsta aning om beskaffenheten av sin svarta rock, förrådet i spannmålsboden eller inkomsterna från Ekenäs pastorat. I sådana frågor var han ett barn, som behövde sin sköterska, och en sådan blev för honom hans hustru Anna, en person så litet känd av en otacksam eftervärld, att man numera icke ens med säkerhet vet hennes namn.

När mäster Sigfrid till hennes förtrytelse ännu på sena kvällen införde den tyske doktorn i sin studerkammare, för att för honom utreda de himmelstecken, vilka antydde ett snart förestående stort, allmänt och långvarigt krig i hjärtat av Europa, vågade icke hustru Anna invända något däremot, men beslöt i sitt sinne, att besöket icke skulle bliva alltför långvarigt. Hon avfärdade Ivar Bertilsson med löfte att själv ledsaga främlingen till hans bostad, och satte sig med sina strumpstickor så nära till kammarens glesa dörr, att hon utan svårighet kunde höra varje ord som sades därinne. Hon skulle icke varit en så lärd mans hustru, om hon icke förstått latin, när hon behövde förstå det.

De båda männen hade vidpass en timme varit fördjupade i ett samtal om astrologin, när mäster Sigfrid råkade anföra nederlaget vid Kerkholm år 1605, vilket han förutsagt, såsom ett ovedersägligt bevis på stjärnornas inflytande.

— Ja, anmärkte doktorn, alla himmelens makter hava tydligen dömt den tyranniske och förrädiske hertig Karl samt hans avföda till en neslig undergång, och inom kort skall det legitima konungahuset åter regera i Sveriges rike.

Mäster Sigfrid svarade förvånad men lugn, att han sedan femton år icke kände några andra hertigar i Sverige än hertigarna Karl Filip och Johan av Östergötland. Och då hans ärade gäst tycktes vara föga bevandrad i det urgamla svenska rikets konungabalk och rättsförhållanden, ville mäster Sigfrid upplysa honom, att riket vördat en sträng, rättvis och statsklok konung, kallad Carolus, den nionde av sitt namn enligt Johannis Magni rikshistoria, och därefter en av Gud med många härliga gåvor utrustad ung konung vid namn Gustavus Adolphus, den andre benämnd. Vad åter angick stjärnornas inflytande, ville mäster Sigfrid icke lämna det osagt, att den oförliknelige mästaren i all stjärnkunskap, hans egen store lärare, Tycho Brahe, vars själ Gud fröjde i himmelen, redan anno mundi 1572 iakttagit av särskilda tecken i stjärnbilden Cassiopea, att i Finland skulle födas en furste, den där himlarnas herre förut bestämt till en väldig hjälte och folkens befriare, särdeles från det betryck, som den rena evangeliska läran nu mångenstädes hade att utstå i tyska riket och andra länder. Varför, och då mäster Sigfrid icke kunde annat förstå, än att stjärnorna därmed syftat på den unge och välsignade herren Gustavus Adolphus, som väl icke varit födder i Finland, men dock såsom dess storfurste så att säga genom en providentia divina blivit detta landets inföding och rätte medborgare, var och en kunde härav klarligen förnimma, att de himmelska makterna med en besynnerlig cura et favore vårdade sig om just detta konungahus och liksom predestinerat detsamma till de högsta och ärorikaste värv pro salute gentium, det är: alla nationers kristeliga välfärd.

— Den högt berömde mäster Tycho skall dock hava senare menat, att stjärnans utkorade skall födas under en conjuctio av Venus, Jupiter och Mars, vilket skett med den unge prins Uladislaus av Polen. Och lär det synbarligen vara han, som i hela världen skall återställa den rätta kristna tron, inföll doktorn med ett djärvt småleende.

— Du misstager dig, höglärde confrater, återtog mäster Sigfrid kallt. Tycho Brahe har aldrig sagt något sådant. Om han sagt det, skulle det icke hava refererat till prins Uladislaus, som är född under Saturni inflytande, och äntligen, om allt vore såsom du förmenar, så skulle prins Uladislaus icke kunna införa den rätta kristna tron, emedan han själv bekänner sig till den förmörkade och fördömliga papistiska läran.

Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, där mäster Sigfrid så litet tycktes motsvara Ivar Bertilssons förhoppningar. Men doktorn ville ännu icke giva segern förlorad.

— Ärevördige mästare, yttrade han i en aktningsfull ton, det anstår icke mig att med dig disputera om saker som du måste bland alla nu levande människor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den högsta norden. Jag har med beundran läst dina många prognostica, din Physica, som handlar om naturens utgrundande, dina berömda avhandlingar om kometerna och andra dina skrifter, som nu uppfylla världen och prisas av alla lärda män. Men ett har förundrat mig, nämligen huru en sådan man kunnat belönas med en så svart otack, kunnat vedergällas med falska anklagelser, fängelse och alla slags lidanden, ända till sträckbänken — huru en man, som alla Europas furstar borde tävla om att upphöja till höga äreställen och inkalla i sin rådkammare, nu bebor denna fattiga koja och icke kan på sin ålderdom fägna sig åt någon bekvämlighet. Jag förstår, att den vise aktar denna världens ära, gunst och rikedom ringa; men tänk dig, store mästare, vilken vinning det vore för hela världens vetenskap och din egen forskning, om du utrustades med tillräckliga hjälpmedel för att med framgång studera naturens lagar!

— När jag var ung, tänkte jag stundom därpå, svarade mäster Sigfrid med en ofrivillig suck, men jag har längesedan lärt mig att nöjas med en ringare lott. Det sker dock allt efter Guds vilja, det är allt till vårt bästa.

— Men om det funnes en furste, nog vis och nog ädelmodig för att uppskatta dina förtjänster och erbjuda dig... ett observatorium, försett med de bästa instrumenter för stjärnkunskapen? Om du där, såsom Copernicus eller Tycho Brahe, kunde förvåna världen med stora upptäckter, vore icke detta en Guds skickelse, som rikeligen skulle belöna alla dina försakelser?

— Nej, nej, tala icke därom; det är för sent, jag vill icke tänka därpå! utropade den gamle forskaren, upprörd vid dessa utsikter, som stodo i en så bjärt motsats till hans nuvarande fattigdom och till dessa bristfälliga, för det mesta självgjorda trianglar, cirklar och kikare, som utgjorde hela hans vetenskapliga arsenal.

— Det är möjligt och icke för sent, yttrade främlingen med tonvikt på varje ord. Jag vet en furste som kan bjuda dig allt detta och som i ersättning endast begär din tacksamhet och några obetydliga tjänster, som du lätt kan göra honom med ditt inflytande här i landet.

— O, mina stjärnor! Mina kära stjärnor! utropade mäster Sigfrid, som endast fäste sig vid de första orden. Vet du väl, främling, att man ock har förbjudit mig att tyda himmelens tecken? Jag har så många vedersakare. De uttolka illvilligt mina prognostica, de vilja förmena mig att läsa Guds skrift på himmelen. Ingen tror mig! För vad har jag levat? Vad kunde jag icke läsa i rymderna med en god flandrisk tub, och du ser: jag har knappt ett rör, en kompass, en sextant, som duger till något. Där på höjden har jag själv inslagit en stång för att utmärka meridianen. Vilket elände, icke sant? Och du säger... du säger...

— Jag säger... började åter främlingen, men han avbröts av hustru Annas röst utanför dörren:

— Vad båtar det människan, om hon vunne hela världen och toge skada till sin själ?

— Vad vill du, kvinna? sade den gamle mannen, misslynt öppnande dörren.

— Jag läser den heliga skrift; den är alltid god att hava i frestelsen. För övrigt har det nu klarnat. Jag har icke på flera år sett Merkurius lysa så förunderligt klar.

Mäster Sigfrid gick till den lilla glasrutan.

— Du har rätt, jag måste ut. Kom igen i morgon, höglärde confrater! Nu får jag icke försumma planeternas sammankomst. Hade jag blott en flandrisk tub! O, mina stjärnor, mina kära stjärnor!

[B]

Mäster Sigfrids egna ord om kometen 1607.

5. Om en solstråle i hösten.

Efter en genomvakad natt, sov mäster Sigfrid följande morgon ännu klockan åtta. Hans trogna hustru, som vakat med honom, hade dock redan hunnit sopa stugan, fodra deras enda ko och ställa grytan på elden för frukosten, när hon överraskades av ett oväntat besök. En grant utstyrd herretjänare frågade om högvördige pastorn kunde mottaga några resande, som ville besöka honom. Hustru Anna väckte sin man i sovkammaren. Strax därpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd av en officer och en liten halvvuxen tjänarinna. Den unge krigaren föreställde för husets värdinna Kerstin Fleming, hovfröken hos hertiginnan av Östergötland, samt sig själv som ryttmästaren Silversparre vid Närikes dragoner. De befunno sig här på genomresa till Svidja gård och ville icke lämna Ekenäs utan att betyga sin aktning för dess berömde kyrkoherde. Den unga fröken tillade förbindligt, att hon och hennes mor förut haft äran göra mäster Sigfrids bekantskap i Stockholm.

Hustru Anna hade under dessa ord hunnit granska de nykomna, och hennes första fruktan för ett så förnämt besök i den fattiga präststugan hade redan försvunnit vid anblicken av den unga frökens intagande personlighet. Kerstin Fleming liknade mera ett oskyldigt barn som tog sina första steg i världen än en flicka som redan i två år vunnit erfarenheten av ett hov. Hennes växt var snarare under än över medellängd, hår och ögon mörkbruna, dragen icke nog regelbundna för att kallas sköna; men glansen i hennes blick var intensiv som en solstråle och det skalkaktiga löjet på ett par fylliga läppar så godmodigt, som om hon ännu aldrig vetat vad sorg eller bitterhet voro i världen. Det enda som röjde adelsdamen var den värdiga, behagfulla och otvungna hållningen samt ett mera vårdat sätt att uttrycka sig, än man den tiden var van att vänta hos Flemingska släkten eller åtminstone hos dess manliga ättlingar.

— Mäster Sigfrid, sade den unga fröken, sedan hon vördsamt hälsat den inträdande, en man som tänker på så stora och viktiga ting kan icke minnas en sådan obetydlighet som en liten oförståndig flicka, men jag gör mig en stor ära av att i nära sex månader hava fått vara eder lärjunge. Tror ni jag glömt eder bok »Om själen» och huru ni lärde mig drömmarnas betydelse?

— Fröken Kerstin måste ha haft en ofantlig nytta av eder undervisning, ty hon drömmer både vaken och sovande, inföll den unge officern småleende.

— Tro icke det, käre mästare! Jag drömmer nu sällan annars än halvvaken, och då roar det mig mest att drömma om ting som övergå mitt förstånd om dagen. Vad säger ni om en dröm som just angick er själv?

— Drömmar äro av två slag, min käraste lilla fröken, svarade mästaren, som kände sig varm av så mycken godhet, förenad med så mycket behag. En part kommer av blodet och är gemenligen olustig, såsom när man för mycket ätit; en annan kommer av hjärtats affekter, vilka vi endels räkna till själen, och kan vara stundom sorgelig, stundom glader. Dock skall man inte lägga för mycket märke därtill; ty ändock Gud kan väl skicka oss drömmar som något betyda, vilket vi se av Skriften och egen erfarenhet, så är dock mesta delen att likna vid dimba eller väder, som över jorden går, det ingen varaktig stad haver.

— Nå, uttyd nu drömmen, som jag hade om er i natt, när jag ännu tyckte mig känna skeppet rulla för vågorna! Jag drömde att ni satt i ett högt torn med jorden under edra fötter och himmelens stjärnor som ett guldstickat blått, glänsande täcke över ert huvud. Ni var ung, ni var rik, ni hade omkring eder de skönaste instrumenter för eder vetenskap, och jag satt vid edra fötter och lärde visdom. Då sade ni till mig: se hit, jag har upptäckt en ny planet bakom Saturnus, och där är den sälla boning, som en dag skall bliva oss anvisad! Jag såg i eder kikare, jag såg en lycksalig ö på himmelen, och därifrån utgingo strålar av ett odödligt liv. Se, sade ni, av denna planetens kraft är jag vorden ung på nytt och kan göra dig evigt ung som jag själv. Nej, svarade jag, konung Johan hade fört med sig från England en skön marmorstod, som för många år sedan blivit funnen i Rom och var från de gamla hedningar. Ändock nu denna bild är evigt ung, så vill jag icke vara den lik, utan hellre blomstra min korta tid som gräset på marken och sedan förgås. Då vart ni vred på mig, eder panna mörknade, och ni växte så hög som ett åskmoln på himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare!

Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord själv en drömmare. Han tänkte på sin ungdoms ärelystna förhoppningar: också han hade tänkt sig en framtid av ljus och ära; hans första framgångar hade givit honom mod att bryta sig väg genom alla hinder till höjden av sin tids vetenskap. Nu var han fattig, gammal och berövad de hjälpmedel som han behövde för sina forskningar. Men då kom i går afton en okänd, som förespeglade honom uppnåendet av hans hemliga längtans mål, och nu kom ett skämtande barn att säga honom detsamma i sina nyckfulla drömmar. Var det en frestelse? Eller var det ett förebud till nya och lysande framgångar? Han besinnade sig några ögonblick och svarade:

— De drömmar som något betyda hava gemenligen det i sitt följe, som motsatsen är, det ni ock se kan för edra ögon, min nådiga fröken. Dock vill jag intet förtiga, att ju Gud understundom sänder oss liknelser till det som i framtiden ske skall, såsom konung Faraos dröm, den Josef uttydde. Om så skulle ske, att Gud sänder mig, gamle och fattige man, någon oförutsedd lycka i denna världen, det fast otroligt är, men dock intet omöjligt, efter ju Gud kan förvandla alla mänskliga ting, så lär det snarligast vara att tillskriva vår unge och nådige konungs besynnerliga gunst för lärdom och vishet, vilka nu börja förkovra sig under hans regemente. Tänk dock icke mera på mig, allrakäraste fröken, utan säg mig fast hellre något om edra egna studier i lärda och nyttiga kunskapsstycken.

— Om jag fördristar mig tala i frökens ställe, där hon för blyger är att förtälja sina egna meriter, inföll ryttmästaren, så må käre far veta, att i Sveriges rike finnes nu ingen, den där kan leka på harpa så ljuvligt som fröken Kerstin. En afton i våras satt vår nådige konung väl timmen lång och hörde på strängaspelet, förglömmande alla de moskoviters väldiga krigsbasuner. Och vore icke fröken Ebba Brahe allaredan densamma, så menar jag änkedrottningen finge snart nya bekymmer om rikets framtid.

Om icke mäster Sigfrid varit vanare att beskåda avlägsna himmelska stjärnor än jordiska irrbloss, så skulle han kanske vid dessa ord hava förmärkt ett hastigt förgående drömlikt skimmer i Kerstin Flemings glänsande ögon. Innan ännu rodnadens vågor hunnit uppstiga från hjärtat till halva höjden av hennes kinder, svarade hon förtrytsamt:

— Det höves ingen, och minst en krigsman, att föra lasteligt tal om sin konung. Käre mäster Sigfrid, tro mina ord, jag är så enfaldig som en skata i alla de stycken där icke ni givit mig litet bättre förstånd. Ja, jag har redan förgätit det mesta, av vad ni undervisat mig om metaller och stenar.

— Finns icke någon sten som fördriver onda drömmar? frågade åter Silversparre med gycklande allvar.

— Diamanten lärer det fuller göra, svarade mäster Sigfrid oskyldigt. Och när man binder honom vid vänstra sidan, är han god mot fiender, kiv och trätor, raseri och mara. Annars, fortfor han, utan att märka huru fröken Kerstin hotande sträckte sin diamantring mot ryttmästaren, annars är den kosteliga safiren av alla nyttigast, ity att han styrker hela kroppen, låter människan vara väl tillfreds och ingiver henne gudeliga tankar. Det är ock sagt om guld, när man det fint river och dricker, att det är gott mot hjärtats affekter och hjärtevärk samt uppfriskar den livaktiga känslans ande i människan. Ty guld har något av solens natur. Det må envar pröva efter sitt tycke; jag säger vad de gamle före mig sagt. Såsom det om safiren säges, att den honom håller i munnen, han kan förutsäga tillkommande ting.

— Mästare, får jag bedja eder om något, och det mellan fyra ögon?

— Därsom allrakäraste fröken täcktes stiga in i min fattiga kammare, får jag väl höra’t, genmälde den gamle.

— Ni sade något om safiren, började fröken Kerstin smekande, sedan hon väl tillslutit kammardörren. Ni, som är en så vis man, behöver icke safirer för att förutsäga tillkommande ting. Ni läser dem i stjärnorna och... i händerna.

— Stjärnorna äro från världens begynnelse och lyda obevekliga lagar, men streck och linjer i frökenhänder äro såsom de krusiga strimmor på stilla vatten, dem nästa vindfläkt utplånar av vattnet.

— Å, mästare, ni vet bättre än jag, att linjerna i människans hand lyda samma lagar som stjärnorna. Men efter ni tycker mera om stjärnorna, se här mitt horoskop, vilket ni själv nedskrev för mig i Stockholm. Ni ville icke uttyda det då, efter jag så ung var, men nu är jag två år äldre. Det är en skuldsedel, ni måste fria den in.

— Låt det nu vara, allrakäraste fröken! Det är inte nyttigt för människan att veta tillkommande ting.

— Kan ni neka, att ni spått åt hovfröknarna i Örebro?

— Har det skett, så var det för deras faseliga nyfikenhets skull. När jag satt i Örebro fångtorn, fick jag mången god bit mat av kvinnfolk, och det var för att de ville fråga mig om den de mest hade kär. Inte behöver ni fråga sådant; nog kommer han, när Gud vill.

Fröken Kerstins blick uppflammade.

— Jag frågar inte efter en hjärtanskär, genmälde hon stolt. Jag vill veta vad alla dessa underliga streck och siffror betyda. Nej, mästare, det är ert eget fel. Ni har givit mig en gåta att gissa, här är den, jag begär uttydningen. Säg mig den stjärna som råder över mitt liv!

Mästaren mottog bladet, granskade det omsorgsfullt och sade tvekande:

— Fråga mig icke!

— Och ni tror, att en kvinna kan gömma sådant två år i sin fatabur, utan att vilja läsa det. Vill ni då att jag skall anse er konst som ett gyckelspel?

— Så mycket kan jag uttyda, återtog tecknatydaren, att där varit märkeliga tecken på himmelen i eder födelsetimme. Ni är född under lejonets stjärnbild. Det lärer icke förundra en av er släkt.

— Visst icke, mästare.

— Lejonet giver hugstora tankar, men intet långt liv. Det är icke många som komma därmed till femtio år.

— Vad säger ni, femtio år! Det är dubbelt mer än jag hoppats leva. Är där ej något annat?

— Där är Martis regemente före och efter en mörk punkt på firmamentum, och den är ej långt borta. I den punkten står Jupiter eder stjärna så nära, att det fast besynnerligt är. Allrakäraste fröken, tag eder i akt! När planeternas konung härskar på himmelen, bliver han alla andra för stark. Det som ej giver sig under håns välde, varder gemenligen släckt eller allt sönderbrutet.

— Nej, ni skrämmer mig icke. Man står honom mot.

— Ja, med Guds makt, som är större än hans. Gemenligen är det något som dör i den människa, vilken står Jupiter mot. Men allenast den fattiga själen bärgas, är allt annat ringa. Bakom den mörka eller fastmera skinande punkten stå ännu många små stjärnor. En part brukar tyda detta som avkomma...

— Jag är alltså född under stridande stjärnor, som hela min släkt. Jag har en fiende...

— Det har jag inte sagt.

— En motståndare då, om det likar er bättre. Jag skall stå honom stadigt emot, han skall ej låta mig länge leva, men till sist skall jag finna ro bland stjärnorna. Var det ej så er mening, mästare?

— Min mening, svarade mäster Sigfrid, är, att Gud råder över alla sina skapade verk, och planeternas konung är likaså visst mot honom ett stoft, som alla himlakroppar i honom hava sitt centrum och fäste. Vi löpa kring solen, och solen löper kring Gud. I honom allena är alltings vila.

— Vad, mästare? Är ni ock en av dem som tro på den nymodiga fabeln, att jorden löper kring solen och icke tvärtom?

— Det är ingen fabel, allrakäraste fröken. Näst Guds ord, är detta det vissaste av allt visst. Har jag icke berättat er om den vise polacken Copernicus? Men låt det nu vara. Ni ville att jag skulle spå er i handen. Jag säger ingenting annat om den, än att det är en god människas hand. Gud välsigne er. Det är i eder något av örnen och något av duvan. Ni är i stånd att låta edert liv för sanningen, där ni icke giver det bort för den ni har kär.

Fröken Kerstin rodnade, drog sin diamantring av fingret och tryckte den på yttersta spetsen av mästarens skrynkliga ringfinger.

— Mottag denna såsom ett obetydligt minne av eder tacksamma lärjunge, sade hon varmt. Jag skall ihågkomma er varning, och när jag en gång blivit förståndigare, skall jag tänka att jag är förlovad med visheten själv. Gud beskydde eder, farväl!

De främmande avlägsnade sig. Nu äntligen fick hustru Anna tillfälle att göra en fråga, som låg henne på hjärtat.

— Vet du väl, sade hon, för vilket pris du i går afton blev bjuden ära och rikedom?

— Nej, svarade mäster Sigfrid. Om det icke var för att tjäna vår egen nådige konung, så måste detta bud hava sänts mig antingen från konungen i Danmark eller från någon av Tysklands evangeliska furstar.

— Du misstager dig, svarade hans hustru lugnt. Du blev bjuden ära och rikedom mot villkor att tjäna konung Sigismund och den papistiska läran.

— O, mina stjärnor! O, mina ungdomsdrömmar! suckade den gamle mästaren, och en klar tår rullade utför hans tärda, gulnade kind.

6. Den farliga punkten på firmamentet.

Inemot tre månader efter besöket i Ekenäs, en kall vinterdag i januari år 1616, återfinna vi fröken Kerstin Fleming jämte hennes moder, ståthållaren Lars Hermansson Flemings änka, fru Anna Horn, numera i andra giftet förmäld med Tönne Göransson Gyllenbögel. De höga damerna hade gjort en för denna årstid lång och besvärlig resa till Pernå gård i östra Nyland, för att med sin närvaro hedra ståthållarens på Kexholm, Hans Stålhandskes, bröllop med fröken Elin, Kerstins barndomsvän och dotter till den berömde amiralen Henrik Tönnesson Wildeman. De resande hade tillbragt med de nygifta en så glad julhelg som det var möjligt under dessa oroliga tider. Kymmene kungsgård var icke långt från Pernå, och då fröken Kerstins kusin, den tappre översten, sedermera lantmarskalken Henrik Fleming till Lethis, önskat under en kort permission från de ryska fredsunderhandlingarna rådpläga med fru Anna om viktiga familjeangelägenheter, stämdes ett möte med honom på Kymmenegård.

Den forna gränsfloden Kymmene, som i en bred fåra bär mer än hundra sjöars vatten till Finska viken, delar sig före utloppet i tvenne huvudarmar, av vilka den östra åter delar sig uti tvenne. Vid den östra av dessa ligger än i dag Kymmene kungsgård, vilken en tid tillhörde Sturesläkten, men vid tiden för vår berättelse begagnades av kronan såsom en avelsgård för goda hästar och en mönstringsplats för kavalleri. För närvarande lågo där tvåhundra nyss utrustade adelsryttare under Matts Olofssons befäl, färdiga att snart avgå till hären i Ryssland. Ett lågt, men långt envånings trähus, som ofta härbärgerat höga personer, erbjöd dock även utrymme nog för Henrik Flemings möte med sina resande släktingar.

Klockan var tio på förmiddagen, och den väntade gästen dröjde. Kerstin Fleming gick ut till forsen och betraktade tankfull dess brusande våg, som mot de snöklädda stränderna förekom nästan svart. Den levde och virvlade ännu när hela naturen låg i sin vinterdvala; det var ett fritt, starkt och trotsigt vatten, men det visste icke sin tid, det var ett spöke från en sommar som icke mer hade rätt att leva. Fröken Kerstin kände sig snarare beklämd än livad av dess övermäktiga trots och lyfte sina blickar till den gladare tavlan av ryttaregrupperna på den motsatta stranden, när hennes lilla tjänarinna Maju brådskande nalkades henne från boningshuset och medförde ett bud att hon genast skulle skynda tillbaka till gården.

— Är han kommen?

— Ja, fröken! Han och herr Henrik.

— Vilken han?

— Kungen.

Fröken Kerstin skyndade icke, hon flög. Hon liknade snöripan, vars lätta fjät knappt märkas på vinterdrivorna.

Hon smög in genom en sidodörr och fann hela huset i rörelse. Man visste att konungen väntades till de finska ständernas lantdag i Helsingfors; man visste att han för flera dagar sedan anlänt till Viborg; men man visste icke om och när han vid genomresan skulle giva sig tid att dröja på Kymmenegård. Liksom sin fader Karl IX i hans unga år, kom även Gustav II Adolf oväntad, för att överraska sina fogdar oberedda, dem icke alltid till hugnad och konungslig ynnest. Man hörde honom skämtande säga, att när någon varit fogde i sex år, kunde en sådan gärna hängas utan rannsakning; han vore då väl meriterad.

Fogden Anders Nilsson på Kymmenegård tycktes höra till de sällsynta undantagen. Konungen hade kommit oväntad, endast åtföljd av Henrik Fleming och en kammartjänare, medan sviten följde en timme därefter, och försummade intet ögonblick att göra sig personligen underrättad om krigsfolkets mansstyrka, förplägning och utrustning, kungsgårdens skick och fogdens räkenskaper. Ryttarna uppställdes på isen nedanför forsen och undergingo en sträng mönstring. Men när han mönstrat allt och fått höra mången undskyllan »för tidens lägenhet», täcktes hans nåde säga till manskapet, att deras landsmän förhållit sig manligen emot de moskoviter och att han hoppades de nya rekryterna skulle göra detsamma, varpå följde ett skallande eläköön kuningas (leve konungen) — ett rop, som fördubblades, när han på finska tillade orden: Jumala varjelkoon teitä, pojat! (Gud beskydde er, gossar!) Han kände sitt finska folk, han hade ju redan som barn åtföljt sin fader till Finland och under långa vintrar blivit förtrogen med detta land. De unga axelbreda bristfälligt utrustade, i finska »bondepaltor»[C] klädda ryttarna på sina magra, oansenliga hästar voro dock av det stål, varmed Gustav II Adolf vann sina segrar. Just det, att alla dessa segrar och öden ännu lågo i framtidens sköte, just detta gav en så egen stämning åt dessa unga krigare, som nu för första gången skyldrade gevär för ynglingafursten. Det fanns ingen bland dem, som icke i detta ögonblick, under hans anförande, kände sig stark nog att erövra världen. De voro finska ryttare, alltså lugna, tålmodiga, beredda att vänta sin tid; men de kände inom sig, att för en sådan konung kunde de dö. Och han förstod dem, såsom han alltid förstod sina krigare.

Han vände sig till befälhavaren och sade:

— Matts Olofsson, se om det där folket väl; det är något att göra av. Öva dem alla dagar i ledet. Se till att ingenting felas i deras förplägning, men ofreda de bönder, gör kort process. Hästarna äro svältfödda och endels illa inridna, munderingen tarvar eftersyn. Det rätter med görligaste. I övrigt är jag nöjd med truppen... Stålhandske!

En ung officer av konungens ålder red fram ur sviten.

— Se på honom, Matts Olofsson. Han har tjänat sig upp från simpel soldat. Han känner våra nya karbiner. Stålhandske, rid i morgon till Viborg med mina order och utvälj i slottsarsenalen de bästa gevär du kan överkomma. Det blir för din trupp, Matts Olofsson. Skaffa dig skickliga byssesmeder och låt göra efter den lätta modellen. Jag vill att karlarna skjuta på fri hand.

I detta ögonblick nedgick vintersolen i sydväst och färgade aftonhimlen. Konungens för alla synliga gestalt på den kulle vid stranden, från vilken han mönstrat truppen, övergöts med purpur, och hans blick glänste. Han hade kommit från fiendeland och kände sig åter omgiven av en natur som han förstod och ett folk som älskade honom. Krigaren och konungen var tjuguett år gammal; han hade ännu icke hårdnat för mildare intryck, ja, han levde icke nog länge för att någonsin hårdna. Men han var dock i varje tum en konung; stum slöt han sina tankar inom sitt unga bröst, gav ett tecken att mönstringen var slut och återvände till gården.

Bland de många åskådarna vid stranden befann sig även fröken Kerstin Fleming med sin tärna Maju. När återskenet från aftonhimmelen kastade sin glans över den kunglige hjälten, syntes samma sken än högre färga den unga frökens kinder. Tankfull återvände hon med de övriga till gården och inneslöt sig med sin moder i fogdens enskilda rum, dit de resande dragit sig undan för att lämna plats för konungens svit.

Deras närvaro blev dock icke länge obemärkt, och snart medförde Henrik Fleming det budskap, att konungen önskade se dem vid aftonmåltiden, som serverades klockan sju. Endast några få av det högre befälet hade blivit anbefallda att deltaga däri, och konungen sade sig hoppas, att fru Anna ville ursäkta anrättningarnas enkelhet med en krigares vanor och resans brådska. Efter en knapp halvtimme reste sig konungen, sägande att han icke ville missunna sina övriga gäster en behövlig vila, men att det vore honom kärt om damerna ännu ville skänka honom sitt angenäma sällskap. Han vore, sade han, sedan någon tid så ovan att tala om något annat än krig, att det vore för honom en vederkvickelse, om damerna ville berätta honom något gladare från Stockholm och Åbo.

Den unge konungen var under sådana förtroliga stunder så älskvärt enkel, att ett par timmar hastigt förflöto, under samtal om hovet i Stockholm och de adliga familjer i Finland, med vilka båda fruntimren voro närmast befryndade. När klockan slog nio, anhöll fru Anna att få avlägsna sig för att få rådpläga med Henrik Fleming i rummet bredvid om de familjeangelägenheter, vilka föranlett hennes resa till Kymmenegård. Konungen svarade förbindligt, att han icke ville se henne förgäves hava besvärat sig hit för ett möte som vore för henne av vikt, men då hon ju skulle befinna sig i närmaste rum, hoppades han att hon ej ville förvägra honom sin dotters sällskap, intill dess rådplägningen vore slutad. Fru Anna gick och lämnade dörren halvöppen till det rum, där Henrik Fleming väntade henne.

— Hans Stålhandske var således en lycklig brudgum? frågade konungen, för vilken man omtalat bröllopet i Pernå.

— Mycket lycklig, ers nåde, svarade fröken Kerstin.

Tilltalet »majestät» brukades väl vid högtidliga tillfällen, men glömdes vid förtroligare samtal för det äldre och enklare tilltalet »eders nåde».

— Han är lycklig, som fått följa sitt hjärta. Jag känner dem som icke få göra det. Känner ni någon sådan?

— Jag vet icke... Måhända.

— Vad skulle ni göra i en sådan belägenhet?

— Min plikt, om jag vore man.

— Och en kvinna, vad bör hon göra?

— Detsamma, ers nåde. Alltid sin plikt.

Konungen betraktade henne skämtsamt.

— Vet ni väl, att icke mången vid edra år skulle tänka som ni? Ni talar som en man, men jag känner igen det Flemingska släktdraget. Ni är icke rädd, ni. Jag såg er vid slottsbranden i Åbo 1614 stå kvar i tornet, för att ni icke ville kvarlämna en liten flicka i lågorna. Er faders frände Klas Fleming kände heller ingenting annat än sin plikt, och därför blev han salig konungens dödsfiende. Lyckligtvis äro vi vänner, och därför kan jag öppet fråga er: äro ej hjärtats rättmätiga anspråk de högsta av alla plikter?

— Jag vet icke vad eders nåde menar med hjärtats rättmätiga anspråk. Men vore jag konung...

— Fortsätt!... Om ni vore konung...

— Skulle jag aldrig svika min tro. Mitt ord skulle vara ett kungsord, och min ed skulle vara mig dyrare än min krona, svarade fröken Kerstin med låg röst, men så djärvt och fast som det anstod en Fleming.

Konungens blick mulnade.

— Förklara er tydligare! genmälde han.

— Jag skulle icke kunna svika den kvinna, åt vilken jag givit mitt hjärta och som givit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes välfärd berodde därav att jag bröte mitt ord, så skulle jag svara, att rikens välfärd beror av trohet och icke av otrohet.

— Ah! Var det så ni menade? utropade konungen, och hans blick klarnade på ett sätt, varav fröken Kerstin fann sig nästan förskräckt. Sannerligen befarade jag icke redan, att ni råkat in på ett annat område, och jag ville icke ens för en rysk fästning hava er till min fiende. Ni skulle ha blivit fruktansvärdare än en hel armé.

— Jag beder om nåd, därest jag varit alltför uppriktig. Jag är stolt att hedras med hennes vänskap, vars namn min undersåtliga vördnad förbjuder mig att nämna. Vilket hjärta, eders nåde... så högsint, så ädelt, så kärleksfullt och så tåligt! Det är nu mer än ett år sedan hon förtäres av den grymmaste ovisshet. Hon gråter sällan, hon klagar aldrig, men hon beder mycket. Finnes ingen möjlighet att göra slut på en sådan ovisshet?

Konungen vandrade fram och åter över golvet, stannade slutligen och yttrade:

— Säger ni detta av er själv, eller har någon bett er därom?

— Ingen, och minst hon! Är jag straffbar, så bär jag ensam skulden.

Åter klarnade konungens mulna panna, och han återtog sin förra skämtsamma ton.

— Nej, min alltför uppriktiga fiende, man är icke straffbar, när man på ett så älskvärt sätt säger konungar sanningen. Det är angenämare att höra moraler av er, än av min lärare, gamle Skytte. Jag trodde er ett ögonblick vara en förräderska, och kanske är ni det i hjärtats angelägenheter, men ni befinner er där på ert naturliga kvinnliga område. Och då ni är för god lutheran, kanske också litet för ung, för att vara min biktfar, så låt oss nu hellre tala om er själv. Jag ser icke till er harpa. Är hon kvarglömd i Stockholm?

— Hon är på Villnäs, ers nåde.

— Skada. Jag minns en afton i våras, när jag kom dyster och nedslagen från rådkammaren. Jag inträdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak, men där fann jag min David. Ert strängaspel kom mitt hjärta att smälta. Jag hade nyss känt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och stark. Jag tänkte på de gamla barder, som sjöngo för våra fäder och gjorde dem hugstora i striden. Det förekom mig som vore ni Sveriges och Finlands valkyria, vilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har ofta tänkt därpå. Jag har senast tänkt därpå, när vi förgäves stormade Pleskovs fasta murar. Det är något hos er, som är besläktat med segertankar, det ligger i blodet.

Fröken Kerstin svarade icke. Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en nästan omärkbar darrning kring överläppen vittnade om ett uppror i hennes känslor.

Efter en paus sade konungen:

— Begär en nåd av mig!

Kerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke att hon sedan tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit till golvet, räckte henne den med ett smålöje och sade:

— Nåväl?

— Ett brev!

— Ingenting för er själv?

— Jag tackar ers nåde. Jag har fått min belöning.

— Ni begär icke ens en visa för er harpa?

— Ett brev! Endast ett brev!

Konungen fattade hennes hand och kände den darra, men de stolta, glänsande bruna ögonen blickade fast in i hans. Han ville säga något, men nu stod fru Anna i dörren.

— Det är tid, sade hon.

— Hög tid! viskade en röst inom Kerstin Flemings klappande hjärta.

[C]

Jakob De la Gardies uttryck 1625.

7. En natt och en morgon på Kymmenegård.

Gustav II Adolf var från sin tidiga ungdom van vid strängt arbete, och det som icke medhanns om dagen måste mången gång upptaga natten. Det är likväl icke antecknat att han tillbragte denna natt på Kymmenegård med regeringsomsorger. Hans verksamma själ hade i långa månader oavlåtligen delat vilja och tankekraft mellan ett allvarsamt krig i främmande land och den inre riksstyrelsen i en tid av mycket betryck och många söndringar. När man är tjuguett år gammal, bär man en sådan börda glatt nog, ty då utbreder sig framför oss hoppets oändliga värld; livet synes så gränslöst långt och en förlorad dag så oändligt liten.

Men det som är omöjligt även för den strängaste arbetare, den allvarligaste statsman och den upphöjdaste tänkare, det är att vid tjuguett års ålder avsäga sig alla anspråk på livets lycka. Lyckan antager endast olika gestalter i ungdomsdrömmarna. Vanligen framträder hon för ynglingens blickar först i gestalten av en kvinna, därefter under skepnaden av en lagerkrönt ära. Även i konung Gustav Adolfs ungdom hade det första idealet varit en kvinna, men en kvinna oskiljaktigt sammanvuxen med drömmen om seger och hjälterykte. Det är bekant, och han skriver själv, att han utförde sina första bragder till Ebba Brahes ära, med den ridderliga romantik som var honom egen. Och likväl var det äran som efter hand överväldigade denna den skönaste och den renaste av hans ungdomsdrömmar. Den kvinna, som kunde hava blivit en stor konungs värdiga maka, måste slutligen vika tillbaka, mindre för hinder, motstånd och hovintriger än för skilsmässan, avståndet, kriget och segertankarna. Det är känt, att konungens brevväxling med barndomsvännen och ungdomsbruden upphörde omkring hösten år 1614. Efter denna tid sökte den kunglige ynglingens känslor ett mål och funno intet — eller intet värdigt. Och det var vid denna tid han framträder i vår berättelse.

Om han vid samma tid funnit ett sig värdigt sådant mål, så måste det otvivelaktigt hava stått i närmaste samband med ära och segrar. Det måste hava varit en kvinna begåvad med en nog stark och nog upphöjd själ för att elda hans håg till stora bragder. Hon måste hava varit hans jämlike i snille och kraft, om icke i börd och hon måste såsom kvinna ha uppfattat denna kärlek till ära och bragder än hängivnare och långt mera svärmande än han själv, för att förmå imponera på honom. Historien känner icke att han funnit en sådan kvinna. Alltså, om han funnit henne, så måste de ha sammanträffat endast ett ögonblick, för att sedan åter för alltid skiljas. Att så skett, därpå saknas i verkligheten icke alla antydningar.

Kerstin Fleming tillbragte en sömnlös natt i Kymmenegård. Sällan uppstiger en ung och ridderlig furste på en tron, utan att tusende ungmor vänta av honom allt och ägna honom en svärmande beundran. Men Kerstins tillgivenhet var en djupare; den hade redan i tidiga barndomen börjat med helt motsatta intryck av Flemingska släktens hat mot Karl IX, som lät hennes far och farbror erfara tyngden av sin onåd. I starka själar kan hat förbytas i kärlek med samma naturnödvändighet som förvandlar natt till morgon. I Åbo, i Stockholm, i Örebro hade den unga fröken från Villnäs lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men ständigt hade hon stått i skuggan för Ebba Brahes höga gestalt, och stått där så utan avund, så omedveten om egna känslor, som man stannar i skuggan för en kär och beundrad vän. Nu, i ett ögonblick, med ett trollslag, hade där öppnat sig en förfärlig avgrund under blommorna av denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet för dessa två ädla och högsinta personligheter, vilka Kerstin Fleming vant sig att betrakta som oskiljaktiga och för vilkas förening hon länge uppsänt så varma böner — konungen och hans trolovade brud. Dessa två voro nu skilda, icke genom en drottnings hårdhet och ett rikes statskonst, utan ännu mycket mer genom en alldeles oväntad förändring i konungens känslor — skilda för alltid. Och vem hade åtskilt dem? Vem? Hon själv, hon, som velat giva sitt liv för att se dem lyckliga båda på Sveriges tron! Hon upprepade denna fråga hundrade gånger för sig själv under nattens tystnad — och varje gång stodo i eldsdrag för hennes minne konungens ord och blick denna olyckliga kväll.

Vad hade hon då förbrutit sig för att så kunna förråda sin vän? När och var hade hon mot sin vilja ådragit sig denna kungliga ynnest, vilken hon måste betrakta som ett förräderi mot vänskapen? Hon kunde icke påminna sig annat än den olyckliga stund, när hon lärde sig locka så sköna toner ur harpans strängar. O denna harpa, hon ville slå den i stycken, hon ville aldrig mera vidröra dess strängar! Hon ville kasta sig för Ebba Brahes fötter och säga till henne: nej, nej, det är icke jag som frånrövat dig hans hjärta! Och sedan ville hon resa långt, långt bort, vart som helst, blott hon icke mera behövde återse denna beundrade hjälte, som kunde vara så trolös och — så farlig för hennes lugn!

Ja, farlig ändå, o huru farlig! Hur hon än stred med hela sin starka viljas kraft, kunde hon icke förgäta valkyrian, som skulle gå framför Sveriges och Finlands konung i striden. Ja, hon kände det, hur hon än kämpade däremot — hon kände sig född drottning, men icke en Margareta Leijonhuvud, icke en Katarina Stenbock, icke en Gunilla Bjelke — huru många adliga jungfrur hade icke redan bestigit Sveriges tron! Hon kände inom sig något av unionens Margareta i kraft och något av Katarina Jagellonicas beslutsamhet att försaka allt. Vilka förmätna drömmar! Hon drev dem ifrån sig som Macbeths häxor, de kommo tillbaka, och hon drev dem åter ifrån sig. Slutligen återstod av drömmarnas drottning blott en förgråten flicka, som fuktade huvudkudden med sina tårar.

Vid sextiden på morgonen, medan det ännu var mörkt, hördes röster på gården, hästar frustade, bjällror klingade. Det var konungen som bröt upp för att fortsätta resan till Helsingfors. Kerstin hörde det med en suck av lättnad: hon skulle icke nödgas återse honom nu, hon skulle taga sig till vara att någonsin återse honom.

Ljus tändes och i nästa ögonblick satt modern vid hennes bädd. Även fru Anna hade fått i fädernearv av Hornarna på Kankas en högsint själ, men därtill mycket mer av hjärtats mildare känslor, än man var van att finna hos den hårdhänta och oböjliga Flemingska släkten.

Moderns forskande blick upptäckte genast spåren av tårar.

— Du har icke sovit i natt? frågade hon.

— Icke rätt väl, lydde svaret.

— Vad sade dig konungen i går afton?

— Icke det som likat mig bäst att höra. Han talade om min harpa.

— Jag fruktade det. Vad sade han dig?

— Jag djärvdes påminna honom om Ebba, och han sade mig vara för ung att bliva hans biktfader. Det är slut mellan dem; jag förstod det blott alltför väl, och det har mycket bedrövat mig.

— Lägg det icke för mycket på hjärtat, mitt kära barn; det är kanske lyckligast för dem båda. Sådana förbindelser mellan en konung och en undersåte medföra i bästa fall söndringar inom riket. Bjelkesläkten har fått vidkännas både ära och avund av drottning Gunillas upphöjelse. Ingen mor, så framt hon icke är en furstinna, bör önska att se sin dotter på Sveriges oroliga tron. Sade konungen något mer om dig själv?

— Ja, moder. Jag beder dig, fråga mig icke!

— Det jag mest älskar hos dig, mitt barn, det är att du alltid har varit sann som dagens ljus. Vid fyra års ålder var du fäst vid din far med den ömmaste tillgivenhet; men när han flydde för hertigen och förföljarna frågade dig om du visste hans gömställe, sade du ja, ty du kunde ej ljuga. Åter, när de ville förmå dig att upptäcka gömstället och än skrämde dig med ett stort ris, än lockade dig med en honungskaka, kunde ingen förmå dig att svara ett ord. Nu frågar jag dig, icke om andra, men om dig själv: vad sade dig konungen i går afton?

Dottern upprepade under tårar dessa ord, som hon icke kunde förgäta.

— Mitt barn, sade fru Anna lugnt, jag finner ingen verklig orsak till oro i dessa flyktiga artigheter, dem en furste stundom slösar på unga personer i sin omgivning och dem han sannolikt i morgon har glömt. Om någon äger rätt att beklaga sig över den uppmärksamhet, han behagat visa dig, är det fröken Brahe. Det är tydligt att hon numera måste känna sig fri från sin förbindelse; jag tvivlar icke på att hennes hjärta lider, men jag lyckönskar hennes förstånd. Vid konungens ålder är det för mycket att vänta en evig trohet, helst under fältliv i avlägsna länder. Jag antager att hans böjelse för fröken Brahe varit allvarsam och uppriktig; så mycket mer har den efterlämnat ett tomrum. Gud give att en värdig gemål av furstlig börd må rätt snart kunna fylla det. Vad dig angår, mitt barn, så vet jag att du är en klok och klarsynt flicka, som icke lätt tager spelpenningar för äkta guld; men det finnes hos dig ett anlag att se allt i stort och därtill ett anlag för svärmeri, som gör, att en ung, ridderlig konung kan bliva farligare för dig än du för honom. Det tör därför vara bäst att du icke så snart återser en furste, som naturen begåvat med så många lysande egenskaper.

— Moder, jag vill aldrig återse honom... aldrig!

— Du fruktar då för dig själv?

— Ja, ja, aldrig!

— Nåväl, så låta vi detta aldrig betyda ett år eller par. Du har nu permission från din tjänstgöring hos hertiginnan, och denna permission kan förlängas. Henrik har medfört ett brev från din broder Klas. Han hoppas om någon vecka kunna inträffa i Helsingfors. Vi återvända nu till Pernå. Därifrån skall Klas göra oss samma tjänst som Silversparre på framresan och ledsaga oss åter till Villnäs. Huru behagar dig Silversparre?

— Som en väderhane på en flaggstång. Jag är trött vid hans eviga svängande omkring samma punkt.

— Han är dock en man av god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper och en lovande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgiven.

— Tyvärr, ja. Han är olidlig.

— Nå, då skola vi icke mera tala därom... Långström, befall att hästarna spännas för!

Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig dotter hade modern förtegat något som hon icke ansåg rådligt att omtala. Innan Kerstin ännu lämnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes nattduksbord ett förseglat konvolut, adresserat med välkänd handstil till välborna fröken Christina Fleming. Nu, efter samtalet, bröt hon detta konvolut och fann däri — icke, såsom hon först förmodade, ett brev, vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe — utan tio verser, skrivna med rask och icke alldeles lättläst stil av konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde henne för dotterns blickar, genomläste denna halvt ömma, halvt skämtande konungadikt, gåvo isynnerhet följande verser, dem vi avskriva med tidens och konungens oregelbundna stavningssätt, ämnen nog till en moders eftertanke. Sedan diktaren först beskrivit sin hjärtesorg, säger han:

Han vill icke avstå från att med sin tjänst beveka den grymma, men om hon försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty säger han:

Han hoppas hon vill besinna, huru alla skola prisa hennes mildhet men hårdeligen straffa hennes obeveklighet, varefter han slutar så:

Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon kunde taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvivla vem den grymma var, över vilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig, skingrades alla tvivel, när hon stavade tillsamman de tio versernas särskilt utmärkta begynnelsebokstäver och till sin häpnad fann dem bilda: